take chances, chapter 48

Tidigare;
It has always been Katherine's thing to sing, you know. I have never seen myself as good as her, but when Louis told me how good I was, I couldn't think anything else.", muttrade jag och tog ett djupt andetag. "I want this, I want to go my own way and be something more than a girl with the good grades. I will go and see Simon Cowell right now.", konstaterade jag bestämt och ställde mig upp. Vad jag trott direkt var att jag skulle få protester, att dom såg Cowell som en slags konkurrent eller att dom ville att jag skulle sjunga för deras företag, men istället ställde dom sig också upp och nickade stolt. 
"My little girl, I'm so proud of you and you really deserve this chance. Simon is a very good manager, we are very glad that it's him of all the others.", log pappa och höll upp armarna stort. Tveksamt och chockat gick jag in i hans omfamning och snart stod vi alla tre i en gruppkram. Jag hade aldrig trott att det hela skulle gå så snabbt och enkelt. 

Det var med tunga och nervösa steg som jag gick upp mot dom stora stentrapporna in till huset som förmodligen skulle leda mig till självaste Simon Cowells kontor. För att vara extra säker så tittade jag på lappen ännu en gång innan jag klev in genom porten till ett av Londons största företag. Jag log lite åt damen som satt i receptionen innan jag tveksamt gick dit för att fråga om jag kommit rätt. Kvinnan som inte såg mer än trettio ut hade ett leende på sina läppar och verkade väldigt trevlig, något som gjorde mig ett snäpp mindre ängslig. 
"Hi there. I'm Katelyn Ross and I am here to visit Si..-", jag hann inte ens säga klart meningen förrän Erica - som det i varje fall stod på hennes namnskyllt - avbröt mig. Hennes ansiktsuttryck blev plötsligt väldigt ivrigt och hennes beteende nästan skrämde mig lite, inte för att hon var elak på något sätt och vis utan för att hon själv inte såg ut att må bra. 
"You are the person I look up to and you and Louis are very cute together!", det dröjde med det inte lång tid förrän jag förstod att även hon var ett fan till killarna. Jag fnittrade lite och tackade svagt innan Erica fortsatte. "Simon was actually expecting you here today. He sits in the room 23.", den brunhåriga tjejen visade vänligt med handen åt vilket håll jag skulle gå åt. Med tanke på att jag åkt raka vägen hit utan att ens tittat mig i spegeln så förstod jag att mitt utseende kanske inte var det bästa för tillfället, men det var ju trots allt ingen modevisning jag skulle på precis. 
 
