lose myself, del 7

Zayns Perspektiv;

Is that you?", frågade hon och hennes ögon glänste som aldrig förr. Jag ryckte på axlarna och höjde ögonbrynen. "It was the cutest kid I ever seen." 

Mitt leende ökade och jag kunde inte låta bli att skratta till en aning. "Thanks, I think.", svarade jag och vi gick gemensamt in till köket där resten av killarna redan satt och åt. 

---

 

Lizzys Perspektiv; 

Jag och Zayn gick gemensamt in till köket där de fyra andra killarna satt och åt som om de aldrig sett mat förr, det såg lite roligt ut faktiskt. Jag tittade mot Zayn som bara skakade på huvudet. 

"Yeah, this is like a pigsty with this guys in the same house.", viskade han i mitt öra, förmodligen för att ingen skulle höra. Jag log ett brett leende samtidigt som jag nickade på huvudet. Jag satte mig på den lediga stolen bredvid en utav de brunhåriga killarna och jag tittade med stora ögon på honom medans han åt. Jag hade ännu inte lyckats komma ihåg va dem alla hette. Zayn och den blondhåriga Niall med den irländska dialekten var dem enda jag kom ihåg. 

"You look a little bit shy and quiet.", mumlade den lockhåriga killen och fortsatte äta sin mat. "Don't be, we're not dangerous."

Jag log ett svagt leende på honom och min blick växlade mellan honom och Zayn mest hela tiden. Det var rätt så tyst vid matbordet och det enda man hörde var smaskande från killarnas munnar. 

"Do you want one?", det var den lockhåriga killen som öppnade munnen denna gång också och jag gav honom en generad blick samtidigt som jag skakade på huvudet. 

"No thanks, I'll eat at home."

"Okay, Lizzy. Tell something about yourself?", frågade nu den brunhåriga killen som satt bredvid Zayn med uppåtkammat hår. 

"Yes, but can you guys first tell me your name again? I don't remember it.", jag var lättad att ha det sagt och killarna flinade glatt mot mig. De presenterade sig själva ännu en gång och när de tre brunhåriga killarna ppresentrerade sig blev jag till en början förvirrad, men efter ett tag så började jag lära mig deras namn någorlunda bra iallafall. Eller, namnen var inget fel på att komma ihåg, problemet var bara vem som hade vilket namn. 

"Now it's your turn to tell something about yourself.", uppmanade Louis och tittade med en nyfiken blick på mig. Jag nickade och tittade på Zayn som log ett säkert leende mot mig. 

"I'm Lizzy and I'm seventeen years old. On my sparetime I dancing, play some football, playstation and longboarding.", svarade jag och tittade lite bekymrat på killarna som mest satt och gapade. 

Jag tittade storögt på dem som sedan vaknade upp till verkligheten. 

"Wow, do you really do all those things?", Louis ifrågasätte mig och jag bara ryckte på axlarna. Han blickade snabbt de andra killarna och log mot mig. "You're really cool."

"Hah, I'm raised with two boys as love everything with sport to do, and I really like it. It's fun. Who says that be a boy because do boy things?", frågade jag nu och killarna satt mest stumma. Jag tittade oroligt på Zayn som bara log mot mig. 

"Should we play a match on FIFA?", log Louis och jag bara nickade glatt på huvudet. "But you'll lose, I'll always win."

Jag flinade ett stort leende mot Louis som reste sig snabbt upp och gick mot vardagsrummet. Jag och resten av killarna följde efter och minuterna efter så satt jag bredvid Louis och spelade FIFA. 

Det började riktigt bra för mig, och redan efter första fem minutrarna gjorde jag mål, vilket Louis inte alls verkade gilla. 

Matchen slutade 4-2 till mig och jag log stolt mot Louis som satt sig i hörnet på soffan. 

"Oh, come on Lou. Don't be mad because you lose against a girl.", peppade Harry och satte sig bredvid honom.

"Yeah, you sounds almost as Zayn now.", skrattade Liam och tittade mot Zayn som puttade till Liam lite löst på armen. 

"Yes, you're right.", Louis reste sig upp och gick mot mig samtidigt som han sträckte up armen. "Good match, Lizzy. You were really good."

Jag skrattade och tog taget i handen och skakade den varsamt. "Good match, Louis.Don't be so boastful next time.", jag blinkade och de andra förstod direkt vad jag menade. 

