one way or another, del 32

Elviras Perspektiv;

Jag fick panik. Helt plötsligt visste hela världen om mitt självskadebeteende. Varför skulle jag springa fram och krama honom i bara pyjamas där mina armar syntes så bra? Vad fan har jag gjort? 

Jag tittade på Louis som precis hade sett samma bild. Jag reste mig upp ur sängen och kände hur jobbigt det blev att andas. 

---

Jag förstod att detta skulle hända och jag förstod att jag skulle agera på ett dåligt sätt, men såhär hårt trodde jag verkligen inte att jag skulle ta det. Jag är väldigt känslig när man nämnde om mina ärr och mina skador och det kommer jag nog alltid vara. Jag tittade sedan på Louis som satt sig upp bredvid mig.

"Bry dig inte om det där, bara låt det vara" sa han men jag kunde inte låta bli att känna en aning irritation. 

"Louis, du förstår inte. Jag var så rädd för det här. Jag vill inte att alla fansen ska hata mig pga av att jag skadat mig förut. Jag älskar dig, och kommer alltid att göra det. Men just nu vill jag nog bara ta en paus, från allt. Från oss" jag kände mig dum över att sagt det så argt och såg in i Louis ögon hur tårarna fylldes samtidigt som mina forsade ner och ville inte stoppas. Det gjorde samtidigt ont i mig att säga det, men jag behövde verkligen tid att tänka. Tid för mig själv. 

"Elvira, lyssna. Jag älskar dig mest av allt, jag skulle göra allt för dig. Du är allt jag behöver och.." han tog en kort paus samtidigt som jag såg hur tårarna rann men jag hann avbryta honom. 

"Louis, du är det bästa som har hänt mig och jag älskar dig också. Men jag behöver tid för mig själv ett tag. Snälla gör det inte svårare än vad det redan är" jag ställde mig upp och tittade på honom men klarade inte riktigt av att möta hans blick. Men jag såg att han nickade iallafall.

"Jag förstår att du är upprörd. Men glöm aldrig att jag älskar dig. Jag kanske ska gå?" nej, gå inte Louis. Gå aldrig ifrån mig. Jag nickade och öppnade min dörr åt honom som om han inte visste vart den låg själv. Han försökte dra in mig i en kram men jag backade. Han såg ut att förstå och bara nickade ännu en gång och sa ingenting. Jag såg hur han gick ut ur rummet och jag kollade länge efter honom och jag hörde hur han gick ner från trappan och efter ett tag hörde man dörren smällas igen, hårt. Vad hade jag gjort? låtit den killen som kände mig bäst och fick mig att känna mig värdefull varje dag, bara gå? Är jag dum i huvet eller? haha, ja det är jag. Men jag vet att det kanske är bäst för oss båda med en paus. 

Jag ställde mig mot väggen och lät tårarna rinna, jag orkade inte bry mig om något längre. Jag skönk sakta men säkert ner mot golvet och kröp ihop mig till en liten boll och hörde fotsteg i trappan, för ett ögonblick hade jag trott att det var Louis men den tanken trängdes direkt bort när jag fick se vem som kom in i mitt rum, väldigt glad. 

"Åh, Elly är lite bättre och hon är påväg hem nu men hon lär ta det lugnt! hon kommer snart" han kom in och sa det så anfådd och glad att han inte ens märkte mig sitta där på golvet men när han fick syn på mig så försvann hans lycka direkt. Jag var verkligen en hemsk människa, en riktig glädjedödare. 

"Men vart är Louis? och vad har hänt?" han kom och satte sig bredvid mig samtidigt som han tog sin arm runt mig så jag kunde luta mig mot hans axel. Jag berättade om bilden och alla hatkommentarer medans jag kände hur tårarna bara blev fler och fler. Var det ens lagligt att gråta så här mycket? Över några kommentarer? Han sa inte så mycket utan satt bara och höll om mig. Det var skönt det också, att bara veta att han fanns hos mig gjorde mig på lite bättre humör. Men jag kunde inte sluta tänka på Louis. Hur mådde han? Varför ska jag vara så jävla elak hela tiden. 

