Det tog ett tag att gå ifrån stan till stranden, men ändå så ville jag veta sanningen. Jag ville inte gå omkring med tanken i huvudet och veta att min vän mådde dåligt, och att förmodligen någonting hade hänt. Jag tittade upp på Perrie och Eleanor som småpratade lite medans de bestämde sig vad de ville ha. Visst kände jag suget på fika, men ändå så kändes det som att detta var snäppet viktigare, fika kunde jag göra i princip hela tiden om jag ville det, detta kändes ganska så allvarligare. Jag bet mig i läppen och reste mig upp, de var först då som jag väckte deras uppmärksamhet och de gav mig en förvånad och besviken blick, vilket jag kunde förstå eftersom vi faktiskt hade det rätt bra här, och jag var väldigt tacksam över att jag kom så bra överens med Perrie också, hon var verkligen snäll. 

"Where are you going?", frågade El med rösten i en lägre ton. Jag tittade mot dem och tog min handväska runt axeln. 

"I should just go and meet Filip, I think he needs me.", svarade jag. "I really want to stay, but I can't just leave him alone in London, not now. It was very nice to see you Perrie, but I'll see you soon!", jag rusade fram och gav dem båda en varsin puss på kinden innan jag med långa steg gick ut genom den stora entrén till kafféet som låg lite vid sidan av stan. 

Jag hade tur även denna gång, en taxi var på väg mot mitt håll och jag behövde bara vifta smått med handen så stannade den upp, det var denna gång en kvinnlig chafför som såg väldigt trevlig ut. Egentligen hade jag aldrig gillat att åka taxi själv förut, mest för att det faktiskt var okända människor för mig som körde bilen, och vad som helst skulle kunna hända då, dock brukade jag intala mig själv att det var deras jobb och det var ytterst sällan något sånt inträffade. 

"Hello Sweetie", log damen i taxin när jag hoppade in. Jag log ett vänligt leende tillbaka och rättade till mig i framsätet. "Where are you going then? to the beach?", hon skrattade till och jag kunde se hur hon sneglade lite på mig åt sidan. Hon var lika trevlig som hon såg ut och jag kände på mig att denna bilfärd skulle gå som smort. 

"Yeah, Actually. Can you drive me to the lake with the small palms behind the three houses?", jag var osäker på om min beskrivning räckte till att hon skulle förstå vad jag menade, men till min förvåning verkade hon förstå vad jag menade, vilket hon inte alls verkade så glad över. 

"Why are you going there, little girl? it's a dangerous place.", hon kollade allvarligt på mig men nickade sedan åt sig själv när hon insåg att jag faktiskt var seriös. "Are you really for sure about this? just crazy people are in there."

"I'm really sure about this and believe me, I know what I do.", förklarade jag och försäkrade det med ett leende. Hon såg fortfarande osäker ut men eftersom hon fick betalt till att köra mig vart jag bad om så hade hon inget annat val. 

 

"Take care of you. If I shouldn't work right now, I'd follow you and looking that everything is alright. But I had to work this night.", förklarade den snälla chaffören och klappade mig vädjande på axeln. Jag betalade för mig och nickade. 

"Don't worry, I'll be fine. And thank you for the lift!", sa jag när jag trevande gick ut ur bilen och sedan stängde igen dörren. Solen började nu gå i moln och det var ganska ruggigt ute. Jag tittade länge efter bilen och det var först när jag inte längre kunde följa den med blicken som jag började gå in mot stranden. De tre läskiga ödehusen som låg bredvid varandra var ingen vacker syn, en gång hade jag varit här tidigare och då lovade jag mig själv att aldrig gå hit igen, men det var tydligt ett löfte som jag nu lärde bryta. Jag gick längs den trånga skogsvägen fullt med ölburkar och en rutten lukt. Jag kunde höra hojt, röster, skrik och skratt som bara närmade sig och plötsligt stod jag på sanden och tittade ut över den lilla sjön. Musik spelades och människor såg ut att vara påverkade av någonting, antingen drogor, alkohol eller båda delarna, de såg inte kul ut i alla fall och detta gjorde mig redan rädd, jag började nu undra om det verkligen var värt besväret att komma hit för detta. 

 

Jag stod länge och försökte få någon skymt av Filip, men inte ett spår efter honom. Människorna här hade förmodligen inte ens sett att jag var här, vilket jag var otroligt tacksam för. Plötsligt pickade någon mig löst på ryggen, skräckslaget vände jag mig hastigt om men lugnade snabbt ner mig igen när jag fick se vem det var. 

