change my mind, del 49

Ellinors Perspektiv;
Tyst satte jag mig bredvid Jack och stirrade ut mot de stressade folket som sprang runt som dårar och skulle till sin gate. 
"You know my friend, I see that you thinking about something, and take that word with you. Real feelings don't just go away."', Jack viskade tyst i mitt öra och jag kände hur jag hoppade till när han sa de ord han just sa. Det var precis det jag behövde höra just nu. 

xo | via TumblrOnce you start to dislike someone. Everything they do begins to annoy you | via Facebook
indie | Tumblrwe all have a story to tell | via Tumblr

Vi satt knäpptysta där vi var och stirrade på människorna runt omkring oss som såg riktigt stressade ut. Vi hörde plötsligt skrik och rop på hjälp några meter bort och vi tittade hastigt bak. Det kom en stor polispatrull och i armarna hade det en kille som var fastspänd i handbojor. Jag fick en riktig chock när jag såg vem det var, det var ju han. Han. Den brunetta smala killen med de illgröna ögonen. Jag kände mig plötsligt illamående och yr, flashbackarna och minnet kom tillbaka och jag kände hur jag bara ville spy, jag kände mig rädd, obekväm och ledsen, vilket Jack tydligt såg på mig. 
"What's wrong?", frågade han och la sitt huvud bredvid mitt för att se vad jag tittade efter och han fick snabbt syn på killen som polisen hårt höll fast. "What it is with him?"
Jag svalde hårt och suckade samtidigt som tårarna ville komma. "It's he. I remember everything, his green eyes, his brown hair, his spinky body, I remember everything.", stammade jag och jag såg nu hur Janina vaknat ur sin egna lilla bubbla och tittade förskräckt på mig. Hennes ögon blev en aning spännda och hon ställde sig fort upp. Jag förstod nu vad som skulle hända så jag bara skakade på huvudet för att bekräfta att det var okej, men inte enligt henne, hon gick fort bort mot poliserna och killen och både jag och Jack tittade oroligt efter henne. 
Efter ett tag kom hon tillbaka med ett stort leende på läpparna och jag förstod inte riktigt vad det fanns att glädjas åt i detta läge. Jag himlade med ögonen och suckade hågt. 
"The police was very kind, Will you don't answer what they said?", frågade hon ivrigt och tittade först mot mig och sedan på Jack. Jag ryckte på axlarna och tittade lite oroligt på henne som fortsatte att se siktigt säker ut. 
"He was best friend with Cody and they were a gang. The police has been looking for this boy in four years and thanks for you they have found him. He has kill to many people, but your blood remained on the ground and your DNA was on the knife he had in his jacket. He's going to the prison now."
Jag blev helt stel i hela kroppen, jag förstod inte riktigt att det var sant. Skulle jag skratta eller gråta? Blandade känslor bubblade upp inom mig och det allt kändes så overkligt. Kunde det bli bättre? 
 
Nu satt jag på planet påväg hem, hem till Sverige. Jack hade pussat och kramat på mig i evigheter och Janina lika så. Det kändes tråkigt och jobbigt att behöva lämna Wolveshampton och Janina just nu, men ändå skulle det bli skönt att komma hem, hem till mamma och pappa, hem till Lucas. Det skulle bli riktigt kul att överraska honom. 
 
Efter timmar på flyget var jag trött och sliten. Jag tog mina två resväskor och rullade in dem i Taxin och jag for direkt till Lucas. Jag tog hissen upp till hans lägenhet, knackade hårt på hans dörr och efter ett tag hörde jag fotsteg bakom dörren och ett välbekant ansikte kikade ut genom dörren. 
"Lucas, Hej!", utbrast jag glatt och han såg mest chockad ut. Han stod där i dörröppningen i bara kalsonger och granskade mig noga. "Får jag komma in kanske?", log jag och rättade till resväskorna så det stod upp. 
"Uhm.. ehm..", han skruvade på sig varsamt och plötsligt hördes en kvinnlig röst bakom honom. "Älskling, kommer du snart? jag väntar." 
Jag tittade illsket på den halvnakna tjejen som klängde på Lucas och min blick gick snabbt över till Lucas igen. 
"Vem är hon?", frågade den okända tjejen honom och han svarade kort och simpelt. "Hon är bara en vän, gå in och lägg dig igen, jag kommer snart.", tjejen gjorde som han sa och kvar stod jag och Lucas och tittade förvånat på varandra. 
"Wow..", fick jag ur mig och ruskade på huvudet. "Du är en fullkomlig idiot. Jag kom hit och skulle överraska dig också..-"
"Men du då, du har ju din Harry, så klaga fan inte.", avbröt han och tittade in i mina trötta men ändå tårögda ögon. Men varför gråter jag? varför bryr jag mig egentligen? 
"Hej då Lucas, föralltid.", jag suckade argt, tog mina väskor och stängde ut det han ropade bakom mig i trappuppgången. 
När jag kom ut ur den stora porten så tog jag fort upp mobilen och bläddrade genom min kontaktlista för att leta efter Lucas nummer, som jag sedan skulle radera. Men mitt finger hann stoppa när vi kom till bokstaven "H" och blicken fastnade på ett speciellt namn. "Harry Styles". Jag drog en djup suck, rullade fort ner igen och raderade Lucas nummer och sedan ringde jag pappa som svarade inom några få sekunder. 
"Hej pappa, är ni hemma eller jobbar ni? jag är hemma i Sverige nu och jag vill helst inte åka hem till min lägenhet, jag behöver någon som tar hand om mig just nu.", sa jag och kände hur tårarna bara rann. Varför? Var det Lucas? Var det Janina? Eller kanske Harry? Jag antar att det bara är alla känslorna inom mig som bara ville ut. 
"Men lilla gumman. Ja, vi är hemma. Vi kom hem inatt, men vi åker iväg till London igen om fyra dagar, men så länge kan du bo här om du vill. Vart är du nu? ska vi hämta dig?", jag suckade åt deras jävla jobbande men samtidigt så var jag glad över att deras firma gick så bra. Jag berättade vart jag var och inom tio minuter stod det med bilen framför mig och det blev världens kramkalas med både mig, pappa och mamma. 
 
