Det har gått fem dagar sedan jag skrev SMSet till Harry och han tar totalt dissat det. Han vill nog inte ha med mig och göra längre. Jag antar att han är klar med mig nu, han fick sitt ligg sen var det över. Precis som tjejen vid gymmet sa. Jag skulle aldrig trott på det Harry sa till mig och det värsta av allt, jag skulle aldrig blivit kär. 

"Yep, it's true. There is a little girl in there", jag tittade förskräckt mot den läskigt glada sköterskan som undersökte min mage. "She is doing so well and she is 16 weeks old. Would you like to see?", jag nickade lite osäkert mot henne medans mina tankar brusade upp. Vem låg jag med för 16 veckor sedan? Jag hann inte tänka så mycket längre förrän sköterskan, som även presenterat sig som Sarah pickade försiktigt på mig. 

"Look what miracle!", sa hon och pekade på skärmen som var bredvid mig. Jag tittade länge på det stora ultraljudet på TVn och kunde inte låta bli att le. Ett barn låg där, ett levande barn i min mage, mitt barn. "Who's the father?" ,jag stannade upp i mitt tänkande och tittade på Sarah med en orolig blick.

"I don't know. I don't even know if I should keep the baby.", svarade jag ärligt och kände hur tårarna rann ner längs min kind och såg hur hon snabbt tittade upp mot mig. Hon tog min hand och nickade. 

"You do what you want, it's your choice and it is not yet too late. But remember to make the right choice.", jag såg hur även hennes ögon vattnades med tårar och innan jag ens hann säga något så hann hon före. "I made that choice over again, I was young and stupid and now .. Now I can not get pregnant anymore." 

Det gjorde ont i hela kroppen när hon sa det och jag kände verkligen medlidande men samtidigt blev jag så otroligt rädd. Jag var inte redo att bli mamma än, speciellt inte när jag inte vet vem pappan är och nu när hon berättade detta så vet jag absolut ingenting längre. 

"I'm really sorry.", sa jag och klappade om hennes kind och sedan var tiden vid sjukhuset över för mig för denna gång. Jag gick längs gatorna från sjukhuset och som tur är hade magen ännu inte växt så mycket så tidningarna hade iallafall inget att skriva om mer än att jag och Harry inte sett varandra på ett tag. Det gjorde så ont i mig att se bilder på internet dagligen vad Harry gjorde - utan att jag fått reda på det av honom först. Jag är så ledsen och besviken på honom på samma gång. Att höra av sig en enstaka gång och berätta hur allt ligger till, är det för mycket begärt? Av ren illska kastade jag av mig skorna och slängde mig i sängen och för en liten stund skita i allt, men det gick inte. Mina tankar om Harry gick i mitt huvud hela tiden,jag saknade hans lukt, hans varma armar, hans trygghet och på sättet han log mot mig. Hela han. 

Jag har länge tänkt på det Agnes skrev till mig men jag har ännu inte hört av mig till henne. Jag vet att det är dumt, men jag är bara en människa jag med, jag har aldrig hamnat i en sån här situartion förr så det är så nytt för mig allting, men fortfarande så älskar jag henne såklart, hela hon är perfekt och det är henne jag vill vara med. 

"Harry, Seriously. What's wrong? the only thing you've done the last five days is lying here on the couch. You do not even play FIFA anymore?", Louis kom som vanligt in till min lägenhet utan att knacka fast denna gång var hans humör inte lika glatt som vanligt. 

"I'm sorry, Lou. I'm not in the mood right now. Go to Zayn, Liam and Niall are there with.", sa jag med gråten i halsen. 

"No, I'll not leave you until you tell me what is going on. I see that there is something and they are not at all like you to lie and moping like this." 

"Louis, everything is complicated. I can't just talk about it." jag suckade och satte mig upp ur soffan. "It's Agnes." 

"Yeah. That I understand." sa han och klappade mig på ryggen. "I don't know what it's about or anything, but I know you have to talk to her. She's probably just as sad as you are now." som vanligt hade han rätt och jag nickade mot honom.

"Yes, you are right. But I just do not know what to say, but I'll talk to her." 

"Good man, I know you want to be alone now, so I'll leave you well here then. But you know where we are and remember it." han gav mig en kram och sedan gick han ut. Trotts att jag aldrig berättade vad det var så var jag så otroligt glad över att Louis alltid ville alla väl och alltid fanns där för en. 

Jag tog osäkert upp mobilen och knappade in Agnes nummer efter en hel del tvekning så tröck jag tillslut på "Call" och signaler gick fram. Efter ungefär fem signaler hördes pip och jag insåg precis vad hon gjort - hon la på.

---

Hihi, ojdå! Hur ska detta sluta? Här är delen iallafall och jag hoppas ni gillar den! Nästa kommer imorgon :) kram

Hur kunde det bli så här? varför jag? Jag var verkligen inte redo för detta. Jag satte mig tillslut upp med ögonen fulla med tårar då jag plötsligt kände hur min mobil burrade till, jag tittade försiktigt på skärmen och fick se vem det var, Harry. Jag tvekade en lång stund men efter några sekunder så svarade jag ändå. 

"Hello?" sa jag och försökte låta glad, som om ingenting hade hänt. 

"Hey babe! Do you see the interview?" ett glatt leende hördes från andra sidan telefonen och jag kunde inte låta bli att le själv när jag hörde hans röst. Jag andades och tog ett djupt andetag innan jag svarade på Harrys fråga.

"Yes, I do. It was really funny, you were cute as usual."

"Wait, are you crying sweetheart?" en nu orolig röst hördes och jag ville inte ens tänka på hans min just nu. 

"No.. I just..-" 

"Yes you are, tell me babe. I can't go on when I know it's something." sa han och jag kände mig verkligen dum. 

"I can't tell you, I'm so afraid of losing you, Harry." fick jag ur mig och kände hur tårarna forsade ner igen. Som tur var så såg inte Harry det. 

"You'll never lose me. I will always be here, my beautiful girlfriend. Please, don't cry." sa han och hans röst och ord fick mig faktiskt att lugna ner mig.

"I..I think i'm pregnant. The pregnancy test says it anyways and I've done it again, to be extra safe. I've thrown all day and I really know nothing more. Please don't be angry." stammade jag fram i panik, mest orolig över hur Harry skulle svara och reagera. 

"What? how? I don't know how I'll react. I'm just shocked." sa han och det blev helt tyst i telefonen. "Who's the father?" sa han efter en lång stund av tystnad. 

"I don't know. I don't know nothing anymore. But one thing is for sure anyways, you can not be the father." sa jag och kände hur det högg till när jag sa det. Det lät så dumt och att veta att det är någon annan än Harrys barn är jobbigt att förstå, för är det någon jag skulle kunna ha barn med så är det ju Harry, bara inte just nu. 

"Yeah, I know that. Can I call you later? This was too much to process. Sorry." det var det sista Harry sa till mig  för sedan la han på. Och jag förstår honom. Men jag hoppas att han aldrig lämnar mig ändå, som han sa. Jag gick till sovrummet och la mig i sängen med datorn i knäet och bara tog det lugnt, jag la mobilen bredvid mig så jag fort kunde höra när Harry ringde, om han nu skulle göra det. 

 

Efter ett jobbigt telefonsamtal med Agnes så kändes ingenting bra längre, Agnes var gravid med en kille som inte var mig, hur skulle man reagera när ens flickvän ber'ätta det? Dock vet jag ju att det kan både vara Will och Simon, vem det är utav dom vill jag inte ens tänka på. Hur skulle det bli med oss nu? skulle hon behålla det? Jag la mig på balkongen och tittade ut mot fina London. Killarna var i deras lägenheter bredvid så jag var helt ensam just nu, vilket kändes skönt. Att behöva dela denna nyhet med dom skulle inte direkt vara så kul. 

 

Natten var värst. Jag vet att jag lovade att ringa tillbaka till Agnes, men jag gjorde det aldrig och jag hoppas att hon förstod. Jag låg länge och skruvade mig och tankarna på mig och Agnes gick i mitt huvud hela tiden. Skulle det ta slut här? skulle jag bara lämna henne? men samtidigt kom jag och tänka på varför jag älskar henne. Det är ju bara hon som får mig känna som jag gör. Hon och killarna är ju de enda jag kan vara mig själv med på riktigt och hon älskar mig för mig, inte för någon annan. Jag hörde sedan hur det plingade till i min mobil och eftersom klockan faktiskt var halv tre natten så tittade jag lite undrande på den lysande telefonen som spred ljus till sig i hela rummet. "Agnes" stod det på displayen och jag klickade tveksamt upp SMSet. 

---

Del 29! Vad tror ni kommer hända nu mellan Harry och Agnes? ;) - ny del senare ikväll!

Tusen tack för alla fina och snälla kommentarer ni ger mig, det är ni som gör att det är roligt att skriva och jag får verkligen motivation till att fortsätta! ni är bäst och sluta inte! Kram!

Jag kunde inte riktigt förstå vad som hände, jag spyr aldrig? inte ens på fyllan. 

"Whats going on?" jag hörde röster utifrån dörren och jag öppnade den försiktigt och utanför stod Jamie, Simon, Ronnie och Samantha och såg oroligt på mig. 

"Oh my god, sweetheart. You looks so pale. Are you sick?" frågade Ronnie och gick fram till mig och hon kramade om mig hårt. 

"No, no. I'm fine. I've been vacant for over a week now, I can not go home first day on the job." svarade jag och försökte att se ut som om inget hade hänt. 

"Darling, go home. I see that you are sick and you have worked more than the rest of us anyway." denna gång var det Jamie som sa åt mig och jag gav mig tillslut. 

"Yes, okay. I don't know what's wrong with me. I never throw up and is rarely sick." sa jag men innan jag visste ordet av det själv så låg jag med huvudet i toaletten och jag spydde ännu en gång. 

"Simon, drive her home, now!" jag såg hur allvarlig Jamie såg ut så jag vågade inte riktigt säga ifrån till det faktum att Simon nu skulle köra mig hem. 

