we belong together, chapter 24

Tidigare:
"We need to find her.", det var mannen bredvid mig som öppnade munnen och faktiskt så gjorde det mig lite förvånad. Det var Arin som sagt orden och jag kunde knappt tro att det var samma person som stod här i samma hus som mig med tanke på sist vi sågs så verkade han inte bry sig alls. Det fina var att han lät allvarlig i sina ord och verkligen ville försöka hitta sin försvunna dotter. 
"Do you have any idea of where she can be?", frågade jag rakt ut och kollade på de äldre paret som satt på varsin köksstol. Det blev tyst i rummet ett tag innan de skakade på huvudet. 
"No, but John is on his way here, I hope he has.", muttrade Owe och suckade djupt. Om inte denne John nu kunde veta var hon befann sig så visste jag inte vart jag skulle ta vägen.. Tänk om något farligt hänt?

→ Arins Perspektiv ←
När Erica ringt mig och berättat som det varit så fanns det ingen tvekan till att åka och möta upp familjen Hennings. Med två timmars bilresa så var jag framme på adressen jag blivit tillgiven och jag visste inte vad jag riktigt skulle kalla tomten och huset, men stort och lyxigt var det i varje fall. Eftersom jag inte talat med varken Marica, Owe eller Erica på nästan tjugo år nu så kändes det faktiskt lite konstigt att höra min gamla svärmors röst i telefonen och ännu förvirrande var det att hon lät lugn, som att hon var helt oberoende över att jag stuckit ifrån hennes dotter. Det var efter några stela ord i telefonen som anledningen till att hon ringde kom fram. 
"Why don't you give a shit about your firstborn?", var meningen hon sagt och när jag inte svarat så fortsatte hon. "Since she doesn't have a mother now, I guess she needs a father in her life who loves her.", jag fattade ingenting alls. För det första visste jag inte att jag hade en till dotter förrän när den brunhåriga flickan stått utanför min dörr för några dagar sedan och för det andra så förstod jag inte vad hon menat med att min förstfödda inte hade en mamma, alla hade väl en mamma?
"What do you mean?", jag satt i fåtöljen på altanen och kollade in mot glasdörren där jag kunde syna Felicia som lugnt lekte med dockor på köksgolvet. Jag log brett och skakade av mig tankarna. 
"Oh, you didn't know? Marica is dead.", trots att jag gått vidare från henne för längesen, trots att jag var djupt förälskad i min fru så kunde jag inte låta bli att stelna till och chockeras över vad jag nyss hört. Marica var ett minne blott, men hon var med mig under många år i min ungdom - även den jobbiga tiden, så jag skulle aldrig kunna glömma henne. Hon var dessutom så galet vacker att jag än idag kunde ångra hur jag kunnat behandla henne ibland. "Would you like to come and visit us? I'll send you our adress and I guess you are owe your daughter an apology.", det fanns ingen tvekan om att åka till London för att få tala med en tjej jag sett en gång, men denna flicka skulle ju vara min dotter och det var min plikt att finnas där för henne, speciellt nu när hennes mor var borta. 
 
