Efter mycket om och men så fick Paddy Liam att gå med på att köra biten till sjukhuset. Jag och Liam förflyttade oss gemenast till baksätet och tacka gud för att det var tonade rutor där bak. Jag höll killen mitt hjärta höll kärt hårt i handen och jag kunde då och då höra snyftningar från hans lilla näsa men valde att inte kommentera det alls. Skulle han förlora sin pappa idag eller någon annan dag, så skulle jag veta exakt hur det kändes och jag skulle försöka finnas där för Liam som John alltid gjorde för mig, hur odräglig jag än var att handskas med. Jag visste dock att Geoff var en stark man, han klarade det mesta - precis som Liam. 

"Are the boys there too?", frågade jag, mest för att lätta upp stämningen lite. Liam log svagt åt mig och nickade på sitt huvud. 

"Yeah, they said my dad is still alive but the doctor says he doesn't know if my dad is dying or not.", jag inspekterade killen bredvid mig noga, såg in i hans numera röda ögon där små tårar ibland smög sig fram men som han snabbt slog iväg. Jag lutade huvudet mot hans axel och jag kände snabbt hur han besvarade min gest genom att lägga sitt huvud på mitt. Försiktigt försökte jag andas in hans underbara doft som var en blanding av tuggummi och One Million men hoppades på att han inte skulle lägga märke till det, det hade varit lite pinsamt. 

 

Paddy skjutsade upp oss så vi hamnade precis vid ingången. Liam var snabb ut ur bilen och upp ur fötterna, snabbt efter kom jag och tillsammans, utan någon som helst kroppkontakt, gick vi in till det läskiga huset jag egentligen lovat mig själv att aldrig gå in i igen om jag inte var tvungen men jag såg detta som en stor anledning till att befinna mig här. Vi gick raka vägen fram till receptionen, frågade efter Liams pappa och fick snabbt svar på vilken våning han befann sig på. Våning 5 och rum 23, att ta trapporna fanns inte ens på kartan därför tog vi stora steg till hissgångarna, jag lade även märke till att Liams ansikte inte längre var lika avspänt längre. Jag antog att han inte ville visa sig svag framför alla andra människor omkring något jag kunde förstå. 

  → Melindas Perspektiv ←

Jag hade varit på stan med mormor för ett 'jag-är-ledsen-för-allt'-shopping, även om jag inte riktigt var över att mormor hade ljugit i hela min livstid om den hela pappagrejen så skadade det aldrig med att bli bjuden på olika sorters kläder, när plötsligt Liam skrev till mig och frågade vad jag gjorde. Vänligt hade jag svarat att jag var ute på stan och kvickt fick jag svaret att jag skulle vänta på Joan's on Third så skulle han komma dit och verkligen inte mig emot. Jag berättade hur det var för mormor som förstod och lämnade mig ganska direkt efter, vi var i den stunden inne på Hollister och jag hade lärt mig att caféet som Liam ville mötas på låg flera gator bort ifrån där jag befann mig därför så visste jag att det skulle ta ett tag att ta sig dit också. Ännu hade jag inte berättat för mina morföräldrar om mina planer att söka upp min far men det behövde dom inte få veta förrän i sista sekunden heller, det var dom värda. Det gjorde så himla ont i mig att veta att min mamma och 'pappa' ljugit för mig och det enda jag bad om i nuläget var att få prata med dom en sista gång och berätta för dom hur besviken jag var, men såklart var det omöjligt. Jag önskade bara att jag hade fått vetat sanningen om varför mamma velat dölja detta för mig, en sådan stor del av mitt liv. 

 

"So you didn't tell her that you're going to find Arin?", frågade Liam undrande medan han tog en sipp av sin latte. Jag ryckte nonchalant på axlarna och försökte att spela oberörd då jag kunde se i sneögat hur blixtar och kameror var överallt och ingenstans, det var faktiskt lite läskigt och jag var inte alls bekväm med att vara iakttagen. Jag såg in i Liams vackra chokladbruna ögon och insåg snabbt att jag älskade klädseln han valt att ta på sig idag. Dedär slitna jeansshortsen, den vita T-shirten och den mysiga hoodien han bar matchade perfekt tillsammans och jag älskade hans sinne för mode även om han inte alls tänkte på vad han drog på sig. Liams vakt stod bestämt framför oss så varken fans eller andra skulle kunna komma fram till oss men ändå så var det inte så hemskt mycket människor ute på gatorna idag vilket bara var en fördel så vi slapp köer och massor av galna fans efter oss. "I've got something to tell you, the boys and I talked a lot this morning and we all agreed with that Lindsey has to go away 'cause nobodys likes her.", hans ord förvirrade mig en aning men jag fortsatte att lyssna på vad grabben framför mig hade att säga. "We just don't know how we will get a rid of her. She's like a patch you know, but I really can't fool our fans anymore and especially not my family who thinks I'm in love with that bitch for real.", han skakade fort av sig tanken genom att rysa i hela kroppen innan han tittade in i mina ögon igen samtidigt som dedär otroligt fina leendet var placerat på hans läppar, jag visste inte varför men på något sätt såg jag detta som en möjlighet för oss att kanske försöka oss in på något, men självklart skulle det behöva vänta - precis som allt annat. 

"I'm glad you told me this and happy for you to finally have realised the right thing to do.", log jag och skulle just ta hans hand över bordet då ett helt kamerateam rundade oss vid bordet med blixtar överallt och inte ens Liams vakt kunde göra något åt dessa människor då dom praktiskt taget var helt galna och väldigt många. 

Jag chockades över alla frågor samtidigt och Liam var snabb uppe från stolen och räckte ut sin hand mot mig och nickade in mot innerestaurangen istället. Det kanske varit en dålig idé att sitta ute ändå men vädret var för fint för att vara inne, enligt mig. Men det var väl vid dessa situationer som jag förstod varför killarna till och med handlade deras mat online. 

"Are you alright?", tonläget på Liam lät inte alls som den brukade och jag kunde känna oron i den. Han suckade och lade sina starka armar omkring mig men verkade inte alls bry sig om att vi stod mitt inne i cafféet med blickar på oss. Personligen så var jag bara lycklig för stunden då han faktiskt inte brytt sig i något annat än mig, men ångesten kom tillbaka, Liam hade ju tektiskt sätt inte gjort slut med Lindsey ännu. Dessutom så skrämde hennes ord och hot mig fortfarande, men jag ville inte tänka på det alls så jag lät mig själv förtränga det istället. "Come on, let's go to the car, shall we?", han lossade greppet lite löst men fortsatte att titta ner på mig. Jag nickade svagt och log så brett jag bara kunde åt killen som i detta ögonblick gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg. Min blick som tidigare var på hans ögon förflyttade sig några centimeter ner så jag stirrade på hans läppar, vilket han snabbt lade märke till och flyttade sitt huvud mot mitt öra. "I really, really, really want to kiss you right now.", ett svagt stön for ur min mun och jag tog ett stort kliv ut ur hans omfamning med ett finurligt flin på läpparna. 

"Save it to later, huh?", sade jag bara och blinkade med ögat. Liam skrattade lätt och skakade på huvudet. Även om jag så gärna ville ta tag i hans hand och visa mina känslor offentligt så skulle det aldrig gå, inte nu. Därför så gick vi istället ganska långt ifrån varandra just för att det inte skulle synas att vi båda var otroligt villiga att ta tag i varandras händer. 

 

Vi båda satt i bilen, Liam vid ratten och jag i sätet bredvid honom medans säkerhetsvakten Paddy satt lugnt i baksätet. Visst kändes det konstigt att vara förföljd av en annan människa men ändå var det ju en stor trygghet så jag klagade inte egentligen. Som vanligt hade Liam slagit av sin telefon och direkt när han slog på den igen så kryllade skärmen upp av notiser, precis som förra gången. Han suckade när han såg att killarna ringt minst en varsin gång och även Liams mamma, han verkade dock överväga att ringa till Harry först. 

