lose myself, del 30

Lizzys Perspektiv;

 Jag hade ingenting att leva för längre, varför skulle jag ens leva kvar? varför bara inte få komma till samma plats som min bror och sedan vaka över pappa tillsammans? Jag var svag i hela kroppen men med hjälp av mina armar så lyckades jag resa mig upp. Jag gick skogsstigen bortåt när jag sedan hör något högt och brummigt. Jag tittar åt sidan och fick direkt syn på något jag inte tidigare lagt märke till. Ett tågräls. Jag tittade framåt och några meter framför mig kom det, det stora, rullande tåget var på tågrälsen bredvid mig. Skulle jag våga hoppa? 

---

Ljudet av tåget kom allt närmre och närmre mig och med tårarna forsande ner mot kinden gick jag försiktigt dit. Där, några meter bort kunde jag se hur tåget fort kom emot mig. Min hjärna fungerade inte alls och allt som både Zayn och Kate berättat för mig idag var för mycket att ta in och ens kunna förstå. "I love you." "Liz, don't be mad at Zayn. It's me you should be angry at" "I can't live without you, Lizzy. Please don't go." orden och meningarna ekade i mitt huvud men det som var jobbigast att förstå var hur både min bästa vän och min pojkvän kunnat gått bakom min rygg. Hur kunde dom? 

Jag tog ett steg fram, jag var bara några centimeter ifrån rälsen. "Hoppa då ditt fega fan. Hoppa då din jävla fegis. Ingen gillar dig ändå, så varför ska du vara kvar här på jorden?",var det enda jag tänkte och jag skulle precis ta klivet över när jag plötsligt hör någon ropa högt efter mig. Hastigt tittar jag bakåt och fick syn på en brunhårig, lång och smal kille komma springande emot mig. Jag tog fort ett steg bakåt och insåg själv vad jag nästan höll på att göra. Jag höll på att svika min bror, att bara lämna allt bakom mig och slutat kämpa. Jag hade nästan brytit mot löftet som stod som nummer ett i familjens regler; Aldrig ge upp och kämpa för det vi älskar. Jag blundade och satte mig hårt ner i gräset. Oftast brukar smärta gå över rätt fort för mig, men inte denna smärta. Denna smärta jag känt i flera dagar nu. Aldrig ville den försvinna. 

Den brunhåriga killen skyndade sig emot mig och jag kisade lite med mina svullna och röda ögon för att kunna tyda vem det var, men det var inte förrän han stod framför mig som jag insåg vem det faktiskt var. Shit. 

"What the hell are you doing?", han gav mig sen läskiga blicken som jag alltid, sedan barnsben varit rädd för. "Do you know what could happend to you if you was so stupid that you hope?"

Trots att han bara var två år äldre än mig så hade han alltid varit som en slags andrapappa för mig. Han har alltid velat mitt bästa och stöttat mig i allt. Vi var väldigt nära varandra som små, sedan på senare år har vi bara växt ifrån varandra mer och mer. Men aldrig hade jag vart så glad över att se honom.

"Cody!", utbrast jag och slängde mig i hans armar. Min röst lät fortfarande spräcklig och svag men han besvarade den hårda kramen och efter ett tag så släppte han. Jag fortsatte att titta på honom och han såg besviket på mig. 

"What should happend if I don't was here and stopped you?"

Jag tittade skamset ner på marken och snyftade lätt. "I.. I don't know.", min panikslagna blick tittade upp mot Codys och han drog snabbt in mig i hans armar igen. 

"Never do this again.", han gav mig en allvarlig min och jag nickade lätt på huvudet samtidigt som jag lät tårarna falla ner. "I can't lose you too. Now, you're the only cousin me and Cindy has. Don't do anything bad." 

 

Vi satt på den kalla stenen och tittade ut mot den mörka, kalla skogen. Det enda man hörde var bäcken porla och några få fåglar som visslade i den kalla sommarnatten. När jag tänkte efter på det jag nästan hade gjort så skämdes jag, något så otroligt mycket. Hur kunde jag vara så dum? 

