one way or another, del 5

Elviras Perspektiv;
"Elly, får jag fråga dig en sak?" frågade jag och tittade allvarligt på Elly som tog tag i min hand.
"Självklart vännen. Vad är det?" sa hon och log lite försiktigt.
"Kan du inte berätta något om pappa?" sa jag och jag såg hur hela hennes glada ansikte förändrades till en allvarlig min. 

beautiful landscape | via TumblrR E L A T EFotografije s vremenske linije | via Facebook

Hon sa ingenting och tittade fortfarande ner i golvet. 
"Är han lika hemsk som mamma sa att han var?" frågade jag Elly som nu höjde blicken uppåt.
"Din pappa var en smart och snäll kille, inte alls som din mamma" sa hon och jag trodde jag skulle sätta frukten i halsen. Min mamma hade ljugit mig rakt upp i ansiktet, jag var dock van vid det men jag trodde henne när hon berättade allt hon gjort mot henne och mot oss.
"Så min pappa slog aldrig mamma och han tog aldrig droger?" frågade jag osäkert men jag ville nu inte kolla in i hennes ögon. Jag hade trott på lögner hela livet, jag hade skitit i att leta upp min pappa och trott på all bullshit som mamma sagt till mig. 
"Din pappa var en knarkare som lämnade oss innan du ens var född. Han hatar dig och han ville aldrig ha med dig och göra. Han misshandlade mig och han puttade ner mig från trappor och slog glasflaskor i huvudet från mig" 
Hennes ord ekade i mitt huvud, hur kunde jag tro på det där? Hur kunde jag låta mig luras?
"Han skulle aldrig slå någon, han var alldeles för godhjärtad för det. Jag glömmer aldrig den kvällen han kom hit och var helt förkrossad.." började hon och tog en lång paus innan hon fortsatte att berätta.
"Han hade rest enda från Sverige hit. Han hade vart utomlands i några dagar för att jobba och sen kom han tillbaka och skulle överraska din mamma, Josefin och då när han kom in så såg han din mamma strula med en annan man och det luktade sprit i hela huset. Han visste nog inte ens att hon hade dig i magen, om han hade vetat det så hade han aldrig lämnat dig, det kan jag lova" sa hon och tittade menande på mig. Men just nu ville jag inte tänka. Jag ville inte veta. Allt blev så mycket i mitt huvud på en gång och jag är både besviken på mig själv, på Elly och inte minst på mamma som i alla dessa år ljugit för mig.
"Varför har du inte sagt detta tidigare?" frågade jag men ville ännu inte möta hennes blick. 
"Du har aldrig frågat och jag ville inte ta upp honom om det så inte behövdes. Han har dock en ny familj nu och egna barn. Han bor här i Doncaster, men eftersom han inte vet att du finns så är det nog ingen idé att söka upp honom." sa hon och torkade tårarna som runnit ner på min kind. Jag ville inte höra mer, jag hoppade upp ur sängen och sprang ner och tog på mig mina skor och utan att ens säga ett ord så var jag ute. Jag sprang, sprang vad jag kunde tills jag inte orkade mer. Jag kunde inte lita på någon längre, vem skulle jag nu prata med? Jag var alldeles för ledsen för att ta upp telefonen och ringa Lucy och jag orkar ärligt talat inte prata med någon längre. Jag satte mig på en parkbänk och tittade ut mot havet med den fina soluppgången framför mig.
 
"Gråter du?" Hörde jag en röst bakom mig, jag kände mig rädd och stel i situationen och svarade inte och jag vågade inte titta bak heller. 
"Är det ledigt här?" fortsatte rösten och denna gång tittade jag dit, jag såg direkt vem det var, Louis. Killen från One Direction och killen som jag gått in i. 
Jag nickade lite blygt till honom och makade plats åt honom bredvid mig på bänken, jag såg hur han tittade på mig men min blick ville absolut inte möta hans.
"Vad gör du här, Louis?" frågade jag lite blygt men hade fortfarande blicken rikat neråt.
"Jag bor här några kvarter bort och jag brukar gå hit under kvällarna jag är hemma och är ledig. Det är inte så mycket folk ute nu och det är skönt att bara rensa tankarna lite. Vad gör du här själv?" frågade han och denna gång tittade jag dit och jag kände hur vår ögonkontakt möttes. 
"Jag.. Jag skulle bara rensa tankarna jag också" började jag. 
"Kom igen, jag ser att du gråtit. Vill du prata om det?" sa han och jag tittade ut mot havet igen. Vad trodde han? Jag har sett han några gånger och han tror redan att jag har förtroende för honom? Är det så man tror när man är känd? 
"Nej tack" svarade jag endast och torkade bort tårarna ännu en gång.
"Jag är inte en sån person som litar på vem som helst. Allt är komlicerat i mitt liv just nu och jag pratar helst inte med vem som helst om det" fortatte jag och denna gång tittade jag på honom. 
"Jag förstår. Men du ska veta att även om jag är känd, så är jag fortfarande en människa. Jag är precis lika mänsklig som du och jag kan veta hur du känner" sa han och log mot mig. Jag gav han ett snett leende tillbaka och tittade på honom en gång till. Han var verkligen söt, men kunde jag lita på honom? 
"Jag ska nog gå hemåt nu, jag sa aldrig vart jag skulle när jag stack från huset." sa jag till Louis efter att vi suttit och snackat ett tag.  
"Jag kan följa med dig så slipper du gå ensam, det är rätt mörkt nu och så.." började han och jag såg att han blev lite röd om kinderna. Jag nickade och ställde mig upp bredvid han. 
 
"Det var kul ses, igen. Du är speciell, inte alls som de andra. Har du något nummer förresten?" han tittade på mig under hela meningen och log sitt sockersöta leende som jag inte kunde motstå. Jag gav han mitt nummer och han gav mig en snabb kram innan han gick vidare hem mot sig. Jag tänkte på det han sa, att jag var speciell. Det kan man ju verkligen säga. Hur ska han reagera när han kommer att få reda på mitt förflutna och mina ärr över mina armar? Skulle han tycka lika om mig då? Nej, för han ska aldrig att få reda på det, eller?Tusen tankar spred sig i mitt huvud och när jag kom hem möttes jag utav en orolig och arg Elly så mina tankar släpptes för stunden. 
 
My

Åh vilken grym novell! Den ska jag lätt börja följa!! :D

Åh, Luois!!!!!!<333 meeeer!!:D

Gryyyymt! Du skriver allt så himlans bra! Längtar sp grymt mycket te nästa!!! Du är bäst ❤❤

Sv: Haha, du är för snäll!:D<3

Så himla bra! Längtar jätte mycket till nästa del♥

önskar dig en fortsatt underbar låång fredag ! :)




Kom ihåg mig?