Jag blickade bak på Paddy som log svagt mot mig, vilket jag besvarade innan jag lugnt tittade rakt fram där synen endast bestod av andra bilar inne i parkeringshuset. 

"Hey Haz, you had call me?", frågade Liam med en orolig ton. Det blev knäpptyst i bilen i flera sekunder och det enda som hördes var brus från andra sidan luren som avslöjade att Harry fortfarande pratade. Återigen flera sekunder gick innan Liam öppnade munnen och skakade på huvudet. "We will be there in a few minutes, hold on.", sade han hackigt, lade på luren och tittade bak på både mig och hans privata vakt som jag även listat ut var en nära vän. 

"What is it Liam?", innan jag ens hunnit fråga det själv så var mannen bakifrån bilen snabbare med att öppna munnen. Liam drog frustrerat handen genom håret och skakade oförstående på huvudet. 

"We have to go to the hospital, my dad has had a heartinfarction.", han tittade tårögd på mig som snabbt tog handen för munnen. Hörde jag rätt..?

---

Lol klychigt slut. Haha! ;) Nej men jag kände på mig att något nu måste hända och aa. Idag åker jag till mormor och har ingen aning om hur länge jag stannar där eller whatever, det får bli som det blir då min moster/kusiner är där från Piteå så vill gärna komma dit å vara där lite också, hoppas ni förstår! Blir väl kanske någon Ipadskriven del men det får vi se om tiden finns. 

 

 

 → Melindas Perspektiv ←

Jag såg på damen framför mig med en förvirrad min. Vad kunde det vara som alla utom jag visste om i denna familj? frågor och irritation flödade upp i mitt huvud och jag skulle just till att fräsa ut några ord som jag förmodligen skulle ångra senare, men som tur var så lyckades jag hålla det inom mig när mormor istället tog över ordet.

"I don't know how to say this.", hon torkade frustrerat bort tårar från hennes smått rynkiga kinder men vägrade att låta blicken försvinna ifrån mig. 

"The only thing I need is the truth. I'm tired of people think I'm too vulnerable to know the real story.", muttrade jag och satte armarna i kors. Damen bredvid mig nickade beodrat och drog en brunhårig slinga bakom hennes öra. Hon tog av sig sina glasögon helt och hållet innan hon tog mig på axeln. 

"Uhm.. Your father Ashton, Mel.", hon tog en kort paus, suckade ett flertal gånger och såg med rynkad panna mot mig. "He wasn't your real father. Your real father's name is Arin and he's alive. Karen has seen him a few times here in Wolverhampton.", mållöst tittade jag tårögt på min mormor och satte min ena hand för min mun. Hörde jag rätt, kunde det stämma men framförallt, hur hade de kunnat gått och hållt på en sådan hemlighet så länge? jag förstod inte, ingenting. "Your mother wanted one thing in life and that was that you would have an amazing future without having a clue about your real dad.", tusentals frågor bildades i mitt hjärnkontor men inte ens ett litet ord kom ut ur min mun, jag var förkrossad men samtidigt väldigt förvånad, av vilken anledning hade dom döljt detta för mig så länge? varför sade dom att Ashton var min fader när jag i själva verket hade en riktig pappa, som dessutom var levande. 

"D-did you know my real dad?", slank det tillslut ur mig och jag kände hur blodet började smaka i min mun efter att bitit så hårt på insidan av mina kinder. 

"We met him a few times but you know, your mother and Arin weren't really in a stable relationship and had only known each other for some months.", efter det ville jag inte höra mer. Det var redan för mycket att ta in i mitt huvud. Aldrig någonsin hade jag kunnat ana att jag hade en annan pappa än just Ashton, han som varit den bästa pappan i hela världen. Kunde jag någonsin förlåta att dom aldrig sade mig sanningen? Alla frågor som Liam ställde om min familj passade så bra in i detta att jag nu kunde sätta alla pusselbitar på plats, självklart visste Liam om att min riktiga pappa var levande, men hans reaktion förklarade nu också att han trodde att jag visste allting om detta, det gjorde mig både arg och besviken på min mamma och morföräldrar också för den delen. Fort försvann jag ut gråtande ur rummet, utan att ens bry mig om att resten av grabbarna i One Direction satt ute i hallsofforna och pratade med Lindsey. Allt jag såg framför mig var svart, jag kunde inte riktigt avgöra vad som skulle hända härnäst men en sak visste jag att jag behövde göra - ringa min bästa vän. Jag for fort ner för trapporna, ut genom dörren och stannade utanför familjen Paynes gård, jag slog mig ner i en utav deras hängsoffa, tog upp min Iphone och tröck genast in Johns nummer som jag med dessa år lärt mig utantill. 

 

".. And there it is, my real father is alive.", avslutade jag med medan tårarna rann ner från mina kinder - fortfarande glad över att människorna i huset inte kommit ut och stört mig. Killen på andra sidan var lika tagen som mig men tack vare de tunga andningarna så kunde jag höra att han fortfarande var kvar på linjen. 

"Oh my god, Mel. I don't know what to say, I'm speechless.", han sade inte så mycket efter det och eftersom vi visste allt om varandra utan och innantill så kunde jag se mig hans förbryllade ansiktsuttryck framför mig just nu. Inom mig själv kände jag en klump i magen samt en tomhet, det var som att jag i alla dessa år saknat någon som inte alls haft några riktiga gener med mig. Fast det förstås, där ljög jag. Jag hade inte saknat pappa Ashton i onödan, han var den som funnits för mig och varit min förebild genom min barndom - han skulle alltid ha fadersrollen i mitt liv, eller han hade det i varje fall. 

"I just miss you, John. I want you here, it's not the same without you.", förklarade jag mellan snyftningarna och bara genom att tänka på min bästavän, hans starka armar omkring mina och hans övertygande röst när han sade att allting skulle bli bra gjorde att jag saknade honom ännu mer. Jag skulle till och med kunna erkänna att jag saknade våra NHL-kvällar, som jag förövrigt inte alls gillade så värst mycket då jag oftast förlorade mot honom. 

"Hate to admit this but I miss you too, sis.", jag kunde syna hur ett flin var placerat på hans läppar vid detta tillfälle och alltid skulle han förstöra en fin stämning, det var så han var. Han kunde inte vara känslig och seriös ens för någon sekund om det inte var grovt allvarligt - som när mina föräldrar gått bort. Nej, den här känsliga delen hoppade vi ofta men ibland behövde alla känna uppskattning om varandra, speciellt så förtjänade John det efter allt han gjort för mig under alla dessa år. "By the way, I have to tell you I've met someone.", ett svagt leende styrdes okontrollerat på mina läppar och jag kunde inte låta bli att glädjas åt Johns konstaterande. Kanske var det på tiden att han faktiskt skaffade sig något annat än en one night stand för en gångs skull. 

"That's great, dude!", sade jag så glatt jag kunde, men jag kände att jag fortfarande inte kunde vara helt fullbordad än. Tårarna var fortfarande på mina ögon och klumpen i halsen som bara ville rensas fanns där. Han började berätta om henne, hennes namn var tydligen Rebecca och hon var en blond tjej, längre hann han inte berätta förrän ytterdörren öppnades och en kepsbenägen kille stod och tittade på mig med ett medkänsligt uttryck i ansiktet. Jag sade hastigt hej då till vännen på andra sidan luren, berättade att jag ringde upp innan jag tröck på den röda 'Avsluta' knappen. 