"What do your wife think about that you're having a daugher?", frågade Liam mig och spände lite i ögonen. Eftersom jag sett honom med Melinda första gången jag såg henne så antog jag att det var hennes pojkvän, men jag visste ju inte. 
"She's cool with that actually.", det var ren sanning. Bara någon dag efter att Liam och Mel stått utanför dörren så började Joline plötsligt ifrågasätta vem det var och jag kunde bara inte ljuga, hon hade till en början blivit chockerad, men förflutet var ju förflutet och det fanns inget att göra åt. "She also thought it would be nice to introduce Melinda for my family but I said no, but now I guess I don't have a choice.", jag suckade och lade armarna i kors. Jag visste att jag gjort bort mig sist vi sågs, men jag skulle kämpa för att hitta henne och få henne att förlåta mig. Jag ville verkligen lära känna mitt eget barn och kunna älska henne som jag älskade mina tre andra. Vad som fått mig att ändra uppfattning visste jag inte, kanske var det att jag varit rädd för min fru's reaktion tidigare.
"Of course you have a choice, but if you leave now, I will make sure Mel never would like to talk to you again.", varnade Owe och kollade på mig med en argsint blick. Jag nickade förstående på huvudet och satte händerna framför mig i en gest att det var lugnt. Jag skulle just säga att jag skulle stanna kvar när dörren slogs upp och en kille i Liams ålder steg in. 
"I was looking in every forrest she use to be in, every store and even our secret place have I been in, she's gone!", utbrast han och andades fort ut och in. Nu såg man allvaret i allas blickar och det var nu oron började komma inom mig också, hon hade kunnat varit var som helst. 
"Alright, are we going to call the police or what?", frågade Liam oroligt och tog sina händer frustrerat för huvudet. Erica var snabb med att sätta stopp för det och ruskade otåligt på huvudet. 
"No, no. She has disappeared a lot of times and if we will call the cops one more time they will take her in 'cause she's in the paper. They warned us the last time and don't think she can take care of herself but I know she can, right?", damen i huset lät tveksam på hennes egna ord och det sista hon sade var mer som en fråga. 
"Yes, she can.", bekräftade hennes man och lade en försäkrande arm på hennes axlar. "Let's go out and searching for our missing girl.", suckade han och gick ut mot hallen, väl medveten om vad som skulle vänta oss. Jag hade en magkänsla av att det inte direkt var första gången dom behövt gått ut och letat efter henne, min dotter. Jag smakade på ordet, även om jag redan hade en liten prinsessa där hemma så var det ju förstås en helt annan sak att tänka att jag faktiskt hade en äldre dotter här i London. 
Vi följde med Owe ut innan vi tillslut bestämde oss för att dela på oss. Erica och jag skulle ta min bil och leta i närtrakterna medan mannen i huset skulle åka mot ett annat håll. John och Liam skulle kontakta personer som möjligtvis kunde ha sett dom. Well, kunde detta ens sluta bra? varför kunde hon inte bara komma hem..
 
