Resten av hemfärden rullade samtalet på. Louis var som vanligt högljudd, glad och spontan så han fick mig att skratta utan att ens tänka på det själv.
"You wanna follow to my place? just watch any movies and relaxing?", föreslog han sedan och vände huvudet mot mig för ett ögonblick. Personligen lät det som en väldigt bra idé, få spendera ännu en dag och kväll med Louis ville jag mer än gärna och jag älskade sättet han alltid bjöd in mig i saker som han gjorde hela tiden.
"Ah. Mom and dad ain't home for sure anyway so why not?", sa jag och ryckte på axlarna. Jag tycktes tyda ett leende pryda hans läppar för ett ögonblick innan han harklade sig lite.
"Katelyn is a pretty unusual name, where have you got that from?", frågade han sedan och svängde upp för en backe, åt motsatt håll ifrån mitt hus. Jag log lite åt tanken och tittade lite frågande på Louis, varför hade han tänkt på det just nu? det var i alla fall ganska roligt så varför inte svara ärligt på en gång.
"My moms grandmothers name was Katelyn, they thought I'd be the same famous as she was when she was in my age but they thought wrong. Instead it was Katherine as got that talent but they didn't know it until we grew up and then it was to late to change our names.", flinade jag lite och tittade på killen som satt fokuserad på vägen. Det var ju faktiskt sant, mamma och pappa hade trott att jag skulle bli den talangfulla av oss i familjen och det var ju anlednigen till att jag blev döpt till mitt namn, men namnet kom ju tyvärr på fel flicka.
"You're very talent, Katelyn. Stop saying that you aren't.", eftersom jag visste att det inte ens var någon idé att säga emot Louis då han bara skulle bli irriterad och få mig att tänka på min syster så lät jag bli att kommentera det och lät honom tro det, fast jag visste ju att ingen någonsin skulle kunna bli lika bra som Katherine, inte i mina ögon och öron.
"We're home alone for a while anyway, the lads are coming soon, I think.", skrattade han och slängde av sig sina svarta skor på skohyllan i Harrys hus. Jag hade nästan glömt bort att Louis och killarna, förutom Harry hade något hem här i Manchester, att dom hade hus i London allihopa, det visste jag, men nu skulle dom ju trots allt jobba med mina föräldrar, och förhoppningsvis mig också, i två år så ett eget litet krypin skulle nog aldrig skada.
"Aren't you supposed to buy something own soon or are you going to live at Harry's in this two years?", retades jag och ställde mina lite högre klackskor på hyllan bredvid Louis skor. Han flinade bara och tyckte på axlarna.
"Yeah it's really hard to be five different people in the same house for so long, but we all have took a look for something new here in Manchester and yeah, I've found some great apartments actually.", förklarade han med ett leende på hans läppar. Jag nickade förstående och gick efter Louis in till TVrummet. "Tomorrow when we're fly to London again we're sleeping on our own flats, are you sleep on a hotel or do you wanna sleep over with any of us? because I've a guest room if you want to borrow it.", det här med vart jag skulle sova veckan i London hade jag inte alls tänkt på, jag hade nog inte ens tänkt över huvud taget. Packningen hade jag inte ens börjat med och när jag väl står där framför resväskan på kvällen så ångrar jag nog att jag tillbringade dagen med Louis istället för att packa, men för tillfället så kändes allt så bra.
"If it's okay I can sleep in your place.", sa jag osäkert och tittade på Louis som bara log.
"You have to stop with those 'if it's okay' sentences. I'd never ask if it wasn't okay, right?", frågade han och det vackra leendet på hans läppar ändrades snabbt till ett busigt flin. Jag himlade med ögonen och lipade åt Louis som bara skrattade.
Det var meningen att vi skulle se film, men det blev nog allt annat än att se film. Till en början så åt vi rester ifrån gårdagens mat medans vi pratade om allt möjligt. Allt från familj till karriär. Med tiden kom vi in på lite privatare saker, saker som vi tidigare inte pratat om så mycket.
"What's your dream? what do you really want to do when you grown up, have kids and things like that?", hans fråga fick mig att tänka till. Jag visste ju precis vad jag ville hålla på med i framtiden, jag var bara osäker på om jag skulle framställa det för Louis, även om han visste mycket om mig så ville jag inte riskera att öppna mig allt för mycket, med tanken i bakhuvudet att Louis en dag skulle lämna och aldrig mer komma tillbaka.