"Hey..", började Liam och såg ner på mig. Utan att ge honom något riktigt svar så slog han sig försiktigt ner i soffan bredvid mig, jag kunde inte riktigt säga åt honom att gå eftersom det praktiskt taget var hans hus och möbler jag ockuperat, men helst hade jag inte viljat vara här ute med Liam ensam, inte för jag trodde att något dåligt skulle hända - tvärtom, förmodligen skulle det bara skapa problem då mina känslor var så pass stora för denna kille. "How are you?", jag kollade tröttsamt på honom och jag kunde se på ansiktsuttrycket hur han nästan ångrade sin fråga, självklart fattade även han att jag inte mådde bra just nu. 

"Go away, Liam, please. I don't think Lindsey would like to see you sit here with me.", muttrade jag och kunde inte låta bli att blanda in den bitchiga tjejen i det hela. Jag lät både ledsen och svartsjuk men det var precis det jag var också, så varför dölja det? 

"I don't care about Lindsey and so shouldn't you either. I just want you to be okay and I can see you aren't so please tell me what's wrong.", han flyttade sig närmare men just när han skulle lägga en arm om mig så ställde jag mig frustrerat upp. Jag behövde inte Liam, jag klarade mig själv.

"You had right. My dad is alive somewhere and I have lived without my real dad in my whole life, what if he wanted to have me? I deserved to know the truth, don't you think?", frågade jag och slog direkt upp händerna framför mig. Killen i soffan var snabbt uppe på sina fötter, tog tag i mina händer och pressade mig in mot hans bröst. Sekunderna efter så förstod jag att jag inte kunde trotsa emot denna omfamning så jag körde på den enkla vägen och lade mina armar omkring hans nacke och sniffade lite smått vid hand hals. Det var här jag ville vara hela tiden, varje sekund. Liam gjorde mig hel bara genom att titta på mig, han behövde knappt göra något alls för att få hela mig att bli varm i hela kroppen. 

"I wish you were in my arms forever.", jag kände hur hans andeträkt slogs mot mitt öra och bara genom att känna värmen från hans mun gjorde att hela jag fick gåshud. Jag behövde denna kille och det var i detta ögonblick jag insåg att jag inte skulle ge upp om honom. 

---

Sådär ja, nu fick ni reda på sanningen som vissa av er redan listat ut såg jag i kommentarerna! haha ;)

 

Vad tror ni händer i framtiden? Varför tror ni att Mels mamma var så mån om att inte berätta sanningen och tror ni att det blir Meliam snart? Kommentera gärna era spekulationer! Kram :)

"I can't.", svarade jag bara och tittade lika allvarligt på Harry tillbaka. Visst han var min bästavän och det var hans uppdrag att sköta dehär rätt, men jag kunde inte låta han bestämma över vad jag skulle göra och inte göra. 

"What? god Liam, don't tell me you already like her, do you?", han suckade drastiskt och tog sig för pannan. Jag kollade på Niall som fortfarande valt att inte lägga sig i ännu och lika bra var väl det, han bara tittade ut på mig och Harry som satt i soffan och argumenterade. 

"I do, that's the problem, Styles. You wanted me to move on, you all did. I was never really into the plan to hiring Lindsey from the start and I don't even like her, it kinda sucks like hell to pretend to like a girl you clearly don't give a fuck about and now I finally moved on, but not with Lindsey like you wanted, it was with Melinda and I can't help it.", jag visste att det skulle uppstå bråk mellan oss tre nu, men jag kunde ta den smällen. Enligt mig så var detta ingen stor sak, medans jag visste att det var det för Harry och resten av bandet då allihopa drabbades av mitt "dåliga" rykte som skulle gå om jag helt plötsligt började dejta en annan tjej som inte var Lindsey, som för den delen var en enda stor bitch om jag fick uttrycka mig i den meningen.

"You could have helped it, Liam. Fuck, do you always have to take us in trouble? seriously, I can't imagine what the team will say, what will Lindsey say?", utbrast Harry ännu en gång och tittade ilsket på mig. Det var tydligt att Harry inte alls gillade tanken att jag tyckte om Melinda mer än vän, men just nu brydde jag mig inte i det. Vi två kom oftast överens och förr eller senare skulle han acceptera det faktum att känslor kunde man helt enkelt inte styra över, han om någon visste så väl om det. 

"Calm down, Harry. It's just a work for her and the contract says that she has to keep this as a secret and I don't think she will complain anyway, we will pay her in five months from now, remember?", det var nu Niall som öppnade munnen och faktiskt tog mitt parti lite. Såklart så uppskattades det och jag gav honom en tacksam nickning.

"You shouldn't have been so tight with Mel, it is just that.", muttrade Harry och lade armarna i kors. "I made a promise with the crew and told them that you would stay away from this girl, what did you do? get in touch with her!", han fortsatte att fräsa och jag skulle just till att säga åt honom att lugna ner sig när en ljus stämma fyllde hallen och hela jag blev till is. 

"Get in touch with who?", våra huvuden vändes mot trappan där hon stod, med klädseln hon hade imorse och såg allmänt vacker ut. Jag ville bara springa fram till henne, säga att hon inte behövde oroa sig över något alls, men jag kunde inte och jag visste varför. 

"You can ask Liam and his girlfriend.", suckade Harry och reste sig upp från soffan. Han gick med långa steg bort från oss, förbi Melinda vid trappan och trampade med stegen ner. Niall satt med båda händerna för ansiktet och skakade på huvudet medan en stor klump i magen bildats, hur skulle detta sluta? var jag verkligen tvungen att berätta sanningen? 

"Was that really necessary?", mumlade Niall från sina händer och reste sig upp från fotöljen. "I think you two need to talk, I'll do that with Haz anyway.", innan jag visste ordet av det så var Niall ur min åsyn och det fanns endast Melinda kvar i hallen. Hon såg orolig ut, nästan lite rädd. Känslan i mig var tom, besviken och samtidigt lite arg. Känslan efter att ha bråkat med sin bästa vän var aldrig kul, men jag var samtidigt så besviken på hur Harry överreagerat över det hela och också bara föst ur sig orden han lämnade rummet med. 

"I thought you were over Sophia by now?", frågade tjejen i rummet och kom mig närmare. Jag reste mig upp och såg på bruden med de raka håret och de oskyldiga ansiktet. Det var bara änglavingarna som fattades, så fin var hon. Jag tog ett djupt andetag innan jag kunde känna hur ord flög ur min mun. 

"I am.", började jag och började sakta gå fram till henne så våra kroppar endast var några decimeter ifrån varandra. "It's just one thing I haven't told you. Something I as a matter of fact should have.", i just denna stund så skämdes jag något så otroligt mycket, verkligen. Jag hade valt att uteslutit en stor del av mig till Melinda och hade jag varit henne så hade jag känt mig allt annat än bekväm i denna situation. "Everything is complicated but I need you to trust me when I'm saying that you're a wonderful person and I have really started to like you.", Mel bredde försiktigt ut sina smileband och nickade med höjda ögonbryn på mig för att jag skulle fortsätta. "I kind of have a girlfriend. Her name is Lindsey and there's absolutely no love between us at all. The team only use her to the media because everyone, especially Sophia, will believe that I've moved on. The management wanted me to show everyone that I..-", jag stannade upp i mitt pratande och insåg själv hur sjukt det hela lät. Jag lurade inte bara våra fans och min familj utan det var även mig själv jag lurade. Det var endast vi inom One Direction som visste om denna plan, alltså trodde mina föräldrar på att Lindsey var på riktigt, därför så såg jag hur i varje fall min mamma försökte att vara så trevlig som möjligt mot henne, även om hon inte alls var så speciellt förtjust i tjejen som numera jobbade för oss. Det hela kändes sjukt och att se hur Melinda bara stod där mållös framför mig fick mig att vilja lägga mig ner på mina bara knän och be om förlåtelse för vad jag gjort mot henne. 

