take chances, chapter 28

Tidigare;

"How was the premiere yesterday?", frågade hon spontant medans hon tittade upp från mitt bröst där hon lagt sig. Jag log och verkligen älskade när hon frågade om mitt jobb, det betydde endast att hon accepterade mig och brydde sig. 

"It was almost perfect!", sa jag och tittade ner mot henne. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt fattade vad jag menade med 'nästan', jag skrattade och drog en hårslinga bakom hennes öra. "It should've been perfect if you was there.", log jag och pussade hennes nästipp. 

Gå för långt ville jag verkligen inte göra, därför så hade pussar på näsan och pannan varit ganska så lagomt de senaste gångerna, men idag.. Idag skulle jag ta modet till mig att utöka det hela, en kyss av Sarah skulle väl aldrig sitta fel? 

---

 Att ha Sarah i min famn kändes mer än rätt. Filmen hade knappt börjat och jag kände bara hur hon la sig närmare och närmare mig. Roat lekte jag med hennes hår samtidigt som jag hade den lediga handen runt hennes midja, allting var verkligen perfekt. Ännu bättre blev det ju när jag visste att Sarah skulle stanna för natten då hon imorgon skulle hälsa på sin faster här i London. 

"Are you scary, babe?", frågade jag efter ett tag när jag märkte hur hennes händer slogs hårt mot hennes ansikte som ett skydd för att hennes ögon inte skulle se något. Jag skrattade lite medans jag kände hur hon sakta men säkert började skaka lite. Kanske var det här med skräckfilm inte en sån bra idé ändå? "Sarah, it's totally okay to take an another movie if you really don't like this, I didn't mean to do you scared that you shaking, honey.", konstaterade jag och grabbade snabbt åt mig kontrollen för att sätta på stopp, jag hann dock inte trycka på knappen förrän den brunhåriga tjejen tog sin hand på min och stirrade mig rakt in i ögonen. 

"Don't. I want to see this. Just hold me tight and never let me go, yeah?", sa hon och lade huvudet ner mot mina lår igen. Jag log för mig själv och nickade med huvudet, när jag insåg att hon faktiskt inte såg mig så ändrade jag nickningen till ett enkelt svar istället. 

"I won't let you go, sweetie. You're safe with me you know."

 

Eftertexterna rullade jag lättad var jag över slutet. Nog för att det var en skräckis men ett fint slut var det verkligen. Jag trodde nog inte att en film kunde beröra mig så mycket som denna gjorde. Jag tror till och med att Sarah bidrog med ett par tårar hon också, jag tycktes höra små söta snyftningar ifrån mina ben som utan tvekan tillhörde henne. 

"Can I ask you something?", sa hon plötsligt och vände huvudet från TVn upp till mig. Jag tittade ner på henne och mötte hennes intensiva blick samtidigt som jag nickade på huvudet försiktigt. Hennes min gav med sig ett litet leende innan det sedan blev till ett sträck igen. "How many girlfriends have you had?", den frågan var väldigt enkel för mig. Jag hade ju faktiskt aldrig haft ett riktigt seriöst förhållande med någon riktigt så, men några tjejer hade jag ju faktiskt haft under min tid som barn. 

"To be honest, I had one girl before I was in the X factor but I broke up with her after a while. I liked her, I think. But I don't know if I was in love for real.. She wasn't the right girl anyway, if she was, my feelings shouldn't go away so fast like they did, do you know what I'm talking about?", frågade jag och drog handen över hennes panna. Hon nickade bekräftat och reste sig upp. 

"How can people know what real love is?", hennes fråga fick mig att fundera. Jag hade aldrig tänk på det tidigare men hon hade ju sant, hur visste man var äkta kärlek var? jag kom sedan att tänka på det mamma alltid sagt till mig, vilket var precis dom orden jag framställde för Sarah. 

"Real love is when you already miss the person when they just left and just wanna be with the person forever. When you're afraid to losing the person.", förklarade jag med exakt samma ord som mamma berättade för mig när jag var mindre. Om jag skulle gå efter den känslan så visste jag att jag var kär, kär i Sarah. 

"Niall..?", hennes osäkerhet i rösten fick mig orolig. Varför sa hon mitt namn så nedstämt och nästan lite.. rädd?

"Yeah?"

"I think I'm in love with you..", mitt leende spred sig i grader och det känslan som fanns inom mig var obeskrivlig, jag blev mållös och så otroligt glad. Hur kunde en sån underbar tjej som Sarah vara kär i mig, jag var ju bara jag liksom. 