"Get well soon, dear. See you when you're healthy!" sa de alla tre i kör när jag och Simon gick ut mot hans bil.

 

Det var en pinsam tystnad under hela bilresan och äntligen var vi utanför min lägenhet. Jag hade hållt mig ifrån att spytt i bilen iallafall men jag kände att det inte riktigt stod rätt till i min kropp. 

"I just want to tell you I'm sorry for everything and good luck with Harry." sa han innan jag klev ut ur bilen och chockat men lättat tittade jag på honom. 

"It's fine. Thanks" sa jag och gav han ett leende innan jag klev ur. Jag gick upp för trapporna och in i lägenheten och jag kom bara innanför dörren innan jag kände hur allt ville komma upp igen, jag sprang in till toan och kände mig verkligen äcklad. Vad fan är det med mig? Jag tittade mig själv i spegeln ett tag och tjejerna hade rätt - jag såg verkligen blek ut. Jag tog av mig mina kläder och drog på mig ett linne samtidigt som jag satte i håret i en liten toffs i nedre delen. Jag tittade mig i spegeln en sista gång och om jag tänkte efter har jag blivit lite rundare än vanligt. Men hur? bara sådär? det går ju inte? Magen var vanlig men låren och mina höfter, vad är det som händer? 

Jag satte mig ner i soffan och satte på TVn för att försöka få annat att tänka på för ett tag och då kom jag ju på att killarna hade sin intervju nu, jag tittade på klockan och fick se att den precis börjat. Vilken tur tänkte jag bara och knäppte fort över till MTV live där de skulle vara. Jag log stort när jag såg harry sitta där i soffan, han var så fin och tanken att han var bara min fick mig att vilja gråta av lycka. 

"So, Harry. I heard about you and your girlfriend. You went away from each other this morning, how are you feeling now?" frågade intervjuaren och gav micken till Harry. 

"It's incredibly tedious to have to be without her and it will be especially hard to sleep now, first night alone. I just love her and any time I never want to be without her, but still feel it's good to get home to my guys again." log han och skulle precis fortsätta meningen då Louis avbröt honom. 

"Yeah, so sweet. Harry and Agnes have a lot of fun in the evenings it's because everything will be so empty without her, that's what he means." sa han och de alla fem killarna och även reporten gav med ett asgarv. 

"Shut up, Louis. You know nothing" sa Harry tillslut och boxade till honom på armen. Jag bara älskade Louis humor och att han kunde vara så skön hela tiden är något jag aldrig kommer kunna förstå. 

Efter en timme med massor av skratt från killarnas del och även min så var det slut och jag gick direkt in på toan och borstade tänderna. Jag kände hur ont jag hade i magen, jag tog upp min telefon och kollade datumet. Ja, inte konstigt. Min vecka har precis börjat. Men konstigt nog hade inget kommit, varken idag eller igår. Jag kände mig yr igen och började tänka mina oroliga tankar som kommer upp ibland. När jag tänker efter så har jag inte skyddat mig någon gång under dessa veckor saker har hänt. Simon, Eric, Harry. Vad händer? Jag öppnade desperat skåpet och letade efter mitt gamla graviditetstest som jag köpte en gång för längesedan, fast då hade jag turen på min sida och allting visades vara negativt. Jag hittade tillslut på den och jag gjorde ännu en gång som instruktionerna sa och efter en lång längtan av spänning och förhoppningar om att inget skulle ha hänt så kom äntligen resultatet. Jag blev helt chockad av att se det samtidigt som jag bara ville gråta. Positivt visade graviditetstestet och för att vara riktigt säker så nollställde jag allt och började om igen, men förgäves. Detta var ett tydligt tecken på att det inte var ett skämt och jag blev både rädd och ledsen, jag la mig i en hög på golvet och bara grät, grät av tanken av att det inte kunde vara Harry som var pappan. Vad skulle hända nu? ska jag behålla det? vem är pappan? Hur skulle Harry reagera? ska jag ens berätta för Harry?

---

28 mina vänner! Vad tror ni? vem är pappan? och hur kommer Harry reagera? Nästa del kommer imorgon!

 

Efter några timmars flygresa var vi äntligen hemma i min lägenhet igen, det kändes skönt att komma hem men samtidigt var det både tråkigt och jobbigt att Harry lär lämna mig imorgon då både han och jag är tvungen att jobba. Vi båda säckade ihop oss i soffan och bara tog det lugnt, jag låg i hans famn och vi bara njöt av varandras närhet. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur allt kommer att bli när jag inte längre kan få vara med Harry varje dag, och hur kommer det bli mellan oss nu? tankarna flög runt i huvudet vilket Harry tydligt märkte. 

"Whats wrong, babe?" sa han och tittade oroligt på mig. 

"Oh, nothing. It's just.. I'll miss you, I do not know how I will cope without you." 

"Me neither, but somehow we'll make it. I'll call you and we can have FaceTime on and we can even talk on Skype. See you again soon, I promise." sa han med sin vanligt lugna röst som fick mig att slappna av lite. Visst skulle det bli jobbigt att somna och vakna ensam, men Harry hade rätt. Vi har FaceTime och Skype. Jag kröp närmare honom och våra läppar möttes och kyssarna blev allt mer och mer passionerade. Plötsligt låg vi i min soffa utan kläder och jag kände mig bara så lycklig. Och det bästa av allt - jag ångrade ingenting. 

"You were good" sa han och flinade lite retfullt men ändå sött. 

"You to" log jag och han kysste mig ännu en gång. Det kunde inte bli ett bättre avslut på dagen. 

 

"How will I do without you now for a week then?" sa han och kramade om mig hårt framför de få människorna som befann sig på flygplatsen. "I'll miss you so much. But I'm going to call and write to you all the time." log han och pussade mig i pannan. "And do not forget to check out the interview with me and the guys tonight on the TV." 

"Sounds good, babe, I'll never forget that. I love you most but now your airplane go" sa jag och kysste honom en sista gång innan han gick in i tullen. Han vinkade en sista gång och jag gjorde allt för att hålla tårarna inne. Jag trodde aldrig det skulle vara såhär jobbigt att säga hej då, men det var det. Jag tog nu taxin tillbaka hem till mig och la mig och sov en stund till, jag skulle trotts allt inte gå och jobba förrän om några timmar. 

 

Att säga hejdå till någon man älskar är ju aldrig kul och det var riktigt jobbigt att behöva lämna Agnes, men ändå så ska det bli kul att få träffa killarna igen, har ju verkligen saknat dom och som tur är så hämtar de upp mig på flygplatsen. 

 

"Heeeeyyyy man!" möttes jag av alla fyra och de var glada som vanligt, det blev en stor gruppkram där på flygplatsen och folk som inte kände igen oss tittade lite konstigt på oss, men det brydde vi som vanligt inte oss i. 

"Good to see you again, bro" sa Zayn och klappade mig på ryggen. "I saw that you and Agnes expired if you're a couple now. Congrats!" fortsatte han och alla killarna skrattade och såg faktiskt för en gångs skull glada ut när de sa det. 

"Thanks,  it really is something special about her. The fans actually seem to like her very much, not only because she is a self-stylist and make clothes and jewelry but .. -" började jag men Louis avbröt mig.

"Because she is normal, cute and herself. The fans like it, not an over made-up bitch. Agnes is a normal girl living their dreams, just like us." sa han och det var som om han tog orden ur munnen på mig. Jag log åt honom och nickade. "I've really missed you guys".

"Yeah, and we missed you Harry. Let's go home and get ready for our important interview tonight." det var nu Liam som svarade och vi gick ut mot Louis bil. 

 

Agnes Perspektiv; 

Klockan tickade och när jag fick se att klockan redan var tolv fick en aning panik eftersom jag skulle vara på kontoret klockan ett. Jag gick in på toan och plattade håret och sköljde rent ansiktet med lite vatten, mer orkade jag inte göra. Mina ögonbryn var redan färgade och mina ögonfransar var neutrala. Jag orkade helt enkelt inte sminka mig ens med lite mascara idag, jag skulle ju trotts allt bara till jobbet och arbeta på min och Simons nya kollektion. Men då kom tankarna - Simon. Honom hade jag glömt under dessa dagar och inte hört något av han alls, undra hur det är mellan oss nu? Jag tog min tunna långa jeanströja över min tshirt med tryck på och gick mot stan. 

 

"AAHH. Hello my love, how are you? Glad to see you again my star!" jag välkommnades av ett rop av Samantha som kom och pussade mig på kinden. Alltid lika välkommen. 

"I'm fine, thanks." sa jag och pussade tillbaka men gick ganska fort in på mitt och Simons kontor och han satt som vanligt och knappade på datorn. 

Jag satte mig vid min också och drack lite av mitt te och åt av mina frukter som Jamie skärt upp till mig. 

"I heard about you and Harry. Congratulations" hörde jag en dyster röst säga efter en lång tystnad. Jag kollade mot honom och gav han ett leende. 

"Thanks Simon." sa jag och tittade osäkert mot honom men fortsatte. "What about our new collection?" 

"It's fine, I've started a bit actually, come along and check" sa han och reste sig upp. Jag gjorde detsamma och gick med han till rummet där alla kläder fanns. han visade mig en riktigt fin klänning. 

"Wow, Simon! Really good!" fick jag ur mig och kände hur både jag och han lyste upp. Men jag kunde inte längre stanna kvar i rummet då jag kände mig väldigt illamående och yr. Jag sprang in på toan i dörren bredvid och gjorde det jag inte gjort på flera år - Spydde. 

---

Del 27! blev ett litet långt inlägg dethär mer men vissa av er verkade uppskatta det så det var ju bra det! Varför tror ni att Agnes spydde och vad kommer hända härnäst? Kommentera vad ni tror! :)

Eric satte sig bredvid mig på golvet och tittade länge på mig innan han sa något. 