"Wait, you have a girlfriend, but you're not in love with her?", frågan var ganska så självklar och jag började med att nicka. Hon tog sig för pannan innan hon tittade in i mina ögon. Tårar bildades samtidigt som hon kämpade för att inte låta dom rinna. Det gjorde ont i mig att såra någon, även om jag såg att hon låtsades verka oberörd. 

"I want to tell you more, but I've done it more than I should, this wasn't supposed to come out at all.", förklarade jag och drog en hand igenom mitt hår. Hon skakade sårat på huvudet, backade ett steg innan hon log ett fejkat leende mot mig. 

"You know what, Liam? Screw you! don't talk to me anymore and I truly don't need you in my life any longer!" , hennes ord tog mer på mig än jag förväntat mig och jag kände mest hur mycket jag var misslyckad som människa. Jag hade gjort en tjej jag knappt kände ledsen och ännu värre blev det när jag tänkte på att jag tyckte om henne otroligt mycket. Hon viftade nonchalant med handen framför sig, trängde sig snabbt förbi mig och slog igen dörren hårt intill sitt rum. En tomhet spred sig i mig och för tillfället ville jag bara lägga mig ner och gråta.

Jag kände mig så lurad. Under hela tiden jag trott att Liam varit speciell så hade han gått och burit på en hemlighet som var allt för svår för kunna acceptera. Var det såhär han gjorde? fick tjejer på fall, sedan när de fallit tillräckligt långt ner, så släpper han bara taget och nästan kliver på henne? jag ville inte tänka på honom längre, det var för mycket att ta in i mitt huvud och att Liam av alla kunde sjunka så lågt som att skaffa en 'låtsasflickvän' trodde jag verkligen inte om honom. Jag var arg, sårad men framförallt besviken på mig själv för att ha låtit mig själv släppt in Liam så nära inpå mitt liv. Allt som hade känts så bra denna morgon var som bortblåst med vinden och jag kände verkligen ingenting längre. Jag var tom på känslor och jag ville absolut inte se dendär brunhåriga killen på de närmaste timmarna i alla fall. Dagen som hade börjat så bra hade slutat som en mild mardröm och skulle jag vara ärlig så var jag inte förvånad över att Liam hade kunnat gjort något sånthär, även om jag inte hade viljat trott det om honom. Jag hann precis bädda ner mig under det väldigt fluffiga täcket när en knackning på dörren hördes. Min kropp blev till is och jag bad till gud att det inte var killen jag helst inte ville se just nu som stod på andra sidan dörren. Det var först när den första harklingen hördes som jag insåg vem det var och jag kunde genast slappna av. 

"Can I come in?", frågade den irländska rösten. Jag skönk ihop mer i sängen jag låg i och svarade med ett mummel, som mannen bakom dörren tydligt tagit som ett ja då dörren slogs upp och en blondhårig gestalt tittade medlidande på mig. "Mel, can I talk to you for a moment?", utan att riktigt ge honom respons på hans fråga så kom han mot mig med ett osäkert leende på läpparna, ändå så kunde jag se på långa vägar att han inte alls tyckte situationen var så speciellt rolig, snarare tvärtom. "It was wrong of Liam to not tell you, but he did it for your best. I think he never could imagine himself fall for you like he did.", hans ord fick mig att titta på honom med hoppfyllda ögon. Menade Niall verkligen det han sade nu, eller ville han bara att jag skulle må bättre? mina tankar ville tro det förstnämna, men det lutade mer på det sista.

"It doesn't matter whatever I feel, neither does Liam. I get it, this Lindsey will be his girlfriend for a long time and I can't do anything about it. It's easy to accept, but hard to live with. I liked Liam, and still do but I don't think I'm excited to be around him this last days I'll be here, yeah?", Niall slog sig ner på sängkanten och lutade sig mot fönsterbrädan som satt på väggen medan han nickade på huvudet. 

"I wouldn't say this right now but you deserve to know this.", började han och tittade allvarligt på mig. "Our two other bandmates, Zayn and Louis, will be here within the next few days and..", han tog en kort paus innan han nästan lite äcklat fortsatte sin mening. "They will bring Lindsey here. The crew want her to be with us and going out with Liam. They rang Harry now and told us, the reason why she's coming is that they saw the pictures of you and Liam this morning and didn't want the fans get confused.", han suckade och såg allt annat än lycklig ut under tiden han berättade detta för mig. På sätt och vis kunde jag förstå honom, det kunde inte vara enkelt att bli styrd och leva efter regler som dessa killar gjorde, men borde dom inte sätta stopp snart? 

"So Lindsey will be here soon, together with Liam?", frågade jag för att få det bekräftat för mig att jag förstått killen framför mig rätt. Han himlade på ögonen och suckade högt. 

"Unfortunately, yes.", bekräftade han lågt och tittade sympatiskt på mig. Jag suckade, tog händerna för mitt ansikte och skakade på huvudet. Det kunde inte vara sant? 

"Great.", mumlade jag och drog täcket över huvudet. 

---

Fick ni svar på frågorna ni haft inom er? Hur kommer det bli nu när Lindsey kommer och hur blir det mellan Meliam? hihi. 

 → Melindas Perspektiv ←

Mina ögonlock kändes ovanligt lätta och jag behövde bara blinka några få gånger då jag insåg vem som faktiskt låg bredvid mig, tätt intill min kropp och redan tittade på mig med ett litet leende. 

"Morning sunshine.", hans läppar förflyttade sig åt ena sidan så man lätt kunde tyda att han småflinade. Väl medveten om min hemska morgonlook så kunde jag för tillfället inte bry mig mindre, här låg jag bredvid Liam, en kille som bara kommit in i mitt liv utan förvarning och fått mitt hjärta att slå dubbla slag bara genom att kolla på mig. Var det möjligt att det hade varit kärlek vid första ögonkastet för min del? jag var osäker och hade aldrig tidigare trott på något sådant, men det var nog inte omöjligt att det var det som hade kunnat hänt.

"Once again, thank you for you slept here tonight.", mumlade jag medan jag gömde halva ansiktet under täcket. Han stirrade djupt in i mina ögon, tog bort en hårslinga som hamnat framför mitt ansikte för att istället lägga den bakom örat, därefter skakade han bara på huvudet. 

"My pleasure! Thanks for letting me.", svarade han enkelt och vände sig om för att titta ut genom fönstret. Solen gav en ljus stråle in till rummet som var svår att missa, fåglarnas kvitter kunde höras utanför fönstret och det var inte alls så svårt att komma underfund med att det var en perfekt dag för att hitta på något roligt. Liam tittade sömnigt på sin klocka på vänsterarmen och log för sig själv innan han sedan delade med sig av sina tankar. "The clock is almost 8am, what about do something before the boys wakes up?", jag lärde erkänna att förslaget var lockande och eftersom min hjärna vaknat till under dessa minuter sängliggandes med en väldigt vacker kille vid min sida så kunde jag inget annat än att nicka åt förslaget. Frågan var bara, vad skulle vi göra? "What about a little walk to a place who's a very special place to me? just do talking and maybe get to learn about each other even better?", ännu en gång förvånades jag över att Liam alltid kom med så spontana idéer, men faktiskt så hade en promenad funnits i mina tankar också. Det var konstigt vilka förutfattade tankar jag haft om Liam tidigare, men som det visats vara tvärtom. Han var jordnära, omtänksam och väldigt trygg, han överraskade mig med nästan allting han gjorde och jag kände mig dum varje gång när mannen vid min sida visade att jag hade fel om honom varje gång.