"I feel the same, I think I'm in love with you too. Since I saw you in the store that day I couldn't stop thinking about you. It has been like crazy in my head when I haven't talked to you and I..-", mer hann jag inte säga förrän jag kände ett par mjuka, alldeles perfekt matchade läppar mot mina egna och jag var inte alls långsam med att besvara den väldigt passionerade kyssen. Hennes högra hand vandrade i mitt hår medans den andra låg försiktigt vilad mot min kind. Mina egna händer var mest överallt, jag visste inte riktigt vart jag skulle ha dem men tillslut hittade dom sin plats vid ryggens mittpunkt och där varade dom ett bra tag. 

Plötsligt hörde jag hur min ytterdörr öppnades hastigt, lika snabbt som den stängdes igen. Med det så förstod jag att vi nu inte var ensamma i lägenheten. Sarah stelnade till där hon tätt satt i min famn och bara stirrade på mig. Eftersom personen varken sagt något eller givit med sig något ljud så blev jag faktiskt ganska skraj. 

"Niaaall!", en välkänd röst trippade in i vardagsrummet och när den långa killen med lockarna ruschade in till TV rummet så kunde jag inte låta bli att le, samtidigt som Harry själv gjorde en tvärnit så fort han fick se att jag faktiskt inte var ensam i min lilla lya. "Woah, I'm so sorry for interrupted you. Oh shit!", började han och tog handen för munnen. Jag sneglade på Sarah som hade kinder röda som tomater, sedan kollade jag gällt på Harry som såg ut att skämmas precis lika mycket. 

"It's okay, Haz. What did you want?", frågade jag nyfiket och tog Sarah's hand i min egen. Hennes hand besvarade min sammanflätning och jag kastade ett snabbt ögonkast med henne innan jag återvände till att titta på Harry som obekvämt stod vid den lilla öppningen mellan hallen och vardagsrummet. 

"I just wanted to hang out. But you seems to be busy you too so I'm leaving!", han lade frustrerat ut sina händer i luften och vände sig om. Egentligen hade jag verkligen ingenting emot ensamtid med Sarah då vi sågs så sällan, men jag tyckte inte Harry skulle behöva vara ensam heller. Dessutom kanske det var dags att berätta om den tjejen jag hållit hemlig i ganska så många veckor nu, det skadade väl inte om Harry visste om henne. 

"Harry, stay with us!", jag tittade ner på Sarah som nickade försiktigt som en bekräftelse på mitt beslut. 

"Are you sure?", frågade Harry lite hoppfullt och vände sig mot oss igen. Vi båda nickade samtidigt och Harry gick stelt in i vardagsrummet och slog sig ner på en ledig fotölj. "We haven't met before. Nice to meet you, I'm Harry!", lika vänlig som vanligt drog Harry fram sin högra hand som Sarah villigt tog emot med ett svagt leende. 

"I'm Sarah, I've heard alot of you guys.", sa hon ganska blygt men ändå inte jobbigt tillbakadragen. 

"Oh really?", frågade Harry häpnat och tittade med ett busigt leende på mig. "You seem to be very close to each other, why haven't I met you before?", Harry tittade med ett litet numera flin på mig och syftade mest på våra sammanflätade händer. Likväl som jag själv ville så var Sarah inte alls personen som helst ville ha all uppmärksamhet, därför så hade vi tillsammans bestämt att hållt våran relation så hemlig som möjligt, även om jag gärna hade velat sprungit till killarna och berättat om Sarah så hade det ändå varit skönt med att hålla något borta ifrån dom också. 

"We decided to keep our frienship as a secret, you know.", jag bara ryckte på axlarna och såg det inte som någon stor grej, vilket inte heller Harry verkade göra. 

"I understand, but have you talked to Stephan and Elisabeth, I think you should do it before you going out with your relationship.", jag stirrade frågande på Harry. Vårat förhållande? vi hade nyss öppnat upp våra hjärtan för varandra och sagt hur vi kände, men var vi i ett förhållande för det? kärlek gjorde mig väldigt lycklig, men samtidigt otroligt förvirrad. 

"Yeah, I know. But if we going out with it, do you think they would say no? I mean.. We've always got to daiting which girl we have wanted to?", frågade jag oroligt och bet osäkert på naglarna på handen som var ledig. Harry hade ju rätt också, vi behövde prata med vårat management om tjejer & relationer innan vi gick ut med det offentligt, dock brukade fansen ofta lista ut våra 'förhållanden' till tjejer innan vi själva ens visste om det. 

"Don't worry Niall, I think they'll accept the fact that you're in love.", log Harry vänligt och tittade på både Sarah och mig. Kanske hade han rätt ändå? jag menade på det att dom faktiskt inte kunde hindra oss ifrån att bli kära i vem vi vela..

