forbidden love, del 47

11
Agnes Perspektiv;
"I'm so sorry, Eric. But I'll see you tonight? take the next flight or?"
"Yeah, I do. Meet me up at the airport at seven and wear some stylish clothes. I have a surprise for you. And by the way, don't be sad for me, she's a bitch, she does not deserve to be crying over her" , jag skrattade till och log.
"Thank you for everything. Love you."
"Thank you to, my best sister. See you soon, love you." 


Directioners ♥ | via Tumblr(100+) one direction | TumblrOne Direction:) | via Tumblr
I miss youtonight's the nightforever | via Facebook
Harrys Perspektiv; 
"Harry, wake up!", jag kände ett löst slag på armen och jag öppnade ögonen och fick syn på Liam där. Jag ruskade snabbt på huvudet och tittade upp mot honom. "we'll get off the plane now.", sa han och tog sin väska. Jag reste mig upp och gick efter de andra killarna. 
Vi kom ut på flygplatsen och det var ovanligt lugnt där, nästan inga fans alls och klockan var trotts allt sex på kvällen. 
"Ey, Harry! Check there. What the hell is she doing here?", jag tittade frågande på Louis och vände blicken bort mot det han tittade på och då fick jag se vem det var, Nicole. 
"Stay here, I will be back soon.", sa jag och gav min väska till Liam som stod närmast och började gå mot henne. Jag hörde även hur de ropade efter mig. "Harry, Think about what you are doing now, Harry. Don't do anything stupid.", men just nu brydde jag mig inte i dom. 
När jag nästan var ända framme vid henne fick hon syn på mig och gick med ett läskigt, något som förmodligen skulle föreställa ett leende, emot mig. 
"Hey Harry, What fun to see you! I've missed you.", hon tog ut sina armar men jag backade undan. 
"I know what you've done and quite honestly, grow up. I love Agnes, most of all, accept it. It will never be you and me again. I have lost Agnes because of you now."
"But Harry, She's a loser. She is a dork. What do you see in her? she's always where it and will always be. It's you and me, I'm so much prettier than her.", jag visste inte vad jag skulle ta mig till när hon sa det, jag ville bara slå till henne allt vad jag kunde men självklart gjorde jag inte det. Istället kom killarna till undsättning och tog över snacket, tydligen hade det hört allting och jag var på något sätt tacksam över det. 
"She's not a loser. All are equal, at least in our eyes. Realizing that Harry does not want you and move on, please you. To say so about another person is bullying and nobody likes bullies. Harry loves Agnes, understand it. Leave us all alone now, you have destroyed enough.", jag tittade tacksamt på Zayn som alltid sa de klokaste sakerna utav oss och de andra nickade instämmande. Vi vände oss om skulle gå vidare men just när jag började gå så kände jag hur någon hoppade på mig bakifrån och började slå på mig. 
"What the fuck are you doing? you're search help!", skrek jag ur mig och såg nu hur jag inte bara fått killarnas uppmärksamhet, utan även alla människornas och även paparazzi. 
Paul tog snabbt bort henne från mig och poliserna på flygplatsen förde bort henne. Jag försökte att inte bry mig i alla människor och fotografer och tittade förskräckt på killarna som tittade frågande på mig. 
"She is disturbed, she needs help.", sa jag och skakade på huvudet och såg hur de log mot mig. Vi gick ut mot gatan och åkte taxi till hotellet för om bara en halvtimme skulle vi stå på scenen och sjunga inför våra underbara directioners. 
 
Agnes Perspektiv;
"Sätt på dig något snyggt." sa Eric innan han la på och jag hade för första gången haft en riktig klädångest. Vad skulle jag ha på mig? vad skulle vi göra? vad skulle hända? jag bestämmde mig tillslut för ett par shorts och ett vitt linne med en bandeau under. Passar perfekt till mitt hår var min första tanke. Det fanns ingen risk att jag skulle frysa eftersom solen låg på hela tiden och det var mitt i Juli. Jag satte upp håret i en hästsvans innan jag gick ut mot gatan och tog taxin till flygplatsen där Eric förmodligen redan väntade. Alltid skulle jag komma försent till allting. Som tur var så var det bara min bror det handlade om och han var ju van med att jag kom försent. Flygplatsen låg ca tio minuter ifrån där jag bor så det gick snabbt att åka dit. Jag bad Taxichaffören att vänta vilket han förvånande nickade åt. Aldrig brukar chafförerna ha tiden att vänta, men denna gång hade jah tur. 
Jag sprang ut och in till flygplatsen där Eric stod och kollade efter mig. Jag sprang fram till honom och gav han en hård och lång kram. 
"I'm sorry for everything", fick jag ur mig och jag förstod inte riktigt varför jag sa så. Men ändå så kändes det skönt att ha det sagt. 
"Nothing is your fault.", viskade han i mitt öra och jag vände blicken mot honom. Konstigt nog så grät jag inte vilket kändes skönt. "Are you going to wear those?", sa han och tittade ner på min klädsel. 
"Yes, I think so. It's wrong?", rodnade jag lite och jag såg hur han lyste upp. 
"No, it's perfect. Let's go!" han tog min arm och drog mig mot Taxin. När vi kom in i den så viskade Eric något till chaffören som nickade ivrigt. 
"Where are we? why are you so secretive?", log jag mot honom och han skrattade bara. Vi åkte i ca fem minuter sen var vi framme, det var en stor arena vi var framför och jag förstod direkt vart han tagit mig. 
"Never, I'll never go in there.", sa jag och trotsade emot. Jag kände mig som en barnunge igen. 
"Come on, give it a chance. I know you want."
"No, I can't, Eric. You know why. I'll never be able to see him again."
"Don't be silly. You're wrong. Please, for me?", han flinade retfullt och blinkade med ena ögat. 
"You're sick.", sa jag och motvilligt gick jag med på att gå in. Konserten hade redan börjat och på scenen stod fem spralliga killar som såg väldigt glada ut. Alla utom Harry. Jag kunde inte slita blicken ifrån honom, han var så vacker. Vad har jag gett mig in på? varför gjorde jag detta? för att plåga mig själv? 
"Does he even know that we are going?", frågade jag Eric irriterat och kollade mot honom. 
"No, but Louis know. I talk to he previously.", sa han och just i det ögonblicket blev det helt mörkt i arenan och stråklastaren hamnade på mig. Jag blev helt stel och visste inte alls vad jag skulle ta mig till, jag tittade mot Eric som bara log mot mig. 
"This girl knows enough to everyone. It's Harry's great love, he has cried for a whole week now, and we all feel bad about it. But now she's here and check on him and a big round of applause for her.", Niall hade ordet och jag kände hur jag blev med på storbilden så alla såg mig. Jag var röd som en tomat och tittade på Harry som såg lika förvirrad ut som jag. Men efter en stund av skrikande fans som applåderade och ropade så tog Harry mikrofonen. 
"It's true. The girl who sits in the audience now is the only one for me. I miss her every day, every minute and every second. My heart is not entirely without her. I can not live without her.", jag kände hur tårarna föll ner på mina kinder och våra blickar möttes, även om min plats var långt bak så såg han mig ändå, på något sätt. 
"I don't know what happened, but I know that a few weeks ago, I promised you that it's you and me forever, do you remember that? I still hold to that. I love you.", mina tårar fortsatte att rinna ner och jag mimade tillbaka ett "I love you to.", vilket han såg och log mot mig. Det där leendet som jag hade saknat, det där leendet som kunde göra mig så svag. Jag hade saknat hela han, hela tiden. 

Fick bli ett bra slut på denna del också! Det är ju så att även denna novell börjar lida mot sitt slut och det blir nog ungeför ett-två inlägg till. Angående nästa novell kommer i ett eget inlägg. Men detta är iallafall del 47! Hoppas ni gillar det! kram
 
 

forbidden love, del 46

7
Agnes Perspektiv;
"You miss Harry a lot, you don't?", sa han innan han lämnade sovrummet. 
"Every minute. I love him the most, I do not understand how I could let them push me down. But he probably hates me now so there's no point anymore."
"Nothing is your fault, Agnes. Nothing. But remember, You can't change yesterday, but you can change today.", han log och gick ut ur rummet och stängde dörren helt. Jag tänkte länge på det han sa, "Du kan inte ändra igår, men du kan ändra idag" jag log när jag tänkte på det och tillslut slöt jag ögonen och somnade. 

Tumblr_ml3w5dmejl1r2nktfo1_500_large

Harrys Perspektiv;
Aldrig har jag gråtit så här mycket över en tjej. Trots att jag har haft killarna som stöttat mig under dessa dagar så kändes det ändå som om något fattades, Agnes fattades, jag behövde henne för att vara hel igen. Ytterdörren slog upp och bakom den stod Louis. Jag tittade lite konstigt på honom som var på riktigt bra humör såg det ut som. 
"What are you doing here?"
"But, hey? are not you glad that we're going to Hollywood and have another concert?", jag suckade och ryckte på axlarna.
"Not really. I'm just afraid I'll meet her there, or see her."
"But Harry, cheer up. See it on the bright side, the fans that love us and try to do it for their sake.", han tog min arm och kramade om den lite löst medans han sa det och jag log lite åt honom, han hade ju rätt. "And if you were to meet her, talk to her. You must do sooner or later because I hate to see you like this."
"I'm not sure, Louis. You know what she wrote in the letter, everything is so complicated.", jag tog huvudet i händerna och tårarna kom. Egentligen ville jag hålla dem inne, men det är ju trots allt bara Louis här. "I know there is a serious reason for it was that it was and everything is Nicole's fault. I want to speak to Agnes and clear up everything, but I just don't know how.", fortsatte jag samtidigt som jag kände Louis armar runt om mig. 
"It's okay. We have five days off after the concert, you know that, go and talk to her then.", jag nickade åt honom och försökte lugna ner mig. 
"Will Agnes companies fix our clothes and stuff this time too?", frågade jag efter ett tag och Louis bara skakade på huvudet. 
"Nah, Lou's healthy now so she does the job, as usual", han log lite mot mig och ställde sig upp. "We leave tonight so be sure to pack and stuff. Come to me and the guys when you feel like it.", han boxade till min axel och försvann ut ur min lägenhet. 
 
Fem timmar senare satt vi på planet påväg till Hollywood, det var blandade känslor inom mig och jag kände att en viss orolig känsla bubblade upp. 
"Stop to think of her now and have fun instead. With us and the fans, right?", Zayn tittade lite allvarligt på mig och vände inte bort blicken förrän han fick de svar han ville ha.
"Yeah, okay. I will try", log jag lite svagt åt honom men blicken vändes bort mot fönstret igen och jag uteslöt de mesta som killarna sa. Jag vaknade upp ur mina tankar om Agnes när jag hör en mobil ringa, jag tittade lite irriterat mot Louis som tagit upp sin mobil och tittat vem det var. 
"Louis, what are you doing? you may not have cell phone on an airplane?", viskade jag lite irriterat och jag såg hur de andra tittade på honom också. 
"I know, but I really have to take this.", sa han och reste sig upp och gick mot toaletten. Jag tittade förvånat på de andra killarna som bara log lite konstigt. 
"Eleanor, I think.", sa Liam och fortsatte att bläddra i sin serietidning. "Should you talk to Agnes something now that we're in Hollywood then anyway?", fortsatte han och jag såg hur även Zayn och Niall tittade upp mot mig. 
"I would, but I don't know if I dare to and what to say. So I don't know."
"Of course you should, she is your true love, never give up on her.", Zayn log ett vänligt leende och satte sig på Louis plats bredvid mig. "It will go well together do you solve everything!", jag nickade tacksamt till honom men sa ingenting. 
"Niall, It's been two hours and you have not eaten anything yet, are you sick?", sa han sedan och flyttade tillbaka till sin plats bredvid Niall och Liam. Vi alla började skratta åt det Zayn just sa och innan Niall hann svara så var Louis tillbaka och han såg verkligen hemlighetsfull ut. 
"What is it? you look ridiculous.", flinade Niall och vi alla tittade mot Louis.
"No, it's nothing. Or .. It was just Eleanor.", log han och såg ännu mer hemlighetsfullare ut nu. Vi skakade bara på huvudet och förstod oss inte på Louis ibland alltså. 
 
Agnes Perspektiv; 
Jag vaknade med ett ryck och utan någon som helst aning om vad klockan var så reste jag mig upp och insåg att jag var själv i lägenheten. Eric var försvunnen men hans väska med kläder i hade han lämnat kvar. Jag tittade nu på klockan och fick se vad den var, det kom som en liten chock när jag såg att den var halv tre på eftermiddagen och jag förstod inte hur jag kunde sovit bort hela dagen. Jag tog på mig ett par mjukisbyxor och gick ut till vardagsrummet och ringde Eric. 
"Hello?", svarade en spräcklig röst och man hörde att han grät. 
"Hey, it's me. Where are you?" 
"I took an earlier flight home, but do not worry. I'll be back tonight." 
"Why are you sad? tell me, Eric."
"I would go home and talk to Stephanie about everything that happened and break up with her. But when I got home, I saw an unfamiliar car, I went in and saw another guy there." , jag hörde hur han grät och de gjorde ont i mig att höra det. Jag satt tyst och vänta på att han skulle fortsätta, vilket han gjorde efter ett tag. "Actually, I'm not sad, I would still broke up. I'm just angry and disappointed. But don't worry, I didn't tell about you, so she'll let you be" , jag pustade ut när jag hörde att han sa det och denna gång fick jag ur mig ord. 
"I'm so sorry, Eric. But I'll see you tonight? take the next flight or?"
"Yeah, I do. Meet me up at the airport at seven and wear some stylish clothes. I have a surprise for you. And by the way, don't be sad for me, she's a bitch, she does not deserve to be crying over her" , jag skrattade till och log.
"Thank you for everything. Love you."
"Thank you to, my best sister. See you soon, love you." 


Vad tror ni han har för överraskning åt henne? och varför var Louis så hemlighetsfull när han kom tillbaka efter telefonsamtalet? Nästa del kommer ikväll och ha en grym sista april nu hörrni! kram!

forbidden love, del 45

7
Agnes Perspektiv;
Plötsligt burrade det till i telefonen igen och jag tog långsamt upp den för att se vem det var. Eric stod det på displayen. Vad kunde han vela? han har inte hört av sig på flera dagar och skulle jag verkligen orka prata med honom nu? efter en stund av tvekning så tröck jag tillslut på svara och en orolig röst hördes i telefonen. 

Photo by fitspirationfanpage • Instagram923566_373869306062610_767924477_n.jpg (500×338)Home is where your heart is
(31) hipster | TumblrLife Quotes Ru in TumblrTimeline Photos

"I'm in Hollywood now, I came here for your sake. I'm at your apartment in fifteen minutes, and don't say no.", hans röst lät en blanding av ledsen, stressad och orolig så jag vågade inte riktigt säga nej. 
"But you did not have to come for me. I'll always be."
"Yes you do. But not me, if you're sad, I'm to. Never forget it. See you soon.", sa han och sedan hördes pip, han la alltså på. 
Jag tittade mot Simon som flinade lite åt mig men sedan nickade han på huvudet. 
"Do what you must, and remember that I will always be here."
"Thank you, Simon. You're best.", jag gav han en snabb kram innan jag gick ut och tog första bästa taxin hem till min lägenhet. 
 
Jag gick upp för den långa trappan och utanför min dörr stod ett välkänt ansikte. Utan ett ord så sprang jag till honom och la armarna om hans midja och grät mot hans bröst. 
"Come on, Agnes. Don't cry, I'm here now."
"What are you doing here? I'm okay.", ljög jag och jag kände hur han fnös till. 
"Yeah, therefore you cry on my chest?, lock up now and let me hear everything. All about Harry and what more you hold within you.", jag släppte taget om hans famn, tog upp nycklarna och tillsammans gick vi in i min ljusa lägenhet. 
"Do you sleep over? If so, I have an extra bed for you there.", jag nickade försiktigt mot den extrasängen jag hade i mitt rum som var täckt med kuddar. 
"Yes, if it's okay for you."
"Of course. Everything for my brother.", sa jag och började plocka bort kuddarna från den avlånga soffan. 
"But I guess we're not going to sleep now, so sit down and take it easy.", log han som lagt sig i min säng medans jag höll på med soffan. "Now I want to know everything."
"No, Eric. Please, I'm so afraid to lose you again. I just do not want to take that risk."
"Agnes, you're my little sister, of course I'll always be there for you. I'll always care and I can help you.", han satte sig bredvid mig i soffan och drog mig tätt intill honom.
"But you'll never understand.", jag tittade upp mot honom och såg hur hans ögon var röda, som om han hade gråtit. "But if you promise to never leave me and believe in me so I can tell you, if you really promise."
"You know it. Tell me everything. I will never leave you."
"Yes, it sounded the last time I told you things too.", mumlade jag och tittade ner mot golvet. 
"What are you mean? It's Stephanie again?", suckade han och jag kände hur greppet om mig blev lösare och lösare. "But okay, I'll give it a chance, tell me." 
"No, Not if you promise to never be angry, I can not stand to lose another one that means so much, do you understand that?", fick jag ur mig och tog mina händer för pannan och lät tårarna forsa in i mina händer. 
"I'll do my best not to get angry, okay? and I believe in you.", log han nu mot mig och jag tog ett stort andetag och nickade mut honom. 
"It may take a while, just so you know.", suckade jag och försökte få fram ord bland alla tårar och rädslor inom mig. 
"Take the time you need, we have the whole day and night on us if needed.", sa han lugnt och tog bort lite hår från mitt blöta ansikte utsmetat med tårar. 
"I broke up with Harry for a reason.", jag hörde hur det högg till när jag sa namnet Harry och det gjorde att mina tårar blev ännu fler. Jag tog upp mobilen och visade alla smsen jag fått ifrån Stephanie och jag berättade även om på flygplatsen, och ute på gatan när de tog upp kniven och alla hoten, jag berättade allt. Jag såg hur förtvivlad Eric blev och hur tårarna rann. 
"I'm sorry that my sister should have to see this, but I just can not believe it. It's too much to process.", grät han och det var nu han som låg i min famn och inte tvärtom. och jag förstod honom. "how could I be so stupid and believe in her, all the times I have defended her, all the times I believed her lies.", jag suckade och även mina tårar rann ner, ännu mer nu när Eric var så ledsen. "I'm sorry I didn't believe in you from the start, so sorry."
"It's okay, I think. But what happens now? with everything? with you and Stephanie?"
"I don't know. But I can not love someone who hurt and made my sister so bad, you can not. I have to talk to her, now.", han reste sig och var påväg att gå då jag hann greppa taget om hans arm.
"No, never!", hojtade jag till och blev helt allvarlig i rösten. "I promised her never to tell anyone, especially not you, then she would come back and kill me."
"What? are you fucking kidding with me?", hans låga och sårade röst förvandlades genast till något förbannat och aldrig hade jag nog sett honom så arg. "Don't worry, somehow I'll fix this."
"But please, don't talk to her and leave me never alone.", grät jag och drog ner honom bredvid mig igen, jag kände mig så svag och hjälplös. 
"I don't, but only believe me. Everything will be fine, I'll never leave you my beautiful sister.", han log och kramade om mig. Jag besvara kramen och men kände mig fortfarande en aning yr och skakig. 
"I can feel you tremble now, maybe it's the concussion that make you anxious? slept a little and see you tomorrow.", sa han lugnt och jag kröp ner under täcket och han bäddade om mig. Jag kände mig som 10år igen när han alltid gjorde så, min hjälte. 
"You miss Harry a lot, you don't?", sa han innan han lämnade sovrummet. 
"Every minute. I love him the most, I do not understand how I could let them push me down. But he probably hates me now so there's no point anymore."
"Nothing is your fault, Agnes. Nothing. But remember, You can't change yesterday, but you can change today.", han log och gick ut ur rummet och stängde dörren helt. Jag tänkte länge på det han sa, "Du kan inte ändra igår, men du kan ändra idag" jag log när jag tänkte på det och tillslut slöt jag ögonen och somnade. 

Sista delen idag. Hoho, vad tycker ni? och vad tro ni kring allting nu?
Mycket syskonkärlek i denna del, hoppas det inte gjorde något? hihi. Ny del imorgon! kramisar. 

forbidden love, del 44

10
Agnes Perspektiv;
Tårarna rann ner och jag gjorde allt för att stoppa dem men ingenting verkade hjälpa. Rastlös som jag var klickade jag in på Twitter och de första jag såg var bilder, på mig - gråtande på flygplatsen i London. Jag suckade och rullade ner lite i newsfeeden och fick se att Harry twittrat, jag läste det om och om igen och tårarna blev bara fler och fler. "Never been so sad. Nothing is as it should be, I get nothing. A big thanks to my four best friends and our wonderful fans, thank you for everything." , jag tröck direkt bort Twitter och insåg att jag faktiskt var hemma, jag betalade chaffören pengarna och gick in till min mörka, kalla lägenhet. 

Myheart | via FacebookIndie Birdy ▲  | via Tumblr
... | via Tumblrdress | Tumblr

Hur kunde jag låta två bitchar få som de ville? hur kunde jag låta dem vinna? hur kunde jag lämna det finaste jag har på grund av allt detta? jag ångrar allt så jävla mycket. Jag älskade honom och jag kommer alltid göra det. 
Det har gått en vecka sedan jag åkte ifrån Harry och det enda jag har gjort är att legat hemma och gråtit. Att logga in på något socialt medie är inte ens tänkbart just nu, vill inte ens veta vad alla skriver om mig och vad alla fansen säger. Om de bara visste något, om de bara förstod hur allt egentligen låg till. Det enda jag vet är att Harry gick ut med att han var singel igen, vilket kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat att höra det på radion. Jag vill ju ha han, här hos mig, hela tiden. Men som sagt, jag är dum i huvudet och som Nicole sa, han förtjänar någon bättre. 
Jag plattade håret och satte på mig lite rena kläder, tog min handväska och gick ut för första gången på hela veckan och det kändes skönt att komma ut och få lite luft. Jag gick raka vägen till stället där jag hörde hemma - till jobbet. Jag såg hur tjejerna stirrade rakt på mig men för att undvika massa frågor så gick jag i rask takt bortåt. Men bakom mina svarta solglasögon vattnades mina ögon med tårar. Mobilen burrade till och jag insåg att det var någon som ringde mig - mamma. Men jag har inte svarat någon på hela veckan och jag har inte pratat med någon annan, tiden för mig själv har vart så viktig för mig. Jag har insett mitt fel, jag skulle visa att jag var bättre än Nicole och Steph, jag skulle inte bara gett upp. Men allt är försent nu och det är inget jag kan göra åt nu. 
Jag gick upp för den lilla stentrappan och in genom den stora porten och kände mig äntligen som hemma, allt var sig likt och när jag öppnade dörren in till oss och möttes av förvånade men glada blickar.
"Oh, my little angel. How are you? I heard about you and Harry and everything, I'm sorry. But I'm glad you're back now, you're our own hero here in the office and how we need you.", jag hoppade till lite när jag hörde Harry men jag försökte hålla huvudet uppe och nickade bara åt Jamie. Min blick fördes sedan vidare mot Samantha, Ronnie och Simon som stod en bit bort och log mot mig. Jag log lite osäkert mot dem och de alla tre kom fram och gav mig en kram. 
"Is it much rumors about me and Harry and stuff now?"
"Yes, but you know. Rumors are rumors, it's only you and Harry who knows the truth.", log Simon och ställde sig bredvid mig. "Have you talk anything with Harry?"
"No, not since last week so I left him for a reason.", suckade jag och tårarna föll ner. "I could not say goodbye to him face to face, so I wrote a letter and it's the absolute worst I've every experienced, leaving Harry in this way."
"Aw my sweetie. Don't cry. It's okay, darling. I have no idea what happened, but I know it'll be serious for you when you left him, for I saw how you loved each other. But whatever they are, tell him the truth.", jag tittade gråtande mot Ronnie som nu höll om mig och strök sin hand över mitt huvud. 
"I wish I could, but nothing is as it should be, everything is complicated and I must not and can tell the truth."
"Stop crying and come with me! I have a surprise for you.", jag tittade upp och mötte Simons hemlighetsfulla flin. Jag torkade tårarna och gick med honom in till ett litet rum. 
"Check it out! What do you think of this dress?", han visade mig en svart fin klänning som låg på en soffa, den var faktiskt fin.
"Omg, Simon. It's wonderful. Have you done it yourself?"
"Uhm.. I think so.", han skruvade på sig och jag såg hur han rodnade. "But since I do not want to take me all the glory for yourself when it comes out in stores so I want you to put it on here.", han tog fram en rosa blomma som man skulle kunde någonstans på klänningen och gav den till mig.
"No, Simon. I can't. You have made this dress for myself, I'll not take anything that you have done. You should be really proud of your work."
"Yes, of course. But it is our project, remember? I just did my job and now you can make your way and on this flower where you want the dress.", jag log mot honom och tog tacksamt emot blomman han höll i handen. Jag satte den vid vänstra bröstet och det blev faktiskt riktigt bra. 
"Thank you, Simon. You're a true friend." 
"Would you do anything for me?", sa han och flinade lite. Jag stelnade till och blev genast väldigt osäker.
"What do you mean?"
"I want you to call Harry and tell the truth, I see how sad you are and I don't want my best friend to feel bad. I know it is something that penetrates you, tell him.", log han stort och en lättnad inom mig uppstod men samtidigt inte, Harry borde hata mig vid det här laget och hur jag bara lämnade honom, jag förstår inte hur jag kunde göra så mot killen jag älskade mest. Jag gav Simon en lång kram tackade för allt. 
Plötsligt burrade det till i telefonen igen och jag tog långsamt upp den för att se vem det var. Eric stod det på displayen. Vad kunde han vela? han har inte hört av sig på flera dagar och skulle jag verkligen orka prata med honom nu? efter en stund av tvekning så tröck jag tillslut på svara och en orolig röst hördes i telefonen. 

Vad ville Eric tror ni? och hur ska det bli mellan Harry och Agnes? Nästa del kommer nog ikväll! Kram :)

forbidden love, del 43

13
Agnes Perspektiv;
 Jag gick in mot tullen och grät under hela tiden. Jag brydde mig inte om att folk såg mig just nu, allt jag ville var att vara med Harry. 
Jag satte mig på planet och åkte hemåt igen, det gjorde ont inuti mig och tårarna ville aldrig sluta, men med fara för mitt eget liv så vet jag att det var bäst så här. Det kommer bli tufft, men jag ska klara det. Ensam.

Olivia Nicolae | via FacebookTumblrJil De Weerdt | via Facebook
Louis Perspektiv;
Vi hade nu vart tre timmar i studion och övat in vår nya låt så nu var vi verkligen trötta. 
"Hey guys, will you hang out with me?", sa jag för jag kände att vara själv är inte så kul, iallafall inte en lördagskväll. Jag såg hur Liam, Niall och Zayn nickade instämmande och vi alla tittade mot Harry.
"No, I think I'll just stay home with Agnes, you know."
"We understand, but they are just to get into if you want to", sa jag och boxade till han på ryggen. 
 
Jag, Zayn, Niall och Liam gick in till mig och Harry gick in till sig i dörren mitt emot. 
"What should we do? play FIFA?", vi alla tittade förvånat mot Zayn som alltid brukar vara emot det spelet eftersom han alltid förlorar. 
"Yeah, okay. You may begin, I'll just go into the kitchen and grab something to eat."
"Of course you do, Nialler", skrattade vi tillsammans och satte igång spelet. Efter ett tag så blev det lite uttråkat faktiskt. 
"How about doing something prank on Harry and Agnes?", sa jag lite retsamt och jag fick alla killarnas uppmärksamhet. 
"But they are such a good idea? I mean, Harry looked pretty tired out and so."
"Yes Liam, it's really good idea. Stop being so boring!", log jag och tillslut gick de med på det. 
"But what should we do for trick then?", Niall såg lite bekymrad ut och gick runt med sin halvätna smörgås. "Can not we just prank calls on his phone and pretend to be someone else?"
"Good idea. We call on your phone Zayn, turn on hidden numbers!", sa Liam och Zayn gjorde som han sa. 
"Who's talk?" 
"Louis is the best at making other people's voices!", jag kollade mot Niall och ryckte på axlarna. Vi tröck på call och de gick många signaler, men inget svar. Vi gav tillslut upp.
"Do you think something happened? Harry usually always respond.", vi tittade mot Zayn och en jobbig lång tystnad spred sig över rummet.
"I don't know, but we have to go and look, what if something has happened?", sa jag tillslut och de andra höll med.
"But no, what if they do private things? you know .. when you want to be left alone.", Vi tittade mot Niall som nu skruvade på sig lite men tillsammans började vi skratta.
"Then we take the risk", sa jag och gick mot dörren och jag märkte hur de andra kom efter mig. 
 
Utan att knacka så slet jag upp dörren och det var helt mörkt i lägenheten när vi kom in och de enda vi kunde höra var snyftningar. Vi gick sakta in mot Harrys vardagsrum där vi fick syn på Harry som låg på golvet och grät, i handen hade han en lapp. 
"Oh my god, Harry! what's happend?", fick jag ur mig och sprang till honom som reste sig upp när han hörde att vi kom. Jag kände hur han skakade och han sa ingenting. 
"Liam, take the note and read aloud.", sa jag med en låg röst och Liam gjorde som jag sa. 
"Harry. I love you more than anything and you know it, but I have gone back home to Hollywood. Do not try to get hold of me or came to my home, because nothing will work. It's so hard to say it, but I have to - it is end between us. There are reasons why, but I can never tell. I'm so sorry. With Love, Agnes."
Det gjorde ont när Liam läste de och det blev helt tyst i rummet, om jag nästan känner mig halvt gråtfärdig så vill jag inte ens veta hur Harry känner just nu. 
"Harry, It really is something serious has happened, Agnes loves you, she would never just leave you and absolutly not just like this. This is just not like her", suckade Niall och vi alla satt nu omringade runt Harry som bara grät. 
"I.. I don't know what to do.", stammade Harry fram och att se han så här ledsen var det jobbigaste på länge. "I love her. But to hear from me to her feels futile, but I also know that she feels bad and I want to know the truth, who's behind it all"
"Huh, is it so hard to guess out? who is it she gets strange sms from and who could threaten her so much that she leave you? the answer is simple.", vi alla tittade mot Zayn och nickade instämmande, han hade rätt. 
 
Agnes Perspektiv;
Jag kom till flygplatsen och tog taxin hem, den stora Hollywoodskylten syntes på långa vägar och det kändes verkligen som att jag var hemma nu. Men att behöva lämna Harry på det här viset var det sista jag ville. Jag älskade honom, hur kunde jag låta detta ens hända? vad är det för fel på mig? 
Spotifylistan rullade på och jag lät låtarna komma som de kom. Plötsligt kom den låt som absolut inte fick komma just nu, Little things. Låten som jag och Harry sjöng tillsammans första gången, låten som väcker så många minnen tillsammans med Harry, låten som är min och Harrys låt. Om någon bara kunde förstå mig. Tårarna rann ner och jag gjorde allt för att stoppa dem men ingenting verkade hjälpa. Rastlös som jag var klickade jag in på Twitter och de första jag såg var bilder, på mig - gråtande på flygplatsen i London. Jag suckade och rullade ner lite i newsfeeden och fick se att Harry twittrat, jag läste det om och om igen och tårarna blev bara fler och fler. "Never been so sad. Nothing is as it should be, I get nothing. A big thanks to my four best friends and our wonderful fans, thank you for everything." , jag tröck direkt bort Twitter och insåg att jag faktiskt var hemma, jag betalade chaffören pengarna och gick in till min mörka, kalla lägenhet. 

Tråkig del, blev lite ledsen själv faktiskt. Nu är frågan bara, vad kommer hända härnäst? Ny del imorgon! kramar på er!
 

forbidden love, del 42

9
Agnes Perspektiv;
"Perfect. I can sing Zayns solo so you sing your and Liam?", han nickade och musiken sattes igång. Människorna blev fler och fler och jag kunde även se Liam, Zayn, Louis och Niall nu som stod på sidan om och log mot oss. 
När låten var över kom även de andra killarna upp på scenen och de gav mig en varsin kram. Louis tog min mikrofon och tittade ut mot publiken som genast tystnade.
"Sure, the girl was clever? A big applause to her!", sa han och kaoset blev bara högre, det var galet. De skrek och applåderade högt. Jag tittade mot Harry som bara skrattade. Det kändes verkligen overkligt på något sätt.

Tell MeLiteraturasUntitled | via Tumblr
Tumblrwhitecherry - 4. strona bloga dostępnego pod adresem whitecherry.14.pinger.pl(2) Fotografije s vremenske linije | via Facebook

Timmarna gick fort och efter en dag ute i stan bestämmde vi oss för att åka tillbaka till lägenheterna igen. Louis och Zayn stannade kvar i stan med Eleanor och Perrie men Liam och Niall åkte med oss.
"Oh no, Paul want you to go to the studio now.", jag tittade på Liam som hade blicken mot sin telefon.
"Well, should I call Zayn and Louis or?", sa Niall och tog upp sin. Liam nickade och jag vände blicken till Harry. 
"Is it okay if I go there? I guess it's pretty important."
"Of course. Take me home first, I always find something to do", log jag och han såg lättad ut. 
 
Killarna åkte just iväg till studion och jag klev in i Harrys lägenhet. Men det dröjde inte länge förrän jag var ute på gatorna igen och denna gång med träningskläder, jag bestämmde mig för att få ännu mer frisk luft och en ta en springtur, vilket var perfekt i detta väder. 
Musiken var på högsta volym och jag sprang längs de tomma gatorna då plötsligt två välbekanta människor ställde sig rakt i vägen och jag bromsade in. Mina ögon blev stora som golfbollar och jag kände hur pulsen ökade.
"Hello my little sunshine. What are you doing here? I suppose you have received my sms?", Stephanie log ett hånflin och Nicole stod och såg riktigt nöjd ut. 
"What do you want?"
"I want you to leave Harry alone. He had it good but you along with Nicole."
"I never leave Harry.", stammade jag fram och nu blev jag verkligen rädd när jag såg vad Nicole tog ut ur fickan, en kniv. 
"Go home and pack your stuff and meet us at the airport in half an hour. Tell Harry that they are over and you go back to your regular life, otherwise it happens you do not want to happen, okay?" 
"No, what happend?", sa jag stelt och stirrade Steph rakt in i ögonen. Jag såg hur de båda skrattade till och tittade på varandra innan hon fortsatte. 
"I'll kill you.", log hon stolt och jag blev så rädd att jag trodde jag skulle svimma. "And remember, this is our secret, right? neither Eric or anyone else to know that we have been here, okay?", jag sa inget och jag visste att jag skulle hamna i stor fara om jag sa emot så jag nickade försiktigt.
"Good, go back and pack now, see you in twenty minutes.", sa det och försvann bort. Jag sprang tillbaka och packade fort mina saker, jag skrev ett ganska kort och intensivt brev till Harry innan jag lämnade lägenheten för att åka tillbaka hem, tillbaka till Hollywood.
Jag hade ett par korta shorts och dragit över mig en lång tjock tröja med huvan på huvudet för att så få människor som möjligt skulle se mig. Jag älskade Harry mest av allt, jag ville inte detta, men vad hade jag för val? tårarna forsade ner men jag torkade fort bort dem när jag fick syn på Nicole och Stephanie som stod och väntade på mig. Allvarligt gick jag dit och de såg riktigt stolta ut. 
"Here, we paid your ticket so you'll really be happy.", sa Nicole och log elakt mot mig. Jag röck ut biljetten ur hennes hand och vände mig om.
"Yet he was not for you. You are so different, let someone who really loves him get him instead.", jag reagerade på "Låt någon som verkligen älskar honom få honom istället" och vände mig fort om mot deras håll igen och nu kunde jag inte hindra att tårarna föll längre. 
"I hope you're happy now, I'm leaving Harry forever because you two are completely dumb and threatening to kill me. Quite honestly, I could go to the police, but I don't do it, why? Eric love you Steph, and I love Eric. But you should know that I hate you so fucking much.", jag vände hysteriskt på klacken och gick bortåt men ändå kunde jag höra de Steph sa efter mig. 
"I hate you to, but now you have been good so now I'll leave you alone."
 Jag gick in mot tullen och grät under hela tiden. Jag brydde mig inte om att folk såg mig just nu, allt jag ville var att vara med Harry. 
Jag satte mig på planet och åkte hemåt igen, det gjorde ont inuti mig och tårarna ville aldrig sluta, men med fara för mitt eget liv så vet jag att det var bäst så här. Det kommer bli tufft, men jag ska klara det. Ensam.

Väääldigt sorglig del, eller vad tycker ni? Vad tror ni hon skrev i brevet och hur tror ni Harry kommer reagera? Näste del kommer ikväll!

forbidden love, del 41

6
Harrys Perspektiv;
"Haha, no. I know what he is. He's Zayn when he loses at FIFA.", skrek Louis ut och vi alla utom Zayn bröt ihop i ett asgarv, till och med Agnes skrattade och det syntes att hon fick annat att tänka på under en kort stund, vilket kändes skönt att se. 
"Oh my god, my stomach aches! you guys are really the most fun I've ever met." 
"It's just fun to be with you and Harry, you are really different, in a good way. You are absolutely one of us and ready to set up for a family member.", svarade Niall och hon log ett stort leende mot oss. 

Tumblredsheerio  | via FacebookI ♥ Fashion
(1) FacebookInstagram photo by @hipstaplease (✞❀ Cara Delevingne ❀✞) | StatigramMAKE-UP of eyes and face :)
Agnes Perspektiv;
Solen sken in genom Harrys stora sovrumsfönster och bredvid mig låg Harry och sov. Jag log när jag tänkte på gårdagen och hur roligt jag verkligen hade, så kul har jag inte haft i hela mitt liv. Jag satte mig upp ur sängen och skådade Harry som ännu inte vaknat. Plötsligt öppnades sovrumsdörren och förvånat tittade jag på de fyra killarna som stod i dörröppningen.
"But, hey? you still sleeping?", Louis tittade förvånat på oss som fortfarande låg i sängen. Jag tittade först på Louis och sedan gick blicken över till Liam, Zayn och Niall som bara stod där. 
"No, I woke up just now. How much is it?"
"It's half past eleven. We just wanted to ask if you wanted to keep up to town for shopping for a while?", det var nu Niall som hade ordet och jag såg hur han rodnade lite. 
"Yes, of course. Give us one minute, we will.", 
"Great. We are in my apartment, got there when you are finished and we go before you wake Harry, his morning mood is awful.", log Louis och jag skrattade till lite. 
"Yes, I know. Seen soon!" , de gick ut och försiktigt knuffade jag till Harry lite och efter många försök att väcka honom så vaknade han äntligen. 
"The guys were just here and ask if we wanted with the town and I said yes, I hope that's okay?"
"Yes, I really need to go shopping, it's so fun!", mumlade han lite sarkastiskt samtidigt som han log. 
"You're stupid, let's go up.", skrattade jag och drog upp han ur sängen och han greppade hårt tag om min hand.
 
Efter en halvtimme stod vi redo och klara och gick sedan in till Louis där alla killarna befann sig. Jag orkade inte ta på mig något stort så det fick bli ett par vanliga jeans och en t-shirt och det kändes bra det med, inte direkt de snyggaste jag hade men det duger. 
I bilen påväg till stan blev det bara skratt och de bjöd verkligen på sig själva hela tiden, det syntes hur bra de kände varann och hur lyckliga de var med varandra.
 
Vi alla gick ut ur bilen och det var verkligen strålande väder, solen lyste och himlen var alldeles blå. 
"Where shall we go first?", frågade jag ivrigt och såg hur kilarna log mot mig. 
"I'm really hungry, we can't eat?", alla stirrade på Niall och jag kunde inte låta bli att le åt blickarna han fick av de andra. 
"Niall, you're always hungry. But okay, it's a delicious place near here, we go there?", vi alla nickade åt Zayn och folkmängden på stan blev allt större och större. Det sprider sig riktigt snabbt vart killarna befinner sig har jag märkt. Men än så länge har det bara vart några få fans som kommit fram, men det kommer väl fler, tänkte jag bara och log av tanken. Det var helt sjukt hur galna vissa är, men ändå så förstår jag dom och jag beundrar hur det verkligen gör allt för att få träffa killarna. Vi skynade oss till det goda stället Zayn tipsade om och där var det fullt, men just när vi kom så gick en hel familj så vi skyndade oss dit. 
"Would not you like to meet Eleanor today, Louis?", sa Liam och kollade frågande på honom. 
"Yes, me and Zayn would meet Eleanor and Perrie here in town, but it gets a little later."
 
Vi åt snabbt och när vi var klara så gick vi ut mot den lilla söta restaurangen och in i det stora köpcentret och när vi tittade bak så var de andra redan borta. Jag tittade förvånat på Harry som bara ryckte på axlarna. 
"They are impossible, they just disappear."
"Haha, okay. Can we go to the Chanel?", log jag och han nickade och hand i hand gick vi mot butiken. 
En halvtimme senare så stod både jag och Harry med händerna fulla med kassar och vi hade bara kollat i ena delen av köpcentret ännu. Plötsligt så flockades det av tjejer runt om oss och ärligt talat så började jag bli van vid det här laget. 
"Harry, you can not go up on stage and sing?", jag tittade ner och fick se en liten tjej stå där med tindrande ögon och man såg verkligen hur mycket hon gillade Harry.
"Uhm.. I don't know. I usually don't sing without the other boys, and right now I do not know where they are."
"But Harry, sing one song anyway? I think most people would appreciate it.", jag kunde inte hålla mig ifrån att säga det och när jag tittade mot honom så såg jag hur han log brett och han tänkte på något, men vad kunde jag inte riktigt läsa av. 
 
Han gick fram till mannen som stod vid scenen och han gav honom två mickar och ensam gick han upp på scenen. Jag försökte att titta om jag kunde se någon av de andra killarna men människorna samlades runt mig och jag kände mig rätt ensam och hjälplös där faktiskt och jag såg de ingenstans. Min blick riktades då istället mot Harry som precis börjat prata.
"Now, do you think for sure that I'm up here to sing himself, but the fact is that I will not.", jag såg hur publiken blev förvirrade och ivriga på vad som skulle hända, själv förstod jag ingenting. "I think you people have seen the clip of me and Agnes when we sing at her brother's wedding? It was she who told me to get up on this stage so I did it, but I was not going to sing myself, I want her to sing with me.", jag blev helt chockad när han sa det och jag hade inte alls förväntat mig det. Människorna tittade på mig och gjorde plats till mig så jag kunde gå upp och sätta mig bredvid Harry. De började vissla och applodera och motvilligt gick jag upp till honom som bara flinade lite retsamt.
"Harry, why? I can't sing."
"Because you told me to get up here and do not think I'm doing it alone. And yes, you sing like a god, babe!", jag suckade och skakade lite på huvudet samtidigt som jag log mot honom.
"Which song?"
"Should we take whats make you beautiful?", han log mot mig och jag nickade instämmande. 
"Perfect. I can sing Zayns solo so you sing your and Liam?", han nickade och musiken sattes igång. Människorna blev fler och fler och jag kunde även se Liam, Zayn, Louis och Niall nu som stod på sidan om och log mot oss. 
När låten var över kom även de andra killarna upp på scenen och de gav mig en varsin kram. Louis tog min mikrofon och tittade ut mot publiken som genast tystnade.
"Sure, the girl was clever? A big applause to her!", sa han och kaoset blev bara högre, det var galet. De skrek och applåderade högt. Jag tittade mot Harry som bara skrattade. Det kändes verkligen overkligt på något sätt. 

Ny del senare! de hände inte så mkt direkt i denna del, men kommentera gärna vad ni tyckte ändå?! :) kram

forbidden love, del 40

9
Agnes Perspektiv;
"I love you Eric, never forget it. But I have to go. Bye. ", jag la på luren och torkade tårarna som kommit under tiden jag pratade med honom. Det gjorde ont, men vad skulle jag göra då? riskera att nästan förlora honom igen? nejtack. De är bäst att inte säga något alls, jag var bara glad över att höra hans röst igen. Minuterna efter så fick jag ett SMS igen, från Eric. 
 "These with showing emotions has never been my thing, you know. But I love you most of all, you're my little ray of sunshine and I will take you before all the other girls, do you remember? I'm sorry it was that it was between us but I am glad that you have Harry who can treat you as you deserve to be treated. I also know that I am not always where the best bro, but for me you will always be number one, and by far the best sister. I'm so proud of you and whatever it is that's bothering you, I promise that everything will be all right. I come and see you again soon my beautiful sister. Never forget that you are the best."

ONE DIRECTION ♥(1) FacebookFacebook

Harrys Perspektiv;
Att läsa SMSen Agnes fått de senaste dagarna var verkligen svårt att ta in, hur kunde någon skriva så till henne? Jag klarade inte av pressen själv så jag bestämmde mig för att gå över till Louis på andra sidan lägenheten där jag förstod att de andra killarna skulle vara. Utan att knacka så gick jag in och de alla fyra var samlad i soffan och spelade FIFA när jag kom in. 
"Heeeey bro!", ropsade Niall och sprang emot mig och gav mig en hård kram. Utan att säga något så satte jag mig mellan killarna och tittade på matchen som Zayn och Louis var mitt inne i men pausade när det såg att det var något. 
"Harry, what's wrong?", sa Liam och de alla kollade på mig. 
"I need your help. It's Agnes.", sa jag och jag såg hur de fortfarande tittade på mig. "I know she's not doing well now, and she really needs you now, I think. Some real friends who believe in her and not at all the rumors."
"Yeah, of course. But what's happend?", sa Niall och Louis i kör medans Liam och Zayn bara tittade på mig. 
Jag berättade allt från början, om alla SMSen och hur nere hon faktiskt vart under den senaste tiden när jag tänkte efter. 
"Yes boys, we go!", ropa Louis och sprang mot dörren och in till min lägenhet. Jag log lite och jag var verkligen så glad över att jag hade dessa killar, de var verkligen världens bästa vänner. 
 
När vi kom in i lägenheten så satt Agnes tyst i soffan och sa ingenting. Jag satte mig bredvid Agnes och höll om henne samtidigt som de andra killarna satte sig bredvid oss i min lilla soffa.
"We heard about what happened, but we'll help you out of everything. Never, we leave you alone now.", Liam log mot henne och jag såg hur hon tittade upp mot oss. 
"Yeah, there are things friends are for.", skrattade Louis till och Zayn och Niall nickade instämmande. Jag såg hur Agnes reagerade på "vänner" och hon fick faktiskt ett litet leende på läpparna. 
"Really? are you sure?"
"Of course, you are one of the family now.", sa Zayn och jag log ett tacksamt leende mot honom och tittade mot de andra som såg lika glada ut som Agnes själv. Jag var själv väldigt glad över att få höra det från killarna eftersom de aldrig tyckt om någon av mina tidigare flickvänner, men Agnes är ju verkligen annorlunda. 
"What do you want to protect then? Should we fix our own Paul to you?", jag hörde ironin i det Louis just sa och Agnes bara skrattade. 
"Haha, but seriously guys, what should we do?", sa jag ganska allvarligt nu och tittade mot de andra. 
"I think you should tell your brother Agnes, and show SMSen."
"Yeah, Liam has right. This is dangerous, anything can happen, especially if Nicole is with this, she is totally dumb.", sa Niall och jag såg hur hans ögon ökade storleksmässigt. 
"He called me right after Harry passed to you, but I never dared to tell. A few minutes after he sent it.", sa hon tyst och visade oss SMSet. Jag log lite när jag läste det, det var verkligen fint skrivet. 
"He's a good guy, it looks like, talk to him in real life and show SMSen I think he would understand.", sa Zayn och log mot oss. 
"Yes, I may do it later then.", svarade hon och kröp närmare in mot mig. Jag tittade på henne och våra läppar möttes i en långsam kyss. 
"What should we do?", frågade Zayn som verkade helt rastlös. 
"I'm hungry. I'll make me a sandwich, would anyone have?", vi alla började skratta och skakade på våra huvuden. Han gick in till köket fast var tillbaka nästan lite snabbt igen. 
"We can play any game? type, family game?", Liams idé lät väldigt bra och vi alla var på direkt. 
"Can not we play charades? it's so fun!", vi gav Niall en förvånad blick men tillslut gick vi med på att spela charader och det var Louis som gjorde grupperna. 

"Okay everybody. Niall and Agnes it's a team. Harry and Zayn to, and I think you and me, Liam?", vi alla nickade, plockade fram spelet och körde igång. Agnes och Niall fick börja och det var Niall som skulle börja göra någon rörelse och Agnes började genast gissa. 
"It's a... Giraffe?", sa hon och tittade frågande på Niall som gjorde något konstigt med kroppen och skulle förmodligen se ganska arg ut, vilket han misslyckades med totalt.
"Haha, no. I know what he is. He's Zayn when he loses at FIFA.", skrek Louis ut och vi alla utom Zayn bröt ihop i ett asgarv, till och med Agnes skrattade och det syntes att hon fick annat att tänka på under en kort stund, vilket kändes skönt att se. 
"Oh my god, my stomach aches! you guys are really the most fun I've ever met." 
"It's just fun to be with you and Harry, you are really different, in a good way. You are absolutely one of us and ready to set up for a family member.", svarade Niall och hon log ett stort leende mot oss. 

Jag vet! detta inlägg hade jag ställt in på 17.00 men jag var så dum att jag gjorde så det skulle ställas in imorgon istället, haha. Men här är det iallafall, heeelt försenat! Men bättre sent än aldrig, ellerhur? Kommentera era åsikter fina ni! :)

forbidden love, del 39

7
Agnes Perspektiv;
"Yes, we were in the same class at the preschool. She was my first love and my last as well.", log han mot kameran och sedan hörde vi Paul ropa från publiken och hade även en bil med sig så vi skyndade oss snabbt dit så vi slapp några flera frågor. 
"Well done, babe!", sa Harry när vi satt säkert och tryggt i bilen. Han höjde upp handen och jag skrattade åt honom,
"Thank you, you to!", våra händer möttes i en hård high five och sedan började vi åka hemåt till Harrys lägenhet. 

TumblrMy Pink Barbie Secrets(3) text | Tumblr

Harrys Perspektiv; 
Vi var hemma efter en bra dag på stan med Lou och Lux och även massa fans och ett TV team. Jag måste säga det att jag blev väldigt chockad över hur Agnes agerade mot både fansen och i kameran. Hon var bara helt perfekt. 
"Can I go and take a shower?", jag tittade mot Agnes som nyss frågade det och jag gick sakta fram till henne.
"You do not even ask about.", jag kramade om henne och jag kände hur hon besvarade kramen och sedan gick hon in på toan. Jag satte igång TVn och zappade mellan kanalerna men det var som vanligt - aldrig något att se. Jag stannade vid någon random kanal och lät det bara gå på då plötsligt jag och Agnes kom upp. Jag höjde lite och log under hela tiden jag såg oss. 
"Hottest couple at the moment, the famous band member Harry Styles and his girlfriend, the cute stylist Agnes Ohlsén was out walking today and we even got the honor to be a small interjvu with them. Join."
De visade sedan klippet på oss och jag hörde hur duschen tystnade, jag förstod att Agnes precis blev klar. Plötsligt såg jag hur mobilen på bordet burrade till och skärmen sken upp, det var Agnes mobil och jag kunde inte låta bli att kolla vem det var ifrån. Jag hukade mig fram över bordet och fick se att det var ett nummer hon inte hade i listan och på det lilla man kunde se på skärmen så stod det "Haha, see you on TV, Enjoy wi..." jag kände hur mitt hjärta dunkade ett extra slag när jag läste det och jag kände en viss oro inom mig, vem var det?
Oförskämt klickade jag upp SMSet helt och läste hela meningen. 
"Haha, see you on TV, Enjoy with Harry while you can, tomorrow may be too late. xx.",i panik så rusade jag upp från soffan och jag fick även syn på de tidigare SMSen från samma nummer. I samma ögonblick kom Agnes ut från toan med handduken runt huvudet och min tjocka huvtröja, hon var så söt. 
"Is that my phone?", frågade hon och gick mot mig. Utan att ens tänka mig för så visade jag henne SMSet och gav henne en orolig blick.
"Who the fuck is that? Seriously, Agnes. Tell me.", sa jag och jag kände hur svag jag blev i rösten. Ingenting fick verkligen hända henne, absolut ingenting. 

