take chances, chapter 13

Tidigare;

Jag strök försiktigt bort några tårar som runnit ner från mina kinder, som alltid när jag kom att tänka på Katherine och alla minnen vi delat med varandra. Det var också något inom mig som bara ropade 'Gör det!'

Och det var då jag gjorde det jag aldrig vågat på det senaste åren, gick upp för trappan upp på översta våningen där allt som påminde om min fina syster skulle synas till. 

---

Efter tio tunga trappsteg var jag äntligen uppe. I och med att detta var våningen någon aldrig besökte så var det både dammigt, unket och man märkte hur orört allting var. Kläderna hängde på galjarna precis där vi hängt dom, datorn stod på platsen vi ställt den och allt var precis på platsen. Det var nästan lite läskigt att befinna sig här, att tänka att just de här grejerna hade min syster använt när hon fortfarande var i livet. 

En sak som var helt uteslutet för mig var att titta på hennes kläder, vi hade alltid varit systrarna som bytit kläder med varandra och vid vissa tillfällen tagit kläder av varandra också, därför så gjorde det otroligt ont i mig att veta att jag aldrig skulle kunna låna hennes kläder längre utan att få skuldkänslor, jag kunde bara inte ta efter hennes kläder som nu egentligen ändå skulle vara för små, men ändå. 

Albumet stod i en utav alla bokhyllor och trots att jag visste att jag skulle brista ihop så tog jag ändå tag i den gamla pärmen och började bläddra, granskade varje sida noggrant och gång på gång påminnas om alla minnen vi byggt upp och den tillit vi hade till varandra. New York, Hollywood och Spanien minns jag hur Katherine alltid sagt varit hennes favoritställen, än idag kunde jag aldrig åka dit längre utan att tänka på henne. Planerna om att vi en dag skulle flytta till New York och ta över familjeföretaget var en dröm som aldrig skulle gå i uppfyllelse för Katherine, och än en gång - det dödade mig innuti. 

Bilderna Katherine tagit med webbkameran och printat ut fanns också på plats. Jag såg direkt hur en kopia av mig visades framför mina ögon. Hon såg så lycklig ut tillsammans med Jessie, hennes bästa kompis. Den enda skillnaden på oss var nog att hon var mörkhårig medans jag nöjde mig med min naturliga hårfärg - blond. 

Tårarna fortsatte bara att rinna ner från mina kinder när jag sakta bläddrade vidare. Hon var så naturligt fin min syster, inte bara på utsidan utan även på insidan. Hon förtjänade verkligen att leva.

 

Efter säkert en halvtimmes tittande på olika bilder som Katherine hade placerat i olika album så fann jag något ganska så intressantare i bokhyllan bredvid mig. Utan att tveka började jag bläddra i det fyrkantiga föremålet i mina händer och innan jag visste ordet av det så hade jag börjat läst om hennes vardag. Jag satt i flera minuter och sträckläste min systers gamla anteckningar om hur hennes dagar bestod av, något som för andra var helt ointressant - men för mig betydde hela världen. Att få läsa Katherine's handskrivna gamla anteckningar var precis vad jag behövde just nu. Det var inte förrän jag insåg att en viss 'han' stod i hennes papper som jag började läsa lite extra nogare. 

"Dear Diary. I saw him, and he SMILED at me :) ♥" , bestod meningen och jag började genast intressera mig lite till. Jag bläddrade tårögt vidare för att få reda på mer information men det enda jag fann var hur hon diskret försökt fånga hans uppmärksamhet då han enligt henne var ganska så svårflirtad. Jag läste vidare om hennes vardag och hur relationen till den här han bara utvecklades. Vad jag direkt la märke till när jag kom till några sista sidor var att vissa sidor fanns inte där, dom hade någon rivit bort. Lite längre bak ändå stod nästa text, som inte heller var så liten. Jag kunde se redan på texten hur upprörd hon varit när hon skrev det. 