"Why did not you tell?" jag såg hur tårarna rann ner från hans kinder och det gjorde faktiskt ont i mig att se det. 

"He threatened to kill me and you probably would not believe me anyway." muttrade jag och torkade bort tårarna som föll ner från min kind. Han suckade och la huvudet i hans händer. 

"I'm so sorry. Sorry I have not been the best brother in recent weeks and post it here so I repent really." han lät svag i rösten och tårarna föll ner. 

"I love you no less for it. You are always my big brother who I look up to. You will always be my hero." han tittade nu upp på mig och jag kunde se ett litet leende tränga sig fram. Jag hasade mig fram till honom och han drog in mig i hans varma armar. 

"I found the book in the hut we wrote when we were little. I will never forget how much fun we had over the years. It took the heart when I read everything nice we wrote to each other." sa han och log samtidigt som jag såg att han hade tårar i ögonen - som jag antog var glädjetårar. 

"I saw it too and I read everything. We were really tight then." sa jag och tog ett hårdare grepp om honom. 

"Yeah. I miss the days when it was just you and me actually, when we were little." han kollade upp mot mig och log, fast det fina leendet han hade ändrades till ett stort retsamt flin. "But you're still a kid. You will always be nine for me" sa han och ruffsade till mig i håret. Vi båda föll ner på golvet i ett asgarv som bara vi kunde göra. 

 

Harry kom in i rummet efter ett tag och tog över Erics plats. Han kramade om mig hårt och pussade mig löst på munnen. 

"You two are really cute together, and Harry, remember, Hurt you Agnes, I'll kill you" sa Eric och Harry förstod ironin i det han just sa. 

"I should never hurt her, she's the best thing I ever had" sa han och de båda skrattade. 

Efter några minuter av skratt och prat med både Harry och Eric så kom mamma och pappa hem och det såg väldigt förvånade ut när vi alla tre satt hemma eftersom vi vanligtvis nästan aldrig är hemma tillsammans. 

"Hey, was it good?" frågade jag när båda ställt sig innanför vardagsrummsöppningen. 
"Yeah, I think so. Glad you all are here. Do you have food? we thought about buying pizza" sa mamma och log mot oss. Jag tittade på Harry som log ett stort leende mot mig. 

"Yeah, we stay. You to Eric?" sa jag och tittade frågande på Eric som såg tvekande ut.

"Actually, I'm going home to Steph, but why not? for I guess well that you go home to Hollywood tomorrow?" sa han och tittade på oss och både jag och Harry nickade. "Yeah, of course I stay then." 

Under hela middagen så pratade vi på om allt och Harry kom väldigt bra överens med mina föräldrar, dom såg även ut att gilla honom så det kändes bra. Plötsligt kom frågan som absolut inte fick komma, inte nu. 

"Eric, Have you met Will anything of late then?" mamma tittade mot Eric som tittade mot mig och Harry. 

"Uhm.. No" sa han och jag kände hur obekväm han blev i situartionen. "I think Agnes have anything to tell us" fortsatte han och tittade menande på mig. Jag suckade och nickade. Jag kunde ju självklart inte ljuga för mina föräldrar. Jag berättade helt enkelt som det var och Harry höll min hand under hela tiden och jag såg hur både rädd och chockad mamma och pappa blev när jag berättat klart och det blev en ganska pinsam tystnad mellan oss alla, men tillslut tog pappa ordet.

"Oh, my little honey! Are you okay? I'll kill him! He's never welcome in my house anymore!" jag såg allvaret i det han sa och mamma bara grät samtidigt som hon gick fram till mig och kramade om mig. 

"I'm okay now. " sa jag och höll om min gråtande mamma. 

 

"We have to go, we leave early tomorrow and I am learning pack my things with Harry." sa jag och vi tog på oss skorna. De nickade och förstod att det var dags att säga hej då igen, vilket alltid var lika jobbigt. 

"It was great to meet you Khloe and James. You are very kind and I look forward to seeing you again!" sa Harry och de båda kramade om honom.

"Take care of you and Agnes now. You are always welcome here." sa mamma och log ett starkt leende mot honom. Efter många kramar och pussar så var vi ute i huset och var påväg hem mot Harrys hus igen. 

 

Vi kom hem till honom och Anne och Gemma satt vid TVn och såg väldigt trötta ut. 

"Oops, what happened to you then?" sa Harry lite retsamt och möttes av två arga blickar. 

"We took a shopping trip to town today and is now quite out of the body." sa hans mamma och skrattade lite mot oss. 

"Did the police talked with you today." sa Gemma och kollade nyfiket mot oss. 

"Yes, but it's not something we should talk about." sa han irriterat och gick ner till sitt rum. 

"Harry, it's okay. Don't be mad at them. They can not know" sa jag och tog mina händer på hans kinder och gav honom en långvarig kyss. 

 

Vi sa hejdå till Anne och Gemma på flygplatsen och det var som vanligt fullt med människor här, fast hälften var här endast för att träffa Harry kändes det som. Jag tog mina väskor och gick en bit bort medan galna fans stod och ville ta bilder med Harry. Jag ville inte precis vara ivägen. Men han vinkade fort dit mig igen och motvilligt gick jag dit. Fans frågade om jag ville ta bilder på dem och det gjorde jag mer än gärna, det var bara kul att se hur mycket Harry faktiskt brydde sig om deras fans. 

"You two are perfect together. Are you an official couple now?" Jag stod bredvid Harry när en glad tjej kom fram till oss och frågade det. Jag tittade på Harry som bara log. Vi hade faktiskt inte pratat om att gå ut med det än, men någon gång lär det ju komma och jag tror Harry tänkte lika dant. 

"Yes,We are an official couple now and I hope you all accept it!" sa han och log mot de hundratals skrikande fansen som allihopa apploderade. Det kändes stort, men samtidigt så visste jag även hur mycket hat jag skulle få. Men just nu, i denna röra, så kändes allt så bra. 

---

Denna del fick sluta bra iallafall! I nästa kommer hon tillbaka till jobbet och hur tror ni det kommer gå mellan henne och Simon? ;) Kommentera!

 

Jag vaknade med ett ryck och märkte hur jag skakade och kallsvettades. Ännu en mardröm om dagen då Will förstörde mitt liv. Jag kollade på klockan och fick se att klockan redan var halv tio. Eftersom den trotts allt var rätt sent på morgonen så bestämmde jag mig att gå upp. Men självklart så ska mina kläder vara kvar hos Harry så jag tog bara det första bästa i garderoben här hemma. Vädret var fint och soligt så det fick bli ett pösigt linne och ett par korta shorts. 

"Are you awake, darling?" hörde jag pappa ropa från övervåningen och jag svarade ett enkelt ja. 

"Me and mom go away to a psychologist for a few hours, we need to talk. But you can handle yourself well?" 

"Yes dad, i'm not eleven anymore" sa jag lite retsamt och hörde ur han skrattade uppifrån. 

"It's good my little girl. Bye, love you!" sa han och minuten efter var de båda ute i huset. Jag funderade länge på vad jag skulle göra idag och nu, ringa Harry var för tidigt än, jag vet ju vilket dåligt morgonhumör han har så bäst att låta bli. Jag sprang istället upp och in till köket för att ta något att äta, jag gick sedan in till vardagsrummet och satte på Disney Chanel och kände mig verkligen som hemma nu. Plötsligt hördes en hård knackning på dörren och utan att ens tveka gick jag dit och öppnade. Jag blev stel i hela kroppen och jag blev rädd vem jag såg vem som stod i dörröppningen. 

"Will, what are you doing here? what.. what do you want? no one is home." stammade jag fram och såg hur han flinade till. 

"That's why I'm here and you know what I want, and no one can stop me" hans flin ändrades till en aning större och han tog sin äckliga hand under min haka och pussade mig försiktigt i pannan. 

"No, never again. Find someone else, I do not want to be in your game anymore." sa jag och backade några steg men han bara följde efter. 

"Oh, little princess. You have nothing to say about this. You just do as I say you will be fine, and who would really believe you if you tell anyone?" han skrockade till och jag hörde sarkasmen i det han just sa. "If you know what I mean?" han blinkade nu med ena ögat och gick ännu ett steg närmare.

"Leave me alone. You do not own me and never did. Let me be just" jag kände hur jag darrade av skräck när jag sa det och rösten var låg, men tillräckligt hög för att han skulle höra vad jag sa. 

"Haha, what do you say? I own you and you do what I say, or else it happens boring stuff" han tog ett hårt grepp om mig och knuffade ner mig i soffan och sedan tog han ett hårt stryptag om min hals. 

"You do as I say, okay?" sa han och kysste mig på munnen. Jag lät tårarna falla och nickade i skräck. Jag försökte leta på min mobil men tanken slog mig att jag precis lämnat den nere. Jävla skit. 

Jag vaknade ovanligt tidigt denna morgon. Jag kände förmodligen saknaden till Agnes och att sova utan henne var verkligen jobbigt men jag antar att hon var vaken nu, klockan var iallafall tio och jag tog upp mobilen och klickade upp henne i kontaktlistan. Många signaler gick, alldeles för många och inget svar fick jag, jag testade flera gånger men samma visa varje gång. Men jag tänkte att jag inte skulle hetsa upp mig i förväg, hon kanske bara sover än. Jag klickade istället in på Twitter och fick se olika bilder från fans och jag klickade upp en utav de och i panik hoppade jag upp ur sängen. "A guy goes in to your girl, who is he?" stod det som text och jag klädde fort på mig och ut i bilen. Jag kände igen killen så väl, det var Will och jag förstod att Agnes var i fara. Men jag visste att jag aldrig skulle klara han ensam och killarna var ju trotts allt lediga så jag ville inte störa dom, dessutom är vi alla på olika ställen så de skulle ändå inte hinna komma. Men vem känner Agnes här och kan hjälpa mig? Jag kom då på det, Eric. Jag hade även fått hans nummer av Nicole för några månader sedan så jag ringde det och en morgontrött röst hördes på andra sidan luren och utan att han ens hann säga något annat än hej så började jag i panik att prata. 