Rum 21, 22 och precis vid nummer 23 stannade jag upp, tittade bak på Erica som såg åt mitt håll medans hon viftade med handen om att jag skulle gå in. Jag fnös till lite åt tanken av hur trevlig vissa personer var, även om det kanske ingick i jobbet så tyckte jag ändå att man skulle uppskatta när en människa väl var snäll. Med ett sista andetag så tog jag modet till mig att knacka på dörren. Lampan som satt på väggen utanför som till en början lyste rött bytte snabbt färg om till grönt, som även stod för att jag var välkommen in. Andlöst tröck jag ner handtaget och gick innåt, direkt såg jag en igenkänd figur framför mig och precis som i teve-rutan så visade han inget speciellt ansiktsuttryck alls mer än att han såg rätt så allvarlig ut. 
"Hey.. I'm Katelyn.", presenterade jag mig medans jag sträckte fram handen till Cowell. Hans blick ändrades genast till ett glatt leende och tog gladerligen emot min hand. 
"Katelyn Ross, my new superstar! I'm Simon Cowell but you can just call me Simon", utbrast han medans han höjde ut armarna i luften. Även om jag visste att han skojade om 'superstjärna' - grejen så kunde jag ändå inte låta bli att bli glad, att bara höra att en känd person inom musikvärlden sade något sånt till mig betydde verkligen mycket. "Say hi to mom and dad from me later, huh?", sade han och blinkade med ena ögat, jag nickade som en bekräftelse medans jag sedan slog mig ner på en stol som stod lutat mot väggen. Rummet var mindre än jag förväntat mig och utrymmet var inte så stort, men jag förstod att det även inte var här inne jag skulle få sjunga heller, därför sade jag ingenting. "Why are you just sitting there? let's go.. I wanna hear you sing.", konstaterade han exalterat medans han slog sina handflator i varandra. Jag fnittrade lite medans jag följde efter honom ut ur rummet, vi gick igenom korridoren jag gick i tills vi plötsligt kom till något jag kände igen - en studio. Den såg precis ut som våran bara att den var lite mindre, men vad gjorde det. 
"My friend told me that you can play instruments like guitar and piano. Do you mind if I listen a bit?", frågade han medans han slog sig ner på en bekväm stol framför pianot. Jag svalde och skakade på huvudet. 
"Well.. I guess sometimes I have to get over my fear of playing in front of people.", suckade jag och gick direkt mot det svarta pianot. Simon nickade stolt medans hans hand befann sig på hans haka då jag förstod att han var redo. "I'm gonna sing 'How to save a life' by The Fray", yttrade jag medans jag satte fingrarna på tangenterna. Jag svalde hårt då jag medvetet tagit en låt jag spelat för Louis första gången, som även var en av hans favoritlåtar liksom det var en av mina. 
Ton efter ton sjöng jag, utan att ens tänka på något annat än Louis så sjöng jag allt jag kunde, mina ögon var slutna och minnen som jag och Louis delat fladdrade upp i mitt huvud. Jag tog sista tonen och det var först då jag tittade upp på Simon som satt på stället i chocktillstånd. Han såg mållös ut på riktigt och det var först när jag kände att dom vita tangenterna framför mig var blöta som jag insåg att jag gråtit. 
"Wow.. I knew you were good, Katelyn. But I've never imagine you great like this. How can't your parents know about this? you killed it!", log han belåtet och nickade stolt. Själv kunde jag inte vara mer besviken. Hur kunde jag vara så dum att ta en låt som endast påminde mig om personen jag inte ville tänka på? jag tackade svagt innan jag gick ifrån stolen där jag satt till ett stabilare ställe att sitta på, trappan upp till den lilla scenen inne i studion satte jag mig på och andades ut, även om Simon var i samma rum. 
Mannen som förmodligen tvivlade starkt på att arbeta med mig i framtiden lade en tröstande arm på min axel medans jag satt med micken i ena handen och huvudet lutat mot den andra. Det kändes ganska konstigt att jag ens vågat slänga ur mig alla känslor på en gång bara sådär och speciellt framför en näst intill främling som dessutom var känd för att vara hård. 
"Who really send the letter to you?", frågade jag rakt ut, utan att ens tveka alls. Jag tittade upp mot Simon som log ett faderligt leende, han såg nästan både glad och ledsen ut samtidigt. 
"As far as I know so is it just one person who have heard you sung and played before, isn't?", när jag tänkte efter på det så föll alla bitar på plats. Vem annars skulle det vara om det inte var han, Louis William Tomlinson. Jag snyftade till och nickade lite på huvudet. 
"Of course.", mumlade jag och torkade tårarna som fortfarande rann ner från kinderna. Han bredvid mig skrockade lätt innan han släppte taget om mig och reste sig upp. 
"He is like a son for me, to be honest. The all five boys are. It hurt me to see them sad and trust me, Louis was pretty ruined.", det kanske inte var det smartaste av honom att säga direkt, men det underlättade faktiskt. Ibland tänkte jag ofta på om det Louis sagt till mig dom senaste veckorna verkligen var sanna. Allt hade gått väldigt snabbt och jag visste det själv, ändå så visste jag att från min sida så var det äkta det vi hade, och jag hade verkligen tvekat på om Louis tagit det lika allvarligt. "Speaking of.. The clock is around half past six, Louis is at the football field right down the street right now. Why don't you go there? I think you two really need to talk.", tröstade Simon vänligt och gav med sig ett av sina kända leenden - som man verkligen inte såg ofta i teven.
"What about me?", frågade jag förvirrat och sträckte lite på ryggen. "Am I good enough for you?"
"Oh, safely!", skrattade han medans han räckte ut sin hand. "See you right here tomorrow 2pm and we will start working directly.", konstaterade han medan hans ögon glänste av lycka. Det syntes att han menade detta och även att han verkade väldigt glad. "You're a very talent girl, don't forget that. But now I think you have to fix your heart before we can fix your record, don't you think?", ifrågasatte han medans hans armar korsades. Jag himlade med ögonen och ställde mig upp. Jag tänkte på det pappa sade om att Louis skulle kämpa för mig, var detta ett bevis på att han brydde sig? för mig var det i varje fall det bästa han någinsin kunnat göra och jag skulle aldrig någonsin kunna tacka honom nog om denna skiva skulle gå vägen. Det minsta jag kunde göra för honom var att prata med honom. 
"Thank you so much for doing this for me, really.", sade jag ärligt medans jag tog tag i hans högra hand. "I'll see you tomorrow and we'll talk more about this.", konstaterade jag innan jag snabbt gick ut från rummet med två ögon bränna mig i ryggen, vad jag dock visste var att han - Simon Cowell - tittade på mig med ett leende på läpparna. 
 
