Femte dagen som jag nu var ensam i lägenheten. Fem dagar sedan Niall, efter vårat stora bråk bara lämnat mig ensam i en lägenhet mitt i centrala London. Eftersom jag studerat så hade jag en studentlägenhet som jag delade med en annan tjej som gick i min klass och därför inte haft behovet av en egen lägenhet. Men som 20åring så gillade jag inte att bo hemma hos mamma och pappa längre såklart, därför så hade jag precis köpt en egen lägenhet som jag bara för två veckor sedan flyttat in i. Jag hade till min egen lycka aldrig behövt varit ensam, Niall hade alltid funnits vid min sida och jag hade alltid haft någon att dela mitt skratt med. Det var inte så att jag inte saknade Niall, för det gjorde jag otroligt mycket, jag saknade hur han berättade för mig hur mycket jag betydde för honom, hur vacker jag var och hur han bara älskade mina smilegropar. Vi hade inte varit tillsammans så värst länge egentligen, det var officiellt för ungefär en månad sedan, något inte fansen direkt gillade precis, men jag kunde inte styra över mina känslor och så var det bara. Jag var kär, eller det är jag fortfarande, men eftersom Niall inte hört av sig på fem dagar så ville inte jag heller vara den som var den som tog första kontakten. Efter att han sedan skrikit åt mig på det där sättet som han gjorde hade han också sårat mig otroligt mycket, jag visste inte ens riktigt om vi kunde kalla oss ett par längre då de sista orden han sade till mig innan han lämnade lägenheten var "It's over.", känslan jag fick inuti mig då var bara äcklig, värdelös och helt obetydlig. Betydde jag inte längre något för Niall så fanns det inte längre någon mening med livet, hade min första tanke varit. Fem dagar insåg jag att så allvarligt var det inte. Jag klarade ett liv utan Niall, men svårt det var det verkligen. 

Att dessutom se honom överallt i tidningarna och på de sociala medierna gjorde inte saken bättre, men jag kämpade mig igenom även dom timmarna framför datorn med att stirra mig blind på Niall som precis som alltid såg så glad och söt ut. Han var helt perfekt den killen. 

 

Inte nog med att jag varit ledsen och förkrossad de senaste dagarna, jag hade inte heller varit ute, inte något alls. Men nu fick det faktiskt vara nog, jag tänkte inte förändra mitt liv helt och hållet på grund av en kille. Jag drog av mig den blommiga klänningen jag imorse dragit på mig för att istället ta på mig ett pösigt linne med ett par korta shorts till, idag skulle vara min dag där jag endast skulle unna mig det jag älskade mest - kläder och skor. Det där med att shoppa var verkligen något jag levde för och lika så mode. 

Jag snörade på mina vita converse och tog åt mig min rosa plånbok som låg på hyllan i hallen innan jag gick ut i det varma sommarvädret som London bjöd på idag. 

Jag hann dock inte mer än att öppna porten och gå tre meter innan jag såg något jag längtat efter så otroligt länge, den blonda killen som höll mitt hjärta kärt stod en bit ifrån mig på andra sidan av vägen och tittade med en ledsen blick på mig. Hans huva var över hans huvud och jag kunde se på långa vägar att hans ögon var röda efter gråt. Han tittade noga över vägen innan han säkerligen gick över den för att komma till sidan där jag nu stod, fastfrysen på stället. 

"Are you going somewhere?", frågade han med den lugna rösten jag oftast brukade rysa till, eller jag ska inte ljuga, jag gjordet det även då. Osäkert drog jag en av mina bruna hårlockar bakom örat och tittade nedstämt på Niall som nu inte var långt ifrån mig. 

"I was tired of just sitting inside waiting for someone so I thought shopping would keep my mood up a bit.", svarade jag lågt och tittade blygt ner i marken, rakt ner på mina vita skor. Jag kunde dock se hur han nickade lite på huvudet. Där stod vi, i tystnad och knappt vågade titta på varandra. "And you? what are you doing here? you're living on the other side of the city.", frågade jag och vågade äntligen ta mig mod till att möta hans blick. Hans leende bredades och djupt tittade han in med sina blåa ögon in i mina blågröna. 

"Actually I went here hoping for meet you, you know.", sa han och rodade lite. "I know what I did wrong last time and I really want to say I'm so fucking sorry. I'm such an idiot and I can't even explain my feelings I've had this last five days. I didn't know what I thought about but I'm a big damn dickhead."

I det ögonblicken insåg jag att jag inte behövde någon mer ursäkt. Under fem dagar hade jag varit utan killen jag älskade mest, killen som på så kort tid kommit in i mitt liv och tagit mitt hjärta med storm, jag kunde inte längre hålla mig ifrån att slänga mina armar runt om hans nacke. Han var snabb att besvara kramen och lade sina armar runt om min midja. "All I want is a second chance but I know it's probably too late now.", mumlade han med huvudet mot min axel. Jag log lite bakom hans rygg och kände sedan hur mina tårar bara rullade ner. Alla känslor bara kom på en och samma gång. 

"You are an idiot, yes. And me too, but the thing is, I'm so totally in love with an idiot and I'm proud of that. Please forgive me too.", bad jag och avslutade kramen sakta och mötte hans ögon ännu en gång. Hans ögon var fylla med tårar men utan att torka bort de få som runnit ner på hans kind så tog han istället tummen och slog bort dom på min istället. Jag log. 

"I love you, Lisa. Since the first time I met you. I'm so sorry and you're the only one for me, okay?"

"I love you too, babe.", mumlade jag mot hans hals och kände då hur Niall varsamt pussade på sidan av mitt huvud. 

---

Eftersom det var över 50 som deltog i den lilla, lilla tävlingen så tog jag en helt random tjej som helt enkelt fick en One Shot, jag kan omöjligt välja ut 55st som ska vara Nialls flickvän, det är ju faktiskt omöjligt. Men jag gör mitt bästa iaf och en One Shot mer eller mindre skadar ju aldrig, dessutom var det ju ett himla bra tag sedan jag gjorde en sådan. 

Nästa del kommer troligen på måndag, kanske. Kommentera gärna kapitel 24 om ni har lust :D