"I'll never see that idiot again. Such a dickhead. First he cheating on me and then he break up with me because I didn't want to have sex with him. What's he playing for game? I don't even know that I saw in him. He's totaly slut. I really hope that he never will get a girlfriend, poor her. To cheating on me were to much, really. I'm so angry. How could I believe him when he told me how much he loved me? I'm so stupid. My first boyfriend and did something like that, why? I sang for him, I did everything for him. Even he kissed an another girl in front of me. Why? Nobody knows except Veronica, she's the one and only who knows and will ever know. My twinsister never have to know about it, I don't know why but I really hope she wanna choose a better boy than I did./ Love, Katherine." , texten gjorde mig återigen tårögd, men också förvirrad och arg. Vem var den där HAN egentligen och varför hade hon undanhållit något för mig? något så viktigt? jag trodde vi berättade allt för varandra men gud så fel jag haft. Hon döljde mer än vad jag trodde, om jag bara visste vem den där killen var. 

Som svar på min fråga behövde jag inte bläddra många sidor förrän jag såg en bild, en som till en början såg ihopskrynklad och gammal ut men som någon sedan skrynklat upp och klistrat fast där igen, förmodligen hon själv, tänkte jag. 

Jag blev som fastklistrad på stället när jag såg vem bilden föreställde. Visst var det min tvillingsyster som höll om en kille på bilden, någon hade tagit ett kort på när dom kramade om varandra mitt i våran studio där Katherine ofta höll till för att spela in, men killen var inte vilken kille som helst, det var ju.. Collin. 

Jag förstod nu ingenting, verkligen ingenting. Hjärnan försökte jobba så gått det gick, men kunde verkligen killen min syster undanhållit för mig och min familj - som varit otrogen dessutom -, vara Collin? mina tankar om hur Veronica uppträtt annorlunda och hållt sig borta ifrån mig i alla dessa veckor sen jag berättade om honom kom nu också upp i mitt huvud, kunde det ens vara möjligt? men framförallt - visste Patricia om detta? varför hade hon gjort så här emot mig isåfall? jag grät, igen. Av både förvirring och rädsla, orolig för vad som skulle hända härnäst. En sak var i alla fall säker och det var att jag skulle säga hej då till Collin. Jag kunde inte vara tillsammans med någon min döda tvillingsyster dejtat förr och speciellt inte nu när jag visste hur han sårat henne och på vilket sätt också. 

Plötsligt kände jag en oskyldig hand över min axel. Jag hade antagligen varit för distraherad och inne i allt detta att jag inte ens märkt att mamma kommit upp för trappan till denna våning. Även för henne var det nog en skillnad att komma upp hit, ingen i familjen så vitt som jag visste, hade vågat sig att gå upp hit tidigare. 

"Darling, you'll be alright.. Okay?", hon vaggade mig fram och tillbaka medans jag kände hur hennes pussar placerades runt om i mitt hår. Jag lutade mig sakta mot hennes bröst och lät henne fortsätta. Det var inte speciellt ofta man visade känslor i denna familj så att säga, det var inte så att man inte fick gråta, det var mer att tiden inte ens fanns till för att gråta. 

"You don't understand, mom. You can never understand.. I don't really know if I do it either.", mumlade jag mot hennes bröst och sniffade in hennes egna lukt, lukten bara mamma hade. "It's more complacaited than I thought and I have no idea how I can do this better. I can't handle my feelings mom.", grät jag nu, ganska så mycket att jag nästan inte ens visste om hon hörde mig. "Is dad still angry?"

"He's not angry at you, baby. He can't be and will never be. He's just worried for the business and, yeah. You know how he is.. He love you and is very careful about you, you would know that.", förklarade hon snabbt och strök mig över pannan. Jag kunde inte minnas själv hur längesedan det faktiskt var bara jag och mamma satt i varandras armar och grät, men just nu kunde jag nästan höra snyftningar även från mammas håll. 

 

"Yeah, look at this one.", jag stäckte med glädje över ett till kort på mig, Veronica och Katherine när vi alla var i Sverige en gång, till mamma. Det var en ganska så händelserik vecka då faktiskt, det var den gången Veronica bröt sitt ben, några ynka år gamla. Mamma torkade sina tårar och fnissade lite. Den här avslappnade damen framför mig hade jag verkligen saknat, jag behövde min mamma ibland jag också, inte bara 'chefen' Elisabeth. 

"I remember this.", log hon medans hon tog emot bilden på oss när vi stod ovanpå ett högt berg med den perfekta utsikten. Det var nog bland de första semestrarna vi hade tillsammans. "It's such an old picture."