 

Vardagskläderna åkte på snabbare än vanligt och eftersom klockan inte var mer än strax efter åtta på morgonen så kände jag inget behov av att sminka mig. Istället borstade jag ut toverna i mitt hår, tog på mig mina svarta Chanel glasögon för att sedan strosa mig ut ur rummet. Mina slitna shorts och det vita, slappa linnet med det hålslagna hjärtat på, prydde min kropp och med det så var jag redo. Jag skulle just till att svänga till höger så jag gick mot Liams rum då hans dörr slogs upp och en lika somrig kille stod framför mig med ett leende på läpparna.

"Ready to go?", frågade han och rättade till kepsen på sitt huvud. Jag fnittrade svagt, svarade med ett enkelt ja och sedan tog vi stegen mot trappan så tysta som möjligt för att inte väcka resten av huset. Vi kom ut på gården och genast tog Liam ledningen till att visa vägen, något som var lika bra eftersom jag inte kunde någonting om denna stad. "Melinda, I have to ask you something.", sade Liam plötsligt när vi gått en bit på trotoaren. Han såg ut att tänka på någonting men samtidigt så såg han orolig ut på något sätt, som om han inte riktigt visste hur han skulle formulera sig. "Why haven't you been looking after your real dad yet?", hans fråga häpnade mig och jag stannade hastigt till. Vad menade han? brunhåriga gestalten framför mig svalde hårt och hans ögon förstorades i grader.

"What do you mean? my dad died beside my mom in the car, I thought you knew that?", mina föräldrar var fortfarande ett känsligt ämne för min del, men jag kämpade för att bita ihop och hålla masken framför Liam. Det sista jag ville var att bryta ihop mitt på gatan med denne man bredvid mig. Dessutom visste man aldrig var paparazzin befann sig. Han skakade av sig sina tankar och fäste ett halvdant leende på sina läppar, något jag lärt mig under denna tid betydde att han egentligen ville säga något mer, men stannade där för att inte skapa problem eller obesvarade frågor.

"Of course, I forgot that part.", mumlade han och viftade bort orden med hjälp av handen. Mina ögonbryn låg högt upp på pannan och jag ville gärna tro på att han bara "glömde det", men något var det Liam visste, något som inte jag visste. "Do you mind me to take a picture of you here?", frågade Liam när vi stannat under den lilla stigen där vackra trädkronor var. Jag skakade på huvudet lätt och gjorde först ett peacetecken med händerna för att sedan göra dem i en hjärtform som även gjorde att Liam drog på smilebanden ännu mer. Jag såg hur han började knappa ihop någonting på sin telefon och jag skulle just till att fråga vad han höll på med när han visade upp sin skärm.

"Look Twitter.", hans flin avslöjade att han gjort något som han egentligen inte borde ha gjort och det tog inte många sekunder innan jag plockat upp min egen mobil för att följa ordern. Jag behövde inte bläddra långt ner förrän jag såg vad grabben framför mig gjort.

 

Look at this beauty! she's ready for a walk @MelindaHennings95 pic.twitter.com/ldm9jsnkwmx

 

Jag klickade fort in på den blåa länken och tittade sedan upp på Liam. Han hade lagt ut en bild på mig på sitt twitterkonto där jag höll händerna i ett hjärta och log svagt. Mina tankar var först att jag skulle få så otroligt mycket hat just nu, men sedan kom de bättre tankarna ikapp mig. Det var Liam Payne som lagt upp bilden, han skämdes inte över mig och han kallade mig faktiskt 'vacker' framför alla sina miljontals följare, det var stort. Speciellt då jag kände någonting för honom. Jag RT tweeten och stängde därefter ner mobilen igen. 

"Let's go then.", flinade jag och puttade löst på killen åt sidan som skrockade till. 

 

"This used to be mine and Sophia's place.", muttrade Liam medans han tittade ut över tomma intet. Vi satt på en bänk och bara lyssnade på naturen och fåglarna som kvittrade. Eftersom jag inte alls höll koll på vilka som var tillsammans med vilka i One Direction så hade jag ingen aning om vem denna Sophia var, men jag antog att det var hans flickvän så jag strunade i att ifrågasätta det som var ganska självklart. 

"What happened between you two?", frågade jag bara och försökte möta hans ögon, men det var inte enkelt då han bara tittade bort. Det var tydligt att han inte ville prata om det, men jag gav mig inte. Jag fortsatte att kolla på honom tills han suckade djupt och öppnade munnen. 

"She broke up. I had my music, she had her school. We were fighting more than we should and it simply didn't work.", förklarade han och vände huvudet mot mig. Hans blick var tom och jag kunde se att bakom dedär innehållslösa ögonen så hade det en gång funnits djup sorg. 

"Are you over her?", frågade jag och rynkade svagt på pannan. Även om jag inte alls egentligen ville veta svaret så var jag tvungen att fråga, jag hoppades dock bara på ett svar. 

"We broke up months ago and because of you, I'm clearly over her by now.", log han och våra blickar möttes direkt. Utan några som helst ord vid någons sida så satt vi bara där, tills det hände. Våra huvuden kom allt närmare varandras och plötsligt möttes våra pannor ihop. "Let me kiss you.", mumlade han och innan jag hunnit besvara frågan så pressade jag samman våra läppar och allt för stunden kändes så otroligt bra. Inte ens med Christian hade en kyss känts såhär underbar. Efter något som var sekunder avslutade vi kyssen och fortsatte att titta på varandra. Någon ånger verkade inte finnas från varken Liams eller min sida då vi båda log brett. Vi fortsatte att prata på om allt och inget egentligen, jag njöt av varenda minut som gick med denna gosse och jag kunde bara inte låta bli att inte må bra ett tillfälle som detta. 

 

Det var fel att kyssa henne, jag visste det så väl. Ändå gjorde jag det, ändå tyckte jag om hennes mjuka läppar mot mina och faktiskt - jag gillade henne. Denna känsla jag hade inom mig hade jag inte haft på flera månader och jag skulle ljuga om jag sade att det inte fanns känslor där för henne. Det var tack vare känslorna för Melinda som jag äntligen kommit över Sophia fullt, utan att säga att jag 'utnyttjat' henne för att låtit mig gått vidare så skulle jag istället påstå att hon hjälpt mig att börja om på nytt igen. Efter timmar vid den fina skogsdungen med mycket prat där vi båda befunnit oss i en och samma bubbla, var det tid för hemgång igen. Väl hemma så ville Erica och mamma ta med Melinda ut på en shoppingtur, och inte mig emot. Jag visste att min mor alltid pratat om Mel till pappa och även till mig, trots att mamma inte ens träffat henne förrän nu. Vad jag dock tyckte var konstigt var varför mina föräldrar berättat för mig att Melindas far var levande när tjejen i fråga själv varit tydlig med att han inte fanns på jorden längre. Jag suckade, lutade mig tillbaka i soffan och njöt av tystnaden som direkt avbröts när två av mina bandmedlemar trampade in i hallen jag befann mig i. 

"Where were you this morning? we missed you Leeyum!", retades Niall och betonade mitt 'namn' med en mesig röst. Jag himlade med ögonen och tittade lite smått generat på mina vänner. Jag kom att tänka på kyssen, fjärilarna i magen och hur otroligt lycklig jag varit under den morgonen som gått, sedan kom problemet.. Harry.

"I was out with Mel.", förklarade jag kort och tittade ner mot golvet, ganska skamset. "But I did something I'm not supposed to do.", jag kollade upp och såg hur krullhåriga killen tittade besviket på mig, som om han förstod allting. Niall däremot såg ut som ett frågetecken så det var väl enklast att bara säga det rakt ut. Med en kort paus så kollade jag mot grabbarna innan jag slutligen tog modet till mig att säga det. "I kissed her."

