take chances, chapter 30

Tidigare;

Folket som under framträdandet suttit sig på stolarna stod upp, visslade och klappade sina händer av hetsighet. Jag tittade på Louis som endast gjorde tummen upp. Faktiskt så hade det gått väldigt bra, Louis hade valt en av mina favoritsånger och även en sång jag kände mig trygg i, vilket uppskattades. Detta var verkligen en stor upplevelse för mig, att få ha gjort det jag drömt om i hela mitt liv, att även känna att Katherine skulle varit så stolt över mig just nu kändes ännu bättre, även om jag inte kunde se henne framför mig stå och berömma min insats på scenen, så visste jag att hon tittade ner på mig & var glad för min skull. 

---

Att folk faktiskt verkade uppskatta det jag gjorde kunde jag aldrig föreställa mig ens i min vildaste fantasi. Därför blev jag fortfarande väldigt chockad när folk stannade upp, berömde mig och till och med ville ha min autograf. I ögonblicket skrattade jag bara åt det och såg det hela som en kul grej, men i efterhand så insåg jag ju vad som hade hänt, jag hade sjungit inför en publik - framför människor som jag aldrig sett förut. Det var ganska magiskt enligt mig själv. 

Jag hade hållt mig tätt intill Louis från att vi kommit upp på scenen till att gått av den, men jag ville ändå inte vara som något jobbigt plåster utan lät honom i själva verket gå vidare till sina vänner. Jag hade ju faktiskt Patricia och Jonathan här, jag skulle bara till att hitta på dom. 

När jag precis var på väg att gå mot Perrie och Zayn så kände jag hur någon kom bakifrån, höll för mina ögon och sade något i stil med 'gissa vem'. Utan att ens behöva gissa så visste jag att det var min bror, min efterlängtade Jonte som stod bakom mig, så snabbt vände jag mig om och kastade mig i den ljushåriga killen framför mig. Det både syndes och kändes att han var vältränad och som vanligt fick jag blickar riktade mot mig. Om det denna gång råkade vara för att jag stod i en superhet killes famn eller att det var fans som trodde jag skulle vara otrogen emot Louis var oklart, hur som helst så sket jag i vilket som. Denna kille hade jag inte pratat med på år och dagar kändes det som så det var verkligen som en lättnad att se honom igen, lika glad & charmig som vanligt. 

"Hello sis, how are you doing, babe?", hans tag om mig var säkrare än vanligt, som om att han var rädd att jag skulle springa iväg när som helst. Jag skrattade och lade mina armar kring hans nacke. 

"I'm all good, right now anyways.", bekräftade jag med en liten nickning på huvudet. Att se Jonathan gav mig inte bara glada vibbar såklart, det gav mig även tillbaka minnet om Luke. Hur skulle det bli mellan oss? Den väldigt stora killen som höll om mig harklade sig lite och stirrade rakt in i mina ögon. Trots att han var väldigt muskulös och stor så var han verkligen den goaste killen i världen. Han var som en gosebjörn och jag förstod ju varför tjejerna föll för honom, varför jag inte kunde det var fortfarande en gåta. Han var som min egen bror & att bli kär i sin bror var väldigt orimligt. 

"Heard about Luke by the way. Me and Pat sat there beside the bed and looked on him with that Fionagirl. Ugh, the whole her is a really disgusting as well.", klagade han och sträckte ut sina armar i luften. Det hela fick mig att skratta, Jonathan var även en av killarna som alltid viljat att Luke skulle träffa Mrs Perfect någon dag, men att hon skulle vara Fiona var jag inte riktigt beredd på, hur stor var chansen liksom? en på miljonen. 

"Do you think he'll hate me forever?", sa jag, väldigt dystert och vände blicken neråt. Han suckade och strök mig över ryggen. Vi stod just nu mitt i en klinga med rörande folk på sig. Synen av Zayn och Perrie var borta då dom blivit utbytt av människors dansande. Här och var hade jag sett Louis lite överallt med en drink i handen, jag antog att även han hade satsat på att gå all in ikväll. 

"He would never hate you, Katie. He can't do that, you know. You've know each other since forever, like you and me. I don't mind he's such a dickhead like I was and take the girls before friends, I remember how angry he was at me, he can't do the same mistake because of a girl.", han lät inte helt säker, som om han både försökte övertyga mig och han själv för att faktiskt tro på hans ord. Jag ville så gärna tro på det han sade, att Luke inte skulle ta efter samma misstag som Jonathan gjorde, men samtidigt så visste man ju aldrig. Kärlek kunde göra en människa så blind ibland. "I just have to say this, you blonde girl, I'm so damn proud of you. What you did tonight is amazing, no words can ever explain. You're a hero, a really professional singer!", konstaterade han, något som fick mig att le. Att höra det ifrån människorna som betydde något för mig gjorde det hela så mycket bättre, jag blev helt varm i hjärtat. 