"Yeah, it really is.", småskrattade jag och tittade mot den knarrade trappan. Någon var påväg upp. Jag tittade skräckslaget på mamma men innan vi ens hunnit säga något så stack pappas huvud upp genom den tvåmetrade öppningen och hade ett leende på läpparna, jag antog att han hade lagt bakom sig att jag och Louis faktiskt var vänner även utanför jobbet. 

"You're looking at old pictures without me, huh?", flinade han och ökade sina steg lite medans han sedan slog sig ner på golvet bredvid mig medans han la sin arm om min axel. Han sneglade mot mammas kort och tittade sedan på mig. "Do you remember how sad Veronica was that summer, she really hated us then.", skrattade han sedan och tog försiktigt kortet ur mammas hand, något hon inte verkade klaga över. 

Jag brast ut i skratt då jag insåg att jag faktiskt kom ihåg, trots att vi bara var några ynka år då, hur Veronica skrek hela tiden samtidigt som hon fick sitt ben brytet när hon hoppade hage, hur det ens gick till hade jag inget minne av. 

"It's 11pm at the night, shouldn't you go to sleep? you're working tomorrow, young lady!", beodrade pappa och reste sig upp. Jag nickade på huvudet och sneglade mot mina föräldrar som verkade fullt upptagna med varandra, medan det så smög jag ner bilden på Collin och Katherine i min ficka. Sedan ställde jag mig bara upp och harklade mig lite. 

"Dad, can you drive me to Collin's house? I really need to talk to him.", sa jag ganska så uppgivet då jag nästan visste vad hans svar skulle bli, han skulle aldrig gå med på att jag åkte ut såhär sent när jag skulle jobba nästa dag. 

"What? now?", frågade han förvirrat och tittade på armklockan som satt som fastklistrad på vänstra armen. "Well, okay then.. But you're not gonna stay?"

"No, I'm just gonna changing a few words with him.. It goes fast, you can stay in the car while I'm going to speak with him.", förmedlade jag lugnt och sansat. Han verkade grubbla lite innan han sedan nickade till mig för ett svar. 

"Okay then.. If it's so important to meet him now like 11pm at the night.", jag märkte hur han småflinade lite bakom det stama ansiktet, därför kunde jag inte heller låta bli att småfnittra. Ja, min och min pappas relation till varandra hade helt klart blivit bättre med tiden, och jag älskade det. 

 

"Thank you for the ride, daddy. Are you waiting for me?", frågade jag när jag klev ur bilen. Vad jag skulle säga till Collin visste jag inte, det fick komma som det kom, men jag hade i alla fall lovat mig själv att behålla lugnet, hur arg jag än var innuti. 

"Yeah, just hurry a little, I'm tired.", log han vänligt och drog igång musiken på radion lite till. Jag nickade och slog igen dörren medans jag med tunga steg gick upp mot det flottiga huset som även min pojkvän bodde i, enda skillnaden på oss var att han var stolt över att vara rik, överklassad och bortskämd. Själv såg jag inte det häftiga med att vara det då vi allihopa ändå är människor i grunden, fattig som rik.

Jag gick upp för den gigantiska stentrappan innan jag plingade på, i och med att jag lugnat ner mig så hade även gamla jag återkallats, mina tankar om att jag kanske skulle ha väckt någon i familjen skrämde mig faktiskt och eftersom jag träffat hans stränga föräldrar några gånger tidigare så visste jag att dom inte var något att leka med. 

Dörren öppnades i varje fall och genom dörren tittade Carin, hans mamma fram. Hon sprack upp i ett leende och nickade varsamt. 

"Hello my dear. What are you doing here this late?", frågade hon, inte alls särskillt surt som jag var van vid. Jag såg hur hon kikade lite bakom mig och granskade noga vår silvriga bil. Jag kastade ett öga på pappa som vinkade roat. Hon gjorde en gest med sin hand om att jag skulle komma in, innan hon fortsatte, tacksamt, i och med att jag inte alls visste vad jag skulle säga. "Collin is in his room, his cousin from Tenessee is here right now so you can just go in to him.", svarade hon sedan medans jag trampade av mig mina oknytna Vans. Jag nickade lite försiktigt när jag sedan tog modet till att gå igenom köket för att slutligen komma fram till min än så länge, pojkväns rum. Utan att knacka så gick jag in och såg hur han låg i sängen med en avklädd tjej som endast hade en stor tröja på sig, jag la ingen energi på det utan stirrade istället ut en förvirrad kille. 