"You must help me, Agnes is in danger. I'm coming to get you now so get ready. It is urgent." utan att ens fråga vad som vad på gång så sa han att han skulle göra sig klar. 

Jag körde fort dit och han stod redan ute, vi åkte vidare och våran kontakt i bilen var stel. Ingen sa något och jag var helt koncentrerad på vägen och mina värsta tankar om vad som skulle kunna hänt Agnes. Tänk om han dödat henne? misshandlat henne? vi kom utanför huset och märkte direkt att dörren var låst men vi hörde skrik och dunsar innifrån.

"Wait, I have a key" sa han och började rota i hans fickor och efter en några sekunders väntan så var vi inne i huset och fann Will ovanpå en skrikande och ledsen Agnes i soffan. Hon hade en tröja på sig men hennes shorts var helt nerdragna och han hade sina byxor på golvet. Jag tittade förskräckt på Eric som såg både arg och besviken ut och Will såg blicken i oss och ställde sig upp. 

"Eric.. Eh.. Hey" sa han och drog till sig ett fakesmile, vilket syndes lätt. Agnes drog fort upp sina byxor och satte sig i ena hörnet och började gråta ännu mer. Jag sprang till henne och tog upp henne samtidigt som jag höll om henne hårt och tittade på Eric och Will som bara stod där. 

"Will, I am so disappointed and I do not know what to say. You're a big fucking pigs and if I could I would kill you now, but I'm not like you. I was taken right away what you were doing, but I believed in you." sa Eric tillslut och spännde blicken i Will som nu hånflinade. 

"You made a bad choice to believe in me, bro. I'm not who you think I am and I want your sister and I'll have her". jag såg nu hur Eric verkligen tog åt sig av det Will just sa och plötsligt så låg de båda och brottades på golvet. 

"You go away now and leave me and my family alone. I never want to see you again, Will, and will you ever near my sister again, I'll kill you, you understand? and you'll be damn lucky I did not call the police now." skrek han samtidigt som han slog till honom. Jag visste inte vad jag skulle göra. Will och Eric låg och slogs på golvet och Agnes panikgrät och skakade i ett hörn. Jag tog upp min mobil och eftersom ingen annan gjorde det så gjorde jag det och inom några minuter så var polisen här. Vi fick prata ett långt tag med dem och det tog fast Will direkt eftersom Agnes hade slagmärken och sår överallt vilket de såg och tog DNA-tester på och de var tydliga bevis på att det var Will. 

 

Efter några timmar var polisen äntligen borta och jag orkade inte ens tänka på vad tidningarna har att skriva imorgon och detta är absolut inte bra för mig, men allt för Agnes. aldrig att jag låter något hända henne igen. 
"Everything will be fine in the end. He's gone now anyway and I'm here and I'm never leaving you." sa jag och torkade hennes tårar som föll ner från hennes kind och hon satt fortfarande på golvet. 

"I love you Harry, thank you for everything. You are the best guy in the world, what would I do without you?" hon slängde sig i mina armar och jag greppade ett hårt tag om henne. 

"You are my everything, my pretty girl. And I'll always be with you, no matter what. Remember that." sa jag och våra läppar möttes. 

Plötsligt hörde jag ett harklande bakom oss och vi båda tittade upp och jag såg hur Agnes lyste upp. 

"Hey Eric, glad to see you" sa hon försiktigt. 

"Harry, can you please give us one minute?" sa han och nickade åt utgången till vardagsrummet. 

"Of course. Take all the time you need" sa jag med ett leende och gick ut ur rummet. 

---

Del 25! Kanske blev lite långt, men hoppas ni gillar det! ;) mycket drama blev det iallafall, ooh! haha. Kommentera vad ni tycker! :D

Jag kände hur paniken rusade upp inom mig, vad skulle jag säga och göra nu? Jag tittade först på Will som stod bredvid Harry mitt emot mig och Eric och jag såg hur hans svarta ögon spännde sig och han gav mig en "du-vet-vad-du-ska-göra" blick. Jag vände då uppmärksamheten till Harry som vickade lite på huvudet samtidigt som han log ett svagt, svagt leende. 

"I.. I tripped on a rock just, that was why I was there when you came." ljög jag fram och såg i ögonvrån hur besviken Harry blev. I samma veva som jag kollade på Will som såg riktigt stolt ut, läskigt stolt. 

"Yeah, exactly. But Eric, We need to go now! See you two later" sa Will och gick emot mig och Eric och jag såg hur hans blick fastnade på mig och han fortsatte att spänna ögonen. 

"See you soon, Eric" sa jag och gav han en lätt kram, jag förstod att han inte trodde på mig, men vad skulle jag säga? Sanningen var alldeles för farlig. 

 

"Why you didn't tell him the truth?" Vi gick längs stranden tillbaka och jag kunde faktiskt inte förstå hur Harry kunde säga så. 

"Do you want me to die or something? Will was right next to me, he could have done something. If not, he would not do it when Eric looks on." muttrade jag och ville inte se Harry i ögonen. "I want to go home tonight, to me. But I'll se you tomorrow?" frågade jag och han nickade.

"Yeah, but I'll go with you to your door anyway" sa han och log samtidigt som han tog min hand. 

 

"Is it safe that I will not come in?" sa Harry lite osäkert innan jag klev ur bilen. Enda sedan det i skogen har han vart extra överbeskyddande, vilket var bra men kunde bli rätt jobbigt i längden. 

"Yes, my mom and dad it's always home and see you tomorrow!" sa jag och gav han en lång kyss. Jag kände bara att jag ville vara ensam ett tag efter allt som hänt, även om jag mår som bäst i Harrys armar så är det skönt att komma hem ändå. 

"Hello?" jag gick in genom den olåsta dörren och ut ur köket kom mamma med en skål med smet i handen som hon genast ställde undan när hon såg mig. 

"Oh my darling, so good to see you again. I've miss you so much. What are you doing here?" 

"I went here with Harry a few days ago and now I felt that I wanted to come home a little." sa jag och besvarade mammas hårda kram. Men att berätta om Will kände jag inte direkt för, trotts att hon var min mamma så kändes de ändå som att hon var för nära honom för att jag skulle kunna berätta det, eftersom han inte hade några egna föräldrar så har ju mamma alltid funnits där för honom. 

"Harry? Harry Styles? your childhood love?" hon såg chockat på mig med bakom det gömde sig en stor retfull min om jag kände henne rätt. Jag nickade och log mot henne. Pappa kom också in och blev ungefär lika chockad och glad som mamma. Jag pratade ett långt tag med dem innan jag bestämmde mig för att gå ner till mitt rum. 

När jag kom ner var det lika rent som vanligt eftersom mamma alltid städar och håller rent på mitt rum. Jag la mig ner i min nybäddade blommiga säng och satte på TVn ett tag för att kunna slappna av en liten stund. Plötsligt såg jag hur mobilen burrade till och jag kollade tveksamt på displayen och stelnade till när jag såb vem det var ifrån ; Will. 

"Good for you, you did not say anything today and I hope you have not told anyone else either because then you know that what happens :) xx" jag svalde hårt när jag läste det och jag blev genast rädd igen. Rädd av känslan att han kunde hur lätt som helst få tag på mig och döda mig. Jag ignorerade bara smset och riktade blicken mot TVn igen och jag hörde sedan en lös knackning på dörren. Jag torkade de få tårar som runnit ner från min kind och satte mig ordentligt i sängen. 

"Yes?" sa jag  och in kom mamma med en kopp te och mackor. Jag kunde bara inte sluta le åt det, jag hade verkligen saknat mamma och hennes matlagning. Fast denna gång såg hon inte riktigt lika glad ut som hon brukade och när jag tänker efter så var stämmningen mellan mamma och pappa inte så bra när jag såg på dem, de pratade knappt med varandra. 

"I have something to tell you, my sweetheart." började hon och tog i min hand. "I know it was wrong, but it just happened and even adults can make mistakes." 

"What's it mom?" sa jag lite allvarligt och släppte hennes hand. 

"I have been unfaithful, a longer time." hon lät tårarna rinna ner och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. "I regret it so much. But me and dad has spoken out and he has given me a second chance." 

"Yeah, okay mom. But why you tell me that? it's your problem" sa jag bara och var fortfarande förvirrad. 

"I just want you to know the truth, so I'm not lying to you. I just can not lie to those I love and it should not, you should always tell the truth. Remember that" sa hon och pussade mig i pannan innan hon sedan lämnade rummet igen. Jag kände klumpen i magen, en hårt och tjock klump som inte ville försvinna. Harry hade ju rätt, Eric förtjänar att veta sanningen. Men ska jag verkligen behöva offra mitt liv för en sån sak? Jag vet inte något längre. 

---

Hur tror ni att det kommer gå? Kommer hon berätta sanningen för Eric och hur kommer han reagera isåfall? ;) Vet ni vad? Jag kommer förmodligen klämma in ännu ett inlägg ikväll, så kommentera vad ni tycker!

"No, Harry, you can not help me, and if I tell them I will be killed." jag fortsatte att gråta i hans armar och jag kände hur han höll om mig hårdare. 

"It's just us here now, no one hears. Say. I promise not to tell anyone but I'm just so afraid of you." han lät rädd och han hade rätt, ingen är här nu så vem skulle kunna höra oss? 

"I.. I have no idea how may got there or anything, but my brother's friend and my ex-boyfriend came to the hut .. and .." det var så jobbigt att berätta, jag kände hur jag börja skaka igen och att få dedär flashbackarna i huvudet hela tiden gjorde så jag inte kunde tänka klart. "he raped me, then before he left he said that everything was my fault and that if I went to the police, he would kill me." jag kände paniken inom mig när jag berättade det och jag ville bara skrika rakt ut, men någonting hindrade mig från att göra det. Tårarna rann och jag var så himla rädd men mest av allt var jag äcklad, äcklad på vad han gjorde. Jag visste att han kunde vara våldsam och elak, men att våldta någon, hur kunde han? 

