"Harry, wake up!", jag kände ett löst slag på armen och jag öppnade ögonen och fick syn på Liam där. Jag ruskade snabbt på huvudet och tittade upp mot honom. "we'll get off the plane now.", sa han och tog sin väska. Jag reste mig upp och gick efter de andra killarna. 
Vi kom ut på flygplatsen och det var ovanligt lugnt där, nästan inga fans alls och klockan var trotts allt sex på kvällen. 

"Ey, Harry! Check there. What the hell is she doing here?", jag tittade frågande på Louis och vände blicken bort mot det han tittade på och då fick jag se vem det var, Nicole. 

"Stay here, I will be back soon.", sa jag och gav min väska till Liam som stod närmast och började gå mot henne. Jag hörde även hur de ropade efter mig. "Harry, Think about what you are doing now, Harry. Don't do anything stupid.", men just nu brydde jag mig inte i dom. 

När jag nästan var ända framme vid henne fick hon syn på mig och gick med ett läskigt, något som förmodligen skulle föreställa ett leende, emot mig. 

"Hey Harry, What fun to see you! I've missed you.", hon tog ut sina armar men jag backade undan. 

"I know what you've done and quite honestly, grow up. I love Agnes, most of all, accept it. It will never be you and me again. I have lost Agnes because of you now."

"But Harry, She's a loser. She is a dork. What do you see in her? she's always where it and will always be. It's you and me, I'm so much prettier than her.", jag visste inte vad jag skulle ta mig till när hon sa det, jag ville bara slå till henne allt vad jag kunde men självklart gjorde jag inte det. Istället kom killarna till undsättning och tog över snacket, tydligen hade det hört allting och jag var på något sätt tacksam över det. 
"She's not a loser. All are equal, at least in our eyes. Realizing that Harry does not want you and move on, please you. To say so about another person is bullying and nobody likes bullies. Harry loves Agnes, understand it. Leave us all alone now, you have destroyed enough.", jag tittade tacksamt på Zayn som alltid sa de klokaste sakerna utav oss och de andra nickade instämmande. Vi vände oss om skulle gå vidare men just när jag började gå så kände jag hur någon hoppade på mig bakifrån och började slå på mig. 

"What the fuck are you doing? you're search help!", skrek jag ur mig och såg nu hur jag inte bara fått killarnas uppmärksamhet, utan även alla människornas och även paparazzi. 

Paul tog snabbt bort henne från mig och poliserna på flygplatsen förde bort henne. Jag försökte att inte bry mig i alla människor och fotografer och tittade förskräckt på killarna som tittade frågande på mig. 

"She is disturbed, she needs help.", sa jag och skakade på huvudet och såg hur de log mot mig. Vi gick ut mot gatan och åkte taxi till hotellet för om bara en halvtimme skulle vi stå på scenen och sjunga inför våra underbara directioners. 

 

"Sätt på dig något snyggt." sa Eric innan han la på och jag hade för första gången haft en riktig klädångest. Vad skulle jag ha på mig? vad skulle vi göra? vad skulle hända? jag bestämmde mig tillslut för ett par shorts och ett vitt linne med en bandeau under. Passar perfekt till mitt hår var min första tanke. Det fanns ingen risk att jag skulle frysa eftersom solen låg på hela tiden och det var mitt i Juli. Jag satte upp håret i en hästsvans innan jag gick ut mot gatan och tog taxin till flygplatsen där Eric förmodligen redan väntade. Alltid skulle jag komma försent till allting. Som tur var så var det bara min bror det handlade om och han var ju van med att jag kom försent. Flygplatsen låg ca tio minuter ifrån där jag bor så det gick snabbt att åka dit. Jag bad Taxichaffören att vänta vilket han förvånande nickade åt. Aldrig brukar chafförerna ha tiden att vänta, men denna gång hade jah tur. 

Jag sprang ut och in till flygplatsen där Eric stod och kollade efter mig. Jag sprang fram till honom och gav han en hård och lång kram. 

"I'm sorry for everything", fick jag ur mig och jag förstod inte riktigt varför jag sa så. Men ändå så kändes det skönt att ha det sagt. 

"Nothing is your fault.", viskade han i mitt öra och jag vände blicken mot honom. Konstigt nog så grät jag inte vilket kändes skönt. "Are you going to wear those?", sa han och tittade ner på min klädsel. 

"Yes, I think so. It's wrong?", rodnade jag lite och jag såg hur han lyste upp. 

"No, it's perfect. Let's go!" han tog min arm och drog mig mot Taxin. När vi kom in i den så viskade Eric något till chaffören som nickade ivrigt. 

"Where are we? why are you so secretive?", log jag mot honom och han skrattade bara. Vi åkte i ca fem minuter sen var vi framme, det var en stor arena vi var framför och jag förstod direkt vart han tagit mig. 

"Never, I'll never go in there.", sa jag och trotsade emot. Jag kände mig som en barnunge igen. 

"Come on, give it a chance. I know you want."

"No, I can't, Eric. You know why. I'll never be able to see him again."

"Don't be silly. You're wrong. Please, for me?", han flinade retfullt och blinkade med ena ögat. 

"You're sick.", sa jag och motvilligt gick jag med på att gå in. Konserten hade redan börjat och på scenen stod fem spralliga killar som såg väldigt glada ut. Alla utom Harry. Jag kunde inte slita blicken ifrån honom, han var så vacker. Vad har jag gett mig in på? varför gjorde jag detta? för att plåga mig själv? 

"Does he even know that we are going?", frågade jag Eric irriterat och kollade mot honom. 

"No, but Louis know. I talk to he previously.", sa han och just i det ögonblicket blev det helt mörkt i arenan och stråklastaren hamnade på mig. Jag blev helt stel och visste inte alls vad jag skulle ta mig till, jag tittade mot Eric som bara log mot mig. 

"This girl knows enough to everyone. It's Harry's great love, he has cried for a whole week now, and we all feel bad about it. But now she's here and check on him and a big round of applause for her.", Niall hade ordet och jag kände hur jag blev med på storbilden så alla såg mig. Jag var röd som en tomat och tittade på Harry som såg lika förvirrad ut som jag. Men efter en stund av skrikande fans som applåderade och ropade så tog Harry mikrofonen. 

"It's true. The girl who sits in the audience now is the only one for me. I miss her every day, every minute and every second. My heart is not entirely without her. I can not live without her.", jag kände hur tårarna föll ner på mina kinder och våra blickar möttes, även om min plats var långt bak så såg han mig ändå, på något sätt. 

"I don't know what happened, but I know that a few weeks ago, I promised you that it's you and me forever, do you remember that? I still hold to that. I love you.", mina tårar fortsatte att rinna ner och jag mimade tillbaka ett "I love you to.", vilket han såg och log mot mig. Det där leendet som jag hade saknat, det där leendet som kunde göra mig så svag. Jag hade saknat hela han, hela tiden. 

---

Fick bli ett bra slut på denna del också! Det är ju så att även denna novell börjar lida mot sitt slut och det blir nog ungeför ett-två inlägg till. Angående nästa novell kommer i ett eget inlägg. Men detta är iallafall del 47! Hoppas ni gillar det! kram