"Katelyn, Hi! Uhm.. This is not what it looks like and..-"

"It's your cousin, I know. Your mom told me.", avbröt jag snabbt och gick några steg närmare. Han suckade lättat och reste sig upp för att dra in mig i hans armar, han hann inte så mycket som nudda mig då jag slog bort hans händer ifrån mina axlar. "Don't you dare touch me!", sa jag argt och gav honom en vilsen blick, i samma veva så märkte jag hur tjejen som legat i sängen sakta började tassa ut genom rummet, och lika bra var väl det, tänkte jag. 

"What have you been doing all day? Oh, you don't have to tell, I know you were out with Louis. It's such a nice behavior when you already have a boyfriend.", jag märkte hur han spännde käkarna samtidigt som han såg en aning ledsen ut, för ett ögonblick tyckte jag faktiskt synd om honom och var inte långt ifrån att ta in honom i min armar när jag kom på mig själv, bilden och min syster. 

"Tell me about this instead.", beodrade jag och slängde kallt bilden på min syster och Collin när det stod i studion och höll om varandra, rakt på honom . Han tog snabbt tag i fotot som flugit i luften, när blicken varit på bilden ett bra tag så flinade han bara och tittade med sträva ögon på mig, inte alls de bruna som jag oftast var van vid.

"She looks exactly like you.", flinade han och knölade ihop papperet. "It's just one difference.. You're beautiful and nice, she was selfish and stupid.", jag var så inne i hans ord att jag inte lagt märke till hur närmare han kommit, plötsligt nuddade våra kroppar med varandra. Han skulle precis huka huvudet ner mot mig när jag ilsket puttade bort honom. 

"How could you even say some shit about my dead sister? are you crazy? it's over, so damn over.", sa jag och vände mig om. Han tog dock tag i min arm och innan jag hunnit blinka så hördes ett högt smack. Det var först när jag försiktigt höll min hand på min ilande kind som jag insåg vad han hade gjort, killen framför mig hade nyss slagit till mig.

"Go and never come back your slut, you were never something to have anyway.", muttrade han medan han sedan slog ett hårt slag in i väggen. Rädd och förskräckt över det som nyss hade hänt gick jag ut från rummet där hans kusin stod, hon tittade med lika rädda ögon på mig som jag hade och jag antog att hon hade hört smällen, den var nästan oundviklig. Hon mimade ett 'sorry', innan hon sedan gick in till Collin igen. 

---

Kanske inte vad ni hade förvänat er, huh? nu är iaf Collin ute ur bilden, frågan är ju om han är borta föralltid? ;) 

Kan lova att han inte kommer bli ett psyk och låsa in henne som i alla andra stories, men jag antar att han iaf kommer komma tillbaka i något kapitel framöver. So, tell me what you think? Var det för mycket som hände i denna del? kommentera för nästa! :) 

 

 

Såå braa:) <3

Wohooo ett nytt kapitel! Längtar grymt mycket till nästa! :D Var roligt med lite drama också, äntligen kommer Collin ut ur bilden! Du skriver S-Ä G-R-Y-M-T B-R-A och den bli bara bättre och bättre! Kram Frida :)x

Jättebra!

Wow! Just wowo!! Det var en j*klig vänning... Men på något sätt gillar jag den, hehe...

Åh, hon måste söka tröst och berätte för Louis på jobbet imogon/nästa del!!:) AAASSSSBBBRRRAAA!!!!

Åh bäst! Mer NU!<3

OMG,du skrev jättebra!! Du är gudomligt bra!<3 Bara önskar att nästa del kommer ut strax <3 Du = BÄST! //Rebecka c:

Skönt att de gjorde slut!! Har verkligen inte gillat dem tillsammans... Längtar tills fortsättningen :)

Vill bara läsa mer och mer och meeeer! Så bra!!

Åh herregud vad hemslt men bra men jag är så död right now :o

good good good

Alltså det här är ju läskigt bra! Längtar verkligen till nästa kapitel💗

Älskar din novell den är bäst:)<3

Meeeeeeeer😚😚😚

Nästa snälla din novell äger

Nästa snälla din novell äger