Harry tittade först på Niall vars ansikte blev uttryckslöst, sedan suckande ner i golvet medans en hand gled igenom hans nyduschade hår. 

"This, Liam, we'll get hell for this ", muttrade Harry från andra sidan soffan och tittade allvarligt på oss. Jag visste att Harry tog detta uppdraget seriöst som han fått från vårat management, men jag trodde inte han skulle låta så hård och okänslig. "You have to tell Melinda the truth, before she get some feelings for you and we will get in trouble even more."

---

OBS! INFO: Eftersom det är sommarlov och jag har planer mest hela tiden de kommande veckorna så kommer det bli svårt för mig att ha bestämda dagar där jag lägger ut kapitel, därför bestämmer jag HÄR OCH NU att jag skiter i bestämda dagarna och kör mitt eget race. Jag tycker det är mycket friare så och jag mår mycket bättre psykiskt då jag inte behöver känna att jag har någon slags "läxa" liksom. Jag kommer dock uppdatera som vanligt (kanske till och med oftare), jag skriver när jag har tid och får se hur resultatet blir, men vad jag tänkt så kommer uppdateringen inte mindskas, snarare att det ökar! (ibland kan det dock bli problem om jag åker till mormor mycket nu i sommar, men jag försöker att uppdatera genom Ipaden!) 

 

Måste även ge en liten shoutout till Sara som lärde mig att göra fina collage igår, haha! 

Det kändes skönt att bli så varmt välkommen av Karen när vi väl körde upp på uppfarten, trots att vi inte fått tag på Liam ännu. Eftersom hon inte alls hade förväntat oss att komma såhär tidigt så hade hon inte bäddat åt oss såklart, men vad gjorde det när både jag och Niall var kapabel till att göra det på egen hand. Vi hade kommit halvägs in i bäddningen i extrarummet på nedervåningen när Liam äntligen ringde upp. Han verkade dock inte så speciellt lycklig över att vi skulle komma, eller rättaresagt - att vi redan var på plats. Men man märkte tydligt att han försökte att dölja det med en fejkat ton i röstläget. Men efter fyra år med dessa grabbar så kunde jag läsa av dem rätt så bra, endast genom att höra deras röster genom en telefon. 

"What did he say?", frågade Niall efter att jag lagt på luren. Jag log smått och ryckte på axlarna. Vad sade han egentligen? ingenting speciellt, men eftersom Liams pappa Geoff berättade för oss att deras son och Melinda var ute på en liten tripp omkring i staden så antog jag att det var därför han inge alls sade så mycket egentligen.

"Nothing really, he's on his way home with Melinda.", förklarade jag och såg hur hela irländaren sken upp. Han var verkligen taggad på att träffa denna tjej, varför kunde jag bara inte förstå. Jag menade på det att vi skulle vara på Liams sida ifall dom hatade varandra, men nu så antog jag att det inte spelade någon roll över huvud taget eftersom Mr Payne och hans förutfattade tjej verkade komma ganska så bra överens. Erica och Owe Hennings var dock väldigt snälla det lilla jag pratade med dom, så jag antog inget annat av denna Melinda heller.

 

"Haz!", en igenkänd stämma spred sig i rummet och min blick fastnade på den brunhåriga individen som kom emot både mig och Niall med öppna armar. "Glad to see you, boys!", utbrast han sedan och klämde in oss båda i en kram. Han var faktiskt på förvånansvärt gott humör och jag kollade lite förvirrat men samtidigt lite ängsligt åt killen bredvid mig som klämdes precis lika mycket i omfamningen. 

"Happy to see you too, mate.", kommenterade Niall och tog sig försiktigt ur Liams hårda grepp. Vad jag däremot märkte sekunden efter han släppt oss var att han inte kom ensam in i gästrummet på nedervåningen. En medellång, väldigt vacker tjej stod vid tröskeln in till dörren och bara tittade på oss tre grabbar som om vi vore dum i huvudet, vilket vi kanske var. Vi hade faktiskt träffats för cirka tre dagar sedan. Hon stod med sina händer ihop och tittade oskyldigt mot oss, hon såg blyg ut och hennes smålockar i hennes hår gjorde endast så hon såg ut som en liten flickscout som var ute för att sälja kakor, det var nästan bara hatten och uniformen som saknades. En tystnad spred sig i rummet medan jag och Niall granskade tjejen vi antog var hon som bodde här för tillfället och wow, hon var verkligen söt. 

"Hey, I'm Melinda!", sade hon efter ett tag och till min förvåning så lät hon ganska så lugn. Hennes röst var betydligt lugnare än vad hon såg ut. Liam ställde sig bredvid henne samtidigt som jag kunde se ett litet flin på hans läppar, det var inte dethär vanliga flinet han vanligtvis gav oss andra, utan denna betydde något. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var, men jag hade mina aningar på att Liam kanske skulle kunna gilla denna person mer än en vän, och det skulle ju verkligen skapa problem just nu. Medan vi presenterade oss själva för Melinda så slutade det med att vi faktiskt hade en vanlig konversation, det visade sig att hon faktiskt inte var så stel som hon till en början sett ut. 

"I have to ask, how can you guys be around each other and still like each other? I mean, me and my best friend John would have killed one another if we were together all the time.", skrattade hon lite generat och tittade på först mig och Niall, sedan såg jag hur den betryggande slutpunkten var Liam, dom två hade verkligen hittat varandra, något som jag dels blev glad över för Liams skull men också något som gjorde mig orolig. Managementet skulle antagligen inte gilla det alls.

"Believe me when I tell you we're fighting more than we should.", skrattade jag och kollade in i hennes bruna ögon. Hon höjde på ögonbrynen, nickade på huvudet och sänkte blicken ner i golvet igen. Jag skulle just till att fortsätta när Liam tog ordet. 

"The weather is amazing, really. What about a swim a few minutes away?", vi alla fyra tittade på varandra innan vi allihopa brast ut i ett flin. Tydligen så verkade alla med det vara okej med det eftersom vi efter det inte sade så värst mycket mer än småord som sade att dom gick med på erbjudandet. 

 

"Alright, last one in is a fish!", vad Melinda fått dendär fisken ifrån hade ingen någon aning om, ordet bara flög ur hennes lilla mun och snabbt såg vi hur hon slängt av sig kläderna för att springa ut på de olika stenarna och sedan hoppa i vattnet. Jag, Liam och Niall tittade först frågande på varandra, sedan fattade vi att vi borde skynda oss i vi också. Jag såg hur min brunhåriga kompisgestalt tittat kärleksfullt efter tjejen som just nu var i vattnet, eftersom jag inte ville skapa några konflikter en dag som denna så lät jag bli att ifrågasätta något, men nog skulle vi behöva prata om det här senare. Jag hade ju trots allt fått uppdraget att se efter om Liam skötte sitt lilla "uppdrag" väl även om jag inte riktigt gillade det vi gått med på. 

 

Jag kunde inget annat än att le åt Melindas påstående om den som var sisten i vattnet. Hon var så annorlunda, så avslappnad och framförallt så var hon precis likadan framför killarna så som jag lärt känna henne. Hon var verkligen sig själv fullt ut och det förklarade också hennes konstiga, spontana sida som jag dessutom gillade. Jag gillade henne för att vi var så lika på många olika sätt och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte fattat tycke för denna vackra varelse. Efter att jag slitit av mig tröjan så var jag snabbt i det ljumma vattnet jag också. Det var otroligt speciellt att få bada här igen, det brukade vara mitt och Andys ställe. Men det skadade ju aldrig att mina andra vänner också fick ta del av den härliga utsikten och det varma vattnet. 

