Det hela gick ovanligt bra, hela situationen med Lindsey. Hon tog oss till sin bil som jag åkt i allt för många gånger, satte gasen i botten och körde iväg. Visst fanns det i mina tankar att hon först lurade bort oss och inte talade sanning men efter ungefär trettio minuter så kom vi fram till ett väldigt öde ställe där husen var gråa och spräckliga medan fönstrerna skiftade mellan hela och sönderslagna. Det såg verkligen kusligt ut och det irriterade mig att Lindsey kunnat lämna stackars försvarslösa Melinda ensam vid en plats som denna. Jag sneglade på Arin när vi båda gick bakom den brunhåriga tjejen framför oss med de klackande skorna, hon började prassla med nycklar i hennes handväska som hon på något vänster fått med sig samtidigt som hon muttrade för sig själv hur ont hon hade i kinden, något jag egentligen kanske borde säga något om - saker som förlåt till ett exempel, men sedan kom jag att tänka på varför slaget kom till och jag ångrade mig varje gång att jag ens tänkt tanken. Hon förtjänade den smällen och egentligen skulle hon behöva några hundra till. 

"Where is she? I hope she isn't in any of these houses.", mannen bredvid mig var skarp i tonen och det märktes att han ville bry sig så mycket som möjligt nu. Han tittade sig omkring och hade lika ansiktsuttryck som mig, inte nog med det så var punkten vi befann oss på illaluktande också, jag förstod inte varför Lindsey varit tvungen att placera Mel här, mitt i ingenstans vid ett ödeställe där till och med jag tyckte var otäckt. 

"Well, kind of..", jag himlade dramatiskt med ögonen, ökade mina fotsteg en aning och kände hur hjärtat i bröstkorgen hoppade ett extra slag när jag tänkte på att jag alldeles snart skulle få hålla om min fina igen, mitt hopp om att hon fortfarande gillade mig fanns där och efter att kommit på Lindseys lilla lek så var det en självklarhet att det var Mel jag ville tillbringa min vardag med och ingen annan. "She's in there.", hon stannade upp och pekade mot en svart trädörr. Jag stirrade mig nästan blind på den innan jag med knackiga tänder tog tag i konversationen. 

"What the hell is she doing in there? take her out, NOW!", skrek jag samtidigt som jag pressade upp henne mot den stenaktiga väggen. Jag visste inte alls vad det tagit åt mig men efter skriket som Lindsey lämnat efter sig och en man bakom mig som tog tag i mig för att dra mig bort från den äckliga flickan jag höll med mina bara tänder så insåg jag att våld inte skulle göra saken bättre, även om det för stunden kändes fantastiskt. 

Plötsligt kunde jag höra dunkanden, skrik och oväsen inifrån. Det kunde omöjligt vara någon annan än hon jag trodde att det var och bara genom att stirra på Lindsey så nickade hon på huvudet. 

"I still can't figure out why you choose her insted of me.", efter det så slängde hon sina nycklar till mig och nickade inåt. "There is a door inside this, open that and I guess she's there.", muttrade hon medan hennes ögon rullade tröttsamt. Jag flyttade blicken till fadern som backade ett steg. 

"Go inside you, I'm waiting here and ensures that Lindsey doesn't go anywhere.", sade han lugnt och kollade en extra gång på själen som numera stod självmant lutad mot väggen samtidigt som hon smekte sin ömma kind med sin handflata, utan någon slags empati alls så tog jag nyckeln, satte in den i nyckelhålet och utan tvekan slet jag upp dörren. Efter att ha gjort likadant på nästa dörr så möttes jag av något jag varken sett eller pratat med på flera dagar. Hon bara stod där, smal som en pinne med blåa ringar kring ögonen och legat i denna sunkiga källare under flera dygn, ändå var hon något av det vackraste jag sett och jag kunde inte låta bli att le när våra ögon möttes. 

"Liam, is it really you?", med en vek röst där tårarna befann sig långt upp i halsen tog hon försiktigt stegen mot mig. Den svaga lampan lyste upp det kalla rummet och det gjorde mig riktigt lycklig över att hon ens klarat den kalla kylan som befann sig där då hon redan såg svag ut som hon var. 

"Yes honey, it's me. You're safe now.", sade jag lugnande samtidigt som jag räckte ut mina armar. Sekunderna efter hade jag henne där hon hörde hemma och utan att ens behöva kolla på henne så kunde jag avgöra att hon grät, att även känna att hon skakade gjorde hela mig rädd och väldigt arg över hur någon ens haft mage till att göra något sjukt som detta. "Let's go out, someone wants to see you. He helped me to find you and even your grandparents and John have been looking after you.", förklarade jag och lyfte upp tjejen i mina armar för att därefter gå ut. Precis som Arin sagt hade han hållt kvar Lindsey på plats och hur Melinda reagerade över att komma ut i friska luften igen var oklart, hon var för tillfället väldigt svårläst och det var förståeligt efter omständigheterna.