"Vill du ha te min älskling?", frågade mamma när hon rest sig upp, påväg mot köket. Jag nickade och log ett brett leende. 
Hon kom tillbaka med mitt favorit-te i en kopp och bredvid sig hade hon gjort sina speciella mackor. Trots att de jobbade konstant så kändes det ändå skönt att ha sån nära relation till båda sina föräldrar, och att jag är det ända barnet gör det inte sämre. 
"Berätta nu, vad är det som är fel? vad hände mellan dig och Lucas?", jag tog ett klunk av mitt varma te och tittade mot mamma som bara satt där och lyssnade. Jag berättade om bilden, om otroheterna och vad som hände tidigare. Mamma blev stum och pappa likaså. 
"Men du får aldrig ge upp om kärleken, du får aldrig vara rädd för den. Kom ihåg det. Du kommer en dag att hitta en kille som helt skiter i ditt förflutna, och vet du varför?", pappa log mot mig och väntade sig ett svar ifrån mig, och jag skakade med huvudet. "För han vill vara din framtid. Du kommer snart hitta den rätta."
"Men hur vet man om något är rätt då?", Jag tittade mot dem som först tittade på varandra och sedan log de stort. 
"Det känner man.", svarade mamma kort och tog min hand. Utan förvaning eller utan att jag själv ens märkte det så uppräckte jag snart att mina tårar föll ner igen. Dem båda tittade oroligt mot mig men jag på något sätt log åt dem. 
"Förlåt, men jag vet inte vad det är med mig. Men det är bara det att.. Jag kan bara inte sluta tänka på honom." Mamma och pappa såg nu mer frågande ut och förstod inte alls vad jag pratade om. 
"Vem menar du nu? Lucas?", pappa lät besviken och skakade lite smått på huvudet men man såg hur han andades ut när jag skakade på huvudet. 
"Nej, Harry.", jag suckade och andades ut en aning. "Men det är försent nu. Jag har ändå förstört allt och jag är så jävla feg.", muttrade jag och la benen under mig. 
"Om det handlar om kärlek, riktig kärlek, så är kärlek aldrig försent.", konstaterade mamma och flinade ett stort leende, och jag såg hur även pappa nickade med. 

Det blev en del med bara Ellinor nu. Hoppas det var okej? Vad tror ni kommer att hända nu? Vad tyckte ni om denna del? Kommentera superfina ni så kommer en ny del ikväll, förmodligen.
Kram!

Det är helt fantastiskt hur mycket jobb du lägger ner på denna bloggen om one direction noveller!♥ Jag menar det ♥ Du skriver fantastiskt bra! Som en ängel!♥

Svar: Men åh underbara du, vad glad jag blir! tusen tack <3
My Wesström

Sjukt bra!! Hoppas att hon och Harry blir ihop snart ;) Meeer :)

Svar: Hihi jaa , hoppas jag med ju ;) taack :D
My Wesström

Jättebra kapitel :)
Kram <3

Jätte bra :)

Svar: Åh men taack såå mkt! :D <3
My Wesström

Hon måste följa med dem när de ska till London!<3

Om inte hon åker tillbaka till England och Harry kommer jag dö! SÅ BRAA!!! :')

Jättebra!! Hoppas hon åker tillbaka till Janina och till Harry!

Svar: Hahah, jaaa, håller med ;)
My Wesström

Aww shit vad gulligt :) Asså inte Lucas dårå men, hehe ;D Kram ♥

Svar: Haha, taaack! :D <3
My Wesström

Åh vad synd att inte Harry stoppade henne innan hon satte sig på flyget! Men samtidigt hade det varit så himla självklart ändå...
Jag hoppas i alla fall att hon åker tillbaka till England! :)

Svar: Ja men ellerhur, det tkr jag också, de skulle liksom bli fööör enkelt.. Men nu får vi se vad som händer ;) Kram!
My Wesström

Så himla bra kapitel!! Hoppas hon far till London igen, lägg snälla ut ett till ikväll<3




Kom ihåg mig?