1D novell -

lose myself, del 33

10 Juni 2013 | 13:02

Lizzys Perspektiv;

Jag drog snabbt ur ena luren, torkade tårarna och suckade långsamt. "You're already inside."

Han tog några steg in mot rummet och granskade mig noga innan han sedan la sig bredvid mig. Han tittade på mig med tårar, vilket gjorde så att jag bara ville gråta ännu mer.

"Kate told me everything. She don't want to do an notification, but did you know? we can do it."

Jag tittade på honom med en undrande blick och vinklade huvudet bakåt. "How? we haven't evidence."

"No, I know. But Kate has promised that witness.", mer hann han inte säga för sedan hörde vi en plingklocka tjuta högt. Våran ringklocka.

Med huvudet som värkte, ögonen som sved och kroppen som skakade tittade upp jag på pappa som redan var påväg upp ur sängen för att gå och öppna ytterdörren. Han tittade efter mig innan han gick ut och gav med sig ett fakeleende.

"Are you okay, my princess?", han ställde frågan som jag egentligen inte ens skulle behöva svara på. Jag suckade högt och lutade huvudet bakåt på den kudden som Zayn senast igår låg på.

"No dad. I'm not okay. I'm tired and overwhelmed. Go down and open the fucking door. Bye.", jag kände hur jag bara höjde rösten mer och mer och pappa tittade chockat på mig. Jag brukade inte alls tala så till min egen pappa, men just nu stod ingenting rätt till. Just nu visste jag varken ut eller in. Vem var jag egentligen? Han gav med sig en lätt suck innan han snabbt lämnade rummet med dörren öppen så ljuset sken rakt in i rummet.

Jag la händerna i huvudet och suckade långsamt innan jag med släpiga ben masade mig ut ur sängen och gick mot dörren för att slutligen stänga den helt.

Men jag kom bara till mitten av rummet då jag ser ett huvud sticka in genom dörren. Med sitt svarta hår, sina bruna ögon och sitt leende som inte alls lyste så klart som det brukade tittade han med en sorgen blick på mig och hela jag stelnade till när jag fick syn på honom.

Jag tittade direkt ner på min klädsel och insåg att jag faktiskt endast hade en pösig gammal tjocktröja efter pappa på mig. Men eftersom det bara var självaste Zayn som stod decimeterna ifrån mig så gjorde det inte så mycket vad jag hade på mig.

Han satt i soffan och jag satt i min säng. Aldrig hade det vart så spänt mellan oss. Inte ens första gången vi var ensamma tillsammans kändes denna hemska känsla inom mig.

Zayn harklade sig hastigt och jag blickade snabbt åt hans håll, men lika fort vände jag tillbaka blicken mot golvet.

"Maybe we can go out and take a lunch? and talk about everything.", frågade han tillslut och jag gav honom en iskall blick innan jag med en hård ton besvarade honom frågan.

"Zayn, there is nothing to talk about..-"

"Please. Give me just some hours.", hans tårar var inte långt ifrån att falla och var det något jag verkligen inte klarade så var det att se någon jag verkligen älskade att gråta. Jag suckade och gav honom en skyldig blick innan jag till min förvåning gav med mig en svag nick, som en bekräftelse på hans fråga.

"But I'm really tired. I've not slept nothing tonight. And I looks like a homeless dork, as your fans call me.", han tänkte precis säga något när jag fortsatte. "But just a minute. I'll just change clothers, then we can go."

"Is the coffe good?", Zayn log ett svagt leende på mig och jag ställde långsamt tillbaka koppen på bordet och tog av mig mina svarta solglasögon.

"Zayn.. We can't just go here and just pretend that nothing has happend.", jag bet mig försiktigt i läppen. "You going home to London tomorrow. And I'll that we take a break from us. I want that we waiting with us in a few day and see what's happend."

Han nickade förstårligt och la huvudet i hans händer, han andades högt och det syntes att han gjorde allt för att hålla tårarna borta. "I'll just say that I'm sorry too. I was really stupid that not told you the truth direct. And just so you know. I'll always love you. I'll always be waiting for you. You're always the reason to my smile, everyday."

Hans ord fick mig att rysa till och även mina tårar trängde sig fram, men jag lyckades att hålla dem inne jag med.

"I really love you, you're my first and probably my only love too, but right now, I'll just be single. I almost can't take care of myself now, I really need time for myself so I can be myself again. Then, when I've found who I'm again. I'll be back for you."

"And I'll always been waiting for you. And you can always call or text me, everytime. You're everything for me."

Vi kramades länge innan vi slutligen gick skiljda vägar. Imorgon skulle han åka hem till London igen och jag skulle stanna här i lilla Bradford. Det skulle bli jobbigt att inte längre kunna kalla Zayn för min, eller att ha honom att vakna upp till, eller att kunna ha någon som tog hand om mig på ett annat sätt. Men ändå så visste jag att allt tar tid. Det som har hänt har hänt och tar mer än en dag att bearbeta. Saknaden till min bror kommer alltid finnas där, den kommer aldrig försvinna, hur mycket jag än vill.

Harrys Perspektiv;

Klockan var halv nio på morgonen och konstigt nog så var vi alla vakna. Jag och Liam hade tagit äran att hämta Zayn på flygplatsen medans Louis och Niall skulle fixa någon mat så vi så fort som möjligt kunde komma till intervjun.

"I hope that Zayn are okay, now.", sade Louis och tittade på Niall som bed sig i naglarna.

"What if it he's not?"

"Calm down boys. Zayn will be alright. Even if he would feel bad when he coming, I know that he can fix that interview even then. He's strong.", konstaterade Liam och öppnade ytterdörren. Jag nickade instämmande och gick tätt intill Liam till bilen och vi for snabbt iväg till flygplatsen.

"Zayn, you look pretty good after all.", skrattade Louis och kramade om Zayn som knappt hann komma innanför dörren.

"Thanks mate.", svarade Zayn, inte alls lika muntert, men jag kunde ändå inte höra någon ånger eller irritation i hans tonläge. Han var näst intill helt som vanligt.

"Tell us about you and Lizzy now.", klargjorde jag och slog mig ner på stolen bredvid Niall och började ösa på mat. Liam och Zayn kom sakta efter och Zayn bara ryckte på axlarna.

"I don't know anymore. She must get time to herself, it's really hard that lose a brother and especially when they were so close to each other. Then that it was her best friends boyfriend as did it. I can't imagine her life right now."

Han såg till en början ut som vanligt, men jag misstog mig. Bakom det fakeade leendet döljde sig en sorg, en sorg som nu bara ville ut. Tårarna kom och det var som vanligt otroligt jobbigt när någon av oss inte alls mådde bra.

Vad ska hända nu då? Nästa kommer ikväll om ni kommenterar lite! ;)

- #4 LOSE MYSELF [avslutad] | 12 kommentarer

Anonym

supedupeeeeeeer!

Svar: taaack :') <3

My Wesström

10 Juni 2013 | 13:51

Anonym

men grymt bra! det måste ordna sig mellan Zayn och Lizzy alltså :(

Svar: Ja, ellerhur :(

My Wesström

10 Juni 2013 | 13:51