Agnes Perspektiv;
Jag kom ut från duschen och möttes av en orolig Harry med min telefon i handen, jag förstod att något var fel och sedan visade han mig. Ännu ett hotsms från Stephanie. 
"Sorry Harry.", sa jag tyst och tittade ner mot golvet, jag kände hur tårarna skulle komma vilken sekund som helst nu men jag fick verkligen inte gråta, jag är stark nog att låta bli. Trodde jag. Jag var så rädd, så rädd för vad som skulle hända nu och så fort Harry lämnar mig ensam så vet jag att det är kört. 
Jag kände hur han kramade om mig bakifrån och snyftade i min nacke. Jag tittade upp mot honom och såg hur tårarna rann på honom. 
"Oh, Harry. Don't cry, please. Nothing is your fault."
"I know, but I'm just so afraid of losing you. But I'll never let anything happen to you.", han vände sig om så våra blickar kunde mötas. "We need to tell the police or anyone who can help us. I know you're scared and you should not have to be. We must do something."
Jag tvekade innan jag svarade och han såg direkt att något var fel, mina tårar rann försiktigt ner längs mina kinder och vi sa ingenting, han bara höll om mig tätt intill han och bara att höra hans hjärta dunka mot mitt gjorde mit lite tryggare och tillslut fick jag fram ord.
"I want, but I can't."
"Why? Of course you can." , hans röst lät lugn och säker så jag kunde inte längre hålla det inom mig. 
"No I can't. Because it's my brothers wifes number. He'll hate me forever if I tell them and she has always hated me."
"What? It's Steph?! oh, I almost did it.", sa han och drog en djup suck. 
"Stay here, be right back", sa han efter ett tag och försvann ut ur lägenheten. 
Jag gjorde som han sa och bestämmde mig för att sätta på TVn och krypa under filten istället. Jag fick sedan ett till SMS och jag vågade nästan inte titta på det men motvilligt kollade jag ändå och lättad blev jag när jag såg  vems namn det stod på displayen och jag log lite faktiskt. 
"Hey, I saw you on the TV, you are best! We miss you, it's so empty without you here. The dress is great, I've come a long way. See you when you get better. xx Simon" det kändes bra över att det var Simon som skrev och ingen annan. Jag svarade och la sedan ifrån mig mobilen igen. Men sekunden efter så började de burra flera gånger och jag förstod att någon ringde. Utan att ens orka titta vem det var så svarade jag.
"Hello?" 
"Hey lillsis, how are you? Just wanted to hear that all was well with you.", jag log och kände hur en tår föll ner för min kind igen. 
"Hey Eric, glad to hear your voice again. To be honest, it's not so good.", sa jag ärligt och hörde hur han lät orolig. 
"What do you mean? Has your head become worse?"
"No, it's not that. But I just can not tell it, you will never understand. Sorry.", sa jag lite besviket eftersom jag visste hur han skulle reagera, han skulle bli arg och ville aldrig tro mig, precis som vanligt. 
"You know I always want your best, please tell me."
"I love you Eric, never forget it. But I have to go. Bye. ", jag la på luren och torkade tårarna som kommit under tiden jag pratade med honom. Det gjorde ont, men vad skulle jag göra då? riskera att nästan förlora honom igen? nejtack. De är bäst att inte säga något alls, jag var bara glad över att höra hans röst igen. Minuterna efter så fick jag ett SMS igen, från Eric. 
 
"These with showing emotions has never been my thing, you know. But I love you most of all, you're my little ray of sunshine and I will take you before all the other girls, do you remember? I'm sorry it was that it was between us but I am glad that you have Harry who can treat you as you deserve to be treated. I also know that I am not always where the best bro, but for me you will always be number one, and by far the best sister. I'm so proud of you and whatever it is that's bothering you, I promise that everything will be all right. I come and see you again soon my beautiful sister. Never forget that you are the best."



forbidden love, del 38

8
Agnes Perspektiv;
"Yes, absolutely. I am so glad he has you, you look really how you love each other.", jag tackade och leendet på mina läppar kunde bara inte släppas, det kändes verkligen bra. "Harry has told me a lot about you and I know you were in the same class or small. Can not you tell us a little about your childhood? if you want?"
Hon fortsatte att le men jag kände hur mitt försvann, jag svalde hårt och suckade lite lätt. Varför? 

for you. | via Facebooktext | Tumblr
Baby Lux ♥ | via FacebookFacebookalways together
 

Jag tittade mig omkring för att se om Harry och Lux skulle vara tillbaka snart så jag helst slapp svara på den frågan. För vad fanns det att säga? min barndom var hemsk och jag vill helst bara glömma den tiden. Men ingen Lux och ingen Harry så långt ögat kunde nå så jag drog in ännu en djup suck och tittade lite på Lou som nu mest såg förvirrad ut. 
"Are you okay? You look a little pale.", hon tog min hand och tittade bekymrat på mig. 
"No, I'm fine thanks. It's just that ..", jag tittade på henne och jag såg att hon verkligen verkade bry sig. "Throughout my school years, I was bullied.", jag såg nu hur hon tittade förtvivlat på mig och fortsatte att hålla i min hand. 
"I'm sorry, honey. I really am and I didn't know", jag log mot henne och tittade tacksamt på hennes medlidande. 
"I guess that's why I'm against bullying so much, I have every with it myself and I know how it feels. I hate bullying and I really want to do something about it, so whenever I see or hear something nasty so I usually go there."
"You have a big heart, Agnes. You have a great gift and you should be proud of yourself. You're now a celebrity stylist and working for a famous companies only nineteen years old, I'm very proud anyway and glad to get to know you.", hennes ord fick mig att bli rörd och jag blev nästan helt mållös. 
"So, what do you think about all their fans then?", frågade hon efter en liten stund av tystnad. Jag log mot henne och ryckte på axlarna.
"I like them. They are very special and I also am a Directioner. Some can be really scary second is normal but as I understand how much they mean to Harry and the guys so I'm just happy for them."
"Do not you care at all about the hate you get?", hon såg förvånad ut samtidigt som hon log lite. 
"Of course it hurts a little, I do not understand how people can be so cruel. But I'm used to since childhood so I take it with a grain of salt.", log jag ärligt och insåg snabbt att våran lilla pratstund var slut då Lux kom springande mot bordet och hon höll i en stor milkshake med Harry halvt springande efter sig. 
"I bought a small milkshake at her, I hope that's okay?", sa Harry och log mot oss. 
"Yes, she looks happy anyway.", sa Lou och skrattade. 
"What have you talked about while we were away, then?"
"The most. I have to say that, Agnes is the best girl you could ever find, she is so down to earth and good. You have found a good girl, Harry, hold on to her.", Lou log ett starkt leende mot Harry som nu höll om mig och jag kunde inte låta bli att le åt henne. Hon var så snäll, precis som jag trodde. 
"I will really, she is the best I have.", sa han och våra läppar möttes i en mjuk kyss. 
 
"It was really good to see you, Agnes. You are truly a good person and I look forward to seeing you several times!", sa Lou innan hon kramade om oss båda och hoppade in i Taxin med en skrikande Lux i famnen. 
"Lux, don't cry my princess. See you soon, I promise.", sa Harry och pussade henne försiktigt i pannan innan han slängde igen dörren och Taxin åkte iväg. 
 
Hand i hand gick vi bort mot centrumet för att bara gå och kolla lite i olika affärer men vi insåg snabbt att det var en dum idé. Gatorna fylldes ännu en gång med skrikande fans som ivrigt väntade på att få ta en bild med Harry.
Jag drog mig närmare in mot honom och kände mig faktiskt lite rädd när de tjugiotals tjejerna kom emot oss. 
"What should we do now?", frågade jag med en lite stressad röst och han bara log mot mig. 
"I call Paul directly.", sa han snabbt och tog upp sin mobil och det dröjde inte många sekunder och sedan var samtalet avslutat. 
"Paul is on its way, as long as we stand here and look happy.", flinade han mot mig och pussade mig i pannan. Jag skrattade till och innan jag visste ordet av det så hade jag en mick under min mun. 
"Hey Agnes Ohlsén. How does it feel to be one of the hottest couple in both London and Hollywood now?" , sa den kvinnliga reporten som verkligen skrämde mig nu. Jag harklade mig lite och tittade förvånat på kamerateamet som stod bakom den läskiga kvinnan. 
"Uhm.. I did not even know about it until now, but .. well I guess?", sa jag lite osäkert och hon log mot mig, som om det var det hon väntade sig att jag skulle svara. 
"What do you think about all these screaming directioners here on the street and that you and Harry almost never be alone?", fortsatte hon och jag tittade nu på Harry som log lite mot mig. 
"It feels so strange and unreal at the same time. But at the same time so I am an directioners so I understand how great it is to see Harry. I think they are cool and some are really nice. I'm happy for Harry and the boys, they have really great fans.", sa jag lugnt och tittade sedan upp mot Harry som såg stoltare än stoltast ut. Han tog min hand och kysste mig framför alla de fansen och även filmteamet. 
"Aww, so cute! so Harry, How do you feel that you have such a wise girlfriend? are you proud? and what do you think about all the hate she gets now?" , hon tittade nyfiket mot oss och han började genast prata, det syntes att han var van.
"I certainly am proud and very happy that I met her again after all these years and everywhere hate she gets, I can not quite understand, she is the kindest girl who has the world's biggest heart. They have no right at all to judge her for something bad.", hon nickade och fortsatte sina frågor. 
"What do you mean with "after all these years?", did you know each other before?" , frågade hon och citerade "efter alla dessa år" väldigt tydligt. 
"Yes, we were in the same class at the preschool. She was my first love and my last as well.", log han mot kameran och sedan hörde vi Paul ropa från publiken och hade även en bil med sig så vi skyndade oss snabbt dit så vi slapp några flera frågor. 
"Well done, babe!", sa Harry när vi satt säkert och tryggt i bilen. Han höjde upp handen och jag skrattade åt honom,
"Thank you, you too!", våra händer möttes i en hård high five och sedan började vi åka hemåt till Harrys lägenhet. 

Här är del 38! Fick sluta rätt bra denna gång. Vad tycker ni om karaktären Agnes? hur tycker ni att hon verkar som person? Kommentera gärna! 
Imorgon kommer jag vara borta resten utan dagen och kommer förmodligen hem på kvällen, men oroa er inte, jag fixar tidsinlägg! Kika in imorgon runt 13.00 och 17.00 så är det nya delar ute! haha kram och trevlig helg på er! ♥
 
 

forbidden love, del 37

6
Agnes Perspektiv;
"Lou, our stylist would love to meet you and get to know you, because she travels a lot with us, she has become like part of the family. She also has a child, Lux as I am godfather, would you have dinner with us tomorrow or something?", sa han och tittade på mig med sina söta valpögon. 
"Yes of course, I hit like Lou and I look forward to seeing Lux, she's so cute! But only I can sleep now.", jag kände hur trött jag lät i rösten men det kunde inte hjälpas just nu, jag var så himla trött och tankarna kring Kim och hotSMSet vandrade i mitt huvud konstant. 
"Haha, you're so sweet. Of course you will get to sleep my baby.", han log och gick fram till mig där jag låg i sängen och la sig bredvid mig. Våra läppar möttes försiktigt och sedan somnade jag direkt. 

NiekedeNijsTumblrClassy blog
One Direction :DD@ericakvam | Webstagram - the best Instagram viewer

Jag vaknade upp och märkte direkt att jag låg ensam i sängen, jag tog upp min mobil och blev ganska förvånad när jag såg hur mycket klockan var, halv elva på morgonen. Hade jag sovit ett helt dygn? men samtidigt så var det exakt det jag behövde och att få vakna upp i Harrys säng gjorde inte situartionen sämre. Mitt huvud mådde bättre och de värkte inte alls lika mycket längre, nästan inget alls faktiskt. 
Jag hörde röster och skratt utifrån den stängda sovrummsdörren och jag tittade mig omkring i Harrys sovrum och fick se en lång tjock tröja hängandes på sängkanten som jag förstod var Harrys som jag sedan satte på mig och gick ut mot vardagsrummet där jag fick syn på fem glada välkända killar och jag kunde inte låta bli att le åt dem allihopa, det var kul att se dom igen.
"Heeey Agnes. Awesome good to see you again!", sa Louis och ställde sig upp, gick emot mig och gav mig en kort kram och strax därefter kom även Liam, Zayn och Niall och gav mig en kram. Jag log mot Harry som satt kvar i soffan och han log tillbaka, jag kunde inte låta bli att titta på honom, han var så fin. Han gick sedan fram till mig och gav mig en lång och mjuk kram sedan pussade han mig löst på munnen. 
"I hope it did not do anything to these guys came here, but they were restless and you slept after all and they stay probably not for long.", viskade han lite i mitt öra och jag tittade på honom som nu blivit lite röd om kinderna. Jag tog min ena hand som strök sig över Harrys kind samtidigt som jag log mot honom.
"Haha, it's okay. They're just fun to see them again!", svarade jag ärligt och tittade mot killarna som satt i soffan och pratade. Niall la direkt märke till att jag kollade på dem och skrattade lite mot mig och Harry.
"Guys turtledoves, will you just stand there or are you going to come and sit with us or what?", sa han och jag flinade lite mot honom. 
"Yes Niall's right, come and sit here and was social with us instead, Harry is so boring!", skrattade Louis till och gjorde plats mellan honom och Niall så jag kunde sitta. Jag tittade lite förvånat på Harry som redan hade blicken på Louis och bara skakade på huvudet.
"Shut up, Lou. I'm very funny!", sa han innan han la till ett asgarv som gjorde att vi alla inte heller kunde hålla oss från att skratta. Jag satte mig ner mellan Niall och Louis och konversationen mellan oss rullade på väldigt bra, vi kom faktiskt riktigt bra överens.
"Harry, I'm hungry. Have you purchased homes more things like where the good chicks?", sa Niall efter ett tag och Harry suckade samtidigt som han log lite brett.
"Niall, you really are always hungry, but yes. It's in the fridge, you can go get yourself.", svarade han och Niall var fort ute ur rummet och var istället i köket. 
 
"I get to go and Agnes soon guys, we're meeting Lux and Lou at Fifteen in an hour.", sa Harry efter en lång stund med prat och skratt. Han såg faktiskt lite besviken ut att behöva säga det. 
"Fifteen, Was not that where it's so good food all the time?", sa Zayn och tittade mot Harry som nickade. 
"Yes, guys. Should we pull back to my place and play some FIFA instead then?", det var nu Liam som frågade det och resten av killarna nickade instämmande. 
"Say hey to Lux and Lou from us, we miss them so much!", sa Niall innan han försvann ut ur dörren. Vi sa hej då till de andra innan de gick och sedan blev det bara jag och Harry kvar i hans stora lägenhet. Jag tittade på honom och våra blickar möttes samtidigt som han drog in mig mot hans famn. 
"Lux really looking forward to seeing you, and Lou with.", sa han och pussade mig i nacken. "They are kind both, they will love you!"
"Do you believe it? I am, after all, just .. an ordinary girl.", sa jag lite tyst och märkte hur Harry häpet tittade på mig. 
"Are you kidding me? you are more than an ordinary girl, you're my girl, the girl who captured my heart and the girl I want to be with forever. You are perfect.", jag kunde inte låta bli att le åt det Harry just sa och våra läppar möttes i en kyss. 
 
"Do you think I can have on me this?", jag tittade ner mot mina korta shorts, tröjan och min jeansväst. Med det blonda uppsatta håret kollade jag sedan upp mot Harry som bara stirrade på mig. 
"You're the finest I know, whether you would wear sweatpants and a sweatshirt, so you are always beautiful.", svarade han och gick fram mot mig och drog in mig i hans varma armar som jag bara älskade. 
"I love you, Harry", sa jag och hans gröna ögon tittade in i mina. 
"I love you to, babe" 
 
Tio minuter efter det så tog vi taxin till stan för att möta upp Lou och Lux. Jag var nervös över vad dom, iallafall Lou, skulle tycka om mig. Vi åkte en ganska lång stund eftersom Harry bor lite vid sidan av stan men när vi var framme stod två fina tjejer och vinkade mot oss. Harry skyndade sig ut och omfamnade snabbt lilla Lux som såg  så lycklig ut. Jag hälsade vänligt på de båda och kunde inte låta bli att le åt Harry och Lux. Man såg verkligen hur mycket de älskade varandra och hur mycket hon verkligen såg upp till honom. Han skulle verkligen bli en perfekt pappa. 
"Shall we go in?", log Lou efter ett tag med lite småprat utanför restaurangen. Jag såg på Harry som nickade och vi gick in till den fina restaurangen och vi satte oss vid ett bord. 
Vår beställning kom fort och efter en bit in på den underbara middagen så kände vi en obehaglig lukt vid maten och jag förstod ju direkt vad det var, Harry och Lou med såklart. 
"Oh Lux, you had to do it now? In the midst of the food?", log Lou mot henne och hon fnissade lite försiktigt.
"I can do it. Where are the diapers?", sa Harry som redan rest sig upp, Lou visade vart blöjorna låg och de försvann bort mot toaletten och jag tittade lite lätt mot Lou som log. 
"You are really different than the other girls, in a good way. I understand why Harry fell for you.", sa hon efter en stunds tystan och jag blev faktiskt lite förvånad över att hon sa det. 
"Really?"
"Yes, absolutely. I am so glad he has you, you look really how you love each other.", jag tackade och leendet på mina läppar kunde bara inte släppas, det kändes verkligen bra. "Harry has told me a lot about you and I know you were in the same class or small. Can not you tell us a little about your childhood? if you want?"
Hon fortsatte att le men jag kände hur mitt försvann, jag svalde hårt och suckade lite lätt. Varför? 

FREEEDAAG! gud vad skönt med helg! Nästa del kommer ikväll! Kommentera vad du tyckte om delen? :) kram!

forbidden love, del 36

11
Agnes Perspektiv;
"Yes, babe. But now I think I'll get some sleep so I can cope with tomorrow and everything. Bye baby, see you tomorrow."
"Bye, love you most" , sa han och sedan la vi på. Chockat och oroligt såg jag att jag fått ett SMS under tiden jag pratat med Harry och osäkert klickade jag upp det från det okända nummret. 
"Heard what happened if the car accident today. Too bad it was only minor damage, but I'll make sure it happened again, and next time you might not have the same luck. :)", jag kände hur rädslan steg inom mig och allt som kändes så bra för bara några sekunder sedan bara försvann bort.

Harry Styles  | via FacebookBeautiful Eyes Your love is a drug

Jag hade vant mig vid hotfulla tweets på Twitter eller kommentarer på Instagram, men detta var annorlunda. Det var från samma okända nummer som jag även fått mina tidigare SMS ifrån och det värsta är att jag vet vem det är, Stephanie. Men hur ska jag kunna berätta detta för någon? ingen mer än Harry kommer tro mig och jag vill inte riskera att förlora min enda bror på grund av ett fånigt SMS. Men frågan är bara, är det så fånigt egentligen? eller är det allvar? jag drog mig försiktigt upp från soffan och gick istället in till sovrummet och började packa till den långa flygfärden imorgon, äntligen skulle jag få träffa Harry. 
Jag kände hur det plingade till i min ficka och förvånat klickade jag upp SMSet jag just fått från Simon. 
"Heard you'd be off in a few weeks, boring. Learn then work on the project itself for a while, but we hear well when you come back! xx Simon", jag log lite medans jag läste det och det kändes väldigt bra att vi kunnat kommit varann så nära, trotts omständigheterna mellan oss. Jag svarade, önskade honom lycka till och att jag skulle vara tillbaka på nolltid. 
-
Efter sex timmars flygresa så var jag framme vid Londons flygplats, klockan var bara runt åtta på morgonen och som tur var så var det inte så många som var ute nu. Med min värkande hand och mitt sprängande huvud gick jag fram till rullbandet och tog mina väskor och tittade mig omkring för att se om jag kunde se Harry, efter en stunds letande så fick jag se en glad, lite småcharmig kille komma emot mig, jag släppte mina väskor och allt jag hade i handen och sprang de fortaste jag kunde till honom och slängde mig i hans famn. Han tog ett stadigt grepp om mig samtidigt som han la huvudet vid min nacke och jag kände hur han andades in min lukt. Han tittade sedan upp på mig och våra läppar möttes. Länge stod vi där utan att säga eller göra något, vi bara stod där och omfamnade varandra. Jag hade verkligen saknat honom. 
"Oh babe, I'm so glad to see you and to have you here.", han flyttade bort händerna från min midja och tog istället taget om mitt huvud och kysste mig återigen. 
"I've missed you so much my love. What should we do now?", sa jag och greppade taget om mina väskor som stod en bit bortanför oss. 
"I see that you are tired, so what do you say we go to my home and sleep?"
"Yes, absolutely.", sa jag och gäspade stort. Jag var verkligen trött och det värkte i hela kroppen, nu behövde jag verkligen vila. 
"AAH, omg. It's Harry Styles and Agnes Ohlsén, Look!", jag tittade hastigt bort mot den skrikande tjejen och plötsligt stod det tiotals tjejer här och ville ha Harrys autograf. Jag tittade fort upp på Harry som såg lika förvånad ut och vinkade försiktigt mot sina fans som genast började skrika ännu mer. Jag kände hur jag bara ville gräva ner mig under jorden för ett litet tag, mitt huvud orkade verkligen inte detta. 
"Sorry darling, but stay close to me and hold my hand.", viskade han i mitt öra och jag log ut mot den stora klungan som bara blev större och större. 
"Is it true that you have every pregnant but after the car accident that killed the baby?", jag stelnade till när jag hörde någon fråga det och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. 
"Who said that?", frågade jag samma tjej som ställde mig den frågan.
"I read it on Twitter alone. But that's just rumors again I guess.", log hon och gick iväg efter att jag nickat lite osäkert mot henne. Hur kunde folk redan vetat om allt detta? Fast egentligen orkade jag inte bry mig längre, det är ju sant så varför ljuga? Jag tänkte inte mer på det och tittade upp mot Harry som var i full gång med att ta bilder och skriva autografer. Plötsligt kom en tjej fram till mig och log som aldrig förr, jag tyckte jag kände igen henne men jag kunde inte riktigt minnas vart ifrån. Utan att säga något så drog hon ut sina små armar och kramade om mig hårt. 
"Hi Agnes, I've missed you so much. Thanks again for helping me from bullies.", sa hon och jag insåg nu vem hon var. Hon var ju tjejen jag skyddade mot de äldre tjejerna och som jag sedan följde med hem och det var då jag insåg att hon var syster till Harrys dåvarande flickvän. 
"Hey Kim, how are you?", frågade jag henne utan att bry mig om något annat runt omkring. 
"It's okay, I live here in London now with my foster family.", sa hon och log sitt svaga lilla leende. Jag blev chockad när jag hörde de hon just sa och blev kall i hela kroppen.
"Foster Family? what happened?", sa jag och hukade mig ner mot henne så våra blickar kunde mötas. Hennes långa bruna hår och glänsande blåa ögonen gjorde mig så glad, fina lilla flicka var min första tanke när jag såg henne för första gången. 
"My mom has cancer and may not survive and my dad can not have me alone.", sa hon med tårar i ögonen. Jag kände hur även mina rann ner från min kind. 
"I'm really sorry. But you know I'm always there for you my beautiful little princess.", sa jag och drog in henne i en kram och jag kände hur hårt hon besvarade den. Hur kunde jag tycka om henne så mycket? jag har träffat henne en gång tidigare men ändå kändes hon så nära. "I understand that you are here to meet Harry, right?", fortsatte jag sedan och blinkade åt henne. 
"No, not really, but I knew you would come today and I wanted to see you alone.", hennes ord fick mig att bli stel och jag kramade om henne ännu en gång och Harry fick nu syn på oss. 
"Hi Kim! Nice to see you here!" sa han och kramade om henne fort. Hon log sitt sockersöta leende mot honom men blev sedan allvarlig. 
"My foster dad is waiting for me now, so I must go. But we'll see you sometime.", sa hon och gav oss en sista kram innan hon sedan försvann ut mot parkeringen. 
 
Vi kom hem till Harrys lägenhet och det var snyggare än jag trodde, det låt kläder lite överallt men det gjorde mig ingenting eftersom det oftast såg ut så hemma hos mig också. Efter någon timme kvar på flygplatsen var vi äntligen hemma hos Harry och jag la mig direkt i hans säng med Harry hack i häl. 
"Lou, our stylist would love to meet you and get to know you, because she travels a lot with us, she has become like part of the family. She also has a child, Lux as I am godfather, would you have dinner with us tomorrow or something?", sa han och tittade på mig med sina söta valpögon. 
"Yes of course, I hit like Lou and I look forward to seeing Lux, she's so cute! But only I can sleep now.", jag kände hur trött jag lät i rösten men det kunde inte hjälpas just nu, jag var så himla trött och tankarna kring Kim och hotSMSet vandrade i mitt huvud konstant. 
"Haha, you're so sweet. Of course you will get to sleep my baby.", han log och gick fram till mig där jag låg i sängen och la sig bredvid mig. Våra läppar möttes försiktigt och sedan somnade jag direkt. 

Vad tycker ni? KOMMENTERA! Ny del imorgon! NU ska jag verkligen duscha och sedan ska jag lägga mig och sova, finns inte ord till hur trött jag är idag. Haha, godnatt på er, fina läsare! ♥
 

forbidden love, del 35

8
Harrys Perspektiv;
"Hello, I come from the hospital here in Hollywood, and I just wanted to say that Agnes is here. She was hit by a car and we assume that the man who was driving under the influence, but now feel Agnes good anyway, but not her child, there is no longer." , Utan att ens få fram ett enda ord så fortsatte hon bara att prata. "Her family is here now but she would anyway that I would let you know so you know, but she is feeling anyways good now, she is on the mend anyway." efter en lång stund av tystnad i telefonen sa jag tillslut tack och la på och gick stelt tillbaka in till killarna och de andra igen. 

. | via TumblrOne Direction Take Me Home photoshoot 2012 - One Direction Photo (32684737) - Fanpop fanclubsLiving romantically ♥ | via Tumblr
 

"Hey, Hazza! what's going on?", hojtade Liam till när jag kom in i rummet och möttes av fyra nyfinka ansikten plus en irriterad fotograf. 
"Nothing, I think", sa jag och ställe mig bredvid Niall och fotografen började genast ta kort. Tankarna om hur Agnes mådde gjorde mig rätt frånvarande på hela fotograferingen och jag tittade mest ner mot marken. 
"Harry come on now, what's wrong with you? you can at least try to make the effort a bit anyways?", viskade Louis lite tyst i mitt öra och han hade rätt, jag måste skärpa till mig. Agnes mår bra. 
"Yeah, you're right, sorry.", log jag mot honom och klappade till han på ryggen. 
 
Agnes Perspektiv;
"I called Harry now so now he knows about it. I have also reported ill on the job in a few weeks and they understand you completely.", Sarah kom in innanför dörren igen och där stannade hon. 
"I must also inform you that you can go home now. But remember that absolutely no effort either brain or arm now.", log hon innan hon gick. Jag tittade mot Eric, mamma och pappa som stirrade på mig.
"Do you want us to follow you home and stay with you for a few days?", sa mamma tillslut och jag tittade häpet upp på henne. 
"It would be nice, but I'd probably rather be myself for a while.", svarade jag ärligt och försiktigt reste jag mig upp ur sen hårda sjukhussängen. 
"Okay, but let us take you anyways, so not the same thing happening again.", sa hon och kollade allvarligt på mig, jag suckade djupt men nickade ändå. 
"Yes, it sounds good." 
 
"Did you know there was a drunk man who was driving? lucky he's in jail now.", sa pappa medan han lät blicken fortsätta att stirra ut mot vägen där de hundratals bilarna var. Men sedan fortsatte han att prata med en irriterad ton. "Holy shit, it's always this much traffic or something?"
"Yes, usually. It's hard at first, but you get used to", log jag och kunde inte låta bli att le åt att han såg så koncentrerad ut mot vägen. 
 
"It was nice to see you, sis. You may get well your klutz, I'll miss you, it's so empty home without you.", flinade Eric innan han satte sig i bilen igen. Med en bruten arm, otroligt ont i huvudet och ledsen över barnet så ville jag inget annat än att gå in i min lägenhet och lägga mig och vila just nu. Kan inte fatta att de är borta, hon finns inte längre, hon är nu bara ett minne som finns på bild. 
Jag stod länge kvar ute och sa hej då till familjen innan de for vidare hem till Holmes Chapel men tillslut så åkte det och jag gick upp till mig. Jag satte upp håret i en fläta och satte på mig en vit bandeau sedan la jag mig i soffan med datorn i knäet. Det dröjde inte lång tid efter de då min mobil ringde och jag tittade hastigt upp på skärmen för att se vem det var och hela jag log när jag såg vems namn det stod. 
"Hi Harry", sa jag lite lugnt eftersom jag inte fick anstränga mig så mycket just nu. 
"Hey babe, how are you? are you at home now? Scare me never this much again.", jag kände hur hans ord fick mig att le och han var ju så himla söt. 
"I'm fine now, I think. A little sore head and arm only. Although contractions in the stomach but it's cool."
"Yeah, I heard about the baby. I'm sorry.", sa han och jag kände medlidandet i rösten han sa de med. "I wish I was with you now and took care of you." 
"Yes, I miss you here and I do not know what to do in the coming weeks here because I apparently off sick now. I may not work.", sa jag lite besviket och la mig ordentligt ner i soffan. 
"Really? But since then, came to London and was with me and the guys then?"
"Good idea, but I have to take it easy and my head must not exert themselves.", sa jag ärligt och kände mig lite nere när jag sa det. 
"Haha, yeah. With me and the guys will probably not get to rest as much, but I can see that it usually becomes just you and me." , jag kände sarkasmen i hans röst men ändå kunde jag inte låta bli att skratta till. 
"I book a flight so I go tomorrow then?", sa jag lite osäkert medan jag knappade in flygbolagets hemsida på datorn. 
"It sounds good, honey. I will come and pick you up tomorrow."
"Yes, babe. But now I think I'll get some sleep so I can cope with tomorrow and everything. Bye baby, see you tomorrow."
"Bye, love you most" , sa han och sedan la vi på. Chockat och oroligt såg jag att jag fått ett SMS under tiden jag pratat med Harry och osäkert klickade jag upp det från det okända nummret. 
"Heard what happened if the car accident today. Too bad it was only minor damage, but I'll make sure it happened again, and next time you might not have the same luck. :)", jag kände hur rädslan steg inom mig och allt som kändes så bra för bara några sekunder sedan bara försvann bort.

Här är den! Har tagit mig 1,5 timme att skrivit detta eftersom att jag är väldigt trött idag, känner att huvudet står helt still och jag vill bara sova, haha. Så kommentera var ni tycker så kommer nästa ikväll redan! Kram

forbidden love, del 34

13
Agnes Perspektiv;
"Oh no! The baby! How's the baby?", jag kände nu paniken inom mig och tårar börja rinna. Hur mådde hon efter denna olycka? vad hade hänt? 
"What? Which baby?", sa mamma och pappa i kör och tittade förvånat på mig. Juste, jag hade inte berättat för dom än. Men innan jag ens hann säga något kom en välbekant sköterska in. Hon såg inte lika glad ut som vanligt men när hon fick syn på mig så lyste hon upp lite. 

Egy újabb ok, amiért szeretem New York-otGreen Healing - Design Green | Blog on Interior Design(3) Tumblr

"Hey Sarah", log jag och försökte prata lite högre. Jag tog kontrollen till sängen och hissade mig upp så jag kunde se henne ordentligt. 
"Hi Sweetie, I have both good news and bad news to announce", sa hon och gick rakt på sak. Jag nickade åt henne och även mamma och pappa tittade oroligt på Sarah som bara stod där och jag såg hur hon svalde och vred sig innan hon fortsatte. Hon öppnade munnen men just då kom ännu ett välbekant ansikte upp genom dörren och med sig hade han blommor. 
"Hey my little sis. I heard what happened. I'm sorry, how are you?", han gick in utan att titta på vare sig mamma, pappa eller Sarah som gav honom lite otrevliga blickar. Han tog försiktigt min hand och fortsatte att titta på mig. 
"I'm fine, I think. Sarah would just tell us.", jag gav honom ett leende och nickade mot Sarah som tacksamt nickade tillbaka och tillslut var allas blickar riktat till henne igen.
"The good thing is that you feel good. You were close to actually die but doctors did everything in her power and you are now good again, you only have a severe concussion and a broken arm.", hon log mot mig och min familj men jag kände inte alls för att le tillbaka, tvärtom. 
"And the bad news?", sa jag bara och stirrade allvarligt in i Sarahs ögon.
"The bad news is..", hon suckade lite och tog ett steg närmare sängen. "The baby did not make it. For you to survive, we had to remove it and that's probably why you have so much pain in my stomach now." 
Hela jag blev stel och det kändes som att hela jag stannade till. Jag hade låtit ett barn dö på grund av mig. Varför lät dom inte mig dö istället? hur kunde jag? jag hade dödat ett barn, ett foster i min mage, mitt barn. 
"But you had not yet thought to keep it, right?", sa hon oroligt och jag såg hur även hon blev tårögd när hon fick syn på tårarna ner för mina kinder. 
"Wait, What kind of child? Can anyone tell me what's going on?", sa mamma och pappa ännu en gång i kör på varandra och tittade mot mig. Eric satt mållös och bara stirrade på mig. 
"I'm sorry, I was going to tell, but not until I was sure if I should keep it or not.", jag såg hur tårarna även började komma på min mamma och hur pappa kämpade emot, Eric såg lika känslokall ut som vanligt, vad är det för fel på killar när det gäller att visa känslor? "I was initially quite sure I would take it off, but after I saw her in the ultrasound, I have become more and more uncertain. But now it's too late."
"My little sweetheart. I'm so sorry.", mamma ställde sig upp och kramade om mig hårt medans pappa och Eric bara satt där och såg faktiskt lite förvånade ut. 
"Yes, now your family here anyways so I guess I'll go. Is there anyone else you want me to call?", sa Sarah och gick bort mot dörren. 
"Yes please, My boyfriend Harry Styles, His number is in my phone in my jacket pocket.", sa jag och hon nickade och försvann fort ut ur rummet. 
"I do not really know what to say. But I'm proud of you anyway, you know.", Eric höll fast sin hand i min och flinade lite brett åt mig. 
"Thanks, Eric." sa jag och tittade mot pappas håll som nu log mot mig han också. 
"You should know that you always have us, no matter what we are always here for you.", jag log mot pappa och nickade ett tack till honom. 
"I love you all, you're my everything, the best family in the world.", sa jag och det slutade med att vi alla gjorde en stor gruppkram. 
Large
Harrys Perspektiv; 
Jag kom precis i tid till fotograferingen och killarna var redan där och väntade på mig. Jag hade inte berättat vart jag skulle eller vart jag skulle göra men jag tror de fattade iallafall, trotts att de var lite tjuriga. 
"I'm sorry I have not told him where I was going, but I was at Agnes.", sa jag till killarna medan jag lät Lou, vår stylist fortsätta att fixa kragen på min skjorta. 
"Yeah, we understood it but never go again without saying anything, understand that we each have worried.", sa Zayn och klappade till mig på axeln. Jag förstod de helt och hållet och jag ångrade nästan att jag stack iväg utan att säga något, men jag ville verkligen inte prata om det just då. 
"It's okay man, the main thing you're back now so it's good", flinade Niall mot mig och gav mig en kram. Jag log mot honom men ändå kände jag en viss oro inom mig. Jag ville verkligen inte lämna Agnes, inte nu. Hon behövde mig och tänk om något skulle hända? vem skulle då finnas för henne? 
"I hope everything is resolved between you now?", sa Liam och jag fick plötsligt alla killarnas uppmärksamhet inklusive Lous. 
"Yeah, I think so.", sa jag bara och nickade mot dem som flinade lite.
"But remember, Harry, it's you and me forever, right?", Louis flinade lite retfullt mot mig och tog armen över min axel och började skratta och denna gång kunde jag inte hålla mig från att skratta med honom heller.
"Of course, Louis.", skrattade jag och de slutade med att vi alla fem låg på golvet och skojbrottades. 
"Okay guys, you now focus for now on the photographer!", sa Paul som måste ha kommit hit utan att vi märkt det. Vi ställde oss upp och gjorde oss redo och helt korrekt, in kom en man runt 30+ med en kamera i handen. Vi hälsade vänligt och just när han bad oss att ställa upp oss så ringde min telefon, Okänd nummer stod det men jag kände på mig att något var fel så jag gick ifrån ett tag och bestämmde mig för att svara ändå.
"Yes, It's Harry?", sa jag med en ganska så lugn röst. 
"Hello, I come from the hospital here in Hollywood, and I just wanted to say that Agnes is here. She was hit by a car and we assume that the man who was driving under the influence, but now feel Agnes good anyway, but not her child, there is no longer." , Utan att ens få fram ett enda ord så fortsatte hon bara att prata. "Her family is here now but she would anyway that I would let you know so you know, but she is feeling anyways good now, she is on the mend anyway." efter en lång stund av tystnad i telefonen sa jag tillslut tack och la på och gick stelt tillbaka in till killarna och de andra igen. 

Woho! Blev en låång del nu men jag hoppas ni gillar det! Ny del imorgon. :)
 
Kommentera vad ni tror kommer hända vettja! :D kramisar. 

forbidden love, del 33

9
Agnes Perspektiv;
"Who's the father by the way?" 
"Simon. And yes, he know about it. He arrived yesterday and I told him everything. It was just as well?", frågade jag lite förvirrat och han log mot mig. 
"Yes, it was. But one thing you should know, I will never leave you. Which option you choose. I was about to lose you now, never again."
"I just do not know how to do. I do not feel ready yet, but at the same time, I love somehow already her. She is so pretty and she is in mystomach, it's a child that is in here.", jag klappade försiktigt på min mage och tände en tår falla ner från min kind. 
"One thing is for sure anyway, you'd be a perfect mother.", han tog sitt pekfinger under min haka och höjde upp mitt huvud så våra ögon möttes och sedan kysste han mig löst på munnen. 

asdfgh | via FacebookGood MorningTumblr


Orden ekade i mitt huvud. "Du skulle bli en perfekt mamma". Ja, kanske det. Men jag ville ju inte ha barn med Simon, det var ju Harry jag älskade, det var honom jag ville se pappa till mina barn. 
"When are you leaving?", frågade jag utan att röra huvudet från hans varma bröst. Vi stod kvar på samma ställe som tidigare, mitt i vardagsrummet och bara höll om varandra. Jag ville aldrig släppa taget om hans midja, det var där jag ville vara föralltid. 
"We have some interviews tomorrow again so I leave early tomorrow morning. But I took the first plane hit, to see and talk to you.", han såg hur mina ögon vattnades av tårar men jag gjorde allt för att hålla dem inne. "Oh babe, don't cry, I can't see you cry, because then I cry too. But we'll see you again soon, I'll be back as soon as I can.", hans ord fick mig att inse att han hade rätt, vi skulle ses snart igen och han var tvungen att åka. Men hur skulle allt bli med mig nu? hur skulle jag klara mig? 
 
Jag vaknade av att en väckarklocka ringde och fort reste jag mig upp och fick genast syn på Harry som precis öppnat ögonen. Jag la mig ner igen och kröp försiktigt in i hans varma famn. 
"You must go now", viskade jag lite besviket och tittade in i hans ögon. "I'll miss you", sa jag sedan efter en lång stund av tystnad medan jag tittade på Harry som satte på sig sina kläder, han kollade mot mig och log ett litet leende samtidigt som han stannade upp och la sig bredvid mig i sängen igen, jag kände hur gärna tårarna ville ut just nu men jag höll de inne, för Harrys skull. 
"You are the best I have and I'll miss you to, my beautiful girlfriend. It's you and me forever, okay?", jag nickade mot honom och trängde fram ett litet leende. 
 
"I'm going now, but promise to call directly if there's something.", han höll ett stadigt grepp om min midja och pussade mig i pannan flera gånger. 
"Yes, I do. But you have to go now, so you do not miss the plane.", flinade jag mot honom och våra läppar möttes i en lång, lång kyss. 
"Call you later, I love you", sa han och gick ut från lägenheten. Jag gick förkrossat in till sovrummet igen och lät tårarna rinna ner. Jag saknade honom och behövde honom här, här hos mig. Men samtidigt vet jag hur viktigt hans jobb är och hur mycket det betyder för honom, jag får helt enkelt acceptera distansen mellan oss och försöka leva med det, fast mest av allt så vill jag ha honom hos mig, föralltid. 
Jag tittade på klockan, 05:30. Jag gäspade och gjorde allt för att somna om igen men det gick bara inte, jag hade för mycket tankar i huvudet och att veta att jag faktiskt inte var ensam just nu var lite läskigt faktiskt, en liten tjej vilade i min mage, mitt barn. 
 
Jag orkade inte ligga och försöka längre så jag tog på mig träningskläderna och bestämmde mig för att gå ut och gå en sväng, trotts att den nu var 06.00 så lyste solen och få människor sågs till ute på gatorna så det var ju perfekt att gå ut nu. Jag satte i lurarna och började småjogga längs gatorna. Jag var så inne i musiken att jag inte ens såg bilarna runt omkring mig och jag stängde ut precis allt, nu fanns det bara jag. Plötsligt tittade jag bak och såg en svart stor bil komma rakt emot mig, mitt på trotoaren. Jag försökte i panik att gå åt sidan men sekunden efter kände jag en stor smäll och sedan såg jag inge mer, allt blev suddigt och det enda jag hörde var människor som skrek runt omkring mig, jag var helt borta. 
 
Jag vaknade och märkte att jag rörde på mig, jag var inomhus och det var vitt överallt. 
"Where am I? what happens?", ropade jag utan någon som helst aning om vad som höll på att hända, jag såg fortfarande suddigt och hjärnan kunde inte riktigt tänka klart. Jag såg flera stycken människor samlas runt mig och de såg ut att ha väldigt bråttom och vissa såg till och med rädda ut. Något mer minns jag inte för minuten efter så försvann allt igen, allt blev svart. 
 
Jag öppnade försiktigt ögonen och kände genast smärtan i min kropp, vad hade hänt? varför gjorde allt så ont? 
"Oh, my little princess. How are you?", jag tittade hastigt åt sidan och fick se att både mamma och pappa satt bredvid mig. Jag gjorde allt jag kunde för att få fram ett leende men allt gjorde för ont, det gick bara inte. 
"What happened to me? no one can tell me that? where am I?", jag kände mig svag även när jag sa det och det gjorde verkligen ont i hela kroppen att säga de få orden, jag kände även att jag sa det riktigt lågt, men tydligen lyckades mamma och pappa även tyda vad jag just fråga och pappa var som vanligt snabb på att svara.
"What we know so have you been in a car accident. We took the first flight to thee now, we were so worried and sad, we can not just leave you alone now.", jag såg sorgen i bådas ögon och jag sträckte ut mina båda händer och de tog en varsin hand. 
"Who's that from?", sa jag efter en stund och nickade mot de rosa rosorna som stod bredvid min sjukhussäng på bordet. 
"Your workmates were here for a while but you just slept so they went to the end. But I would greet that they love you all!", log mamma och klappade mig på kinden. Jag kände hur ett litet,litet svagt leende brusade upp men som genast försvann när jag kom att tänka på en sak, barnet. 
"Oh no! The baby! How's the baby?", jag kände nu paniken inom mig och tårar börja rinna. Hur mådde hon efter denna olycka? vad hade hänt? 
"What? Which baby?", sa mamma och pappa i kör och tittade förvånat på mig. Juste, jag hade inte berättat för dom än. Men innan jag ens hann säga något kom en välbekant sköterska in. Hon såg inte lika glad ut som vanligt men när hon fick syn på mig så lyste hon upp lite. 

Hur tror ni barnet mår och hur tror ni Agnes mamma och pappa reagerar när de får reda på allting? Nästa del kommer ikväll! Dock vet jag inte när, har läxor att göra och lite sånt så vi får se! :) kram.
 
 

forbidden love, del 32

11
Agnes Perspektiv;
Jag drog ännu en gång på mig min långa hoodie och satte upp håret i en stor svans innan jag gick och öppna, men på andra sidan dörren stod någon jag verkligen inte hade förväntat mig skulle stå där. Harry, Harry stod där med sitt krulliga hår och sin fina bruna jacka. Han bara stod där och log ett osäkert leende. Jag ville förstås bara krama om honom och berätta hur glad jag var att se honom igen, men envisheten inom mig sa emot. Jag skulle absolut inte gå fram till honom och helst skulle jag stängt igen dörren också, men något sa mig att det var en dålig idé.

TumblrLife Quotes Ru in TumblrZdjęcia na tablicy

"Hi", sa han och stod kvar på samma plats. Han skådade mig från topp till tå och det lilla leendet hade försvunnit ifrån hans ansikte. "I'm really sorry, Agnes. I mean it. I had no idea what came over me." jag nickade försiktigt och aktade mig lite från dörren för att visa att han kunde komma in. Han tog av sig skorna och hängde jackan på kroken och gick in till vardagsrummet och satt sig i soffan, jag satte mig i fotöljen bredvid och ville inte riktigt möta hans blick. 
"Please, say something", hörde jag en låg darrig röst från soffan och jag tittade nu dit och fick se att Harry hade tårar i ögonen. Jag ryckte på axlarna och försökte att hålla tårarna inne. 
"What did I say? I am pregnant and told you that you promised never to leave me, but what do you do? I did not expect this of you Harry. But at the same time I know that there's been easy for you either.", jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte så att Harry inte skulle hinna säga något. "My feelings for you were real, but I understand that it was not there for you. For you, I'm just a small rag that you then dump, leaving me and considered dumb for Harry Styles from One Direction no longer likes me."
"No, That's not true. You know I love you, my feelings for you was and is real. I love you, pregnant or not. Never has a girl made me feel like you do. You make me whole, and these days, but you each have among the worst in my life.", mot min vilja rann tårarna nu ner från min kind och jag såg hur även Harrys gjorde det. 
"Why did you come here?", sa jag efter en stund och våra blickar möttes. 
"I wanted to see you and talk to you, hear your voice. But since you did not answer when I called so I assumed that this was the right way out.", han spännde läpparna lite och fick till ett litet leende. Jag vet inte vad, men det var något som gjorde att jag drogs till Harry. Hans leende, hans doft. Hela han var underbar. 
"Harry..", jag tvekade när jag sa det men jag väckte ändå hans uppmärksamhet och han fortsatte att stirra på mig. 
"Yeah?" 
"I have missed you, and I love you", sa jag och tittade ut mot fönstret utan att ens titta lite åt Harrys håll men innan jag visste ordet av det så var kan inne i Harrys armar igen och kunde höra han andas. 
"I've missed you, my angel. You are my everything.", viskade han i mitt öra och jag kunde inte låta bli att le medan jag pressade huvudet mot hans mjuka bröst. "You and me forever and you know it. Never have I ever felt like this in love." 
Jag fick inte riktigt fram ord efter det Harry nyss sa till mig, jag blev nästan mållös och så lycklig. Han var verkligen världens bästa kille. 
"You make me so happy Harry. Thank you for being you."
"Thanks for letting me be me and accept it.", vi tittade upp mot varandra och plötsligt var hans mjuka läppar mot mina och all osäkerhet jag haft runt omkring mig den senaste veckan bara försvann.  
 
"It's this..?", Harry tog osäkert upp ultraljudsbilden från rumsbordet och tittade nyfiket på det. 
"Yes, it is.", log jag mot honom men kände mig fortfarande nervös inför det stora valet, för om jag skulle göra abort så lär det bli snart. Det har ju trotts allt redan börjat blivit ett foster, och om jag ska ta bort det så måste det bli snart innan det växer ännu mer.. "It's a girl." , fortsatte jag och tittade på Harry. 
"She's really beautiful, exactly like hers mom" log han och jag tittade på honom. 
"Yeah, she can hardly received beauty from her father anyway.", log jag mot honom och han skrattade högt, ett leende där hans fina, perfekta tänder syndes på och hans smilegropar fick mig att smälta. Han stannade upp och blev sedan allvarlig ett tag.
"Who's the father by the way?" 
"Simon. And yes, he know about it. He arrived yesterday and I told him everything. It was just as well?", frågade jag lite förvirrat och han log mot mig. 
"Yes, it was. But one thing you should know, I will never leave you. Which option you choose. I was about to lose you now, never again."
"I just do not know how to do. I do not feel ready yet, but at the same time, I love somehow already her. She is so pretty and she is in my stomach, it's a child that is in here.", jag klappade försiktigt på min mage och tände en tår falla ner från min kind. 
"One thing is for sure anyway, you'd be a perfect mother.", han tog sitt pekfinger under min haka och höjde upp mitt huvud så våra ögon möttes och sedan kysste han mig löst på munnen. 

Det blev en hel del känslor och kärlek i även detta inlägg men vissa av er vill ju ha det så! Och äntligen löste det sig mellan Harry och Agnes, men nu är bara frågan kommer det komma fler hinder för dem och hur ska hon göra med barnet? Vi vet ju att Harry nu kommer att stötta henne iallafall! 
 
Nästa kommer imorgon! Stort Tack till alla ni som kommenterar, ni är bäst! ♥

forbidden love, del 31

11
Harrys Perspektiv;
 
"Yes, you are right. But I just do not know what to say, but I'll talk to her." 
"Good man, I know you want to be alone now, so I'll leave you well here then. But you know where we are and remember it." han gav mig en kram och sedan gick han ut. Trotts att jag aldrig berättade vad det var så var jag så otroligt glad över att Louis alltid ville alla väl och alltid fanns där för en. 
Jag tog osäkert upp mobilen och knappade in Agnes nummer efter en hel del tvekning så tröck jag tillslut på "Call" och signaler gick fram. Efter ungefär fem signaler hördes pip och jag insåg precis vad hon gjort - hon la på.

 
Jag tog mig för pannan och la mig ner i soffan igen. Hur kunde jag vart så dum och lämnat henne när hon behövde mig som mest? hur kunde jag ha ignorerat hennes SMS? Jag måste göra något, men vad? Jag tittade på klockan och fick se att den var halv nio, så just nu kunde jag inte göra något annat än att lägga mig ner och försöka sova. Men det gick inte lika bra denna gång som med de andra, mina tankar gick runt i mitt huvud hela tiden. Jag hade inte pratat riktigt med Agnes på nästan en vecka, vad var jag för pojkvän? Jag tog ett djupt andetag, slöt ögonen och lät tankarna rulla på som det ville, vilket bara var på Agnes, såklart. 
 