"Why tell you this before? what's his name? I'll talk to him." han reste sig upp och jag tittade nu in i hans ögon som var fyllade med både tårar och illska. 

"Will is hes name but no, Harry. You promised to never tell anyone, don't do that."

"But you must tell your brother, he deserve to know" sa han och drog hårt in mig i hans armar igen. 

"Never, they are friends and why should Eric believe me now when he does't do with Steph?, He will then find out that I told Eric and then there will be no fun." egentligen ville jag bara sätta mig i sanden igen men att stå i Harrys armar var inte så fel det heller, trotts att jag var helt svag i kroppen. 

"Don't be afraid, I'll protect you" sa han med en lugn röst men då kom jag och tänka på det Will sa, "haha do you think he and his ugly friends scare me you little shit? no way." orden ekade i mitt huvud och jag blev plötsligt  så jävla rädd igen. Hans äckliga röst gick bara inte att få bort och hans läskiga hånfulla flin går inte att beskriva med ord. Vad fan såg jag för gott i den människan? eller var jag bara rädd för att bli ensam så jag var med honom ändå? 

"You can't protect me forever, and especially not from Will." sa jag till Harry tillslut och han gav mig en frågande blick men jag fortsatte prata lite lågt och så lugnt som möjligt. "he hates One Direction and especially you. He is totally stupid, so be careful" 

"It's okey babe, but I can't understand because you let him do it." 

"I had no choice. He forced me and I was scared and sad, what would I do?" svarade jag lite försiktigt och la huvudet ner mot hans bröstkorg. "He has received the he wanted now anyway, now he'll let me be. So I just want to forget everything now." fortsatte jag och Harry svarade fortare än jag hann tänka. 

"How do you know it was the last time? you can never know. You hope that it was the last time, but it has happened before, it can just as easily happen again. But remember, nothing is your fault, everything is just his." jag visste att han hade rätt i det han sa. Det kan lika gärna hända igen men jag ville bara inte tro det. 

 

Vi satt i sanden och tittade ut över havet, jag hade ingen aning om var klockan var eller någonting, jag hade bara för stunden kopplat bort allt. Nu fanns det bara jag och Harry på en strand tillsammans. Jag märkte inte ens att några kom bakom mig, det var Harry som gjorde det och pickade på mig lite. 

"Eric and Will will, can you do it?" frågade han osäkert och tog min hand. Jag nickade bara fast innuti var jag skräckslagen, vad skulle hända nu? 

Jag och Harry ställde oss upp och såg mot Eric och Will som kom emot oss och vanligtvis brukar jag springa fram till Eric, men självklart inte nu. Jag vet ju hur han hatar mig. 

"Hey guys!" sa Harry och log ett leende samtidigt som han började prata med dem och det var faktiskt kul att se at Harry kunde hålla masken så bra, för jag vet ju vad han ville göra med Will egentligen. Eric kollade på mig och log - ett leende jag saknat mer än något annat. 

"Hey my little sister" sa han och höll ut armarna. 

"Are you sure? I think you hate me?" 

"I tried to do it, but I can not hate my sister and it was Harry who made me realize that. I've been thinking about you all the time, you should know." hans röst lät allvarlig och det såg verkligen ut som att han menade det han just sa. Jag kände hur glädjen inom mig spred sig och jag kunde äntligen hoppa in i hans armar. Jag hade verkligen saknat hans hårda kramar. Han släppte sedan taget och slog mig löst på ryggen - som vanligt, men nu gjorde det ondare än vanligt och jag kunde inte låta bli att hoppa till lite. Han märkte direkt att det var något och utan att jag förstod vad han höll på med så drog han upp mitt linne och fick se såren från kvistarna och stenarna som jag låg på när Will övergreppade mig och han såg även mina rivmärken jag fått efter honom. 

"What really happened in the woods?" sa han och såg helt skräckslagen ut. Detta är nog första gången jag sett han riktigt rädd. 

---

Del 23 my friends! haha. Vad tycker ni då? KOMMENTERA! :D

Jag kunde inte låta bli att titta på henne när hon låg med huvudet vilande på min mage med tårarna rinnande ner mot sängen. Det gjorde ont i mig att se henne så ledsen och speciellt när hon inte vill berätta vad som faktiskt hände där i skogen, men samtidigt kunde jag inte låta bli att le. Hon var så vacker, jag var så lycklig med henne. 

"Harry, just promise me one thing" jag väcktes ur mina tankar och hörde hur Agnes darrade i rösten när hon pratade. 

"Yes babe, what?" 

"Just promise that never leave me. I'm afraid Harry, and I'll be fine never without you." hon kollade upp mot mig när hon sa det och jag såg hur hennes ögon vattnades med tårar ännu mer. 

"I'll never leave you, i promise. But can you please tell me whats wrong?" sa jag och hörde hur hon suckade. Det var verkligen något som tygnde henne, men vad? Jag skulle just fortsätta då min telefon ringde och jag såg på displayen vem det var, Zayn. Utan att tveka så svarade jag och log lite för mig själv. 

"Was Happeniiing?" sa jag för att retas lite med honom men jag märkte direkt att Zayn inte var på humör och jag kunde även höra de andra killarna i bakrunden. 

"What the fuck are you doing? Are you and Nicole dating again or what?" han lät väldigt irriterad och stressad.

"No, or what are you talking about? you know I like Agnes?" sa jag lite argt och förstod inte riktigt vad han menade. 

"No, what are you mean? wait, I look myself" sa jag och kollade på Agnes som redan tittade på mig och vi båda såg förvirrade ut. Men mest hon tror jag, vilket jag kan förstå eftersom hon inte har hört vad Zayn sagt på andra sidan luren. Jag satte på högtalaren och gick in på Twitter och fick se något som bara inte fick hända. Paparazzis har fått bilder på mig och Nicole från idag när hon tar i min hand. 

"What the fuck is th..-" hann jag börja men innan jag visste ordet av det så avbröt Agnes mig samtidigt som hon satte sig upp ur sängen. 

"Are you kidding me? you and Nicole again?" jag såg hur tårarna bara rann ner på henne och jag kunde inte heller hålla tillbaka mina.

"It's not what it looks like, I promise" sa jag och kände hur allt bara rasade. 

"Yeah, it wont let so.. You're exactly what the girl at the gym said. " sa hon och började gå mot dörren. 

"Please, let me explain. Don't go" fick jag ur mig och hon stannade till men jag hann knappt blinka innan hon var ute ur rummet och huset. 

"Oh, We heard everything. we're sorry man. But that's not late than, go after her!" det var nu en annan röst som pratade i telefonen och trotts alla tårar så kunde jag inte låta bli att le när jag hörde vem det var. 

"Thanks Lou. I missed you guys so much. And she would still have seen it sooner or later. But the truth is that it was she who took my his but I quickly pulled it away. But I must go now, see you soon." sa jag och innan de ens hann svara så la jag på. Vart kunde Agnes tagit vägen nu igen? Jag gick upp och tog på mig skorna och gick ut. Jag gick längs gatan men jag såg henne ingenstans. Hon var borta - igen. Jag gick längs stranden tillbaka till mitt hus och förvånat såg jag vem som satt i sanden och tittade ut mot havet.

Agnes Perspektiv; 

Jag var hemma, jag visste vart allt låg, alla kände alla här i lilla Holmes Chapel men eftersom min mamma och pappa inte ens visste att jag var här så kunde jag inte gå hem. Till kojan vill jag inte heller längre gå, det fanns bara ett ställe jag kunde gå till för att rensa mina tankar på - stranden och där hoppades jag på att få vara ensam. Jag hörde fotsteg bakom mig men jag intalade mig själv att inte titta bak, det var antagligen bara någon som gick förbi. 

"I promised to never leave you, I intend to never do either" jag kollade nu bak och fick se Harry stå där med tårarna i ögonen. Jag ville egentligen bara springa fram och krama honom nu och glömma allt som hänt idag, men det kan jag inte, det får jag inte. 

"What do you want, Harry" sa jag med gråten i halsen. fan, jag som nyss lugnat ner mig. 

"I was looking for you to tell you how it really was" 

"You do not need to explain anything. I understand how it is, you still love Nicole and it's okay for me. I love you Harry, but I do not know if I can trust you, you get to have fun with Nicole." jag förstod just vad jag sa och ångrade det direkt, men nu hade jag sagt det och jag får stå för det. Men han gick inte för det, han satte sig istället ner bredvid mig och la händerna över sina ben. 

"Nicole is nothing for me anymore, you're the only one that exists. She tried to get me back today while you were gone and she took my hand but I pulled it away soon, but paparazzi get picture on absolutely everything." han lät väldigt allvarlig och jag hörde hur skör hans röst var, som om den skulle spricka när som helst. 

Jag torkade de sista tårarna som kletat sig fast på min kind och hoppade mig närmare Harry som nu satt med händerna i sanden. 
"Harry, I love you, i'm so sorry that I did not let you explain." sa jag och kände hur jag började rodna. Åh gud, jag är verkligen hur dum som helst. 

"I understand that you were cross. I love you to, babe" sa han bara och tog sina armar rumt om mig. Jag kände hur tryggheten växte inom mig och det var i Harrys famn som jag mådde som bäst. Han drog in mig i en kyss men fortsatte sedan med frågan jag bara väntade på. 

"Tell me what happend in the woods, i'm upset for you and I know youre scared. Please, I can help you" hans röst fick mig att rysa och jag kände hur en kall vindpust svepte förbi oss. Skulle jag berätta för Harry? 

---

Här är det! Hoppas ni gillar det och vad tror ni? tror ni att hon berättar för Harry? ;) Ännu en del med mycket känslor, men hoppas det inte gör något? haha ;)

---

Efter många försök att ringa henne så gav jag tillslut upp. Men jag visste ju var hon var, hemma hos Steph och Eric lärde hon ju vara eftersom hon inte har ringt än som hon sa att hon skulle. Men hennes telefon kanske dött? jag bestämmde mig för att åka dit och se vad de höll på med i över tre timmar, det kanske har hänt något? 