"Uhm..", svarade jag osäkert och hjärnan jobbade för fullt för att komma på något bra att säga. Tillslut orkade jag inte tänka längre, det fick bli som det blev, jag följde bara känslan och ville inte ljuga för honom. "I want to be a singer, help people succeed and get happy. One day I might take over my parents business and work with other celebrities.", förklarade jag och drog efter andan i en suck. "But that's my dream. My parents look at me like I'm a model and nothing else. In their eyes I'm nothing else than that and you heard today what a pro photographer told me.. I'm not a model, so what am I basically? I'm not a model, not a singer and not good enough, what am I?", frågade jag nästan panikslaget och tittade rakt in i Louis ögon. Han skakade på huvudet och satte sig ordentligt upp.
"Firstly.. You can actually luck out with your dreams. You sing like a god and play instuments good too, you're kind to people and always want everyone their best, you're a good person. You can succeed if you just want to and believe in yourself. Secondly, don't listen to what Fiona told you, you're beautiful and she's just jealous. Your parents are right, you can also be a model because you're very pretty and so is your body.", hans ord fick hela mig att rodna, än en gång hade Louis Tomlinson fått mig att rodna och till och med lyckats fått mig att höja mitt självförtroende ett snäpp till, han visste precis vad han skulle säga och det fanns verkligen ingen bättre person än Louis, aldrig hade någon sagt så till mig tidigare, inte ens mina tre allra bästa vänner.
"I'm afraid that if I'm gonna take the chance to change my life, I'm gonna shame myself in front of everyone and people will start talking behind my back all the time, I'm then not only the girl as has lose her sister, or she who has the most famous family at the moment, I'm then even the girl as can't sing and want to be like her dead sister, you understand?", frågade jag och jag hörde hur min röst sprack, jag var verkligen obekväm med att prata om mina inre tankar, men samtidigt så kändes det som en läppnad över att få ha sagt det till någon.
"Don't worry about those people who talk behind your back, they are behind you for a reason.", log Louis stolt och sträckte ut sina armar. Jag bredde mitt leende lite jag också innan jag sedan hoppade in i hans famn. "You're not a bad singer, you're almost a professional one, you should just know how many companys who would die for a talent girl like you, Katie!", sa han och hade det största leendet på sina läppar, något som återigen fick mig generad, men samtidigt känna sig lite stolt.
"You're the best, Louis. I'm so really glad that have you as my friend.", sa jag och kramade åt han hårdare. Hans tag om mig slappnade av lite och med det så förstod jag att det var dags att släppa.
"I'm just going on the toilet.", sa han och hoppade ur soffan. Jag tittade på min armklocka och såg att den redan var halv fem, kanske var det dax att dra sig hemåt snart?
Mobilen på rumsbordet vibrerade plötsligt till och en skärm lyste upp, nyfiket tittade jag på displayen och såg ett namn jag inte riktigt hade förväntat mig där. Fiona, vad tusan ville hon? även om jag visste att det var fel så kunde jag ändå inte hjälpa att dra fingret över skärmen och läsa hela smset, där det även fanns en bild med.
From: Fiona, photografer
Hi Louis, nice to see you today. It's been a while. Maybe we can hang up sometime? I miss you, and now when you're single we can have some fun and go a little bit longer than just a hug, huh? I chose this picture as my favourite one, I really like your smile. xx Fiona
Bilden föreställde Louis med ett leende från tidigare idag, visst hade hon rätt, Louis leende var verkligen to die for, men det tillhörde mig. Även om Louis ännu inte var min, och skulle antagligen inte bli heller, så ville jag inte ha någon annan än Louis. Detta sms gjorde mig ytterst upprörd och att veta att Louis haft någon slags affär med henne tidigare var bara tragiskt. Han hade setat, mitt framför mina ögon och berättat vilken idiot hon var, ändå så verkades det där smset förklara allting, egentligen.
Jag ville inte höra Louis fåniga bortförklaring och bestämde mig då för att åka hem, jag kunde höra toaletten spolas och därmed reste jag mig snabbt upp för att sedan springa till hallen. Skorna hann jag inte ta på mig, så jag bar dem i handen och skyndade mig ut till bilen. Med tårar i ögonen åkte jag ilsket ifrån Harrys hus och känslan av att jag gjort bort mig med att bara stuckit kom ifatt mig. Nu skulle Louis antagligen hata mig då jag aldrig lät honom förklara. Men samtidigt ville jag inte ha någon förklaring heller, det var ingenting mellan mig och Louis, han hade ingenting att förklara, han var inte skyldig mig det. Ändå gjorde det så fruktansvärt ont att läsa det där smset. Det äcklade mig faktiskt. Ännu ondare gjorde det att veta att jag skulle tillbringa en vecka tillsammans med Louis eftersom jag praktiskt taget lovat att följt med nu.. Eller skulle jag stanna hemma istället, nu när jag ändå hade chansen att backa?
Aha, lite drama kanske? ;) Tror ni hon följer med eller stannar hon hemma? Kommer Louis och hon att reda upp saker och ting?
Kommentera gärna :D