 
→ Melindas Perspektiv ← 
Huvudet värkte, magen värkte och ingenting var bra just nu. Jag mådde dåligt helt psykiskt men även fysiskt efter smällarna jag mindes från dagen då Lindsey krossat mig totalt. Skulle jag någonsin bli bra igen? bli funnen och få komma in i Liams varma famn igen. Ilsket slog jag mitt ostadiga och svaga ben i den ruttna stenväggen men lade mig sedan inslagen på golvet med mina egna armar inlindad runt om mig. Dagarna hade jag helt glömt bort och jag blev som hjärndöd i den lilla källaren utan utrymme med en död telefon. Var detta karma? vad hade jag gjort för att förtjänat detta, var det för alla hemska saker jag gjorde som yngre? som till exempel när jag slog till en gammal man helt utan anledning? tankarna for inom mig och jag började sakta men säkert förstå att allting var mitt fel, jag förtjänade att ligga här inne och ruttna mig till döds. Det var just när jag skulle släcka ögonen och hoppas på att somna in som jag hörde det, ljud utifrån - tecken på liv. Jag var dock för svag för att skrika rakt ut som jag ville, istället gav min hals ut ett fjantigt litet tjut som inte ens hördes tvärs över rummet. Jag kunde höra den första dörren öppnas och stängas och med det så visste jag att någon var påväg hitåt, kanske var det min räddning? precis som jag anat började nycklar prassla och efter några fler sekunder så öppnades den svarta dörren och in klev en mörk gestalt. Med sig förde han ljus utifrån och jag kunde därav avgöra att det fortfarande var dag ute. 
"I'm not supposed to visit you but I bought you some food.", jag kollade på den mörkklädda mannen som jag tydligt sett förut. Det var ingen tvekan om att det var grabben som ledde mig hit och gud vet vad som befann sig i den där påsen, jag tänkte då inte ta den i alla fall. "Please, take it. You have been here too long now and you need to eat something, I'm begging you.", hans ögon var gröna som gräset och de bara lös upp i hela rummet. De var riktigt fina faktiskt och eftersom dörren fortfarande var öppen så kunde jag - om jag bara hade mod till det - enkelt springa ut. Men det fanns varken mod eller krafter till det så jag låg kvar på min plats på golvet. 
"For how long have I been here?", frågade jag svagt och kände hur suget efter vatten ökade i grader. Mannen suckade och jag kunde se på hela honom hur obekväm han var i denna situation.
"About two days now, I guess. Eat your food now.", han räckte över McDonalds-påsen, försiktigt tog jag faktiskt emot den prasslande saken i hans händer och öppnade försiktigt upp den lilla kassen där jag direkt synade hamburgare och chicken nuggets, längst under i påsen fanns även pommes och i hans andra hand höll han i en loka. 
"Where am I and why am I here?", frågade jag när jag tog en tugga av hamburgaren. Jag ville så gärna stå emot som en protest mot denna mannen som höll mig instängd här, men för mitt eget bästa så började jag tugga i mig maten. 
"You should stay away from Liam, my sister had him first and she really wants him.", suckade han och höll fortfarande upp dörren för att den inte skulle åka igen eftersom den inte gick att öppna från insidan. Hans mening fick mig att stelna till och plötsligt så förstod jag dels varför jag var här. Lindsey var inte klok.
"Is this what it is about? seriously, take me out of here." sade jag mopsigt och kunde med lokan och hamburgaren i magen nu ställa mig upp. Mannen jag fortfarande inte visste namnet på, ställde sig dock i vägen för mig och även om jag slagits med killar tidigare så visste jag att jag inte hade en chans mot denna jätte som ni bara stod någon meter ifrån mig. 
"Lindsey want you to be here and I'm just doing what she's saying, okay?", jag tänkte och studerade hans ansikte ett bra tag innan jag sade något. Han var stor om både axlar och magen, hans bruna hår stack ut bakom den bakåtvända baseball-kepsen och egentligen så kunde jag inte tyda på att det var något fel på denna kille, men jag kunde ju ändå ana på hans beteende att han egentligen var en bra kille då han faktiskt kommit hit med mat till mig. 
"How old are you? I mean, you should get your own life instead of licking your sisters ass.", muttrade jag och kollade allvarligt på mannen. Han kollade ner i backen, skakade på huvudet och snörplade till. Plötsligt, trots att det var jag som var instängd i en källare, så kände jag sympati för denna kille när jag insåg att jag fått honom att gråta. Varför? varför kände jag mig helt plötsligt skyldig när det egentligen var han som gjort fel?
"You don't know our story, little girl. You do not know anything.", han hann precis vända sig om som jag insåg vad han skulle göra, men jag hann precis hojta till som fick både mig själv och han att reagera. 
"Please, stay with me.", jag svalde och väntade länge på en reaktion. Han sneglade bak mot mig och suckade återigen. "Can you at least tell me your name?"
"Richard.", han vände sig om och log svagt. "My name is Richard."

Öööh okeeejjjjj.. Dedär sista kanske ni aldrig kunnat gissa? tror ni att dom kommer överens eller lämnar han henne nu ändå? Kommer Liam och familjen att hitta Melinda? 
 
Kommentera hörrni :D

Vem är Richard?:O känner mig så dum😳
Jättebra!!!❤️❤️❤️

Svar: Richard är Lindseys bror, man får läsa lite om det i kapitel 21 från Lindseys perspektiv! hehe. Tack sötis! <3
My Wesström

Lite skum känsla över den där Richard hahah. Men bra kapitel My, verkligen! Du är grymt duktig ♥

Svar: Haha joo, faktiskt ;) Tusen tack Emma, gullig du är <3
My Wesström

Jättebra som vanligt!

Svar: Tack Inga-Linn! <3
My Wesström




Kom ihåg mig?