"Are you just standing by there and talk or you wanna take this drinks and have some fun with me right now, huh?", Patricias röst kom bara närmare och närmare och plötsligt stod en svarthårig, galen och som vanligt - festsugen - tjej bredvid oss med två drinkar i handen. Ivrigt tog jag emot den ena och kollade på mina två fina, alldeles för underbara vänner. 

"Cheers guys, for a friendship forever!", sa jag glatt och höjde upp glaset. Vi skålade snabbt och inom bara några klunkar så fick jag i mig hela det halvstora vinglaset som var fyllt med allt annat än vin. Någon blandning av vodka och cider var det i alla fall. 

 

Att festa var vanligtvis inte min grej, men jag var absolut inte tjejen som sade nej till party, tvärt om, jag gillade verkligen att gå ut, bli full och aldrig komma ihåg något av gårdagen. Dock ville jag att detta skulle bli en kväll att minnas, jag fick verkligen inte fucka upp detta nu. Men än så länge hade jag allt under kontroll.. så några drinkar skulle aldrig sitta fel.. eller?

Svettig och halvt berusad gick jag ifrån dansgolvet för att gå sätta mig i baren en stund. Jag förstod verkligen inte vad Pat fick all energi ifrån, hon hade minst dansat i en timme nu - utan ens en paus. Om man lyckades ha en sådan kondition skulle man nog må bra. 

"You enjoy the party?", en röst som jag genast kände igen hördes bredvid mig. När jag vände huvudet till höger om mig så visade det sig att mitt öra inte hört fel på rösten och det irländska accentet, Niall som hade sällskap utav Sarah och Harry.

"Yes, of course. It have been one of the best nights in my life.", erkännde jag med ett leende. Jag tog den sista klunken av min vodka innan jag ställde glaset på bordet igen. Jag antog att det var på grund av den fula minen jag fick i mitt ansikte som fick Niall att brista ut i skratt. "What?"

"Nothing. I just notice that vodka isn't your thing, is it?", frågade han och la en arm kring Sarah som stod och småpratade med Harry om något bredvid. 

"Not really.", sa jag ärligt och skrattade lite. Min blick svackade över dansgolvet igen för att försöka se vart Louis tagit vägen, tyvärr så kunde mina ögon inte finna det dom ville så jag vände då blicken till den enda tjejen i min närhet just då, Sarah , som jag också var väldigt nyfiken på. Vem var hon egentligen? precis när jag skulle till att öppna min mun så tog Sarah - till min förvåning - första ordet av oss. 

"You were amazing on the stage today, Katelyn. It seemed that you had fun and I could see how proud your friends was because of you.", log hon. Något jag inte lagt märke till tidigare så var det hennes väldigt vackra fina leende. Hon hade inte den där överdrivna, typiska tjejlooken utan hon var mer naturlig av sig, hennes stil var slapp och jag gillade henne verkligen. 

"Thank you, Sarah. That was nice of you to say.", sa jag och gav henne ett väldigt äkta leende. Jag kände redan nu hur bra överens vi skulle komma. Innerligt hoppades jag på att Niall skulle fortsätta att umgås med henne, inte bara för min skull, utan för hans egen också. Hon var ju verkligen gullig. "Have you seen Louis by the way?"

"No we haven't. The last time was around half an hour ago.", berättade Harry som nu också kommit in i samtalet. "But don't worry. He is out here somewhere. You might take a look because it's pretty huge, I didn't expect that at first actually.", flinade han och tittade ut. Jo, visste var stället stort, men ändå ganska litet för att kunna tappa bort varandra. Men Harry hade antagligen rätt, han borde ju vara här någonstans. Dock ville jag inte leta eller störa honom om han var med sina vänner, istället beställde jag tre till shottar som jag gladerligen smällde i mig. 

Flera timmar på dansgolvet hade det blivit med vänner och även Katie's vänner. Det enda som saknades var Katelyn själv som jag inte hade sett under hela kvällen från när vi gick av scenen. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte var tomt, för det var det. Jag ville ha henne med mig överallt egentligen, men jag förstod att även hon behövde lite egentid. Nu - flera timmar senare så tyckte jag personligen att denhär 'ensamtiden utan sin pojkvän' var över och det var hög tid att leta reda på henne. Dock var stället större än jag trodde från början så att hitta folk i denna stora massa, fullt med kameramän och dansande människor var inte det lättaste, att jag också var starkt påverkad av alkohol gjorde saken inte lättare. 

Efter att gått runt, ganska så vilsen, runt om i cirklar i över tio minuter så gav jag upp. Något som kändes som en lättnad var när jag fann Liam och Zayn stå några meter bort och såg ut att vara djupt inne i någon konversation. Utan att bry mig om att avbryta dom så gick jag med ostadiga ben rakt emot dom för att bjuda in mig själv i deras samtal. 

