Ju närmare han kom desto självklarare blev det. Inte nog med att det blev en spontan tripp till NY - som inte händer så ofta - så ska självklart han befinna sig på samma flyg som mig. Sist vi sågs hade ju inte slutat så bra och ärligt talat så var jag rädd för vad som skulle hända härnäst. 

Hans svarta hår var halvt bakåtslickat och han såg ut precis som jag mindes det. Så mycket som möjligt försökte jag gömma hela mig genom att ta på mig mina solglasögon då mina egna ögon förmodligen var röda av alla tårar. Jag visste inte vad jag skulle tro, egentligen. Min far var stark & jag visste hur min syster tog jobbiga situationer. Hon överdrev verkligen med allt och man visste inte vad man skulle tro när hon berättade saker. 

"Katelyn?", rösten ekade i mitt huvud. Åh nej, han hade kommit på mig. Jag tittade storögt på killen som nu trängde sig förbi personen som satt längs ut, för att inta mittensätet. "Wow, it's pretty cool I could see you on a plane like this.", flinade han och slog sig ner på det lediga sätet bredvid. Jag harklade mig i tystnad och tog ännu inte av mig mina glasögon. 

"Yeah, hi Collin.. Such a surprise.", mumlade jag och lutade huvudet mot fönstret. Det var som att sist vi setts aldrig hänt i hans värd. Hans ord och hans slag hade ju faktiskt sårat mig ordentligt, men samtidigt var jag på sätt och vis glad att det hände. Hade saker och ting aldrig hänt så hade jag kanske inte kunnat kalla Louis för min idag. 

"Listen, Katie. I'm so sorry for last..-", jag ville inte höra några falska ursäkter utan jag bestämde mig snabbt för att avbryta. Helst skulle jag vilja byta plats också, men eftersom planet såg ganska så fullbokat ut så var det nog näst intill omöjligt. 

"I don't wanna hear some excuses. I'm over it, what you did hurt me but I'm very happy now.", förklarade jag och tittade på honom som nickade vid platsen. Min röst nästan sprack då jag insåg varför jag egentligen satt här, det sade mig att jag aldrig vågade gråta fullt ut när vi var inne på restaurangen. Kanske var det därför jag kände en och en annan tår fall från min kind, var det nu allting skulle komma? Eller så var saken enkel. Jag ville inte tro att något skulle ha hänt min pappa, jag vägrade att ta in det, därför var det som om jag byggde upp en mur inuti mig som nästan var omöjlig att komma igenom. 

"Are you really sure you're okay? You look a bit pale and you've tears on your cheek.", Collin lät orolig, på riktigt. Det verkade inte vara något slags försök till att få prata med mig utan han lät verkligen medlidande denna gång. 

"My dad is at the hospital in New York. How am I supposed to react? Should I be crying, confused, overreacting? I don't even know if he's alive.", snyftade jag förbryllat och visade med satte händerna framför mig. Svarthåriga killen bredvid mig såg själv chockad ut, lika som människorna omkring mig. 

"I think you'd been crying to be honest. I mean.. Who does not crying in that situation?", det var lätt för han att säga. Jag gillade inte att visa känslor, speciellt inte känslor där negativa tårar var involverade. Dessutom tänkte jag inte ens berätta detta för Collin, han hade ingen rätt till att ens få veta. 

"Where are you going? To NY as well?", frågade jag i hopp om att byta samtalsämne som också verkade gå väldigt bra. Som tur var verkade han inte så nyfiken så han fortsatte att föra samtalet vidare. Egentligen var jag för trött för att lyssna, men eftersom han sagt förlåt så kände jag inget tvång till att vara arg längre. Vi båda hade gått vidare, något som var rätt så tydligt då han faktiskt skulle flyga till New York och vidare runt om i USA för att få umgås med någon tjej jag redan glömt bort namnet på. 

"And you're sure you are okay with everything? I know that everything I did to you was horrible, I've never hit a girl before and I've such a guilt over that.", han tittade ner på sina skor och såg väldigt generad ut, vilket han förtjänade. Han skulle skämmas över det han gjorde, men trots det kunde jag ändå inte vara arg. En sådan person var inte jag och jag förlät folk enkelt, ibland kanske för lätt. I all detta stress, klumpen i magen som befann sig där och oron över att pappa faktiskt skulle må väldigt dåligt, försvann en aning genom att prata med Collin. Han fick mig för ett ögonblick att glömma denna hemska dag. Det konstiga som jag kunde tycka var ju bara varför inte mamma hade hört av sig till mig innan. Hur som helst så var det inte så väldigt många timmar kvar till landning så snart skulle jag vara där. 

 

"It was nice to meet you again so I could give you an apologize, really.", Collins armar lade sig över min kropp och innan jag hann blicka så befann jag mig i ett grepp mellan hans kropp och armar. Jag tyckte själv att det var kul att se honom igen, trots allt. Vi hade ju kul under dagarna vi väl umgicks, det kunde man ju inte sticka under stolen med precis. 