 

Klockan var plötsligt halv nio på kvällen och vi allihopa var trötta efter flera timmar på badplatsen. Vi bestämde oss för att bege oss ut på vägen igen och köra hemåt. Niall hade lärt känna Mel rätt så bra såg det ut som och jag visste hur glad han var att få lära känna nya människor. Harry hade däremot varit lite mer svår att få kontakt med, han var inte sig själv. Jag visste varför, egentligen. Jag ville bara avstå att tänka den tanken just nu och njuta av stunden utan några som helst jobbproblem. Vi kom hem några minuter senare och maten stod framme på bordet från kvällens middag. Mina föräldrar och Mel's morföräldrar tittade avslappnat på teven och verkade inte alls bry sig i att vi var hemma, vilket var skönt. De visste att vi 'ungdomar' kunde roa oss själva, som mamma alltid sade. Timmarna gick, vi pratade om allt annat än arbete för en gångs skull och skulle jag vara ärlig så kändes det väldigt skönt. Det var oftast bara jobb, jobb och mera jobb som spekulerade i mitt huvud att jag ibland trodde att jag skulle gå in i väggen, därför var denna hemfärd väldigt viktig för mig. Jag behövde min tid ifrån allt som hade med musikverksamheten att göra. Harry hade lättat lite på sig och började bli sig själv igen efter några timmar, Niall var bara Niall medans jag och Melinda fortsatte att vara som vi varit tidigare. Jag tyckte om henne faktiskt, hon var annorlunda. Klockan visade halv tolv och alla låg i sina sängar. Killarna på nedervåningen och vi andra på övervåningen. Det var stort utrymme uppe så mina föräldrar slapp i varje fall ligga vägg i vägg med Erica och Owe, fast jag klagade inte direkt på att ligga så nära Melinda precis. 

Harry, Niall och jag hade setat uppe längre än de andra. Det var därför mitt ansvar att låsa dörren, släcka alla lampor och alla dedär sysselsättningarna. Jag bäddade ner mig i min gamla barndomssäng och skulle just till att släcka lampan då jag hör ett gällt skrik på rummet intill och jag förstod direkt vem det kom ifrån. Utan tvekan så rusade jag upp från stället, ut ur rummet och in till dörren bredvid, där den oskyldigt vacka flickan satt på sängkanten, helt kallsvettig i pannan.

"What happened?", frågade jag nervöst, även om jag nästan kunde ana att hon drömt något som inte riktigt var barnvänligt. Den brunhåriga tjejen tog sig för pannan och skakade drastiskt sitt huvud. 

"It's just one of those nightmares again.", suckade hon och kollade upp på mig med sina bruna ögon som syntes ännu bättre nu när allt smink var borta. "I know it sounds wrong, but would you mind to sleep with me tonight? I mean.. You don't have to, but..", hennes mening gjorde mig både glad och förvånad samtidigt. Jag hade aldrig kunnat trott att hon skulle fråga det, speciellt inte när vi känt varandra så pass kort tid. 

"Of course, Mel.", avbröt jag henne och tog stegen närmare mot sängen. Hon gav mig ett menande leende innan hon gav plats till mig på madrassen. Utan att egentligen tänka igenom det så lade jag armen över henne, jag skulle just till att fråga om det var okej då bekräftelsen kom och hon tog sin hand i min. 

 

 →Nialls Perspektiv ←

Det var meningen att jag, Harry, Zayn och Louis skulle åka till Liams hus för att bo där med honom under veckans gång men eftersom både jag och krulltotten blivit klar med vårat arbete fortare än de två andra så tänkte vi åka hem till Liam tidigare än det först var bestämmt, alltså idag. Eftersom det inte alls tog så himla lång tid ifrån London till Wolverhampton så bilade vi dit och utan att riktigt få tag i Liam så hade vi packat in våra väskor i bilen för att bege oss dit. Jag visste att även om Liam inte hörde av sig så var vi alltid välkommen till honom, lika välkomnande var hans föräldrar så vad gjorde det om vi åkte dit utan att berätta att vi blev någon dag för tidig. 

"Are you ready, Nialler?", frågade Harry från sätet medan han redan spännt fast sig. Jag drog på mig mina svarta solglasögon och startade bilen. 

"I am.", med ett glatt leende så slog jag på radion men sänkte genast den dunsande högtalaren då jag dagen innan, påväg hem från jobbet, haft ett litet party där inne för mig själv. "You think Liam is with the girl who's living there too?", frågade jag istället och sneglade mot min vän från sidan. Han tänkte en stund innan han svarade och ryckte på axlarna. 

"He wrote in the chat he's going to be with her the first day, but the first day was yesterday so I guess not, if Liam doesn't realized she's nice and actually want her as his friend.", fortsatte han och flinade lite smått. Jag tänkte på det senaste han sade om att dom faktiskt kunde vara vänner. Innan han åkt hem till sin stad så hade han varit tveksam om att ens åka dit visste jag, eftersom han antog att denne Melinda som hon hette, skulle vara alldeles för på och för nära inpå hans privatliv då vi alla var väldigt mån om det lilla 'privatlivet' vi behöll för oss själva och hade kvar. 

"I hope they will keep talking because I really want to get know her.", konstaterade jag, i hopp om att jag skulle lära känna en ny vän. Harry skrattade bara åt mig innan han sedan öppnade sin mun igen. 

"Right, just do not hope too much for this girl. We don't know her.", mumlade han och tittade ut på det fina junivädret. 

"That's the thing, Harold. We don't know her, yet.", log jag och nickade på huvudet. Jag fattade inte varför Liam var så skeptiskt till att få bo med en tjej i våran egen ålder, jag själv skulle bara se det som en möjlighet att lära känna en ny människa. Sedan om det var ett fan eller ej skulle ju inte vara hela världen. 

 

Gårdagen gick ovanligt snabbt och efter lite tv-tittande med Liams föräldrar och mormor & morfar så somnade jag pladdask i den väldigt bekväma gästsängen, utan några som helst mardrömmar. Dagen till ära skulle bestå av shopping och bara vara. Liam hade erbjudit sig att ta mig på en sightseeing och jag hade inte direkt tackat nej till det då denna kille faktiskt lockat mig skrämmande mycket, jag var inte alls van med att skaffa nya vänner så fort och med Liam kändes det annorlunda, det var ingen känsla jag hade med John, men det var något annat. Hela Payne familjen var speciell, man kände sig så välkommen överallt och jag behövde inte låtsas vara någon annan för att passa in. 

"What do you think about the whole trip so far?", frågade Liam plötsligt när vi satt i bilen påväg till ett café, jag antog att han menade resan från London till Wolverhampton - inte under de få platser vi besökt i staden för några minuter sedan. Egentligen hade mina tankar inte varit i dom kretsarna över hur jag kände att vara på plats i Liams föräldrars hus, men nu när han kom upp med frågan så började jag fundera. Jag gillade faktiskt detta ställe, trots att jag varit skeptisk från början. Jag såg på Liam från sidan och log svagt. 

"I like what I've gone through this far, I mean, I'm not used to get friends so fast like I have and I have never been so calm around new people like I'm now, it's like I have known your family since forever.", förklarade jag och upptäckte hur ett stort leende placerats på Liams vänliga läppar, hans humör spred av sig och för ett ögonblick så satt vi båda bara och idiotlog åt ingenting. 

"Oh, so you're not the girl who likes to be in centrum?", hans fråga lät nästan mer som ett påstående och jag såg hur han sneglade på mig. Vad skulle jag svara? ville jag att han skulle veta sanningen om mig eller skulle jag ljuga ihop någonting som fick honom att tro att jag var populär? jag suckade och skakade tillslut på huvudet.