Trots det unkiga rummet och den starka doften som befann sig inne där så kunde jag fortfarande sniffa på Mel's vita gulliga kofta och ändå känna doften av henne - lukten jag älskade. 

"Hey Melinda.", sade Arin och tog ett steg närmare. Tjejen i mina armar kollade upp och länge såg hon på mannen som precis hejat. Förmodligen var hon chockad över att han ens var här men efter några sekunder när hon ännu inte öppnat munnen så förstod han att hon inte tänkte svara. "It's good to see you again. I have a lot to tell you.", han backade några steg och kollade bak på Lindsey som bara stod där med armarna i kors med ögonbrynen uppe i pannan.

"And you Lindsey. You are gonna tell your fucking manager to leave me and the boys alone, alright? I know he's like your dad but I don't give a single shit. Seriously, get a life and realize it's Mel I want to be with. We're even going to tell the police about what the hell you've been coming up to.", jag hade precis avslutat meningen när Melinda skakade på huvudet. 

"No.", sade hon och kollade med nästan svarta ögon på Lindsey. Det var då jag även märkte blåmärkerna på hennes kind som inte kunnat kommit från något annat än hårda slag. Flickan mot väggen såg både rädd och förvirrad ut, visst hade jag hört historian om att hennes föräldrar dött men det hade även Mel's och inte behövde hon beté sig för ett svin för det. "You did hurt me, hold me inside the basement and tried to take the boy I love away from me but it's still you I feel sorry for. You don't have a heart or even friends who likes you. Your own brother is tired of your piece of shit and I think it's time for you to grow up.", hennes tonläge var bestämt och kallt, precis som personen hon talade till behövde höra. "I will promise you to not tell the police if you promise to stay away from all of us, okay?"

"Okay, I will always love Liam though and the fans will hate you more than they already do, just saying.", med det så kom hon mot oss och log snett. "I guess I'm done here now, can I go?", frågade hon artigt och tittade tårögd mot mig och Arin. För min del gjorde det ingenting då hon nu faktiskt lovat att låta oss vara, men samtidigt så visste man aldrig med henne. 

"You better leave them alone now, like you've promised?", undrade Mr.Sandler en sista gång innan vi var på den säkra vägen att låta henne gå. Hon fick tre rynkor i pannan innan hon därefter nickade en gång. 

"Yes, I promise. Let me go now."

 

Efter att ha sett Lindsey åkt ifrån oss så fanns inget annat än att börja gå bortåt till min egna bil. Jag vägrade dock att köra men det visste jag att både Liam och Arin var kapabla till så det bekymrade mig ingenting alls. Vad som dock gjorde mig både förvirrad och förvånad var ens varför min 'far' var här, varför han hjälpt till att letat som han gjort och framförallt - vad ville han? sist vi sågs så ville han klarligen inte ha något med mig att göra och efter att ha läst dagboken så hade jag ju skapliga förutfattningar om honom. Jag visste inte vad det var med mig men ord ville liksom inte komma ur min mun, därför blev det automatiskt att jag inte sade något mer än jag behövde heller. Liam satt i baksätet och höll om mig hårt samtidigt som han ringt till min mormor och berättat hela historian vilket jag uppskattade så jag slapp det. 

Väl hemma så orkade jag inte ens titta in i vardagsrummet där jag kunde höra röster befinna sig, istället for jag direkt upp för trappan och låste genast in mig på toaletten där jag skulle ta en varm, välbehövlig dusch. 

 

Efter vad som kändes några timmar så klev jag ur duschen, torkade mig noga och tog stegen ut för att byta kläder. Det fick bli en vit klänning som satt slätt över kroppen och inte alls för tajt, därefter torkade jag håret med handduken och lät de vara fuktigt medan jag tassade ner mot hallen för att därefter kliva in i det stora församlingsrummet där jag inte hade någon som helst aning om vilka som befann sig där eller inte. 

"Oh Mel, darling.", innan jag ens kommit halvvägs in var mormor och morfar med sina trygga armar omkring mig och för första gången på väldigt länge så kunde jag faktiskt uppskatta deras omfamning. Jag hade saknat även deras närhet även om jag inte riktigt visste hur länge jag varit borta. Efter ett tag släppte dom taget så jag hade chansen att se bort mot sofforna igen. Liam och Arin satt i varsin fåtölj medan John lutade sig mot soffkanten och såg bak mot mig, i sin hand hade han en kopp där den varma drycken fortfarande rök om. 