Agnes Perspektiv;
Jag ångrade nästan att jag la på, men samtidigt inte. Jag ville inte prata med honom, jag har inget att säga till honom just nu och jag orkade bara inte med att höra om massa bortförklaringar om att han vart för upptagen, för det vet jag att han inte har. Jag la mig ner i sängen och tog upp telefonen igen och innan jag ens hann inse det själv så ringde Harry igen. Jag suckade högt och la på ännu en gång. Tankarna på honom trängde sig fram mer än vanligt och de dagar vi fick tillsammans var verkligen underbara. När vi sjöng tillsammans, när vi gick på bio, på sättet han visade att han älskade mig, bara mig och när han lovade att aldrig lämna mig. Jag kände genast att tårar föll ner för min kind, tårar? jag hade inte gråtit på flera dagar, men jag antog att allt bara ville ut nu. Plötsligt hörde jag hur dörren plingade till och jag blev väldigt förvånad i och med att klockan faktiskt var nio, vem ville något vid den tiden? Jag drog på mig en lång tjock hoodie och öppnade dörren och jag fick mig en överraskad min när jag såg vem det var. 
"Simon, what are you doing here?", sa jag och log lite. För första gången var jag faktiskt glad över att se honom, äntligen någon som var sig lik iallafall. 
"Since you've been gone for so many days now so are you after a little behind in our project, so I just thought you might like to help out and do something anyway?", han höll i en stor låda och klev in men stannade precis innanför dörren när han fick syn på mitt ansikte. "Or, Am I disturbing you? maybe I should go?", sa han och började ta på sig skorna igen men innan jag visste om det själv så fick jag ur mig något jag aldrig trodde jag skulle säga.
"No, I need you here now. Please, do not go. I have to talk about one thing too", chockat tittade han på mig och jag kände mig lika förvånad själv. 
"Oh, sure. What's about?" 
"Come in, would you like some tea or something?", han skakade på huvudet och såg fortfarande lite förvirrad ut. 
"So, How's it between you and Harry now?", sa han lite tvekande och log lite svagt. 
"I don't know. But it was not what I wanted to talk about.", jag tog ett djupt andetag och fortsatte. "We lay together for sixteen weeks ago? right?", jag såg hur han nu tittade upp och han såg generad ut men bara ryckte på axlarna.
"Yeah, I think so. But I've said sorry" sa han och såg nu lite nere ut. Jag log lätt åt han men var fortfarande nervös över hur han skulle reagera på det jag just tänkte berätta. 
"Yes, but it does not matter. It was as much my fault. But one thing happened ..", sa jag och suckade. Han höjde ena ögonbrynet och såg väldigt oroad ut. 
"What do you mean?", han satte sig nu bredvid mig i soffan och började dra handen genom håret. 
"I'm pregnant", sa jag kort och fort utan någon helst aning om var modet kom ifrån. 
"What? you must kidding?" sa han och hans ögon blev stora som golfbollar. "I'm not ready to be a father yet, I'm only 20 years old!"
"Yes, and I'm only 19. I was not going to keep it, but please, please promise me to support me in this anyways?", sa jag lågt och kände hur tårarna kom igen då jag kom att tänka på att det var precis nu, nu i detta tillfälle som Harry sagt att han skulle ringa tillbaka, vilket han aldrig gjorde. Möjligtvis fem dagar senare, men vad tror han om mig? 
"Of course I did! I will support you and I hope that Harry does it with. You need all the help you can get now.", det han just sa fick mig att flina lite, det var det finaste han sagt någonsin och det kändes skönt att han tog det på sådant bra sätt. 
"Yeah, but I don't know if Harry is so good with that front. We'll not really agree right now but it feels good to have you on my side anyway.", vi log mot varandra men sedan blev jag allvarlig igen. "But remember, do not tell it to anyone, I do not want the newspapers to start writing about me more than they already do."
"No, you can trust me and you know it", hans leende fick mig att känna mig trygg i situartionen och han hade rätt, jag kunde berätta nästan allt för honom och han har aldrig någonsin svikit mig eller berättat det för någon. Jag kunde verkligen lita på honom. 
"It's a she and she is 16 weeks. She was so pretty on the ultrasound.", sa jag och kände hur tårarna började komma igen. Valet jag skulle göra var inte lätt, det var trotts allt ett barn i min mage, ett levande litet barn. 
"Do you have a picture?", lyste han upp och han såg väldigt glad ut. 
"Yeah, sure!", jag plockade fram det lilla kortet som Sarah gav mig och visade det för Simon som faktiskt såg väldigt rörd ut. 
"What a beautiful miracle.", sa han med blicken nere i bilden. "It must be hard to take this decision". 
"Yeah, it is. But it is just as well when we both are not ready?", frågade jag med tårarna rinnande ner från min kind. Han tog sin hand och sköt bort de flesta tårarna som föll ner och nickade bekräftat. 
 
Jag vaknade nästa morgon av att någon plingade på dörren och min första tanke var att Simon hade glömt något från gårdagen och jag log av tanken att han faktiskt var här igår. Vi pratade, skrattade och hade verkligen hur kul somhelst ihop. Vi umgicks som vänner för en gångs skull, utan en ända flört. Det kändes som en stor och skön befrielse på något sätt. Och jag var så oerhört tacksam över att jag fick prata med någon som verkade ta situartionen på allvar iallafall. Jag drog ännu en gång på mig min långa hoodie och satte upp håret i en stor svans innan jag gick och öppna, men på andra sidan dörren stod någon jag verkligen inte hade förväntat mig skulle stå där. Harry, Harry stod där med sitt krulliga hår och sin fina bruna jacka. Han bara stod där och log ett osäkert leende. Jag ville förstås bara krama om honom och berätta hur glad jag var att se honom igen, men envisheten inom mig sa emot. Jag skulle absolut inte gå fram till honom och helst skulle jag stängt igen dörren också, men något sa mig att det var en dålig idé.

31!
Vad tror ni kommer hända nu då? ;) kommer allt lösa sig mellan Harry och Agnes tror ni? och kommer Agnes klara av att ta bort barnet tror ni? Nästa kommer förmodligen senare ikväll! Kram :) 

forbidden love, del 30

10
Harrys Perspektiv;
Jag hörde sedan hur det plingade till i min mobil och eftersom klockan faktiskt var halv tre natten så tittade jag lite undrande på den lysande telefonen som spred ljus till sig i hela rummet. "Agnes" stod det på displayen och jag klickade tveksamt upp SMSet. 
"I'm sorry I said it, it was never meant that you would get to know, but since you asked and still promised never to leave me, so I told you anyway. It's not an easy choice for me either, you know. But I hope you understand and you should know that it's you I love. I also understand that you are angry / sad / disappointed, that's okay. We can conclude that if that is how you feel. We heard. / A" 

Quotes Life 101Take me away ♥Zaira Daniela Garcia

Agnes Perspektiv; 
Det har gått fem dagar sedan jag skrev SMSet till Harry och han tar totalt dissat det. Han vill nog inte ha med mig och göra längre. Jag antar att han är klar med mig nu, han fick sitt ligg sen var det över. Precis som tjejen vid gymmet sa. Jag skulle aldrig trott på det Harry sa till mig och det värsta av allt, jag skulle aldrig blivit kär. 
 
"Yep, it's true. There is a little girl in there", jag tittade förskräckt mot den läskigt glada sköterskan som undersökte min mage. "She is doing so well and she is 16 weeks old. Would you like to see?", jag nickade lite osäkert mot henne medans mina tankar brusade upp. Vem låg jag med för 16 veckor sedan? Jag hann inte tänka så mycket längre förrän sköterskan, som även presenterat sig som Sarah pickade försiktigt på mig. 
"Look what miracle!", sa hon och pekade på skärmen som var bredvid mig. Jag tittade länge på det stora ultraljudet på TVn och kunde inte låta bli att le. Ett barn låg där, ett levande barn i min mage, mitt barn"Who's the father?" ,jag stannade upp i mitt tänkande och tittade på Sarah med en orolig blick.
"I don't know. I don't even know if I should keep the baby.", svarade jag ärligt och kände hur tårarna rann ner längs min kind och såg hur hon snabbt tittade upp mot mig. Hon tog min hand och nickade. 
"You do what you want, it's your choice and it is not yet too late. But remember to make the right choice.", jag såg hur även hennes ögon vattnades med tårar och innan jag ens hann säga något så hann hon före. "I made that choice over again, I was young and stupid and now .. Now I can not get pregnant anymore." 
Det gjorde ont i hela kroppen när hon sa det och jag kände verkligen medlidande men samtidigt blev jag så otroligt rädd. Jag var inte redo att bli mamma än, speciellt inte när jag inte vet vem pappan är och nu när hon berättade detta så vet jag absolut ingenting längre. 
"I'm really sorry.", sa jag och klappade om hennes kind och sedan var tiden vid sjukhuset över för mig för denna gång. Jag gick längs gatorna från sjukhuset och som tur är hade magen ännu inte växt så mycket så tidningarna hade iallafall inget att skriva om mer än att jag och Harry inte sett varandra på ett tag. Det gjorde så ont i mig att se bilder på internet dagligen vad Harry gjorde - utan att jag fått reda på det av honom först. Jag är så ledsen och besviken på honom på samma gång. Att höra av sig en enstaka gång och berätta hur allt ligger till, är det för mycket begärt? Av ren illska kastade jag av mig skorna och slängde mig i sängen och för en liten stund skita i allt, men det gick inte. Mina tankar om Harry gick i mitt huvud hela tiden,jag saknade hans lukt, hans varma armar, hans trygghet och på sättet han log mot mig. Hela han. 

Harrys Perspektiv;
Jag har länge tänkt på det Agnes skrev till mig men jag har ännu inte hört av mig till henne. Jag vet att det är dumt, men jag är bara en människa jag med, jag har aldrig hamnat i en sån här situartion förr så det är så nytt för mig allting, men fortfarande så älskar jag henne såklart, hela hon är perfekt och det är henne jag vill vara med. 
"Harry, Seriously. What's wrong? the only thing you've done the last five days is lying here on the couch. You do not even play FIFA anymore?", Louis kom som vanligt in till min lägenhet utan att knacka fast denna gång var hans humör inte lika glatt som vanligt. 
"I'm sorry, Lou. I'm not in the mood right now. Go to Zayn, Liam and Niall are there with.", sa jag med gråten i halsen. 
"No, I'll not leave you until you tell me what is going on. I see that there is something and they are not at all like you to lie and moping like this." 
"Louis, everything is complicated. I can't just talk about it." jag suckade och satte mig upp ur soffan. "It's Agnes." 
"Yeah. That I understand." sa han och klappade mig på ryggen. "I don't know what it's about or anything, but I know you have to talk to her. She's probably just as sad as you are now." som vanligt hade han rätt och jag nickade mot honom.
"Yes, you are right. But I just do not know what to say, but I'll talk to her." 
"Good man, I know you want to be alone now, so I'll leave you well here then. But you know where we are and remember it." han gav mig en kram och sedan gick han ut. Trotts att jag aldrig berättade vad det var så var jag så otroligt glad över att Louis alltid ville alla väl och alltid fanns där för en. 

Jag tog osäkert upp mobilen och knappade in Agnes nummer efter en hel del tvekning så tröck jag tillslut på "Call" och signaler gick fram. Efter ungefär fem signaler hördes pip och jag insåg precis vad hon gjort - hon la på.

Hihi, ojdå! Hur ska detta sluta? Här är delen iallafall och jag hoppas ni gillar den! Nästa kommer imorgon :) kram

Länkbyte #8

3
Var ju ett tag sedan jag gjorde ett länkbyte nu så nu är det dags, och denna gång med ↑ fina novellbloggen. 
Klicka på bilden, HÄR eller HÄR för att komma till den! Personligen så tycker jag att denna blogg är grymt bra, hon skriver på ett sånt bra sätt och jag har länge läst hennes novell och det ska jag absolut fortsätta med! 

Hennes pågående novell heter "Nobody Compares to you" och handlar om den svenska tjejen Tiffany som alltid varit den lite mer "tuffa" tjejen men som tre år gammal flyttade hon till London med hennes familj. Gå in och kika på den underbara novellen och lämna kommentarer till Ellinor som skriver dem! Kan också avslöja att killen det handlar mest om i novellen är Niall ;) Så vad väntar ni på?!? gogogo! :D 
 
Liten förhandsvisning på kapitel 1:
Två år tidigare:
"You're not allowed to be in this school anymore!", röt min lärare åt mig. Jag ställde mig upp i min bänk och med ett flin på läpparna plockade jag ihop mina böcker.
"Like I want to be in this damn school", jag puttade till min stol så att den slog i bänken med en hög smäll. Min läraren stirrade mörkt på mig medan mina klasskamrater fnittrade tyst. Det var min roll i klassen, att vara den tuffa, hårda tjejen som aldrig följde några regler.
"Just go, now!", jag gick med självsäkra steg ut genom dörren och stängde den med smäll. Jag var fri, på riktigt. Jag log, även om det kanske var fel sätt att göra det på - något jag inte brydde mig om - så var det skönt att skolan var över för min del.
 
Nutid:
Jag satt ute på en bänk någonstans. Jag visste inte riktigt var, och ärligt talat brydde jag mig inte heller, det var inte direkt någon som skulle leta efter mig direkt. I två år hade jag nu varit fri från skolan, och vad hade jag gjort på den tiden egentligen? För att vara ärlig: ingenting. Eftersom jag knappt orkade vara hemma drog jag mest runt där jag hade lust. Ibland hittade jag någon krets jag hängde i ett tag för att sedan dra vidare. Jag stannade sällan på samma ställe speciellt länge. För att vara ärlig var jag nog lite folkskygg, jag hade svårt att lita på folk. Många skulle nog beskriva mig som "en tonåring som tappat bort sig själv." Kanske stämde det, men jag såg inte mig själv som någon värsting direkt. Jag kände många som var mycket värre än jag, men visst, det hände att jag snattade lite ibland, kanske drack lite... Men mer än så var det inte.



forbidden love, del 29

8
Agnes Perspektiv;
När jag tänker efter så har jag inte skyddat mig någon gång under dessa veckor saker har hänt. Simon, Eric, Harry. Vad händer? Jag öppnade desperat skåpet och letade efter mitt gamla graviditetstest som jag köpte en gång för längesedan, fast då hade jag turen på min sida och allting visades vara negativt. Jag hittade tillslut på den och jag gjorde ännu en gång som instruktionerna sa och efter en lång längtan av spänning och förhoppningar om att inget skulle ha hänt så kom äntligen resultatet. Jag blev helt chockad av att se det samtidigt som jag bara ville gråta. Positivt visade graviditetstestet och för att vara riktigt säker så nollställde jag allt och började om igen, men förgäves. Detta var ett tydligt tecken på att det inte var ett skämt och jag blev både rädd och ledsen, jag la mig i en hög på golvet och bara grät, grät av tanken av att det inte kunde vara Harry som var pappan. Vad skulle hända nu? ska jag behålla det? vem är pappan? Hur skulle Harry reagera? ska jag ens berätta för Harry?


♥ | via Tumblr° dissonance | via Tumblr
I'm Unicornselige felicitatem | little reasons to smile on We Heart It -...Tumblr

Hur kunde det bli så här? varför jag? Jag var verkligen inte redo för detta. Jag satte mig tillslut upp med ögonen fulla med tårar då jag plötsligt kände hur min mobil burrade till, jag tittade försiktigt på skärmen och fick se vem det var, Harry. Jag tvekade en lång stund men efter några sekunder så svarade jag ändå. 
"Hello?" sa jag och försökte låta glad, som om ingenting hade hänt. 
"Hey babe! Do you see the interview?" ett glatt leende hördes från andra sidan telefonen och jag kunde inte låta bli att le själv när jag hörde hans röst. Jag andades och tog ett djupt andetag innan jag svarade på Harrys fråga.
"Yes, I do. It was really funny, you were cute as usual."
"Wait, are you crying sweetheart?" en nu orolig röst hördes och jag ville inte ens tänka på hans min just nu. 
"No.. I just..-" 
"Yes you are, tell me babe. I can't go on when I know it's something." sa han och jag kände mig verkligen dum. 
"I can't tell you, I'm so afraid of losing you, Harry." fick jag ur mig och kände hur tårarna forsade ner igen. Som tur var så såg inte Harry det. 
"You'll never lose me. I will always be here, my beautiful girlfriend. Please, don't cry." sa han och hans röst och ord fick mig faktiskt att lugna ner mig.
"I..I think i'm pregnant. The pregnancy test says it anyways and I've done it again, to be extra safe. I've thrown all day and I really know nothing more. Please don't be angry." stammade jag fram i panik, mest orolig över hur Harry skulle svara och reagera. 
"What? how? I don't know how I'll react. I'm just shocked." sa han och det blev helt tyst i telefonen. "Who's the father?" sa han efter en lång stund av tystnad. 
"I don't know. I don't know nothing anymore. But one thing is for sure anyways, you can not be the father." sa jag och kände hur det högg till när jag sa det. Det lät så dumt och att veta att det är någon annan än Harrys barn är jobbigt att förstå, för är det någon jag skulle kunna ha barn med så är det ju Harry, bara inte just nu. 
"Yeah, I know that. Can I call you later? This was too much to process. Sorry." det var det sista Harry sa till mig  för sedan la han på. Och jag förstår honom. Men jag hoppas att han aldrig lämnar mig ändå, som han sa. Jag gick till sovrummet och la mig i sängen med datorn i knäet och bara tog det lugnt, jag la mobilen bredvid mig så jag fort kunde höra när Harry ringde, om han nu skulle göra det. 
 
Harrys Perspektiv; 
Efter ett jobbigt telefonsamtal med Agnes så kändes ingenting bra längre, Agnes var gravid med en kille som inte var mig, hur skulle man reagera när ens flickvän ber'ätta det? Dock vet jag ju att det kan både vara Will och Simon, vem det är utav dom vill jag inte ens tänka på. Hur skulle det bli med oss nu? skulle hon behålla det? Jag la mig på balkongen och tittade ut mot fina London. Killarna var i deras lägenheter bredvid så jag var helt ensam just nu, vilket kändes skönt. Att behöva dela denna nyhet med dom skulle inte direkt vara så kul. 
 
Natten var värst. Jag vet att jag lovade att ringa tillbaka till Agnes, men jag gjorde det aldrig och jag hoppas att hon förstod. Jag låg länge och skruvade mig och tankarna på mig och Agnes gick i mitt huvud hela tiden. Skulle det ta slut här? skulle jag bara lämna henne? men samtidigt kom jag och tänka på varför jag älskar henne. Det är ju bara hon som får mig känna som jag gör. Hon och killarna är ju de enda jag kan vara mig själv med på riktigt och hon älskar mig för mig, inte för någon annan. Jag hörde sedan hur det plingade till i min mobil och eftersom klockan faktiskt var halv tre natten så tittade jag lite undrande på den lysande telefonen som spred ljus till sig i hela rummet. "Agnes" stod det på displayen och jag klickade tveksamt upp SMSet. 
"I'm sorry I said it, it was never meant that you would get to know, but since you asked and still promised never to leave me, so I told you anyway. It's not an easy choice for me either, you know. But I hope you understand and you should know that it's you I love. I also understand that you are angry / sad / disappointed, that's okay. We can conclude that if that is how you feel. We heard. / A" 

Del 29! Vad tror ni kommer hända nu mellan Harry och Agnes? ;) - ny del senare ikväll!
Tusen tack för alla fina och snälla kommentarer ni ger mig, det är ni som gör att det är roligt att skriva och jag får verkligen motivation till att fortsätta! ni är bäst och sluta inte! Kram!

forbidden love, del 28

13
Agnes Perspektiv;
"Thanks Simon." sa jag och tittade osäkert mot honom men fortsatte. "What about our new collection?" 
"It's fine, I've started a bit actually, come along and check" sa han och reste sig upp. Jag gjorde detsamma och gick med han till rummet där alla kläder fanns. han visade mig en riktigt fin klänning. 
"Wow, Simon! Really good!" fick jag ur mig och kände hur både jag och han lyste upp. Men jag kunde inte längre stanna kvar i rummet då jag kände mig väldigt illamående och yr. Jag sprang in på toan i dörren bredvid och gjorde det jag inte gjort på flera år - Spydde. 

FacebookThink Me StrangeMes photos - Mais dans quel monde Vuitton ?!
Jag kunde inte riktigt förstå vad som hände, jag spyr aldrig? inte ens på fyllan. 
"Whats going on?" jag hörde röster utifrån dörren och jag öppnade den försiktigt och utanför stod Jamie, Simon, Ronnie och Samantha och såg oroligt på mig. 
"Oh my god, sweetheart. You looks so pale. Are you sick?" frågade Ronnie och gick fram till mig och hon kramade om mig hårt. 
"No, no. I'm fine. I've been vacant for over a week now, I can not go home first day on the job." svarade jag och försökte att se ut som om inget hade hänt. 
"Darling, go home. I see that you are sick and you have worked more than the rest of us anyway." denna gång var det Jamie som sa åt mig och jag gav mig tillslut. 
"Yes, okay. I don't know what's wrong with me. I never throw up and is rarely sick." sa jag men innan jag visste ordet av det själv så låg jag med huvudet i toaletten och jag spydde ännu en gång. 
"Simon, drive her home, now!" jag såg hur allvarlig Jamie såg ut så jag vågade inte riktigt säga ifrån till det faktum att Simon nu skulle köra mig hem. 
"Get well soon, dear. See you when you're healthy!" sa de alla tre i kör när jag och Simon gick ut mot hans bil.
 
Det var en pinsam tystnad under hela bilresan och äntligen var vi utanför min lägenhet. Jag hade hållt mig ifrån att spytt i bilen iallafall men jag kände att det inte riktigt stod rätt till i min kropp. 
"I just want to tell you I'm sorry for everything and good luck with Harry." sa han innan jag klev ut ur bilen och chockat men lättat tittade jag på honom. 
"It's fine. Thanks" sa jag och gav han ett leende innan jag klev ur. Jag gick upp för trapporna och in i lägenheten och jag kom bara innanför dörren innan jag kände hur allt ville komma upp igen, jag sprang in till toan och kände mig verkligen äcklad. Vad fan är det med mig? Jag tittade mig själv i spegeln ett tag och tjejerna hade rätt - jag såg verkligen blek ut. Jag tog av mig mina kläder och drog på mig ett linne samtidigt som jag satte i håret i en liten toffs i nedre delen. Jag tittade mig i spegeln en sista gång och om jag tänkte efter har jag blivit lite rundare än vanligt. Men hur? bara sådär? det går ju inte? Magen var vanlig men låren och mina höfter, vad är det som händer? 
Jag satte mig ner i soffan och satte på TVn för att försöka få annat att tänka på för ett tag och då kom jag ju på att killarna hade sin intervju nu, jag tittade på klockan och fick se att den precis börjat. Vilken tur tänkte jag bara och knäppte fort över till MTV live där de skulle vara. Jag log stort när jag såg harry sitta där i soffan, han var så fin och tanken att han var bara min fick mig att vilja gråta av lycka. 
"So, Harry. I heard about you and your girlfriend. You went away from each other this morning, how are you feeling now?" frågade intervjuaren och gav micken till Harry. 
"It's incredibly tedious to have to be without her and it will be especially hard to sleep now, first night alone. I just love her and any time I never want to be without her, but still feel it's good to get home to my guys again." log han och skulle precis fortsätta meningen då Louis avbröt honom. 
"Yeah, so sweet. Harry and Agnes have a lot of fun in the evenings it's because everything will be so empty without her, that's what he means." sa han och de alla fem killarna och även reporten gav med ett asgarv. 
"Shut up, Louis. You know nothing" sa Harry tillslut och boxade till honom på armen. Jag bara älskade Louis humor och att han kunde vara så skön hela tiden är något jag aldrig kommer kunna förstå. 
Efter en timme med massor av skratt från killarnas del och även min så var det slut och jag gick direkt in på toan och borstade tänderna. Jag kände hur ont jag hade i magen, jag tog upp min telefon och kollade datumet. Ja, inte konstigt. Min vecka har precis börjat. Men konstigt nog hade inget kommit, varken idag eller igår. Jag kände mig yr igen och började tänka mina oroliga tankar som kommer upp ibland. När jag tänker efter så har jag inte skyddat mig någon gång under dessa veckor saker har hänt. Simon, Eric, Harry. Vad händer? Jag öppnade desperat skåpet och letade efter mitt gamla graviditetstest som jag köpte en gång för längesedan, fast då hade jag turen på min sida och allting visades vara negativt. Jag hittade tillslut på den och jag gjorde ännu en gång som instruktionerna sa och efter en lång längtan av spänning och förhoppningar om att inget skulle ha hänt så kom äntligen resultatet. Jag blev helt chockad av att se det samtidigt som jag bara ville gråta. Positivt visade graviditetstestet och för att vara riktigt säker så nollställde jag allt och började om igen, men förgäves. Detta var ett tydligt tecken på att det inte var ett skämt och jag blev både rädd och ledsen, jag la mig i en hög på golvet och bara grät, grät av tanken av att det inte kunde vara Harry som var pappan. Vad skulle hända nu? ska jag behålla det? vem är pappan? Hur skulle Harry reagera? ska jag ens berätta för Harry?

28 mina vänner! Vad tror ni? vem är pappan? och hur kommer Harry reagera? Nästa del kommer imorgon!
 

forbidden love, del 27

8
Agnes Perspektiv;
"You two are perfect together. Are you an official couple now?" Jag stod bredvid Harry när en glad tjej kom fram till oss och frågade det. Jag tittade på Harry som bara log. Vi hade faktiskt inte pratat om att gå ut med det än, men någon gång lär det ju komma och jag tror Harry tänkte lika dant. 
"Yes,We are an official couple now and I hope you all accept it!" sa han och log mot de hundratals skrikande fansen som allihopa apploderade. Det kändes stort, men samtidigt så visste jag även hur mycket hat jag skulle få. Men just nu, i denna röra, så kändes allt så bra. 

morning - follow someperfectdays.tumblr.com(38) Tumblr(7) 1d | Tumblr
RaQuLoveTumblr.Hkses -

Efter några timmars flygresa var vi äntligen hemma i min lägenhet igen, det kändes skönt att komma hem men samtidigt var det både tråkigt och jobbigt att Harry lär lämna mig imorgon då både han och jag är tvungen att jobba. Vi båda säckade ihop oss i soffan och bara tog det lugnt, jag låg i hans famn och vi bara njöt av varandras närhet. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur allt kommer att bli när jag inte längre kan få vara med Harry varje dag, och hur kommer det bli mellan oss nu? tankarna flög runt i huvudet vilket Harry tydligt märkte. 
"Whats wrong, babe?" sa han och tittade oroligt på mig. 
"Oh, nothing. It's just.. I'll miss you, I do not know how I will cope without you." 
"Me neither, but somehow we'll make it. I'll call you and we can have FaceTime on and we can even talk on Skype. See you again soon, I promise." sa han med sin vanligt lugna röst som fick mig att slappna av lite. Visst skulle det bli jobbigt att somna och vakna ensam, men Harry hade rätt. Vi har FaceTime och Skype. Jag kröp närmare honom och våra läppar möttes och kyssarna blev allt mer och mer passionerade. Plötsligt låg vi i min soffa utan kläder och jag kände mig bara så lycklig. Och det bästa av allt - jag ångrade ingenting. 
"You were good" sa han och flinade lite retfullt men ändå sött. 
"You to" log jag och han kysste mig ännu en gång. Det kunde inte bli ett bättre avslut på dagen. 
 
"How will I do without you now for a week then?" sa han och kramade om mig hårt framför de få människorna som befann sig på flygplatsen. "I'll miss you so much. But I'm going to call and write to you all the time." log han och pussade mig i pannan. "And do not forget to check out the interview with me and the guys tonight on the TV." 
"Sounds good, babe, I'll never forget that. I love you most but now your airplane go" sa jag och kysste honom en sista gång innan han gick in i tullen. Han vinkade en sista gång och jag gjorde allt för att hålla tårarna inne. Jag trodde aldrig det skulle vara såhär jobbigt att säga hej då, men det var det. Jag tog nu taxin tillbaka hem till mig och la mig och sov en stund till, jag skulle trotts allt inte gå och jobba förrän om några timmar. 
 
Harrys Perspektiv;
Att säga hejdå till någon man älskar är ju aldrig kul och det var riktigt jobbigt att behöva lämna Agnes, men ändå så ska det bli kul att få träffa killarna igen, har ju verkligen saknat dom och som tur är så hämtar de upp mig på flygplatsen. 
 
"Heeeeyyyy man!" möttes jag av alla fyra och de var glada som vanligt, det blev en stor gruppkram där på flygplatsen och folk som inte kände igen oss tittade lite konstigt på oss, men det brydde vi som vanligt inte oss i. 
"Good to see you again, bro" sa Zayn och klappade mig på ryggen. "I saw that you and Agnes expired if you're a couple now. Congrats!" fortsatte han och alla killarna skrattade och såg faktiskt för en gångs skull glada ut när de sa det. 
"Thanks,  it really is something special about her. The fans actually seem to like her very much, not only because she is a self-stylist and make clothes and jewelry but .. -" började jag men Louis avbröt mig.
"Because she is normal, cute and herself. The fans like it, not an over made-up bitch. Agnes is a normal girl living their dreams, just like us." sa han och det var som om han tog orden ur munnen på mig. Jag log åt honom och nickade. "I've really missed you guys".
"Yeah, and we missed you Harry. Let's go home and get ready for our important interview tonight." det var nu Liam som svarade och vi gick ut mot Louis bil. 
 
Agnes Perspektiv; 
Klockan tickade och när jag fick se att klockan redan var tolv fick en aning panik eftersom jag skulle vara på kontoret klockan ett. Jag gick in på toan och plattade håret och sköljde rent ansiktet med lite vatten, mer orkade jag inte göra. Mina ögonbryn var redan färgade och mina ögonfransar var neutrala. Jag orkade helt enkelt inte sminka mig ens med lite mascara idag, jag skulle ju trotts allt bara till jobbet och arbeta på min och Simons nya kollektion. Men då kom tankarna - Simon. Honom hade jag glömt under dessa dagar och inte hört något av han alls, undra hur det är mellan oss nu? Jag tog min tunna långa jeanströja över min tshirt med tryck på och gick mot stan. 
 
"AAHH. Hello my love, how are you? Glad to see you again my star!" jag välkommnades av ett rop av Samantha som kom och pussade mig på kinden. Alltid lika välkommen. 
"I'm fine, thanks." sa jag och pussade tillbaka men gick ganska fort in på mitt och Simons kontor och han satt som vanligt och knappade på datorn. 
Jag satte mig vid min också och drack lite av mitt te och åt av mina frukter som Jamie skärt upp till mig. 
"I heard about you and Harry. Congratulations" hörde jag en dyster röst säga efter en lång tystnad. Jag kollade mot honom och gav han ett leende. 
"Thanks Simon." sa jag och tittade osäkert mot honom men fortsatte. "What about our new collection?" 
"It's fine, I've started a bit actually, come along and check" sa han och reste sig upp. Jag gjorde detsamma och gick med han till rummet där alla kläder fanns. han visade mig en riktigt fin klänning. 
"Wow, Simon! Really good!" fick jag ur mig och kände hur både jag och han lyste upp. Men jag kunde inte längre stanna kvar i rummet då jag kände mig väldigt illamående och yr. Jag sprang in på toan i dörren bredvid och gjorde det jag inte gjort på flera år - Spydde. 

Del 27! blev ett litet långt inlägg dethär mer men vissa av er verkade uppskatta det så det var ju bra det! Varför tror ni att Agnes spydde och vad kommer hända härnäst? Kommentera vad ni tror! :)

forbidden love, del 26

8
Harrys Perspektiv;
Plötsligt hörde jag ett harklande bakom oss och vi båda tittade upp och jag såg hur Agnes lyste upp. 
"Hey Eric, glad to see you" sa hon försiktigt. 
"Harry, can you please give us one minute?" sa han och nickade åt utgången till vardagsrummet. 
"Of course. Take all the time you need" sa jag med ett leende och gick ut ur rummet. 

Beyond Control | via Tumblrღ the girl next dior577992_402892276457711_161937357_n.jpg (400×400)


Agnes Perspektiv; 
Eric satte sig bredvid mig på golvet och tittade länge på mig innan han sa något. 
"Why did not you tell?" jag såg hur tårarna rann ner från hans kinder och det gjorde faktiskt ont i mig att se det. 
"He threatened to kill me and you probably would not believe me anyway." muttrade jag och torkade bort tårarna som föll ner från min kind. Han suckade och la huvudet i hans händer. 
"I'm so sorry. Sorry I have not been the best brother in recent weeks and post it here so I repent really." han lät svag i rösten och tårarna föll ner. 
"I love you no less for it. You are always my big brother who I look up to. You will always be my hero." han tittade nu upp på mig och jag kunde se ett litet leende tränga sig fram. Jag hasade mig fram till honom och han drog in mig i hans varma armar. 
"I found the book in the hut we wrote when we were little. I will never forget how much fun we had over the years. It took the heart when I read everything nice we wrote to each other." sa han och log samtidigt som jag såg att han hade tårar i ögonen - som jag antog var glädjetårar. 
"I saw it too and I read everything. We were really tight then." sa jag och tog ett hårdare grepp om honom. 
"Yeah. I miss the days when it was just you and me actually, when we were little." han kollade upp mot mig och log, fast det fina leendet han hade ändrades till ett stort retsamt flin. "But you're still a kid. You will always be nine for me" sa han och ruffsade till mig i håret. Vi båda föll ner på golvet i ett asgarv som bara vi kunde göra. 
 
Harry kom in i rummet efter ett tag och tog över Erics plats. Han kramade om mig hårt och pussade mig löst på munnen. 
"You two are really cute together, and Harry, remember, Hurt you Agnes, I'll kill you" sa Eric och Harry förstod ironin i det han just sa. 
"I should never hurt her, she's the best thing I ever had" sa han och de båda skrattade. 
Efter några minuter av skratt och prat med både Harry och Eric så kom mamma och pappa hem och det såg väldigt förvånade ut när vi alla tre satt hemma eftersom vi vanligtvis nästan aldrig är hemma tillsammans. 
"Hey, was it good?" frågade jag när båda ställt sig innanför vardagsrummsöppningen. 
"Yeah, I think so. Glad you all are here. Do you have food? we thought about buying pizza" sa mamma och log mot oss. Jag tittade på Harry som log ett stort leende mot mig. 
"Yeah, we stay. You to Eric?" sa jag och tittade frågande på Eric som såg tvekande ut.
"Actually, I'm going home to Steph, but why not? for I guess well that you go home to Hollywood tomorrow?" sa han och tittade på oss och både jag och Harry nickade. "Yeah, of course I stay then." 
Under hela middagen så pratade vi på om allt och Harry kom väldigt bra överens med mina föräldrar, dom såg även ut att gilla honom så det kändes bra. Plötsligt kom frågan som absolut inte fick komma, inte nu. 
"Eric, Have you met Will anything of late then?" mamma tittade mot Eric som tittade mot mig och Harry. 
"Uhm.. No" sa han och jag kände hur obekväm han blev i situartionen. "I think Agnes have anything to tell us" fortsatte han och tittade menande på mig. Jag suckade och nickade. Jag kunde ju självklart inte ljuga för mina föräldrar. Jag berättade helt enkelt som det var och Harry höll min hand under hela tiden och jag såg hur både rädd och chockad mamma och pappa blev när jag berättat klart och det blev en ganska pinsam tystnad mellan oss alla, men tillslut tog pappa ordet.
"Oh, my little honey! Are you okay? I'll kill him! He's never welcome in my house anymore!" jag såg allvaret i det han sa och mamma bara grät samtidigt som hon gick fram till mig och kramade om mig. 
"I'm okay now. " sa jag och höll om min gråtande mamma. 
 
"We have to go, we leave early tomorrow and I am learning pack my things with Harry." sa jag och vi tog på oss skorna. De nickade och förstod att det var dags att säga hej då igen, vilket alltid var lika jobbigt. 
"It was great to meet you Khloe and James. You are very kind and I look forward to seeing you again!" sa Harry och de båda kramade om honom.
"Take care of you and Agnes now. You are always welcome here." sa mamma och log ett starkt leende mot honom. Efter många kramar och pussar så var vi ute i huset och var påväg hem mot Harrys hus igen. 
 
Vi kom hem till honom och Anne och Gemma satt vid TVn och såg väldigt trötta ut. 
"Oops, what happened to you then?" sa Harry lite retsamt och möttes av två arga blickar. 
"We took a shopping trip to town today and is now quite out of the body." sa hans mamma och skrattade lite mot oss. 
"Did the police talked with you today." sa Gemma och kollade nyfiket mot oss. 
"Yes, but it's not something we should talk about." sa han irriterat och gick ner till sitt rum. 
"Harry, it's okay. Don't be mad at them. They can not know" sa jag och tog mina händer på hans kinder och gav honom en långvarig kyss. 
 
Vi sa hejdå till Anne och Gemma på flygplatsen och det var som vanligt fullt med människor här, fast hälften var här endast för att träffa Harry kändes det som. Jag tog mina väskor och gick en bit bort medan galna fans stod och ville ta bilder med Harry. Jag ville inte precis vara ivägen. Men han vinkade fort dit mig igen och motvilligt gick jag dit. Fans frågade om jag ville ta bilder på dem och det gjorde jag mer än gärna, det var bara kul att se hur mycket Harry faktiskt brydde sig om deras fans. 
"You two are perfect together. Are you an official couple now?" Jag stod bredvid Harry när en glad tjej kom fram till oss och frågade det. Jag tittade på Harry som bara log. Vi hade faktiskt inte pratat om att gå ut med det än, men någon gång lär det ju komma och jag tror Harry tänkte lika dant. 
"Yes,We are an official couple now and I hope you all accept it!" sa han och log mot de hundratals skrikande fansen som allihopa apploderade. Det kändes stort, men samtidigt så visste jag även hur mycket hat jag skulle få. Men just nu, i denna röra, så kändes allt så bra. 

Denna del fick sluta bra iallafall! I nästa kommer hon tillbaka till jobbet och hur tror ni det kommer gå mellan henne och Simon? ;) Kommentera!

forbidden love, del 25

11
Agnes Perspektiv;
"Yeah, okay mom. But why you tell me that? it's your problem" sa jag bara och var fortfarande förvirrad. 
"I just want you to know the truth, so I'm not lying to you. I just can not lie to those I love and it should not, you should always tell the truth. Remember that" sa hon och pussade mig i pannan innan hon sedan lämnade rummet igen. Jag kände klumpen i magen, en hårt och tjock klump som inte ville försvinna. Harry hade ju rätt, Eric förtjänar att veta sanningen. Men ska jag verkligen behöva offra mitt liv för en sån sak? Jag vet inte något längre. 

Insta Beauty | via TumblrHarry Stylesemo by ~NaadGrrrl
(90) TumblrTumblrrandom heart
 
Jag vaknade med ett ryck och märkte hur jag skakade och kallsvettades. Ännu en mardröm om dagen då Will förstörde mitt liv. Jag kollade på klockan och fick se att klockan redan var halv tio. Eftersom den trotts allt var rätt sent på morgonen så bestämmde jag mig att gå upp. Men självklart så ska mina kläder vara kvar hos Harry så jag tog bara det första bästa i garderoben här hemma. Vädret var fint och soligt så det fick bli ett pösigt linne och ett par korta shorts. 
"Are you awake, darling?" hörde jag pappa ropa från övervåningen och jag svarade ett enkelt ja. 
"Me and mom go away to a psychologist for a few hours, we need to talk. But you can handle yourself well?" 
"Yes dad, i'm not eleven anymore" sa jag lite retsamt och hörde ur han skrattade uppifrån. 
"It's good my little girl. Bye, love you!" sa han och minuten efter var de båda ute i huset. Jag funderade länge på vad jag skulle göra idag och nu, ringa Harry var för tidigt än, jag vet ju vilket dåligt morgonhumör han har så bäst att låta bli. Jag sprang istället upp och in till köket för att ta något att äta, jag gick sedan in till vardagsrummet och satte på Disney Chanel och kände mig verkligen som hemma nu. Plötsligt hördes en hård knackning på dörren och utan att ens tveka gick jag dit och öppnade. Jag blev stel i hela kroppen och jag blev rädd vem jag såg vem som stod i dörröppningen. 
"Will, what are you doing here? what.. what do you want? no one is home." stammade jag fram och såg hur han flinade till. 
"That's why I'm here and you know what I want, and no one can stop me" hans flin ändrades till en aning större och han tog sin äckliga hand under min haka och pussade mig försiktigt i pannan. 
"No, never again. Find someone else, I do not want to be in your game anymore." sa jag och backade några steg men han bara följde efter. 
"Oh, little princess. You have nothing to say about this. You just do as I say you will be fine, and who would really believe you if you tell anyone?" han skrockade till och jag hörde sarkasmen i det han just sa. "If you know what I mean?" han blinkade nu med ena ögat och gick ännu ett steg närmare.
"Leave me alone. You do not own me and never did. Let me be just" jag kände hur jag darrade av skräck när jag sa det och rösten var låg, men tillräckligt hög för att han skulle höra vad jag sa. 
"Haha, what do you say? I own you and you do what I say, or else it happens boring stuff" han tog ett hårt grepp om mig och knuffade ner mig i soffan och sedan tog han ett hårt stryptag om min hals. 
"You do as I say, okay?" sa han och kysste mig på munnen. Jag lät tårarna falla och nickade i skräck. Jag försökte leta på min mobil men tanken slog mig att jag precis lämnat den nere. Jävla skit. 
 
Harrys Perspektiv; 
Jag vaknade ovanligt tidigt denna morgon. Jag kände förmodligen saknaden till Agnes och att sova utan henne var verkligen jobbigt men jag antar att hon var vaken nu, klockan var iallafall tio och jag tog upp mobilen och klickade upp henne i kontaktlistan. Många signaler gick, alldeles för många och inget svar fick jag, jag testade flera gånger men samma visa varje gång. Men jag tänkte att jag inte skulle hetsa upp mig i förväg, hon kanske bara sover än. Jag klickade istället in på Twitter och fick se olika bilder från fans och jag klickade upp en utav de och i panik hoppade jag upp ur sängen. "A guy goes in to your girl, who is he?" stod det som text och jag klädde fort på mig och ut i bilen. Jag kände igen killen så väl, det var Will och jag förstod att Agnes var i fara. Men jag visste att jag aldrig skulle klara han ensam och killarna var ju trotts allt lediga så jag ville inte störa dom, dessutom är vi alla på olika ställen så de skulle ändå inte hinna komma. Men vem känner Agnes här och kan hjälpa mig? Jag kom då på det, Eric. Jag hade även fått hans nummer av Nicole för några månader sedan så jag ringde det och en morgontrött röst hördes på andra sidan luren och utan att han ens hann säga något annat än hej så började jag i panik att prata. 
"You must help me, Agnes is in danger. I'm coming to get you now so get ready. It is urgent." utan att ens fråga vad som vad på gång så sa han att han skulle göra sig klar. 
Jag körde fort dit och han stod redan ute, vi åkte vidare och våran kontakt i bilen var stel. Ingen sa något och jag var helt koncentrerad på vägen och mina värsta tankar om vad som skulle kunna hänt Agnes. Tänk om han dödat henne? misshandlat henne? vi kom utanför huset och märkte direkt att dörren var låst men vi hörde skrik och dunsar innifrån.
"Wait, I have a key" sa han och började rota i hans fickor och efter en några sekunders väntan så var vi inne i huset och fann Will ovanpå en skrikande och ledsen Agnes i soffan. Hon hade en tröja på sig men hennes shorts var helt nerdragna och han hade sina byxor på golvet. Jag tittade förskräckt på Eric som såg både arg och besviken ut och Will såg blicken i oss och ställde sig upp. 
"Eric.. Eh.. Hey" sa han och drog till sig ett fakesmile, vilket syndes lätt. Agnes drog fort upp sina byxor och satte sig i ena hörnet och började gråta ännu mer. Jag sprang till henne och tog upp henne samtidigt som jag höll om henne hårt och tittade på Eric och Will som bara stod där. 
"Will, I am so disappointed and I do not know what to say. You're a big fucking pigs and if I could I would kill you now, but I'm not like you. I was taken right away what you were doing, but I believed in you." sa Eric tillslut och spännde blicken i Will som nu hånflinade. 
"You made a bad choice to believe in me, bro. I'm not who you think I am and I want your sister and I'll have her". jag såg nu hur Eric verkligen tog åt sig av det Will just sa och plötsligt så låg de båda och brottades på golvet. 
"You go away now and leave me and my family alone. I never want to see you again, Will, and will you ever near my sister again, I'll kill you, you understand? and you'll be damn lucky I did not call the police now." skrek han samtidigt som han slog till honom. Jag visste inte vad jag skulle göra. Will och Eric låg och slogs på golvet och Agnes panikgrät och skakade i ett hörn. Jag tog upp min mobil och eftersom ingen annan gjorde det så gjorde jag det och inom några minuter så var polisen här. Vi fick prata ett långt tag med dem och det tog fast Will direkt eftersom Agnes hade slagmärken och sår överallt vilket de såg och tog DNA-tester på och de var tydliga bevis på att det var Will. 
 
Efter några timmar var polisen äntligen borta och jag orkade inte ens tänka på vad tidningarna har att skriva imorgon och detta är absolut inte bra för mig, men allt för Agnes. aldrig att jag låter något hända henne igen. 
"Everything will be fine in the end. He's gone now anyway and I'm here and I'm never leaving you." sa jag och torkade hennes tårar som föll ner från hennes kind och hon satt fortfarande på golvet. 
"I love you Harry, thank you for everything. You are the best guy in the world, what would I do without you?" hon slängde sig i mina armar och jag greppade ett hårt tag om henne. 
"You are my everything, my pretty girl. And I'll always be with you, no matter what. Remember that." sa jag och våra läppar möttes. 
Plötsligt hörde jag ett harklande bakom oss och vi båda tittade upp och jag såg hur Agnes lyste upp. 
"Hey Eric, glad to see you" sa hon försiktigt. 
"Harry, can you please give us one minute?" sa han och nickade åt utgången till vardagsrummet. 
"Of course. Take all the time you need" sa jag med ett leende och gick ut ur rummet. 

Del 25! Kanske blev lite långt, men hoppas ni gillar det! ;) mycket drama blev det iallafall, ooh! haha. Kommentera vad ni tycker! :D

forbidden love, del 24

7
Agnes Perspektiv;
Jag kände hur glädjen inom mig spred sig och jag kunde äntligen hoppa in i hans armar. Jag hade verkligen saknat hans hårda kramar. Han släppte sedan taget och slog mig löst på ryggen - som vanligt, men nu gjorde det ondare än vanligt och jag kunde inte låta bli att hoppa till lite. Han märkte direkt att det var något och utan att jag förstod vad han höll på med så drog han upp mitt linne och fick se såren från kvistarna och stenarna som jag låg på när Will övergreppade mig och han såg även mina rivmärken jag fått efter honom. 
"What really happened in the woods?" sa han och såg helt skräckslagen ut. Detta är nog första gången jag sett han riktigt rädd. 

HarryBoo_You_Whore_ | via TumblrLove | via Facebook

Jag kände hur paniken rusade upp inom mig, vad skulle jag säga och göra nu? Jag tittade först på Will som stod bredvid Harry mitt emot mig och Eric och jag såg hur hans svarta ögon spännde sig och han gav mig en "du-vet-vad-du-ska-göra" blick. Jag vände då uppmärksamheten till Harry som vickade lite på huvudet samtidigt som han log ett svagt, svagt leende. 
"I.. I tripped on a rock just, that was why I was there when you came." ljög jag fram och såg i ögonvrån hur besviken Harry blev. I samma veva som jag kollade på Will som såg riktigt stolt ut, läskigt stolt. 
"Yeah, exactly. But Eric, We need to go now! See you two later" sa Will och gick emot mig och Eric och jag såg hur hans blick fastnade på mig och han fortsatte att spänna ögonen. 
"See you soon, Eric" sa jag och gav han en lätt kram, jag förstod att han inte trodde på mig, men vad skulle jag säga? Sanningen var alldeles för farlig. 
 
"Why you didn't tell him the truth?" Vi gick längs stranden tillbaka och jag kunde faktiskt inte förstå hur Harry kunde säga så. 
"Do you want me to die or something? Will was right next to me, he could have done something. If not, he would not do it when Eric looks on." muttrade jag och ville inte se Harry i ögonen. "I want to go home tonight, to me. But I'll se you tomorrow?" frågade jag och han nickade.
"Yeah, but I'll go with you to your door anyway" sa han och log samtidigt som han tog min hand. 
 
"Is it safe that I will not come in?" sa Harry lite osäkert innan jag klev ur bilen. Enda sedan det i skogen har han vart extra överbeskyddande, vilket var bra men kunde bli rätt jobbigt i längden. 
"Yes, my mom and dad it's always home and see you tomorrow!" sa jag och gav han en lång kyss. Jag kände bara att jag ville vara ensam ett tag efter allt som hänt, även om jag mår som bäst i Harrys armar så är det skönt att komma hem ändå. 
"Hello?" jag gick in genom den olåsta dörren och ut ur köket kom mamma med en skål med smet i handen som hon genast ställde undan när hon såg mig. 
"Oh my darling, so good to see you again. I've miss you so much. What are you doing here?" 
"I went here with Harry a few days ago and now I felt that I wanted to come home a little." sa jag och besvarade mammas hårda kram. Men att berätta om Will kände jag inte direkt för, trotts att hon var min mamma så kändes de ändå som att hon var för nära honom för att jag skulle kunna berätta det, eftersom han inte hade några egna föräldrar så har ju mamma alltid funnits där för honom. 
"Harry? Harry Styles? your childhood love?" hon såg chockat på mig med bakom det gömde sig en stor retfull min om jag kände henne rätt. Jag nickade och log mot henne. Pappa kom också in och blev ungefär lika chockad och glad som mamma. Jag pratade ett långt tag med dem innan jag bestämmde mig för att gå ner till mitt rum. 
När jag kom ner var det lika rent som vanligt eftersom mamma alltid städar och håller rent på mitt rum. Jag la mig ner i min nybäddade blommiga säng och satte på TVn ett tag för att kunna slappna av en liten stund. Plötsligt såg jag hur mobilen burrade till och jag kollade tveksamt på displayen och stelnade till när jag såb vem det var ifrån ; Will. 
"Good for you, you did not say anything today and I hope you have not told anyone else either because then you know that what happens :) xx" jag svalde hårt när jag läste det och jag blev genast rädd igen. Rädd av känslan att han kunde hur lätt som helst få tag på mig och döda mig. Jag ignorerade bara smset och riktade blicken mot TVn igen och jag hörde sedan en lös knackning på dörren. Jag torkade de få tårar som runnit ner från min kind och satte mig ordentligt i sängen. 
"Yes?" sa jag  och in kom mamma med en kopp te och mackor. Jag kunde bara inte sluta le åt det, jag hade verkligen saknat mamma och hennes matlagning. Fast denna gång såg hon inte riktigt lika glad ut som hon brukade och när jag tänker efter så var stämmningen mellan mamma och pappa inte så bra när jag såg på dem, de pratade knappt med varandra. 
"I have something to tell you, my sweetheart." började hon och tog i min hand. "I know it was wrong, but it just happened and even adults can make mistakes." 
"What's it mom?" sa jag lite allvarligt och släppte hennes hand. 
"I have been unfaithful, a longer time." hon lät tårarna rinna ner och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. "I regret it so much. But me and dad has spoken out and he has given me a second chance." 
"Yeah, okay mom. But why you tell me that? it's your problem" sa jag bara och var fortfarande förvirrad. 
"I just want you to know the truth, so I'm not lying to you. I just can not lie to those I love and it should not, you should always tell the truth. Remember that" sa hon och pussade mig i pannan innan hon sedan lämnade rummet igen. Jag kände klumpen i magen, en hårt och tjock klump som inte ville försvinna. Harry hade ju rätt, Eric förtjänar att veta sanningen. Men ska jag verkligen behöva offra mitt liv för en sån sak? Jag vet inte något längre. 

Hur tror ni att det kommer gå? Kommer hon berätta sanningen för Eric och hur kommer han reagera isåfall? ;) Vet ni vad? Jag kommer förmodligen klämma in ännu ett inlägg ikväll, så kommentera vad ni tycker!

forbidden love, del 23

4
Agnes Perspektiv;
"Harry, I love you, i'm so sorry that I did not let you explain." sa jag och kände hur jag började rodna. Åh gud, jag är verkligen hur dum som helst. 
"I understand that you were cross. I love you to, babe" sa han bara och tog sina armar rumt om mig. Jag kände hur tryggheten växte inom mig och det var i Harrys famn som jag mådde som bäst. Han drog in mig i en kyss men fortsatte sedan med frågan jag bara väntade på. 
"Tell me what happend in the woods, i'm upset for you and I know youre scared. Please, I can help you" hans röst fick mig att rysa och jag kände hur en kall vindpust svepte förbi oss. Skulle jag berätta för Harry? 

