Linns Perspektiv; 

Tiden hade gått förvånansvärt fort och klockan var redan tre på eftermiddagen när både jag och El stod vid ytterdörren för att ta farväl av Filip för denna gång. Vi hade faktiskt haft det riktigt roligt de timmarna vi fick tillsammans och jag såg sidor av Filip som jag tidigare aldrig sett, kanske hade de kommit under årets gång eller så hade han helt enkelt aldrig visat dem rakt ut. Han var roligare, omtänksammare och hjälpsammare än vad jag kommer ihåg honom. Det enda på hela stunden som kunde väcka jobbiga svackor i mitt minne var de få gånger han nämnde Carl, och hur äckligt tofflig jag var under tiden som jag tillhörde honom. Jag kunde även nu förstå varför alla i min närhet inte alls tyckte om Calle då han oftast ville ha kontrollen att bestämma över mig. 

"Bye, El. It was really nice to see you again after all this years ago.", flinade han artigt och kramade om henne. Hon besvarade kramen och log sitt vanliga leende. 

"It was nice to meet you too, Filip!", svarade hon och släppte armarna om honom. Han gick då vidare till mig och höll ett stadigt grepp om mig medan han lyfte mig upp så jag inte längre hade benen på golvet längre, jag skrattade och slog några lösa slag på hans rygg, som en varning att han skulle släppa ner mig. Jag kunde då höra några nästan ljudlösa stön ifrån hans sida och jag slutade då genast att slå. Han släppte fort ner mig och tittade allvarligt på mig. Jag suckade och kollade bekymrat på honom och sedan på El, med det sa hon ett sisa hej då till Filip och passerade ut ur hallen så jag och Filip stod ensamma. Jag lade armarna i kors och fortsatte att stirra in i hans otroligt vackra ögon. 

"Vad?", kom ut ifrån hans mun och jag kunde höra avsky i hans tonläge. Han såg även ut att försöka dölja något när han rättade till tröjan, han kastade en snabb blick på sin rygg, som om han oroade sig över att något skulle synas. 

"Du är vältränad och stark, jag tog inte ens i när jag slog dig och jag vet att du i vanliga fall skulle känna det där som ett myggbett.", jag kom då att tänka på att vi faktiskt alltid brukade skojbråkas om vem som var starkas utav oss. Även om jag visste att jag aldrig hade någon chans emot Filip så älskade jag att reta upp honom och det hela slutade alltid att vi skojbråkades på golvet. Han hade aldrig tidigare tyckt att något av mina slag känts, även om jag tagit i, och starkare hade jag inte blivit, därför ville jag nu veta hur kan plötsligt kunde tycka att mina slag gjorde så ont. Han suckade och gav med sig ett flin på sina läppar. 

"Du inbillar väl dig inte att jag tyckte att det där gjorde ont?", han gav med sig ett falskt skratt som jag genast genomskådade. Visst, vi hade inte träffats på över ett år, men jag kunde ändå höra hur osäker han blev på sig själv under meningen han sade det på. Hela han såg så, klen ut. 

Var det något Filip visste så var det att när det gällde han och mig, så fick jag alltid som jag velade. Han sa sällan ifrån och om han gjorde det så tjatade jag mig till att få som jag ville, vi var som syskon en gång för längesedan. Syskon som aldrig tröttnade på varandra, hur jobbig och eländig man än var. 

"Filip, vänd dig om.", krävde jag och lät väldigt allvarlig i tonen. Jag visste inte vad som hade hänt, men jag visste att han aldrig tidigare brukade vara öm på ryggen, så varför nu? 

"Nej, det tänker jag inte.", svarade han irriterat emot mig, vilket fick mig att bli ännu oroligare än vad jag redan var. "Linn, allt är bra, jag är okej. Oroa dig inte." 

Tårar bildades i mina ögon när jag märkte hur tunn och svag han lät, även om han visade sig stark utanpå, så förstod jag nu att ingenting egentligen var som jag tidigare trott. "Om allt är okej så vill jag att du visar mig din rygg.", envisades jag med. Han drog handen genom håret och bet sig hårt i läppen innan han återigen sa ifrån. 

