forbidden love, del 34

Agnes Perspektiv;

"Oh no! The baby! How's the baby?", jag kände nu paniken inom mig och tårar börja rinna. Hur mådde hon efter denna olycka? vad hade hänt? 

"What? Which baby?", sa mamma och pappa i kör och tittade förvånat på mig. Juste, jag hade inte berättat för dom än. Men innan jag ens hann säga något kom en välbekant sköterska in. Hon såg inte lika glad ut som vanligt men när hon fick syn på mig så lyste hon upp lite. 

---

"Hey Sarah", log jag och försökte prata lite högre. Jag tog kontrollen till sängen och hissade mig upp så jag kunde se henne ordentligt. 

"Hi Sweetie, I have both good news and bad news to announce", sa hon och gick rakt på sak. Jag nickade åt henne och även mamma och pappa tittade oroligt på Sarah som bara stod där och jag såg hur hon svalde och vred sig innan hon fortsatte. Hon öppnade munnen men just då kom ännu ett välbekant ansikte upp genom dörren och med sig hade han blommor. 

"Hey my little sis. I heard what happened. I'm sorry, how are you?", han gick in utan att titta på vare sig mamma, pappa eller Sarah som gav honom lite otrevliga blickar. Han tog försiktigt min hand och fortsatte att titta på mig. 

"I'm fine, I think. Sarah would just tell us.", jag gav honom ett leende och nickade mot Sarah som tacksamt nickade tillbaka och tillslut var allas blickar riktat till henne igen.

"The good thing is that you feel good. You were close to actually die but doctors did everything in her power and you are now good again, you only have a severe concussion and a broken arm.", hon log mot mig och min familj men jag kände inte alls för att le tillbaka, tvärtom. 

"And the bad news?", sa jag bara och stirrade allvarligt in i Sarahs ögon.

"The bad news is..", hon suckade lite och tog ett steg närmare sängen. "The baby did not make it. For you to survive, we had to remove it and that's probably why you have so much pain in my stomach now." 

Hela jag blev stel och det kändes som att hela jag stannade till. Jag hade låtit ett barn dö på grund av mig. Varför lät dom inte mig dö istället? hur kunde jag? jag hade dödat ett barn, ett foster i min mage, mitt barn. 

"But you had not yet thought to keep it, right?", sa hon oroligt och jag såg hur även hon blev tårögd när hon fick syn på tårarna ner för mina kinder. 

"Wait, What kind of child? Can anyone tell me what's going on?", sa mamma och pappa ännu en gång i kör på varandra och tittade mot mig. Eric satt mållös och bara stirrade på mig. 

"I'm sorry, I was going to tell, but not until I was sure if I should keep it or not.", jag såg hur tårarna även började komma på min mamma och hur pappa kämpade emot, Eric såg lika känslokall ut som vanligt, vad är det för fel på killar när det gäller att visa känslor? "I was initially quite sure I would take it off, but after I saw her in the ultrasound, I have become more and more uncertain. But now it's too late."

"My little sweetheart. I'm so sorry.", mamma ställde sig upp och kramade om mig hårt medans pappa och Eric bara satt där och såg faktiskt lite förvånade ut. 

"Yes, now your family here anyways so I guess I'll go. Is there anyone else you want me to call?", sa Sarah och gick bort mot dörren. 

"Yes please, My boyfriend Harry Styles, His number is in my phone in my jacket pocket.", sa jag och hon nickade och försvann fort ut ur rummet. 

"I do not really know what to say. But I'm proud of you anyway, you know.", Eric höll fast sin hand i min och flinade lite brett åt mig. 

"Thanks, Eric." sa jag och tittade mot pappas håll som nu log mot mig han också. 

"You should know that you always have us, no matter what we are always here for you.", jag log mot pappa och nickade ett tack till honom. 

"I love you all, you're my everything, the best family in the world.", sa jag och det slutade med att vi alla gjorde en stor gruppkram. 

Harrys Perspektiv; 

Jag kom precis i tid till fotograferingen och killarna var redan där och väntade på mig. Jag hade inte berättat vart jag skulle eller vart jag skulle göra men jag tror de fattade iallafall, trotts att de var lite tjuriga. 

