"No, Harry, you can not help me, and if I tell them I will be killed." jag fortsatte att gråta i hans armar och jag kände hur han höll om mig hårdare. 

"It's just us here now, no one hears. Say. I promise not to tell anyone but I'm just so afraid of you." han lät rädd och han hade rätt, ingen är här nu så vem skulle kunna höra oss? 

"I.. I have no idea how may got there or anything, but my brother's friend and my ex-boyfriend came to the hut .. and .." det var så jobbigt att berätta, jag kände hur jag börja skaka igen och att få dedär flashbackarna i huvudet hela tiden gjorde så jag inte kunde tänka klart. "he raped me, then before he left he said that everything was my fault and that if I went to the police, he would kill me." jag kände paniken inom mig när jag berättade det och jag ville bara skrika rakt ut, men någonting hindrade mig från att göra det. Tårarna rann och jag var så himla rädd men mest av allt var jag äcklad, äcklad på vad han gjorde. Jag visste att han kunde vara våldsam och elak, men att våldta någon, hur kunde han? 

"Why tell you this before? what's his name? I'll talk to him." han reste sig upp och jag tittade nu in i hans ögon som var fyllade med både tårar och illska. 

"Will is hes name but no, Harry. You promised to never tell anyone, don't do that."

"But you must tell your brother, he deserve to know" sa han och drog hårt in mig i hans armar igen. 

"Never, they are friends and why should Eric believe me now when he does't do with Steph?, He will then find out that I told Eric and then there will be no fun." egentligen ville jag bara sätta mig i sanden igen men att stå i Harrys armar var inte så fel det heller, trotts att jag var helt svag i kroppen. 

"Don't be afraid, I'll protect you" sa han med en lugn röst men då kom jag och tänka på det Will sa, "haha do you think he and his ugly friends scare me you little shit? no way." orden ekade i mitt huvud och jag blev plötsligt  så jävla rädd igen. Hans äckliga röst gick bara inte att få bort och hans läskiga hånfulla flin går inte att beskriva med ord. Vad fan såg jag för gott i den människan? eller var jag bara rädd för att bli ensam så jag var med honom ändå? 

"You can't protect me forever, and especially not from Will." sa jag till Harry tillslut och han gav mig en frågande blick men jag fortsatte prata lite lågt och så lugnt som möjligt. "he hates One Direction and especially you. He is totally stupid, so be careful" 

"It's okey babe, but I can't understand because you let him do it." 

"I had no choice. He forced me and I was scared and sad, what would I do?" svarade jag lite försiktigt och la huvudet ner mot hans bröstkorg. "He has received the he wanted now anyway, now he'll let me be. So I just want to forget everything now." fortsatte jag och Harry svarade fortare än jag hann tänka. 

"How do you know it was the last time? you can never know. You hope that it was the last time, but it has happened before, it can just as easily happen again. But remember, nothing is your fault, everything is just his." jag visste att han hade rätt i det han sa. Det kan lika gärna hända igen men jag ville bara inte tro det. 

 

Vi satt i sanden och tittade ut över havet, jag hade ingen aning om var klockan var eller någonting, jag hade bara för stunden kopplat bort allt. Nu fanns det bara jag och Harry på en strand tillsammans. Jag märkte inte ens att några kom bakom mig, det var Harry som gjorde det och pickade på mig lite. 

"Eric and Will will, can you do it?" frågade han osäkert och tog min hand. Jag nickade bara fast innuti var jag skräckslagen, vad skulle hända nu? 

Jag och Harry ställde oss upp och såg mot Eric och Will som kom emot oss och vanligtvis brukar jag springa fram till Eric, men självklart inte nu. Jag vet ju hur han hatar mig. 

"Hey guys!" sa Harry och log ett leende samtidigt som han började prata med dem och det var faktiskt kul att se at Harry kunde hålla masken så bra, för jag vet ju vad han ville göra med Will egentligen. Eric kollade på mig och log - ett leende jag saknat mer än något annat. 

"Hey my little sister" sa han och höll ut armarna. 

"Are you sure? I think you hate me?" 

"I tried to do it, but I can not hate my sister and it was Harry who made me realize that. I've been thinking about you all the time, you should know." hans röst lät allvarlig och det såg verkligen ut som att han menade det han just sa. Jag kände hur glädjen inom mig spred sig och jag kunde äntligen hoppa in i hans armar. Jag hade verkligen saknat hans hårda kramar. Han släppte sedan taget och slog mig löst på ryggen - som vanligt, men nu gjorde det ondare än vanligt och jag kunde inte låta bli att hoppa till lite. Han märkte direkt att det var något och utan att jag förstod vad han höll på med så drog han upp mitt linne och fick se såren från kvistarna och stenarna som jag låg på när Will övergreppade mig och han såg även mina rivmärken jag fått efter honom. 

"What really happened in the woods?" sa han och såg helt skräckslagen ut. Detta är nog första gången jag sett han riktigt rädd. 

---

Del 23 my friends! haha. Vad tycker ni då? KOMMENTERA! :D