 

Tio minuter senare stod vi kvar på samma plats som tidigare, en aning otåligare, han hade vägrat att låta mig se på hans rygg men jag tänkte heller inte ge mig förräns jag vann, jag brydde mig om honom och jag ville veta varför han beredde sig som han gjorde. 

"Filip, jag älskar dig, och jag har alltid gjort det. Även om det blev som det blev innan du flyttade till Göteborg så har jag fortfarande haft dig i mina tankar. Jag bryr mig om dig fortfarande, kan du inte förstå det? kan du snälla visa mig vad du har på ryggen?", bad jag tillslut och lät en tår falla ner från min kind. Jag märkte då hur han inte längre kunde hålla sig och innan jag hann blinka så stod han med ryggen emot mig. 

Sakta gick jag fram och tog drog upp tröjan, mer än halva ryggen behövde jag inte se mer innan jag märkte de röda bölderna och rivmärkerna som syntes långa vägar. Snabbt slog han bort mina händer och drog ner tröjan igen. 

"Nu har du sett.", han lät både stressad och rädd när han sa det och han skulle precis gå ut genom dörren när jag grappade taget om hans handled och höll honom kvar. 

"Vad i helvete har du gjort?", nästan skrek jag åt honom, nu kunde jag inte längre hålla mig ifrån att låta upprörd för var det något jag behövde och ville veta just nu var sanningen, sanningen bakom Filips röda rygg, de små såren och de stora böjderna, vad kunde ha orsakat sånna skador?

"Du vet att jag går på hockey och det är en känslig sport. Jag måste verkligen gå nu, okej? vi kan träffas senare.", han pussade mig snabbt på kinden, lossade greppet om min hans med hjälp av hans dubbelt så stora, och sedan försvann han ut ur huset. Kvar stod jag. Jag tog ett djupt andetag innan jag sedan begav mig in till TVrummet där El satt och kollade på något program på MTV. Jag ville så gärna tro på hans ord, tro på att det var hockeyn som orsakat den enorma skada han hade på ryggen, men samtidigt hade jag svårt att tro på det. Det var som han sa, hockey var en farlig sport, men att få sånna sår som han hade var svårt att tro, jag ville få reda på sanningen, på ett eller annat sätt. 

 

"Did you want to be with me in the pool? the weather is wonderfull!", utbrast El när eftertexterna rullade på tvn. Jag tittade ut och höll helt klart med, detta var absolut ett badväder. 

"Sure! I'll just go upstairs and change clothers and then call dad, right?", jag reste mig från soffan och log mot El som låg kvar. Hon hade varit lite annorlunda under hela dagen, lite mer nere än vanligt, men jag antog att det var för att Louis var på andra sidan jorden ifrån henne just nu och jag kunde förstå henne helt, det var faktiskt väldigt jobbigt att vara utan Harry och hans närhet just nu, men samtidigt så var det bara att börja vänja sig med det. 

 

Jag tog mobilen med mig upp och slog fort in pappas nummer, han lät glad när han svarade men samtidigt så kändes han inte fullt lika glad som han brukade. Det var ett tag sedan vi pratade nu och jag saknade honom verkligen, att höra hans röst igen kändes faktiskt bra. Vi kom en bit in i samtalet när han plötsligt tystnade men fortsatte lika snabbt igen. 

"Jag vet att jag har lovat att sluta prata med dig om Filip och hans familj igen, men jag tycker bara att du borde veta detta.", jag svalde hårt, men höll kvar tystnaden för att pappa skulle berätta mer. "Eva och Robert ringde mig igår, de var helt förtvivlade. Filip är spårlöst försvunnen och de får inte tag i honom alls. De vet heller ingen anledning till att han är förvunnen och det kan ju självklart inte du heller veta, men jag tyckte ändå att du behövde veta detta, ni var ju trots allt väldigt nära varandra en lång period förut." , jag stelnade till. Vad hade Filip egentligen ställt till med för sig själv?

"Har de ringt polisen och sånna saker? har föräldrarna ingen aning alls vart han är eller varför han försvann?", frågade jag oroligt - även om jag visste vart han var, eller inte exakt just nu, men att han befann sig i London visste jag. Pappa harklade sig lite och jag kunde höra hur han suckade bakom luren. 

