take chances, chapter 32

Tidigare;

"Well, it's nothing to say really, I helped my girlfriend when a man took at her private things on her body so I did what every boyfriend should do for what they love.", hans svar fick mig väldigt rörd, samtidigt orolig, han hade nu gått ut med vårat förhållande offentligt. 

"Oh, I see. I hope you both are fine and that your girlfriend is very glad to have you.", konstaterade mannen i fotöljen. Killarna skrattade lite och puttade till Louis åt sidan. Min pojkvän, jag lekte med tanken av att kunna säga det officiellt nu, och det kändes verkligen bra. 

"To be honest, it's me who's pretty glad to have her in my life.", Louis tittade åt mitt håll samtidigt som han sade meningen, något som fick hela mig att vilja hoppa av glädje. 

---

Intervjun rullade på bättre än vad min mor & far hade tänk ut på schemat, därför så var det ett perfekt tillfälle för killarna att få sätta sig ner och slappna av lite. Det verkade rätt slutkörda allihopa, inte bara Louis. Harry satt och småpratade lite med Lou, Niall & Liam skojades med teamet bakom kamerorna och Zayn satt med sin telefon. Själv satt jag i Louis knä medans jag hade huvudet lutat mot hans nacke. Det hade som sagt inte blivit så mycket sömn för våran del inatt men om bara ca en och en halv timme så skulle även båda fotoshootarna vara tagna och klara, vilket betydde att vi var lediga resten av dagen. 

Jag och min numera officiella pojkvän sade inte så mycket, jag tror vi båda nog njöt av varandras närhet bara. Istället så tänkte jag en hel del faktiskt, inte bara på hatet som förmodligen ökat massor i mina nyhetsflöden på twitter eller kommentarer på instagram utan också på Luke, Jonathan och Patricia. Allt hade förändrats på så kort tid, just nu kändes det verkligen som om det aldrig skulle kunna bli vi igen. Vi fyra som var helt oslagbara för bara en och en halv månad sedan ungefär. 

"What are you thinking about babe?", Louis huvud lutade sig mot min nacke precis som min gjorde mot hans, därför så tvivlade jag inte en sekund på att det förmodligen såg väldigt fult ut för våran del. Inte för att jag brydde mig särskillt mycket, jag gillade verkligen hur mysig Louis var hela tiden. 

"Nothing special.", mumlade jag. Eftersom Louis inte kunde se mig i ögonen denna gång så kunde han inte genomskåda mig som han oftast gjorde. Jag kom att tänka på mamma och pappa, hur hade dom det? hur skulle det bli med oss, skulle vi åka dit efter denna vecka och skulle Patricia vilja följa med? ärligt talat så var jag skeptisk på tanken, jag antog att hon redan var på planet mot Justin vid det här laget eftersom jag visste hur besviken både hon och Jonathan blivit på Luke igår. Åh igår, vilken underbar dag det blev tillslut trots att den fick en hemsk start. Jag vågade ta till mig modet att gå upp på scenen och sjunga, allt tack vare Louis. Sedan avslutades natten på det bästa sättet jag någonsin kunnat ana och jag kände bara hur jag älskade Louis med hela mitt hjärta och jag kunde nästan inte vara lyckligare än vad jag var, egentligen. 

"Are you blushing?", Louis fråga fick mig att reagera. Jag kom på mig själv med att mina kinder blivit rosenröda, något som fick mig att rodna ännu mer. Varför skulle jag bli så röd hela tiden? jag tittade upp och såg hur Harry satt i fotöljen bredvid med ett utbrett flin. Jag stirrade på Louis som log roat. 

"I'm not!", konstaterade jag och slog till Louis löst på bröstkorgen, vilket fick både Harry och Zayn att skratta i fotöljerna bredvid. Vart tusan Liam och Niall tagit vägen var en fråga jag förmodligen inte skulle få veta ännu, tyst i salen var det i alla fall.

"No shit.", kommenterade Zayn genast och pekade på mina kinder. Jag lipade retsamt åt både Malik och Styles håll, vilket fick dom att tystna sina skratt en aning i varje fall, men flinen satt kvar på deras läppar. Jag insåg vid detta tillfället att dom listat ut vad som hände igårnatt. Till min lättnad så burrade mobilen till i min BH och snabbt plockade jag upp den. Både min och Louis blick var fäst på skärmen där namnet visades. Konstigt nog så blev jag förvånad över namnet, men samtidigt inte. 