Louis Perspektiv;

Jag kom hem och det var ovanligt tyst hemma, skönt. Jag antog att alla syskonen var hos en kompis. Jag satte mig i soffan, knäppte på TVn och lät tårarna falla ner. Ingen såg mig ändå. Aldrig hade jag gråtit så här mycket över en tjej. Jag hörde hur dörren öppnades och torkade fort bort tårarna. 

"Louis, är du hemma? jag trodde du var hos Elvira" aldrig hade jag vart så glad över att se mamma. Hon hade en stor pizzakartong i handen men ställde sig fort ifrån den när hon fick syn på mig. Jag kände mig som en tioåring igen som behövde sin mamma och hennes stöd. 

"Älsklingen då, kan du berätta? jag ser att det är något?" jag suckade och berättade allt. Om bilden och twitterrykterna och jag såg hur mamma reagerade när jag berättade om hennes självskador, men hon sa självklart ingenting. 

"Låt henne vara bara, hon behöver tid att tänka. Men hon är en bra tjej, låt ingen få förstöra för er, hur mycket tjejer än försöker det så vet jag att ni kommer klara det tillsammans" hon log mot mig och pussade mig på pannan. Det var precis det jag behövde höra just nu. Jag var så glad över att jag hade min mamma. 

"Jag trodde jag skulle bli ensam ikväll men eftersom du är hemma nu så kan du ju hjälpa mig att äta upp den här stora pizzan jag köpte?" sa hon och flinade ett stort leende mot mig. Jag skrattade till lite och gick fram till henne och gav henne en stor kram. 

"Tack för du alltid finns och förstår, jag älskar dig mamma" sa jag och kramade om henne hårt. 

"Jag älskar dig också min stora älskling" sa hon och strök mig över håret. Även om jag hatade när hon sa så där så kändes det helt okej över att hon sa det just nu. 

Jag gick in på toan och sköljde av ansiktet lite med vatten medans jag hörde hur mamma dukade i rummet till oss. Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett SMS till Elvira. 

"Du vet att jag älskar dig tusen gånger om. Jag hoppas vi ses på fredag. Om du kommer, så vet jag att du är redo att ge oss en andra chans. Om du inte kommer så förstår jag dig. Men oavsett ditt val så kommer jag alltid älska dig. /Louis" 

Jag tvekade ett tag men jag tröck tillslut på skicka och efter några tunga andetag så gick jag tillbaka in till mamma där hon satt med pizzan i munnen och det såg otroligt fult ut så jag kunde inte låta bli att le åt henne. 

---

32! oohh, vad tror ni händer nuu? ;) nästa del kommer imorgoooon! :D Kram!

Neeeej!!:(( Dom måste ses på fredag!!<3 Lou, är världens finaste och gulligaste jag har inte tackat nej till att vara i Elviras situation!;)

Sv: Åh, tack! Du är så snäll!:)
VAd roligt att du gillade slutet!:)

Oj, vad kommer hända????? Bara så du vet längtar jag till att dina inlägg ska komma!!!!!!!!!!!!!!!

Nejje, mera NUUUUU!! *.*

Och som vanlig väldigt bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

vad ledsen jag blev när jag läste detta :( Men det var riktigt bra!!
Och jag älskar verkligen din uppdatering, tror faktiskt att du alltid har skrivit minst ett inlägg när jag loggar in på Bloglovin! Bra jobbat :)

KLart jag stannar! Jag är din trogna läsare ;)

åh det är så braaaaaaaaaa, men blir arg på El varför gör hon som hon gör? Helt onödigt ju :(

Super!

Grymt! Tycker synd om Louis :( Meeeeeer :)

Oh vad kommer hända nu???? Meeer :D <3