"De tror att han bara rymt. Han trivdes aldrig riktigt i Göteborg och jag tror inte riktigt han ville binda sig med någon annan. Han var riktigt ledsen efter att du brytit kontakten med honom och efter det så har han inte riktigt varit sig själv. Detta har pågått under en lång tid men eftersom jag lovat dig att inte prata om honom längre så har jag inte velat sagt något. Jag hörde även att han ofta hamnar i slagsmål och liknande saker, fast egentligen tror jag att allting beror på dig. Du var som en syster för honom, Linn. Du var det enda han hade.", tårar bildades i mina ögon. Vad hade egentligen jag ställt till med? 

"Ja, jag vet, pappa. Nu idag ångrar jag att jag gjorde som jag gjorde, men du vet ju varför också. Kärleken kan verkligen göra en blind ibland.", svarade jag kortfattat och blinkade bort de tårar som ville ut. Jag tog sedan på mig min bikini ur resväskan och hoppade enkelt i den. Jag fortsatte att hålla luren vid örat även om jag egentligen inte lyssnade på vad han hade att säga mera, jag orkade helt enkelt inte. Bikinin var på och ett svart linne med. 

"Pappa, jag och El ska bada nu. Jag hoppas du har det bra hemma, vi ses om två veckor. Nästa vecka kommer förhoppningsvis tjejerna hit. Harry är i Afrika med jobbet. Jag älskar dig mest och sköt om dig, okej?", jag avbröt honom mitt i hans ointressanta mening samtidigt som jag satte upp håret i en slarvig toffs. 

"Älskar dig med hjärtat mitt. Jag är väldigt stolt över dig ska du veta. Vi ses snart.", ett pip i luren hördes och pappa hade lagt på. Jag suckade och slog mig chockerat ner på sängen i min ensamhet, vad hade egentligen kunnat hänt med Filip? Han gick i mitt huvud hela tiden just nu och bilden ifrån såret på hans rygg ville inte försvinna ifrån mig, samma bilder i mitt huvud spelades om och om igen, som om det aldrig kunde försvinna ut ur mina tankar. Vem hade gjort det?. Jag var nu väldigt säker på att det inte var hockeyn som gjort det där. 

"There you are!", en glad röst och en glad Eleanor kom in i rummet med handduk, solkräm och bikini i högsta hugg. "I've been looking fot you! let's go to the pool!", hon nästan hoppade av glädje och den glädjen spred bara av sig. Hon visste verkligen hur man gjorde människor på bättre humör bara genom att vara sig själv. "You looks so good, Linn!", fortsatte hon sedan, lika ivrigt. Hon tog upp mobilen ur bikiniöverdelen och började genast ta kort där hon övertalade mig att vara glad. Men att fejka ett leende hade jag gjort i hela mitt liv nu, det var en del av mig, det var ingen konst alls att låtsas se lite glad ut, även fast det sved. 

"Go out you first, I'll coming soon.", förklarade jag och satte mig ner på sängkanten igen. Hon såg först förvånad ut, sedan ryckte hon på axlarna och började gå ut ur rummet. 

"If you say so.", hon log ett fortfarande glatt, bara inte lika stort leende när hon förvann ut ur rummet och jag hörde hur små steg rörde sig neråt ifrån trappan. Jag suckade klagande och tog fram mobilen. För mindre än en timme sedan höll han i denna mobil för att knappa in sitt nummer på nytt, nummret Carl en gång i tiden tagit bort ifrån mina kontakter. Jag skrattade till i min ensamhet när jag märkte att han hade döpt sig själv till "Filip den bäste.", var det något han var bra på så var vet verkligen att älska sig själv, tänkte jag. Jag klickade sedan fort upp meddelanden och skickade iväg ett snabbt sms, utan att tveka. Om jag skulle tvekat så skulle det bara leda till ångest och hat mot mig själv. Men när smset var skickat så fanns det ingen återvändo. Jag slängde mobilen på sängen och traskade mig hoppfullt ner för trappan i hopp om att det skulle finnas ett svar när jag kom upp igen.