 

From: Luke Daniels

I'm out from hospital now, I'm all fine. Thanks for asking, huh? ;) Me and Fiona wondering if you're free tonight? you and Louis might wanna go out with us? like a dubbledate? hah :D pretty pretty pleeaase! I'm paying everything? ;) 

 

Med en suck tittade jag på Louis som såg storögt på mig. Sedan ändrades hans förvåning till ett svagt leende, som om han var rädd över min reaktion över det han just skulle säga. 

"I think it's good for you to forget about yesterday and looking forward you know, Fiona might be a bitch but Luke's after all your best friend. It's your job to accept the fact that he's in love.", han flätade samman våra fingrar under hela meningen och hjärnan sade nej medans hjärtat sade ja, han hade ju rätt. Jag borde acceptera Fiona, hur vidrig hon än mådde vara, hur mycket hon än låtsades älska Luke så var det inte min business, det enda jag kunde göra var att finnas där för min bror när dagen kom då hans hjärta blev krossat, även om jag aldrig ville att det skulle hända såklart så var det hans misstag & jag hoppades verkligen på att han skulle ta lärdom av detta misstag förr eller senare. 

"You're right. I'm texting him that we're in. Even though I'm very disappointed over him, I can't be mad, you know.", sade jag bara och började genast skriva in ett nytt sms till Luke som berättade att vi gärna var med.  

Tid, kläder och plats blev bestämt och klockan sju skulle vi samlas utanför chinarestaurangen nere vid stan. Inte för att jag såg fram emot träffen, inte alls faktiskt, men jag gjorde det för min väns skull. 

 

"Do I look okay?", Louis såg sig själv i spegeln medans jag satt på sängen bakom honom. Hans blick mötte min genom spegeln och log sitt vanligt osäkra leende. Hans hår var uppåtkammat, hans blåa skjorta satt lagomt tajt och hans mörkblåa byxor matchade överdelen riktigt bra. Stil, det hade Louis verkligen och han var så otroligt vacker. Om han som så skulle klä sig i mjukisbyxor och en hoodie så var han fortfarande lika attraktiv och jag bara älskade hela han. Dagens klädsel var finkläder då vi skulle ut och äta på en fin restaurang, eftersom förslaget kom ifrån Luke's sida så kunde jag inget annat än att misstro honom. Sedan när började han bry sig om kläder på det viset? det måste ha varit Fionas förslag. 

"You look very good as usual, honey.", berömde jag och ställde mig upp ifrån Louis dubbelsäng. Själv hade jag tagit på mig en riktig värsting outfit då jag tagit de blommiga shortsen, ett vitt linne med en matchande blomtröja i jackform utanpå. Enligt mig själv så gillade jag det & jag visste ju att Luke också gjort det då han varit med och shoppat dom, men frågan var ju bara vad hans snälla flickvän skulle säga. Jag skakade av mig tanken och gick fram mot Louis som rättade till småsaker i hans hår. Mina armar vandrade runt hans midja och snart så stod jag med armarna om min fina pojke och höll om honom bakifrån. 

"I love you loads.", viskade Louis samtidigt som han vände sig om så hans armar hamnade runt min nacke. "Now it's just a few days left of this week. Times just fly by.", konstaterade han medans våra pannor nuddades. 

"You're the best human in the world. I love you so much, Louis.", sade jag medans mina ögon stirrade djupt in i hans blåa. Det som förvånade mig mest var hur Louis nästan kunde kontrollera mig bara genom att titta på mig, var han ledsen så var jag, lika gällde om han var glad så var jag det med. Han hade gåvan att kunna få mig att göra saker jag aldrig ens vågat tänkt på tidigare och ibland skrämde det mig faktiskt. Hans mun pressades emot min och bara någon sekund hann passera innan jag besvarade kyssen varsamt. 

 

"This isn't feel so good to be honest.", konstaterade jag när Louis parkerat sin svarta Range Rover på parkerkingsrutan utanför restaurangen. Vi såg både min svarthåriga vän & hans fästmö ifrån bilen och jag mådde nästan illa när jag såg hur hennes tunga vandrade omkring i hans mun. Kanske var jag bara ovan att se Luke såhär, men ändå så kändes hela situationen fel. 