"Yeah, thanks for the company.", log jag svagt och gick ur hans varma famn. Vi sade hej då till varandra och då passade jag på att skriva in ett sms till min kära syster. Medans jag väntade på svar så gick jag till närmaste öppen kiosk för att jag behövde verkligen ha något att äta. Jag hade ju nästan inte ens ätit ens en tugga av min mat på restaurangen med Luke ikväll och inte heller på flyget så nog kändes det att jag varit utan mat ett tag. Tidsomställning var det ju också så det fanns nästan inga människor alls på flygplatsen just nu då klockan var väldigt tidigt på morgonen i denna staden. 

Svaret kom nästan med en gång och jag fick adressen på nummer och gatan som jag skulle till. Jag antog att det var där Veronicas hotell låg. Tröttsamt passerade jag den enda öppna kiosken jag fann, köpte mig en macka innan jag gick ut genom dom överdrivet stora dörrarna inne på flygplatsen. 

Ute möttes jag av en sval, svalkande vind komma emot mig och jag kände direkt hur mycket jag saknat denna stad. Här hade vi tillbringat mycket tid som yngre, men allt bra hade självklart en nackdel och min nackdel var att jag kom att tänka alldeles för mycket på min tvillingsyster som jag behövde som mest just nu. 

 

Med snabba steg gick jag igenom lobbyn, upp för hissen och sökte min blick på dom guldiga dörrarna som ett nummer var placerat på. Det var ju inte så att det var någon billigt sovplats Veronica hade valt, självfallet, utan det var nog det första bästa femstjärniga hotellet hon kunnat hittat på. Men nog var det skönt med egen service och allt det där, så jag förstod henne också. 

Jag läste smset extra noga för att dubbelkolla med numret. Nr 24 skulle det stå på hennes dörr och det var även den stod vid också. Utan att tveka så knackade på. Efter vad som kändes som timmar så hördes ljudet av ett lås som klickade och just när jag hann tänka den tanken så stod en blondin i endast tröja, en slarvig bulle i håret med en väldig bebismage framför mig. Min syster, åh vad skönt det var att se henne. Även om hon var gravid så var hon fortfarande lika smal i ansiktet och exakt lika vacker som innan hon var gravid. Utan ens ett hej så nästan slängde jag mig över min klena tjej framför mig och jag kände direkt hur hon omfamnade mig. Snyft hördes ifrån bådas sida och det var först nu som jag insåg att jag faktiskt saknat både Veronica, mamma och pappa. 

"Come in and sit down.", sade hon efter en lång omfamning ifrån bådas sida medans hon gestikulerade med handen att jag skulle sätta mig ner i sängen. Ljudlöst gjorde jag som jag blivit tillsagd och hon följde själv exemplet att sätta sig på sängen. "Dad had a heart attack and was pretty close to lose his mind and his life today. The doctors did everything they could and it gave result. He's now alive and the nurse said that he'll continue to be it. I'm so sorry that I was overreacting but he was kinda died to be honest.", sade hon med blicken neråt. Jag nickade och tog hennes hand medans min blick flackade runt i rummet.

"It's okay. I have to see him as well but now I really have to sleep. It has obviously been a few eventfully days for me.", sade jag lugnt. Nu var det värsta släppt. Jag visste ju att han skulle klara det. Vad skulle egentligen hänt om han aldrig klarat sig igenom hjärtinfarkten, eller om läkarna inte varit så duktiga? jag skulle aldrig kunna tacka alla doktorer nog för alla liv dom räddat. Det var nu som att en sten från magen bara försvann och jag var nu så lättsam att jag kände även tårar rinna från mina kinder igen. Jag hade spännt mig så himla länge nu. Men fortfarande var det en sak som jag ännu inte fått något hum om. "Veronica, Why haven't mom rung me? I mean.. She did it to you, did she?", frågade jag oroligt och mötte hennes blick. Hon nickade bekräftat och öppnade munnen. 

"Mom wanted me to tell you myself. She knew it was wrong but she hadn't so much time, you know. What I know is that them both want us there tomorrow.", förklarade hon och lade en arm omkring mig. Veronica kändes ärligt talat smalare än tidigare, därför så oroades jag väldigt mycket över henne. Jag hoppades verkligen att hon hade ätit idag, för både henne och barnets skull. 

"How much have you eat the last days?", frågade jag medans jag reste mig upp för att plocka upp min sminkväska jag snabbt samlat ihop. Jag såg på min syster som såg ut att tänka efter, men sedan fick jag i alla fall ett någolunda bra svar. 

"I've eat some sandwitches, not really because of hunger, but for the babys sake.", sade hon medans hon lade sig ner under täcket. Sängen var stor, gjord för två. Därför tog jag min tandborste, gjorde mig redo inför kvällen innan jag kröp ner på andra sidan av min familjemedlem och ville bara somna för att lämna denna hemska dag bakom mig också. 

Imorgon såg jag fram emot att se mina föräldrar igen, jag hoppades verkligen på att dom båda var okej. 

---

Fick kommentarer om att ni ville läsa mer om Louis & killarnas perspektiv. Vad säger ni andra? Ska jag klämma in något kapitel med bara Louis å killarna så får ni lite omväxling? ;) Kommentera gärna åsikter :)