lose myself, del 25

Lizzys Perspektiv;

Dörren öppnades och ett välbekant ansikte syntes. Nästan så att det var för bra för att vara sant. Drömde jag nu? 

"Zayn?", jag reste mig tårögt upp från soffan och tittade med storaögda ögon på honom. "It's really you?"

"Yes, my love. It is.", jag rusade fram till honom och slängde mig i hans kalla famn. Han tog snabbt emot mig och tog sina armar i ett hårt tag om mig. "I love you so, so much." 

Mina tårar ville aldrig ta slut och jag kunde även känna hur Zayn grät. Jag backade bak huvudet så att våra blickar kunde mötas, jag såg det jag precis ville se. Zayn, med de bruna fina ögonen, de perfekt långa svarta ögonfransarna och det underbara leendet. Hela han. Jag pressade mina läppar mot hans och det blev en lång och efterlängtad kyss. 

---

 

Att känna hans närhet, hans kramar och hans kyssar igen kändes helt otroligt. Oj, vad jag hade saknat denna kille. Vi stod kvar på samma ställe och omfamnade varandra utan ett ord. Han log ett svagt leende och jag kunde tydligt se hans vita perfekta tänder som kom fram bakom hans läppar.

"Why do you here?", frågade jag efter ett tag och fortsatte att stirra in i hans glimrande bruna ögon. Han tog min hand och just nu fanns det bara jag, jag och Zayn. Våra blickar var fäst vid varandra och det kändes som om jag svävade på moln. Jag ville aldrig mer komma tillbaka till verkligheten. 

"Because I missed my beautiful girlfriend so damn much.", det han sa fick mig att le och jag ville gärna tro att det var den enda anledningen också men jag lyckades direkt tyda att det inte var allt han kom hit för, han döljde något för mig och vad det var ville jag ta reda på. 

"I've miss you too. But what is the real reason?", försökte jag och han tittade en lång stund på mig innan han rynkade lite på pannan.

"It's the real reason?", han tittade undrande på mig och höjde sina ögonbryn. Jag rynkade på pannan och vek huvudet lite på snedden. "Okay, It was also the reason that I was worried about you. I'll never let something happend to you and now I know that you need me, and I felt guilty when I don't wasn't with you, so when Kate proposed that I could follow her home, I thought it was a good idea and I wanted to surprise you." 

Denna gång kunde jag känna mer ärlighet bakom det hela och jag nickade en benägen nick och log ett varsamt leende. 

"I love that.", log han och jag tittade förvirrat på honom. 

"What do you mean?"

"I love that smile you give me anytime. You're so beautiful and when you smile, I can't let it be to smile too.", jag kände hur mina kinder hettade till och hur jag än gjorde för att inte le igen så gick det inte, jag sprack upp i ett stort vansinnigt leende. "And I love how you blushes in front of me."

"Thanks for you reminded me.", mumlade jag och för första gången tittade jag ner i golvet. Varför skulle jag börja rodna så lätt? 

Han log en road blick och tog sitt pek och långfinger under min haka och höjde försiktigt upp mitt huvud. "Head up princess, your tiara is falling.", skrattade han ironiskt och pussade mig löst på pannan innan han snabbt drog in mig i sina armar igen. 

"You're sick.", log jag med huvudet lutat mot hans ena bröst. Jag andades in hans efterlängtade doft och med sina armar runt om mig förde han mig trevande till sängen där vi sedan blev liggandes. 

Han korsade sina varma, mjuka händer i mina och lekte praktfullt med mitt hår som jag inte alls hade gjort något åt imorse. Jag tittade förundrat ner på mina kläder också och insåg det faktum att jag faktiskt knappt hade några kläder på mig. Jag sneglade upp på Zayn som redan hade blicken fast på mig. Jag log åt honom och vände tillbaka blicken mot den stora TVn framför oss. Men jag gjorde allt annat än att titta på TV. Tankarna om Alex kom tillbaka. Om dagboken, om drogerna och alla minnena som speglade sig i mitt huvud. Tänk om det var jag? tänk om det var jag som dödat min egen bror? tänk om jag gjorde att han fick sån dålig självtillit att han lät sig själv droga ner sig? 

Zayns Perspektiv;

Vi låg och tittade på någon serie när jag plötsligt kände hur något blött rann ner längs min t-shirt. Jag tittade oroat och storögd på Lizzy och insåg att hon grät. Jag sa inget utan tog ett stadigare grepp om henne och kramade om henne hårdare samtidigt som jag försiktigt vaggade henne fram och tillbaka. 

"It's my fault. Everything is my fault.", snyftade hon plötsligt och jag tittade ännu en gång ner på henne. 

"What do you mean, babe?"

"It was me as killed my brother.", jag svalde hårt och lät henne prata klart. "I was a really bad sister on the latest time. I called him some stuff as I really not mean. I think that he took up more than I thought. Maybe he felt so bad that he started with those high drogs?", hon tittade upp på mig och hennes ögon var illröda. Jag suckade djupt och skakade allvarligt på huvudet. 

"No, babe. I know that it's not your fault.", konstaterade jag och ändrade betoningen på 'vet' lite extra mycket. "Don't think that. Your brother loved you and still do it." 

"I just wish that I know who did it so I could tell that person to inform.", hennes röst lät hård och jag kunde känna hur hela hennes kropp spändes. Jag släppte det hårda taget om henne och bara fortsatte att stryka min hand över hennes rygg.

"Yeah, I wish we know." , jag svalde hårt och hoppades på att jag skulle slippa behöva titta henne i ögonen. Och jag fick känslan direkt inom mig att detta skulle bli en hemlighet som skulle bli svår att hålla. 

---

Ledsen för en sen del, men här är den iallafall! Vad tycks? ;) comment!

Men dumma Zayn, jag hade blivit as arg om han hade vetat om det utan att sagt något...;/<3

Du skriver så sjukt bra så det finns ju inte! Allt känns så verkligt :))

Jag gråter!!!!!!! Du får verkligen in känslan, stackars Lizzy, och hoppas Zayn klara sig att inte berätta

Åh vad jobbigt för Zayn att hålla en sådan stor hemlighet för henne! Men jag önskar bara att Kate kunde göra det så snart så möjligt, så inte Lizzy skyller på sig själv!

Så himla bra!! De är så söta tillsammans <3 Meeeer :)

Nej, usch nu börjar jag gråta... Ge mig någon som Zayn hihi! Ärligt talat tror jag fortfarande att det var mitt fel att pappa dog, tänk om One Direction hade kommit och övertygat mig... Dröm ju! :) Sjukt bra kapitel, kram!