Tumblr_mdeao3trwe1rd73tmo1_500_large

"No, Harry, you can not help me, and if I tell them I will be killed." jag fortsatte att gråta i hans armar och jag kände hur han höll om mig hårdare. 
"It's just us here now, no one hears. Say. I promise not to tell anyone but I'm just so afraid of you." han lät rädd och han hade rätt, ingen är här nu så vem skulle kunna höra oss? 
"I.. I have no idea how may got there or anything, but my brother's friend and my ex-boyfriend came to the hut .. and .." det var så jobbigt att berätta, jag kände hur jag börja skaka igen och att få dedär flashbackarna i huvudet hela tiden gjorde så jag inte kunde tänka klart. "he raped me, then before he left he said that everything was my fault and that if I went to the police, he would kill me." jag kände paniken inom mig när jag berättade det och jag ville bara skrika rakt ut, men någonting hindrade mig från att göra det. Tårarna rann och jag var så himla rädd men mest av allt var jag äcklad, äcklad på vad han gjorde. Jag visste att han kunde vara våldsam och elak, men att våldta någon, hur kunde han? 
"Why tell you this before? what's his name? I'll talk to him." han reste sig upp och jag tittade nu in i hans ögon som var fyllade med både tårar och illska. 
"Will is hes name but no, Harry. You promised to never tell anyone, don't do that."
"But you must tell your brother, he deserve to know" sa han och drog hårt in mig i hans armar igen. 
"Never, they are friends and why should Eric believe me now when he does't do with Steph?, He will then find out that I told Eric and then there will be no fun." egentligen ville jag bara sätta mig i sanden igen men att stå i Harrys armar var inte så fel det heller, trotts att jag var helt svag i kroppen. 
"Don't be afraid, I'll protect you" sa han med en lugn röst men då kom jag och tänka på det Will sa, "haha do you think he and his ugly friends scare me you little shit? no way." orden ekade i mitt huvud och jag blev plötsligt  så jävla rädd igen. Hans äckliga röst gick bara inte att få bort och hans läskiga hånfulla flin går inte att beskriva med ord. Vad fan såg jag för gott i den människan? eller var jag bara rädd för att bli ensam så jag var med honom ändå? 
"You can't protect me forever, and especially not from Will." sa jag till Harry tillslut och han gav mig en frågande blick men jag fortsatte prata lite lågt och så lugnt som möjligt. "he hates One Direction and especially you. He is totally stupid, so be careful" 
"It's okey babe, but I can't understand because you let him do it." 
"I had no choice. He forced me and I was scared and sad, what would I do?" svarade jag lite försiktigt och la huvudet ner mot hans bröstkorg. "He has received the he wanted now anyway, now he'll let me be. So I just want to forget everything now." fortsatte jag och Harry svarade fortare än jag hann tänka. 
"How do you know it was the last time? you can never know. You hope that it was the last time, but it has happened before, it can just as easily happen again. But remember, nothing is your fault, everything is just his." jag visste att han hade rätt i det han sa. Det kan lika gärna hända igen men jag ville bara inte tro det. 
 
Vi satt i sanden och tittade ut över havet, jag hade ingen aning om var klockan var eller någonting, jag hade bara för stunden kopplat bort allt. Nu fanns det bara jag och Harry på en strand tillsammans. Jag märkte inte ens att några kom bakom mig, det var Harry som gjorde det och pickade på mig lite. 
"Eric and Will will, can you do it?" frågade han osäkert och tog min hand. Jag nickade bara fast innuti var jag skräckslagen, vad skulle hända nu? 
Jag och Harry ställde oss upp och såg mot Eric och Will som kom emot oss och vanligtvis brukar jag springa fram till Eric, men självklart inte nu. Jag vet ju hur han hatar mig. 
"Hey guys!" sa Harry och log ett leende samtidigt som han började prata med dem och det var faktiskt kul att se at Harry kunde hålla masken så bra, för jag vet ju vad han ville göra med Will egentligen. Eric kollade på mig och log - ett leende jag saknat mer än något annat. 
"Hey my little sister" sa han och höll ut armarna. 
"Are you sure? I think you hate me?" 
"I tried to do it, but I can not hate my sister and it was Harry who made me realize that. I've been thinking about you all the time, you should know." hans röst lät allvarlig och det såg verkligen ut som att han menade det han just sa. Jag kände hur glädjen inom mig spred sig och jag kunde äntligen hoppa in i hans armar. Jag hade verkligen saknat hans hårda kramar. Han släppte sedan taget och slog mig löst på ryggen - som vanligt, men nu gjorde det ondare än vanligt och jag kunde inte låta bli att hoppa till lite. Han märkte direkt att det var något och utan att jag förstod vad han höll på med så drog han upp mitt linne och fick se såren från kvistarna och stenarna som jag låg på när Will övergreppade mig och han såg även mina rivmärken jag fått efter honom. 
"What really happened in the woods?" sa han och såg helt skräckslagen ut. Detta är nog första gången jag sett han riktigt rädd. 


Del 23 my friends! haha. Vad tycker ni då? KOMMENTERA! :D

forbidden love, del 22

9
Agnes Perspektiv;
"But you, tell me what happening. You lay half naked in the woods when I found you. What happened? please tell me" sa han och kollade in i mina ögon och jag såg hur hans tårar började rinna och även mina. Jag ville berätta fär Harry, mer än allt. Men jag kunde bara inte, jag kommer aldrig glömma det Will sa till mig innan han stack. Allt är mitt fel och om detta kom ut eller att jag gick till polisen så skulle han se till att jag inte längre hade livet kvar.
"I wish i could, but i Can't. Just stop talking about it now, nothing big happened" sa jag och la huvudet mot hans bröst och lät tårarna rinna ner mot hans varma hud. 

☮✿★ Girl ✝☯★☮ Tumblrcouple | Tumblr

Harrys Perspektiv; 
Jag kunde inte låta bli att titta på henne när hon låg med huvudet vilande på min mage med tårarna rinnande ner mot sängen. Det gjorde ont i mig att se henne så ledsen och speciellt när hon inte vill berätta vad som faktiskt hände där i skogen, men samtidigt kunde jag inte låta bli att le. Hon var så vacker, jag var så lycklig med henne. 
"Harry, just promise me one thing" jag väcktes ur mina tankar och hörde hur Agnes darrade i rösten när hon pratade. 
"Yes babe, what?" 
"Just promise that never leave me. I'm afraid Harry, and I'll be fine never without you." hon kollade upp mot mig när hon sa det och jag såg hur hennes ögon vattnades med tårar ännu mer. 
"I'll never leave you, i promise. But can you please tell me whats wrong?" sa jag och hörde hur hon suckade. Det var verkligen något som tygnde henne, men vad? Jag skulle just fortsätta då min telefon ringde och jag såg på displayen vem det var, Zayn. Utan att tveka så svarade jag och log lite för mig själv. 
"Was Happeniiing?" sa jag för att retas lite med honom men jag märkte direkt att Zayn inte var på humör och jag kunde även höra de andra killarna i bakrunden. 
"What the fuck are you doing? Are you and Nicole dating again or what?" han lät väldigt irriterad och stressad.
"No, or what are you talking about? you know I like Agnes?" sa jag lite argt och förstod inte riktigt vad han menade. 
"Yeah, I get it that you have not checked any social media thus far?" 
"No, what are you mean? wait, I look myself" sa jag och kollade på Agnes som redan tittade på mig och vi båda såg förvirrade ut. Men mest hon tror jag, vilket jag kan förstå eftersom hon inte har hört vad Zayn sagt på andra sidan luren. Jag satte på högtalaren och gick in på Twitter och fick se något som bara inte fick hända. Paparazzis har fått bilder på mig och Nicole från idag när hon tar i min hand. 
"What the fuck is th..-" hann jag börja men innan jag visste ordet av det så avbröt Agnes mig samtidigt som hon satte sig upp ur sängen. 
"Are you kidding me? you and Nicole again?" jag såg hur tårarna bara rann ner på henne och jag kunde inte heller hålla tillbaka mina.
"It's not what it looks like, I promise" sa jag och kände hur allt bara rasade. 
"Yeah, it wont let so.. You're exactly what the girl at the gym said. " sa hon och började gå mot dörren. 
"Please, let me explain. Don't go" fick jag ur mig och hon stannade till men jag hann knappt blinka innan hon var ute ur rummet och huset. 
"Oh, We heard everything. we're sorry man. But that's not late than, go after her!" det var nu en annan röst som pratade i telefonen och trotts alla tårar så kunde jag inte låta bli att le när jag hörde vem det var. 
"Thanks Lou. I missed you guys so much. And she would still have seen it sooner or later. But the truth is that it was she who took my his but I quickly pulled it away. But I must go now, see you soon." sa jag och innan de ens hann svara så la jag på. Vart kunde Agnes tagit vägen nu igen? Jag gick upp och tog på mig skorna och gick ut. Jag gick längs gatan men jag såg henne ingenstans. Hon var borta - igen. Jag gick längs stranden tillbaka till mitt hus och förvånat såg jag vem som satt i sanden och tittade ut mot havet.

Agnes Perspektiv; 
Jag var hemma, jag visste vart allt låg, alla kände alla här i lilla Holmes Chapel men eftersom min mamma och pappa inte ens visste att jag var här så kunde jag inte gå hem. Till kojan vill jag inte heller längre gå, det fanns bara ett ställe jag kunde gå till för att rensa mina tankar på - stranden och där hoppades jag på att få vara ensam. Jag hörde fotsteg bakom mig men jag intalade mig själv att inte titta bak, det var antagligen bara någon som gick förbi. 
"I promised to never leave you, I intend to never do either" jag kollade nu bak och fick se Harry stå där med tårarna i ögonen. Jag ville egentligen bara springa fram och krama honom nu och glömma allt som hänt idag, men det kan jag inte, det får jag inte. 
"What do you want, Harry" sa jag med gråten i halsen. fan, jag som nyss lugnat ner mig. 
"I was looking for you to tell you how it really was" 
"You do not need to explain anything. I understand how it is, you still love Nicole and it's okay for me. I love you Harry, but I do not know if I can trust you, you get to have fun with Nicole." jag förstod just vad jag sa och ångrade det direkt, men nu hade jag sagt det och jag får stå för det. Men han gick inte för det, han satte sig istället ner bredvid mig och la händerna över sina ben. 
"Nicole is nothing for me anymore, you're the only one that exists. She tried to get me back today while you were gone and she took my hand but I pulled it away soon, but paparazzi get picture on absolutely everything." han lät väldigt allvarlig och jag hörde hur skör hans röst var, som om den skulle spricka när som helst. 
Jag torkade de sista tårarna som kletat sig fast på min kind och hoppade mig närmare Harry som nu satt med händerna i sanden. 
"Harry, I love you, i'm so sorry that I did not let you explain." sa jag och kände hur jag började rodna. Åh gud, jag är verkligen hur dum som helst. 
"I understand that you were cross. I love you to, babe" sa han bara och tog sina armar rumt om mig. Jag kände hur tryggheten växte inom mig och det var i Harrys famn som jag mådde som bäst. Han drog in mig i en kyss men fortsatte sedan med frågan jag bara väntade på. 
"Tell me what happend in the woods, i'm upset for you and I know youre scared. Please, I can help you" hans röst fick mig att rysa och jag kände hur en kall vindpust svepte förbi oss. Skulle jag berätta för Harry? 

Här är det! Hoppas ni gillar det och vad tror ni? tror ni att hon berättar för Harry? ;) Ännu en del med mycket känslor, men hoppas det inte gör något? haha ;)

forbidden love, del 21

5
Harrys Perspektiv;
"You know you're dating the ugliest and most bullied girl in the Holmes Chapel huh? She is a dork and no one wants her. Do not you remember how she was bullied at school?" sa hon och jag kände hur min illska rusade upp. 
"Yes, I remember that and I know very well that she was bullied. But I do not care about it, I love her and to me she is the finest in the world." svarade jag bara och gick därifrån men möttes av massor med paparazzis som ställde hundratals frågor men jag orkade verkligen inte med dem så jag bara trängde mig förbi dom. Men vart är Agnes? 

Efter många försök att ringa henne så gav jag tillslut upp. Men jag visste ju var hon var, hemma hos Steph och Eric lärde hon ju vara eftersom hon inte har ringt än som hon sa att hon skulle. Men hennes telefon kanske dött? jag bestämmde mig för att åka dit och se vad de höll på med i över tre timmar, det kanske har hänt något? 
 
Jag kom fram och gick igenom grindarna och gick långsamt fram till dörren, det såg ut som att ingen var hemma men jag provade att knacka på ändå, vilket var ett bra val för efter bara några sekunder öppnades dörren och Eric tittade ut. 
"Oh, Hey bro! it's been a while now" sa han och hälsade vänligt. Han såg rätt sliten ut och det såg faktiskt ut som han gråtit. 
"Yes it was it. But are Agnes here? I'm getting a bit worried actually because she did not answer the phone or something and she promised to call me." sa jag lite obekvämt och kände mig inte alls trygg i situartionen. 
"What? Agnes went a few hours ago, she is not here anyways" sa han och stirrade rakt in i mina ögon men sa inget mer med det, han verkade knappt bry sig, vilket irriterade mig lite. 
"So you do not care about your little sister? she is gone and you can not get hold of her. Can you wake up to reality and realize that Agnes needs his big brother and love you more than anything?" jag vet inte vart allt det jag just sa kom ifrån, men det kändes skönt att ha det sagt och han såg faktiskt lite allvarligare ut nu. 
"Well, I care .. but-" började han men jag hann snabbt avbryta, jag orkade bara inte lyssna på massa bortförklaringar nu för Agnes kanske var i fara. 
"Well, I do not care but I just want to Agnes should feel good that she might not be doing right now, you know some place that she usually go to if she is sad?" frågade jag och han tänkte ett bra tag innan han sa något men tillslut så svarade han.
"No, or.. I don't know"
"Thanks for the help, glad you care about your only sister!" sa jag och vände mig om och började gå mot bilen men stoppades av ett rop. 
"Wait.. I think I know.." sa han och sprang efter mig. "when we were little, we built a small hut in the middle of the woods, far from any houses, where we always went and played. It was our cabin, and there is no coverage where she can be there. I'll help you find her" han log ett svagt leende och vi hoppade in i min bil och for iväg till stället Agnes förmodligen befann sig, iallafall vad vi hoppades på.
"Here is it" sa han och gick fram till den lilla kojan och jag fick se ett leende tränga sig fram sin dystra min. "wow, it's exactly how i remember it. " sa han och satte sig ner och tittade på alla saker, jag tittade mig omkring och det var verkligen mysigt, men jag såg inte det jag ville se. 
"Yeah, but she's not here" sa jag och började besviket gå utåt när han stoppade mig ännu en gång.
"Wait! This book we wrote in together and we always put behind this board before we went out but now its here on the floor, and just as her toys. She must have been here anyways, check out!" även om jag tyckte det lät konstigt att jag skulle titta utomhus så gjorde jag det ändå. Jag gick ut ur kojan och kollade mig omkring och det enda jag såg var skog,skog och ännu mer skog, tills jag såg en fot röra sig bakom en sten, jag sprang fort dit och fick se en halvt avklädd Agnes som låg och ryckte, det såg verkligen hemskt ut och jag blev verkligen rädd. Så rädd. 
 
Agnes Perspektiv; 
Jag hade legat här i någon timme nu och jag var helt svag i kroppen, jag hade försökt ropat på hjälp men insåg snabbt att det inte var någon mening, ingen skulle ändå höra mig. Jag kunde inte tänka klart och allt var suddigt, allt jag såg var skog och i mitt huvud rullade bilderna från när Will kom, om och om igen kom det och jag kunde plötsligt höra en välbekant röst ropa mitt namn, men jag orkade inte ens titta upp, jag låg bara och skakade och var helt mållös. 
 
Jag vaknade upp i en säng och var förvirrad eftersom jag inte riktigt visste var jag var men sedan kom jag på det, jag var hemma hos Harry, i hans säng och bredvid mig låg han. 
"How did I get here?" sa jag förvirrat och var fortfarande stel och skräckslagen efter händelsen i skogen. 
"Eric and I helped to carry in you. We both have each very worried but Eric had to go home again. I've never been so scared here, intimidate me never like this again." jag fick fortfarande inte fram så mycket ord men i Harrys armar och när han kysste mig kände jag mig en aning tryggare och kunde äntligen slappna av. 
"But you, tell me what happening. You lay half naked in the woods when I found you. What happened? please tell me" sa han och kollade in i mina ögon och jag såg hur hans tårar började rinna och även mina. Jag ville berätta fär Harry, mer än allt. Men jag kunde bara inte, jag kommer aldrig glömma det Will sa till mig innan han stack. Allt är mitt fel och om detta kom ut eller att jag gick till polisen så skulle han se till att jag inte längre hade livet kvar.
"I wish i could, but i Can't. Just stop talking about it now, nothing big happened" sa jag och la huvudet mot hans bröst och lät tårarna rinna ner mot hans varma hud. 

Hoho, del 21! It's Friiiidaayyy! bra dag idag! ;) ny del kommer ikväll. 
Ledsen att inlägget kom rätt sent, men gick långdag idag och har även haft mitt kemiprov idag och sånt, så ni får bara acceptera att det kom lite sent! haha :D 

forbidden love, del 20

10
Agnes Perspektiv;
"Writen by Eric, April 2003.
I and Agnes has always been there for each other and I love her so much. She never let me down and she always played with cars with me when dad did not. She is my best friend and I promise to never disappoint her. It's her and me forever and that's a promise I will never break. She means everything to me. I'll never forget when we were in our cabin and we swam in the water and she was drowning because she was too far out and knde not swim so well, I've never been so scared in my entire life and I was so close to losing my best friend, my little sister, but I swam all I could to catch up with her and I arrived just in time. It is something I will never forget and I will always be extra careful with her. It's her and me forever, never to be any girl or anything to come between us. Or no, girls are disgusting, would never have any. I'm getting married to Agnes and be with her my whole life. / Eric Ohlsén, 11 years"
Det gjorde ont i hela mig att läsa det igen, tio år senare. Jag kände hur tårarna bara rann ner och jag kände mig hjälplös och ensam. Ingenting kunde få mig må bättre nu.  

Foto DindingTumblrMie Dodensig | via Tumblr
 
Mot min vilja gick jag ut ur kojan efter mycket tankar och tårar. Jag orkade ingenting så jag gick bara ut, lät allt jag kollat på, böcker, gamla tidningar och mina gamla leksaker bara vara. Fast vart jag skulle ta vägen var en annan femma, jag ville bara inte ringa Harry, inte än och hem till Eric kunde jag inte och mamma och pappa skulle aldrig förstå. 
Jag satte mig på en sten utanför kojan och lät tankarna fortsätta att rulla. Såhär mycket har jag aldrig gråtit på bara några veckor, helt sjukt egentligen. 
"Uhm, excuse me. What are you doing here?" jag kollade snabbt bak och fick se en kille, jag hade ögonen fulla med tårar så jag kunde inte riktigt se vem det var än. Jag harklade mig lite och reste mig upp samtidigt som jag torkade mina tårar och då fick jag se vem det var - Will. 
"Are you crying?" sa han och hånflinade, precis som vanligt. 
"Shut up and go away" sa jag och spottade ner på marken. Jag verkligen hatade hans omogna beteende och jag var så trött på han. 
"Go? Now? Why? I've just come?" han log och strök handen över mitt hår. "I heard about Eric, by the way, boring. But now you have nobody who can defend you anymore, so I thought you and I would have a little fun now?" han log ett läskigt flin och lät sina äckliga läppar nudda min näsa. 
"You're an idiot. Go and die your asshole" jag tryckte bort han ifrån mig och försökte springa ifrån men han kom ifatt mig och greppade ett hårt tag om mig. 
"And what do you think you are doing? what should you do? yell at mom? or your handsome boyfriend Harry maybe? haha do you think he and his ugly friends scare me you little shit? no way" han tog tag om min arm hårt och utan att jag ens förstod vad jag gjorde så slog jag till han hårt på kinden. Jag såg nu hur hans lilla lekfulla leende ändrades till något allvarligare och hans ögon blev helt svarta och han spännde blicken i mig, jag kände mig för första gången riktigt rädd. 
"Listen to me now, you do what I say now okay?" han greppade tag om min hals och la ner mig på marken. Skräckslagen och mållös kunde jag inget annat än att nicka och jag förstod precis vad som skulle hända. Han drog av mig min dröja och byxorna och lät sin hand sakta gå ner mot insidan om mina lår. Jag ville bara skrika, men vad var det för mening när man är mitt i en skog långt bort ifrån mänskligheten. Jag blev äcklad av detta, jag hade gjort det förr och jag intygade mig själv om att det var sista gången, men ibland går saker inte som man tänkt sig. 
Motvilligt gjorde jag som han sa och han började genast ta på mig och jag kände hur tårarna kom igen. Tårar blandad med både sorg och illska. Jag ville verkligen inte detta, men vad hade jag för val? Han höll på i åratal kändes det som och när han gjort sitt så sprang han iväg men innan så sa han ord som ekade i mitt huvud, jag blev så rädd. 
"If this comes out or if you tell anyone, I'll make sure you do not live anymore and I can promise that no one would believe you, everything is your fault, remember that. I did nothing wrong, just you." jag orkade ingenting längre, jag låg kvar och grät i evigheter och täckning i mobilen hade jag inte här så jag kunde inte heller ringa på hjälp. 
 
Harrys Perspektiv; 
Det har gått över tre timmar nu och Agnes hade ännu inte ringt, jag började ärligt talat bli lite orolig för henne. Jag tog upp min telefon och slog in hennes nummer men nej, inget svar. Det kom inte ens någon signal. Jag la ner den igen men kände fort ett sms, jag log lite av tanken av att det kan vara Agnes men det var det inte. 
"Hi, look behind you" stod det och jag tittade förvirrat bakåt och fick se en tjej jag absolut inte ville se här, just nu.
"Nicole, what do you want?" frågade jag ganska irriterat. 
"I'll have you back, i'm sorry for everything Harry" hon log ett leende som verkligen skrämde mig och jag gick sakta fram till henne.
"Listen, I understand if you're sad or somthing, but please, accept the fact that I love Agnes." 
"What the hell do you see in her? seriously" hon tog min hand men jag drog fort bort den. 
"She's the best thing that has happened to me, I do everything for her and if you do not accept us, it's okay for me, but you have to leave me alone."
"You know you're dating the ugliest and most bullied girl in the Holmes Chapel huh? She is a dork and no one wants her. Do not you remember how she was bullied at school?" sa hon och jag kände hur min illska rusade upp. 
"Yes, I remember that and I know very well that she was bullied. But I do not care about it, I love her and to me she is the finest in the world." svarade jag bara och gick därifrån men möttes av massor med paparazzis som ställde hundratals frågor men jag orkade verkligen inte med dem så jag bara trängde mig förbi dom. Men vart är Agnes? 

Ja, vart är Agnes? tror ni att Harry kommer få reda på vart hon är och vad som hänt? Nästa del kommer imorgon! kram på er
 
 

forbidden love, del 19

6
Harrys Perspektiv;
"Agnes, follow me home to Holmes Chapel again, but this time you can stay with me and my family." sa jag bara och såg hur hon kollade på mig. 
"I hate that place. But it sounds good, but what should I do at home, were you going? everyone hates me"
"No, they don't and you are with me, I will never leave you. But I thought maybe you could talk to your brother then? I think he'll be happy if he sees you" sa jag lugnt och tog bort lite hår från hennes ansikte. 
"Okay, when we go?" sa hon och tittade osäkert på mig. Jag log ett säkert leende och kollade in i hennes glänsande ögon.
"I'd still home tomorrow, so follow me" sa jag bara och hon log nu ett leende. 
"Yes, sounds good. But then I have to pack!" sa hon och vi båda skrattade. Hennes huvud kom närmare mitt och vi möttes i en kyss. 

Redshoe | via FacebookGlovesDress
Tumblrby FashionHippieLovesHarry Styles’ mum Anne Cox annoyed about fan tweeting his birth certificate | Sugarscape |
Agnes Perspektiv; 
Planet landade och vi när vi kom fram till flygplatsen så stod Harrys mamma och väntade på oss där och hon hälsade vänligt på både mig och Harry.
"Glad to finally see you" sa hon och gav mig sedan en kram som jag självklart besvarade. Jag skulle precis säga detsamma då Anne han före. 
"Nice dress!" sa hon och såg hur hon stirrade på min vita långa klänning, jag tittade ner lite på den och sedan på hennes och fick se att hon hade en precis lika dan. 
"Haha, you to" sa jag och vi började skratta. 
På hela bilresan hem till deras hus pratade Anne och Harry om massor med saker, det kändes skönt att se att Harry hade så bra relation till sin mamma och hon var verkligen gullig. 
"I heard you work as a stylist and designer, how does it feel?" hon stannade upp i sitt prat med Harry och jag såg hur hon kollade på mig i backspegeln. Jag log och berättade hur det var att jobba som det, jag sa som det var. Att det var kul men krävde mycket tid och energi. Hon nickade och verkade förstå och sedan pratade vi inte mer om det. 
 
Vi kom hem till Harry och vi lämnade våra väskor inne på hans rum och la oss sedan i sängen. Det hade vart en lång morgon och flygit i någon timme så vi var rätt trötta. 
"When you surprise your brother then?" sa han och la armen om mig som om jag skulle lägga mig närmare honom, vilket jag gjorde också. 
"I don't know. Never?" sa jag och tittade tvekande på Harry som skakade på huvudet. 
"Good, tomorrow." sa han och gav mig ett leende samtidigt som han försiktigt pussade mig på pannan. 
Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag och Harry hade somnat. Jag puttade lite på honom och efter några knuff så vaknade han. 
"We fell asleep, Harry. Wake up!" sa jag och han tog ett löst grepp om mitt huvud och drog det intill sig. 
"It's okay, we're free now. Now we do not bother us at times" sa han och jag kunde inte låta bli att le åt tanken att Harry faktiskt hade rätt, jag började inte att jobba förrän om en vecka igen och nu är vi helt lediga, så jag förstår inte varför jag rusade upp ens. Jag la mitt huvud på hans mage och hörde hur hans hjärta dunkade, en härlig känsla. 
-
Vi sov bort hela dagen igår men idag ska jag äntligen få träffa min bror och förmodligen få prata ut med honom, det är iallafall vad jag vill, men jag vet hur envis han är och jag har förstått att det inte kommer bli lätt. 
Vi gick upp till övervåningen där Anne redan satt vid köksbordet. 
"Goodmorning my friends, take what you want" log hon och drack lite av sitt kaffe. Vi satte oss på stolarna mitt emot henne och började prata om allt mellan himmel och jord. Hon var verkligen så lättsam och rolig, jag förstod nu vart Harry fått sin personlighet ifrån. Vi åt klart vår frukost och innan vi begav oss ut så bytte jag kläder till ett par Jeans och en stickad tröja. 
"I'll drive you to Steph and Eric" sa han när vi satt i bilen och jag svalde hårt. Det gjorde ont att höra hennes namn och det var verkligen tråkigt att det blivit som det blev mellan oss men det är inget som kan ändras nu, jag hatade henne från första stund och kommer alltid tycka att Eric förtjäna någon bättre. Men jag nickade ändå till Harry som åkte mot deras hus. 
"But Harry, what will you do while I'm here?" frågade jag innan jag gick ut ur bilen och han bara log mot mig. 
"I'm home, I always find in any" sa han och jag gav mig en snabb puss på munnen, jag log åt honom och klev ut ur bilen. Med tunga steg gick jag mot dörren och det kändes obekvämt att stå utanför deras hus men när jag precis skulle klicka på ringklockan så möttes jag av två tjejer som kom ut genom dörren. 
"And what the fuck are you doing here?" sa den blonda, även kallad Steph. Hon kollade mot den brunhåriga Nicole och de började genast hånskratta. Jag försökte att strunta i deras töntiga beteende och frågade bara det jag kom hit för att göra. 
"Is Eric home?" 
"Yes, but he'll never see you again, so goodbye" sa de och skrattade igen men just då fick jag syn på Eric gå förbi och jag ropade högt hans namn och han kollade förvånat på mig. 
"Agnes? what are you doing here?" sa han och jag såg hur både Stephanie och Nicole kollade på mig och de båda rullade på ögonen och gick sedan ut. 
"I.. I will talk to you" stammade jag fram och var bara så himla glad över att se honom igen, han var sig lik. Han hade inte förändrat sig alls. 
"Speak then, but you are left out here, for in here you will not" sa han känslokallt och la armarna i kors. 
"I really miss you, you are my big brother like I do everything for, you remember?, without you i'm nothing and-" 
"Stop with your lies. I know why you are here, you'll destroy me and Steph, but you know what? it will never happen" han slog igen dörren mitt framför ögonen på mig och jag kände hur tårarna började rinna. Min bror älskar mig inte längre, han behöver mig inte längre. Jag gick sakta därifrån och kom på att jag lovat att ringa Harry så skulle han komma och hämta mig, men just nu ville jag inget annat än att vara ifred och jag visste precis vart jag skulle. Trotts min dåliga outfit så sprang jag allt vad jag kunde in till skogen, till min och Erics gamla koja, samtidigt som jag lät tårarna rinna. Jag visste precis vägen, det var dit jag alltid gick när jag var ledsen och det var där jag och Eric alltid lekte när vi var små, det var vårat ställe. 
Jag log när jag såg det lilla huset gjort av trä och gamla kvistar och gick försiktigt in. Det kändes så litet och stort på samma gång och jag hittade även mina gamla favoritletsaker. Jag satte mig i våran lilla träsoffa vi byggde tillsammans och grät tills jag inte orkade längre. Jag fick sedan se en gammal bok gömd bakom en tavla och massor med minnen strömmade i mitt huvud. Jag orkade inte tänka klart men motvilligt öppnade jag boken ändå och läste. "Agnes and Erics promises and topsecrets". 
"Writen by Eric, April 2003.
I and Agnes has always been there for each other and I love her so much. She never let me down and she always played with cars with me when dad did not. She is my best friend and I promise to never disappoint her. It's her and me forever and that's a promise I will never break. She means everything to me. I'll never forget when we were in our cabin and we swam in the water and she was drowning because she was too far out and knde not swim so well, I've never been so scared in my entire life and I was so close to losing my best friend, my little sister, but I swam all I could to catch up with her and I arrived just in time. It is something I will never forget and I will always be extra careful with her. It's her and me forever, never to be any girl or anything to come between us. Or no, girls are disgusting, would never have any. I'm getting married to Agnes and be with her my whole life. / Eric Ohlsén, 11 years"
Det gjorde ont i hela mig att läsa det igen, tio år senare. Jag kände hur tårarna bara rann ner och jag kände mig hjälplös och ensam. Ingenting kunde få mig må bättre nu. 

Lång del och mycket känslor. Vad tycker ni? och vad tror ni kommer att hända nu? Har ett viktigt kemiprov imorgon så lär plugga som satan. Men jag ska försöka kirra in en del till ikväll, vad säger ni om det? ;) haha

forbidden love, del 18

8
Agnes Perspektiv;
"Yes, of course" sa jag och kände hur Harry tog min hand. 
"Yes, I'll leave you alone. See you later" sa Zayn och gick sin väg. Harry fnös till och skrattade lite för sig själv. 
"What?" frågade jag honom som bara log.
"He's so crazy, that's all" sa han och kollade efter Zayn och sedan på mig. Han pussade mig i pannan och sedan gick vi in i gallerian. Men jag kunde fortfarande inte släppa tanken på vad tjejen kom och sa till mig vid gymmet tidigare idag. Lekte Harry bara med mig och var detta på låtsas? ska jag våga fråga?

(1) TumblrCuriano Quotes LifeBeauty /

Harrys Perspektiv;
Efter en heldagt på stan så var vi tillbaka till Agnes lägenhet igen. Jag hade märkt hela dagen att något var fel men jag ville inte ta det bland alla människor. Hon hade även fått känna på hur det är i kändislivet idag då hundratals tjejer kommit fram och viljat ta en bild men som tur var så verkade hon väldigt förstående och såg lika glad ut för det vilket kändes skönt att se. Vi tog av oss skorna och la oss ner i hennes soffa. Jag såg att hon låg och tänkte på något och jag kunde inte längre vara tyst. 
"Agnes, tell me whats wrong. I've seen all day that there is something" sa jag och strök händerna över hennes brunblonda fina hår. 
"Promise tell me the truth now" sa hon och satte sig ordentligt upp. Lite förvånat men oroligt nickade jag på huvudet och fortsatte att lyssna på vad hon skulle säga. Hon tog ett djupt andetag och hon stirrade in med sina gröna ögon i mina. 
"Today when I went to the gym .. A girl.." började hon och jag såg hur hon försökte att få fram ord. 
"It's okay babe, just talk" sa jag och tog hennes hand. 
"One girl came up to me and said you were stupid, they would not trust you and that you were a player. Is it true?" det högg till i hjärtat när hon sa det och jag kände hur illskan började komma inom mig. Vem hade sagt det? 
"Don't trust stupid people. They don't know about me or about us. Please, Promise me that never trust rumors, thats only bullshit. I really like you and I hope you know that" sa jag bara och fortsatte fort innan hon hann säga något. " I would never hurt you, it's the last thing I want to" jag drog en djup suck och kollade på henne som log. 
"You're so good Harry, I really like you to" sa hon och kramade om mig. Det kändes otroligt skönt att ha henne i mina armar och jag kunde verkligen vara mig själv med henne, hon var inte som de andra tjejerna jag träffat. 
Vi låg länge och höll om varandra men efter ett tag ringde det i hennes mobil, jag såg hur hon osäkert tittade på displayen men lyste upp när hon såg vem det var. 
"It's Mom, be right back" sa hon och gick in till hennes sovrum, kvar blev jag och fortsatte att titta på TVn. Men jag kunde inte undvika att lyssna lite på vad hon och hennes mamma sa, hon lät så lycklig när hon pratade med sin mamma, efter ett långt samtal med prat och skratt så kom hon tillbaka in till vardagsrummet. Fast denna gång inte lika glad som hon var när hon gick in till sovrummet.
"Mom did not talk anything about Eric, and when I asked about him so she changed the subject." sa hon och la sig i mina armar igen. "I really miss him. He is my brother and I love him" sa hon med ansiktet mot TVskärmen. 
"Yeah, I understand that. But why you don't text him?" jag kunde inte låta bli att ställa den frågan och hon tittade hastigt upp på mig. 
"Because he don't answer. I have try" sa hon med gråten i halsen och gjorde allt för att hålla tårarna inne. Det var nu jag verkligen förstod hur nära de var varandra egentligen, hon verkligen älskar honom och jag förstår henne för om det skulle vara Gemma det handlade om så skulle inte jag heller vara så glad. Jag tänkte ett långt tag innan jag ens sa något men sedan kom jag ju på en lösning som kanske kunde hjälpa. 
"Agnes, follow me home to Holmes Chapel again, but this time you can stay with me and my family." sa jag bara och såg hur hon kollade på mig. 
"I hate that place. But it sounds good, but what should I do at home, were you going? everyone hates me"
"No, they don't and you are with me, I will never leave you. But I thought maybe you could talk to your brother then? I think he'll be happy if he sees you" sa jag lugnt och tog bort lite hår från hennes ansikte. 
"Okay, when we go?" sa hon och tittade osäkert på mig. Jag log ett säkert leende och kollade in i hennes glänsande ögon.
"I'd still home tomorrow, so follow me" sa jag bara och hon log nu ett leende. 
"Yes, sounds good. But then I have to pack!" sa hon och vi båda skrattade. Hennes huvud kom närmare mitt och vi möttes i en kyss. 

I nästa del kommer de alltså åka hem till Holmes Chapel igen. Hur tror ni det kommer gå? ;) Nästa kommer imorgon! kram

forbidden love, del 17

6
Agnes Perspektiv;
"Excuse me, it's you who is Harry's new girlfriend or what?" sa hon och la armarna i kors. Vad ska man svara på en sådan fråga? vad ska jag göra nu? Jag stirrade en lång stund på henne och jag tänkte precis öppna munnen och säga något men hon hann då före.
"Just so you know, Harry is a player and you should never believe him. He is stupid. Believe me, I've been there myself." sa hon och gick vidare. Jag rynkade på näsan och gick in genom dörrarna. Men jag kunde inte släppa tanken på att det hon sa kanske var sant? Var Harry en player? 

sdmd -ѕαソιηg & ωσя∂ѕ | via Tumblr
Tumblr_mlbdgevd8c1s5khh4o1_500_large

Efter en timmes gympass med mycket tankar som flygit runt i mitt huvud så började jag verkligen tveka på om Harry var rätt för mig eller inte. Han var min första kärlek och jag gillar honom verkligen, men är jag verkligen redo? var det det här jag ville? ja det är klart, men jag är bara rädd, rädd att bli sviken och hängas ut bland tusentals tjejer och bli ännu mer hatad, och efter att tjejen kom och pratade med mig så vet jag ingenting längre. 
Jag tog långa steg hemåt och började vänja mig vid tjejernas blickar och viskningar bakom min rygg. Jag stannade efter en stund för att ta en liten paus då ännu en tjej kommer fram till mig, i lite mindre ålder denna gång.
"Hello" stammade hon fram och såg väldigt blyg ut men hon fortsatte. "Just so you know, I'm glad that you and Harry are dating. Harry's ex-girlfriend was horrible and I truly believe that you are a better girl. And I'm a big fan of your clothers". Jag trodde jag skulle dö av lycka, äntligen någon som verkas tycka om mig och ännu bättre kändes de att hon gillade mina kollektioner. Jag log ett stort leende mot den lille tjejen och tackade innan jag sprang vidare hem till mig. 
 
Det var kvavt och varmt inne i lägenheten när jag öppnade dörren så jag öppnade fönstret och balkongdörren så det blev lite luft inne. Jag slängde av mig träningskläderna och hoppade in i duschen och blev stående där ett långt tag. Jag kom ut och orkade inte riktigt fixa håret så jag satte upp det i en svans och tog det första bästa i garderoben, jag skulle ju trotts allt inte göra något speciellt idag. Men med en pösig tröja, en jeansväst och ett par svarta byxor så blev det ändå en lyckad outfit och jag bestämmde mig för att gå ut och gå igen eftersom det var väldigt fint väder ute och jag ville inte direkt sitta inne på mina lediga  dagar. Jag tog på mig mina nya vita converse och bestämmde mig för att ta en liten shoppingtur för mig själv. Det var längesen nu och passade perfekt nu när jag nydligen fått min lön. 
Jag gick mot stan och just när jag var framme så såg jag hur massa människor samlat sig i en enda stor klunga så jag kunde inte låta bli att gå dit själv och se vad som hänt. Jag trängde mig fram och fick tillslut se vad allt handlade om. 
I mitten av den stora klungan så satt inga mindre än Liam, Louis och Niall där och pratade med alla fansen. De alla fick plötsligt syn på mig och vinkade glatt. Jag log och vinkade tillbaka men samtidigt försökte jag se vart Harry var någonstans. Jag såg han inte bland killarna och inte heller Zayn så jag kunde inte låta bli att fråga.
"Where is Harry and Zayn?" ropade jag högt för att försöka överrösta de skrikande fansen, dock var det bara Louis som verkade se att jag försökte prata men ändå hörde han inte vad jag just sa och bad mig upprepa frågan vilket jag gjorde. 
"I do not know, Zayn would go and check on some clothes and Harry hung out with, I think." svarade han glatt och gav snabbt uppmärksamheten till de skrikande fans som slogs bredvid mig. Jag orkade inte vara kvar i kaoset längre så jag försökte så fort jag kunde tränga mig ut och efter många knuffningar och blickar så var jag ute och det kändes faktiskt som en befrielse på något sätt. Jag tänkte precis gå in i gallerian då jag ser ett välbekant ansikte komma emot mig, Harry, och bakom sig hade han Zayn.
"Heey babe" sa han och kramade om mig och verkade inte alls bry sig om alla människor som var här nu. Jag besvarade kramen och log mot honom. "What are you doing here?" fortsatte han och log sitt underbara leende som gör att man blir helt knäsvag. 
"I'm free so after an hour of gym so I determined that I was going out to do some shopping, but then I saw a lot of crazy people so I almost regret that I went here" sa jag och skrattade till och jag såg hur han flinade till. 
"Yes, they are crazy. But they are the world's best fans" sa Zayn som nu kommit fram till Harry som höll om mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det så jag bara nickade på huvudet. 
"I was going to come to your home now, but since you're already here, we can well go for a coffe?" Harry släppte nu taget om mig och våra blickar möttes. 
"Yes, of course" sa jag och kände hur Harry tog min hand. 
"Yes, I'll leave you alone. See you later" sa Zayn och gick sin väg. Harry fnös till och skrattade lite för sig själv. 
"What?" frågade jag honom som bara log.
"He's so crazy, that's all" sa han och kollade efter Zayn och sedan på mig. Han pussade mig i pannan och sedan gick vi in i gallerian. Men jag kunde fortfarande inte släppa tanken på vad tjejen kom och sa till mig vid gymmet tidigare idag. Lekte Harry bara med mig och var detta på låtsas? ska jag våga fråga?

Del 17! Ja, vad tror kommer hända nu? ska hon våga ta upp det tjejen sa och prata ut med Harry ännu en gång? Nästa del kommer ikväll! kram

forbidden love, del 16

10
Agnes Perspektiv;
"You're so cute, Harry. Thank you for being there. " sa jag och satte mig till rätta i soffan. Vi stirrade in i varandras ögon en lång stund under tystnad, ingen sa något och det behövdes verkligen inte heller, bara att få sitta här bredvid den finaste killen gjorde mig så jävla lycklig. Innan jag ens hann tänka på något annat så var jag inne i hans armar igen och våra läppar nuddade varandra för andra gången. Hans läppar mot mina, allt kändes för stunden så underbart. 


fashion style blogs | via TumblrInspirational healthy life. - Lets get fit! on We Heart It -...sense of humour
Little Reasons To SmileUntitled | via TumblrPhoto by colour_me_creative • Instagram
Harrys Perspektiv;
Jag vaknade och insåg att jag och Agnes hade somnat i soffan. Jag kunde inte låta bli att tänka på gårdagen, allt hade vart så bra mellan oss och vi hade verkligen fått pratat ut om saker. Jag tog upp telefonen och såg att klockan redan var tolv och jag skulle vara i studion klockan ett. Jag puttade lite försiktigt på Agnes som faktiskt vaknade efter första gången. 
"I realized that I'll be in the studio soon. Are you going with?" sa jag och tittade på henne som såg väldigt trött ut. 
"No, you go. I'll still do some exercise today. Is on leave for the rest of the week" svarade hon och la huvudet ner i kudden. Jag kunde inte låta bli att le åt henne, hon var så söt. 
"Okay babe, but I come here later again?" frågade jag och hon tittade nu upp och log ett svagt morgonleende. 
"Yes, of course. Go now!" sa hon och gav mig en puss på munnen. Jag drog på mig mina kläder och gick ut ur den stora lägenheten och tog en taxi till studion där killarna förmodligen redan var på plats. 
 
"Oops, you look a bit exhausted out Harry, it was a wild night last night?" jag möttes av en väldigt glad Louis när jag kom in genom dörren och han verkade vara på sitt oseriösa rethumör idag. 
"Good to see you too, bro" sa jag och kramade om honom, trotts att det bara gått två dagar sedan vi sågs sent så var det skönt att se dom alla fyra igen.
"But Seriously, have you seen Twitter?" jag kollade nu på Liam som höll upp mobilen så jag kunde kolla på de olika kommentarerna. De undrar såklart vem tjejen är och om vi dejtar. 
"Tell us anyways, you're dating? Or do you like each other?" min blick gick över till Niall som nyss ställde frågan och jag såg hur dem alla fyra kollade nyfiket på mig. 
"I really don't know. But I like her, she's different" sa jag bara och såg hur de lyste upp. Vilket faktiskt var skönt att se, eftersom de aldrig kom så bra överens med Nicole så har jag aldrig kunnat prata om henne till killarna för då blir det så konstig stämning mellan oss varje gång. 
"Yeah, she's cute and nice. You are perfect for each other" log Zayn och klappade om mig på ryggen. Men pratet om tjejer fick vänta för snart stod Paul innanför dörren och berättade vad vi skulle göra. Vi fick våra uppgifter och satte genast igång. 
"We run the Little Things. Zayn, begin." sa han och Zayn började genast. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Agnes, det var som att jag sjöng till henne trotts att hon inte var här. 

Agnes Perspektiv;
Efter att Harry åkt till studion så låg jag kvar i soffan ett tag, andades in Harrys lukt från soffkuddarna och bara tog det lugnt. Jag tänkte på gårdagen och hur mycket jag egentligen öppnade mig för Harry igår och hur han lyssnade och allt kändes så bra. Nu fick bara ingenting gå fel. Jag hade inte vart inne på några sociala appar sedan i förrgår så tog upp min mobil och loggade in på Twitter, mina 3000 följare hade förändrats till 30 000 och jag blev helt chockad. Jag hade fått tusen frågor om mig och Harry och även mycket hat. Men jag var van över att se saker som "Ful du är" "Fetto" "Dö" tidigare så jag tog inte direkt åt mig, jag hade kämpat mot mobbningen under hela min skoltid och nu har jag äntligen insett att mobbning är för töntar. Men som 12åring visste man ju inte bättre än att tro på de falska anklagelserna. 
 
Jag ignorerade de tusentals frågorna och satte i lurarna i öronen och tog på mig mina träningskläder för nu skulle jag äntligen tillbaka till gymmet efter några dagars paus från det. Jag var van med att folk brukade stirra och ibland stanna och fråga om mina nya pågående kläder eller smycken eller hur det är att jobba för olika kändisar. Men detta var sjukt, jag kom utanför dörren och hann springa några kilometer då de första tjejerna började viska bakom min rygg, jag kände mig verkligen iakttagen. 
Jag sprang vidare och försökte att inte bry mig i de stirrande småtjejerna som var överallt och när jag äntligen var framme till gymmets dörrar så kom första tjejen fram till mig, hon var runt 15-16års ålder och gick ensam, hade aldrig sett henne förr.
"Excuse me, it's you who is Harry's new girlfriend or what?" sa hon och la armarna i kors. Vad ska man svara på en sådan fråga? vad ska jag göra nu? Jag stirrade en lång stund på henne och jag tänkte precis öppna munnen och säga något men hon hann då före.
"Just so you know, Harry is a player and you should never believe him. He is stupid. Believe me, I've been there myself." sa hon och gick vidare. Jag rynkade på näsan och gick in genom dörrarna. Men jag kunde inte släppa tanken på att det hon sa kanske var sant? Var Harry en player? 


Hur kommer det här gå nu då? Vad tror ni? ;) Ny del kommer tomorrow! kram på er
 

forbidden love, del 15

6
Agnes Perspektiv;
Det var mycket folk här och det var ett under att ingen såg oss, vilket var ganska skönt. Jag hade på mig min klänning som var blå och svart samtidigt som jag hade lockat till håret lite grann. Jag älskar kläder och sminka andra, men att sminka mig själv har aldrig vart en höjdare, därför så hade jag bara dragit på lite mascara och läppglans sedan fick jag vara klar. 
Jag kände hur det burrade till i fickan och jag tittade på det okända smset jag nyss fått. "Hope you're happy now, you took Harry away from Nicole, so now I'm damn sure you never get your brother back!" jag stelnade till och blev helt mållös. 

JAAWLINEENENE! | via TumblrMy life is my messagecrush | Tumblr
Det var okänt nummer men jag förstod direkt vem det var, det kunde inte vara någon annan än Stephanie. Jag kollade på Harry som nu tittade på mig med. Jag gjorde allt för att dölja min rädsla och mina tårar och hoppades att det skulle funka, jag ville verkligen inte förstöra denna kvällen med Harry men att dölja mina känslor har aldrig vart min starka sida och tydligen så gick det inte så bra nu heller, eftersom Harry märkte direkt att det var något.
"Babe, what's wrong?" han tog bort håret ifrån mitt ansikte och drog sakta in mig i hans armar. "and do not say nothing, because I see that there is something" fortsatte han och lät väldigt allvarlig men samtidigt lugn. Jag tog upp mobilen igen och visade honom smset jag just fått. Jag såg hur hans lilla leende ändrades och han såg inte längre så glad ut. 
"Is this a joke or what?" sa han och tittade mot mig med höjda ögonbryn. Jag suckade och bara skakade på huvudet, något ord kunde jag inte få fram än. "But you and your brother is the other way close to any course, he can hardly believe this?" han såg fortfarande lite förvånad ut men samtidigt väldigt allvarlig. Vi stod mitt vid ingången av biosalongen och filmen skulle precis börja. 
"Shall we go in?" sa jag lite tyst och försökte byta samtalsämne. Men Harry gav sig inte. 
"No, we can go somewhere else. I know you feel bad and you get to tell you all." sa han och tog min hand och nästan släpade mig bort, vi tog taxin hem till mig och sedan blev vi liggandes i soffan ett tag innan vi började prata igen. 
"Who sent smset anyway?" Harry pillade med mitt hår samtidigt som han sa det och jag svalde hårt innan jag sa något.
"I think it's Stephanie, my brothers wife" sa jag bara och lät blicken vara kvar på TVn. 
"And your brother it's okay with this?" sa han och kollade ner på mig som låg i hans knä. 
"No, he knows nothing and he refuses to believe me. He does not believe that his girlfriend would do something like that so he was rather angry with me." svarade jag och titta på honom som bara lyssnade och verkade faktiskt bry sig. 
 
"So you have not talked to your brother since the day you were trying to tell us?" sa han efter att jag berättat klart allt från dag ett där. Han log under den delen där jag berättade hur mycket jag verkligen tyckte om honom men när jag berättade om Stephanie kände jag faktiskt väldigt mycket medlidande från hans sida. 
"Thats right. He hates me" sa jag och kände hur tårarna började komma. Herregud, vad skulle han få för uppfattning om mig när jag ligger här och gråter över en liten småsak? 
"Nic and Steph is awful. I'll help you out of this and help you get back your brother again" sa han och tog min hand. Med Harry kändes allt så rätt, aldrig hade jag känt något sånthär tidigare förut. 
"You're so cute, Harry. Thank you for being there. " sa jag och satte mig till rätta i soffan. Vi stirrade in i varandras ögon en lång stund under tystnad, ingen sa något och det behövdes verkligen inte heller, bara att få sitta här bredvid den finaste killen gjorde mig så jävla lycklig. Innan jag ens hann tänka på något annat så var jag inne i hans armar igen och våra läppar nuddade varandra för andra gången. Hans läppar mot mina, allt kändes för stunden så underbart. 

Oj! blev ett jättekort inlägg nu, men kommer ett till ikväll! de blir längre! :) 

forbidden love, del 14

11
Agnes Perspektiv;
Well, now you got your prince in the end." jag hörde hur Jamie retsamt gick fram till oss och viskade i mitt öra. Dock så viskade hon inte så lågt så Harry hörde de hon just sa. Han bara log mot mig och pussade mig på kinden, hans läppar mot min kind. Kunde det bli bättre? Var jag kär? Jag vet inte, förmodligen får jag reda på det imorgon. 
"Since our tour is over now so that means I have more free time now, to us." viskade han i mitt öra och när han sa till oss kunde jag bara inte låta bli att le. 

harry 🎩Tumblr.Inspired.

"Harry, hanging with you to the hotel or?" Harry tittade upp och såg mot Liam som nyss frågade frågan. Sedan kollade han tillbaka mot mig och log sitt söta leende.
"No, I sleep with Agnes tonight" han kollade mot killarna som nu ändrat min till stora flin. "If it's okay for you?" fortsatte han och kollade på mig. 
"Yeah, of course" sa jag och log och nu reagerade även Samantha, Ronnie och Jamie. 
"Take it easy tonight" jag kollade mot Ronnie som nu blinkade med ena ögat. Jag rullade mina ögon men kunde inte låta bli att le åt dom retulla jobbarkompisarna, vart Simon tagit vägen har jag ingen aning om, inte bryr jag mig heller.  
 
"I came home yesterday, so maybe it's a bit messy inside" sa jag medans jag öppnade dörren in till mig. Han bara nickade och tog av sig jackan. 
"Do you want something? If you are hungry or so?" sa jag lite nervöst, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös, för det var jag. Det var första gången jag tog hem en kille som inte tillhörde min familj in hit och att det var Harry av alla killar gjorde allt så mycket mer nervösare. Vad jag är nervös för vet jag inte riktigt, kanske för vad som ska hända. 
"No, it's cool" sa han och kramade om mig samtidigt som han pussade mig i pannan. I hans armar var allt så mycket bättre och nervösiteten släpptes direkt. Men jag kunde bara inte motså att fråga frågan som jag viljat ställt hela kvällen. 
"But what do the fans think now because you recently broke up with Nicole and they see you with me?"
"Some will accept us, others will hate us but you must promise never be such a thing come between us?" han sa det på ett så lugnt sätt och han fick verkligen mitt hjärta att dunka ett extra slag. 
"Yes, I think so" sa jag osäkert, jag vet inte riktigt om jag skulle klara av all den press som kommer ställas på mig eftersom jag har sett hur Liam, Zayn och Louis har det menar jag. Deras tjejer får hat dagligen och jag vet att jag också kommer få det, men det är bara att kämpa på, tillsammans med Harry så kommer allt gå bra. 
Vi borstade tänderna och jag tog bort de lilla sminket jag hade och gick in till mitt sovrum.
"Where do I sleep?" jag hörde hur Harry kom in och kollade lite generat på mig.
"I thought you could sleep on the couch out there" sa jag bara och log ett jätteleende. Jag såg hur han började gå ut och då kunde jag inte längre hålla mig ifrån skratt och han vände genast blicken mot mig.
"What?" 
"I just kidding, sweetie. Of course, you sleep here beside me" sa jag och la mig i sängen. Hans lilla leende utvecklades till ett flin och gick sakta fram mot mig. 
"I was a little scared there" viskade han när han lagt sig och jag bara skrattade samtidigt som jag kollade in i hans ögon. Han hade krypit ner under täcket och låg bara och tittade på mig. 
"You're really beautiful" sa han efter ett tag och jag kände hur röd jag blev om kinderna.
"No, I'm really not" svarade jag kort och tittade bort. 
"Yes, you are. Believe me, you are the most cutest girl I ever meet" sa han och drog in mig emot han och jag kunde känna hans underbara doft. Jag tittade mot honom och våra läppar möttes sakta, hans mjuka röda läppar mot mina, så underbart. 
 