 

Jag kom fram och gick igenom grindarna och gick långsamt fram till dörren, det såg ut som att ingen var hemma men jag provade att knacka på ändå, vilket var ett bra val för efter bara några sekunder öppnades dörren och Eric tittade ut. 

"Oh, Hey bro! it's been a while now" sa han och hälsade vänligt. Han såg rätt sliten ut och det såg faktiskt ut som han gråtit. 

"Yes it was it. But are Agnes here? I'm getting a bit worried actually because she did not answer the phone or something and she promised to call me." sa jag lite obekvämt och kände mig inte alls trygg i situartionen. 

"What? Agnes went a few hours ago, she is not here anyways" sa han och stirrade rakt in i mina ögon men sa inget mer med det, han verkade knappt bry sig, vilket irriterade mig lite. 

"So you do not care about your little sister? she is gone and you can not get hold of her. Can you wake up to reality and realize that Agnes needs his big brother and love you more than anything?" jag vet inte vart allt det jag just sa kom ifrån, men det kändes skönt att ha det sagt och han såg faktiskt lite allvarligare ut nu. 

"Well, I care .. but-" började han men jag hann snabbt avbryta, jag orkade bara inte lyssna på massa bortförklaringar nu för Agnes kanske var i fara. 

"Well, I do not care but I just want to Agnes should feel good that she might not be doing right now, you know some place that she usually go to if she is sad?" frågade jag och han tänkte ett bra tag innan han sa något men tillslut så svarade han.

"No, or.. I don't know"

"Thanks for the help, glad you care about your only sister!" sa jag och vände mig om och började gå mot bilen men stoppades av ett rop. 

"Wait.. I think I know.." sa han och sprang efter mig. "when we were little, we built a small hut in the middle of the woods, far from any houses, where we always went and played. It was our cabin, and there is no coverage where she can be there. I'll help you find her" han log ett svagt leende och vi hoppade in i min bil och for iväg till stället Agnes förmodligen befann sig, iallafall vad vi hoppades på.

"Here is it" sa han och gick fram till den lilla kojan och jag fick se ett leende tränga sig fram sin dystra min. "wow, it's exactly how i remember it. " sa han och satte sig ner och tittade på alla saker, jag tittade mig omkring och det var verkligen mysigt, men jag såg inte det jag ville se. 

"Yeah, but she's not here" sa jag och började besviket gå utåt när han stoppade mig ännu en gång.

"Wait! This book we wrote in together and we always put behind this board before we went out but now its here on the floor, and just as her toys. She must have been here anyways, check out!" även om jag tyckte det lät konstigt att jag skulle titta utomhus så gjorde jag det ändå. Jag gick ut ur kojan och kollade mig omkring och det enda jag såg var skog,skog och ännu mer skog, tills jag såg en fot röra sig bakom en sten, jag sprang fort dit och fick se en halvt avklädd Agnes som låg och ryckte, det såg verkligen hemskt ut och jag blev verkligen rädd. Så rädd. 

 

Jag hade legat här i någon timme nu och jag var helt svag i kroppen, jag hade försökt ropat på hjälp men insåg snabbt att det inte var någon mening, ingen skulle ändå höra mig. Jag kunde inte tänka klart och allt var suddigt, allt jag såg var skog och i mitt huvud rullade bilderna från när Will kom, om och om igen kom det och jag kunde plötsligt höra en välbekant röst ropa mitt namn, men jag orkade inte ens titta upp, jag låg bara och skakade och var helt mållös. 

 

Jag vaknade upp i en säng och var förvirrad eftersom jag inte riktigt visste var jag var men sedan kom jag på det, jag var hemma hos Harry, i hans säng och bredvid mig låg han. 

"How did I get here?" sa jag förvirrat och var fortfarande stel och skräckslagen efter händelsen i skogen. 

"Eric and I helped to carry in you. We both have each very worried but Eric had to go home again. I've never been so scared here, intimidate me never like this again." jag fick fortfarande inte fram så mycket ord men i Harrys armar och när han kysste mig kände jag mig en aning tryggare och kunde äntligen slappna av. 

"But you, tell me what happening. You lay half naked in the woods when I found you. What happened? please tell me" sa han och kollade in i mina ögon och jag såg hur hans tårar började rinna och även mina. Jag ville berätta fär Harry, mer än allt. Men jag kunde bara inte, jag kommer aldrig glömma det Will sa till mig innan han stack. Allt är mitt fel och om detta kom ut eller att jag gick till polisen så skulle han se till att jag inte längre hade livet kvar.

"I wish i could, but i Can't. Just stop talking about it now, nothing big happened" sa jag och la huvudet mot hans bröst och lät tårarna rinna ner mot hans varma hud. 

---

Hoho, del 21! It's Friiiidaayyy! bra dag idag! ;) ny del kommer ikväll. 

Ledsen att inlägget kom rätt sent, men gick långdag idag och har även haft mitt kemiprov idag och sånt, så ni får bara acceptera att det kom lite sent! haha :D 

 

Mot min vilja gick jag ut ur kojan efter mycket tankar och tårar. Jag orkade ingenting så jag gick bara ut, lät allt jag kollat på, böcker, gamla tidningar och mina gamla leksaker bara vara. Fast vart jag skulle ta vägen var en annan femma, jag ville bara inte ringa Harry, inte än och hem till Eric kunde jag inte och mamma och pappa skulle aldrig förstå. 

Jag satte mig på en sten utanför kojan och lät tankarna fortsätta att rulla. Såhär mycket har jag aldrig gråtit på bara några veckor, helt sjukt egentligen. 

"Uhm, excuse me. What are you doing here?" jag kollade snabbt bak och fick se en kille, jag hade ögonen fulla med tårar så jag kunde inte riktigt se vem det var än. Jag harklade mig lite och reste mig upp samtidigt som jag torkade mina tårar och då fick jag se vem det var - Will. 

"Are you crying?" sa han och hånflinade, precis som vanligt. 

"Shut up and go away" sa jag och spottade ner på marken. Jag verkligen hatade hans omogna beteende och jag var så trött på han. 

"Go? Now? Why? I've just come?" han log och strök handen över mitt hår. "I heard about Eric, by the way, boring. But now you have nobody who can defend you anymore, so I thought you and I would have a little fun now?" han log ett läskigt flin och lät sina äckliga läppar nudda min näsa. 

"You're an idiot. Go and die your asshole" jag tryckte bort han ifrån mig och försökte springa ifrån men han kom ifatt mig och greppade ett hårt tag om mig. 

"And what do you think you are doing? what should you do? yell at mom? or your handsome boyfriend Harry maybe? haha do you think he and his ugly friends scare me you little shit? no way" han tog tag om min arm hårt och utan att jag ens förstod vad jag gjorde så slog jag till han hårt på kinden. Jag såg nu hur hans lilla lekfulla leende ändrades till något allvarligare och hans ögon blev helt svarta och han spännde blicken i mig, jag kände mig för första gången riktigt rädd. 

"Listen to me now, you do what I say now okay?" han greppade tag om min hals och la ner mig på marken. Skräckslagen och mållös kunde jag inget annat än att nicka och jag förstod precis vad som skulle hända. Han drog av mig min dröja och byxorna och lät sin hand sakta gå ner mot insidan om mina lår. Jag ville bara skrika, men vad var det för mening när man är mitt i en skog långt bort ifrån mänskligheten. Jag blev äcklad av detta, jag hade gjort det förr och jag intygade mig själv om att det var sista gången, men ibland går saker inte som man tänkt sig. 

Motvilligt gjorde jag som han sa och han började genast ta på mig och jag kände hur tårarna kom igen. Tårar blandad med både sorg och illska. Jag ville verkligen inte detta, men vad hade jag för val? Han höll på i åratal kändes det som och när han gjort sitt så sprang han iväg men innan så sa han ord som ekade i mitt huvud, jag blev så rädd. 

"If this comes out or if you tell anyone, I'll make sure you do not live anymore and I can promise that no one would believe you, everything is your fault, remember that. I did nothing wrong, just you." jag orkade ingenting längre, jag låg kvar och grät i evigheter och täckning i mobilen hade jag inte här så jag kunde inte heller ringa på hjälp. 

 

Det har gått över tre timmar nu och Agnes hade ännu inte ringt, jag började ärligt talat bli lite orolig för henne. Jag tog upp min telefon och slog in hennes nummer men nej, inget svar. Det kom inte ens någon signal. Jag la ner den igen men kände fort ett sms, jag log lite av tanken av att det kan vara Agnes men det var det inte. 

"Hi, look behind you" stod det och jag tittade förvirrat bakåt och fick se en tjej jag absolut inte ville se här, just nu.

"Nicole, what do you want?" frågade jag ganska irriterat. 

"I'll have you back, i'm sorry for everything Harry" hon log ett leende som verkligen skrämde mig och jag gick sakta fram till henne.

"Listen, I understand if you're sad or somthing, but please, accept the fact that I love Agnes." 

"What the hell do you see in her? seriously" hon tog min hand men jag drog fort bort den. 

"She's the best thing that has happened to me, I do everything for her and if you do not accept us, it's okay for me, but you have to leave me alone."

"You know you're dating the ugliest and most bullied girl in the Holmes Chapel huh? She is a dork and no one wants her. Do not you remember how she was bullied at school?" sa hon och jag kände hur min illska rusade upp. 

"Yes, I remember that and I know very well that she was bullied. But I do not care about it, I love her and to me she is the finest in the world." svarade jag bara och gick därifrån men möttes av massor med paparazzis som ställde hundratals frågor men jag orkade verkligen inte med dem så jag bara trängde mig förbi dom. Men vart är Agnes? 