"Remember who you do this for, I know he would appreciate your try to find peace in his first girlfriend you know.", jag himlade med ögonen och suckade åt tanken att jag visste att han hade rätt, som vanligt. Jag nickade bara och öppnade bildörren, Louis följde mitt exempel och när vi båda kom framför bilen så tog Louis snabbt tag om min midja och förde mig närmare honom, något som endast fick mig att bli tryggare. Blixtrar efter kameror kom lite här och var och hela grejen gjorde mig osäker, världen visste ju vid det här laget att Louis faktiskt var min pojkvän nu. 

"Hi Katie. Fun that you could come!", sa Luke vänligt och sträckte ut sina armar. Jag log försiktigt och gick in i hans öppna famn. Hela läget kändes påtvingat och awkvard, men det blev i alla fall lite bättre när Luke och Louis hälsade på varandra som om de också känt varandra i flera år. Vad var det med killar och vänskap egentligen? aldrig så mycket drama. "Really nice to finally meet my sisters boyfriend. I don't mind we've met before, have we?", frågade Luke förvirrat medans han höll om sin Fiona som fejkat log mot oss. Jag måste medge att dom såg bra ut tillsammans ikväll, hon hade klätt sig i en fin svart klänning medans Luke hade dragit på sig sin svarta kostym, ja.. Dom hade verkligen sett fram emot denna kväll verkade det som. 

"I don't think so. A pleasure to meet someone who has such a big influence of Katelyns life.", svarade Louis, lika gullig som vanligt. Jag såg hur Fiona stirrade på honom med sina psykiga ögon, svartsjuka var det absolut inte däremot kunde jag känna en viss irritation på min bästa vän när han inte såg hur hon bara lekte med honom. "Shall we go in?", fortsatte Louis och tog min hand igen. Vi alla nickade samtidigt och tog stegen upp för den lilla trappan som skulle leda oss in till restaurangen. 

 

Luke som beställde bordet pratade med kyparen som villigt visade oss bordet där vi skulle sitta. Som tur var så hade han inte varit helt borta eftersom han valt ett bort längst in så långt bort ifrån fönstren som möjligt. 

Restaurangen var i och för sig väldigt mysig, det doftade chinamat och i taket satt fina ljuskronor. Det var väldigt mycket folk här och man såg hur folket bara ökade, detta måste ha varit ett väldigt populärt ställe, tänkte jag. Ingen av oss sa något till varandra utan istället tog jag emot tonvis med blickar ifrån Fiona. Louis lade märke till det direkt då han klämde åt min hand ännu hårdare ju varje gång. 

"Oh, I heard that you sang yesterday, Katelyn. You were very good! saw it on Youtube", hon pressade fram ännu ett leende och Luke log stolt medans han nickade. 

"Yeah, congrats sis, I knew you would make it!", sade han medans han log glatt emot mig. Fionas ord struntade jag fullständigt i då dom förmodligen inte betydde ett skit för henne, men jag visste att Luke menade hans ord och det gjorde mig varm om hjärtat, även om jag fortfarande var irriterad på honom.

"Thank you so much.", jag tittade på Louis som lagt sin hand över mitt lår under tiden paret framför oss pratat, jag lade min hand ovanpå Louis och ett leende spred sig på mina läppar. "Before we're going to order something I've to make a visit on the toilet.", sade jag bestämt och tog min handväska medans jag reste mig upp. Alla tre nickade mot mig och Luke såg road ut. 

 

Vattnet svalkade kallt på mina händer medans jag tittade mig själv i spegeln. Mina ringar under ögonen hade nästan försvunnit under dagens gång, dock förmodlade jag att det var sminkets förtjänst att jag faktiskt såg helt okej ut just nu. Just när jag skulle till att stänga av kranen så slog dörren upp och in kom tjejen jag fruktade mest, med ett - som jag ansåg vara ett vanligt ansiktsuttryck för en gångs skull. 

"Luke is an amazing boy.", sade hon medans hon gick emot mig. Jag hade dock inte vänt mig emot henne, utan jag såg henne i spegelbilden. "I really like him for sure."