Det var inte under många minuter jag stod i Patricias armar. Tårarna inom mig var redan fastkletade på mina kinder och jag ville verkligen inte att min bästa vän skulle se mig så här, därför hade jag snabbt krånglat mig ur hennes armar, sagt hej då och sprungit bort ifrån platsen. I ögonvrån kunde jag tyda hur hon själv tog sig för pannan och hasade ner längs den vita väggen, mer hann jag inte se förrän jag var ute från det hemska stället. Jag skulle inte kalla det att jag överdrev, för ont inom mig gjorde det faktiskt, jag hade alltid varit van med att Luke stod på min och Patricias sida, men nu verkade han mest ta Fionas parti, något jag hade svårt att acceptera då jag inte var van med det. Men jag antog att kärlek var sådan? man ändrades, sket i vänner och bara såg sin partner när man blev kär. Var det något jag hoppades på så var det verkligen att jag aldrig skulle bli sådan. 

 

"Thank you for the ride.", sa jag med en krasslig röst medans jag betalade den manliga chaffören. Att ringa Louis var uteslutet, jag visste att han var med sin familj och därför hade jag även tagit beslutet att åka tillbaka till hotellet där jag hoppades på ensamtid. Med mina förmodligt svarta ögon och smink nästan överallt så gick jag in mot lobbyn där tiotals människor såklart var. Dock struntade jag i dom och traskade raka vägen upp till min våning. Kortet som låg i handväskan drog jag hastigt i automaten utanför rummet och dörren öppnades drastiskt. 

Jag såg hur Lou låg i sängen och läste men kollade snabbt upp från boken när hon fick syn på mig. Snabbt reste hon sig och gick genast fram till mig som antagligen såg rödgråten ut. 

"Oh my god, honey. What happened? Did you and Louis fighting?", frågade hon förvånat medans hennes armar var runt om mig. Jag skakade på huvudet och vände huvudet uppåt så min blick mötte den pinnsmala mamman framför mig. 

"It's not about Louis.", mumlade jag och gick raka vägen mot sängen. Som tur var så ifrågasatte hon inget mer då jag antog att hon förstod att jag inte ville prata om det. Lou var så bra på det sättet, hon stöttade mig alltid och förstod när jag ville vara ifred. Hon om någon var jag verkligen glad över att lärt känna under denna resa, efter Louis då såklart. 

"Okay.. I'll go out for a walk, I guess you wanna be alone for a while.", hon lät lite konstig, men inte så konstig att jag ens orkade uttrycka tvivel om det. Jag nickade på sängen med ansiktet vänd mot det stora fönstret, en lättare smäll hördes och med det visste jag att Lou var ute. Något jag kom att tänka på när jag väl låg där, i min ensamhet i sängen var hur lite sömn jag och Louis fått inatt. Det som gjorde mig så överkänslig kanske var för just brist för sömnen? inget skulle egentligen skada om jag slöt mina ögon för ett ögonblick, med det i tankarna lät jag mina ögon kika innanför locken och med ens somnade jag snabbare än förväntat. 

 

En hård knackning på dörren fick mig att kvickt sätta mig upp och yrvaket se mig omkring. Gud hur länge hade jag kunnat sovit? och det var tydligt att Lou inte var tillbaka ännu. En suckning flög ur min mun och sakta klev jag ur sängen för att med det hasa mig upp för att öppna den bruna dörren där jag verkligen hoppades att någon stod bakom nu, för några busknackningar var det sista jag ville ha. 

Efter en och en annan suckning så öppnade jag slutligen dörren och möttes av någon jag inte riktigt hade förväntat mig stå där. 

"Louis?", frågade jag ganska förvirrande. Jag hade ju knappt vaknat ännu. "What are you doing here?", med det så förstod jag att jag inte alls hade fixat mig efter jag kommit hem. Jag hade somnat med kletigt, blöta ögon som förmodligen var ännu mer svartare än tidigare, dessutom så var håret säkert huller om buller det med. Hur som helst så var det ju bara Louis, som tur var. Jag granskade honom noga, hans hår var uppåtkammat, hans svarta byxor satt som vanligt tajt vid hans ben och den svartvita tröjan med den gula smileysen på matchade honom verkligen. Han var som vanligt fin och utan att jag själv insåg det så spred en lycka sig igenom hela min kropp bara av att titta på Louis som osäkert stod på stället. 

"Lou called me earlier, I couldn't came directly because mom and everyone was there but I came as soon as I could.", berättade han och sträckte ut sina armar. Med det så kom jag att tänka på allt igen. Fiona, Luke, bråket, bilcrashen, tårarna bildades återigen i mina ögon och snabbt tillät jag mig själv gå in i Louis trygga famn. "Babe what happened?", han lät orolig och kramade om mig hårdare. 

"Nothing, I'm fine.", sa jag och fnös till. Jag förstod ju att Louis aldrig skulle tro på mig när jag betedde mig så här. Dum nog så sa jag det ändå, i ett försök för att slippa berätta om det i alla fall. 