"Goodmorning sleepyhead!" jag vaknade med ett ryck och såg att Harry redan var uppe och gick. 
"What time is it?" sa jag med min darriga och hesa morgonröst.
"It's half past three, you sleep really long time, longer than me!" sa han och la sig bredvid mig igen. Jag skrattade till och kände hur Harry höll om mig. 
"But I thought that we would go to a movie soon so get up and fix you, here, we can not be all day!" han rusade upp ur sängen och försökte dra upp mig som låg och drog mig i sängen. Efter många försök så var jag äntligen uppe och jag drog på mig ett par mjukisar och en hoodie. 
 
Efter 1,5 timme var vi klar och stod utanför biosalongen. Jag hade faktiskt ingen aning om vilken film vi skulle se, jag var bara så glad över att få se den tillsammans med Harry. Det var mycket folk här och det var ett under att ingen såg oss, vilket var ganska skönt. Jag hade på mig min klänning som var blå och svart samtidigt som jag hade lockat till håret lite grann. Jag älskar kläder och sminka andra, men att sminka mig själv har aldrig vart en höjdare, därför så hade jag bara dragit på lite mascara och läppglans sedan fick jag vara klar. 
Jag kände hur det burrade till i fickan och jag tittade på det okända smset jag nyss fått. "Hope you're happy now, you took Harry away from Nicole, so now I'm damn sure you never get your brother back!" jag stelnade till och blev helt mållös. 

Ojoj, vad kommer hända nu? Nästa del kommer imorgon! kramar

forbidden love, del 13

7
Agnes Perspektiv;
"We are not together anymore. I liked you" han kollade äntligen upp mot mig och jag såg hur han hade tårar i ögonen. Det högg till i hjärtat och jag kände mig så dum.
"Yeah, I really liked you to. But, I did something yesterday, that I really regret." jag kände hur tårarna rann och hur äcklad jag blev över det jag precis tänkte berätta. Fast frågan är ju bara, ska jag berätta? det är ju trotts allt 50% mitt fel att det hände, så jag kan ju inte bara skylla på Simon. Hur ska Harry ta det? 

now and forever, alwaysThe Smile Upon Your FaceLive laugh love
Fast och andra sidan, varför skulle jag berätta? Det som hände igår var igår, inte nu. Men ändå så förtjänar han att veta sanningen, jag hatar att ljuga. 
"What's about? tell me the truth" han kollade på mig med sina gröna ögon och såg väldigt orolig ut. Jag suckade långsamt. "Säg mig sanningen" hade jag hört många gånger, och sista gången förlorade jag min bror på grund av det, skulle jag riskera att förlora Harry också? jag blev fast i mina tankar men väcktes upp av att Harry tog min hand. 
"Forget it, it's only stupid" stammade jag fram och ville inte möta hans blick. Men han ville inte ge sig. 
"Come on, so bad it can not have been" han log ett säkert leende mot mig och stirrade in i mina ögon. 
"I just.. I'm so stupid.. Yesterday I was lying with another boy" jag kunde nu inte kolla på honom mer och jag såg hur hans leende försvann, långt bort någonstans. 
"Oh, I know who it is?" frågade han med en fortfarande lugn röst men ändå lite darrig. 
"Yeah, it's one of my jobmates, Simon." svarade jag utan att ljuga. "But, I really regret it" sa jag sedan lite tystare.
"Are you love with him?" Harrys röst lät nu väldigt osäker och det kändes som om den skulle spricka när som helst. 
"No, absolutly not. Were just jobfriends and I would never followed him home, that's when everything is so wrong." svarade jag ärligt, även om det gjorde ont, men jag kunde bara inte ljuga för honom. 
"So it was not the first time?" sa han lite lugnt. 
"No, it happened a few weeks ago too." jag kunde nu inte hålla tårarna inne längre, jag insåg vilken hemsk människa jag var och gjorde saker som jag ångrade hela tiden, endast för att göra andra glada. "When that happens, I can not usually say no and it makes me so scared." fortsatte jag medan tårarna rann mer från min kind. Jag kände hur Harry tog tag om min handled och drog in mig i en kram. Hans varma händer smekte min rygg och jag kände mig tryggare än jag någonsin gjort förr. 
"Don't cry, it's okay, it's what happens and I still like you as much." sa han och kramade om mig hårdare. Jag kollade upp mot honom och gav han ett leende. 
"Since I could not make it last we met, I have something I want to ask you about" Harry såg lite hemlighetsfull ut men samtidigt så söt. Jag nickade bara och han fortsatte. 
"I wonder if I can take you out on our first date tomorrow?"
Jag kände hur mina mungipor ändrades till en aning större och jag tittade på honom länge innan jag sa något. I både förvåning och i lycklighet. Harry Styles, min barndomsförälskelse och min första kärlek ville ta ut mig på en dejt imorgon kväll, hur reagerar man på det? 
"Yes, I really want!" svarade jag och vi log mot varandra ett långt tag innan vi gick ut till de andra igen. 
 
"Well, what have we here? Mr. and Mrs. Styles?" När vi kom ut till backstagerummet möttes vi utav en väldigt retsam Louis och fyra glada killar samt mina jobbarkompisar. Jag såg hur Simon tittade på oss men jag bara ignorerade det. Harry kom istället och kramade om mig bakifrån och det var bara det jag brydde mig om. Han var så fin. 
"Awww, so cute" sa Louis retfullt när han fick syn på oss och började genast skratta. 
"Oh, shut up Louis, you and Eleanor are exactly alike" skrattade då Harry till och Louis tystnade. 
"Well, now you got your prince in the end." jag hörde hur Jamie retsamt gick fram till oss och viskade i mitt öra. Dock så viskade hon inte så lågt så Harry hörde de hon just sa. Han bara log mot mig och pussade mig på kinden, hans läppar mot min kind. Kunde det bli bättre? Var jag kär? Jag vet inte, förmodligen får jag reda på det imorgon. 
"Since our tour is over now so that means I have more free time now, to us." viskade han i mitt öra och när han sa till oss kunde jag bara inte låta bli att le. 

Del 13! Nästa del kommer ikväll! När vet jag inte, ni får hålla utkik. Kommentera! ;) 

forbidden love, del 12

11
Agnes Perspektiv;
"I don't care, he has Nicole and.." började jag men Louis avbröt mig snabbt. 
"No, He broke up with her and I think he did it for you." jag kände hur jag stelnade till. Det här var inte bra, Nicole kommer döda mig. 
Vi hann inte säga något mer än det för Jamie kom precis in och berättade att det skulle upp på scenen. Louis ställde sig upp och tackade för att jag fixade honom, sedan sprang han fram till de andra killarna och jag såg hur Harry tittade på mig och jag kunde denna gång inte motstå att kolla på han med och våra blickar möttes. Nedräkningen började och innan jag ens hann tänka så stod det uppe på scenen och sjöng "Live While Were Young" 

ONE DIRECTION ♥Live laugh love
 
Samantha, Simon, Jamie och Ronnie gick och ut och satte sig på sina platser ute bland de skrikande fansen, jag visste att jag kunde följa med men jag ville verkligen inte se gå ut dit bland de tusentals människorna. Jag stod då hellre här bakom scenen och kunde se dem åt sidan istället. Killarna hoppade och busade runt precis som jag har sett det på YouTube och de var verkligen full av energi. Det var en häftig känsla att se dem live, trotts att jag stod lite bakom scenen. 
Plötsligt satte sig alla ner och det blev helt mörkt och Over Again började spelas. Jag väntade på Harrys solo hela tiden och när det äntligen kom så såg jag hur han kollade på mig samtidigt. Bara att se han gör mig knäsvag. Varför skulle jag känna så här? jag kände han inte ens. Jag klarade inte längre av att stå där så jag satte mig i soffan som stod lite på sidan om allting. 
"Agnes? What are you doing here?" en mörk röst hördes bakom mig och jag kände på något sätt igen rösten men jag kunde inte minnas varifrån jag hört den förr. Jag sneglade bak och fick se en stor man stå där och kolla på mig, det var ju Paul.
"Oh, Hey Paul. I worked here today so I could actually sit in the audience with my work mates now but I'd rather sit here behind" svarade jag och ställde mig försiktigt upp och visade mitt ID och även mitt backstage pass. Han nickade och slog sig ner i soffan och jag satte mig bredvid och bara njöt av att vara här samtidigt som det var rätt så jobbigt. 
 
"Great show tonight boys" jag hörde röster utifrån dörren och jag satte mig ordentligt upp i soffan och in kom fem glada killar, eller fyra glada killar rättaresagt, Harry såg inte alls glad ut. Men de alla fick syn på mig och Paul iallafall och Liam hejade väntligt. 
"I did not know you worked here, good to see you!" sa han och log ett leende mot mig. 
"Yeah, Harry has been talking a lot about you" fortsatte Niall och drack lite ur sin vattenflaska. Jag bara tittade på dem alla, jag var ju ändå en Directioner och att få vara här var väldigt stort för mig. 
"Boys, Can I get a picture with you?" sa jag lite försiktigt och jag såg hur Zayn kollade förvånat på mig.
"Do you like us?" sa han och höjde ögonbrynen samtidigt som jag såg hur hans leende blev lite större, Han reagerade ungefär precis som Harry gjorde.
Jag skulle precis svara då jag hörde hur en hes lugn röst tog mina ord ur munnen på mig. "Yes, She's a Directioner" jag stelnade till lite när jag hörde vem det var och jag tittade snabbt upp mot Harry. 
"Hey Agnes" sa han stelt och kollade på mig med sina gröna fina ögon. Hans leende var inte fullt lika stort som det brukar vara men tillräckligt för att jag skulle kunna se hans fina smilegropar. Jag log lite och vinkade osäkert till honom. 
"Of course you'll get a picture with us! boys, come here" Niall hade nu kommit och ställt sig bredvid mig och de andra killarna ställde sig bredvid mig också. 
"Who take it?" frågade jag lite blygt och Louis svarade direkt.
"Paul, came here!" sa han och när han kommit så bad Louis honom att ta en bild vilket han gärna gjorde. Efter ett tag så kom även de andra in som trängt sig ut ifrån publiken. Jag såg hur Simon tittade på mig och jag bara rullade mina ögon. Han gav mig ett löjligt hånflin och blinkade med ena ögat. Alltid skulle han vara så töntig. 
 
Jag satt i soffan och pratade med de andra killarna eftersom Harry plötsligt försvunnit ut ur rummet men kom tillbaka efter ett tag och ställde sig framför mig, jag gav han en frågande blick och han tog ut sin hand mot mig.
"Can we talk or something?" sa han och jag tittade mot hans hand. Men utan att ta tag i den så ställde jag mig upp. 
"Sure" sa jag bara och vi gick till ett rum där vi kunde prata ostört. Jag såg på honom, det såg ut som han hade gråtit. Men jag låtsades som att jag inte brydde mig och bara gick med han, men innerst inne så brydde jag mig, så himla mycket. 
"What's it?" sa jag, han satte sig på en stol inne i det ganska så mörka rummet och jag satte mig på stolen bredvid. 
"Why do not you talk to me anymore?" sa han och tittade neråt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det så jag bara svalde. Vi blev tyst ett långt tag innan någon sa något men tillslut så svarade jag på frågan.
"I did not want to destroy you and Nicole" jag suckade och tittade upp mot Harry. 
"We are not together anymore. I liked you" han kollade äntligen upp mot mig och jag såg hur han hade tårar i ögonen. Det högg till i hjärtat och jag kände mig så dum.
"Yeah, I really liked you to. But, I did something yesterday, that I really regret." jag kände hur tårarna rann och hur äcklad jag blev över det jag precis tänkte berätta. Fast frågan är ju bara, ska jag berätta? det är ju trotts allt 50% mitt fel att det hände, så jag kan ju inte bara skylla på Simon. Hur ska Harry ta det? 

Sista delen för idag! Kanske lite tråkigt kapitel, men sånna lär ju finnas de oxå! Vad tror ni? kommer hon berätta om natten med Simon och hur kommer Harry ta det isåfall? Skola imorgon och har prov på fredag och rätt mycket läxor så vi får se hur mycket uppdatering det blir, men jag lovar att det iallafall blir EN del om dagen, som vanligt! kram

forbidden love, del 11

10
Agnes Perspektiv;
"Glad you are back! You came just in time for tomorrow, we have an important job!" Jamie lät väldigt lycklig över att säga det och jag kunde inte låta bli att le eftersom hon lät grymt ivrig. 
"Okey, what should we do?" sa jag lite glatt och log. 
"We'll dress up and apply makeup the famous boyband One Direction who come here and have concert here tomorrow!" hon lät fortfarande lika glad, men jag kände hur mitt breda leende ändrades till en aning allvarligare. Fan. 

"And the best of the all. We get to stay and watch the concert with backstage passes!" jag kollade chockat på Jamie och de andra och tog mig för pannan.
"What? I know you love One Direction, I think you should be happy?" Jamie tog ett hårt tag om mig och kramade om mig hårt. 
"Yes, I do. I'm only shocked" ljög jag bara för att slippa berätta om Harry. Men detta ska jag klara, det är bara en kväll och jag hoppas innerligt att jag slipper få vara huvudansvarig till Harry iallafall. 
"Where's Simon?" frågade jag de andra efter ett tag då jag kom på att han inte var här med de andra och hur elak jag faktiskt var mot han sist. 
"He is in his office, he has been very strange the last few days" sa Jamie och nickade mot vårat delade kontor. Jag gick fort dit och öppnade dörren.
"Helloo Simon!" sa jag och log lite osäkert. Han tittade upp men tittade lika fort ner igen när han fick syn på mig.  Jag satte mig på min sida av rummet och slog på datorn. 
"Listen Simon, I'm really sorry for what I said before. I was very tired and it was my brothers wedding" sa jag och lät menande. Han tittade nu upp och log svagt. 
"It's okay. I heard about tomrorrow's big day. What du you think?" sa han och bytte fort samtalsämne. 
"It will be fun, I think" svarade jag men ville verkligen inte titta upp från datorn. Han skulle genomskåda mig direkt. 
"You think? oh come on! you love One Direction, you're they biggest fan!" log han och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. 
-
Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag inte låg i min egen säng i min egen lägenhet och jag insåg även precis vad jag gjort. Jag tittade bredvid mig i sängen och såg en sovande Simon bredvid mig. Inte igen. Det var andra gången jag följde med han hem och vi bara "råkade" trilla i säng. Hur kunde jag vara så dum? 
"Simon, wake!" skrek jag samtidigt som jag sprang efter mina kläder som låg utspridda på golvet. 
"It was a big mistake and it was absolutely the last time, understand?" han hann inte svara förrän jag fortsatte. "And this must not affect the work or anything!" nästan skrek jag nu och var för det mesta besviken på mig själv att jag alltid gjorde såhär. 
"Come up now, we begin soon!, can you drive me home?" frågade jag han och han nickade från sängen. Jag måste verkligen byta kläder och fixa mig lite tills vi skulle åka till arenan där killarna skulle befinna sig. 
I bilen var det som vanligt, Simon pratade på om sina sporter och hur mycket han saknade kärlek. Jag drog en djup suck och sa att han skulle vänta i bilen medans jag kilade upp, vilket han gjorde. Efter några minuter var jag ute igen och hade bara dragit på lite mascara och bytit kläder. Jag skulle ju inte träffa kungen precis. Vi körde vidare direkt till arenan istället eftersom vi redan var lite sena. Vi sprang ut ur bilen och trängde oss fram bland de skrikande fansen som redan stod utanför. 
"I'm sorry i'm late!" sa jag och möttes av fem förvånade killar plus Jamie och de andra två tjejerna som heter Samantha och Ronnie. Jamie bara nickade och log lite mot mig och Simon som just kommit in. Jag såg hur Harry lyste upp men jag vägrade att titta på honom. 
"Simon taking Liam, Samantha takes Zayn, Ronnie takes Harry, Agnes takes Louis and Niall with me" sa Jamie som redan styrt upp allt eftersom hon är vår armetsledare så det var bara att göra som hon sa och jag var bara så grymt glad över att jag slapp Harry. 
Jag ledde Louis till min louge där jag skulle välja hans scenkläder och sminka han. 
"Okay Louis, what do you wear?" frågade jag honom och visade de olika kläderna. Han pekade ut det han tyckte var snyggt och jag höll med, det var helt klart rätt på honom. Jag såg genom fönstret hur Ronnie sminkade Harry och hur fin han var, men det var inget jag sa precis. 
"You know that fact that Harry really like you?" sa Louis medan jag drog på han lite puder. Jag tittade på honom och bara skakade på huvudet. 
"I don't care, he has Nicole and.." började jag men Louis avbröt mig snabbt. 
"No, He broke up with her and I think he did it for you." jag kände hur jag stelnade till. Det här var inte bra, Nicole kommer döda mig. 
Vi hann inte säga något mer än det för Jamie kom precis in och berättade att det skulle upp på scenen. Louis ställde sig upp och tackade för att jag fixade honom, sedan sprang han fram till de andra killarna och jag såg hur Harry tittade på mig och jag kunde denna gång inte motstå att kolla på han med och våra blickar möttes. Nedräkningen började och innan jag ens hann tänka så stod det uppe på scenen och sjöng "Live While Were Young" 

Del 11, vad tror ni händer nu? ;) nästa kommer ikväll!

forbidden love, del 10

6
Agnes Perspektiv;
"Mom, don't cry. Come and see me soon!" log jag mot henne som helt hade stelnat och jag kände hur jag egentligen bara ville gråta ut, fast det skulle inte gå. Jag skulle vara stark, iallafall tills de inte längre såg mig. 
"It's only, you are my little princess, I hate seeing you grow up" hon reste sig nu upp och kramade om mig hårt. Jag kollade på det stora svartvita kortet de hade på mig och Eric som små det sista jag gjorde, drog en djup suck blandad med tårar och gick sedan ut till bilen där pappa väntade. Jag skulle äntligen tillbaka till mitt gamla liv och helst glömma allt som hänt. 

Med det höga uppsatta håret och mina runda solglasögon så sa hej då till pappa och gick med tunga steg in i flygplanet och satte mig på min plats. Jag satte i lurarna och lät One Directions Playlist rulla. Det kändes både jobbigt och konstigt att höra Harrys solo i varje låt, men jag intalade mig själv att inte gråta över honom längre, det är ett avslutat kapitel, jag slipper se han nu. Jag var så inne i musiken att jag inte ens märkte att en gubbe började prata med mig. Han pickade försiktigt på mig och jag öppnade mina slutna ögon och tittade irriterat på mannen. 
"Excuse me, but I think this is my place." sa han och jag blev rätt förvånad. Jag tittade på min nummerlapp igen och insåg att jag skulle sitta på stolen bredvid. 
"Oh, what embarrassing!" sa jag lite chockat och ställde mig upp och vi bytte genast platser. 
"My name is Paul" sa han och sträckte fram handen. Jaha, är det så man gör nu för tiden? bara hälsar på småtjejer sådär? jag nickade lite och sträckte tillslut ut min hand med.
"I'm Agnes" sa jag kort och kollade ner på min mobil igen för att byta musik och på något sätt så såg han nog vad jag lyssnade på och började prata igen.
"You listen to One Direction?" sa han och flinade ganska så glatt. 
"Yeah, why?" frågade jag och lät lite mer intresserad, vad visste den där gubben om dom liksom?
"I'm their bodyguard, I work for them" sa han och såg väldigt stolt ut. "They are very funny guys, they are like my own children" fortsatte han och jag såg hur ett leende trängde sig fram. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag bara nickade. 
"Why are you to Hollywood?" frågade jag tillslut och han kollade på mig som om jag vore dum i huvet. 
"The guys come here today for them to have concert there tomorrow." svarade han och jag drog en djup suck. Typiskt, varför ska de alltid vara på ställen där jag befinner mig? är iallafall glad över att jag inte ska gå på konserten. "And you?" jag väcktes upp i mina tankar igen men hörde inte riktigt vad han sa så jag bad han upprepa frågan.
"Why should you to Hollywood?".
"I living there" sa jag och satte i lurarna igen. 
 
Harrys Perspektiv;
Mina tankar på Agnes gick hela tiden men jag hade intalat mig själv att försökta tänka på något annat, men det gick bara inte. Och vad menade Nicole med det hon sa? att jag skulle få ångra att jag gjorde slut? Helt sjukt. 
"What do you thinking about, man?" Niall som satt vid stolen bredvid mig i vårt flygplan lät väldigt orolig. 
"Agnes, I really don't know what to do." svarade jag ärligt, för att ljuga för killarna ville jag verkligen inte göra.
"But, have you break up with Nicole?" hörde jag Liam säga framför mig. 
"Yes, I have" jag kände hur allas blickar riktades mot mig och stora leenden visades på deras läppar.
"Good job, mate. Then you can just call Agnes" sa Zayn och flinade lite retfullt.
"Yeah, but she hate me and I blew it."
"Just call her, now" Louis lät väldigt allvarlig när han sa det så jag tog upp mobilen och klickade in "Agnes" i telefonboken och lät signalerna gå. 
 
Agnes Perspektiv;
Jag hörde hur der burrade till i min telefon och jag tittade hastigt ner på displayen men drog en djup suck när jag såg vem det var. "Harry" stod det. Jag tittade på Paul för att se om han sett något men det hade han inte, som tur var. Men jag kände mig ändå inte så sugen på att prata med Harry just nu så jag klickade direkt på upptaget. 
 
Planet landade och jag sa hej då till Paul och gick sedan vidare till rullbanden där mina väskor skulle vara. Jag gick raka vägen hem och det tog ca 15min men luften var härlig och solen lyste, det var skönt att kunna känna sig hemma igen. Hemma i lägenheten så var det som att komma hem till ett nystädat hem, aldrig hade det vart så fint förut och jag förvånade mig själv att jag faktiskt hade städat innan jag åkte. 
Jag plattade ner det slitna håret och drog på lite mascara, samt satte jag på mig en kortärmad skjorta och ett par svarta jeans och sedan tog jag taxin in till stan för jag hade verkligen saknat jobbet, trotts all stress. Jag kom in genom dörren och möttes av glada men chockade jobbarkompisar. 
"Hey sweetie. Would not you be off for a week? it's only been four days?" sa en av de tjejer som stod där inne, Jamie heter hon. 
"Yes, but I took an earlier flight back home so now I'm ready to work again" sa jag och log mot de tre tjejer som stod där och kramade om mig. Hade verkligen saknat alla dessa människor. 
"Glad you are back! You came just in time for tomorrow, we have an important job!" Jamie lät väldigt lycklig över att säga det och jag kunde inte låta bli att le eftersom hon lät grymt ivrig. 
"Okey, what should we do?" sa jag lite glatt och log. 
"We'll dress up and apply makeup the famous boyband One Direction who come here and have concert here tomorrow!" hon lät fortfarande lika glad, men jag kände hur mitt breda leende ändrades till en aning allvarligare. Fan. 

Ooooooj, vad kommer hända nu? ;) Haha! Nästa kommer runt tre, håll utkik!

forbidden love, del 9

11
Harrys Perspektiv;
"I just love Harry, like my brother and I want him to be happy, and he's not with Nicole." jag log mot honom när han sa det och jag mötte hans blick. 
"It's okey Lou. I'm with you now, my four best mates. So now I'm happy" sa jag och ruffsade till han i håret. Det kändes bra att Louis brydde sig så mycket iallafall. Men nu var bara frågan, vad ska hända mellan mig och Nicole? och mig och Agnes? jag vet ingenting längre. Jag tittade bort mot Agnes bord en sista gång, men när jag kollade dit var ingen där. De hade gått. 

sad | via TumblrAccessories... Outfit's best friends
Tumblritsirrational.com - the best myspace layouts, codes, page gr... - PolyvoreToo close for comfort
 
Agnes Perspektiv; 
Jag och mamma gick direkt efter vi ätit klart och jag tänkte mycket på det Louis kommit fram och sagt till mig. "Han tycker du är väldigt söt och han tittar på dig hela tiden", varför sa han ens så? jag vet att det inte stämmer eftersom han har sin perfekta Nicole. Jag vet att det aldrig var något mellan mig och Harry men jag kan bara inte släppa tanken på hur roligt vi hade på bröllopet, hur han fick mig att skratta. Han fick mig känna mig värdefull. Men vad trodde jag? att killen som får vem han vill skulle vara singel och vilja ha mig bland alla tjejer? Hur dum är jag egentligen? jag kände hur tårarna trängde sig fram och jag kände verkligen hur jag behövde min bror just nu. Jag kände hur mobilen durrade till i fickan och jag hoppades innerst inne att det var från Harry, men när jag förvånat såg på displayen att det var okänt nummer klickade jag osäkert fram det. 
"Haha, do you think Harry would like you? really? you would only dare to take him away from me, your little whore!" jag trodde inte mina ögon när jag läste det och jag förstod direkt vem det var, Nicole. Jag la försiktigt ner mobilen i fickan igen och kände bara hur tårarna rann ner. 
"Are you okey?" hörde jag mamma säga på andra sidan om mig och jag försökte verkligen hålla tårarna inne me nmot min vilja så rann det ner ändå.
"I'm fine mom. Just go home" sa jag och ville inte prata mer om det, vi båda höll tyst hela vägen hem och äntligen när vi kom hem så sprang jag ner på rummet och där blev jag liggandes. Jag tänkte på smset, jag tänkte på Harry. Hur kunde allt bli så fel? jag hörde en knackning på dörren och en röst utanför, en riktigt saknad röst. 
"Can you please open the door?" utan att ens svara så kom Eric in och satte sig på sängkanten. Jag blev väldigt förvånade över att han faktiskt knackat men samtidigt undrade jag vad han gjorde här.
"Mom called and I came straight" sa han och jag satte mig upp ur sängen, utan att säga ett ord, så la jag mina armar runt om han och grät över hans axel. Det kändes bra att få vara nära Eric igen, min bror, min andra halva. 
"Don't cry my little princess, tell me what it's about?" sa han och strök mig över håret. Skulle jag verkligen berätta om smset och om Harry? Skulle han förstå? skulle han tro mig? 
"It's nothing, i'm only glad that you are here now. " fick jag fram och tittade på honom med gråten i ögonen.
"If It's nothing you should not crying now, tell me, the truth" sa han lugnt och tittade på mig med en avslappnad blick. Jag tog ett djupt andetag och började berätta, från början, om bröllopet och om smsen samt om hur sur både Nicole och Stephanie var på mig. Men en sak är iallafall säker, jag kommer förmodligen aldrig få träffa Harry igen. Jag såg hur Eric skönk ihop han också och nästan började gråta.
"Why have not you said anything about Steph before?" sa han och såg väldigt besviken ut på mig. 
"Because I've seen how happy she makes you and you have always supported me through everything, I just wanted to do the same for you" sa jag och kunde inte längre hålla tårarna inne. 
"But I love Steph, I do everything for her. I know you do not like her, but if you want me to separate me could you come on a little better reason anyway. Not this way" han reste sig upp och gick ut och slängde hårt igen dörren. Varför berättade jag som det var? jag vet att han älskar Stephanie mer än mig, hur kunde jag vara så dum och trodde att han skulle tro på det här? Jag visste inte längre vad jag hade kvar. Min bror lämnade mig och mina föräldrar står förmodligen på deras sida, här är jag helt ensam. Jag skulle aldrig åkt hit från början, det var här allt skit började och det blir bara värra och värre, jag måste åka tillbaka. Hem till Hollywood. 
 
Harrys Perspektiv;
Jag har bestämmt mig, jag skulle göra det. Det är inte Nicole jag älskar längre och jag vet inte om jag älskar Agnes heller, men på något sätt så klickade jag riktigt bra med henne och hon fick mig att känna mig värdefull och hon verkar inte alls bry sig om att jag är känd, tvärtom, hon var som en helt vanlig människa när vi träffades, även om hon var ett fan, eller är ett. 
Bildörren öppnades och in kom Nicole, lika glad som vanligt. 
"Hey darling, how was the interview?" hon försökte pussa mig på kinden men på något sätt så sa hjärnan ifrån och vände huvudet lite så hennes läppar nuddade min kind. 
"Good. But we need to talk" sa jag och kände nu hur jobbigt detta skulle bli. Att göra slut var aldrig ett lätt val och jag var osäker på hur hon skulle reagera. 
"About what?" sa hon lite känslokallt och tittade ut genom fönstret. 
"You, me, us" svarade jag bara och körde vidare. "I'll break up" fortsatte jag och jag såg hur hon kollade på mig, illsket.
"You'll break up with me? are you serious? stop the car" hennes ögon ändrades till en aning svartare och jag kände hur hennes blick höll på att döda mig.. Ja, vad är det man säger? "om blickar kunde döda", ungefär så kände jag i denna situartion. 
"Yes, I want break up with you, but I can drive you home anyway?" frågade jag henne som nu grät. 
"No, you're an idiot and you'll be sorry that you broke up with me" sa hon efter att jag stannat bilen och rusade ut. Jag tog mig för pannan och undrade vad hon menade med det? Var det ett slags hot eller? Hur som helst så kändes det skönt att ha det gjort iallafall. 
 
Agnes Perspektiv;
Jag hade packat mina väskor och gick upp till mamma och pappa som slötittade på TVn och när det fick se mig med mina väskor förstod det vad som pågick. 
"I take an earlier flight home to Hollywood, and I'm going tonight" sa jag och såg hur de båda tittade på mig.
"Why, my sweetheart?" sa pappa och började gå fram till mig.
"Because I do not fit in here, Eric don't talk to me and I have no friends. I'll home to my job and my new life" sa jag och tittade allvarligt på pappa som verkade förstå. 
"I understand, I'll ride you to the airport" sa han och började gå mot hallen. Jag såg hur mamma satt kvar i soffan och bara kollade på mig.
"Mom, don't cry. Come and see me soon!" log jag mot henne som helt hade stelnat och jag kände hur jag egentligen bara ville gråta ut, fast det skulle inte gå. Jag skulle vara stark, iallafall tills de inte längre såg mig. 
"It's only, you are my little princess, I hate seeing you grow up" hon reste sig nu upp och kramade om mig hårt. Jag kollade på det stora svartvita kortet de hade på mig och Eric som små det sista jag gjorde, drog en djup suck blandad med tårar och gick sedan ut till bilen där pappa väntade. Jag skulle äntligen tillbaka till mitt gamla liv och helst glömma allt som hänt. 

Sista delen idag. Vad kommer hända nu? Fick nån kommentar om mer action, kan säga att det kommer lite senare, I think ;) håll ut! Nästa kommer imorgon, kram! :) 

forbidden love, del 8

9
Harrys Perspektiv;
Plötsligt så fick jag syn på ett välbekant ansikte och log för mig själv. 
"Louis, it is she that I sang with" jag viskade mot Louis som fick syn på henne och log.
"Wow, she looks really good" sa han och jag kunde inget annat än att hålla med. Vi satte oss några bord bort men jag kunde inte sluta titta på henne, efter ett tag så fick hon syn på mig. Jag log ett stort leende mot henne, men när hon fick syn på mig så tittade hon fort tillbaka till sin mat igen. Som om hon ville undvika mig, varför?

TumblrBlog de mes-belles-citation - Page 4 - Blogs géniaux à aller voir ♥ - Skyrock.comoh food you understand me.
Agnes Perspektiv;
Efter The last song så kände jag hur hungrig jag var, magen kurrade och jag kom på att jag inte ätit något annat än glass idag och eftersom mamma inte orkade laga mat idag så åkte vi till min favoritrestaurang som det alltid brukar vara full med människor, vilket det inte var idag. Jag och mamma var rättaresagt nästan helt ensamma där inne och jag hade hoppats på att få vara det under hela lunchen eftersom jag verkligen hatade när folk stirrade på mig när jag åt. Jag hade även bara gjort håret till en boll och inte orkat fixat mig så speciellt mycket. Mitt i mitt hamburgarätande så såg jag fem killar komma in genom den lilla dörren. Klart jag kände igen dem och självklart kom det just nu. Jag såg hur Harry tittade på mig och jag kunde inte låta bli att snegla på honom oxå. Efter ett tag tittade jag ordentligt dit och märkte hur våra blickar möttes, han gav mig ett stort leende men varför skulle jag le tillbaka? det kändes inte bra och jag skulle förmodligen blivit dödad av Steph och Nicole. Så jag tittade fort tillbaka på min mat igen. 
"I'm going to the bathroom, be right back" mamma reste sig upp och gick iväg. Typiskt, såklart hon skulle lämna mig ensam nu när det var som pinsammast. 

Harrys Perspektiv;
Jag skulle precis ta en tugga av min hamburgare då Louis började prata. 
"Ey, Harry. She's alone now, go there!" han log och kollade mot Agnes som nu satt ensam. 
"And say what? she didn't looked at me anymore" sa jag och bara fortsatte att äta. Jag såg hur Zayn, Louis och Liam tittade på varann och de flinade sådär lurigt, man visste inte riktigt vad som pågick i deras små hjärnor när de fick den minen. Niall som satt bredvid mig bara åt och jag kände mig riktigt dum. 
Jag tittade ner och började äta mot min hamburgare och när jag tittade upp var Louis borta från bordet. 
"Where's Louis?" frågade jag de andra och nu tittade även Niall upp. Zayn satte igång med ett asgarv och Liam bara nickade mot Agnes bord och jag tittade direkt dit. Åh nej, Louis. Vad gör du.. När jag tittade dit fick jag se Louis stå och prata med Agnes och jag förstod vad han försökte göra. Men det verkade inte funka så bra eftersom han kom tillbaka och såg väldigt besviken ut.
"Oh, Harry. You have sabbatical this" sa han och satte sig på sin plats igen. 
"What? What do you mean?" sa jag lite förskräckt på honom eftersom jag inte riktigt förstod vad han menade med "Du har sabbat dethär".
"She's afraid of you, Harry" sa han och åt av sin hamburgare. Jag tittade på henne ännu en gång, hennes blonda hår uppsatt i en boll och hennes fina gröna ögon som inte alls var översminkade. Hon var så fin. 
"Is she afraid of me?" sa jag bara och höjde ögonbrynen lite och Louis hade även fått de andra killarnas uppmärksamhet nu med. 
"Yeah, or.. Nicole scared her. And you is Nicoles boyfriend and she don't want to talk to you anymore" han lät väldigt känslokall när han sa det och bara fortsatte att äta på hans hamburgare.
"Do you don't care about it?" sa jag och tittade frågande på Louis.
"No, it's not me like have a witch like my girlfriend. It's your choice, not mine." sa han och kollade nu upp mot mig. Jag visste att han inte gillade Nicole, men häxa var väl att ta i? och vad menade han med det? jag sa inget mer och för första gången uppstod en riktig pinsam tystnad mellan oss alla fem. 
"I'm sorry mate" sa Niall efter en tag och tog armen om min axel. Jag log mot honom som precis ätit klart. 
"What do you think I should do?" jag tittade nu upp på killarna som log lite åt mig, alla utom Louis. 
"It is only you who has control over your life, do not ask us" sa han lite bittert och jag kunde inte förstå varför han lät så sur efter samtalet med Agnes. 
"Louis, What's wrong with you?" hörde jag Zayn säga och jag var riktigt tacksam över att jag inte verkade vara den enda som tröttnat på Louis attityd. 
"I just love Harry, like my brother and I want him to be happy, and he's not with Nicole." jag log mot honom när han sa det och jag mötte hans blick. 
"It's okey Lou. I'm with you now, my four best mates. So now I'm happy" sa jag och ruffsade till han i håret. Det kändes bra att Louis brydde sig så mycket iallafall. Men nu var bara frågan, vad ska hända mellan mig och Nicole? och mig och Agnes? jag vet ingenting längre. Jag tittade bort mot Agnes bord en sista gång, men när jag kollade dit var ingen där. De hade gått. 

forbidden love, del 7

8
Agnes Perspektiv;
"I work with Harry's mother Anne and he had talked a lot about you" hon log mot mig när jag kollade på henne och kände hur ett leende trängde sig fram, fast jag egentligen inte ville det.
"Really? What did he say?" jag kunde inte låta bli att fråga, nyfiken som jag var. 
"He thought you were awesome at singing and you were very beautiful and nice, he said" hon blinkade med ena ögat och fick någon slags retsam min. Jag låtsades att inte bry mig om henne men innuti hoppade av glädje. 

Twitter / @BieberStyles1D: The boys during an intervi ...Hazza!Just Girly Things | via Facebook
Harrys Perspektiv;
Jag skulle möta killarna på en interjvu inne i stan om en halvtimme och jag skulle först skjutsa Nicole till Stephanie. Men jag har intalat mig själv att jag ska hinna. Under tiden jag körde så satt vi tyst i bilen. Jag kunde inte riktigt förstå varför Nic var så elak tidigare, fast om jag tänker efter så är hon så mot alla. Vi kom fram till det stora huset där Eric och Steph bodde, jag släppte av Nicole och sedan åkte jag vidare till intervjun. 
 
Jag är rätt van vid att vara med killarna varenda minut, vi gör allt tillsammans. Men nu har jag inte sett dem alla på flera dagar eftersom vi alla har vart på olika ställen, så det ska bli kul att se dem alla igen, har saknat dem faktiskt. Jag öppnade dörren och möttes av fyra glada killar som kom springandes mot mig.
"Hey Harryyy" sa de i kör och vi samlades i en stor gruppkram.
"As usual, you came at the last minute" skrattade Zayn och boxade till mig på armen. 
"Yeah, but I get a ride Nic to Steph, you know" jag suckade och satte mig i soffan och de andra kom efter. 
"Harry, you know we do not like her, but do not you think she decides a little too much about you?" Louis satte sig bredvid mig och kollade på mig. Jag blev lite förvånad över att han för en gångs skull kunde ta något allvarligt. Jag vet att killarna inte tycker om Nicole och jag har alltid försvarat henne, men nu har de faktiskt rätt. Hon bestämmer faktiskt allt just nu. Jag sa inget utan jag bara kollade framåt för att slippa prata om henne nu. 
"So, who is the girl you sang on Eric and Stephs wedding then?" jag tittade på Liam som såg en aning nyfiken ut och jag märkte att jag fick alla killarnas uppmärksamhet när han sa det. 
"Uhm, how did you know  about that?" sa jag och kollade ner mot mina skor. 
"Oh come on! There are videos all over youtube" skrattade Niall till och jag kunde inte låta bli att le åt dem.
"She was really sweet, and not at all bad at singing" min blick gick över till Liam igen och jag såg hur de alla började flina åt mig, som om de ville att jag skulle fortsätta.
"Yeah, she was pretty cool, funny and nice. And a very good singer. I was in love with her when we were little" sa jag och kände hur jag faktiskt blev lite generad av tanken att hon faktiskt var min första förälskelse. 
"Haha, when you were little" och jag hörde hur Louis betonade "När du var liten". Jag skulle precis svara då Interjvuaren kom in. Vi gav henne en mjuk kram och hälsade vänligt och sedan satte vi oss i soffan igen. Hon gav oss en mick och plötsligt var vi i livesändning. 
"What was it like to go on tour for so long and being away from family and friends?" frågade hon och Liam svarade fort på den frågan. 
"Going on tour is the best thing about this job. But being away from the one you love is always hard, but there are things you have to take. We love our fans and I and the guys always support each other" vi andra nickade och höll med det han sa. Efter ett tag kom vi in på den jobbiga biten, kärlek. 
"Harry, Who was the girl you sang at a wedding? Is that your new girl and it's over with Nicole?" jag visste ju att den frågan skulle komma men jag drog till ett fakeleende och svarade motvilligt på frågan samtidigt som jag såg hur killarna bara kollade spännt på mig.
"No, no. The girl I was singing with was just an old friend, me and Nicole are still a couple." hon nickade lugnt och jag pustade ut. Då var det klart iallafall. 
 
"Harry, are you happy with Nicole?" frågade Zayn när vi gick ut mot bilen. Interjvun var slut och vi bestämmde oss för att åka Holmes Chapel's godaste restaurang och käka lunch eftersom vi var ganska hungriga, speciellt Niall. 
"Yeah, I think so" svarade jag snabbt. Varför skulle de alltid prata om henne? 
"Bro, I know you, Nicole makes you stressed. You forget who you are and you do everything for her." Louis som satt bredvid mig på andra sidan förarsätet kollade nu på mig och jag såg hur allvarlig han var. 
"Yes, I know. But.." började jag men Liam hann avbryta mig.
"You're not really happy with her, we know it. We've known you longer than her, believe us." sa han och han hade rätt som vanligt.
"But what the hell, shit in girls now. Now let's eat!" vi alla förstod att Niall fått syn på restaurangen och så fort vi stannat bilen så var han först ut. 
"Haha, Niall. Relax. The food is enough for you" sa jag och märkte hur de andra började skratta. Det kändes bra att få vara med dom igen, jag kunde verkligen slappna av med dom. 
När vi kom in till restaurangen var det ovanligt lite folk, skönt, var min första tanke. 
Vi gick och ställde oss i den korta kön samtidigt som vi bestämmde oss vad vi ville ha. Jag tog en standard med en stor Hamburgare och pommes. Vi hade fått vår beställning och nu var det bara att försöka att få platser, vilket faktiskt var lätt idag, eftersom det inte var så många här idag. Plötsligt så fick jag syn på ett välbekant ansikte och log för mig själv. 
"Louis, it is she that I sang with" jag viskade mot Louis som fick syn på henne och log.
"Wow, she looks really good" sa han och jag kunde inget annat än att hålla med. Vi satte oss några bord bort men jag kunde inte sluta titta på henne, efter ett tag så fick hon syn på mig. Jag log ett stort leende mot henne, men när hon fick syn på mig så tittade hon fort tillbaka till sin mat igen. Som om hon ville undvika mig, varför?

forbidden love, del 6

9
Agnes Perspektiv;
Jag gick med henne hem för att hon skulle slippa gå själv och när hon just öppnat dörren in till henne så såg jag till min förvåning ett välbekant ansikte. Harry?
"Oh, this is Harry Styles. My sisters boyfriend! He's very nice" sa Kim och kollade upp mot mig som stelnat till lite när jag hörde det hon just sa. "Min systers pojkvän" 

Jag såg hur förvånad Harry blev och han var nog inte beredd på att se mig här, inte alls. I samma veva kom även Kims syster ut till den trånga hallen. 
"Kim, get away, your little shit!" sa den otrevliga tjejen och puttade undan Kim som stod kvar bredvid mig och tjejen fick genast syn på mig. 
"Well, if it is not little girl who sang along with my boyfriend on my best friend's wedding? Hey, and what are you doing here?" jag kollade lite mot den bitchiga tjejen som stod och satte på sig skorna. Jag förstår nu varför Stephanie är så elak och vad ser Harry i en såndär tjej med flera ton smink? men samtidigt, vad trodde jag? att han ville ha mig liksom? Pfft, dröm vidare Agnes. Varför skulle han det? Jag berättade för den förvånade Harry och den bitchiga tjejen varför jag var här, Harry log ett svagt leende men tjejen bara fortsatte att stirra elakt. 
"It was really nice to see you again, but I and Nicole learn really go now" sa Harry och flinade åt mig som bara hade träningskläder på mig och tjejen som tydligen hette Nicole log ett hånflin. Jag nickade och gav honom ett fakeleende,  kramade om Kim som tackade ännu en gång för jag räddade henne och sedan för att inte göra Nicole mer upprörd så gick jag min väg och jag såg hur Harry tittade efter mig, men jag hade inställningen att absolut inte titta bak och möta hans blick, vilket jag inte gjorde heller. Jag sprang vidare hemåt och tänkte på Harry och Nicole hela vägen hem. Han kunde ju åtminstone berättat att han hade tjej. Fast egentligen spelar det ju ingen roll, det är ju Harrys liv och vad har jag med det att göra? vi sjöng tillsammans på min brors bröllop bara, inget mer. 
 
"Hey my princess, Dad is the football game with the guys tonight so it will be just you and me" mamma kom fram till mig med flera filmer hon laddat upp med och log ett stort leende. Egentligen var jag inte sugen alls på att ha någon filmkväll med mamma, men vad skulle jag annars göra? det kanske var en bra idé ändå. 
"Yeah, but I have to shower first" sa jag och pekade på mina träningskläder. Hon nickade och gick in i köket.
Jag gick ner och såg att jag fått ett sms under tiden jag sprungit hem. Jag blev en aning förvånad när jag såg vilket namn det stod på displayen; "Harry". Jag klickade upp det och läste vad han skrivit.
"I'm sorry for my girlfriend, she is who she is and I are really sorry. xx Harry" 
Jaha, vad menade han med det? Det var väl ändå inte hans fel att hon var en bitch? jag orkade inte svara honom och slängde mobilen i sängen och gick och duschade. 
 
"You are so pretty, me and dad are so proud of you" jag la mig i mammas famn och hon tog ett hårt tag om mig. Det spelade ingen roll hur många gånger mamma än kunde säga så, jag blir lika glad varje gång. 
"Thanks mom, what movie should we see?" sa jag och kollade på filmerna hon lagt fram på bordet. 
"The Last song, The Lucky One, A Cinderella Story, Dear John" 
Stod det på de de uppradade filmerna och jag suckade för mig själv. Dem alla är kärleksfilmer. Och kärleksfilmer står inte så högt upp på min lista precis.  
"Mom, can we please see another movie?" jag kollade på henne och lutade mig bak i soffan. 
"Of course, sweetie. But I think you like lovemovies?" ja, jag brukar gilla dom. Bara inte idag. Men jag orkade inte ta det med mamma just nu så jag tog "The Last Song" tillslut eftersom jag visste att det var hennes favoritfilm. 
"There's ice cream in the freezer" mamma pickade försiktigt på mig och ville såklart att jag skulle gå och hämta den. Jag öppnade frysen och fick se min favoritglass. Jag blev genast lite gladare och tog den snabbt. Mamma visste precis vad jag behövde nu. 
Efter en bit in filmen började mamma prata, precis som vanligt. Hon kan aldrig vara tyst under en film.
"I saw that you had fun with Harry yesterday, on the wedding I mean" sa hon och kollade med en lugn blick mot mig. Jag rynkade på pannan och ville helst inte tänka på Harry just nu. 
"Yeah, sure" svarade jag bara och åt lite av min glass. 
"I work with Harry's mother Anne and he had talked a lot about you" hon log mot mig när jag kollade på henne och kände hur ett leende trängde sig fram, fast jag egentligen inte ville det.
"Really? What did he say?" jag kunde inte låta bli att fråga, nyfiken som jag var. 
"He thought you were awesome at singing and you were very beautiful and nice, he said" hon blinkade med ena ögat och fick någon slags retsam min. Jag låtsades att inte bry mig om henne men innuti hoppade av glädje. 

Del 6!
Hm, ja.. Hur ofta är det man berättar sånt för sin mamma bara sådär som Harry gjort? Vad kommer hända nu? Näste del kommer imorgon! Kram på er

forbidden love, del 5

12
Agnes Perspektiv;
"Which song?" frågade Harry och tog upp micken. Jag flinade lite mot honom och gav han min retsamma min.
"Little Things?" sa jag och blinkade med ena ögat lite skämtsamt. 
"Do you know One Direction?" sa han och såg väldigt förvånad ut. Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom och nickade instämmande.
"Of course, i'm a true Directioner" sa jag och såg hur Harrys lilla smile ändrades till ett riktigt leende. 

Pictures says more than wordsFashion Kids. Фотографы. Надя СокологорскаяBullying is for losers~
Andrea -Beca George.And If I'm not the best then you're stuck # | via Tumblr

"Are you? that I never thought about you" sa han och fortsatte att le. 
"It's so much you don't know about me.. " jag drog en djup suck och såg hur Harrys leende förvunnit och tittade nu lite bekymmrat på mig.
"What do you mean?han gick närmare men jag backade. 
"Oh, nothing. Now we singing" sa jag och tog upp min gitarr som redan stod på scenen. "I can sing Liam , Louis and Nialls solo if you sing yours and Zayns?" jag tittade på honom samtidigt som jag sa det för att få en liten bekräftelse att det var OK, vilket det tydligt var eftersom han log mot mig och nickade varsamt. 
 
Harrys Perspektiv;
Jag såg hur hon funderade på något annat men jag ville inte ta upp det och förstöra stämningen vi hade. Det var verkligen kul att se henne igen. Hon hade verkligekligen förändrats både på utsidan och insidan. Dock så hade jag aldrig riktigt pratat med henne på det här sättet eftersom hon ofta var väldigt tyst, till skillnad från nu. Hon var verkligen en rolig tjej som verkar ha båda fötterna på jorden. 
Vi ställde oss ordentligt på scenen och jag såg på Agnes att hon inte alls var van med det på det sätt som jag var, men hon tog det rätt bra ändå.
"Now we will sing my favorite song, and I sing for my dear brother today. I love you." sa hon och tittade hastigt på mig och sedan började hon spela på sin gitarr, hon var grymt duktig och jag skämdes med tanken på att jag inte alls var lika duktig och även kunde hon precis alla ackorden också.  Jag började med Zayns solo som vi sagt och jag var lite orolig för hur det skulle låta när Agnes sjöng eftersom jag aldrig hört henne sjunga förut. Hon satt bredvid mig och såg väldigt allvarlig ut och hon började även sjunga på Liams solo. Jag trodde jag skulle trilla baklänges när hon började sjunga. Man fick rysningar i hela kroppen och det var verkligen grymt bra. Hon var verkligen duktig. Jag log mot henne och nickade sedan började jag sjunga mitt solo. 
"I know you've never loved the sound of your voice on tape 
You never want to know how much you weigh 
You still have to squeeze into your jeans 
But, You're perfect to me" 
Jag kunde inte låta bli att titta på Agnes när jag sjöng den min vers och jag log genom det hela. Det var verkligen kul att sjunga tillsammans med henne. 
-
Agnes Perspektiv;
Jag vaknade med ett ryck och tittade på klockan, halv ett. En helt okej tid att vakna eftersom det blev sent igår innan jag och familjen åkte hem igen. Jag umgicks med Harry under hela kvällen och vi bytte även nummer det sista vi gjorde. Det var kul att träffa honom igen och han var så lugn och ärlig. Men det kändes även som att jag glömt att fråga honom något. Jag låg och funderade över det ett tag tills jag äntligen kom på det. Vem var tjejen som ivrigt ropade på honom efter bröllopet igår? Inte för jag skulle bry mig så mycket, men ändå så är det ju klart man vill veta. Jag gick upp och märkte direkt att det bara var jag vaken. Jaha, vad ska jag hitta på idag då? ringa någon gammal vän? haha, vem försöker jag lura. Jag hade inga. 
Efter en lång stund av rastlöshet så bestämmde jag mig tillslut för att gå ut och springa, jag tog på mig de få träningskläder jag tagit med mig hit och gick ut i det fina sommarvädret, det var helt friskt i luften och solen lyste mot mig. Jag satte i hörlurarna och lät träningslistan gå. Jag började springa och tankarna om mig och Harry började gå runt i mitt huvud igen. Hur han sjöng till mig, hur han tittat på mig, hur han pratat med mig, hur fin han var. Jag avbröts i mina tankar då jag fick se två små tjejer gå på en annan - lite mindre tjej. Jag blev helt rasande och insåg att jag inte bara kunde stå där och inte göra något. Jag gick snabbt dit.
"What the fuck are you doing, guys?" sa jag och försökte hålla lugnet nere. 
"Fuck that you!" sa en ena tjejen och försökte låta cool. Jag kunde inte längre låta snäll och kände hur jag rusade upp.
"You leave her alone, otherwise I promise that you will be on the ground soon." sa jag och spännde blicken i de små tjejerna. De släppte den minsta tjejen och sprang fegt därifrån. Vilka töntar. 
"Thank you so much" den lilla tjejen kramade om mig och jag log bara lite åt henne. 
"You are my hero!" sa hon och log beundrande mot mig. Jag såg hur hon precis tappat sina två framtänder så jag förstod att hon inte kan vara mer än 6-7år. 
"No problem, sweetie. Whats your name?" sa jag och kollade på henne och hennes fina fbruna hår som var uppsatt i en fläta. 
"Kim, I played here in the park when those two girls came and started beating me." sa hon och tog min hand. Jag förstod vad hon menade och jag har själv suttit i hennes sits. 
"Listen to this, Bullying is for losers and they are two idiots. Fuck them, you are fine just as you are" jag såg hur hennes ansiktsuttryck ändrades och hela hon lyste upp. 
Jag gick med henne hem för att hon skulle slippa gå själv och när hon just öppnat dörren in till henne så såg jag till min förvåning ett välbekant ansikte. Harry?
"Oh, this is Harry Styles. My sisters boyfriend! He's very nice" sa Kim och kollade upp mot mig som stelnat till lite när jag hörde det hon just sa. "Min systers pojkvän" 

Del 5! Ojdå, vad kommer hända nu? kommer det uppstå problem eller kommer Agnes acceptera det? Nästa del kommer ikväll. 
 