---

Ja, vart är Agnes? tror ni att Harry kommer få reda på vart hon är och vad som hänt? Nästa del kommer imorgon! kram på er

 

Planet landade och vi när vi kom fram till flygplatsen så stod Harrys mamma och väntade på oss där och hon hälsade vänligt på både mig och Harry.

"Glad to finally see you" sa hon och gav mig sedan en kram som jag självklart besvarade. Jag skulle precis säga detsamma då Anne han före. 

"Nice dress!" sa hon och såg hur hon stirrade på min vita långa klänning, jag tittade ner lite på den och sedan på hennes och fick se att hon hade en precis lika dan. 

"Haha, you to" sa jag och vi började skratta. 

På hela bilresan hem till deras hus pratade Anne och Harry om massor med saker, det kändes skönt att se att Harry hade så bra relation till sin mamma och hon var verkligen gullig. 

"I heard you work as a stylist and designer, how does it feel?" hon stannade upp i sitt prat med Harry och jag såg hur hon kollade på mig i backspegeln. Jag log och berättade hur det var att jobba som det, jag sa som det var. Att det var kul men krävde mycket tid och energi. Hon nickade och verkade förstå och sedan pratade vi inte mer om det. 

 

Vi kom hem till Harry och vi lämnade våra väskor inne på hans rum och la oss sedan i sängen. Det hade vart en lång morgon och flygit i någon timme så vi var rätt trötta. 

"When you surprise your brother then?" sa han och la armen om mig som om jag skulle lägga mig närmare honom, vilket jag gjorde också. 

"I don't know. Never?" sa jag och tittade tvekande på Harry som skakade på huvudet. 

"Good, tomorrow." sa han och gav mig ett leende samtidigt som han försiktigt pussade mig på pannan. 

Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag och Harry hade somnat. Jag puttade lite på honom och efter några knuff så vaknade han. 

"We fell asleep, Harry. Wake up!" sa jag och han tog ett löst grepp om mitt huvud och drog det intill sig. 

"It's okay, we're free now. Now we do not bother us at times" sa han och jag kunde inte låta bli att le åt tanken att Harry faktiskt hade rätt, jag började inte att jobba förrän om en vecka igen och nu är vi helt lediga, så jag förstår inte varför jag rusade upp ens. Jag la mitt huvud på hans mage och hörde hur hans hjärta dunkade, en härlig känsla. 

-

Vi sov bort hela dagen igår men idag ska jag äntligen få träffa min bror och förmodligen få prata ut med honom, det är iallafall vad jag vill, men jag vet hur envis han är och jag har förstått att det inte kommer bli lätt. 

Vi gick upp till övervåningen där Anne redan satt vid köksbordet. 

"Goodmorning my friends, take what you want" log hon och drack lite av sitt kaffe. Vi satte oss på stolarna mitt emot henne och började prata om allt mellan himmel och jord. Hon var verkligen så lättsam och rolig, jag förstod nu vart Harry fått sin personlighet ifrån. Vi åt klart vår frukost och innan vi begav oss ut så bytte jag kläder till ett par Jeans och en stickad tröja. 

"I'll drive you to Steph and Eric" sa han när vi satt i bilen och jag svalde hårt. Det gjorde ont att höra hennes namn och det var verkligen tråkigt att det blivit som det blev mellan oss men det är inget som kan ändras nu, jag hatade henne från första stund och kommer alltid tycka att Eric förtjäna någon bättre. Men jag nickade ändå till Harry som åkte mot deras hus. 

"But Harry, what will you do while I'm here?" frågade jag innan jag gick ut ur bilen och han bara log mot mig. 

"I'm home, I always find in any" sa han och jag gav mig en snabb puss på munnen, jag log åt honom och klev ut ur bilen. Med tunga steg gick jag mot dörren och det kändes obekvämt att stå utanför deras hus men när jag precis skulle klicka på ringklockan så möttes jag av två tjejer som kom ut genom dörren. 

"And what the fuck are you doing here?" sa den blonda, även kallad Steph. Hon kollade mot den brunhåriga Nicole och de började genast hånskratta. Jag försökte att strunta i deras töntiga beteende och frågade bara det jag kom hit för att göra. 

"Is Eric home?" 

"Yes, but he'll never see you again, so goodbye" sa de och skrattade igen men just då fick jag syn på Eric gå förbi och jag ropade högt hans namn och han kollade förvånat på mig. 

"Agnes? what are you doing here?" sa han och jag såg hur både Stephanie och Nicole kollade på mig och de båda rullade på ögonen och gick sedan ut. 

"I.. I will talk to you" stammade jag fram och var bara så himla glad över att se honom igen, han var sig lik. Han hade inte förändrat sig alls. 

"Speak then, but you are left out here, for in here you will not" sa han känslokallt och la armarna i kors. 

"I really miss you, you are my big brother like I do everything for, you remember?, without you i'm nothing and-" 

"Stop with your lies. I know why you are here, you'll destroy me and Steph, but you know what? it will never happen" han slog igen dörren mitt framför ögonen på mig och jag kände hur tårarna började rinna. Min bror älskar mig inte längre, han behöver mig inte längre. Jag gick sakta därifrån och kom på att jag lovat att ringa Harry så skulle han komma och hämta mig, men just nu ville jag inget annat än att vara ifred och jag visste precis vart jag skulle. Trotts min dåliga outfit så sprang jag allt vad jag kunde in till skogen, till min och Erics gamla koja, samtidigt som jag lät tårarna rinna. Jag visste precis vägen, det var dit jag alltid gick när jag var ledsen och det var där jag och Eric alltid lekte när vi var små, det var vårat ställe. 

Jag log när jag såg det lilla huset gjort av trä och gamla kvistar och gick försiktigt in. Det kändes så litet och stort på samma gång och jag hittade även mina gamla favoritletsaker. Jag satte mig i våran lilla träsoffa vi byggde tillsammans och grät tills jag inte orkade längre. Jag fick sedan se en gammal bok gömd bakom en tavla och massor med minnen strömmade i mitt huvud. Jag orkade inte tänka klart men motvilligt öppnade jag boken ändå och läste. "Agnes and Erics promises and topsecrets". 

Det gjorde ont i hela mig att läsa det igen, tio år senare. Jag kände hur tårarna bara rann ner och jag kände mig hjälplös och ensam. Ingenting kunde få mig må bättre nu. 

---

Lång del och mycket känslor. Vad tycker ni? och vad tror ni kommer att hända nu? Har ett viktigt kemiprov imorgon så lär plugga som satan. Men jag ska försöka kirra in en del till ikväll, vad säger ni om det? ;) haha

Efter en heldagt på stan så var vi tillbaka till Agnes lägenhet igen. Jag hade märkt hela dagen att något var fel men jag ville inte ta det bland alla människor. Hon hade även fått känna på hur det är i kändislivet idag då hundratals tjejer kommit fram och viljat ta en bild men som tur var så verkade hon väldigt förstående och såg lika glad ut för det vilket kändes skönt att se. Vi tog av oss skorna och la oss ner i hennes soffa. Jag såg att hon låg och tänkte på något och jag kunde inte längre vara tyst. 

"Agnes, tell me whats wrong. I've seen all day that there is something" sa jag och strök händerna över hennes brunblonda fina hår. 

"Promise tell me the truth now" sa hon och satte sig ordentligt upp. Lite förvånat men oroligt nickade jag på huvudet och fortsatte att lyssna på vad hon skulle säga. Hon tog ett djupt andetag och hon stirrade in med sina gröna ögon i mina. 

"Today when I went to the gym .. A girl.." började hon och jag såg hur hon försökte att få fram ord. 

"It's okay babe, just talk" sa jag och tog hennes hand. 

"One girl came up to me and said you were stupid, they would not trust you and that you were a player. Is it true?" det högg till i hjärtat när hon sa det och jag kände hur illskan började komma inom mig. Vem hade sagt det? 

"Don't trust stupid people. They don't know about me or about us. Please, Promise me that never trust rumors, thats only bullshit. I really like you and I hope you know that" sa jag bara och fortsatte fort innan hon hann säga något. " I would never hurt you, it's the last thing I want to" jag drog en djup suck och kollade på henne som log. 

"You're so good Harry, I really like you to" sa hon och kramade om mig. Det kändes otroligt skönt att ha henne i mina armar och jag kunde verkligen vara mig själv med henne, hon var inte som de andra tjejerna jag träffat. 

Vi låg länge och höll om varandra men efter ett tag ringde det i hennes mobil, jag såg hur hon osäkert tittade på displayen men lyste upp när hon såg vem det var. 

"It's Mom, be right back" sa hon och gick in till hennes sovrum, kvar blev jag och fortsatte att titta på TVn. Men jag kunde inte undvika att lyssna lite på vad hon och hennes mamma sa, hon lät så lycklig när hon pratade med sin mamma, efter ett långt samtal med prat och skratt så kom hon tillbaka in till vardagsrummet. Fast denna gång inte lika glad som hon var när hon gick in till sovrummet.

"Mom did not talk anything about Eric, and when I asked about him so she changed the subject." sa hon och la sig i mina armar igen. "I really miss him. He is my brother and I love him" sa hon med ansiktet mot TVskärmen. 

"Yeah, I understand that. But why you don't text him?" jag kunde inte låta bli att ställa den frågan och hon tittade hastigt upp på mig. 
"Because he don't answer. I have try" sa hon med gråten i halsen och gjorde allt för att hålla tårarna inne. Det var nu jag verkligen förstod hur nära de var varandra egentligen, hon verkligen älskar honom och jag förstår henne för om det skulle vara Gemma det handlade om så skulle inte jag heller vara så glad. Jag tänkte ett långt tag innan jag ens sa något men sedan kom jag ju på en lösning som kanske kunde hjälpa. 

"Agnes, follow me home to Holmes Chapel again, but this time you can stay with me and my family." sa jag bara och såg hur hon kollade på mig. 

"I hate that place. But it sounds good, but what should I do at home, were you going? everyone hates me"

"No, they don't and you are with me, I will never leave you. But I thought maybe you could talk to your brother then? I think he'll be happy if he sees you" sa jag lugnt och tog bort lite hår från hennes ansikte. 