"But, you must understand that I let you win this time.", konstaterade Louis och log sitt restamma leende. 

"In your dreams.", yttrade och jag de andra skrattade högt. 

 

Efter en hel dag med killarna så var det dax för mig att gå hem, jag gav dem alla en varsin hejdå kram och gick sedan ut till hallen för att snöra på mig skorna. Jag kom till andra skon då jag plötsligt blev avbruten i mitt knytande, framför mig stod Zayn och log mot mig. Jag tittade hastigt upp, men blicken skönk lika snabbt ner till skorna igen. 

"It was really nice to be with you today.", jag drog till en sista gång i snörningen och ställde mig genast upp och mötte Zayns fina bruna ögon. 

"Yes, it was fun for me too.", log jag. Det blev tyst en stund, det enda vi hörde var Niall, Liam, Harry och Louis prat och skratt inne ifrån vardagsrummet. "I should probably go now.", mumlade jag och gick mot dörren då jag kände en hand på min arm som stoppade mig. 

"I'll follow you.", Zayn hoppade fort i sina skor och utan att jag hunnit sagt något så var jag utanför huset med Zayn och vi gick på gatan påväg hem. "We maybe can do something again? before I went to London, I mean." 

Jag försökte att hålla mitt leende borta från mina läppar men som vanligt misslyckades jag, riktigt regält faktiskt.  

Mitt leende spräcktes upp som aldrig förr och jag nickade glatt till honom. 

"Yes, It sound really good.", bekräftade jag och vi fortsatte gå mot mitt hus. 

 

Vi stod länge och bara höll om varandra, vi sa ingenting. Vilket inte heller behövdes, att bara stå här med Zayn gjorde att jag för en gångs skulle fick mig känna mig speciell.

Vi släppte tillslut taget och jag log ett enkelt leende mot honom. "We heard.", sa jag och han vinkade glatt innan han gick vidare hem till sig igen. 

Jag slog igen dörren hårt och möttes av pappas flin. Jag himlade med ögonen och stirrade irrterat på honom. 

"What?", suckade jag tröttsamt och snörade upp mina skor. "Do you saw something?"

Hans flin ökade och jag förstod direkt vad han menade, jag gick istället upp och försökte ignorera pappas retfulla miner. Jag slet upp Alex rum för att se om han fortfarande ville spela fotboll men när jag öppnade dörren var ingen där. 

"Dad, where is Alex?", ropade jag från trappan och jag hörde hur hans tnga fotsteg kom närmare och närmare. 

"He's with Jonathan and Eric, he ask when you should come home, but I say that I didn't know so his going out instead.", berättade han och jag nickade förstårligt. Även om han inte såg det. 

 

Jag satte på min MacBook som låg på sängen och samtidigt som det laddade så gick jag ner och hämtade lite te, jag kände mig smått fryssen och ville mer än gärna ha Kate här vid mig nu som kunde skratta med mig, prata med mig och berätta allt nytt som hände i kändisvärlden, och jag skulle vara helt ointresserad av allt hon pratade om. Precis som förr. 

Jag suckade och sprang fort upp för trappan igen, sprang in på mitt rum och la mig direkt i sängen. Jag klickade snabbt upp internetet och på startsidan fick jag se något jag inte alls hade förväntat mig att se på min egen startsida. En bild på mig själv, och Zayn.  

---

tror ni att Lizzy kommer lägga någon stor energi på detta eller kommer detta att förstöra vänskapen mellan henne och Zayn?Nästa ikväll! 

Iih spännande!!! Bra som vanligt !!

Hoppas att hon inte bryr sig om det!:D

Superbra!, hoppas hon inte lägger Engeri på det

Skit bra :)

Började läsa denna blogg idag, stapplade igenom alla 7 kapitl direkt. Sukt begåvad är du! :)

SV: Tack så mycket!! :)

Jättebra kapitel :)
Kram <3

Men åh ja! Favoritnovellen helt klart! Du är så grymt duktig å ser verkligen upp till dig! Du äger<3

Älskar hur du lägger ner tid på blogg. Du är ju helt underbar! Älskar delarna å de blir bara bättre och bättre, you rock

Hoppas inte att hon ska bry sig så mycket om det....
Bra skrivet hörru :)