Fredag idag! fyfan vad sköönt! mer inlägg kommer det nog komma och även en ny header är på G. Ha en trevlig fredag på er! kram

forbidden love, del 4

11
Agnes Perspektiv;
"Thanks" sa jag och log lite mot honom. 'Du ser väldigt bra ut' hade jag fått höra av många under de sista året. Men att få höra det av Harry kändes speciellt. Jag hörde hur någon ropade på honom, en ung tjej som jag antog kanske var hans flickvän. Vad vet jag? jag läser nästan aldrig skvaller och jag är inte en sån som helst vill rota i andras privatliv. Fast innerst inne så hoppades jag ju på att han var singel, såklart. 
"Oh, I need to go. But see you later. You'll be well on Eric and Stephs wedding party, I guess?" sa han och började gå bortåt. Jag stod kvar och nickade mot honom som log och sedan gick bort till tjejen som nydligen ropat på honom Vem var hon?

gla-mmFacebookNancy.
Twitter / Imágenes recientes de @FranchesscaBone direction | TumblrTumblr

Jag tänkte inte mer på det då jag fick syn på Mamma, Eric och Steph lite längre bort. Med tunga och motvilliga steg gick jag fram till dem och Eric fick snabbt syn på mig. 
"Hey lillsis. How was the wedding? I hope you liked it" sa han och tog armen om mig. Jag la till ett fakeleende igen och nickade samtidigt som jag tittade på Stephanie som gav mig blickblickar då och då när ingen såg på såklart. Vilken bitch. 
"What fun to see you again, Agnes. Eric talks a lot about you, little sweetie!" jag såg hur hon försökte få ur orden i munnen utan att säga något elakt framför Eric och Mamma samtidigt som hon log ett hånfullt skratt.
"Really fun to see you to" hånflinade jag tillbaka och spännde ögonen. Jag ska klara detta. Bara ikväll, sedan slipper jag förhoppningsvis se henne på hela veckan. 
Efter någon timme utanför kyrkan med massa prat med olika familjer så var vi äntligen påväg till lokalen där de nyblivna paret skulle hålla sin bröllopsmiddag. 
 
Jag gick tätt intill Eric bland dessa 200pers och blev väldigt chockad när vi kom in i den fina lokalen. Det var små runda fina bord med allt uppdukat och inte tala om tårtan, den största jag sätt. Allt var verkligen ordentligt ordnat och väldigt fint. Det fanns till och med speciella platser på vart man ska sitta. 
"Where should I sit?" viskade jag förväntansfullt till Eric som såg en aning förvirrad ut.
"I don't know, there are waitresses who have placed us" sa han och kollade lite bekymmrat på mig. Jag gick ifrån honom och började istället leta på mitt bort där min namnlapp stod och efter ett litet tag så fann jag min lapp. Jag kollade lite nyfiket om vilka som satt vid mitt bort. Cloe, Charlie och Elvin stod det på tre lappar, inga namn jag hört talas om så jag antar att det är från Stephs familj. Jag kollade sedan vem som skulle sitta bredvid mig och till min förvåning så såg jag vilket namn det stod på lappen, "Harry Styles". Jag log lite för mig själv när jag såg det och var glad att det var någon jag kände igen från detta bort iallafall. Jag kände det ringde i min mobil så jag gick oartigt ut ur det fulla rummet och svarade.
"Hello?" sa jag och mitt leende förändrades direkt när jag hörde vem det var. 
"Hey, it's Simon. How is it home? I miss you here"
"Simon, please. I'm on my brothers wedding now. And you know i'm not ready for a new relationship, so can you please stop call me?" sa jag väldigt irriterat och hörde hur han suckade. Äntligen hade jag fått det sagt, det jag ville ha sagt i flera månader nu. Han verkade även ta det rätt så bra ändå. 
Jag gick tillbaka in i rummet och ser att alla hade satt sig vid sina platser, inklusive Harry. Jag gick sakta dig och möttes av ett stort leende.
"Heey Agnes. Sitting you here?" frågade Harry och drog ut min stol. De andra tre bordmedlemmarna bara kollade på oss och jag hade aldrig sett de människorna förr, de verkade inte vara speciellt trevliga heller. 
"It's really nice to meet you again. It was several years ago!" fortsatte han och åt lite av sin mat som låg på tallriken. Konversationen rullade på bra och han var väldigt trevlig. Det var första gången jag pratade med honom så här mycket. 
"Do you want to know a secret?" frågade han efter ett tag och jag som var väldigt nyfiken av mig tackade självklart ja. Harry harkla sig lite och log ett större leende. 
"When we went to school, I was secretly in love with you" sa han och såg hur han tittade ner mot sin tallrik. Jag log ett stort leende och kände mig inte lika dum längre i och med att jag kännt lika. Jag berättade även det för honom och vi bara skrattade åt det. Det var ju trotts allt flera årsen och en liten lågstadiekärlek hade väl alla. 
 
"I'll thank my family, my mom, my dad and my beautiful little sister for always been there for me. You is my everything and without you I can't live. Thank you became my family" Eric höll precis sitt tal och jag kände hur glad i hjärtat jag blev. Han var verkligen den mest godhjärtade människan jag visste. 
Efter ett tag med mycket prat och skratt med Harry så kom Eric fram till oss. 
"Agnes, I know you love to sing. You can not sing a bit for us?" jag kollade på honom med en frågande blick. "Please, for me. You are very good at sing and we need music now" 
Jag skrattade till och nekade stort men Harry avbröt oss. 
"Are you singing? We can sing together it's hard to get up on stage yourself." sa han och kollade med en menande blick mot mig och kollade sedan mot Eric som log stort. Jag kände hur jag började rodna igen men efter en del tjat från både Harry och Eric gick jag tillslut med på att sjunga en sång tillsammans med Harry. 
"Which song?" frågade Harry och tog upp micken. Jag flinade lite mot honom och gav han min retsamma min.
"Little Things?" sa jag och blinkade med ena ögat lite skämtsamt. 
"Do you know One Direction?" sa han och såg väldigt förvånad ut. Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom och nickade instämmande.
"Of course, i'm a true Directioner" sa jag och såg hur Harrys lilla smile ändrades till ett riktigt leende. 

Del 4. Nuuuså! nu händer de något hära ;) haha. Vad tycks då? Vad tror ni kommer hända mellan Agnes och Harry? hohoho
 

forbidden love, del 3

10
Agnes Perspektiv;
"He kissed an another girl and you think it's okay? do you?" jag kollade nu på honom som suckade. 
"No, but i know he does you happy and he really repent."
"It took mounths to get over him. Never I'll give him an second chance, never. Can we please talk about something else now?" sa jag och gav han min arga blick. Han nickade och förmodligen förstod han att jag menade allvar. Han kunde övertala mig med många saker, men verkligen inte en sånhär sak. 
"He will come tomorrow anyway, and I hope you do not do anything stupid" sa han och reste sig och gick upp. 

HOEISMS | via TumblrStyle Me Pretty | GALLERY & INSPIRATION | GALLERY: 12375 | PHOTO: 969908so much | via Tumblr
Tumblr_mk3wbziy9i1rn8x3ao1_500_large

Erics stora dag är här och jag är väldigt glad för hans skull. Jag hade ännu inte ställt om mig med tider så jag vaknade redan klockan halv sju. Jag är verkligen inte van vid att kunna vara ledig så här och kunna dra mig i sängen, det ingick inte i mitt jobb direkt och jag hade knappt en ledig stund alls där i Hollywood. Men nu ska jag äntligen bara få slappa denna vecka och verkligen ta vara på att vara hemma. 
"Where is Eric?" jag hade gått ner och letat överallt efter honom men han var ingenstans. Som tur var så kom mamma ner precis när jag kollat de sista rummet. 
"He went home late last night" svarade hon snabbt och kortfattat. 
"Uhm, what did you mean?" frågade jag bara och förstod inte riktigt vad hon menade med "åkte hem inatt" 
"Yeah, Eric not living here anymore. He and Steph bought an apartment a few mounths ago. You did not know it?" sa hon och tittade förvånat upp på mig som inte fattade något alls. 
"Why did you not saying that earlier?!" jag tog mig för pannan men när jag tänker efter så har hon ju faktiskt sagt det förut. Jag hade bara inte lagt det på minnet. 
"I'm sorry mom. You've said it before, I just forget it" log jag lite för att lösa upp den spännda spänningen mellan oss. Det var inte meningen att ta ut det på mamma, det var ju såklart inte hennes fel att jag förträngt det. 
"Yes, I understood it. Your brothers wedding starts in two hours, go down and fix you" sa hon och gav mig ett flin. Jag kollade på mina trasiga jeans och min lortiga tjocktröja och kunde inte annat än att hålla med henne. Jag måste fixa mig. 
 
Jag har duschat, ätit, bytit om , fixat håret och sminkat mig. Nu var jag helt klart klar för bröllop. Jag tittade mig i spegeln en gång till och log lite för mig själv. Min ljusblåa skjorta passade perfekt till mitt långa brunblonda hår och jeansen satt perfekt. 
 
Det var fullt med människor när vi kom fram till kyrkan och jag förstod att det var Stephanies släkt som var så många. Jag hälsade och kramade om mormor och morfar samt farmor och farfar och vi gick tillsammans in till kyrkan och satte med dom. Vi tillsammans med Stephs föräldrar och syskon satt längst fram och jag såg hur alla bänkar fylldes med människor, det blev verkligen fullsatt i hela kyrkan, säkert 200 personer i Holmes Chapels största kyrka.  
Alla var samlade och prästen började prata. Jag såg hur lycklig Eric var och jag ska absolut inte sabba något för honom ikväll, trotts att Stephanie är med. Efter en lång stund i kyrkan så var det äntligen klart och jag var nästan först ut genom den stora kyrkodörren. Det var trångt och jobbigt där inne och att komma ut till friska luften kändes verkligen underbart. 
"Hey, I was hoping to see you here!" en välkänd röst hördes bakom mig och jag tittade försiktigt bakåt men suckade lätt när jag såg vem det var. 
"Will, can you please leave me alone? what do you want me, seriously?" sa jag och tittade på honom. Han flinade sitt skrattretande flin och hans bruna ögonbryn åkte upp och ner. 
"You look så hot, you have really changed since we last seen" sa han skrattande och gick vidare. Herregud, vad hade jag sett i honom? varför tog det månader att gå vidare från den där tönten? usch. 

"Agnes, is that you?" ännu en röst hördes bakom mig och jag trodde för ett ögonblick att det var Will som bara gjort till rösten lite, jag vände mig långsamt om och fick se vem det var, Harry? Harry Styles? Jag tittade förvånande på honom som bara stod där och log, log dedär leendet som jag aldrig glömmer att han gjorde till mig väldigt ofta under vår skoltid. 
"Wow, it was so long ago, so good to see you again!" jag hann knappt tänka klart innan jag var inne i hans armar och det tog ett tag innan jag ens fattat att det faktiskt var Harry som var här, min gamla lågstadie förälskelse och den enda som aldrig gjort mig något ont. 
"Hey Harry" fick jag ur mig lite svagt och han släppte direkt. Han fortsatte att le och tittade ner på korta mig. Han var minst ett huvud längre än mig och ändå är jag ganska så lång gemfört med de andra i min ålder. Han hade kavaj som de flesta killar här på bröllopet och såg väldigt bra ut. Bättre än på bilder.
"You look really great, you have changed a lot" sa han och kollade ner mot mig.  Jag kände hur kinderna hettade till och jag kollade ner mot marken. 
"Thanks" sa jag och log lite mot honom. 'Du ser väldigt bra ut' hade jag fått höra av många under de sista året. Men att få höra det av Harry kändes speciellt. Jag hörde hur någon ropade på honom, en ung tjej som jag antog kanske var hans flickvän. Vad vet jag? jag läser nästan aldrig skvaller och jag är inte en sån som helst vill rota i andras privatliv. Fast innerst inne så hoppades jag ju på att han var singel, såklart. 
"Oh, I need to go. But see you later. You'll be well on Eric and Stephs wedding party, I guess?" sa han och började gå bortåt. Jag stod kvar och nickade mot honom som log och sedan gick bort till tjejen som nydligen ropat på honom. Vem var hon?

Nu har Harry kommit in iallafall! ;) Vad tror ni kommer hända nu? vem är tjejen? Kommentera! 
- Ny del redan ikväll KANSKE. Isåfall runt nio-tio där någonstans. Har vart rätt mycket nu i några dagar och kom precis hem. Men här är del 3 iallafall och håll utkik ikväll! :D 
 
 

forbidden love, del 2

8
Agnes Perspektiv;
"Heeeey dad!" det hade inte dröjt länge förrän jag såg Eric och pappa och jag sprang dit och gav pappa en stor kram och även Eric.
"I've missed you guys so much and i'm so proud of you Eric, think that even you gets a girlfriend" sa jag bara och vi alla tre skrattade. jag älskade verkligen dem humor vi hade i vår familj, vi kunde skratta åt allt och hade verkligen roligt tillsammans. 

(100+) Tumblrwe're too young to care | via Tumblr
CAN YOU TURN IT DOWN?black and white, children, couple, cute, photography - inspiring picture on Favim.com<3
 

"Hey my princess! How are you?" jag hann knappt komma innanför dörren innan mamma kom och kramade om mig. Jag hade verkligen saknat hennes kramar och hennes goda mat. 
"Thinking that it was a year ago that we last seen" fortsatte hon och höll mig inne i kramen. Ja, tänk att det faktiskt var ett år sedan jag träffade familjen sist, sjukt vad tiden gått fort. 
"Yeah, but I enjoy so good in Hollywood, my new job is amazing and i having fun with my workmates" svarade jag bara och släppte taget om mammas kram. "Anyway, i'm very glad to be home again" sa jag och såg hur både mamma, pappa och Eric log åt mig. 
"Agnes, came out with me. I think we need to talk about tomorrow" jag hörde hur Eric lät nervös när han sa det men jag gjorde som han sa och följde med honom. Vi hade gått ett tag i tystnad och det brukade aldrig vara så stelt mellan oss, vi brukade alltid skratta och ha kul. 
"What did you want to talk about?" sa jag efter ett tag och såg hur han stannade till och gav mig ett osäkert leende. 
"I know that I said you should be me and Stephanies bridesmaid, but Steph had already promised hers best friend. I'm sorry" sa han och kollade ner. Jag var självklart lite besviken, jag hade sett fram emot detta i flera månaders tid. Men jag har träffat Stephanie en gång och vi kände direkt att vi inte kom bra överens. Hon gör allt för att sabba för mig. Men Eric har alltid stöttat mig oavsett vad, så jag får bara bita ihop och låtsas vara glad, för hans skull. 
"Oh, I understand. It was still never anything for me" ljög jag och gav han ett fakeleende. Fast inombords kändes det. Visst gjorde de det. 
"Oh, good. I think you should be angry or something. But you should know that I would rather see you as our bridesmaid than her friend" sa han och tittade upp. Dock kunde jag inte se hans ögon under de mörka solglasögonen.
"Really?" jag visste ju såklart att han menade det han sa, men bara för att fortsätta konversationen så lära jag ju komma på någonting. 
"Of course! You're my little sister. It's always be you and me, are you not happy it's not mine" jag hade inte förväntat mig ett sådant svar av min två års äldre bror, men det kändes absolut skönt att veta. 
 
"Okay, are you ready?" ropade jag från nedervåningen och hörde hur mamma, pappa och Eric svarade 'ja'. Jag gick upp för trappan och in till vardagsrummet för att visa upp min nya klänning som jag precis gjort färdig. Jag var verkligen nöjd över den och kände att den blev lyckad faktiskt. När jag kom upp så såg jag hur chockade dem alla tre blev, speciellt pappa. 
"Wow, you're so beautiful my daugther! Well done!" pappa log mot mig och jag gav han ett stort leende tillbaka. Jag visste att pappa inte hade vart så förtjust i tanken att släppa iväg sin enda dotter till en annan stad för att jobba, så det kändes extra skönt att få se han nöjd. Att jag faktiskt lyckats. 
Jag gick tillbaka in till mitt rum och satte på mig en gammal tröja som jag hittade i min garderob. Här hemma är det ändå ingen som skulle se mig. Jag stängde precis garderobdörren då jag fick syn på ett foto som stack fram i en av mina hyllor. Jag kollade på det och massa minnen bildades i mitt huvud. Det var ett gammalt foto på mig och Eric från när vi var små. Tänk att vi alltid vart så nära, han har vart min hjälte sedan dag ett och eftersom han alltid har vart den "coola" i familjen och alltid haft så bra vänner så har jag sett upp till han extra mycket. Vi visste allt om varandra och vi har alltid stöttat varandra. Han var en riktig vän. Olyckligtvis så kommer det förmodligen bli ändring på det nu när hans fruktansvärda flickvän kommer in i vår familj. Men som sagt, jag får acceptera att min bror äntligen hittat någon han trivs med och imorgon skulle han gifta sig. 

Jag vaknade ur mina tankar när jag hörde dörren öppnas. Jag förstod direkt vem det var, ingen annan än Eric kommer in i mitt rum utan att knacka. Jag gick ut ur min walk-in garderob och fick syn på min bror som stod och åt av pannkakor och frukt. 
"Mom said this was to you, but I taste it" sa han och flinade. Han ställde ner det på mitt skrivbord och la sig i sängen. Jag gick fram till skrivbordet och åt lite av de uppskärda jordgubbarna och bananderna.
"Will coming tomorrow also. On my wedding, he hopes to see you" började han och jag förstod direkt vem det var. Erics ena kompis som jag var tillsammans med under några månader. 
"I hate him, Eric. And you know that" jag såg ner på min pannkaka täckt med choklad och ville inte möta Erics blick.
"But give him a change. He's different now and he repent deeply" sa han och satte sig upp. Jag tittade nu in i hans ögon och kände hur irriterad jag blev.
"He kissed an another girl and you think it's okay? do you?" jag kollade nu på honom som suckade. 
"No, but i know he does you happy and he really repent."
"It took mounths to get over him. Never I'll give him an second chance, never. Can we please talk about something else now?" sa jag och gav han min arga blick. Han nickade och förmodligen förstod han att jag menade allvar. Han kunde övertala mig med många saker, men verkligen inte en sånhär sak. 
"He will come tomorrow anyway, and I hope you do not do anything stupid" sa han och reste sig och gick upp. 

Del 2! Vad tror ni kommer hända på bröllopet och vem är det hon träffar där? Nästa kommer imorgon! Vad tycks hittils? :D 
 

forbidden love, del 1

12
 
Prolog; Agnes är 19 år och lever sin dröm. Trotts den tidiga åldern så har hon fått jobb som stylist till ett mycket känt företag och jobbar med mycket kända människor dagligen. Men hon har inte alltid haft det lätt, som liten blev hon mobbad i skolan och var hemligt förälskad i den söta klasskompisen Harry Styles som idag är med i det superkända pojkbandet One Direction. Hon bor nu ensam i Hollywood men åker hem över en vecka till hennes hemstad Holmes Chapel då hon ska vara brudtärna på hennes brors bröllop. Men vem är det hon träffar på bröllopet och kommer veckan på hemmaplan förändra hennes liv?

Jag gick längs gatorna i stora Hollywood. Klockan var trotts allt tio på kvällen men ändå var det massvis med människor ute. Jag hade precis jobbat klart mina sista timmar och nu har jag äntligen en veckas semester. Det ska bli skönt att få komma hem till Holmes Chapel igen men samtidigt så kommer det att väcka så många minnen. Minnen jag helst vill glömma. Alla ord och kränkningar jag fått tagit emot under min skoltid var helt sjukt. Flytten till Hollywood och mitt nya jobb har gjort mig till en annan människa, jag har äntligen fått börjat om och blivit en ny och starkare människa och jag har även lyckats riktigt bra på mitt nya jobb och jag lever den dröm som de flesta 18-åringarna drömmer om här i USA, tänk vad allt kan ändras på bara ett år. 

Vinden blåste bort mitt blonda hår ifrån ansiktet så mina gröna ögon syntes allt för bra. Jag gillade verkligen inte min kropp och har aldrig gjort det. Dock så har jag börjat att acceptera mig allt mer och mer med tiden, det ingår lite i mitt jobb inom modebranchen. Jag kände hur det burrade till i min ficka och jag tog fort upp den och läste smset jag just fått. "Hello sweetie, what happend tonight? i miss you xx Simon" jag suckade och lade ner mobilen direkt. Jag orkade verkligen inte svara honom. Kunde han inte förstå att jag var här för att jobba och inte skaffa någon riktig kärleksrelation? vi jobbar på samma kollektion, inget mer. Jag tröck upp spotify och tröck upp listan One Direction och satte igång deras nya skiva. Jag var verkligen riktigt stolt över Harry som kommit så långt i sitt liv, precis som jag. Han var den enda som aldrig sa något elakt till mig, han kunde komma fram och fråga om jag behövde hjälp på matten, han var den enda som faktiskt verkade bry sig om mig, lite iallafall. Jag ruskade bort mina tankar om Harry och började gå fortare, mörkret började närma sig och var det något jag avskydde så var det att gå ensam i mörkret. Jag vred på volymen till max och efter 15min var jag hemma i min lilla lägenhet igen. Jag packade det sista jag hade kvar till hemresan och jag skulle precis gå och lägga mig då mobilen ringde.
"Hello?" sa jag utan att ens orkat titta vem det var som ringde.
"Hey Agnes. Me and dad miss you soo much, how are you? are you ready for homecoming tomorrow?" jag log lite när jag hörde mammas röst på andra sidan luren.
"I miss you too. Yes, I'm ready to go home now and I'll see you tomorrow. Who picks me on the airport?" sa jag glatt och la mig i försiktigt i sängen. Jag kunde knappt vänta på morgondagen, jag har saknat familjen så mycket. Tänk att min storebror Eric faktiskt ska gifta sig om två dagar. Dock med en tjej jag hatar, men det är sånt man får stå ut med. 
"Dad and Eric pick you up, if it's okay?" hon lät väldigt orolig men jag kunde inte låta bli att le åt henne. 
"Yes mom, of course if it's okay. But i'll sleep now. See you soon, love you" sa jag och vi la på. Samtalen med mamma brukade oftast inte bli så långvariga eftersom hon oftast ringde sent på kvällen när jag var som tröttast.
 
Jag var vaken innan väckarklockan ringde och jag började fixa det sista innan jag skulle bege mig till flygplatsen. 
Trotts att jag vaknat tidigare än väckarklockan så var jag som vanligt på plats i sista minuten. Jag gick snabbt igenom tullen och när jag skulle visa passet så kollade mannen som jobbade lite konstigt på mig men sedan började han le lite. Jag kände mig otrygg i situartionen men fortsatte bara att kolla på han som höll i mitt pass.
"Are you Agnes Ohlsén? Omg, my daugther is a big fan of you. Can i get a picture?" jag log lite svagt och gick väldigt gärna med på att ta en bild med honom. Visst kändes det konstigt att folk faktiskt kände igen mig, men samtidigt var det väldigt roligt. 
Jag satte mig på min fönsterplats och lät spotifylistan gå av sig själv. Jag slöt ögonen och lutade huvudet bakåt. 
"Excuse me, we land now. So you know!" jag väcktes av den gamla damen som satt bredvid mig och jag tackade vänligt över att hon sa till. 
 
"Heeeey dad!" det hade inte dröjt länge förrän jag såg Eric och pappa och jag sprang dit och gav pappa en stor kram och även Eric.
"I've missed you guys so much and i'm so proud of you Eric, think that even you gets a girlfriend" sa jag bara och vi alla tre skrattade. jag älskade verkligen dem humor vi hade i vår familj, vi kunde skratta åt allt och hade verkligen roligt tillsammans. 

Del 1! Vad tycker ni? Kommentera! Vet inte när nästa del kommer upp, kan inte lova att det kommer en till del ikväll men jag ska försöka! kram
 

one way or another, del 34 - the end

10
Elviras Perspektiv;
"Jag tycker du är hård mot Louis, han älskar dig verkligen. Liam och killarna är hos han nu för hans mamma ringde typ upp alla killarna å bad dem komma eftersom Louis var helt förstörd.. Han hade gråtit sjukt mycket och han sa ingenting" hon tog min hand och det hon just sa fick mig bara att vilja gråta ännu mer. Jag tog ett djupt andetag och svalde hårt, allt för att hålla tårarna inne. Jag kände mig värdelös, ensam och elak. Varför gjorde jag så här mot mig själv när jag så väl visste att jag älskade honom?

Det är fredag och jag har inte hört något ifrån Louis på hela veckan. Skolan har gått segt och jag har absolut inte hängt med något på lektionerna. Skulle jag gå på konserten ikväll eller inte? Han kanske har ändrat sig och gått vidare helt. Det har varit jobbigt att se bilder på Louis överallt på internet och fortfarande går det falska rykten om oss. Jag förstår mig verkligen inte på vissa som bara ska lägga sig i andras förhållanden. 

Jag tittade på klockan och suckade lite lätt, klockan var sex och konserten började om två timmar. Fast varför skulle jag gå? han har förmodligen glömt mig , så många tjejer han träffar dagligen så är ju jag bara en på miljonen. 
David och Elly var och packade det sista inför Davids flytt hit till oss och jag var ensam hemma. Jag gick ner och satte på TVn och bara levde mig in i mina tankar. Om jag skulle gå, skulle han ens se mig då? mig bland de tusentals skrikande fansen, knappast. Men skulle jag verkligen ge upp honom, oss? Han var den som fick mig inse att äkta kärlek faktiskt existerade och han får mig att känna mig trygg. Jag vet inte hur jag ska göra, jag vet att jag överreagerar med allt, jag är en sån person och nu är väl allt försent. 
"Kom igen El, jag vet att du är där inne. Öppna dörren" Det bankade på utterdörren och jag hörde någon ropa utanför och jag visste direkt vem det var. 
"Lucy, vad vill du? jag är inte på humör" jag suckade och kröp ner under filten som låg brevid mig. Det dröjde inte länge förrän hon stod framför mig och försökte dra upp mig ur soffan.
"Seriöst, hur kom du in?" jag kollade lite smått irriterat på henne och förstod inte riktigt vad hon ville mig. Kunde hon inte bara fatta att jag ville vara ifred. 
"Jag har din extranyckel, har du redan glömt bort att du gav mig den utifall du skulle bli utelåst igen?" hon flinade och blinkade med ena ögat samtidigt som hon viftade med nyckeln framför mina ögon. Typiskt, såklart att jag skulle gett den till henne. 
"Jaja, men vad vill du då?" jag satte mig upp och tittade på Lucy som bara flinade. 
"Det är fredag idag slöhög!  du vet vad som gäller, Louis hoppas på att du är där och klart du ska överraska honom" hon satte sig bredvid mig och tog upp mobilen och började genast visa bilder på henne och Liam. De var verkligen söta, men det var inte just det som stod etta på min vilja-göralista precis. Jag log och nickade mot henne och låtsades var någorlunda intresserad iallafall.
"Men hur ser du ut kvinna? Gå ner och duscha med dig, konserten börjar om en och en halv timme!" jag tittade ner på mina alldeles för stora mjukisbyxor och min blåa hoodie och håret i en stor svans. Hon hade rätt, hur fan såg jag ut? 
"Men jag vet inte om jag ska.." hann jag säga men olyckligtvis så avbröt Lucy mig direkt.
"Du ska med och jag ska hjälpa dig att fixa dig" sa hon och drog i mina klena armar och motvilligt följde jag med henne ner. 
 
Vi stod utanför arenan där killarna skulle uppträda och allt var så stort. Fans skrek och grät redan i kön påväg in och det var helt kaos. Ärligt talat så var det inte alls så speciellt kul men vad skulle jag annars göra en fredagskväll? sitta hemma och kolla på kärleksfilmer och deppa med en godispåse i handen? nej, inte precis. 
"Det här kommer bli världens show El! också fick vi platser längst fram med backstage pass och allt så vi kommer träffa dem efter konserten också!" Lucy lät väldigt glad och taggad men varför förstod jag inte riktigt, hon kunde ju träffa dem när hon ville så vad var det så viktigt med backstagepass? jag sa inget utan bara log mot henne och nickade lite lätt. Platser längst fram, kunde det bli värre? trängas ännu mer med ännu mer skrikande fans. Skulle jag palla detta? 
Vi kom fort in i arenan och hittade våra sittplatser längst fram. Det var helt svart där inne och man såg ingenting. Plötsligt kom det högt ljud och lampor överallt och ner för en liten scen från taket kom killarna ner. Jag såg Louis, men såg han mig? jag kunde inte låta bli att le för mig själv när jag såg honom. Han såg väldigt bekymrad ut men det kunde inte hjälpas. Jag var bara så glad att se honom igen, det där fina ansiktet, hela han, helt perfekt. Hur kunde det sluta så här? allt var mitt fel. 

Louis Perspektiv; 
De var full röj i arenan som vanligt och fans skrek och tjöt som bara den. Känslan att komma ut till tusentals skrikande fans är helt omöjlig att beskriva, jag såg igen flera stycken, men det var bara en jag inte hade sett än, Elvira. 
"Liam, ser du dom?" jag viskade lite till Liam som såg sig omkring precis som jag, men ingen såg något. Det var över. Jag har förlorat den jag älskar mest. Trotts det så försökte jag hålla humöret uppe och fortsätta att hoppa runt och sjunga de låtarna vi övat till. Vi började med Live While Were Young och fortsatte med Kiss You. 
"Där, jag ser dem!" Liam kom springande till mig mitt på scenen och pekade mot dem, de satt närmare än jag trodde och väldigt nära scenen. Jag log mot henne och jag fick ett stort leende tillbaka. Jag tittade mot Liam som bara skrattade. Nu kände jag mig lycklig igen. 

Elviras Perspektiv;
Jag såg hur Louis äntligen sätt mig och han log mot mig på sitt dethära gulliga sättet. Jag log tillbaka allt vad jag kunde och såg hur hans scenspråk ändrades lite, han blev plötsligt en mycket gladare Louis. 
Det blev helt mörkt i arenan igen och jag såg hur Louis gick bort till de andra killarna och pratade om något. De bara nickade och alla i arenan blev helt tyst. Ovanligt tysta.Plötsligt lyste en liten strålkastare upp på Louis och jag såg hur han kollade på mig och våra blickar möttes. 
"Ni är helt fantastiska allihopa och vi älskar er så mycket. Sången som kommer nu är egentligen ingen sång vi brukar sjunga på våra konserter, den är väldigt speciell och jag sjunger den från hjärtat, till den finaste tjejen i hela världen, som sitter här i publiken just nu. Jag älskar dig Elvira. Det här är They don't know about us" Jag kände hur allt bara rasade. Jag hade inte alls förväntat mig detta av Louis. Jag kände hur glädjetårarna kom och kah kunde inte låta bli att skrika tillsammans med publiken och jag kunde verkligen inte låta bli att inte gråta och le när Louis solo kom och han kollade på mig som om jag var den enda tjejen i världen. 
"They don't know how special you are 
They don't know what you've done to my heart 
They can say anything they want 
'Cause they don't know about us"
Jag ångrar verkligen ingenting och jag är glad över att Lucy fick mig att komma hit ikväll. Det är Louis, bara Louis jag vill ha.
 
Vi gick igenom en lång, lång vit gång innan vi väl var framme till backstagelogen där killarna skulle befinna sig. När vi kom in så sprang Lucy direkt till Liam och där försvann hon. Jag tittade mig fundersamt efter Louis men jag såg han ingenstans i det stora rummet. 
"Elvira!" jag hörde en röst ropa på mig bakifrån och jag vänder mig snabbt om, Louis! Jag sprang emot han och han tog ett hårt tag om mig.
"Louis, förlåt för allt, förlåt så himla mycket. Du är de bästa som har hänt mig och jag älskar dig mest av allt. Du är världens bästa och jag fattar inte själv vad jag höll på med. Jag har gråtit varenda kväll och att inte ha kallat dig för min har vart fruktansvärt. Louis, lämna mig aldrig" jag grät i hans famn och brydde mig inte ett skit om att de andra killarna hörde det. Jag fick äntligen ut allt jag ville ha sagt hela kvällen så allt kändes bara så otroligt skönt. 
"Älskling, tillsammans klarar vi allt. Det är du och jag och inga andra. De som inte accepterar dig, accepterar inte mig heller för du är en del av mig, det är du som gör mig hel. Jag älskar dig mest och jag är så otroligt glad över att du kom" sa han och vi båda log mot varandra samtidigt som bådas tårar bara föll ner. Jag tittade in i hans fina gröna ögon och vi möttes i en kyss, den bästa kyssen jag någonsin fått. Jag var så kär. 
kiss | TumblrSomewhere over two seas • One Direction •'s Photos | Facebook
ETT ÅR SENARE.
"Hur känns det?" jag vände blicken från det stora flygplansfönstret och kollade på Louis som bara log mot mig. 
"Allt känns bra när du är med" svarade jag bara och pussade han lätt på munnen. Vi var äntligen påväg, ensamma, utomlands. Efter allt som hänt under detta år så vill jag inget annat än att komma bort från allt med den jag älskar mest. Jag hade försökt att söka upp min pappa men när jag såg honom med sin nya familj så insåg jag faktiskt att jag inte behövde honom. En gubbe jag aldrig träffat förr, vad skulle jag med han till när jag redan hade en familj? Elly, jag och David går bra ihop och vi trivs bra i varandras sällskap. Jag hade ofta tänkt på hur "pappa" har det sen jag såg han genom husfönstret, men det är inget jag går och tänker på just nu. Just nu är det bara jag och Louis. Rykterna och haten är en del av Louis liv och jag har precis som han, vant mig nu. Men det tog lång tid och det kan fortfarande vara jobbigt ibland, men jag vet att bara jag har Louis på min sida så klarar vi allt. 
"Nu landar vi, älskling" Louis tog ett hårt tag om min hand och jag om hans. 
"Jag älskar dig Louis" sa jag och kollade mot honom.
"Jag älskar dig också mitt hjärta" sa han och kysste mig passionerat. 

Sista delen! Shit, den blev lång men hoppas ni gillade delen! Vad tycker ni? :D Förlåt om den kom så sent men jag har haft fullt upp hela dagen, hehe. Men here is it! > lovade ju även att kort berätta handlingen om nästa novell som kommer imorgon och den kommer här ↓
 
Forbidden Love; Agnes är 19 år och lever sin dröm. Trotts den tidiga åldern så har hon fått jobb som stylist till ett mycket känt företag och jobbar med mycket kända människor dagligen. Men hon har inte alltid haft det lätt, som liten blev hon mobbad i skolan och var hemligt förälskad i den söta klasskompisen Harry Styles som idag är med i det superkända pojkbandet One Direction. Hon bor nu ensam i Hollywood men åker hem över en vecka till hennes hemstad Holmes Chapel då hon ska vara tärna på hennes brors bröllop. Men vem är det hon träffar på bröllopet och kommer veckan på hemmaplan förändra hennes liv? Kommer skriva dialogerna på engelska som sagt. Kommentera var ni tycker! :D 

Kram! 
 
 

one way or another, del 33

7
Louis Perspektiv;
Jag gick in på toan och sköljde av ansiktet lite med vatten medans jag hörde hur mamma dukade i rummet till oss. Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett SMS till Elvira. 
"Du vet att jag älskar dig tusen gånger om. Jag hoppas vi ses på fredag. Om du kommer, så vet jag att du är redo att ge oss en andra chans. Om du inte kommer så förstår jag dig. Men oavsett ditt val så kommer jag alltid älska dig. /Louis" 
Jag tvekade ett tag men jag tröck tillslut på skicka och efter några tunga andetag så gick jag tillbaka in till mamma där hon satt med pizzan i munnen och det såg otroligt fult ut så jag kunde inte låta bli att le åt henne. 

One Direction | via FacebookTumblrSTYLE MAVEN | via Tumblr
Facebook? | via FacebookTumblr

Vi åt och kollade på TVn i tystnad. Jag kände mig inte direkt hungrig men jag åt iallafall. Jag tittade på mobilen var och varannan minut men inget svar ifrån Elvira. Hur kunde allt bli så fel? Jag älskade våra fans så mycket, men ibland kan de verkligen vara för mycket. 
"Jag är så glad att du är hemma, men jag hatar att se dig såhär. Ring killarna och ta hit dom till en grabbkväll? det vet jag får dig att må bättre!" mamma hade som vanligt rätt men jag kände mig inte alls så taggad för grabbkväll. Jag suckade och lutade mig tillbaka i soffan och lutade mig lite till mammas axel. 
"Nej, det är nog upptagna ikväll och jag känner mig lite trött" sa jag och efter ett tag så orkade jag inte längre sitta uppe längre så jag gick ner och la mig i min säng. Kuddarna luktade Elvira och jag kände hur tårarna bara ville komma igen men jag höll dem inom mig då jag plötsligt hör trappsteg ifrån trappan och jag hörde hur en hel elefantarmé kom nerspringandes och dörren öppnades. 
"Ey Lou, varför ligger du här i mörkret för? Sätt på TVn för nu blir de FIFA och grabbkväll, Niall har köpt chips, godis och läsk!" jag kände direkt igen rösten, Zayn, och in kom fyra glada killar in och de var tillomed tjejfria. Att till och med Liam släppt tag om Lucy för en stund. 
"Ledsen om jag ligger såhär grabbar, men jag och Elvira, det är inte så bra mellan oss" började jag och tittade upp mot dem alla fyra om bara stirrade på mig. 
"De är lugnt, din mamma har berättat. Det var därför vi kom, vi vill ju inte att du ligger här själv och mår dåligt" Harry kom och satte sig bredvid mig samtidigt som han boxade till mig lite på armen. Egentligen orkade jag inte med något besök just nu men det kändes iallafall skönt att killarna kunde komma och göra mig sällskap även om jag var helt deppig och tråkig. 
"Gruppkraaaaaaam!" skrek Niall och flög på mig och Harry som satt i min säng och det dröjde inte länge förrän Zayn och Liam också kom. Vi släppte varandra snabbt och började skratta, allt kändes som vanligt igen och jag hade för ett ögonblick fått annat att tänka på än Elvira. Bästa vännerna hade jag, helt klart. 

Elviras Perspektiv;
Mobilen vibrerade och jag såg direkt på displayen vem det var ifrån. Jag tröck snabbt upp det för att se vad det stod. Jag läste om det om och om igen och det kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat som bara gjorde ondare och ondare för varje gång jag läste det. "Du vet att jag älskar dig tusen gånger om. Jag hoppas vi ses på fredag. Om du kommer, så vet jag att du är redo att ge oss en andra chans. Om du inte kommer så förstår jag dig. Men oavsett ditt val så kommer jag alltid älska dig" orden bara ekade i mitt huvud och jag insåg nu att allt faktiskt hängde på mig nu. Skulle jag gå på konserten? skulle han ens se mig? jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag hade vart så inne i mina tankar att jag inte ens märkte att Elly kommit in i rummet men när jag såg henne så sa jag inte heller så mycket. David släppte taget om mig, kramade om Elly och mumlade något som jag inte riktigt kunde höra och sedan gick han ut. Kvar blev det jag och Elly. 
"Hej min lilla älskling, varför sitter du här?" jag ställde mig upp och gick försiktigt in i hennes öppna famn och där stod vi, länge. Tillslut satte vi oss i sängen och jag berättade återigen berättelsen om mig och Louis, om bilden och om allt hat. Hon nickade förstårligt mot mig och började stryka mig över håret. Jag pulsen ökade och hur tårarna började rinna igen. Skule jag aldrig få vara lycklig? nej, för ända stället jag var riktigt lycklig på var hos Louis, i hans famn. Jag visade SMSet Louis skickat lite tidigare och jag såg hur hon log lite bakom den breda munnen. 
"Vet du vad? ni älskar varandra, jag vet det. Skit i alla hans fans, de är bara avundsjuka. Du är en stark tjej och tillsammans blir du och Louis oslagbara. Låt inte elaka människor hindra dig från att älska Louis. De han en chans. Det är inte lätt för honom heller , han är förmodligen lika ledsen som dig. Ge aldrig upp om honom, han är en underbar kille" hon log, drog mig intill sig och pussade mig på pannan. Elly förstod alltid bäst. Även om jag inte alltid berättar allt för henne. Det knackade på dörren och jag tittade på Elly som bara flinade. Det var ingen Davidknackning, för han skulle inte knacka så löst. Vem kan det då vara? Elly reste sig upp och öppnade dörren och in kom ett välbekant ansikte, Lucy!
"Hej knäppkorv, hur är det?" jag torkade de tårar som fanns på min kind och skrattade till lite. Jag hade verkligen saknat hennes fula namn och det förvånade mig att hon faktiskt var ensam nu, ingen Liam eller någon annan hade hon med sig, skönt. 
"Vad gör du här?" frågade jag henne samtidigt som hon la sig i sängen. 
"Jag kan ju inte låta dig vara ledsen ensam eller, du är ju min bästa vän. Klart jag alltid stöttar dig ju" sa hon och började genast asgarva. Typiskt Lucy, kunde aldrig vara seriös. Jag la mig bredvid henne och kunde inte låta bli att skratta med henne även fast jag inte alls hade någon ork eller lust till att skratta. 
"Jag tycker du är hård mot Louis, han älskar dig verkligen. Liam och killarna är hos han nu för hans mamma ringde typ upp alla killarna å bad dem komma eftersom Louis var helt förstörd.. Han hade gråtit sjukt mycket och han sa ingenting" hon tog min hand och det hon just sa fick mig bara att vilja gråta ännu mer. Jag tog ett djupt andetag och svalde hårt, allt för att hålla tårarna inne. Jag kände mig värdelös, ensam och elak. Varför gjorde jag så här mot mig själv när jag så väl visste att jag älskade honom?

33! Nästa novell kommer ikväll och blir den sista delen! Vad tror ni kommer att hända? ;) Kommer även skriva en kort handling om den kommande novellen och dialogerna kommer att vara på engelska. Men då lovar jag att nästa ändå kommer att bli på svenska eftersom att jag vill ju såklart att alla ska vara nöjd! man får bara gilla läget liksom ;) 
 

Håll utkik ikväll, sista deeeleeennn! 

one way or another, del 32

9
Elviras Perspektiv;
Jag fick panik. Helt plötsligt visste hela världen om mitt självskadebeteende. Varför skulle jag springa fram och krama honom i bara pyjamas där mina armar syntes så bra? Vad fan har jag gjort? 
Jag tittade på Louis som precis hade sett samma bild. Jag reste mig upp ur sängen och kände hur jobbigt det blev att andas. 

Vas Happenin? :(And We Thought No One Would Ever Fall In Love With UsLittle Dream
I love pizza | via FacebookWhat I'm Happy Forstart living †

Jag förstod att detta skulle hända och jag förstod att jag skulle agera på ett dåligt sätt, men såhär hårt trodde jag verkligen inte att jag skulle ta det. Jag är väldigt känslig när man nämnde om mina ärr och mina skador och det kommer jag nog alltid vara. 
Jag tittade sedan på Louis som satt sig upp bredvid mig.
"Bry dig inte om det där, bara låt det vara" sa han men jag kunde inte låta bli att känna en aning irritation. 
"Louis, du förstår inte. Jag var så rädd för det här. Jag vill inte att alla fansen ska hata mig pga av att jag skadat mig förut. Jag älskar dig, och kommer alltid att göra det. Men just nu vill jag nog bara ta en paus, från allt. Från oss" jag kände mig dum över att sagt det så argt och såg in i Louis ögon hur tårarna fylldes samtidigt som mina forsade ner och ville inte stoppas. Det gjorde samtidigt ont i mig att säga det, men jag behövde verkligen tid att tänka. Tid för mig själv. 
"Elvira, lyssna. Jag älskar dig mest av allt, jag skulle göra allt för dig. Du är allt jag behöver och.." han tog en kort paus samtidigt som jag såg hur tårarna rann men jag hann avbryta honom. 
"Louis, du är det bästa som har hänt mig och jag älskar dig också. Men jag behöver tid för mig själv ett tag. Snälla gör det inte svårare än vad det redan är" jag ställde mig upp och tittade på honom men klarade inte riktigt av att möta hans blick. Men jag såg att han nickade iallafall.
"Jag förstår att du är upprörd. Men glöm aldrig att jag älskar dig. Jag kanske ska gå?" nej, gå inte Louis. Gå aldrig ifrån mig. Jag nickade och öppnade min dörr åt honom som om han inte visste vart den låg själv. Han försökte dra in mig i en kram men jag backade. Han såg ut att förstå och bara nickade ännu en gång och sa ingenting. Jag såg hur han gick ut ur rummet och jag kollade länge efter honom och jag hörde hur han gick ner från trappan och efter ett tag hörde man dörren smällas igen, hårt. Vad hade jag gjort? låtit den killen som kände mig bäst och fick mig att känna mig värdefull varje dag, bara gå? Är jag dum i huvet eller? haha, ja det är jag. Men jag vet att det kanske är bäst för oss båda med en paus. 
Jag ställde mig mot väggen och lät tårarna rinna, jag orkade inte bry mig om något längre. Jag skönk sakta men säkert ner mot golvet och kröp ihop mig till en liten boll och hörde fotsteg i trappan, för ett ögonblick hade jag trott att det var Louis men den tanken trängdes direkt bort när jag fick se vem som kom in i mitt rum, väldigt glad. 
"Åh, Elly är lite bättre och hon är påväg hem nu men hon lär ta det lugnt! hon kommer snart" han kom in och sa det så anfådd och glad att han inte ens märkte mig sitta där på golvet men när han fick syn på mig så försvann hans lycka direkt. Jag var verkligen en hemsk människa, en riktig glädjedödare. 
"Men vart är Louis? och vad har hänt?" han kom och satte sig bredvid mig samtidigt som han tog sin arm runt mig så jag kunde luta mig mot hans axel. Jag berättade om bilden och alla hatkommentarer medans jag kände hur tårarna bara blev fler och fler. Var det ens lagligt att gråta så här mycket? Över några kommentarer? Han sa inte så mycket utan satt bara och höll om mig. Det var skönt det också, att bara veta att han fanns hos mig gjorde mig på lite bättre humör. Men jag kunde inte sluta tänka på Louis. Hur mådde han? Varför ska jag vara så jävla elak hela tiden. 

Louis Perspektiv;
Jag kom hem och det var ovanligt tyst hemma, skönt. Jag antog att alla syskonen var hos en kompis. Jag satte mig i soffan, knäppte på TVn och lät tårarna falla ner. Ingen såg mig ändå. Aldrig hade jag gråtit så här mycket över en tjej. Jag hörde hur dörren öppnades och torkade fort bort tårarna. 
"Louis, är du hemma? jag trodde du var hos Elvira" aldrig hade jag vart så glad över att se mamma. Hon hade en stor pizzakartong i handen men ställde sig fort ifrån den när hon fick syn på mig. Jag kände mig som en tioåring igen som behövde sin mamma och hennes stöd. 
"Älsklingen då, kan du berätta? jag ser att det är något?" jag suckade och berättade allt. Om bilden och twitterrykterna och jag såg hur mamma reagerade när jag berättade om hennes självskador, men hon sa självklart ingenting. 
"Låt henne vara bara, hon behöver tid att tänka. Men hon är en bra tjej, låt ingen få förstöra för er, hur mycket tjejer än försöker det så vet jag att ni kommer klara det tillsammans" hon log mot mig och pussade mig på pannan. Det var precis det jag behövde höra just nu. Jag var så glad över att jag hade min mamma. 
"Jag trodde jag skulle bli ensam ikväll men eftersom du är hemma nu så kan du ju hjälpa mig att äta upp den här stora pizzan jag köpte?" sa hon och flinade ett stort leende mot mig. Jag skrattade till lite och gick fram till henne och gav henne en stor kram. 
"Tack för du alltid finns och förstår, jag älskar dig mamma" sa jag och kramade om henne hårt. 
"Jag älskar dig också min stora älskling" sa hon och strök mig över håret. Även om jag hatade när hon sa så där så kändes det helt okej över att hon sa det just nu. 
Jag gick in på toan och sköljde av ansiktet lite med vatten medans jag hörde hur mamma dukade i rummet till oss. Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett SMS till Elvira. 
"Du vet att jag älskar dig tusen gånger om. Jag hoppas vi ses på fredag. Om du kommer, så vet jag att du är redo att ge oss en andra chans. Om du inte kommer så förstår jag dig. Men oavsett ditt val så kommer jag alltid älska dig. /Louis" 
Jag tvekade ett tag men jag tröck tillslut på skicka och efter några tunga andetag så gick jag tillbaka in till mamma där hon satt med pizzan i munnen och det såg otroligt fult ut så jag kunde inte låta bli att le åt henne. 

32! oohh, vad tror ni händer nuu? ;) nästa del kommer imorgoooon! :D Kram!

one way or another, del 31

10
Elviras Perspektiv;
Jag kröp försiktigt upp i hennes famn och hon höll om mig medan hon pussade mig på pannan. 
"När kommer du få åka hem?" frågade jag utan att titta upp och fick ett kort och enkelt svar.
"Så fort som möjligt, jag ska kämpa för er. Detta ska jag klara" sa hon samtidigt som hon strök bort mitt hår från ansiktet. 

filippastridh -bitch, bitches, bullshit, bullshit talkers, grey - inspiring picture on Favim.comTumblr
 

Davids Perspektiv;
När mamma bad mig gå ut så förstod jag direkt att hon behövde prata med Elvira ensam så jag gick ut och satte mig utanför. Jag hörde hur El grät där inne och jag förstod att det kanske var jobbigt för henne. Jag fick vänta i ungeför tjugo minuter som kändes som en evighet utanför rummet tills Elvira kom och öppnade åt mig. Jag såg ett litet leende bakom hennes tårfyllda ansikte och jag log tillbaka. 
 
"Vill du ha te eller något?" jag tittade upp mot TVn och fick se Elvira stå där och kollade på mig. Jag nickade och följde med henne till köket så att hon slapp göra allt själv. Det kändes konstigt att vara i huset utan mamma och jag kände mig inte direkt hemma, men jag fick väl vänja mig helt enkelt. Detta var ju trotts allt mitt nya hem nu, mitt nya liv. 
"Ska någon komma?" sa jag och tittade på de tre muggarna hon hade i handen, hon log lite osäkert och nickade.
"Ja, Louis kommer över, om det är okej såklart?" sa hon bara och jag bara gjorde tummen upp. Jag orkade egentligen inte med något besök efter allt som hänt men samtidigt så förstod jag att det var viktigt för Elvira. Louis gjorde ju henne verkligen lycklig. 
 
Elvira och jag satt i soffan med våra täcken och satt och tittade på något skit på TVn, allt för att vi inte skulle deppa ihop allt för mycket. Plötsligt plingade det på dörren och Elvira sprang fort dit och öppnade. Jag hörde hur någon kom in och jag hörde även prat och skratt ifrån hallen. Jag satte mig upp ordentligt och åt lite av min macka, fast egentligen hade jag ingen aptit alls, men jag kände att jag lära äta något iallafall. 
"Hej David! kul att träffas!" sa han när han fick syn på mig och satte sig bredvid mig i soffan. Han såg riktigt snäll ut, trotts att han var världskänd. 
"Hej" fick jag fram och tittade lite på honom och Elvira som lagt sig i soffan igen. Det såg verkligen kära ut och det kändes skönt att se att Elvira mådde bra. Hon var ju iallafall min bästa vän även om vi nu är kusiner. 
 
