lose myself, del 37

Lizzys Perspektiv;

"I miss you everyday, and to heard that Alex not live anymore, came as a shock. I couldn't belive it in the first time. I know that I've been a really bad mother, but please. Give me a chance to prove how much I love you?" 

Hennes ord skar in i hjärtat och tårarna jag hållt inne det senaste minutrarna höll sig inte längre. Tårarna sprutade ut och mållös satt jag där på stentrappan. Tillslut så kände jag mig tilläckligt rörlig att jag slutligen nickade svagt på huvudet. Mammas leende spred sig ända upp till ögonen och hon la sina armar runt om mig. Och om jag skulle vara ärlig så kändes det helt okej. Jag hade saknat mammas kramar allt för mycket. 

---

 

Harrys Perspektiv; 

Efter den stora intervjuen för några dagar sedan så har allt rullat på som vanligt och trots omständigheterna så har Zayn hållt sig i skinnet riktigt bra faktiskt. Dock märktes det att han inte var lika koncentrerad på sitt arbete när vi väl jobbade, men det jobbigaste var nog att han aldrig ville göra något. Så fort vi frågade så ville han hellre vara ensam i sin lägenhet, vilket resulterar till en dålig stämning i hela gruppen. 

"Harry!", jag väcktes upp ur mitt tänkande när jag hör ljud och Liam som ropade utanför dörren. Han lät stressad så jag reste mig snabbt upp ur soffan och nästan småjoggade fram till den låsta dörren och när jag hastigt öppnade den så möttes jag av två allvarliga killar. Jag kunde nästan inte hålla mig ifrån att skratta när jag såg deras ansiktsuttryck. Fast trots det så försökte jag att hålla mig lugn och inte göra sån stor grej av det. 

"Louis, what's it?", frågade jag och tittade på både han och Liam som båda såg ut att vara riktigt andfådda. 

"Hurry up! A man hit Niall in his face.", svarade Liam. Jag tog fort på mig skorna och gick ut ur dörren. 

"Where?"

"Just here outside. He laying on the ground and we needed your help to set he up.", klargjorde Louis som kom rusande efter mig med Liam efter sig. 

Jag sprang ut på gatan och såg ingen Niall så långt ögat kunde nå. Jag tittade hetsigt på Louis och Liam som nu nästan inte kuna hålla sig ifrån skratt. 

"You, Haz. Look there!"

Jag hann knappt vända mig om förrän jag kände hur något stort och kladdigt for rakt upp i mitt ansikte. Jag fick syn på Niall som stod helt på egna fötter och de alla tre vek sig av skratt. Och det var då jag också insåg att detta var ännu ett av Louis idiotiska skämt. Jag tog bort kladdet från ansiktet och stirrade illsket på de tre skrattande småbarnen på gatan. 

"What the hell? was what that for?", fräste jag och de blev genast tyst. "And what it that?", jag tog bort ännu mer av det vita kladdet på ansiktet. Liam och Niall satt helt tysta på gatan medans Louis fortfarande flinade.

"Calm down. It's just plain cream.", han reste sig upp från backen och hans flin ändrade till något seriöst. "Sorry, but we really had boring and you should see your face when you open the door."

"Rather not.", konstaterade jag och skulle precis gå in genom den stora porten igen när Liams ord hejdar mig.

"Don't be mad. Follow us to Zayn instead?", utan att tänka efter så nickade jag tyst och vi gick gatorna bortåt för att sedan komma till Zayns lägenhet. Arg? vadå arg? jag var inte arg.. Bara lite.. trött.

 

Vi alla fyra stod utanför Zayns dörr och vi väntade länge innan vi tillslut hörde fotsteg komma emot dörren. Zayn öppnade och han verkade inte alls så glad att se oss, tvärtom, han gjorde någon påfrestande min, gick sedan in till vardagsrummet igen men lämnade ytterdörren öppan som ett tecken på att vi kunde komma in. 

"Close the door after you.", mumlade han från vardagsrummet och jag tittade drastiskt på de andra som såg lika frustrerad ut dem också. 

"It's really nice to come to you, Zayn. Very nice.", klagade Louis och slog sig ner i fotäljen bredvid soffan. 

"Sorry boys, but I'll just be alone right now.", började Zayn och rätade till sin sittställning i soffan. 

"No, we'll never leave you alone when you're sad. It's the worst feeling ever.", fastställde jag och tittade på de andra som nickade instämmande. "But Zayn, have you talk to her since the day when you leave Bradford?" 

Han ruskade stadigt på huvudet och bet sig själv i läppen innan han slutligen tog ordet. 

"No, She had funeral for Alex yesterday and I text her then.", han suckade. "But she seems don't care anymore."

"What do you text her?", definerade Liam och tittade villigt på Zayn som bara skakade på huvudet. 

"I say that I'm really missed her and such things."

"And?"

"And.. She text me this back.", han tog upp mobilen och visade oss alla smset. 

 

~ I miss you too, Zayn. I really do. But.. I can't talk now. Bye. ~

 

Jag tittade frågande upp på de andra killarna. Niall såg lika undrad ut som jag, Zayn såg helt förstörd ut medans Louis bara log. 

