"You were fantastic, hun. I'm really sad too. It's so hard.", farmor tog servetten från fikabordet och samlade sina tårar i den. Det var säkert tionde personen som kommit fram och sagt så nu. Visst kändes det bra att folk uppskattade det jag sa, men ändå kunde jag inte riktigt förstå varför, jag sa ju bara det som kom ifrån hjärtat. "I miss you so much. I come on tuesday and look at your show, it will be really funny." 

Jag chockerades över det farmor just sa och jag vände hastigt blicken ifrån bordet upp på henne som sakta tog min hand. Jag och farmor hade aldrig haft någon jättekontakt eftersom hon bor i Miami, men trots det så vet jag att hon alltid vela mitt bästa även om hon inte alltid gjorde det rätta. Så att höra att hon skulle komma och titta på mig när jag gör det jag brinner för betydde mycket eftersom hon tidigare aldrig sett mig varken dansa eller göra något annat. 

Jag nickade svagt och tog en stor tugga av min bulle. Vi satt vid ett långbord och människorna runt omkring oss pratade för fulla muggar. Det var dock en dämpad ljudnivå, vilket kändes skönt. Men jag kunde fortfarande inte förstå hur de kunde prata över huvud taget. 

 

Efter att ha suttit mellan Cody och pappa i minst tjugio minuter så kände jag hur min syre i kroppen bara blev lägre och min andning blev riktigt svår. Jag knackade försiktigt på pappas axel och han vände snabbt blicken till mig. 

"Be right back. I need some air.", sa jag lågt och sköt undan stolen. Jag gick trevande ut och märkte hur allas blickar riktades mot mig, vilket jag inte alls brydde mig i just nu. 

När jag väl kom ut så kändes det som en befrielse på något sätt. Att sitta instängd i en stora lokal med fönster lika stora som ens höjd i sitt rum var inte så lockande, men ändå så betydelsefullt. Jag satte mig ner på kyrkans kalla stentrappa och lade händerna kring mina ben och huvudet vilade mellan knäna och kroppen. 

 

En harkling hördes och jag tycktes tyda att det inte var någon jag kunde minnas eller har hört förr. Hastigt tittade jag upp och såg ett ansikte jag redigt kände igen, fast ändå inte. Hon har blivit så.. Annorlunda sedan jag såg henne sist, för flera år sedan. Mamma, kvinnan som krossade mitt hjärta och svek mig som ingen annan någonsin kunnat gjort, stod rakt framför mig med tårar i ögonen och ett litet leende som jag bara ville spy på.

"What the fuck are you doing here? leave us alone. And don't pretend that you care, 'cause I know that you don't. You have not really cared about us before. So why now?", med ett skarpt tonläge tittade jag iskallt upp på henne som nu var påväg att sätta sig bredvid mig, men kvickt hann jag protestera. "Stop! stay there you stand and don't talk to me." 

Hon flinade stort och tog en hand igenom håret innan hon ändå gjorde som jag precis sagt åt henne att inte göra. Hon satte sig bredvid mig och jag gav henne en illsken blick. Men jag var alldeles för tagen för att knappt få ur något ur munnen alls, men mina tankar om henne var inte direkt de barnvänligaste. Va i helvete gjorde hon här? 

"You're exactly as the person I felt for years ago.", hennes röst lät lugn men jag kunde ändå höra hur den bara blev osäkrare och osäkrare för varje ord. Jag fnös hårt och kallt medan jag vände fort blicken till träden mitt emot oss.

"Don't think that you know me, because you don't. You're a fucking id..-" 

"Don't say that, you don't know anything. Please let me explain.", hela jag tystnade och mina ögon fylldes med tårar. "It will always be a reason to why me and your dad broke up." 

"Tell me why?" 

"We fight everyday. You and Alex and everyone else thought 'Oh, the perfect couple that never will end', but they had wrong, very wrong.", jag vägrade fortfarande att möte hennes blick men jag kunde ändå känna hur en del av mig bara ville tro på hennes ord, medans den andra delen bara ville smärta till henne rakt i ansiktet, men konstigt nog så lät jag henne fortsätta. "Nothing was good in our relationship for a long time. The only we have was you, our kids as we loved more than our life. Then I did a big mistake. I meet my boyfriend Carl and fell in love directly. Then I leave you and move to London with him. I was really stupid and I don't know, I regret every minute of that day when I leave you and Alex. It was so hard for me too and now in retrospect, I know that I could do some things better." 

Jag tittade upp i illska på henne och av ren reflex så sa jag som vanligt exakt var jag kände. Nu kunde jag bara inte längre hålla tyst. 

"You're stupid in the whole head. You come to my brothers funeral and destroyed my day anymore. You really don't care about us..-"

"Stop.", mamma avbröt mig snabbt och jag kunde nu antyda hennes tårar rinnande ner från hennes kinder. "I know that you never will forgive me for that. But I'm your mother, I really love you. And Alex too. I think about you every single day. I have one picture of you and it's the only thing I have with you."

Jag kände mig hemsk. Att se min mamma gråta bredvid mig kändes inte bra, men varför? jag brydde mig ju inte om henne? Jag svalde hårt och vågade nu titta henne i ögonen och jag förstod nu direkt varifrån jag fått mina gröna ögon. Jag blinkade till med ögonlocken för att tvinga bort tårarna som ville ut, och jag verkade lyckas.

"Can I get see that picture?", sa jag lite lugnare denna gång och jag kunde se hur ett litet, litet leende spred sig på hennes läppar.

"Yeah, sure.", hon tog upp sin plånbok i väskan och drog ut bilden hon hade det genomskinliga plastet. "Here. You and Alex as three to four years old. You holding your hands."

Hon tittade länge på bilden och log ett leende jag mycket väl kom ihåg sedan barnsben, samtidigt som hennes tårar rann ner.

"I miss you everyday, and to heard that Alex not live anymore, came as a shock. I couldn't belive it in the first time. I know that I've been a really bad mother, but please. Give me a chance to prove how much I love you?" 

Hennes ord skar in i hjärtat och tårarna jag hållt inne det senaste minutrarna höll sig inte längre. Tårarna sprutade ut och mållös satt jag där på stentrappan. Tillslut så kände jag mig tilläckligt rörlig att jag slutligen nickade svagt på huvudet. Mammas leende spred sig ända upp till ögonen och hon la sina armar runt om mig. Och om jag skulle vara ärlig så kändes det helt okej. Jag hade saknat mammas kramar allt för mycket. 

---

Det verkar ju lösa sig där också, eller? ;) Detta är ett tidsinlägg så om något är fel så är jag ledsen för det. Jag får ändra det när jag kommer hem. Jag är nämnligen på min lillebrors skolavslutning just nu. Men kommentera! :D