Elviras Perspektiv;
Att Louis kom kändes som en stor lättnad, jag kunde äntligen känna mig trygg igen och att andas in hans underbara doft gjorde mig verkligen hel igen. Det kändes även bra att Louis kom så bra överens med David, deras konversation rullade på bra och jag såg att även David tyckte det var kul. 
"Hur är det att vara världskänd egentligen? är det inte jobbigt?" jag såg på David och spännde blicken lite, varför skulle han just ställa den frågan? ååhh.. 
"Haha, neej.. Eller jag lever min dröm och gör det jag älskar tillsammans med mina fyra bästa vänner, det är verkligen grymt kul och sen att vi har så många fans som stöttar oss och sånt hela tiden. Men det enda jobbiga kan ju vara att alla vet saker om en hela tiden, vart man är, vad man gör och sånt. Det kan ju vara lite jobbigt ibland, men.. nu har jag ju vant mig vid det" sa han bara och skrattade lite samtidigt som han drog in mig närmare honom. Jag log och tittade på honom och var glad över att han var så himla lättsam att prata med. Han pussade mig på munnen och andades in min doft. Jag var så lycklig. 
 
Louis och jag hade gått upp till mig och lagt oss och bara myste i sängen då vi plötsligt hör ett rop utanför dörren. 
"Elvira, har du sett Twitter eller? Om inte, gå in och gör det nu" jag hörde hur han gick vidare in till gästrummet som förmodligen skulle bli hans rum nu. Jag klickade osäkert in på Twitter och fick se att Louis gjorde lika. 
"Louis lämnar flickvännen Elvira ensam i en polisbil påväg till sjukhuset" "Louis och Elly är över? vi såg han lämna henne ensam och dem båda såg väldigt upprörda ut" "El med en ny kille? Vi fick nyss se att Louis flickvän Elvira åkte polisbil med en annan kille och Louis lämnade platsen och såg väldigt berörd ut, vad händer ?" 
Jag drog en djup suck och tittade på Louis som såg lika trött ut. Jag var så trött på rykten, hur orkar folk hitta på jobbiga historier om saker de inte ens har en aning om? jag skrollade ner lite till och fick se att någon lagt ut en bild med texten "Här är Louis 'fina' flickvän.Gå och skär dig lite till! Usch, äckel, gå och dö." jag svalde hårt och klickade långsamt in på bilden och fick se en bild på mig och Louis kramas samtidigt som mina ärr syndes klart och tydligt. Jag fick panik. Helt plötsligt visste hela världen om mitt självskadebeteende. Varför skulle jag springa fram och krama honom i bara pyjamas där mina armar syntes så bra? Vad fan har jag gjort? 
Jag tittade på Louis som precis hade sett samma bild. Jag reste mig upp ur sängen och kände hur jobbigt det blev att andas. 

Ojdå! Hur kommer det att gå mellan Louis och Elvira nu? Kommer Elvira att klara av alla dessa rykten och allt som går på internet? Näste del kommer redan ikväll! Varför? För jag har inga läxor, wohoo! haha nej men, ja! 
 
Kul att så många kommenterade förra inlägget förresten, det var olika åsikter om det mesta så vi får se hur vi gör, jag blir verkligen glad över att ni tar er tid att kommentera era åsikter och det är alltid lika kul att läsa dem. Jag vill ju såklart att alla ska bli nöjda men ibland är det svårt. Om jag nu väljer att skriva deras dialoger på engelska så hoppas jag att ni som vill ha det på svenska accepterar det. Jag skulle vilja prova något nytt och det kan även bli den enda novellen på engelska, det beror på hur ni tycker! Men man måste våga testa något nytt ibland också, ellerhur? Vi får helt enkelt se hur jag gör, jag har skrivit två noveller på svenska nu så jag kanske skriver en med engelskt dialog till de som vill ha det, sen så kanske jag skriver nästa ändå på svenska igen. Vem vet? ;)   Kram på er! 

frågor angående nästa novell

22
 
HELLOO! Okej, det är nu såhär ju att min novell jag skriver på nu börjar gå mot sitt slut, (inte än, men snart så) och då tänkte jag att eftersom jag redan nu lär börja tänka lite på vad nästa novell ska handla om så behöver jag er hjälp! 
 
Tycker ni - som jag, att det kan vara lite jobbigt att läsa killarnas röster på svenska? Anledningen till att jag skriver på svenska är för att jag själv är så himla usel på engelska. MEN jag skulle kunna göra nästa novell då killarna pratar engelska, om det känns bättre. Personligen tycker jag det blir mycket lättare om killarna pratar engelska eftersom jag lever mig in i deras röster mycket bättre då, så får isåfall ta google till hjälp. Skulle ni kunna tänka er att jag skrev EN novell med engelskt tal när de pratar? Bara för att testa? Skulle vara kul att testa något nytt, något jag aldrig gjort förr. Men vad tycker ni?

Och nu till en sista fråga, VEM ska nästa novell handla om? Jag har mina idéer men ni får gärna tycka till! Harry, Zayn, Louis, Liam eller Niall? 
 
Kommentera nu och hjälp mig! Nästa del kommer ut ikväll, nu ska jag till skolan iallafall, ha en bra dag!
 

one way or another, del 30

6
Elviras Perspektiv;
"Kommer hon att klara sig?" jag hörde hur David darrade i rösten samtidigt som han frågade polisen det. 
"Vi kom precis när han högg till så vi såg ju allt och vi var väldigt snabba att linda om det och sånt, så med största sannolikhet kommer hon att klara sig, men hon är svårt knivhuggen men vi har järningsmannen iallafall, känner du han?" frågade hon henne och tog upp ett papper och penna så hon skulle kunna skriva ner det David visste. 
"Han är min pappa och Elly är min mamma" sa han och där kom tårarna även på honom. 

I WILL WAIT DEAR.Untitled | Flickr - Photo Sharing!Facebook

De snälla poliserna tog oss till varsinna rum och vi fick vara vittnen ännu en gång, andra gången på bara några dagar. Det var jobbigt att sitta och berätta det man visste och att behöva dra in Louis i det här var verkligen inte meningen. 
"Louis, jag åker med polisen för att trätta Elly, men snälla, följ inte med" sa jag och gick emot honom.
"Varför inte?" sa han bara och jag såg hur besviken han blev. 
"Jag vill inte att media ska tro att du är med på något sånt här, de skulle bara gå massa rykten så för allas skulle är det nog bäst att du inte hoppar in i bilen. Jag har David med mig och jag kommer hem till dig senare" sa jag lite tyst samtidigt som jag höll om mina armar hårt runt hans midja och kunde känna hans hjärta dunka. 
"Okej älskling, bara du är okej. Jag vill inte lämna dig ensam om du egentligen behöver mig" sa han och jag log faktiskt för första gången på någon timme. 
"Det är lugnt Louis. Gå hem till de andra du" jag pussade honom försiktigt på munnen och att känna hans läppar mot mina var nog den bästa känslan. 
 
Stämningen mellan mig och David var spänd i bilen påväg till sjukhuset, vi sa inte så speciellt mycket utan han var mest ledsen, vilket jag kunde förstå. Jag satte mig i i mellansätet tog hans hand. Han tittade plötsligt på mig med sina gröna ögon. 
"Tack" sa han och log lite. Jag visste inte riktigt varför, men jag antog att det var för att jag var med han här. Att jag går igenom samma smärta och att vi förstår varandra, dock så hade jag ju ingen pappa som skulle hamna i fängelset heller, vad jag vet, så han har det ju faktiskt snäppet jobbigare. Jag nickade åt honom och mimade med läpparna att allt skulle bli bra. För det var verkligen det jag hoppades på, att förlora Elly skulle jag aldrig klara. 

Denna gång behövde vi inte vänta i något läskigt rum i flera timmar utan denna gång så fick vi gå direkt in till rummet där Elly låg. Hon såg verkligen hemsk ut, blåmärken överallt och ett stort bandage runt magen. David och jag gick sakta fram till den sovande Elly som genast vaknade till när hon såg oss, vi satte oss på varsin sida om henne och jag tog försiktigt i hennes hand som jag såg att David också gjort. 
"Nu är han fast mamma, jag lovade att vara på din sida och det valet står jag fast vid. Han är en idiot som nu är där han hör hemma" han pussade henne försikigt på kinden samtidigt som jag såg tårarna rinna ner för hans kinder och man såg även hur tårögd Elly blev. 
"Jag är stolt över dig grabben, nu är det du, jag och Elvira" sa hon och pussade hans hand. Det gjorde ont att höra det hon just sa, "det är du,jag och Elvira" .. Jaha.. Jag kände iallafall att det inte var läge att starta ett bråk så jag knep igen. Men ont, det gjorde det allt och ondare gör det ju när hon knappt ser på mig. Hon sa nästan inte ens hej till mig. 
"Vad bra att du är bättre nu iallafall, Elly" sa jag och fick fram ett fakeleende men kände hur tårarna ville komma fram. Men jag antar att orden jag sa till henne nu inte betyder något, det är väl bara David som betyder något nu.
"David, du kan inte ge oss en minut?" sa hon och tittade på David som nickade snabbt och gick ut. Elly tog ett hårdare tag i min hand och log ett svagt leende.
"Tack för allt, mitt hjärta" sa hon och tittade in i mina vattniga ögon. Och vad menade hon med det? 
"Vill du berätta vad det är? du vet att jag lyssnar" fortsatte hon och började röra sin tumme fram och tillbaka på min lilla hand. 
"Det är inget. Var inte orolig" sa jag bara och tittade bort. Jag visste att jag kunde ljuga lätt för Elly, det hade jag gjort förr om sånna här saker. Jag vill inte att hon ska veta hur jag känner, hon skulle tycka jag var dum och kanske inte vilja ha mig alls längre. 
"Du måste prata med mig, jag ser att det är något" envisades hon och jag kunde inte längre hålla tårarna inne, fast jag försökt så länge. Allt bara sprack, allt ville ut. 
"Men du fattar ju inte" började jag samtidigt som tusentals tårar rann ner. "Nu när du har David så behöver du ju inte mig längre, du har din son nu, vad ska du med mig till? nu kommer jag bli ett andrahandsval för dig och jag vet att David och du kommer att må jättebra tillsammans nu och jag är verkligen jätteglad för er skull. Det är bara det att vart ska jag ta vägen? vad händer med mig och.." i panik så satt jag på stolen och pratade på, jag visste inte riktigt vad som kom ut min mun men jag insåg i efterhand kanske var fel. Jag såg hur Ellys tårar rann ner och jag kände hur hon skakade. 
"Min mamma tog spriten före mig och min pappa vet inte ens att jag finns, du är det enda jag har kvar" sa jag tyst medan jag såg hur Elly tittade på mig men jag vände blicken bortåt. Jag kunde bara inte se in i hennes ögon. 
"Jag har älskat dig sedan dag ett, sedan din mamma kom och berättade att hon var gravid. Hon var så glad, vi hoppade av glädje. Saker kommer förändras nu när David kommer in i våra liv, men jag älskar dig fortfarande lika mycket. Inget kommer att hända med dig och du ska vara kvar där du är. Utan dig är jag ju inte hel, du är ju min princessa, min solstråle och andledingen till varför jag går upp på morgonen. Det är du och jag föralltid, det vet du och jag kommer alltid älska mig som min egna dotter. Du betyder mer än allt för mig vännen" jag kände hur tårarna bara föll ner ännu mer samtidigt som Elly sa det och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det kändes som en sten har försvunnit ifrån magen, jag behövde verkligen höra det där från Elly. Det var det jag ville höra också. 
Jag kröp försiktigt upp i hennes famn och hon höll om mig medan hon pussade mig på pannan. 
"När kommer du få åka hem?" frågade jag utan att titta upp och fick ett kort och enkelt svar.
"Så fort som möjligt, jag ska kämpa för er. Detta ska jag klara" sa hon samtidigt som hon strök bort mitt hår från ansiktet. 

Del 30! Vissa undrar hur många delar det kommer bli, det vet jag inte riktigt än faktiskt men några till blir det! Jag tar det som det kommer helt enkelt! Vad tycker ni om denna del? mycket känslor kanske! Nästa del kommer imorgon. 
Måndag imorgon igen då, skola för mig. Jag kommer därför lägga inte ha så mycket tid till att skriva så många inlägg om dagen eftersom det förmodligen blir mycket läxor och sånt, men minst ett inlägg om dagen kommer det bli, precis som innan påsklovet! Kram. 
 

one way or another, del 29

5
Davids Perspektiv;
"Jag vet sanningen pappa, det är du som har ljugit och jag fattar inte att du kunde" jag spännade blicken samtidigt som jag sa det och han kom närmare mig, han stirrade in med sina svarta ögon i mina och blåste ut lite rök från munnen, rakt i mitt ansikte.
"Jag ska ta hand om Elly, nu på en gång och ingenting kan stoppa mig" sa han och sedan var han ute ur rummet. Vad hade jag nu gjort? Jag måste göra något, fort. 

that's my little factPerks of being a Walflower | via TumblrEye

Att höra dem orden ifrån sin egen pappa var svårt att ta in, men samtidigt så förstod jag att det var allvar. Speciellt när han är alkoholpåverkad. Vad ska jag göra nu? Jag fick en aning panik och tårarna ville inte sluta. Jag tog upp min telefon och klickade upp "Elvira" i telefonboken.
"Hallå?" efter några signaler så svarade hon och jag berättade som det var, hur bråttom det var nu och hur vi skulle komma på en lösning att rädda mamma. Jag hörde bilen starta från garageuppfarten och jag hörde hur han åkte iväg. Vad i helvete ska hända nu? jag har aldrig vart så här rädd att förlora någon förr. 
Jag la på med Elvira och ringde istället polisen som direkt skulle skicka en patrull hem till mamma, i panik så sa jag tack och tänkte på allt dåligt som skulle kunna hända. Dock så visste jag ju att Elvira skulle skynda sig hem så om vi har tur så skulle inte pappa hinna komma dit än, det är ju trotts allt rätt så långt ifrån där vi bor hem till mamma och Elvira. Jag tog fort på mig mina skor och innan jag ens hann tänka klart så sprang jag allt vad jag kunde påväg för att försöka rädda mamma. Jag tänker aldrig låta något hända henne, igen. Jag tänker springa och aldrig stanna förräns jag är framme. 

Elviras Perspektiv;
I chock och panik efter samtalet med David så visste jag inte vad jag skulle göra. Elly var ensam i huset och en dåre var påväg hem till oss just nu. Jag ringde polisen som berättade att en patrull var påväg, jag pustade ut en liten aning och visste att de var påväg iallafall. När jag såg David ringa så gick jag ut ifrån de andra eftersom jag förstod att något var viktigt i och med att han aldrig ringer. Jag satte mig i Louis soffa och lät tårarna rinna, som tur var så var inte Louis mamma eller syskon hemma så jag satt där ensam. 
"Hallå, gråter du?" hör jag en röst säga bakom mig och när jag vände mig om så fick jag se vem som stod där, Niall. Jaha, vad skulle jag säga nu då? jag kunde ju inte direkt säga nej eftersom han hade sett tårarna. 
"Alltså, jag skulle bara hämta en till macka men jag kan gå ner och säga till Louis att du är här? Han undrade vart du tog vägen" sa han och började gå mot trappan. Jag log ett svagt leende mot honom, eller det kändes mer som ett enda stort fakeleende eftersom det gjorde verkligen ont att behöva göra det. Jag kände hur pulsen ökade och tårarna som rann fortare och fortare. 
"El, vad är det? Vad hände? berätta älskling" Louis kom uppspringande och kom direkt och satte sig bredvid mig och drog mig intill sig. Jag berättade om samtalet med David och att Elly var i stor fara, kanske så stor att det gäller liv eller död. Han såg livrädd ut, precis som jag när jag berättat klart. 
"Jag måste hem, jag kan inte gömma mig här, jag lär hjälpa henne" sa jag och reste mig upp och torkade det sista tårarna och gick bort mot hallen med Louis efter mig, han tog på sig sina skor samtidigt som han log lite snett. 
"Vad gör du?" sa jag lite fundersamt samtidigt som jag gav han blicken. 
"Jag tänker inte låta dig göra farliga saker ensam, jag är med dig hela tiden" sa han och tog min hand. Han sa till de andra att de blev ensamma ett tag och vi sprang bort mot huset. Det kändes som en trygghet och lättnad för mig att Louis faktiskt följde med mig, jag vet inte vad jag skulle göra annars. 
Vi kom fram till huset och såg att det stod tre polisbilar utanför gården och i en av bilarna satt en igenkänd kille. Den där killen som åkte med en röd bil utanför vårt hus väldigt ofta, var det Davids pappa och Ellys ex? jag svalde hårt och gick förbi den arga mannen som tittade med sina svarta ögon på mig. Jag blev rädd. Jag tog Louis hand lite hårdare och tillsammans gick vi in mot huset där flera poliser var. Jag tittade mig oroligt omkring för att se vart Elly var men jag kunde inte se henne någon stans. Plötsligt kom David inspringande och man såg hur han hade gråtit samtidigt som han såg väldigt anfådd ut. 
Han tittade sig omkring precis som jag men insåg att hon inte fanns här. 
"Vart är Elly?" frågade jag en utan poliserna medans jag kände hur tårarna ville tränga sig fram. 
"Elly blev svårt knivhuggen i magen så hon ligger på sjukhuset just nu" fick jag som svar samtidigt som poliserna tittade efter mer spår av knivhuggen och andra spår som det kunde ta med sig till polisstationen. Jag kunde inte längre hålla mig från att inte gråta mer och jag grät mot Louis axel samtidigt som han strök sina händer mot min rygg. 
"Kommer hon att klara sig?" jag hörde hur David darrade i rösten samtidigt som han frågade polisen det. 
"Vi kom precis när han högg till så vi såg ju allt och vi var väldigt snabba att linda om det och sånt, så med största sannolikhet kommer hon att klara sig, men hon är svårt knivhuggen men vi har järningsmannen iallafall, känner du han?" frågade hon henne och tog upp ett papper och penna så hon skulle kunna skriva ner det David visste. 
"Han är min pappa och Elly är min mamma" sa han och där kom tårarna även på honom. 

Del 29! Blev en riktig deppdel dehär men det lär ju finnas sånna också! ;) haha! nästa del kommer förmodligen ikväll, kram på er <3

one way or another, del 28

6
Davids Perspektiv;
"Jag ska hjälpa dig ur det här, jag står på din sida och jag bryr mig inte ifall han hamnar i fängelse, misshandlare som honom hör hemma där" sa jag och kände mig nöjd över det jag nyss fått ur mig. Jag såg hur glad hon blev och hon kramade om mig ännu en gång. Att få vara i min mammas armar igen gjorde mig så lycklig, jag hade verkligen saknat henne, trotts att jag bara var något år när hon lämnade mig så kommer jag ändå ihåg henne. 
"Jag älskar dig mamma" sa jag och kramade om henne hårdare och kände hennes tårar falla ner på mig.
"Jag älskar dig också vännen" sa hon och pussade mig på kinden. Det var i mammas famn jag ville vara och jag kände mig som fem år igen. 

(3) Girly quotes ;] | via FacebookStatigram – Instagram webviewer
ElenaLouis FotoBlogg -

Elviras Perspektiv;
Med tunga steg gick jag till Louis några hus bort, det kändes skönt att ha honom ganska nära ändå så jag slapp behöva ta bussen eller något liknande. Jag ville inte ens tänka på vad dom gjorde där hemma, förmodligen redan glömt mig iallafall. Jag stannade till för att byta musik då en röd bil kommer rakt emot mig, jag började gå igen men jag tittade nogrannt på bilen när den åkte förbi mig. Jag kan minnas att jag sett den någonstans, men var? Tankarna på den igenkända bilen gick runt i mitt huvud medan jag gick sakta fram till Louis hus. 

"Heeeej El" sa han och drog in mig i en lång varm kram. Jag hörde röster ifrån nedervåningen och jag kände igen dem direkt, killarna. Jag hade verkligen saknat dom också. Jag tittade på Louis och log brett. 
"Har det hänt något?" sa han och gav mig en orolig blick. Jag ville helst inte berätta, men jag ville inte ljuga för Louis. Fast egentligen, vad är det som har hänt?  Jag skakade på huvudet och tittade bortåt, jag kunde inte kolla in i hans ögon för då skulle han märka direkt. 
"Jag ser att det är något, men du behöver inte berätta" sa han och höll om mig hårdare samtidigt som han gav mig en puss i pannan. 
"Det är bara det att.. Duvet att jag berättade ju att jag hade en kusin?" började jag lite lätt att säga samtidigt som mitt huvud låg kvar på hans bröst. Jag kände hur han nickade men sa ingenting så jag fortsatte.
"Han är min kusin" jag kunde nu inte motså att titta upp mot Louis som nu såg väldigt förvånad ut. Men hans breda min ändrades direkt till ett leende och han såg väldigt glad ut. 
"Men vad är det och deppa över då? Du känner ju han sedan tidigare så då är de ju lätt? Då behöver du inte lära känna han eftersom ni redan känner varann?" sa han och skrattade till lite. Jo, det var ju sant det han sa.
"Du förstår inte, Louis. Jag är så rädd att Elly ska glömma bort mig och bara lägga sin tid på honom nu. Eller att han blir så annorlunda och glömmer bort mig" jag kände hur tårarna ville tränga sig fram men jag gjorde allt för att hålla dem inne. Han tog ett hårdare grepp om min midja och kramade om mig ännu hårdare. 
"Älskling, sluta tänk så. Elly skulle aldrig glömma dig, du vet ju hur mycket hon älskar dig och jag tror inte heller att David skulle ändra sig för att han fått sin mamma tillbaka, tvärtom, han kanske är mycket gladare nu!" sa han och log ett tryggt leende. Han hade som vanligt rätt, var det någon som förstod mig så var det verkligen Louis. Han fick mig även att tro på varenda ord han sa, vilket jag aldrig gjort med någon annan förut. 

Vi gick ner till Louis rum där killarna, Lucy och Perrie satt och pratade. Det tog inte lång tid förrän vi kom med i snacket och allt bara rullade på. 
"Louis, jag är hungrig, gå och gör en macka till mig" sa Niall och la sig ner i Louis säng. Alla utom Louis och Niall började skratta och Louis tittade frågande på honom.
"Niall, du vet vart kylskåpet ligger. Gå själv!" sa han tillslut och Niall gick raka vägen upp och kom tillbaka med två mackor, en i varsin hand. 
Jag kände hur någon kramade om mig bakifrån och viskade "Jag älskar dig min fina" i mitt öra och jag kände hur mitt hjärta dunkade några extra slag, jag vände mig om och log mot Louis samtidigt som jag sa "Jag älskar dig också" till honom,  han tog bort lite hår ifrån mitt ansikte och sedan gav han mig en puss. Jag kände mig som världens lyckligaste och hade helt glömt bort alla bekymmer där hemma. 
 
Davids Perspektiv;
"Kom ihåg att inte berätta något nu?" jag såg hur mamma vred och vände sig lite när vi stod och skulle säga hej då vid ytterdörren. 
"Aldrig, varför skulle jag låta något hända dig mamma?" sa jag och såg hur säkrare hom blev. Vi sa hejdå och hon bad mig att komma tillbaka vilket jag lovade att göra. Nu gällde det bara att komma på en ursäkt till att jag vart borta så länge och vart jag har varit till pappa så han inte märker något. 

"Vart i helvete har du vart hela dagen?" möttes jag av en illsken pappa med cigaretten i högsta hugg, det verkligen stank rök inne i huset så jag knappt kunde andas.
"Jag har bara vart hos en kompis, ta det lugnt" sa jag och slängde av mig skorna. Jag kände hur han luktade sprit i munnen och förstod att han hade druckit, igen. 
"Har du druckit eller?" frågade jag lite irriterat. 
"Bara några öl, inget farligt" sa han och hånflinade. Jag skakade på huvudet och gick in till mitt rum. Jag fick vara ifred i ungefär fem minuter sen stod han i dörröppningen och bara kollade på mig. 
"Vad?" frågade jag och tittade in i hans mörka ögon. 
"Ljug inte för mig, jag vet vart du har gjort hela dagen. Du har vart hos den äckliga lilla Elly hela dagen. Hon svek vår familj David, och jag har tagit hand om dig ensam i alla dessa år och vad får man tillbaka? Att du går hem till henne och bara förlåter henne" han fimpade den lilla ciggen som fanns kvar och tog genast en ny. 
"Jag vet sanningen pappa, det är du som har ljugit och jag fattar inte att du kunde" jag spännade blicken samtidigt som jag sa det och han kom närmare mig, han stirrade in med sina svarta ögon i mina och blåste ut lite rök från munnen, rakt i mitt ansikte.
"Jag ska ta hand om Elly, nu på en gång och ingenting kan stoppa mig" sa han och sedan var han ute ur rummet. Vad hade jag nu gjort? Jag måste göra något, fort. 


oooh, spännandeee! haha ne men aa.. Hur kommer det gå nu? Vad kommer David att göra? nästa kommer senare idag!

one way or another, del 27

10
Elviras Perspektiv;
Vi hoppade över den mattelektionen men vi gick till resten av lektionerna. Dagen gick fort och David och jag har bara kommit varandra närmare och närmare för varje timme. 
"Vill hon verkligen träffa mig?" frågade han för hundrade gången och jag nickade, precis som tidigare.
"Hon saknar dig verkligen, hon ska få berätta allt. Jag antar att jag inte ens vet hälften av det hon har att berätta" sa jag samtidigt som jag öppnade dörren in till oss. Elly mötte oss i dörren och fick syn på David som stod tyst och tittade på henne.

Jag kände hur spänningen ökade mellan oss och jag såg hur stel både Elly och David blev när de fick syn på varandra. Vi stod länge i hallen och inte rörde oss någonting, jag kände hur den pinsamma tystnaden ökade och jag skulle precis säga något för att lösa upp det hela men Elly hann före. 
"David, är det verkligen du?" sa hon och jag såg lyckan i hennes ögon blandat med tårar. Jag tittade på David som nu log lite brett samtidigt nickade. När jag tänkte efter så var det väldigt lika utseendemässigt. De båda hade gröna fina ögon med brunt hår. Han hade hennes näsa också. 
"Jag kan inte fatta att det är du, så stor du blivit" hon tog ett steg framåt och tillslut stod det och grät i varandras armar och mumlade olika saker som jag inte hörde. Jag lät dem vara och gick upp till mitt rum och skickade iväg ett sms till Louis. "Du kan aldrig ana allt som hänt idag, jag saknar dig älskling, vi ses väl snart antar jag. puss" jag läste om smset minst fem gånger, suddade bort det och skev dit samma sak igen innan jag väl tröck på skicka. Det tog bara några minuter tills jag fick svar och jag klickade snabbt upp det. "Jag och killarna är hemma hos mig nu, kom över om du vill. Saknar dig allt för mycket, puss" stod det. Jag tänkte ett tag, skulle jag verkligen lämna David och Elly ensamma? inte för jag tror att något ska hända, men.. På något sätt kändes det som en dålig idé att lämna dem. Men samtidigt så förstod jag inte varför jag brydde mig. Nu när Elly har David kanske hon inte vill ha mig längre, hon kanske helt enkelt bara kommer bry sig om honom nu. Jag är så rädd att förlora henne. 
"Låter bra! Kommer om ett tag xx" svarade jag Louis och gick ner för trappan. Jag såg in till vardagsrummet hur David och Elly skrattade och pratade samt kollade i gamla album. Jag drog en djup suck och utan att säga något så gick jag ut. 
 
Davids Perspektiv;
Vi hördes dörren slängas igen med en duns och både jag och Elly, eller mamma förstod att det var Elvira som gått ut. Hon hade vart lite borta enda sedan jag kommit hit faktiskt, inget jag brydde mig om förrän nu. Hon brukade aldrig vara den som aldrig säger hej då. Jag tittade försiktigt på mamma som bara skakade på huvudet.
"Hon kan vara sådär ibland. Bry dig inte om det" sa hon och ruffsade till mig i håret samtidigt som hon bad mig berätta lite om mig själv. Vilket jag gjorde. Hon kändes väldigt intresserad och jag insåg faktiskt hur bra hon var, hur pappa hade ljugit för mig i alla dessa år. Hon var inte alls den människan som slåss och lämnar en familj bara sådär, tvärt om, hon var den snällaste jag någonsin träffat och jag förstår nu vad jag fått mina ögon och min näsa ifrån. Jag berättade lite snabbt om min kärlek till teater och även musik och hon förstod mig precis eftersom Elvira var lika. Det märktes direkt att de hade en nära relation till varandra. 
"Varför lämnade du mig?" sa jag även om jag visste det redan, men jag ville höra det från henne. Hon började om historian om hur pappa hade hotat henne och det gjorde bara ondare och ondare i hjärtat för varje gång jag hörde den kändes det som.
"Pappa har väl vart snäll mot dig, David?" sa hon efter ett tag och spännde blicken i mig. Jag nickade och sa som det var. Han hade aldrig vart dum emot mig fysiskt, däremot psykiskt i och med att han ljugit för mig hela tiden. Hon kramade om mig samtidigt som vi satt och pratade, tänk att hon är min mamma. Hon släppte mig efter en stund och jag fick se alla plåster på hennes armar. 
"Vad har hänt?" frågade jag oroligt och kollade på hennes armar. Hon log lite osäkert mot mig och jag såg att något tygnde henne. 
"Kom igen, berätta" sa jag och puttade till henne lite löst på armen. Hon nickade och tog några extra andetag innan hon började berätta. 
"Jag försökte att leta upp dig för någon vecka sedan, jag saknade dig alldeles för mkt och jag visste att du befann dig här i områderna. Men på något sett så fick din pappa reda på det och sökte upp mig. Jag hamnade på sjukhus och kom hem i lördags" när jag hörde det så stelnade hela jag till, jag kunde inte tänka klart. Min pappa, hur kunde han? jag visste att han kunde bli arg, men det här? en misshandel? nu insåg jag faktiskt vilken hemsk människa han var. Jag ska göra allt för att hjälpa min mamma, jag tänker hjälpa henne att bli fri från pappa. Jag behöver bara lite hjälp. 

"Varför polisanmäler du inte pappa?" sa jag och tittade på mamma som bara satt och kollade på mig, det märktes att hon tog vara på varje varje minut just nu. Hon väcktes i hennes tankar och svarade snabbt på min fråga.
"Jag ville inte att det skulle hända något med dig. Jag är så rädd om dig, jag vill inte riskera att han hamnar i fängelse och jag visste inte vad som skulle hända med dig, eftersom jag inte visste om du ville ha mig som din mamma efter allt vad din pappa sagt om mig förmodligen" sa hon och jag kände hur tårarna föll ner. Jag tog hennes hand och sa tyst men samtidigt så tydligt att hon kunde höra mig.
"Jag ska hjälpa dig ur det här, jag står på din sida och jag bryr mig inte ifall han hamnar i fängelse, misshandlare som honom hör hemma där" sa jag och kände mig nöjd över det jag nyss fått ur mig. Jag såg hur glad hon blev och hon kramade om mig ännu en gång. Att få vara i min mammas armar igen gjorde mig så lycklig, jag hade verkligen saknat henne, trotts att jag bara var något år när hon lämnade mig så kommer jag ändå ihåg henne. 
"Jag älskar dig mamma" sa jag och kramade om henne hårdare och kände hennes tårar falla ner på mig.
"Jag älskar dig också vännen" sa hon och pussade mig på kinden. Det var i mammas famn jag ville vara och jag kände mig som fem år igen. 

Kände att jag har slutat så många delar så spännande så det får sluta lite bra denna gång! ;) 
Vad kommer hända mellan Elly, Elvira och David? Elvira verkar ju lite väl avundsjuk på David och vad kommer han att göra med sin pappa? ;) nästa del kommer imon! 

one way or another, del 26

8
Elviras Perspektiv;
"Heeej David!" sa jag samtidigt som jag gav honom en lätt kram. Han log och såg lika glad ut som vanligt.
"Hej Elvira, redo för matte?" sa han och skrattade till lite. Han hukade sig ner till golvet för att ta upp sina böcker som han nyss tappade ner och fick se att han hade två kort sitta på skåpdörren, jag tittade lite nogrannare på de två hängande korten och jag kände hur mitt hjärta dunkade snabbare och snabbare. Jag kände så väl igen bilderna. De var de två bilderna som var på första sidan i albumet hemma hos Elly. Hur kunde David ha dom i sitt skåp? Jag tittade på bilderna en gång till ännu nogrannare denna gång och ja, det var precis de bilderna jag hade sett igår kväll. 

Protege moi des mes desirsI'm not okay | via TumblrBest Friends | via Tumblr
Jag kände hur jag fick svårt att andas och jag visste inte riktigt vad som höll på att hända. 
"Vilka är det på bilderna?" stammade jag fram och svalde hårt. 
"Det är jag och min pappa när vi var i Thailand när jag var liten. Det var mamma som tog bilderna" sa han och log. Hans leende ändrades när han fick se mig men sa inget. Jag kände hur jag inte längre kunde stå upp så jag var tvungen att sätta mig ner, jag letade desperat efter en stol och som tur var fanns det en på andra sidan skåpen. Jag satte mig på den och andades djupt. Kan det ens vara möjligt? Davids mamma lämnade honom när han var liten och Elly hade en son som hon tvingades lämna för hennes egna liv. 
"Är du okej? Hur är det?" jag hörde att David kom och satte sig bredvid mig men med lite avstånd ifrån mig. Jag hade lugnat ner mig lite. Just nu sket jag i att alla människor stod runt om oss och kollade som om det aldrig sett människor förut, mina tårar började falla och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. 
"Saknar du din mamma?" fick jag ur mig och jag kände hur jobbigt det blev att prata om det, men varför? Var det för att jag ville ha Elly för mig själv? men ge dig nu Elvira, sluta va så självisk! 
"Jag vet att det pappa berättar om henne inte är sant iallafall. Jag kan inte direkt säga att jag saknar henne, men jag vill ha en mamma i mitt liv. Men hon lämnade mig när jag var liten, hon svek vår familj" fnös han till och det kändes lite i hjärtat när jag hörde hur han sa det, jag visste ju trotts allt sanningen, hur det egentligen var. 
"Din mamma saknar dig otroligt mycket, hon älskar dig med. Inget är som du tror" sa jag med blicken neråt men jag tittade snabbt upp och fick se hur David tittade på mig.
"Vad menar du?" sa han och flyttade närmare mig. Jag ville inget annat än att berätta, men för Ellys säkerhet så lät jag bli. Jag knep igen munnen och ångrar direkt det jag just sagt. Men samtidigt ville jag bara berätta, Elly skulle bli så glad över att få träffa honom igen. 
"Du måste lova mig att tro mig nu, annars kommer allt gå åt helvete" sa jag och tittade in i hans gröna ögon som hade vattnas ner. Han nickade fort och kollade intresserat på vad jag hade att säga. Jag öppnade precis munnen och skulle börja berätta då min mobil ringde, Elly stod det på displayen. Jag svarade och hon bara babbla på som vanligt om allt och ingenting, egentligen förstod jag inte ens varför hon ringde, kanske kände hon sig ensam? Eller hade hon bara dåligt samvete eftersom vi aldrig pratade något igår kväll? Hon skulle precis säga hejdå när jag sa det jag aldrig trodde jag skulle våga fråga. 
"Vad heter din son?" sa jag och bet mig försiktigt i läppen och hoppades med allt att hon skulle svara. Jag hörde hur hon suckade på andra sidan luren. "David, han är lika gammal som dig" sa hon och jag kände hur allt blev jobbigt igen, jag började inse mer och mer tecken på att det var David, min David som var just min kusin och Ellys barn. Jag tackade och sa att hon skulle hålla sig hemma över dagen vilket hon sa att hon skulle, mer sa jag inte. 
Jag gick tillbaka till stolarna där David satt och tittade oroligt på mig.
"Ärligt, vad är det som händer El, kan du berätta för mig också?" sa han och jag såg oron i hans ögon. Det kändes konstigt att veta att han faktiskt var av samma kött och blod som mig men ändå kändes det som en lättnad på något sätt, kanske för att det var just David. 
"David, rusa inte upp nu eller någonting." sa jag tyst och han fortsatte bara att titta men han nickade sin "fortsätt" blick. 
"Jag känner din mamma, väldigt väl" jag hann bara säga det och till min förvåning så bröt David ihop. Som tur var hade alla gått in på lektion redan så vi var ensamma i korridoren. Han tog min hand och höll om den hårt.
"Snälla, berätta mer. Jag vill veta allt, varför lämnade hon mig? jag behöver henne" hans röst lät väldigt darrig och  det syndes att han verkligen saknade en mamma, sin mamma. 
"David, din mamma är min moster, vi är kusiner" sa jag och log ett svagt leende samtidigt som vi kollade på varandra.
"Har jag en kusin? Du?" sa han och torkade tårarna samtidigt som han kramade hårt om mig. Jag kunde inte längre känna mig mer lättad över att ha det sagt och jag kände hur tårarna öven föll ner från min kind. Jag berättade exakt det som Elly berättat för mig, om hans pappa, om hur svårt det var att lämna honom och om hur mkt hon faktiskt saknade sitt barn. Han grät ännu mer när jag berättade det och såg väldigt arg och besviken ut på sin pappa men tillslut fick jag han lova att inte berätta något. 
 
Vi hoppade över den mattelektionen men vi gick till resten av lektionerna. Dagen gick fort och David och jag har bara kommit varandra närmare och närmare för varje timme. 
"Vill hon verkligen träffa mig?" frågade han för hundrade gången och jag nickade, precis som tidigare.
"Hon saknar dig verkligen, hon ska få berätta allt. Jag antar att jag inte ens vet hälften av det hon har att berätta" sa jag samtidigt som jag öppnade dörren in till oss. Elly mötte oss i dörren och fick syn på David som stod tyst och tittade på henne.

Hur tror ni att det går för dem? kommer de komma bra överens? vet inte vad jag mena i tidigare inlägg om att nästa del kommer komma ikväll, jag menade på eftermiddagen.. Och här är det! kommer dock ett till ikväll! hoppas ni gillade delen! KOMMENTERA! :D

länkbyte #7

2
Jag har alltså gjort ett länkbyte med de två tjejerna Felicia och Klara och de är , precis som jag - galna i One Direction så det skriver en novell om killarna. Deras pågående novell heter "it was meant to be" och är riktigt bra faktiskt, har läst igenom den lite grann sådär och de är en grym handling och den är spännande! 
 
Det handlar om;
    Diamond som nyss förlorat sin mamma i en hård kamp mot cancer tvingas flytta tillbaka till sin pappa som tidigare övergett deras familj för att flytta till England. Hon anländer med avsky på flygplatsen och ända sen dess har hon försökt att undvika sin pappa och allt som han vill henne, hon hatar honom och hans limosin. Diamonds vardag blir att röka, skolka och festa bara för att få bort tankarna från hennes mamma. Hon vill bara vara en i mängden. En dag så tvingar James - hennes pappa henne att följa med henne till hans jobb och hon hade verkligen inte tänkt sig stöta på det största pojk bandet i världen och inte heller killen från festen. Hon avskyr dem som hon hatar allt annat och den enda hon vill göra är att omfamna sig i den ljusgrå röken. Vad kommer hända med Diamond? Kommer hon forsätta leva som badass-tjejen i skolan och röka som om det vore lagligt eller kommer hon att försöka göra något bättre av sitt liv? Följ med i deras novell "It was meant to be" för att följa med i en berättelse om drama,humor,kärlek och vänskap.

          Vad väntar ni på? In och kika! Klicka på bilden eller↓
http://weloveoned.blogg.se/http://weloveoned.blogg.se/http://weloveoned.blogg.se/

one way or another, del 25

4
Elviras Perspektiv;
"Är utanför dig nu, kom och öppna din slöhög ;)" stod det och jag skrattade till lite samtidigt som jag reste mig upp ur sängen och sprang ner till ytterdörren och när jag öppnade dörren så stod det precis det jag ville se, Louis. Med sitt snedfixade hår och randiga tröja stod han där och log. Jag hade trotts allt bara pyjamas på mig men vad gjorde det? Jag sprang fram till Louis och slängde mig i hans armar, som jag har längtat efter honom, även om det bara gått ett dygn sen vi sågs senast. 

"hej finaste du!" sa han samtidigt som han höll om mig hårt. Jag sa ingenting utan jag var bara så himla lycklig över att få vara i hans armar igen. 
 
"Vill du ha något att äta?" frågade jag honom och började gå mot kylskåpet. Louis nickade och log och ner för trappan kom Elly trippande försiktigt med min tidigare frukost. 
"Hej Louis, kul att se dig" sa hon och klappade honom på kinden en snabbis.
"Kul att vara här" sa han och skrattade till lite gulligt. Vi gick till övervåningen så Louis fick äta sin frukost ifred utan att Elly skulle komma och störa. Vi satte på TVn och lät den bara stå på medan vi pratade om allt, om deras konsert på Fredag och han sa flera gånger hur mycket jag betydde för honom och hur fin jag var, jag hade aldrig trott på det någon gång förut, men när Louis sa det så kände jag mig verkligen speciell. Plötsligt så kom mina tankar in på natten, om Elly, om hennes barn och hennes ex. Jag var så inne i min egna lilla värld så det tog ett tag innan jag insåg att Louis pratade med mig. Jag tittade upp mot honom och såg hur han kollade oroligt på mig.
"Har det hänt något?" sa han och flyttade sig lite närmare mig. Skulle jag berätta för Louis om inatt? Om allt?  Jag berättade om mina tankar och om hur Elly kommit in med gråten i halsen och berättat om sitt barn, som även är min kusin. Han såg helt chockad ut när jag berättade det, ungefär lika blick som jag hade gett Elly inatt gav han mig nu.
"Men.. Vad heter hennes barn då? Vad heter exet? Hon lär ju polisanmäla ju" sa han och höll om mig. När jag tänkte efter, så hade jag inte frågat henne någonting. Det enda jag visste var att det var en son som hon hade, för det hade ju hon sagt. Det var nu när Louis sa det som jag faktiskt började undra vem min kusin egentligen var. 
 
Jag stod kvar i Louis armar ett långt tag innan det var dags för han att gå, klockan var tio och han skulle till studion tidigt imorgon och jag skulle till skolan, det skulle verkligen bli kul att träffa David igen och börja plugga på riktigt nu. Jag pussade och kramade på Louis en sista gång innan han gick ut.
"Älskar dig El!" viskade han i mitt öra och jag kunde inte låta bli att le. 
"Älskar dig också Louis" sa jag och vi kysstes ännu en gång. Jag skulle sova utan honom ännu en natt och jag förstod att det skulle bli jobbigt. Men jag klarar mig alltid. 
 
Elly hade gått hem till Lucy och Rose ett tag och om jag kände henne rätt så kunde hon vara där till sent på kvällen så jag satte mig i TVrummet och drog filten över mig och bara mös. Men jag fick se något under bordet som jag aldrig sett förut, jag tog fram den mörka saken under bordet och fick se vad det var, ett album. Jag bläddrade försiktigt i den och fick se massor med bilder, bilder på en liten, liten pojke som jag aldrig sett förr, men ändå kändes han bekant. Jag förstod självklart att det var hennes son och även min kusin. Jag bläddrade vidare och fick se bilder jag helst ville undvika, bilder på mig och mamma. Alla minnen snurrade plötsligt upp i mitt huvud och jag kände verkligen hur mycket jag saknade henne, inte den hon var på de senaste åren, utan hur hon var innan hon började dricka och ta piller. Hon och jag hade så otroligt kul tillsammans och åkte ofta utomlands, det gjorde ont i hjärtat att få se bilderna från min barndom och det fick mig att tänkta på mamma, vilken bra person hon var egentligen, innerst inne.  Jag kände hur jag inte längre klarade av att bläddra mer så jag la försiktigt tillbaka albumet igen och gick upp till mig, dags att sova. 
 
Jag väcktes nästa dag utav alarmet på min mobil och satte mig hastigt upp i sängen, jag gnuggade ögonen lite och gick sedan upp och började göra mig iordning. Jag tog första bästa klädersplagg ur garderoben och det blev en jeansshorta och ett par jeans. Jag borstade försiktigt ut håret och lär lockarna vara kvar. Drog på lite mascara och gick sedan ner. Elly hade redan gått till jobbet så jag var ensam hemma. Jag satte på mig skorna och gick mot skolan. 
 
Jag gick igenom de långa korridorerna innan jag var framme vid mitt skåp, jag hade matte första timmen och jag kände mig väldigt taggad eftersom matte är ett av mina bästa ämnen. Jag försökte se vart David var men jag såg han ingen stans. Tillslut så fick jag syn på honom, han stod ensam vid sitt skåp, sakta men säkert gick jag emot honom.
"Heeej David!" sa jag samtidigt som jag gav honom en lätt kram. Han log och såg lika glad ut som vanligt.
"Hej Elvira, redo för matte?" sa han och skrattade till lite. Han hukade sig ner till golvet för att ta upp sina böcker som han nyss tappade ner och fick se att han hade två kort sitta på skåpdörren, jag tittade lite nogrannare på de två hängande korten och jag kände hur mitt hjärta dunkade snabbare och snabbare. Jag kände så väl igen bilderna. De var de två bilderna som var på första sidan i albumet hemma hos Elly. Hur kunde David ha dom i sitt skåp? Jag tittade på bilderna en gång till ännu nogrannare denna gång och ja, det var precis de bilderna jag hade sett igår kväll. 

Del 25! Varför hade David två foton i sitt skåp, lika foton som Elly hade i sitt album? ;) nästa del kommer ikväll!

one way or another, del 24

7
Ellys Perspektiv;
"Vad är det? Den är halv tre" sa hon och gäspade stort. 
"Ja, men det har väl aldrig gjort dig något?" sa jag och gick fram till henne och gav henne ett leende. Hon log tillbaka och skakade på huvudet samtidigt som hon gjorde plats åt mig i sängen. 
"Jag har en sak jag aldrig berättat för dig, som jag tycker du är mogen nu att veta nu." sa jag samtidigt som jag gav henne en allvarlig min. Hon fortsatte bara att titta upp på mig som om hon ville att jag skulle fortsätta. Jag suckade och svalde innan jag fortsätte att berätta. Bara det att hur ska man berätta? Vart skulle jag börja? Tänk om hon blev arg? 

 
DevoteMilky-wayLouis Tomlinson
fuck youlately i've been waking up alone.(2) you lied | Tumblr

Elviras Perspektiv;
Klockan var halv tre och Elly kom in och såg väldigt nervös ut. Hon kom in med mitt favorit-te och hennes goda mackor som bara hon kan göra. Jag förstod direkt att hon ville säga något eftersom hon kom in så här sent så jag la på med Louis och gav plats bredvid mig i sängen. Hon mumlade något om att jag var mogen att veta något nu, vad menade hon med det? jag kände hur rädd jag blev inom mig och känslan jag fick var inte direkt bra, den var rättare sagt dålig. Hon suckade, pustade och mumlade olika saker men kom aldrig fram till det hon ville ha sagt.
"Kom igen, Elly. Du vet att du kan berätta allt för mig" sa jag och himlade mer ögonen. Jag hörde hur hon ännu en gång suckade men tillslut öppnade hon munnen och jag kollade intresserat på henne.
"Killen som kom in och slog mig.. Han var mitt ex" jag trodde jag skulle trilla baklänges när jag hörde det, hörde jag ens rätt? Hennes ex? jag kände hur mina ögon ökade i storlek och jag blev genast räddare. Hon kände alltså killen, väldigt väl också. Jag bara kollade på henne med mina vidöppna ögon och fortsatte lyssna. 
"Du har också en kusin" sa hon och jag såg på henne hur ögonen vattnades på henne. Nu förstod jag verkligen ingenting, hade hon ett barn? är hon seriös? 
"Va? vadå? alltså va?" fick jag ur mig medan jag tog händerna för pannan. Jag var helt stirrig i mitt huvud och jag fatta ingenting. Hon hade ju inga barn? Jag hade inga kusiner. Jag var de enda barnet i denna familj och har alltid varit det. 
"Det är sant. Men jag lämnade honom när han var väldigt liten på grund av att pappan, som nu är mitt ex. Sa att jag skulle lämna han och vår son ifred. Han hotade med att slå ihjäl mig om jag inte lämnade dem. Jag visste hur mycket han älskade vår son så han skulle aldrig göra honom illa, så för mitt eget liv så lämnade jag den familjen och jag tänker än idag på hur de har det. Så jag försökte söka upp min son och se hur han mådde vilket Taylor som pappan heter märkte, det var därför han kom hit och misshandlade mig, han ville alltså att jag skulle lämna dem ifred" jag såg nu hur hennes tårar inte längre kunde hålla sig inne. De rann ner från hennes kinder. Jag ställde ifrån mig min tekopp och la armarna om henne och vaggade henne fram och tillbaka, precis som hon alltid gjorde med mig. Chockad med ändå glad över att fått reda på sanningen var jag men jag är fortfarande besviken på henne att hon inte berättat det tidigare. Hon hade ljugit i alla dessa år. Hon hade ett barn, jag hade en kusin. 
Det tog ett långt tag innan någon sa något men tillslut så satte hon sig ordentligt och andades som vanligt igen.
"Det är inget lätt val att överge sin son ska du veta och det var en dålig idé att ens söka reda på honom igen. Men jag saknar honom, jag älskar honom än." sa hon och pussade mig på pannan. För ett ögonblick kände jag mig dum. Jag kände mig som om jag inte räckte till. Var jag bara älskad av henne för att hon inte hade någon annan att älska? Ville hon ens ha mig på riktigt? Nej, klart det inte är så Elvira, skärp dig, du tänker för mycket.
"Men du ska veta att jag älskar dig så mycket, jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig. Jag är så glad att du fick äran att komma och bo hos mig. Du och jag föralltid, så är det" sa hon och jag kände mig genast lättad. Mina avunsjuka tankar försvann direkt och och lutade mig mot hennes axel. Hon är verkligen som mamman jag aldrig fick, hon skulle bli en perfekt mamma. 
 
Jag vaknade nästa morgon av att något vibrerade, min telefon. Innan jag tittade på vem det var ifrån så satte jag på mig pyjamasen och låg och drog mig lite i sängen ett tag, men inget var som vanligt. Jag saknade Louis och hans närhet på morgonen, trotts hans usla morgonhumör så saknade jag ändå att ha honom bredvid mig i sängen och vakna upp till hans vackra ansikte. Det är nu när jag är ensam som jag faktiskt inser att det är i Louis armar som jag mår som bäst. Jag tog upp ipaden och tittade lite på Instagram, jag fick se en bild på Lucy och Liam och jag förstod att hon åkte direkt till honom inatt. De var verkligen söta tillsammans. 
 
Elly kom in med frukost som vanligt och vi pratade lite om gårdagen, jag sa att allt var lugnt och att jag inte la så mycket energi på det. Hon såg lättad ut och vi åt lite på vår frukost. Plötsligt hörde jag mobilen vibrera ännu en gång och då kom jag ju på att jag fått ett sms tidigare. Dem båda smsen var ifrån Louis och jag tittade först på det första han hade skickat. "Godmorgon älskling, jag kommer hem till dig nu.. Är utelåst och mamma och syskonen är ute och gör något annat" jag log lite när jag läste det och klickade fort in på det andra. "Är utanför dig nu, kom och öppna din slöhög ;)" stod det och jag skrattade till lite samtidigt som jag reste mig upp ur sängen och sprang ner till ytterdörren och när jag öppnade dörren så stod det precis det jag ville se, Louis. Med sitt snedfixade hår och randiga tröja stod han där och log. Jag hade trotts allt bara pyjamas på mig men vad gjorde det? Jag sprang fram till Louis och slängde mig i hans armar, som jag har längtat efter honom, även om det bara gått ett dygn sen vi sågs senast. 

Haha, åh.. fick sluta delen lite bra iallafall! 