"I say it not often. But I'm glad that just you are my cousin and I love you really much.", orden bara for ut ur min mun och jag förvånade mig själv över att jag faktiskt sa det. Fast jag ångrade det inte. Han såg lika förvånad ut som mig men sedan log han svagt. "And thank you for you saved my life.", tillade jag snabbt. 

"Liz, sorry that I maybe was an bad cousin the last years, but I'll always love you anyway. Now when we just have each other, we must take more care of each other. You, me and Cindy. And always talk to me if it's something. I can never take Alex place, but I'll always be there for you anyway." 

Jag tittade med ett svagt leende mot honom och lade huvudet på hans axlar. "Thank you, again." 

 

Zayns Perspektiv; 

Med luvan uppdragen, kepsen och solglasögonen på så såg jag ut som vad människorna runt omkring mig skulle kalla för läskig. Men hade jag något annat val? paparazzis var efter mig överallt och jag gjorde allt för att inte synas, inte just nu iallafall. Jag ville inte att fansen skulle få se mig ledsen, och jag ville heller inte att tidningarna skulle hitta på någon egen story om varför heller. Dom visste ingenting. 

Med snabba steg gick jag in på tomten och öppnade försiktigt dörren för att inte väcka dem andra, men till min förvåning var nästan hela familjen vakna och det tittade häpet på mig när jag kom in. 

"Zayn? Is it you?", mamma kom rusande till mig och kramade om mig hårt och skulle jag erkänna situationen så gillade jag det riktigt mycket. Att få känna av mammas kramar igen var exakt det jag behövde nu. 

"Do you don't work now?", hon trasslade sig ur kramen och tittade frågande på mig. Jag skakade bara på huvudet och ville ännu inte ta av mig glasögonen. Jag ville inte prata om det så länge det inte behövdes. 

"Why are you all awake now?", jag tittade ut mot pappa, Safaa och mamma samtidigt som jag svalde för att låta så stark i rösten som möjligt. Jag tittade sedan ner mot klockuret på min arm och rynkade med pannan. "Mom, the clock is half past one in the night. Why are you still awake?", frågade jag ännu en gång, fast längre än så hann jag inte för sedan bröt hela jag ihop. 

Utan ett ord så tog jag tillslut av mig den tjocka tröjan, den svarta kepsen och de svarta glasögonen och satte mig lutad mot mammas axel i soffan. Varken hon eller pappa sade något alls och mamma strök mig sakta över håret. 

"Zayn, I love you.", jag tittade snabbt åt Safaas håll och log ett leende som jag inte tidigare ha kunnat gjort. Jag sträckte ut mina armar och hon la sig snabbt i dem.

"I love you too, Safaa.", svarade jag och pussade henne ömt på pannan. Även om allt var så jobbigt just nu, så var det ändå så otroligt tacksamt och skönt att vara hemma och bli ompysslad av familjen igen. 

---

Oj! Ledsen för sen del, kom hem för någon timme sen och då åt jag och sånt. Här är denna del iallafall! Tur att hon inte hoppade va? Men vad ska egentligen hända mellan Zayn och Lizzy nu? Comment!

Bra del, tur att hon inte hoppade!

Hennes kusin är den bästa som finns! Men Zayn...Hur kan han bara gå hem? Han borde ju vara ute och leta efter henne...nej...dummadumma Zayn...

Oj det har jag knappt tänkt på faktiskt!
Ska fixa bild till nästa inlägg :)
Men kan avslöja att hon ser ut som Lucy Hale för dej redan nu ;)

Jättebra del! så glad att Cody hann stoppa henne.

Såååååå braaa :''''D


Nytt kapitel ute och ny novell imorron :)

Sjukt bra!! DU anar inte hur rädd jag va där! Meeeeeer :)

Omg hoppas dom blir tillsammans igen! Jättebra! ♥

Guuuuud vilken tur hon inte hoppade!!! Blev lite rädd där ett tag ;)<3

Åh vad bra att Cody stoppade henne! Men jag önskar att det hade varit Zayn... Han skulle ha följt efter henne!

Förresten har jag lagt upp ett kapitel på min novell :)