"Oh, hi Louis. What's up?", frågade Liam medans han tog en klunk av ölen han höll i handen. Även om han verkade smått borta så var det inte alls i närheten av mig. Liam hade fortfarande förståndet fullt fungerande, det syntes på honom. Zayn däremot verkade inte så nykter & vart Perrie var orkade jag inte ens fråga. Dom två brukade oftast klara det så bra själva. 

"Good. Just wondering if you've seen Katie? haven't seen her for a while.", Liam såg ut att tänka efter faktiskt, hoppet fanns om att han skulle veta på pricken vart hon befann sig, men när han långsamt skakade på huvudet så suckade jag uppgivet. Vart tusan kunde hon tagit vägen?

"I'm sorry man. But you can ask Jonathan, he's over there! Maybe he know?", utan att svara så klappade jag Liam tacksamt på armen och försvann istället rakt emot en dansande, väldigt lång & muskulös kille. Dock inte så väldigt lång, men lång nog för att vara längre än mig. 

"Hey man. Do you know where Katie is?", frågade jag. Den väldigt påverkade killen verkade knappt förstå vad han ens hette, jag antog att det blivit lite för mycket drickande för hans del. Det var i och för sig inte min ensak att lägga mig i det så istället väntade jag på ett svar. 

"Acutally I have. She was dancing with a boy I thought were you.", svarade han förvånat och stannade upp i sitt dansande. Ganska så panikslaget tittade jag på Jonathan som nu verkade förvånad också. Åh nej, bara inget hände Katelyn. Jag visste att hon aldrig festat i London tidigare & fulla killar här var verkligen ingenting att leka med. "Uhm.. You should know one thing Louis. When Katie is really drunk, she doesn't know what she is doing. It's always boys around her and she's mostly kind to everyone, which make her even more attractive. You might have to look after her, it used to be mine and Lukes job, now it's your turn to make sure she's fine. Okay?", trots att han var väldigt borta så visste jag att det fanns sanning i det han sade. Katelyn var snäll och väldigt snygg - attraktiv. Därför tvivlade jag inte en sekund på att killarna var på henne som plåster, även om hon var i tillstånd som dessa.

Fort skyndade jag mig igenom folkmassan mot hållet Jonathan visat mig. Efter en hel del letning så fann jag henne tillslut, i en killes famn. Trots mitt skick så kunde mitt hjärta inte motstå att göra lite extra ont. Att se Katelyn stå på dansgolvet, med en annan kille runt omkring sig som kramade om henne bakifrån som varken var jag, Jonathan eller Luke gav mig en väldigt arg men även ledsen känsla. Jag skulle just till att gå när jag hörde ett skrik, mitt eget namn. Som inte kom ifrån vilken person som helst, det var Katelyn som ropade.

"Louis, help."

---

Ja, vad tror ni händer? ;) Kommentera gärna :D 

 

sååååååå jäkla bra, mermer!! bästa cliffhangern, hehe!

OMFG what is happening
:O

OMFG what is happening
:O

Nej, vad läskigt slut!! Men bra också,, spännande!:D.

Nästa det blev ju just spännande

Nästa det blev ju just spännande

Asså nej på riktigt!! Den här novellen är så bra så den nästan är för bra! Man vill bara ha mer, mer, mer. Det är såå spännande, asså nej jag dör! Du anar inte hur mycket jag verkligen ÄLSAKR den! Längtar såå mycket tills nästa del kommer! Bara inget dåligt hänt med Katelyn! :( <3

GOOOSH, va spännande! På något sätt känns det som om dendära killen är Collin men vad vet jag. När du avslutar såhär spännande så blir jag ju bara ännu mer beroende av novellen. Ja, du såg rätt, BEROENDE. Det är precis vad jag är av din novell c8 Jag får liksom ett sånt dära sug och typ kastar mig över datorn eller mobilen för att kolla om du skrivit mera. E jag är ensam hemma och kollar på denna blogg och du har skrivit ett till kapitel blir jag så glad att jag öppnar fönstret och skriker: "YEEEEEES HON SKREEEEEEV!!!!". Ungefär. Som sagt skulle bli jätteglad om du skrev strax. Kan tyvär inte kolla imorgon om du skrivit. WÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! Hoppas på en bra helg!! //Kram din Rebecka xx

Nu börjar det bli riktigt spännande ju!:) vill bara att du ska veta att du är bäst på att skriva noveller och jag läser dom så fort de kommer ut!! Kan inte sluta lösa de där dom är så bäääääääst!!

OMG varför så spännande?!?! Okej det är jätte bra men jag bli nervig!!

omggg meer!!! Jätte bra!!♥

Omg bösta cliff'en ever! Nu måste jag läsa nästa del hehe :D