Vad tror ni? Kommer Elly leta reta på sin son och vem är han? ;) nästa del kommer imon!
 

one way or another, del 23

8
Elviras Perspektiv;
"Jag lovar, det var han. Det var han som sprang in här och slog halvt ihjäl mig, jag är så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra!" hörde jag en röst säga utifrån toaletten där jag satt, Ellys röst. Jag förstod genast att Elly döljde något för mig, men vad? Vad är det hon är så rädd för och varför har hon inte berättat något för mig? Hon sa ju att hon inte visste vem killen var som kom in här, ljög hon? Tusen frågor snurrade i mitt huvud, men inga svar. 

secrets tumblr - Google'da Araheart this pitcure, follow us and we will follow you back :- *friendship | Tumblr

Jag gick ut från toan lika tyst som jag kom dit och nästan sprang upp till mitt rum där Lucy satt och som vanligt höll på med mobilen, jag fattade såklart att det var Liam eftersom hon log så mycket mot displayen. Hon tittade hastigt upp mot mig och såg nog direkt att det var något.
"Men gud, har det hänt något? du ser helt förskräckt ut" sa hon och fortsatte att kolla på mig och spännde blicken lite. Jag satte mig bredvid henne i sängen och tittade ner mot golvet, jag ville helst bara glömma det Elly sagt och kunna va glad med Lucy, men det gick inte. Tankarna gick i hundra sjuttio i mitt huvud och jag kunde inte tänka klart. "Jag lovar, det var han. Det var han som sprang in här och slog halvt ihjäl mig, jag är så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra" orden ekade om och om i mitt huvud och jag kände hur jag började skaka. Elly visste vem killen som slog henne var och hon har inte sagt något till mig. 
"Kom igen El, berätta. Vad har hänt? Är det Louis?" sa hon och tittade nu lite bekymmrat på mig. Jag bara skakade på huvudet och hoppades på att hon skulle ge sig. Men hon fortsatte bara att stirra. Tillslut så kunde jag inte låta blir att berätta det jag hade hört och när jag hade berättat allt så såg jag i hennes ögon hur hon också blev rädd och sa ingenting. Det blev tyst ett tag men som vanligt så började vi prata bort de tråkiga tystnaderna som uppstår ibland och vi började istället prata om roliga minnen istället. Klockan blev helt plötsligt halv två på natten så vi bestämde oss för att gå ner till Elly och Rose. Vi nästan sprang ner för trapporna för att se vad de har för sig eftersom vi inte längre hörde något prat från nedervåningen. När vi kom ner så fick jag se Elly och Rose gråta i varandras armar och jag fattade nu absolut ingenting, vad är det som händer? 
"Vi ska nog gå nu, Lucy. Det är rätt sent" sa Rose och släppte taget från Elly som torkade sina tårar. Det kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat när jag såg henne ledsen. Klart det har hänt något, Elly grät nästan aldrig ju. 

Vi kramade om Rose och Lucy som gick hem efter en stund och kvar stod jag och Elly i hallen, vi båda var väldigt tysta men tillslut så fick jag ur mig en det jag ville ha sagt hela kvällen.
"Är det något som har hänt?" frågade jag lite försiktigt samtidigt som hon tittade på mig. Jag visste ju att något hade hänt, men jag tycker att hon ska få berätta det själv.
"Nej det är ingenting, jag är bara lite känslig just nu. Duvet, med alla mediciner och sånt" sa hon och gav mig en  kram. Varför ljög hon för mig? Hur dum tror hon att jag är? Jag ville iallafall inte, eller jag orkar inte rättare sagt göra en sån stor diskussion av det hela men på ett eller annat sätt så lär jag få reda på vad som egentligen händer. Jag sa godnatt till Elly och gick och la mig & fick se att jag fått ett sms ifrån Louis.
"Hej babe, haft en bra kväll? Önskar du var här nu, känns så konstigt att sova utan dig. Älskar dig mest, puss" stod det och jag läste allt och kände hur jag log för mig själv. Han var så himla gullig. Jag svarade att kvällen vart bra och hur kul jag har haft, att ta upp det här med Elly var inte rätt tillfälle just nu kände jag.
 
Ellys Perspektiv;
Jag vet att jag borde ha berättat för Elvira hur det egentligen ligger till, men jag vet inte hur hon skulle reagera. Allt skulle förstöras, allt vi har. Men hon förtjänar att veta sanningen, hon är 17år nu, jag tror att hon klarar nog av att veta detta nu. Klockan var halv tre men jag hörde en röst från övervåningen så jag antog att hon var vaken. Jag satte på lite te och gjorde hennes favoritmackor innan jag gick upp till henne. Utan att knacka så gick jag in i hennes rum och hon kändes väldigt osäker när jag kom in i rummet. 
"Ja.. Men nu kom Elly in här, måste sluta. Älskar dig mest älskling, sov gott" sa hon i telefonen när hon såg mig i dörröppingen så jag antog att det var Louis. Jag flinade lite smått till henne och såg hur hon rodnade.
"Vad är det? Den är halv tre" sa hon och gäspade stort. 
"Ja, men det har väl aldrig gjort dig något?" sa jag och gick fram till henne och gav henne ett leende. Hon log tillbaka och skakade på huvudet samtidigt som hon gjorde plats åt mig i sängen. 
"Jag har en sak jag aldrig berättat för dig, som jag tycker du är mogen nu att veta nu." sa jag samtidigt som jag gav henne en allvarlig min. Hon fortsatte bara att titta upp på mig som om hon ville att jag skulle fortsätta. Jag suckade och svalde innan jag fortsätte att berätta. Bara det att hur ska man berätta? Vart skulle jag börja? Tänk om hon blev arg? 


Vad är det för något som Ely har att berätta som är så viktigt? och hur tror ni att Elvria ska reagera när hon får reda på vad som egentligen händer? Nästa kommer senare ikväll ! 
 

one way or another, del 22

9
Elviras Perspektiv;
"Han pussade mig inte på kinden där, på bilden" sa jag och tittade ner och såg hur mina kinder blommade.
"Det förstår väl jag med, paparazzis är bara så himla överdrivna hela tiden. De är överallt" sa han och skrattade till. Jag log för mig själv och hoppade närmare han i sängen, han drog sina armar runt om mig och kysste mig, långsamt och passionerat. Kändes bra att han förstod min situation och jag är så glad över att han inte var som Direk, som aldrig tillät mig ha några andra killkompisar. Louis är bäst, nästan för bra för att vara sann. 

kittysopink@tmblr(:I Know There's Something More
UntitledNISA56ZoSophia

Louis Perspektiv;
Jag vet inte riktigt varför Elvira kände sig så dum. Klart jag fatta att de inte gjorde något, hon är inte den typen som går och kysser andra, dessutom skulle det isånnafall vara han som kysste henne, men så var det ju inte. Jag vet ju hur det är i den här branchen, man jagas av paparazzi och får aldrig vara ifred, läskigt men jag har själv valt det och jag är van, men skulle El klara av allt som kommer skrivas? Kommer hon klara av allt hat hon kommer få? Jag hoppas verkligen det eftersom det är henne jag vill ha. 
"Tänker du på något speciellt älskling?" hörde jag en ljus röst viska bredvid mig. Jag skakade på huvudet för att inte göra henne orolig i onödan. Jag tänkte ju inte på något speciellt. 
Hon tog min hand och kollade på mig med sina blåa ögon som man drunknade i, hon var så fin.  Jag drog upp henne så hon låg halvt på mig och kysste henne, att vara i hennes närhet gjorde mig hel, jag kände mig aldrig ensam och jag mådde så otroligt bäst med henne vid min sida. 
 
Elviras Perspektiv;
Jag vaknade i Louis armar även denna morgon. Som vanligt så sov han när jag vakna men jag lyckades att ta mig ur hans varma omfamning utan att väcka honom. Jag gick in på toan men kom snabbt tillbaka. Jag tog min mobil och tittade Instagram och Twitter en snabbis och suckade för mig själv när jag såg alla kommentarer och frågor om mig och Louis. Det tog ett tag innan jag insåg att jag hade fått två SMS. Ett från Elly och ett från Lucy. På något sätt så tyckte jag att Ellys sms lät viktigare så jag klickade upp det först. "Hej gosan. Jag är hemma nu, förstår att du är hos Louis. Men Lucy och Rose kommer och äter med oss ikväll och sånt. Du får gärna komma hem, puss älskar dig mitt hjärta" stod det och jag läste om det flera, flera gånger. Jag andades ut kände att jag kunde ta det lugnt och då var Elly ett bekymmer mindre. "Vi ses ikväll, bara du,jag mamma och Elly. Ska bli skönt med lite tjejsnack som förr igen! puss" jag läste Lucys sms och hela jag flinade till, hon är ju som hon är men endå världens bästa vän. Vi kan vara så galna, ingen förstår oss när vi sätter igång med det beteendet. Jag log för mig själv under tiden jag tänkte på allt jag och Lucy gjort under bara detta året, helt sjukt vad många minnen vi har. 
 
"Godmorgon älskling" hörde jag en trött Louis säga bredvid mig och jag skrattade till lite när jag hörde hans trötta morgonröst, han var så söt. 
"Hej babe, vad söt du är" sa jag och la mig närmare honom och lät hans armar hålla om mig. Vi låg och pratade en stund om allt möjligt innan vi bestämmde oss för att klä på oss och gå upp. 
"Juste Louis, Elly är frisk och hemma så ikväll kommer Lucy och Rose och äter med oss så jag måste hem" sa jag medan jag tog på mig min svarta kofta och ett par tights. Han gav mig en mjuk kram bakifrån och pussade mig på kinden.
"Klart du ska gå hem. Jag och killarna lär öva lite till konserten på fredag nästa vecka här i London. Du och Lucy kan väl komma? Vi fixar biljetter åt er och jag slår vad om att Liam skulle älska att Lucy kom" sa han och kollade lite frågande på mig som bara log. 
"Klart vi kommer! Vill ju inte missa det ju" sa jag och skrattade till lite samtidigt som Louis vände mig så jag stod framför honom och sedan pussade han mig med sina mjuka fina läppar. 
-
Äntligen satt vi tillsammans igen. Som vi alltid gjorde förut. Bara jag, Elly, Rose och Lucy. Vi pratade, skrattade occh grät tillsammans och det bästa, Elly var bra igen. Att se henne stå där i dörröppningen när jag kom och  bara sprang fram till mig och gav mig en stor kram gjorde min dag, aldrig hade jag vart så glad över att se henne.
"Jaha ungdomar, de går bra med kärlekarna också har jag hört" sa Elly och gav oss en retsam min, precis som vanligt. Vi båda berättade om våra dagar med Liam och Louis och även att vi blivit bjudna på deras konsert den kommande fredagen. Jag såg i Ellys ögon att hon blev glad och hon bara log ett brett leende. 
 
Vi hjälpte till att duka av när vi ätit klart men jag och Lucy gick upp till rummet efter det. Vi spelade en omgång FIFA och bara snacka om allt möjligt, precis som vanligt. Vi skrattade åt allt och vi kunde absolut inte vara seriösa nån gång. 
"Hur är det med Liam och dig nu då? Har ni bråkat någon gång?" frågade jag nyfiket och såg hur Lucy flinade åt mig. 
"Nej, faktiskt inte. Jag antar att vi båda har växt upp en aning och vi kommer faktiskt bra överens. Han är världens bästa kille, precis som förr. Så otroligt omtänksam och stöttande." sa hon och vi började skrattade i munnen på varandra, inte för att det var roligt på något sätt, vi bara skrattade ändå och det var det som gjorde att jag älskade henne så mycket, hon var så lättsam. 
"Jag ska bara på toa" sa jag och gick försiktigt ner i trappan för att inte störa Elly och Rose med deras tjejsnack, jag såg hur de satt och pratade i soffan medans jag gick in på toan, jag tror inte att det märkte mig ens.
"Jag lovar, det var han. Det var han som sprang in här och slog halvt ihjäl mig, jag är så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra!" hörde jag en röst säga utifrån toaletten där jag satt, Ellys röst. Jag förstod genast att Elly döljde något för mig, men vad? Vad är det hon är så rädd för och varför har hon inte berättat något för mig? Hon sa ju att hon inte visste vem killen var som kom in här, ljög hon? Tusen frågor snurrade i mitt huvud, men inga svar. 


Ja, vad är det för något Elly menar? Kommer Elvira ta modet till sig att fråga? Eller kommer hon få reda på det endå? Nästa del kommer imon!

one way or another, del 21

3
Elviras Perspektiv;
Jag kände också hur det burrade till i fickan. Jag tittade förvånat på displayen och fick se att det var ifrån David.
"Vill prata med dig, om en viktig sak, ses i parken nu?" jag såg att Louis också tittade, men som tur är så är han ingen svartsjuk kille som inte accepterar att hans flickvän hade killkompisar, så han log bara åt mig och sa att jag skulle gå och prata med honom. Men vad var det han ville prata med mig om? Hade jag gjort något fel? Varför lät han så allvarlig? 

Happy 21st Lou!Just girly things.Schedvin

"Jag kan skjutsa dig om du vill?" jag tittade på Louis som log osäkert.
"Nej, det är bra. Jag går tack" sa jag till honom och pussade honom snabbt på kinden. Jag sa till alla att jag skulle gå ut ett tag och att jag skulle komma tillbaka om ett tag. 
 
Med tunga steg gick jag på den kalla vägen och vinden blåste bort håret från mitt ansikte. Det var ett typiskt maj-väder och det var lite kyligt ute. David och jag hade bestämmt att vi skulle mötas på en fika inne i stan så jag gick snabbt emot caféet vi sagt att vi skulle mötas på. 
Jag kom fram och fick se David som redan tagit platser satt i fönstret och vinkade, jag log ett brett leende och gick in. 
"Hej fina du!" sa han och kramade om mig lite lätt jag nickade ett hej och satte mig mitt emot honom. Jag såg på honom att något var fel eftersom han satt och tittade ner under hela tiden. 
Jag harklade mig lite smått och fick tillslut hans uppmärksamhet. 
"Ehm.. David, hur är det? vad ville du prata om?" sa jag lite tyst och försökte möta hans blick som tittade ner mot bordet. 
"Du vet på lektionen i fredags? jag har haft ett par tjejer förut, men jag har kännt att ingen är rätt. Tjejerna är efter mig som jag vet inte vad, jag förstår inte vad jag gör som är så.." han tog en kort paus och drack lite utav sitt kaffe men fortsatte efter ett tag.
"Jag är bara en vanlig kille med en okej sångröst och en bra skådespelare ju, jag vet inte riktigt vilka som är mina riktiga vänner egentligen" sa han och drog en djup suck. Jag tittade på honom förstårligt eftersom Louis går igenom nästan samma problem. Jag sa ingenting men jag tittade på honom en lång stund.
"Du är den enda riktiga vännen jag har, enda sen du börja i våran klass så har jag äntligen fått en riktig vän känns det som" sa han och log mot mig. Det kändes så skönt att höra det ifrån David och jag var inte speciellt chockad av att få höra sånt ifrån han heller, han var verkligen trygg och ärlig hela tiden och det var därför jag tyckte om han så mycket.
"sen har ju jag inte vågat tagit in någon i mitt liv på riktigt. Min mamma lämnade mig när jag var liten och min pappa har ännu inte gått vidare. Han är arg på henne än och kan fortfarande inte förstå hur hon bara kunde lämna oss. Jag själv var så liten så jag kommer knappt ihåg henne, men jag kommer ihåg att hon grät mycket innan hon stack, trotts att jag bara var något år så kommer jag ihåg allt så väl" det högg till lite i hjärtat när han sa det och jag såg hur han kämpade för att hålla tårarna inne. Jag kände igen mig så väl, min pappa stack också ifrån mig och det ända jag vet om honom är de få sakerna Elly berättat. Men jag vill inte ta upp den diskussionen nu. 
Jag satte mig bredvid David och kramade om honom, jag förstod att han behövde en kram. Efter en stund så reste han sig upp och torkade tårarna.
"Förlåt" sa han och tittade på mig och jag såg hur generad han blev.
"För vad?" sa jag och flinade lite, han var så go. 
"För det här. Jag ska inte ta ut mina känslor över dig det var verkligen inte meningen" fortsatte han och kollade neråt igen. Jag ruffsade till honom lite i håret och bara skrattade. Som tur var så skrattade han också. 
"Kan du inte berätta lite hur det går för dig och Louis?" sa han tillslut och jag sken upp bara jag hörde namnet, Louis. Jag berättade för honom om allt vi hade gjort och att vi var i stort sett tillsammans nu. Jag såg hur glad han blev och kramade om mig ännu en gång.
"Vi ses på måndag!" sa jag och efter några timmar med mycket skratt och prat så gick vi skilda vägar. 
-
Jag knackade försiktigt på Louis dörr och han öppnade med ett leende. 
"Hej snygging" sa han och drog snabbt in mig i en varm kram.
"Gud vad kall du är, gå ner och byt om till varma kläder" flinade han och släppte händerna om min midja. Vi gick ner till Louis rum och jag fick låna ett par mjukisbyxor av honom som var en aning för stora, men vad gjorde det? Sköna var dem iallafall. Vi la oss i sängen och kollade lite på mobilerna då Louis fick syn på en bild, på mig och David, kramandes med varandra. Dock så brydde han sig inte om det utan bara bläddrade vidare neråt på Twitter men fick se en annan bild på oss. En när han pussade mig på kinden. Men gjorde han det? Nej. Han viskade i mitt öra, men hur skulle jag få Louis att tro på det? Det ser ju verkligen ut som han pussar mig. 
"Louis, det är inte som det ser ut, han bara viskade en sak" sa jag och tittade allvarlig på honom som inte verkade bry sig alls.
"Va? Vad menar du nu?" sa han och tittade på mig med en orolig blick. Nu insåg jag att han förstod, han brydde sig inte alls om bilden. Men nu har jag gjort bort mig. Nu vill han ju veta, såklart. 
"Han pussade mig inte på kinden där, på bilden" sa jag och tittade ner och såg hur mina kinder blommade.
"Det förstår väl jag med, paparazzis är bara så himla överdrivna hela tiden. De är överallt" sa han och skrattade till. Jag log för mig själv och hoppade närmare han i sängen, han drog sina armar runt om mig och kysste mig, långsamt och passionerat. Kändes bra att han förstod min situation och jag är så glad över att han inte var som Direk, som aldrig tillät mig ha några andra killkompisar. Louis är bäst, nästan för bra för att vara sann. 

Del 21! Jättekul att ni har kommenterat och allt medans jag vart borta, så himla söta allihopa! Ska svara på dem nu och jag ska läsa ikapp jättemånga noveller. Jag är hemma nu iallafall så jag kommer uppdatera som vanligt igen! Nytt inlägg kommer förmodligen ikväll! Kram.
 
 
 
 

one way or another, del 20

4
Elviras Perspektiv;
"Är så glad över att jag har dig, tack för att du är du" sa han och gav mig ett stort leende. Jag såg att jag hade fått flera tusen nya följare på bara några timmar och jag kände mig verkligen inte van vid sånt, det kändes lite obekvämt men samtidigt kul. Dock hade jag och Louis inte gått ut offentligt att vi är ett par än, och det kanske var lika bra det men än så länge hade jag inte fått så mycket hat än, men jag är beredd på det värsta. Allt för Louis.

Facebook@TeeshaHenry_ | Louis Tomlinsonlong hair | Tumblr 

Jag la mig ner i Louis otroligt sköna säng och han la sig bredvid mig. Vi kysstes bara längre och längre och han började försiktigt ta av min tröja. Jag var lite osäker på av han skulle säga när han såg alla blåmärken jag hade kvar sedan övergreppen och slagen från mamma och hennes killar. Ärren hade jag däremot redan visat, dock håller de på att gå bort, som tur är, men de syns fortfarande. Det fanns inte något jag hatade mer än min kropp. Han tog nu av sig sin egen tröja och fortsatte att pussa på mig. Han fick syn på blåmärkerna och slutade genast. 
"Vad är det här?" sa han och tittade oroligt på mig, man såg verkligen i hans ögon att han blev osäker.
"Jag berättade ju att jag blev misshandlad av min egen mamma och hennes killar." sa jag lite tyst.
Han tog ett löst tag om mig och drog mig tätt intill honom. 
"Jag visste inte att de syndes så bra fortfarande, förlåt" viskade han i mitt öra och jag kollade på honom.
"Det är lugnt, Louis. Du kunde inte veta" sa jag och drog min hand längs hans upåtkammade hår. Han tog av sig sina byxor och jag gjorde lika, mer än så gjorde vi inte. Jag la mig bredvid honom och bara kollade in i hans ljusa fina ögon. 
"Jag älskar dig El" sa Louis och höll om mig åt sidan. Jag kände hur leendet växte och hur lycklig jag kände mig.
"Jag älskar dig också Lou" sa jag och lutade huvudet bakåt så våra läppar kunde mötas.
 
"Louis, dina kompisar är här" vi väcktes av att Louis ena lillasyster Daisy som kom in i hans rum. Jag vaknade direkt och log mot henne. Hon vinkade mot mig och gick sedan ut. 
"Hejsan era små turturduvor, ligger ni här och sover?" jag kollade förvånat upp och fick se att Lucy och resten av killarna hade kommit in. 
"Vad fan gör ni här? Jag vill sova" hörde jag en morgontrött röst säga bredvid mig på andra sidan sängen. Vi alla började skratta, alla utom Louis då förståss. 
 
En halvtimme senare var vi alla uppe och klara. Killarna spelade lite FIFA och jag och Lucy tog en liten ensamtid och gick iväg och pratade en stund. Vi kom in på killar och kärlek helt plötsligt och det kändes inte lika jobbigt att prata om sånt längre kände jag.
Jag berättade om natten med Louis och hur bra han behandlade mig. Då berättade hon även om Liam, om hur de sov med varann i natt och allt de hade gjort. Jag blev verkligen glad för hennes skull. 
 
Någon timme efter så gick vi tillbaka till Louis hus och där satt de fortfarande och körde FIFA och skrek så man hörde ända ut till vägen.
"Hur går de för er?" sa jag när vi kom in till Louis rum. 
"Äsch, Zayn förlorar som vanligt" svarade Harry och jag tittade upp mot TVn och fick se vad det stod, 6-3 till Liam och Zayn var argare än någonsin. 
"Skitspel!" sa han och vi alla andra skrattade, han var verkligen en så dålig förlorare. Jag kände hur någon kramade om mig bakifrån och jag tittade hastigt bak, såklart var det bara Louis som stod där och jag vände mig om och jag kände hur hans armar omfamnade mig. Jag kände också hur det burrade till i fickan. Jag tittade förvånat på displayen och fick se att det var ifrån David.
"Vill prata med dig, om en viktig sak, ses i parken nu?" jag såg att Louis också tittade, men som tur är så är han ingen svartsjuk kille som inte accepterar att hans flickvän hade killkompisar, så han log bara åt mig och sa att jag skulle gå och prata med honom. Men vad var det han ville prata med mig om? Hade jag gjort något fel? Varför lät han så allvarlig? 

Tidsinlägg #6! Kommenteraa!

one way or another, del 19

5
Elviras Perspektiv;
Lucy gick hem vid ett på natten men Louis stannade kvar över natten, det kändes tryggt att ha honom vid min sida och han släppte aldrig taget om mig. Vi låg i soffan hela tiden och sa inte så mycket, jag var stum efter händelsen och ville helst inte prata alls. Vi somnade i soffan och vaknade några timmar efter av att telefonen ringde. Det var okänt nummer så jag tvekade en stund om jag verkligen skulle svara, men efter några signaler så svarade jag lite osäkert. 

luxe kills. | via Tumblrlouis tomlinson mom What Girls Like ~s billeder | via Facebook

"Vi kommer ifrån sjukhuset här i Doncaster, är det Elvira Lundgren?"
Jag fick fram ett ja och jag såg hur Louis tittade på mig, jag satte mig ordentligt i soffan och tittade på honom samtidigt som jag pratade. 
"Jag förstår, ja.. mm.. okej" *klick* Jag satt tyst ett tag innan jag sa något. 
"Vem var det? å vad sa den?" sa Louis tillslut och tittade på mig. 
"Det.. det var sjukhuset" började jag och kollade ner mot golvet. "Jaha, och?" fortsatte han och jag fortsatte att titta ner.
"Hon är nästan helt frisk, men de vill fortfarande ha kvar henne på sjukhuset i några nätter" sa jag samtidigt som jag försökta förtränga bort tårarna som bara ville ut. 
"Men det är ju bra att hon är frisk iallafall, låt henne ta det lugnt på sjukhuset. Hon kommer hem igen" sa han och drog mig intill sig. Han var alltid så trygg och jag visste att han hade rätt. Jag pussade honom på munnen en lång stund innan jag fortsatte.
"Men jag vill inte vara här, här i huset. Det är mitt och Ellys ställe och utan henne är allt så tomt här" sa jag och tittade på Louis som log.
"Vi kan bo hos mig! Min mamma skulle gärna vilja träffa dig!" sa han och hela han sken upp. Det lät som en bra idé och jag började packa lite kläder och sånt. 
 
Vi kom fram till Louis hus som såg inte med vanligt ut än de andra husen här på gatan. Vi gick in och i köket stod en kvinna som inte alls såg ut som Louis faktiskt men jag förstod att det kanske var hans mamma. 
"Hej fina du! Är det du som är Elvira?" sa hon och välkomnade mig med en stor kram. Jag nickade och log och hon presenterade sig som Johanna. Inne i TVrummet satt det många barn, som jag antog var Louis småsyskon. Dem alla sprang emot Louis och kramade han och sedan mig. Det var verkligen kul att se hur Louis var mot sin familj.  Vi gick ner till hans rum och lämnade väskan och sen gick vi ut på gården och spelade lite fotboll. Jag hade aldrig vart speciellt bollrädd och jag hade spelat fotboll i flera år så jag var ju inte precis någon amatör men Louis var mycket bättre än mig ändå. 
 
Vid maten så satt vi och pratade om allt möjligt, jag kom väldigt bra överens med Louis familj och hans mamma var verkligen jättesöt. 
Jag tackade så mycket för maten och jag och Louis gick ner till hans rum och satte på en film. Jag kollade snabbt på Twitter och fick se en bild på mig och Louis som är ute och går.
"Louis, kolla" sa jag lite förvånande och visade honom bilden. Han såg inte precis förvånad ut och sa bara
"Välkommen till min värld" och såg bortåt. Jag tog hans hand och satte mig närmare honom.
"Det är lugnt, det är du och jag, vi låter aldrig några dumma paparazzibilder få förstöra något" sa jag och tittade in i hans ögon. Han pussade mig i pannan och log. 
"Är så glad över att jag har dig, tack för att du är du" sa han och gav mig ett stort leende. Jag såg att jag hade fått flera tusen nya följare på bara några timmar och jag kände mig verkligen inte van vid sånt, det kändes lite obekvämt men samtidigt kul. Dock hade jag och Louis inte gått ut offentligt att vi är ett par än, och det kanske var lika bra det men än så länge hade jag inte fått så mycket hat än, men jag är beredd på det värsta. Allt för Louis. 

Tidsinlägg #5, vad tycks?

one way or another, del 18

5
Elviras Perspektiv;
"Jag spelade ju snällt mot dig förstår du väl" sa han och pussade mig på kinden. Jag höjde upp ögonbrynen lite och såg hur Lucy skrattade åt oss. 
"Ni är verkligen så söta tillsammans" sa hon och jag och Louis log mot varandra samtidigt som han pussade mig på näsan. 
 Vi satt och pratade på mitt rum då vi plötsligt hör en duns och ett skrik nerifrån, Elly!

ZoSophiatumblr_inline_mihraj672Y1qz4rgp.gif (500×339)Pinterest / Inicio

Jag och Lucy sprang fort ner och såg Elly ligga på golvet, medvetslös, dörren ut var öppen och jag tittade fort ut genom fönstret då jag ser en röd bil lämna garageuppfarten. Jag fick panik och kände hur tårarna började komma och hur jag bara ville springa bort. Jag blev plötsligt så otroligt rädd, rädd att förlora den enda som funnits där när ingen annan gjorde det. Louis,Niall,Liam,Harru och Zayn kom snabbt springande ner och fick se Elly ligga på golvet. De blev chokade och Louis höll om mig, allt han kunde för att jag inte skulle springa iväg. Jag kände hur jag skakade och jag var helt panikslagen. 
 
Minuterna efter kom ambulansen och tog med Elly till sjukhuset. Poliserna stannade kvar och förhörde oss och vi blev plötsligt vittnen till ett mordförsök. Jag berättade det som jag kunde minnas och var fortfarande skakig. Jag hade bett de andra killarna gått hem och det gjorde de, Lucy och Louis stannade kvar med mig och vi åkte snabbt iväg till sjukhuset. Vi fick gå in och vänta i ett litet rum där det var helt vitt och tyst. Det var verkligen ett hemskt ställe och att sitta och undra om sin egen moster skulle klara sig eller inte var ännu hemskare. Vad skulle hända med mig? Jag skulle aldrig klara mig utan Elly. 
 
Efter timmar väntandes i det där lilla rummet fick vi äntligen gå in till Elly, eller jag gjorde det ensam rättaresagt. 
"Elly, vad hände? Kommer du ihåg något? Vad kommer hända nu? Vad kommer hända nu? Lämna mig aldrig, det skulle vara vi föralltid, kommer du ihåg?" jag kände hur panikattacken kom tillbaka och tårarna sprutade ut. Jag la mig bredvid henne i sjukhussängen och jag såg att hon försökte säga något men jag var helt förkrossad. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Tillslut lugnade jag ner mig och försökte lyssna på Elly.
"Det kom in en man jag aldrig sett förr och slog till mig. Jag har ingen aning om varför, men älskade vännen. Ta det lugnt, jag klarar mig fint" sa hon och smekte handen över mitt hår samtidigt som hon vaggade mig fram och tillbaka. Jag kände hur tårarna fortsatte att rinna och det kom in en liten kvinna in och berättade att besöketiden var slut. Jag gick sakta upp ur sängen och sa hej då till Elly som snart skulle få komma hem igen. 
"Det var tur att det inte var så allvarligt, men polisen vill gärna prata med dig en gång till, de är här utanför" sa den lille kvinnan och jag gick sakta ut mot Louis och Lucy igen där även två kvinnliga poliser stod. Jag fick berätta allt jag visste ännu en gång och de skrev upp allt vad jag sa. De tackade för sig och sedan åkte vi hem igen. Det var tyst hela bilresan hem och även när vi kommit in så var det en evig tystnad innan någon började prata. Det var skönt att det var Fredag så jag slapp gå till skolan imorgon. 
 
Lucy gick hem vid ett på natten men Louis stannade kvar över natten, det kändes tryggt att ha honom vid min sida och han släppte aldrig taget om mig. Vi låg i soffan hela tiden och sa inte så mycket, jag var stum efter händelsen och ville helst inte prata alls. Vi somnade i soffan och vaknade några timmar efter av att telefonen ringde. Det var okänt nummer så jag tvekade en stund om jag verkligen skulle svara, men efter några signaler så svarade jag lite osäkert. 

Tidsinlägg #4. Vem kan det vara som ringde? 

one way or another, del 17

7
Elvrias Perspektiv;
"Niaaaaaaaaaaallll" skrek Louis och sprang emot honom och gav honom en kram. Niall kom sedan fram till mig och hälsade och även han var rolig och snäll, humor hade han också. Det kom fans lite då och då och ville ta bilder med killarna och jag tyckte bara att det var så snällt av dem att det är så snälla mot fansen. Efter en timme på fotbollsplanen så bestämmde vi oss för att gå hem till mig och jag kom även på att Liam och Lucy var där hemma, undra hur det gick för dom?

♡•♡•♡♥party like a rockstar

Vi möttes i dörröppningen av Elly som precis kommit hem från jobbet. Hon fick se Louis och de andra killarna och såg väldigt chokad ut.
"Jaha, Hej, Jag är Elly" sa hon lite förvånat och de fyra killarna hälsade artigt på henne. Och ner från trappan kom även Liam och Lucy och då fattade Elly verkligen ingenting, men hon sa inget utan bara gick in i köket med ett leende. Jag skrattade till lite när jag tittade på henne och jag såg att även hon flinade. Vi alla gick upp igen och pratade, killarna lärde även känna Lucy som satt i Liams knä under nästan hela tiden, jag antog att det hade pratat ut och löst allt, äntligen.
"Va ska vi göra?" frågade Zayn otåligt och tittade mot oss som såg lika frågande ut. Jag såg att Harry tittade på något i mina hyllor. 
"Vi kan väl sjunga singstar?" sa han efter en stund och tittade upp. Vi alla började skratta men jag kopplade in det och vi började köra. Egentligen hatade jag ju det, men har man sjungit för hundratals människor i en musikal så ska det nog gå bra att sjunga för dem killar och Lucy med. 
Jag och Niall började med låten "Try" med Pink, jag vann över Niall men vi la inte så stor energi på det, det var bara kul att sjunga med killarna som alla var grymt duktiga. Vi körde vidare och när alla sjungit så orkade nog ingen mer sjunga längre.
"Ska vi spela FIFA?" frågade jag och jag märkte hur killarna kollade på mig, jag antar att det inte var beredd på att jag skulle ha det spelet, men faktum är att jag och Elly spelar det jämt, så jag var inte så dålig heller. 
"Har du det?" sa Liam och tittade på mig, jag log och nickade. Vi körde igång och Zayn och Harry fick börja. Det märktes att det var riktigt inne i spelet och de skrek och hoppade, de va kul att titta på. Den matchen slutade med 5-3 till Harry och man märkte direkt att Zayn var en dålig förlorare som genast hoppade på Harry och försökte brotta ner honom. Vi andra bara skrattade. 
"Ska du och jag mötas nu eller?" sa Louis och flinade sitt retsamma flin samtidigt som han blinkade med ena ögat.
"Gärna det! Men var beredd på spö" sa jag och tog en kontroll. Killarna var lika inne i matchen som jag var och det var en jämn match. Louis var duktig han med och det syntes att han spelat mycket förr. Men matchen slutade lika, 4-4 och det nöjde jag mig gott och väl med. Dock så verkade Louis lite tjurig över det och han var inte lika kaxig längre. 
"Ojdå Louis, du spelade lika mot tjejen din. Duktigt!" sa Niall och klappade till han på ryggen. Jag skrattade till och kände hur Louis kramade om mig bakifrån. 
"Jag spelade ju snällt mot dig förstår du väl" sa han och pussade mig på kinden. Jag höjde upp ögonbrynen lite och såg hur Lucy skrattade åt oss. 
"Ni är verkligen så söta tillsammans" sa hon och jag och Louis log mot varandra samtidigt som han pussade mig på näsan. 
 
Vi satt och pratade på mitt rum då vi plötsligt hör en duns och ett skrik nerifrån, Elly!

Tidsinlägg #3, shit, vad är det som händer nu? Varför skrek Elly? Kommentera!

one way or another, del 16

4
Elviras Persprktiv; 
"Jag såg precis Liam, och jag tror han såg mig också. Vad ska jag göra? Jag kommer hem till dig nu!" stod det och jag kollade länge på smset och tillslut visade jag Louis det Lucy just skrev och han bara skrattade. 
"Ja, Liam och killarna är ju typ hemma hos mig nu men de skulle till fotbollsplanen å lira lite fotboll senare, så det kanske var där dom såg varandra." sa han och flinade lite. Jag fattade då varför, eftersom Lucy bodde precis vid fotbollsplanen. Jag hörde en dörr öppnas men stängad lika snabbt och sekunden efter kom Lucy inspringandes i mitt rum och var helt anfådd. Hon sa något men såg väldigt chokad ut när hon fick se Louis sitta bredvid mig i sängen.  

Fotos de la biografía | via FacebookSelena Gomez | via Tumblrsweet One direction

"Åh herregud! Förlåt!" sa hon och skulle precis gå ut när Louis stoppade henne.
"Det är lugnt, kom å sätt dig!" sa han och gav henne ett leende, det syndes att han var van med människor. Hon tittade osäkert mot oss men kom tillslut och satt sig.
"Förlåt om jag tränger mig på men jag skulle ut och gå då jag fick se Liam och jag visste inte vart jag skulle ta vägen och Elviras hus var i närheten" sa hon och tittade mot oss. Jag skrattade lite och såg hur röd hon blev om kinderna.
"Haha, så de är du som är Lucy som Liam snackar om? Jag är Louis" sa han och tog hennes hand och skakade den lite, Hon tittade på mig och fattade att jag hade berättat. 
"Ja, det är jag som är Lucy iallafall" sa hon och log sitt söta leende. 
"Du gillar väl Liam än? Han tänker på dig ofta faktiskt" sa han och tittade mot Lucy som satt och granskade Louis från topp till tå. 
"Ehm.. ja, jag vet inte.. Jag antar det" sa hon och tittade ner, Louis ställde sig upp och sa att han snart var tillbaka. Vad han skulle göra visste inte ens jag. Han gav mig en snabb puss innan han försvann ut ur rummet. 
"Okej, vad var det där?" sa hon och tittade retsamt mot mig. Jag fattade att det var pussen hon menade så jag började förklara allt vi hade pratat om och så vidare. Hon log mot mig och vi snackade och skrattade i evigheter och plötsligt hörde vi en smäll i dörren och in kom två killar, den ena var Louis och den andra, vem var det? Jag kollade på Lucy som tydligt redan märkt vem det var. 
"Det här är Liam" sa Louis och satte sig bredvid mig i sängen igen. Lucy och Liam tittade länge på varann innan det sa något.
"Hej Lucy" sa han tillslut och gav henne ett osäkert leende. Hon hejade tillbaka och jag såg hur hon försökte hålla tårarna inne. 
"Louis, ska vi.. gå ut eller något?" sa jag till honom och han nickade instämmande. Vi väntade utanför dörren för att höra om de började prata innanför dörren och det tog nästan fem minuter sen hörde vi röster ifrån rummet. Vi gick ut och lät dem prata ifred. 
 
Lucys Perspektiv;
Kan inte fatta att det är Liam som står framför mig, Liam som jag en gång har kunnat kallat för min. Louis och El gick ut och kvar blev det jag och Liam. Det dröjde ett tag innan vi sa något men tillslut så kunde jag inte hålla mig längre, jag hade saknat han så mycket. Jag kände hur tårarna började falla ner från mina kinder och Liam märkte det direkt.
"Åh, nej. snällla gråt inte" sa han och gick fram mot mig. Han tog sina armar runt om mig och jag andades in hans doft, han hade en ny parfym men ändå luktade han samma Liam som för tre år sedan. 
"Förlåt för allt Liam. Jag är så ledsen, jag menar det verkligen" sa jag och lät tårarna fortsätta rinna. Han drog in mig hårdare mot honom och han höll mitt huvud in mot hans bröst. 
"Kan inte fatta att det är du Lucy, du har förändras så mycket" sa han och tittade upp mot mig. Det är sant, jag hade färgat håret brund och jag har minskat lite med sminkningen. Jag var inte heller lika tjock som jag var då. 
"Du också" sa jag och log ett brett leende mot Liam som nu också hade fått tårar i ögonen. 
"Jag ångrar att det blev som det blev, mina tankar på dig har gått i mitt huvud hela tiden, i tre år. Jag kan inte fatta att jag äntligen är här, med dig igen, i dina armar, jag har saknat dig så mycket" snyftade jag i hans armar och han pussade mig i pannan.
"Detsamma, jag har tänkt på dig hela tiden. Det har inte gått en enda dag som jag inte tänkt på dig och jag har legat och gråtit flera kvällar då jag saknat dig så mycket" sa han och våra blickar möttes. Jag hade aldrig sett han gråta, men nu såg jag det och det kändes bra att se det, då visste jag att känslorna var besvarade. 
"Lämna mig aldrig igen Liam." sa jag lite tyst utan att titta upp mot honom.
"Jag tänker aldrig ta den risken igen, jag är inte samma kille nu. Jag har lärt mig att vara rädd om det jag har" viskade han i mitt öra och jag tittade upp mot honom och han kysste mig, jag kunde äntligen känna mig lycklig igen, i Liams armar, det är där jag hör hemma. 
 
Elviras perspektiv; 
Vi gick ut till fotbollsplanen där de andra killarna skulle hålla till, enligt Louis. Jag hade aldrig träffat dem förr men Lousi hade pratat mycket om dem och jag har fått uppfattningen om att det är väldigt lättsamma och roliga. När vi kom fram till fotbollsplanen var det två killar där. Den ena hade krulligt hår och den andra hade svart uppåtkammat, de presenterade sig som Harry och Zayn, vi pratade lite och jag kände mig redan som en av dom. De var så roliga.
"Men vart är Niall?" sa Louis efter en stund och då skrattade både Zayn och Harry.
"Vad tror du? Han gick och köpte korv" sa dem och då började Louis också skratta.
"Såklart han gör" sa Louis och berättade att Niall alltid var hungrig och åt jämt. 
Efter ett tag så såg vi en ganska så lång kille med svart/brunt underhår men blond toppen också uppåtkammat hår komma gående emot oss. 
"Niaaaaaaaaaaallll" skrek Louis och sprang emot honom och gav honom en kram. Niall kom sedan fram till mig och hälsade och även han var rolig och snäll, humor hade han också. Det kom fans lite då och då och ville ta bilder med killarna och jag tyckte bara att det var så snällt av dem att det är så snälla mot fansen. Efter en timme på fotbollsplanen så bestämmde vi oss för att gå hem till mig och jag kom även på att Liam och Lucy var där hemma, undra hur det gick för dom?

Tidsinlägg #2! Kommenteraaa!

one way or another, del 15

7
Louis Perspektiv;
Jag gillar ju verkligen Elvira. Varför skulle jag gå så fort fram? Nu kanske jag har förstört allt. Aja, ska bli intressant att höra vad hon ville säga iallafall. 
Med sakta steg gick jag mot dörren och innan jag ens hinnit plinga på så möttes jag utav en glad Elvira i dörren. Hennes leende fick hela mig att lysa upp.

tumblr kiss - :D | via Facebooki'm afraid to lose you | via Tumblr
"Hej" sa jag lite lätt bara och kramade om henne och jag kände hur hon besvarade kramen. Efter ett tag så släppte vi och vi gick in på hennes rum.
"Vad var det du ville säga, eller prata om?" frågade jag lite oroligt och kände hur mitt ansiktsuttryck ändrades till något seriösare. Jag satte mig på hennes sängkant och bara tittade mot henne som stod kvar vid hennes dörröppning.
"Igår, duvet.." sa hon bara och jag kände mig så dum, alltid skulle jag klanta till det med någon jag verkligen tyckte om.
"Åh förlåt, jag känner mig så dum.. Det var inte meningen" sa jag och tog mig för pannan. 
"Louis, känn inte så. Det var jag, det är mig det är fel på" sa hon och jag förstod inte riktigt vad hon menade nu. Jag tittade upp mot henne och tittade lite konstigt på henne. Vad menade hon med det där?
"Jag har något jag lär berätta för dig" fortsatte hon och satte sig bredvid mig i sängen.Jag fortsatte att titta på henne men sa ingenting och hon fortsatte.
"Jag har varken vart ärlig mot mig själv eller mot dig. Jag har hela tiden vart rädd för kärleken, jag har aldrig vågat blivit kär igen. Eller jag har aldrig kännt hur äkta kärlek har känts på riktigt, förrän jag träffade dig" sa hon och jag kände hur mitt leende utvecklades. Men lät henne prata klart.
"Jag är bara så rädd att bli sviken, sårad eller att förlora dig. Du är den underbaraste killen jag någonsin träffat och jag har bara inte insett att jag verkligen gillar dig förrän nu, jag har vart för rädd för kärleken för att kunnat insett det tidigare. Det var igår, när vi stod där, som jag faktiskt fattade hur mycket du betyder för mig" jag kunde nu inte längre hålla kvar armarna så jag la armarna över henne och kramade om henne hårt, men ändå inte. Det kändes lättat på något sett att få höra det från henne. 
"Det är dig jag vill vara med Elvira, hela tiden." sa jag och tittade in i hennes fina blåa ögon. 
"Men hur kan du göra det egentligen? Jag en en tjej som får ångestattacker ibland, som har haft en jobbig barndom och är bara en helt vanlig tjej. Du är liksom, känd och har tusentals tjejer efter dig varje dag. Varför är du med mig?" det högg till lite i hjärtat när hon sa det, jag är ju trotts allt bara en vanlig kille, precis som henne fast tjej. 
"El, lyssna på mig. Du får ha hur många ångestattacker du vill, din uppväxt har vart svår men du är inte vanlig. Du är speciell och det är därför jag gillar dig. Jag är precis som du, bara en vanlig människa, kommer du ihåg? Du är den enda som accepterar mig för den JAG är. Dedär tusentals tjejerna jag har efter mig skulle aldrig vara efter mig om jag aldrig medverkat i xfactor och blivit en del av One Direction. Dom tar mig som Louis från 1D och du tar mig som Louis från Doncaster, det är därför jag älskar dig. Du är absolut inte som de vanliga tjejerna" sa jag och jag tog hennes hand. Hon log mot mig och vi kollade på varandra en lång stund innan våra huvuden gick sakta emot varandra och tillslut så fick jag äntligen känna hennes läppar mot mina.
 
Elviras Perspektiv;
Att få nudda Louis läppar för första gången kändes så otroligt bra, han var så fin och jag önskar att jag kunde vara i kyssen föralltid. Han tittade upp och log mot mig och allt kändes så otroligt bra just nu. Jag hade släppt min rädsla och istället gått och blivit kär, i den finaste killen i världen. Jag la mig bredvid honom i sängen och att bara ligga där bredvid honom och höra hans andetag och hjärta slå gjorde mig så otroligt lycklig, aldrig hade jag känt mig såhär.
Det burrade till i min mobil och jag klickade fort upp smset. 
"Jag såg precis Liam, och jag tror han såg mig också. Vad ska jag göra? Jag kommer hem till dig nu!" stod det och jag kollade länge på smset och tillslut visade jag Louis det Lucy just skrev och han bara skrattade. 
"Ja, Liam och killarna är ju typ hemma hos mig nu men de skulle till fotbollsplanen å lira lite fotboll senare, så det kanske var där dom såg varandra." sa han och flinade lite. Jag fattade då varför, eftersom Lucy bodde precis vid fotbollsplanen. Jag hörde en dörr öppnas men stängad lika snabbt och sekunden efter kom Lucy inspringandes i mitt rum och var helt anfådd. Hon sa något men såg väldigt chokad ut när hon fick se Louis sitta bredvid mig i sängen. 

tidsinlägg #1 - hoppas ni gillade delen, kommentera gärna!

one way or another, del 14

9
Elviras Perspektiv;
"Jag kommer med din favorit, te, youghurt och blåbär" hörde jag någon ropa utanför dörren. Jag la ner boken jag läste och satte mig upp i sängen precis när Elly kom in genom dörren. 
"Gumman,är det något som hänt?" frågade hon när jag ätit lite av mitt kvällsfika. Jag skakade på huvudet, allt för att inte göra så hon orade sig i onödan. För vad fanns det att må dåligt över nu? Louis och jag har löst allt. Han försökte kyssa mig men jag nekade kyssen, sen då? Jag är så otroligt rädd för att bli sviken och kär. 

d0wn--under.tumblr.comUntitledkarmaisabitch.

Hon tog e klunk av sitt te och kollade på mig, som om hon förväntade sig att jag skulle säga något mer men jag satt bara tyst och hon också. Under några minuters tystnad så avbröt jag den tillslut och frågade henne något jag aldrig gjort förut.
"Elly, vad är kärlek? Hur vet man att man är kär?" sa jag bara och tittade tvekande på Elly som bara log mot mig. Hon tog min hand och kollade ner mot hennes ben. 
"Det är något man känner, man känner väl sig lycklig med den personen och när man ser personen så får man oftast pirr i magen." sa hon och jag såg hur rödblommig hon blev om kinderna. 
"Tänkte du på något speciellt?" fortsatte hon och kollade nu upp mot mig. Skulle jag berätta?
"Idag när Louis och jag skulle säga hej då, så kysstes vi, nästan. Jag fegade ur och flyttade huvudet" sa jag försiktigt och insåg hur dumt det lät. 
"Men gumman, varför? Jag vet ju att du gillar honom. Ta steget, våga satsa!" sa hon och skrattade till lite. Jag visste ju att hon hade rätt, men varför ska det vara så svårt? Louis hatar nog mig redan för det jag gjorde. 
"Men, jag vill inte bli kär. Jag vill aldrig bli kär, jag är så rädd att jag ska bli sviken, precis som med Direk. Jag är rädd, så jävla rädd" sa jag och kände hur ögonen vattnades till. 
Jag kände Ellys armar runt om mig och hon pussade mig försiktigt i pannan.
"Vad är det du är så rädd för? och varför? Du ska aldrig vara rädd för kärleken, då kommer du aldrig komma någonstans" sa hon och jag tittade upp mot henne. 
"Men du förstår inte, Louis är en känd kille som har tusentals tjejer efter sig varje dag. Jag är bara.. Jag. Och efter allt med mamma och hennes fyllekillar och med otrohetsgrejen med Direk så har jag intalat mig själv att aldrig bli kär, kärlek är skit" sa jag och såg hur Elly tittade på mig med en orolig blick.
"Louis är en bra kille. Han är varken Direk eller din mammas killar, jag tycker du ska ge han en chans och att han är känd, ja. Han är fortfarande samma kille som han var innan han blev känd. Han är med dig för en anledning, eller hur? Han är med dig istället för de tusen andra tjejerna, det är ju dig han vill vara med förstår du väl" när dessa ord kom ut ur Ellys mun så insåg jag faktiskt hur bra Louis var och allt han hade sagt. Han var ju den enda killen som visste allt om mig och jag litade på honom. Och så fort jag såg honom så sken jag upp, jag får fjärillar i magen och han gör mig så lycklig, han behöver egentligen inte göra något speciellt, bara att vara nära honom får mig att känna mig så värdefull.

Jag la mig och tänkte på det Elly sagt tidigare och jag insåg just vad jag hade gjort. Jag hade kanske förlorat den finaste killen jag någonsin träffat. Jag slöt mina ögon och precis när jag hade somnat så plingade min mobil till. Jag vaknade med ett ryck och kollade på displayen och log, Louis. "
"Förlåt för att jag gjorde som jag gjorde idag, det var inte meningen. Jag hoppas vi fortfarande kan vara vänner" stod det i smset och mitt leende gick över till något seriösare. 
"Kan vi prata imorgon? Jag har någor jag vill säga till dig" skrev jag bara och han svarade snabbare än väntat, vi bestämmde att han skulle komma till mig imorgon efter skolan så vi kunde prata. 
 
"Hej Elvira, hur äre?" hörde jag en röst bakom mig. Jag stod vid mitt skåp och skulle hämta mina matteböcker. Jag tittade bak och fick syn på David. Jag log mot honom och gav han en lätt kram.
"Det är bra, hur är det själv?" frågade jag och det var tydligen bra med honom med. Vi stod och pratade en bra stund innan vi skulle in på lektionen och jag märkte hur allas blickar var riktad mot mig när de gick förbi. Bitchblickar hade jag fått förr, jag var van. 
"Hur gick det med den där killen förrsten?" sa han tillslut och tittade nyfiket på mig och jag kom att tänka på Louis, honom hade jag inte tänk på under hela dagen förräns nu. 
"Det går bra, vi ska prata senare idag" sa jag och log. Han log också och vi gick tillsammans in på lektion. Konstigt att inte han hade någon tjej? Han kunde få vem som helst, men varför var han då singel? ska jag ta steget att fråga?
Jag pickade försiktigt på David som satt bredvid mig och jobbade. 
"Varför är du singel förresten?" sa jag lite spontant och märkte att han tittade upp. 
"Jag är bara inte redo för något förhållande, jag hade ett tidigare men vi gjorde slut för några månader sedan. Jag har antagligen inte bara.. " han skulle precis fortsätta berätta då vår lärare gav oss en blick som gjorde att vi slutade prata och började jobba istället. Men mina tankar på matten var långt bort, det enda jag tänkte på vad David sa. Han är förmodligen som mig, rädd för kärleken. Jag log lite för mig själv när jag insåg att jag faktiskt inte var ensam om det.
-
Louis Perspektiv;
Jag gillar ju verkligen Elvira. Varför skulle jag gå så fort fram? Nu kanske jag har förstört allt. Aja, ska bli intressant att höra vad hon ville säga iallafall. 
Med sakta steg gick jag mot dörren och innan jag ens hinnit plinga på så möttes jag utav en glad Elvira i dörren. Hennes leende fick hela mig att lysa upp.

Ska Elvira berätta hur kom känner för Louis eller kommer hon fega ur?
 

Jag åker till min mormor ikväll, men jag kommer att ställa tidsinlägg så ni blir inte alls utan! Dock kommer det bara att bli två inlägg om dagen istället för tre. Jag är tillbaka på torsdag iallafall och det kommer också innebära att jag inte heller kommer att kunna svara på era kommentarer. Men kommentera ändå! :D