"Yeah, that's why you're crying in my arms right now. Come on, Katie. Tell me what happened at the hospital. Is he okay?", Louis tyckte förmodligen inte att alla andra gästar skulle få höra om vårat lilla prat så han hasade in oss på hotellrummet igen eftersom vi stod precis i våran dörröppning in till rummet. Han stängde dörren efter oss och gick sakta mot sängen där han försiktigt lade oss båda ner. 

"He is properly okay, he's more than okay.", mumlade jag och kurade ner mig ännu närmare Louis nacke. Han höll om mig hårdare och hans omfamning om mig gick verkligen inte att beskriva, jag älskade honom så otroligt mycket denna kille. 

"What do you mean? if he's okay, why are you so upset then?", oförstående släppte han taget om mig en liten bråkdel för att titta ner på mig, dock vägrade jag möta hans blick. 

"He was here in London for met someone, do you know who?", innan Louis ens hunnit tänka så fortsatte jag. "Fiona. Your photografer, she acted like she never have seen me before and when I told Luke what she said to me that day, he just sat there and looked at me like I was stupid. Do you understand? he've always been on my side, always. Until now.. I've always wanted him to fall in love with someone and not just think about the football, but when he does, it's fucking Fiona who hates me, what would I do? What can I do?", frågade jag och skakade på huvudet åt min egna fråga. Louis satt tyst och sa inte så mycket mer än några försök till att lugna ner mig. 

"He loves you deeply inside. You've been his best friend since forever, he will realize that Fiona is a loser one way or another. You can't do anything more than say to him what you feel, but in the end, it's his choice to keep her or not.", mumlade han mot mitt huvud och pussade det hårt. 

"I know.", jag suckade. "It just sucks that it's her. I could see how false she was when she looked at me today, it isn't real love in her eyes. The sparkle who should be there wasn't.", jag ville fortsätta och berätta för Louis att gnistan som fanns när hon tittade på just Luke fanns inte på samma sätt som när hon tittade på Louis, det var som att hon bara var med Luke för att spela något slags spel & det var nog det som gjorde mig argast. 

"But hey, you're Katelyn Ross. You can't give up!", peppade Louis och smekte min rygg. Jag log för första gången ett stort leende och tittade upp på Louis som såg lika lycklig ut han. Vad skulle jag ha gjort utan denna kille? 

"I won't. Not when I've you on my side.", viskade jag och tittade in i hans blågröna ögon. Våra leenden ökades och det dröjde inte lång tid förrän jag kände Louis läppar mot mina och jag var lyckligaste någonsin. 

---

Kommentera? :) 

 

Vad duktig du är!!!!!

Jättebra del! Louis är såå gullig mot Katlyn!<3<3 Längtar efter mer.

Både Niall och Louis är ju för underbara!!<3

Jätte bra novell värkligen

jättebra verkligen!! längtar tills nästa kapitel, hoppas verkligen att katelyn och louis håller ihop! :)

Ahh jag älskar novellen! Har följt med sen början och blir så glad det kommer ut en ny del, jag älskar att du uppdaterar ofta, bra jobbat!♥

Aww jag älskar dem, Louis ä så söt!! Fiona däremot... Uugh

Nästa

Vad du duktig du är och jag håller med Melissa från förra kapitlet, det märks inte att du är 1 år äldre än mig hihi ;) Fortsätt skriv såhär bra, älskar dina noveller! Har också en fråga, uppdaterar du på sommaren också? Kommer inte överleva utan dina noveller haha! Kram :)

Oh. My. God.
Jag dog innan jag ens hade hunnit börja läsa. Gifen i början alltså. Hoho. Världens bästa, finaste, underbaraste.. osvosv. Hm... ja, det var väl det jag ville få fram.

Och jätte bra del också, så klart. :)

hej jag tycker det är en jätte bra novell jag bar undrar om det var planerat att bieber och 1D skulle vara med?

Meeeer nu! Bäst som alltid! :)

Jag tycker inte det ska vara något så om niall utan mer katelyn och Louis:) du är den bästa på att skriva noveller. Punkt slut:*

HEEJ!! Kul att du har skrivit igen C8 Jag försöker att skriva så olika kommentarer på alla kapitel men det är ju svårt XD MEN, detta kapitlev var SUPER bra!! Du blir bara mer och mer begåvad av varje kapitel du skriver. Snart kan jag inte beskriva med ord hur duktig du är. Ha en fortsatt bra vecka då My! Kom ihåg, ge aldrig upp hoppet om att skriva novellen :* //Kram din Rebecka xx

är sååå taggad på mer:D

Åh du är så jvla underbar My! Hatar det att man inte kommer på grmma kommemtarer för varje del :/