"Zayn.", Louis väckte Zayns uppmärksamhet och satte honom på plats. "Do you really want her, right? what do you doing her? Fight for her and don't sitting her with your fat ass in a couch." 

"Actually, she has her dance show in a few days ago. Should I go?", frågade Zayn osäkert och tittade med glänsande ögon på oss. 

"Yes.", hojtade vi alla fyra i kör på varandra och Zayn, för första gången sedan dagen han kom tillbaka från Bradford, så log han ett riktigt leende. Äntligen. 

 

Lizzys Perspektiv; 

Jag tänkte på gårdagen. Mycket blanade känslor bubblade upp men det jag tänkte mest på var mamma och smset ifrån Zayn. Jag saknade verkligen honom. Varför skulle jag hela tiden spela så svår? varför skulle jag hela tiden försöka låtsas som om jag inte brydde mig när jag egentligen gjorde det? 

Jag låg i sängen och tröck snabbt på låsknappen i mobilen och blev helt chockad över vad klockan var. Tre på eftermiddagen, redan? 

Jag sket i klockslaget och rusade upp. Tog på mig mina svettluktande gamla mjukisbyxor, en magtröja och sprang fort ner. Jag hade uppvisning om två dagar och jag ville bara att allt skulle bli perfekt, vilket det inte lära bli om jag inte tränade nu. 

Jag sa snabbt hej då till pappa, for upp på longboarden och åkte snabbt till vår replokal. Emma, min tränare, visste anledningarna till varför jag aldrig kom på träningarna, först var hon osäker på om jag verkligen skulle göra min egen solodans i showen, men ändå lyckades jag övertala henne och nu vill jag verkligen inte göra henne besviken. 

 

Det kändes tomt att vara här inne. Stora speglar överallt och jag kom att tänka på när jag sist var i just denna lokalen, så dansade jag inför en kille jag bara vetat av i mindre än två dagar. En kändis dessutom. Jag sträckte ut mig framför spegeln och rätade på hela kroppen. Jag visste inte mycket just nu, men jag visste en sak iallafall, och det var att jag behövde Zayn. 

Jag satte mig i hörnet där jag och Zayn pratade i säkert en timme, platsen där jag hade öppnat mitt hjärta för en praktiskt taget främling. Men ändå så kändes det så rätt att berätta det för honom och jag ångrade ingenting. 

Jag tog fort upp mobilen ur vänstra fickan, klickade upp Zayn i meddelanden och visste precis vad jag behövde göra. Men jag tvekade länge, väldigt länge innan jag slutligen tog modet till mig att skicka iväg det, och när det var skickat, så kändes det faktiskt bra. 

 

~ Sorry for I've been a such of girl you don't want to have. But I''m really sorry. As I said before, I'm not myself, I'm insecure of myself, but one thing I'm very sure about. It's.. That I want you back. I miss you everyday, every hour, every minute and every second. I love you and I need you with me. But if you don't want me back. I'll understand. x / L ~

---

En utav de längre delarna jag har gjort i denna novell, men hoppas ni gillar det! Men vet ni vad? JAG HAR SOMMARLOOOV! WIIIHOO! 

 

En sak som däremot är kanske lite tråkig är att jag kommer avsluta denna novell snart. Min insperation är just för tillfället på noll, men jag har kommit så långt att jag iallafall vet ett bra slut på det hela. Jag är ledsen för en kort novell men jag tänkte faktiskt ta lite sommarlov från allt skrivande och bloggande också i några veckor. Jag hoppas ni förstår. Men iallafall, denna är inte slut än och jag kör förmodligen upp till del 40+! ;) 

 

Kommentera! Kram :)

jaaaaaaaaaa lika bra som alltid bästa duu, meramera!

omg, zayn måste ta tillbaka henne! MÅSTE!

hitta denna novell nu å WOW. du är så grymt duktig!

Bra del, Jag har också sommarlov!!! Vilket känns konstig för att när jag kommer tillbaka till skolan, har halva min klass slutat :(

Omg du är så jäkla bra! Så fin del.. Zayn måste ta henne tillbaka!

Det gör du rätt i! Ta lite sommarlov, så dom du jobbat med dessa noveller i månader. Har följt bloggen ända sedan dag ett å är så grymt beundrad över din utveckling i skrivandet! Nu ser jag fram emot slutet å ser fram emot att följa nästa oxå!

Uuberbra:D

Såååå braa och vad bra att hon ÄNTLIGEN smsade Zayn :D Jag får sommarlov imorron :)

Bra del. Ska läsa nästa direkt!

Riktigt bra My! Blev glad över att Lizzy äntligen skrev till Zayn :)

Åh vad skönt med sommarlov! Det fick jag idag med :D
Klart att det är trist att du kommer ta en paus sen, men jag förstår! När man väl är ledig från skolan är det skönt att faktiskt ta ledigt från allt och bara njuta av sommarlovet tycker jag. Sålänge inte pausen varar för evigt..;)