Fotbollsplanen ner för gatan, jag satte mig i bilen för att direkt åka mot instruktionerna min nya chef givit mig. Jag hann bara åka ner för den lilla backen då jag genast såg planen där jag kunde tyda på en svag rörande punkt förflytta sig fram och tillbaka på det gröna gräset. Jag pakerade, stannade bilen direkt och hoppade ur den kvickt. Innan jag gick närmare honom, förbi stängslet och alla grindarna, så tog jag ett djupt andetag och hundratals tankar hann flöda förbi i mitt huvud då jag fortfarande funderade på om det var rätt att göra såhär. Tillslut så fanns det inga undantag, jag bara gjorde det jag kommit hit för - gick in och hoppades på att jag skulle få gå ut med ett leende på läpparna. 
Ju närmare jag kom desto bättre såg jag att den springande krabaten inte var någon annan än Louis. Han körde riktigt hårt och det verkade nästan som att han tog ut sina känslor på att springa fram och tillbaka över planen om och om igen. Hans rödvita tröja som symboliserade Doncaster Rovers var på och jag antog att han kanske skulle köra någon välgörenhetsmatch snart. Jag log svagt åt tanken medans jag med korsade armar lutade mig mot ett av dom vita båsen som spelarna brukade sitta vid under matcher. 
I ungefär tio minuter stod jag där utan någon som helst kontakt med honom. Trots hans svettiga panna och hans bruna gulliga hår som hängde över ögonen så var han ändå det finaste jag sett, hans utseende hade alltid varit to die for och jag verkligen saknade det gulliga leendet på hans läppar. Louis stannade hastigt upp och tittade på mig med storögda ögon innan han långsamt gick emot mig. Med fotbollen i handen kom han bara närmare och närmare, ärligt talat så skrämde det mig lite. Jag blev nervös. 
"Katie?", frågade han tveksamt medans han drog sitt halvt blöta hår åt sidan. Jag nickade medans jag släppte greppet om båset och gick ett steg närmare honom, Louis. "I didn't expect you here"
"We need to talk, seriously.", konstaterade jag allvarligt medans jag tittade in i hans ögon. Denna gång jag stirrade in i hans vackra blåa så lovade jag mig själv att inte bryta ihop, att fortsätta vara stark. "I can't lie to you, Louis. I miss you.", mumlade jag och blickade ner mot det gröna gräset där ja gstod istället. Jag kunde nästan känna ett leende ifrån Louis sida, men jag ville inte riskera att kolla upp än. 
"I'm sorry.", sade han, ganska uppriktigt. "If I could I would turn back the time and take my mistake back, but I can't and I'm deeply sorry for that. I have never felt like this before, not even Eleanor could gave me the love I felt and still feel for you, Katie. I love you and I'm so, so sorry.", hans röst brast och med det insåg jag att han grät. Det hela gjorde att jag inte längre bara kunde stå där och stirra neråt, jag behövde få se honom. 
Han stod där, med bollen i sina händer och tårarna i ögonen. Hur kunde jag motstå det? 

Blir det dom tror ni? ;) Ett kapitel till sedan kommer prologen! Kommentera?

Nästa

Det måste bli dem, du får inte ändra på det, snälla!

Åh, vad duktig du är, skriv på :D

Svar: Tack så grymt mycket ! <3
My Wesström

Gullisar!!:D<3 och jöttebra del!!:)

Svar: Iiuh, taack! :D <3
My Wesström

Em

FÅR PANIK, MÅSTE HA MER! DOM MÅSTE BLI TILLSAMMANS IGEN NUUUU!

Svar: Haha jaaaaaa man tkr ju det ;)
My Wesström

Jajaja!! Det måste bli dem❤️😍😁

Svar: hihi ;) <3
My Wesström

Skojar du med mig kvinna?! Du kan inte sluta kapitlet nu, jag vill ju veta vad som händer!!😂😂😂 Dock så vet jag inte om jag våger läsa nästa del eftersom slutet enligt dig skulle bli annorlunda, och dina noveller slutar alltid med lycklig kärlek. Så nu kanske det slutar med olycklig kärlek ( ;( ), och vad ska jag säga, I HATE it! Aja, nog med mina teorier, skitbra del!!!!!
Kram<3

Svar: Man får ha vilka teorier som helst!! hihi ;) Tack så mkt Johanna, kram!! <3
My Wesström

Mera nu Myyyyy !!

Svar: kommer, kommer! :)
My Wesström

Jättebra vill inte att den ska ta slut <3

Jättebra vill inte att den ska ta slut <3

Svar: får hoppas du följer nästa då! <3
My Wesström

Varit i Sälen men satt vid telefonen och läste din novell, den är ju så bra! ❤︎ Fortsätt som du gör och även fast jag inte hinner kommentera varje kapitel ska du veta att jag går in här minst 5 gånger om dagen haha! KRAM ❤︎

Svar: Vad go du är, detta made my day ! KRAM <3
My Wesström

åh jag hoppas dom blir tillsammans! Dom är så söta!

Har du lust att göra ett länkbyte? jag har en ny blogg och har bara en läsare så jag skulle verkligen bli jätteglad om du ville ha länkbyte! Gå in på min blogg och se om den är värd att länka? Kram, älskar din novell!♥

Jättebra! Gud, vad jag längtar till nästa! Vill ju veta hur det går mellan dem nu :(

Svar: åååh tusen taack :D <3
My Wesström




Kom ihåg mig?