"Come here sis.", med tårar i ögonen ökade jag stegen till min bästavän som höll fram armarna i en gest till att jag skulle komma. Utan att tvekan så sprang jag dit, satte mig i hans knä och lutade hårt mitt huvud mot hans bröst.

"I have missed you so much, I thought I would never see you again.", mumlade jag mot hans öra och tittade in i hans ögon. Både han och jag hade ögonen fyllda med vatten men det behövdes inte mycket förrän vi avslutade vårat känsliga prat och gick över till att bara vara oss igen, det vill säga - retsamma och odrägliga. 

Jag satte mig ordentligt i soffan och såg på Liam som log mot oss. Det var inte ett falskt svartsjukt leende han givit mig, det var verkligen ett äkta som sade att han var glad för min skull. Jag visste att Liam var lättsam över att jag hade en sådan bra vän som John. Min mun mimade ett 'tack' innan jag kollade tillbaka på min bästis igen.

"Rebecca wanted me to come to her tonight so I guess I have to heading home.", konstaterade han sedan och kollade på mig med en ursäktande blick. Flinet på mina läppar breddes och jag nickade på huvudet. Det var också en del av oss, vi kunde komma och gå i varandras hus hur vi än ville, det var det jag älskade så mycket med John. 

"Yeah, that's cool. I still have Liam here.", bekräftade jag och vände blicken bort mot den fina brunhåriga killen på andra sidan det lilla rumsbordet. John reste sig från soffan, sade hej då till allihopa och gav mig en sista kram för att därefter gå tillbaka hem till sin flickvän. Han efterlämnade en stel tystnad mellan oss som fanns kvar i rummet men det ändrades fort då de två äldsta i rummet började prata med Arin om gamla tider, något som inte intresserade mig ett dugg. Min enda fråga var bara varför han fortfarande var kvar, men jag hann inte fråga förrän Liam ställde sig upp och gick emot mig. 

"You wanna go out and do some talk?", frågade han och sträckte ut sin hand. Jag svarade med en nickning och utan ett ord till de andra så försvann vi ut i hallen där vi satte på oss våra skor, sedan gick vi hand i hand ut mot vägen. Jag kom på mig själv att inte ha ätit något annat än hamburgaren, men samtidigt så orkade jag inte bry mig för tillfället. Nu var det bara Liam och jag. 

 

Det hela var så mysigt. Solen började gå ner från himlen och jag kunde äntligen känna luften igen samtidigt som jag också kunde vara fräsch i mig själv igen efter att ha tagit dendär långa duschen. Konstigt nog skrämde inte händelsen mig, visst hade jag mått väldigt dåligt där inne men tack vare Richard som kommit med maten så kunde jag överleva en dag till. Nog för att det var bland de läskigaste jag varit med om, att blivit instängd i ett tomt rum, men jag trodde på karma och jag hoppades på att det inte skulle hända igen. Just nu hade jag ju Liam vid min sida och så länge vi hade varandra så var jag tryggare än tryggast. 

"You know, when I found out it was Lindsey, your dad was the one who helped me find you. He was a big help today actually, Obviously he wants a second chance.", förklarade Liam när han stannat upp när vi länge gått under tystnad. Jag kollade upp på honom och ryckte på axlarna. 

"Then he should try to talk to me first, I mean.. He hasn't really tried to these last hours I have been in the same room as him.", muttrade jag och lade armarna kring Liams midja. Han log och pussade mig ömt i pannan. 

"I'm glad we found you.", sade han och stirrade rakt in i mina ögon. "I haven't said this before but I really do love you, Melinda. I have realised that these last days without you and I really can't be without you.", hans ord gjorde mig varm i hela kroppen och taget om hans midja blev kraftigare. Jag ville bara krama om honom, han var som en stor nallebjörn - min nallebjörn. 

"You're so sweet, Liam Payne. I love you too.", sade jag i ett leende. Det var inte något jag sade bara för att han sade det utan jag berättade det för Liam för att jag menade det. Jag trodde till och med att jag började att bli kär..

---

Enligt mig så är detta kapitlet längre än vanligt (?!) haha, njaa.. Men har suttit med detta kapitel i säkert tio timmar nu sammanlagt och jag är ändå inte helt nöjd, men men. 

 

Melinda hittad och Liam och hon är tsm igen.. Vad tror ni händer härnäst? Kommentera era åsikter, tankar och teorier sötisar :)