Jag slängde mig i hans armar och kände mig för tillfället tryggare än vad jag någonsin kunde bli i en sån här situation. "Åh, Filip. Vad glad jag är att se dig och va i helvete gör du bland de här människorna? de är helt fel för dig!", sa jag allvarligt och släppte taget om hans axlar. Han skakade på huvudet och ryckte på axlarna. 

"De låter mig bo här för ett tag tills jag hittar något riktig.", hans ord skar in i mig. Jag visste inte hur det var att inte ha något hem, eller något liknande, men jag kunde ändå sätta mig in i Filips situation just nu och förstå att det inte kunde vara så kul att lära bo med alkisar och drogmissbrukare. "Kom, vi går en bit bort. Där finner ingen oss.", sa han efter en stund och jag följde lydigt efter honom. 

 

Vattnet var alldeles vindstilla. Han satte sig i den strama sanden och jag satte mig snabbt bredvid. En tystnad spred sig i luften och det enda vi kunde höra var vinden som då och då svepte förbi.

"Du vet ingenting om mig, hur jag är idag och vad jag har gått igenom.", mumlade han tyst tillslut men fortsatte ha blicken kvar över sjön. "När du sa upp kontakten bara så där, fick jag panik. Att jag dagarna efter fick reda på att vi skulle flytta ifrån Stockholm till Göteborg gjorde mig ännu mer panikslagen. Jag visste att jag inte längre skulle få se dig och att vår vänskap förmodligen var över där. Du var min enda riktiga vän jag hade, Linn. Jag låg ofta och grät på mitt rum på grund av dig, att veta att vår vänskap var över tog hårt på mig.", hans röst lät krasslig och tunn. Jag kunde även höra en besvilekse i det han nyss sa, och det kunde jag förstå. Jag visste att jag hade gjort fel, och det var dels mitt fel att jag aldrig sa ifrån när Carl ville det, men jag var för dum för att veta, jag var för feg för att säga nej, vilket idag fick mig att skämmas, riktigt mycket. 

 

 

"Filip, ingenting är som du tror.", började jag och tittade mot honom som vägrade möta min blick. "Jag vill berätta, men jag kan inte. Men jag vill i alla fall att du ska veta att jag alltid har älskat dig som min vän, som min bror.", han vände blicken neråt och suckade lågt. 

"Jag kom till Göteborg, jag hade inga vänner. Personerna i skolan hade redan olika slags 'gäng' och jag platsade aldrig riktigt i dem. Hockeyn var det enda jag hade där ett tag, men sen insåg jag ju att mina lagkamrater inte alls verkade gilla mig heller, så jag slutade.", han tog en kort paus men fortsatte snabbt. "Jag var då ute en kväll och mötte en tjej. Vi började umgås mer och mer, jag blev riktigt kär i henne. Hon var så vacker, perfekt och så himla omtänksam, ibland undrade jag om hon var för bra för att vara sann. Vilket hon var också, hon hade hållt på med en annan kille samtidigt som mig som jag antog var hennes pojkvän, när jag då skulle gå hem till henne och be om en förklaring så var han där. Han var muskulös, han gick både på hockey och på karate, jag hade ingen chans. Blodig låg jag på marken då han kastade ut mig efter hans slag mot både min mage och rygg. Jag hade redan fått beskedet om att flytta tillbaka till Stockholm igen, men jag ville inte skrämma mamma och pappa när jag kom hem blodig, därför väntade jag tills sent på natten, tog alla mina pengar, packade några kläder och for hit till London, helst för att ingen skulle hitta mig.", historian var hemsk, det var som att lyssna på en berättelse som man helst hade önskat var osann. "Jag förlorade då min Frida, tjejen i mina drömmar och tjejen jag hade byggt ett förtroende med. Jag förlorade henne, det enda jag hade som egentligen betydde något, just då. Man kan väl säga att jag blev förkrossad och sviken, igen."

Jag svalde hårt och mötte hans blick. När han sa 'Igen' så förstod jag vad han menade, och jag kunde inte heller låta bli att släppa ner mina tårar, jag var hemsk, Carl var hemsk, Frida var hemsk, världen var hemsk. Filip, den snällaste killen jag någonsin lärt känna förtjänade verkligen inte det här. 

---

Nu fick ni reda på lite saker här, både hur de gick till när Linn och Filip bröt kontakten och lika varför Filip såg ut som han gjorde på ryggen. Kommentera så lovar jag att i nästa blir det drama ;)