Elviras Persprktiv; 

"Åh herregud! Förlåt!" sa hon och skulle precis gå ut när Louis stoppade henne.

"Det är lugnt, kom å sätt dig!" sa han och gav henne ett leende, det syndes att han var van med människor. Hon tittade osäkert mot oss men kom tillslut och satt sig.

"Förlåt om jag tränger mig på men jag skulle ut och gå då jag fick se Liam och jag visste inte vart jag skulle ta vägen och Elviras hus var i närheten" sa hon och tittade mot oss. Jag skrattade lite och såg hur röd hon blev om kinderna.

"Haha, så de är du som är Lucy som Liam snackar om? Jag är Louis" sa han och tog hennes hand och skakade den lite, Hon tittade på mig och fattade att jag hade berättat. 

"Ja, det är jag som är Lucy iallafall" sa hon och log sitt söta leende. 

"Du gillar väl Liam än? Han tänker på dig ofta faktiskt" sa han och tittade mot Lucy som satt och granskade Louis från topp till tå. 

"Ehm.. ja, jag vet inte.. Jag antar det" sa hon och tittade ner, Louis ställde sig upp och sa att han snart var tillbaka. Vad han skulle göra visste inte ens jag. Han gav mig en snabb puss innan han försvann ut ur rummet. 

"Okej, vad var det där?" sa hon och tittade retsamt mot mig. Jag fattade att det var pussen hon menade så jag började förklara allt vi hade pratat om och så vidare. Hon log mot mig och vi snackade och skrattade i evigheter och plötsligt hörde vi en smäll i dörren och in kom två killar, den ena var Louis och den andra, vem var det? Jag kollade på Lucy som tydligt redan märkt vem det var. 

"Det här är Liam" sa Louis och satte sig bredvid mig i sängen igen. Lucy och Liam tittade länge på varann innan det sa något.

"Hej Lucy" sa han tillslut och gav henne ett osäkert leende. Hon hejade tillbaka och jag såg hur hon försökte hålla tårarna inne. 

"Louis, ska vi.. gå ut eller något?" sa jag till honom och han nickade instämmande. Vi väntade utanför dörren för att höra om de började prata innanför dörren och det tog nästan fem minuter sen hörde vi röster ifrån rummet. Vi gick ut och lät dem prata ifred. 

 

Kan inte fatta att det är Liam som står framför mig, Liam som jag en gång har kunnat kallat för min. Louis och El gick ut och kvar blev det jag och Liam. Det dröjde ett tag innan vi sa något men tillslut så kunde jag inte hålla mig längre, jag hade saknat han så mycket. Jag kände hur tårarna började falla ner från mina kinder och Liam märkte det direkt.

"Åh, nej. snällla gråt inte" sa han och gick fram mot mig. Han tog sina armar runt om mig och jag andades in hans doft, han hade en ny parfym men ändå luktade han samma Liam som för tre år sedan. 

"Förlåt för allt Liam. Jag är så ledsen, jag menar det verkligen" sa jag och lät tårarna fortsätta rinna. Han drog in mig hårdare mot honom och han höll mitt huvud in mot hans bröst. 

"Kan inte fatta att det är du Lucy, du har förändras så mycket" sa han och tittade upp mot mig. Det är sant, jag hade färgat håret brund och jag har minskat lite med sminkningen. Jag var inte heller lika tjock som jag var då. 

"Du också" sa jag och log ett brett leende mot Liam som nu också hade fått tårar i ögonen. 

"Jag ångrar att det blev som det blev, mina tankar på dig har gått i mitt huvud hela tiden, i tre år. Jag kan inte fatta att jag äntligen är här, med dig igen, i dina armar, jag har saknat dig så mycket" snyftade jag i hans armar och han pussade mig i pannan.

"Detsamma, jag har tänkt på dig hela tiden. Det har inte gått en enda dag som jag inte tänkt på dig och jag har legat och gråtit flera kvällar då jag saknat dig så mycket" sa han och våra blickar möttes. Jag hade aldrig sett han gråta, men nu såg jag det och det kändes bra att se det, då visste jag att känslorna var besvarade. 

"Lämna mig aldrig igen Liam." sa jag lite tyst utan att titta upp mot honom.

"Jag tänker aldrig ta den risken igen, jag är inte samma kille nu. Jag har lärt mig att vara rädd om det jag har" viskade han i mitt öra och jag tittade upp mot honom och han kysste mig, jag kunde äntligen känna mig lycklig igen, i Liams armar, det är där jag hör hemma. 

 

Vi gick ut till fotbollsplanen där de andra killarna skulle hålla till, enligt Louis. Jag hade aldrig träffat dem förr men Lousi hade pratat mycket om dem och jag har fått uppfattningen om att det är väldigt lättsamma och roliga. När vi kom fram till fotbollsplanen var det två killar där. Den ena hade krulligt hår och den andra hade svart uppåtkammat, de presenterade sig som Harry och Zayn, vi pratade lite och jag kände mig redan som en av dom. De var så roliga.

"Men vart är Niall?" sa Louis efter en stund och då skrattade både Zayn och Harry.

"Vad tror du? Han gick och köpte korv" sa dem och då började Louis också skratta.

"Såklart han gör" sa Louis och berättade att Niall alltid var hungrig och åt jämt. 

Efter ett tag så såg vi en ganska så lång kille med svart/brunt underhår men blond toppen också uppåtkammat hår komma gående emot oss. 

"Niaaaaaaaaaaallll" skrek Louis och sprang emot honom och gav honom en kram. Niall kom sedan fram till mig och hälsade och även han var rolig och snäll, humor hade han också. Det kom fans lite då och då och ville ta bilder med killarna och jag tyckte bara att det var så snällt av dem att det är så snälla mot fansen. Efter en timme på fotbollsplanen så bestämmde vi oss för att gå hem till mig och jag kom även på att Liam och Lucy var där hemma, undra hur det gick för dom?

---

Tidsinlägg #2! Kommenteraaa!