"I doubt that.", mumlade jag bara och tittade ner mot mina händer. "But you should know that, if you hurt him I'm sure I'll make you regret it.", sade jag bara innan jag sedan lämnade toaletten utan ens en blick åt hennes håll. Tyst stod hon kvar på samma ställe och verkade inte vilja svara på det eftersom hon inte gjorde något alls för att hålla mig kvar inne på toaletten. Jag hade sagt det jag ville ha sagt så nu kändes allting faktiskt väldigt lättsamt, därför gick jag med ett leende fram till bordet där två av mina favoritkillar satt och hade en konversation om något jag tyckes höra vara fotboll. 

 

Vi hade precis fått vår mat. Eftersom jag idag inte alls var så sugen på kinamat som resten av mina bordskamrater så fanns det pasta med olika grönsaker på min tallrik i istället, jag skulle just till att ta min andra tugga av portionen då ett evigt plingande i min telefon hördes. Fort var jag snabb med att svara då namnet på displayen sällan stod där. 

"Veronica, what's up?!", frågade jag och hörde då hur hon snyftade på andra sidan luren, åh nej. Kunde Philip ha gjort slut med henne såhär 6 månader in i graviditeten eller ännu värre, kunde hon fått ett missfall? oroligt tog jag handen för munnen och väntade på att hon skulle säga något. Min blick vandrade över bordet och både Louis & Luke verkade lika förvirrade som jag själv, Fiona satt mest och åt av sina räkchips. 

"It's dad.. He's at the hospital in New York and I..", det kändes hemskt att höra henne vara så ledsen då det endast fick mig att tänka på tiden Katherine omkommit. Hon hade gråtit så mycket att hon nästan hamnat i djup depression som hon som tur var hann ta sig ur innan den väl började på riktigt, men ändå så visste jag att hon lätt kunde få svåra panikattacker när hon blev ledsen eller frustrerad. "I can't lose one more that I'm loving, Katie. Our dad is almost dead but I can't let it happen. Our dad is almost dying."

---

Lite oväntat slut kanske, men vad kommer hända nu tror ni? Kommer han att klara sig och vad är det som har hänt tror ni? 

 

Fick en fråga om hur ofta jag upptarerar bloggen, har för mig att jag svarat på den förut men kan kortfattat berätta att jag uppdaterar när jag har tid, lust och känner för att skriva. Jag gör det för en kul grej, för att jag älskar att skriva. Men när man sedan känner sig stressad och nästan tvingad till att skriva nya delar så blir kapitlerna oftast väldigt tråkiga & händelserika. Dock försöker jag att uppdatera så ofta jag hinner och orkar med, vilket brukar bli omkring varannan dag ungefär! 

 

Kommentera gärna!

Wow, du är verkligen så duktig! Du är faktiskt lite av min skriv-förebild!

åh så underbart, men vilket slut :( jag hade rest mig upp och bara skyndat mig ut ur resturangen utan en tanke,jag gör alltid så när jag får jobbiga telefonsamtal hoho

Nästa det blev ju just spännande

omg han får inte dö

Jättebra, och ja verkligen ett oväntat slut!:)

Hej! Jag har läst din blogg väldigt länge nu och jag måste bara berömma dig för hur du skriver! Jag blir så sjukt glad varje gång jag ser att du uppdaterat och älskar hur man lever sig in i novellen. Det har till och med gått så långt att jag pratar om Katelyn med mina kompisar, negativt eller positivt, vet inte riktigt haha. Nej men allvarligt, det är tre noveller som verkligen har lämnat "a mark" i mig, den här, med Katelyn och tvgå andra där huvudpersonerna heter Deztiny och Joselyn. Sedan så måste jag också tacka för att du uppdaterar så ofta! De flesta novellbloggar skriver, i bästa fall, en gång i veckan men du däremot, är en blogg man mer än gärna har sparat i "favoriter" för att du uppdaterar så ofta! Tack för en otroligt bra och läsvärd novell. Johanna.

Såå bra:) när ska det hända lite drama mellatn Louis och katelyn?:) och när kommer nästa kapitel?:) kram

HEJ, jättebra kapitel såklart! Kommer aldrig sluta kommentera det kan jag lova(om jag är på semester så går det ju inte det D:)! Nu vill jag beskriva med mycket ord hur bra kapitlet är men min hjärna har fått kortslutning :C Lycka till med veckan! Hoppas på ett nytt kapitel snart ;) Syns i nästa kommentar XD //Kram, Rebecka xx

Han får inte dö!! Undrar om Lukes tjej verkligen är så bra som han verkar tro...