"I'm sorry I have not told him where I was going, but I was at Agnes.", sa jag till killarna medan jag lät Lou, vår stylist fortsätta att fixa kragen på min skjorta. 

"Yeah, we understood it but never go again without saying anything, understand that we each have worried.", sa Zayn och klappade till mig på axeln. Jag förstod de helt och hållet och jag ångrade nästan att jag stack iväg utan att säga något, men jag ville verkligen inte prata om det just då. 

"It's okay man, the main thing you're back now so it's good", flinade Niall mot mig och gav mig en kram. Jag log mot honom men ändå kände jag en viss oro inom mig. Jag ville verkligen inte lämna Agnes, inte nu. Hon behövde mig och tänk om något skulle hända? vem skulle då finnas för henne? 

"I hope everything is resolved between you now?", sa Liam och jag fick plötsligt alla killarnas uppmärksamhet inklusive Lous. 

"Yeah, I think so.", sa jag bara och nickade mot dem som flinade lite.

"But remember, Harry, it's you and me forever, right?", Louis flinade lite retfullt mot mig och tog armen över min axel och började skratta och denna gång kunde jag inte hålla mig från att skratta med honom heller.

"Of course, Louis.", skrattade jag och de slutade med att vi alla fem låg på golvet och skojbrottades. 

"Okay guys, you now focus for now on the photographer!", sa Paul som måste ha kommit hit utan att vi märkt det. Vi ställde oss upp och gjorde oss redo och helt korrekt, in kom en man runt 30+ med en kamera i handen. Vi hälsade vänligt och just när han bad oss att ställa upp oss så ringde min telefon, Okänd nummer stod det men jag kände på mig att något var fel så jag gick ifrån ett tag och bestämmde mig för att svara ändå.

"Yes, It's Harry?", sa jag med en ganska så lugn röst. 

"Hello, I come from the hospital here in Hollywood, and I just wanted to say that Agnes is here. She was hit by a car and we assume that the man who was driving under the influence, but now feel Agnes good anyway, but not her child, there is no longer." , Utan att ens få fram ett enda ord så fortsatte hon bara att prata. "Her family is here now but she would anyway that I would let you know so you know, but she is feeling anyways good now, she is on the mend anyway." efter en lång stund av tystnad i telefonen sa jag tillslut tack och la på och gick stelt tillbaka in till killarna och de andra igen. 

---

Woho! Blev en låång del nu men jag hoppas ni gillar det! Ny del imorgon. :)

 

Kommentera vad ni tror kommer hända vettja! :D kramisar. 

Tjabbaaaaaaaaaaaa!! Du får ABSOLUT inte glömma bort att jag finns här fortfarande ;)) //Lisa

Jättebra!!! Jag känner på mig att killarna märket att något är fel och fotograferingen går dåligt. Längtar till nästa!!!!

Nej vad trist att inte barnet klarade sig:( men självklart jättebra att Agnes överlevde! Hoppas att Harry hälsar på henne så snart som möjligt :')

HERREGUD! Jag bokstavligt talat ääälskar dina noveller!! De är så känslofyllda och så väl skrivna! Älskar att du uppdaterar så ofta! Keep going girl, you rock! <3 #fangirlingtimevidvarjenyttkapitel ;)

Superbra!! Jag hoppas hon får ett barn med Harry istället! :)
Sv;Ja det är jag, High Five! :D

Super bra del fortfarande. jag förstår inte hur alla delar du skriver blir så bra. du äger. en annan novel jag läser blir lite småt dåliga delar men du gör alltid bra. så om du känner att det inte blev perfekt ska du veta. dom blir allt tid super. :D

jättebra

Jättebra!

Åh, jag vet inte var som händer!:D BRA DEL!<3

Sv: Ja, men nästa del finns också nu:)

Nej, så kan den inte sluta... Nu blev jag as nyfiken ju!! MER XD

Riktigt bra!

Haha nej jag är ingen belieber, endast directioner (y)

Åh så spännande!

Haha bra, Tråkit! Du är typ den enda som jag vet skriver på svenska! Men du får inte glömma bort att du lovade :) TackTack! ;)