lose myself, del 26

Zayns Perspektiv;

"I just wish that I know who did it so I could tell that person to inform.", hennes röst lät hård och jag kunde känna hur hela hennes kropp spändes. Jag släppte det hårda taget om henne och bara fortsatte att stryka min hand över hennes rygg.

"Yeah, I wish we know." , jag svalde hårt och hoppades på att jag skulle slippa behöva titta henne i ögonen. Och jag fick känslan direkt inom mig att detta skulle bli en hemlighet som skulle bli svår att hålla. 

---

Lizzys Perspektiv; 

Zayn lät ostabil på rösten under meningen, men jag orkade inte lägga någon stor energi på det. Vi låg och höll om varandra i tystnad då snabba och tunga fotsteg hörs från nedervåningen. 

"Lizzy and Al..", jag hörde hur pappa harklade sig och stannade upp. Sedan gjorde han ett nytt försök och sade om meningen. "Lizzy and Zayn, the food is ready.", fotstegen hördes igen och fast denna gång bort mot köket.

Jag tittade på Zayn och drog efter andan. Han la sina armar om mig  och hans omfamning fick mig riktigt lugn.

"Calm down, babe. He just said what he used to say.", han reste sig upp från sängen och drog mig motvilligt upp. "Let's go down." 

Med lätta steg gick vi hand i hand ner för trappan och in till köket. Jag hann bara komma fram till tröskeln när jag såg vad det var för mat. Jag stannade hastigt upp och gav pappa en besviken blick. Jag kände hur Zayn försökte föra mig framåt men jag stod bestämmt kvar. 

"What's wrong, Liz? It's your favorite food.", pappa tittade förvånat på mig samtidigt som han ställde fram det sista glaset på bordet. "It's pasta c..-" 

"Dad..", avbröt jag honom snabbt och kände hur paniken inom mig ökade. "It wasn't my favorite food. It was Alex." 

En pinsam tystnad spred sig över köket och långsamt gick jag fram köksbordet och satte mig på min plats med Zayn bara några centimeter ifrån mig. Han slog sig ner på den lediga stolen bredvid mig. En del av mig ville bara skrika ut att det var Alex stol, medans den andra hastigt hejdade mig. Det var Zayn vi pratade om. Kom igen Liz, du får bara inte skrika åt honom. Jag tog istället ett långsamt andetag och tittade ut över maten. 

Pappa lastade på ett stort lager med pasta carbonara och medans så lämnade han självklart en liten kommentar. "You haven't eat for hours, and you love food. You must be very hungry." 

Vanligtvis brukade jag skratta åt pappas dåliga skämt, men inte idag. Idag kändes ingenting rätt. Endast Zayn fick mig att glömma allt för en sekund, men allt annat kändes så meningslöst. 

 

Vi åt, eller Zayn och pappa åt, under en lång tystnad tills plötsligt pappa avbröt den. Han gjorde en av sina klassiska fakehostningar och väckte både min och Zayns uppmärksamhet. 

"Zayn..", tvekade han och gav Zayn en berörd blick. "Thank you." 

Både jag och Zayn tittade förvirrat på varandra men han vände snabbt tillbaka den till pappa och log.

"For what?"

"For being there for my daughter. Now she's the only I have so I really hope that you're afraid of her. You looks like a good guy, and I'm really glad that Liz have you now when everything is.. hard.", jag tittade först på pappa och sedan tillbaka på Zayn igen. Pappa såg mest rörd ut över hela situationen och Zayn såg ytterst tacksam ut. Och skulle jag vara ärlig så kändes det otroligt bra att pappa äntligen velat acceptera det faktum att en kille kommit så nära inpå mitt liv. Jag drog undan tallriken och möttes av fyra oroliga ögon. 

"I'm not hungry."

"What? you haven't eat something?", pappa lät stressad i hans tonfall och gav mig en frustrerad blick. "You must eat, honey." 

"I must take some air, alone, right now. Thank you for the food. I'm home later.", jag sköt snabbt undan stolen och utan något ljud från varken pappa eller Zayn så gick jag ut i hallen, drog på mig ett par vans skor, tog brädan och gled ut mot vägen. Det kändes som en befrielse att ställa sig på brädan igen, jag kunde för stunden bara utesluta allt och bara fokusera på det jag älskade. Vart jag skulle hade jag ingen aning om, jag bara åkte och åkte . Jag lät helt enkelt hjärtat få bestämma vart jag skulle ta vägen. 

 

Jag stannade upp och tittade ut mot den stora fotbollsplanen. Här, här hade jag tillbringat femtio procent av min vardag tillsammans med Alex. För mindre än en vecka sedan var allt bra. Vi kunde åka hit på kvällarna, lira fotboll i timmar och sedan åka hem igen, lyckligare än någonsin. Jag lät tårarna rinna längs med mina kinder och tankar, minnen och ångesten ville bara ut just nu. Vad fan hade jag gjort? vad fan hade jag ställt till med? 

Jag satt länge på grästet och bara tittade ut mot den stora gröna planen. Min blick var still och jag märkte efter en stund att spelare kommit ut på planen. De hade sina träningströjor på sig och jag kände igen dem alla. Det var Alex lag. 

Med brädan under armen gick jag med långa steg ner till killarna som snabbt fick syn på mig. De alla gick emot mig och gav mig en lång kram. Även om jag inte spelade i detta lag så hade jag någon gång varit inhoppare. Jag kände alla i laget mycket väl tack vare Alex och det var underbara killar allihopa. 

"We are really sorry.", beklagade Eric som nu ställt sig framför mig. "Can you come with me?" 

Han nickade bort mot en plats lite avsidigt som ett tecken på att han ville prata ostört. Jag nickade och vi gick under tystnad bort från de andra. 

"Me and Alex were best friends. And you and me were really good friends too, right?", frågade han skrangligt och tittade allvarligt in i mina ögon. 

"Of course! And I hope that we are still there." 

"Yes, but.. I have something to you. I went to him to the hospital when he was really sick. He told me things as he want you to know. And it is in this letter.", han räckte mig ett brev och tittade varsamt på mig. "He write it himself when you were in London. Go home and read it." 

Jag tog emot det och tittade länge på det oöppnade kuvertet med den rosa rosetten på i min hand innan jag slutligen gav Eric en hejdå kram och åkte vidare, fast hemåt denna gång. Jag stoppade brevet i fickan och var fortfarande väldigt osäker om jag skulle våga läsa det ännu, eller inte. 

---

Vad tror ni? ska hon öppna brevet och läsa det? och vad tror ni att det stor för något? nästa kommer senare idag, håll utkik!

du anar inte hur nyfiken jag är på vad som står i brevet..... ;)<3

Jag tror hon läser det, hon måste ju!! Undrar vad det står?!?! Vill veta!! Jättebra del, fattar inte hur du kan skriva så bra?!<3 kram

Åhh, hon borde läsa det!!

Måste bara säga att jag blir så sjukt glad av dina kommentarer på min novell tack så hemskt mycket <3

Superbra del!!!! Hoppas hon öppnar brevet, det kan stå något viktigt!

Bra del, undra vad det står i brevet!<3

Åh vad spännande... Hoppas att Lizzy läser brevet :)