"Raither not.", mina kinder blev till en mörkare nyans och mer hann jag inte säga förrän bilen stannade på en parkering mitt emot en gullig liten kaffeböna på andra sidan vägen, jag antog att det var den vi skulle vara på. Folk gick in och ut mest hela tiden och jag kunde med det ana att det var ett ganska så populärt ställe. Liam drog på sig sina solglasögon och sin luva över huvudet och tittade på mig med ett snett leende.

"To be honest, I don't want to be seen. The paparazzis are everywhere!", utbrast han innan han öppnade dörren. Jag följde hans exempel och tillsammans gick vi ut genom bilen. Än så länge hade vi inte blivit igenkända, eller rättaresagt - Liam blivit igenkänd, men jag skulle ljuga om jag sade att man inte såg att det var han, dedär glasögonen och luvan gjorde han nästan mer synlig då han faktiskt ville gömma sig, men som tur var så blev vi inte uppräckte under tiden vi gick från bilen in i caféet i varje fall.

 

Vi tog ett bord lite avlägset från de andra och inte alls störde det mig, snarare tvärtom. Det var skönt att slippa all trängsel vid borden endast för att det var fönsterplatser alla ville ha. Vi lade våra brickor på bordet bredvid oss så att vi inte skulle bli störda av andra medans jag tog min kaffekopp och min muffin som Liam så snällt erbjudit sig att betala, trots att jag klagat att jag mycket väl hade ett eget kreditkort.

"I always used to be here with my friends.", Liams ord kom från hans mun samtidigt som en del av hans kaka också befann sig där i. Han tittade inte på mig, men jag kunde se att han på ett sätt satt och dagdrömde, att han var i sin egna lilla bubbla för ett ögonblick. "I have got so many memories in here and I just want to replace them all.", mumlade han sedan. Jag tog en sipp av mitt heta kaffe och gjorde ifrån mig ett tystlåtet ljud, som fick Liam att titta upp. "Oh, I'm sorry for telling you th..-"

"Really Liam? I liked it, keep going.", avbröt jag och nickade bekräftat på huvudet mot honom. Något fick mig att tro att han inte ofta pratade med någon om sitt förflutna. Efter något som egentligen kändes som ett ögonblick men som i riktiga tiden var säkert flera minuter så hade jag redan fått vetat en massor av saker som han och hans vänner brukade hitta på i den 'lilla' staden där han bodde, alltså den vi befann oss i. 

"You know, you're not what I was expecting.", killen framför mig tittade djupt in i mina ögon så fort vi möttes i en ögonkontakt och med det så var det nästan omöjligt att bryta den. Dedär gyllenbruna ögonen hade jag undvikit att titta in i mest, men det var först nu som jag såg hur fina dom verkligen var. Jag harklade mig plötsligt och tittade generat ner i bordet innan jag tillslut öppnade munnen. 

"Am I supposed to take that good or bad?", han skrattade till åt min fråga innan han skakade roat på huvudet. Jag bredde mina mungipor en aning medans jag sakta men säkert mötte hans blick igen. 

"Good!", han tog ett djupt andetag och såg faktiskt väldigt lycklig ut, nog för att han gjort det tidigare också, men detta var annorlunda, hans leende såg så.. Äkta ut. "Absolutely good.", fortsatte han sedan och tog den sista tuggan av sin kaka. Utan att riktigt kontrollera det själv så kunde jag känna hur mina läppar steg - nästan ända upp till öronen. 

 

Liam hade av ren artighet stängt av sin telefon hela morgonen, endast för min skull. Jag hade uppskattat det och jag trodde faktiskt att han gjorde det också. Han höll nog med om att mobilen tog över en alldeles för stor del av livet och vardagen, därför så märkte jag även hur vilse han var utan den. Tillbaka in i bilen igen så slog han på den och direkt satte pipen igång. Missade samtal, SMS och olika notiser flödade upp på hans skärm vad jag kunde se och lika förvirrad som mig blev Liam själv.

"Wow, Harry and Niall have rung me at least eight time each.", med en rynkad panna klickade han på någon av hans vänners nummer för att med det ringa upp. Jag kände mig mest ivägen där jag satt på andra sidan om honom, men samtidigt så visste jag att jag inte gjort något fel. Det var inte precis mitt fel att Liam slagit av telefonen för första början, det var hans val. Jag kunde höra hur en röst på andra sidan luren som ekade ut över bilen. Både jag och brunetten bredvid mig pustade ut när vi hörde skratt och läten i bakrunden. Pratet mellan grabbarna emellan pågick en stund innan Liam plötsligt blev tyst, jag kollade av ren nyfikenhet på honom då han sedan brast ut i ett litet flin. 

---

Snart kommer Mel träffa Niall och Harry, hur tror ni det går? Vill ni ha mer drama? alltså isåfall kan ni vara lugn, har ett på gång! ;) 

 

 

Hon är en vacker nittonåring som lever ett vanligt liv i London. Folk i hennes områden vet vem hon är och tar oftast avstånd ifrån henne då dom absolut inte vill blanda sig in i hennes röriga liv som består av depression och dödstankar, tror dom. När Melinda var tretton år så gick hennes föräldrar tragiskt bort i en bilolycka där även hon var med i bilen och fick se allting med blotta ögat. Hon fick se hennes egna föräldrar dö framför hennes ögon, något som påverkade hela Mel's tonårsgång. Från tretton till sexton års ålder var hon en riktig dryg tjej som levde på fester, killar som sårade henne och morföräldrar som inte förstod någonting. Att bearbeta sina föräldrars död var en svår uppgift för en liten tjej och det tog flera år för henne att förstå vad som faktiskt hade hänt. Som tur var upptäckte hon något fint i livet, Christian. Han fick Melinda att se saker och ting på ett annat sätt vilket också gjorde att hon hade en stöttande axel att gråta mot under den tuffa tiden. Hennes morföräldrar må vara snälla, men dom har ju trots allt förlorat deras barn dom också, Melinda ville inte riskera att gråta framför dom mer än nödvändigt. Christian och Melindas förhållande varar i två år ungefär men tidigt i novellen kommer de skiljas som vänner. 

 

På grund av hennes tidigare hemska beteende så finns det inte många personer kvar vid Melindas sida, men det finns en person som fortfarande ser det goda i henne, som finns där oavsett vad och funnits där dag ut och dag in. Hennes barndomsvän och även bästavän John Ora. Den killen har status och brudar, men skiter fullständigt i vad folk tycker om honom. Mel och John är praktiskt taget som syskon och dom pratar om allt med varandra. 

 

Hon bor ganska precis i London i ett stort hus hemma hos hennes Mormor Erica och Morfar Owe, tillsammans har dom en katt vid namnet Caty. Mel's relation till dessa människor är vid tillfället stabilt och bra tack vare Christian som gjort Melinda till den starka person hon är idag. Hon jobbar heltid på Starbucks efter att hon kämpat upp sina betyg i skolan sista året förra året. 

 

Som person är Mel blyg och tillbakadragen i början, hon gillar inte att få för mycket uppmärksamhet men eftersom de flesta på denna sida utav London redan vet om hennes döda föräldrar så blir det ofta att hon får stå ut med blickar på sig ändå. När hon är med personer hon känner så är hon däremot tvärtom. Hennes mun går i ett, hon skrattar till saker som kanske inte ens är roliga och som socker på kakan så är hon otroligt givmild. Personen hon är idag är tvärt emot den hon var för några år sedan och hon suckar högt när hon hör folk prata bakom hennes rygg om saker som hänt under hennes tid som en odräglig och föräldrarlös tonåring.

---

Staden Melinda kommer åka till kanske avslöjar vem av killarna det kommer att handla om, huh? vissa av er hade gissningarna på rätt spår och om det inte blev just eran favvis så kan jag ändå avslöja att killarna kommer att vara med i berättelsen som vanligt i alla fall, så det så!