"Okay, when we go?" sa hon och tittade osäkert på mig. Jag log ett säkert leende och kollade in i hennes glänsande ögon.

"I'd still home tomorrow, so follow me" sa jag bara och hon log nu ett leende. 

"Yes, sounds good. But then I have to pack!" sa hon och vi båda skrattade. Hennes huvud kom närmare mitt och vi möttes i en kyss. 

---

I nästa del kommer de alltså åka hem till Holmes Chapel igen. Hur tror ni det kommer gå? ;) Nästa kommer imorgon! kram

Efter en timmes gympass med mycket tankar som flygit runt i mitt huvud så började jag verkligen tveka på om Harry var rätt för mig eller inte. Han var min första kärlek och jag gillar honom verkligen, men är jag verkligen redo? var det det här jag ville? ja det är klart, men jag är bara rädd, rädd att bli sviken och hängas ut bland tusentals tjejer och bli ännu mer hatad, och efter att tjejen kom och pratade med mig så vet jag ingenting längre. 

Jag tog långa steg hemåt och började vänja mig vid tjejernas blickar och viskningar bakom min rygg. Jag stannade efter en stund för att ta en liten paus då ännu en tjej kommer fram till mig, i lite mindre ålder denna gång.

"Hello" stammade hon fram och såg väldigt blyg ut men hon fortsatte. "Just so you know, I'm glad that you and Harry are dating. Harry's ex-girlfriend was horrible and I truly believe that you are a better girl. And I'm a big fan of your clothers". Jag trodde jag skulle dö av lycka, äntligen någon som verkas tycka om mig och ännu bättre kändes de att hon gillade mina kollektioner. Jag log ett stort leende mot den lille tjejen och tackade innan jag sprang vidare hem till mig. 

 

Det var kvavt och varmt inne i lägenheten när jag öppnade dörren så jag öppnade fönstret och balkongdörren så det blev lite luft inne. Jag slängde av mig träningskläderna och hoppade in i duschen och blev stående där ett långt tag. Jag kom ut och orkade inte riktigt fixa håret så jag satte upp det i en svans och tog det första bästa i garderoben, jag skulle ju trotts allt inte göra något speciellt idag. Men med en pösig tröja, en jeansväst och ett par svarta byxor så blev det ändå en lyckad outfit och jag bestämmde mig för att gå ut och gå igen eftersom det var väldigt fint väder ute och jag ville inte direkt sitta inne på mina lediga  dagar. Jag tog på mig mina nya vita converse och bestämmde mig för att ta en liten shoppingtur för mig själv. Det var längesen nu och passade perfekt nu när jag nydligen fått min lön. 

Jag gick mot stan och just när jag var framme så såg jag hur massa människor samlat sig i en enda stor klunga så jag kunde inte låta bli att gå dit själv och se vad som hänt. Jag trängde mig fram och fick tillslut se vad allt handlade om. 

I mitten av den stora klungan så satt inga mindre än Liam, Louis och Niall där och pratade med alla fansen. De alla fick plötsligt syn på mig och vinkade glatt. Jag log och vinkade tillbaka men samtidigt försökte jag se vart Harry var någonstans. Jag såg han inte bland killarna och inte heller Zayn så jag kunde inte låta bli att fråga.

"Where is Harry and Zayn?" ropade jag högt för att försöka överrösta de skrikande fansen, dock var det bara Louis som verkade se att jag försökte prata men ändå hörde han inte vad jag just sa och bad mig upprepa frågan vilket jag gjorde. 

"I do not know, Zayn would go and check on some clothes and Harry hung out with, I think." svarade han glatt och gav snabbt uppmärksamheten till de skrikande fans som slogs bredvid mig. Jag orkade inte vara kvar i kaoset längre så jag försökte så fort jag kunde tränga mig ut och efter många knuffningar och blickar så var jag ute och det kändes faktiskt som en befrielse på något sätt. Jag tänkte precis gå in i gallerian då jag ser ett välbekant ansikte komma emot mig, Harry, och bakom sig hade han Zayn.

"Heey babe" sa han och kramade om mig och verkade inte alls bry sig om alla människor som var här nu. Jag besvarade kramen och log mot honom. "What are you doing here?" fortsatte han och log sitt underbara leende som gör att man blir helt knäsvag. 

"I'm free so after an hour of gym so I determined that I was going out to do some shopping, but then I saw a lot of crazy people so I almost regret that I went here" sa jag och skrattade till och jag såg hur han flinade till. 

"Yes, they are crazy. But they are the world's best fans" sa Zayn som nu kommit fram till Harry som höll om mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det så jag bara nickade på huvudet. 

"I was going to come to your home now, but since you're already here, we can well go for a coffe?" Harry släppte nu taget om mig och våra blickar möttes. 

"Yes, of course" sa jag och kände hur Harry tog min hand. 

"Yes, I'll leave you alone. See you later" sa Zayn och gick sin väg. Harry fnös till och skrattade lite för sig själv. 

"What?" frågade jag honom som bara log.

"He's so crazy, that's all" sa han och kollade efter Zayn och sedan på mig. Han pussade mig i pannan och sedan gick vi in i gallerian. Men jag kunde fortfarande inte släppa tanken på vad tjejen kom och sa till mig vid gymmet tidigare idag. Lekte Harry bara med mig och var detta på låtsas? ska jag våga fråga?

---

Del 17! Ja, vad tror kommer hända nu? ska hon våga ta upp det tjejen sa och prata ut med Harry ännu en gång? Nästa del kommer ikväll! kram

Det var okänt nummer men jag förstod direkt vem det var, det kunde inte vara någon annan än Stephanie. Jag kollade på Harry som nu tittade på mig med. Jag gjorde allt för att dölja min rädsla och mina tårar och hoppades att det skulle funka, jag ville verkligen inte förstöra denna kvällen med Harry men att dölja mina känslor har aldrig vart min starka sida och tydligen så gick det inte så bra nu heller, eftersom Harry märkte direkt att det var något.

"Babe, what's wrong?" han tog bort håret ifrån mitt ansikte och drog sakta in mig i hans armar. "and do not say nothing, because I see that there is something" fortsatte han och lät väldigt allvarlig men samtidigt lugn. Jag tog upp mobilen igen och visade honom smset jag just fått. Jag såg hur hans lilla leende ändrades och han såg inte längre så glad ut. 

"Is this a joke or what?" sa han och tittade mot mig med höjda ögonbryn. Jag suckade och bara skakade på huvudet, något ord kunde jag inte få fram än. "But you and your brother is the other way close to any course, he can hardly believe this?" han såg fortfarande lite förvånad ut men samtidigt väldigt allvarlig. Vi stod mitt vid ingången av biosalongen och filmen skulle precis börja. 

"Shall we go in?" sa jag lite tyst och försökte byta samtalsämne. Men Harry gav sig inte. 

"No, we can go somewhere else. I know you feel bad and you get to tell you all." sa han och tog min hand och nästan släpade mig bort, vi tog taxin hem till mig och sedan blev vi liggandes i soffan ett tag innan vi började prata igen. 

"Who sent smset anyway?" Harry pillade med mitt hår samtidigt som han sa det och jag svalde hårt innan jag sa något.

"I think it's Stephanie, my brothers wife" sa jag bara och lät blicken vara kvar på TVn. 

"And your brother it's okay with this?" sa han och kollade ner på mig som låg i hans knä. 

"No, he knows nothing and he refuses to believe me. He does not believe that his girlfriend would do something like that so he was rather angry with me." svarade jag och titta på honom som bara lyssnade och verkade faktiskt bry sig. 

 

"So you have not talked to your brother since the day you were trying to tell us?" sa han efter att jag berättat klart allt från dag ett där. Han log under den delen där jag berättade hur mycket jag verkligen tyckte om honom men när jag berättade om Stephanie kände jag faktiskt väldigt mycket medlidande från hans sida. 

"Thats right. He hates me" sa jag och kände hur tårarna började komma. Herregud, vad skulle han få för uppfattning om mig när jag ligger här och gråter över en liten småsak? 

"Nic and Steph is awful. I'll help you out of this and help you get back your brother again" sa han och tog min hand. Med Harry kändes allt så rätt, aldrig hade jag känt något sånthär tidigare förut. 

"You're so cute, Harry. Thank you for being there. " sa jag och satte mig till rätta i soffan. Vi stirrade in i varandras ögon en lång stund under tystnad, ingen sa något och det behövdes verkligen inte heller, bara att få sitta här bredvid den finaste killen gjorde mig så jävla lycklig. Innan jag ens hann tänka på något annat så var jag inne i hans armar igen och våra läppar nuddade varandra för andra gången. Hans läppar mot mina, allt kändes för stunden så underbart. 

---

Oj! blev ett jättekort inlägg nu, men kommer ett till ikväll! de blir längre! :) 

"Harry, hanging with you to the hotel or?" Harry tittade upp och såg mot Liam som nyss frågade frågan. Sedan kollade han tillbaka mot mig och log sitt söta leende.

"No, I sleep with Agnes tonight" han kollade mot killarna som nu ändrat min till stora flin. "If it's okay for you?" fortsatte han och kollade på mig. 

"Yeah, of course" sa jag och log och nu reagerade även Samantha, Ronnie och Jamie. 

"Take it easy tonight" jag kollade mot Ronnie som nu blinkade med ena ögat. Jag rullade mina ögon men kunde inte låta bli att le åt dom retulla jobbarkompisarna, vart Simon tagit vägen har jag ingen aning om, inte bryr jag mig heller.  

 

"I came home yesterday, so maybe it's a bit messy inside" sa jag medans jag öppnade dörren in till mig. Han bara nickade och tog av sig jackan. 

"Do you want something? If you are hungry or so?" sa jag lite nervöst, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös, för det var jag. Det var första gången jag tog hem en kille som inte tillhörde min familj in hit och att det var Harry av alla killar gjorde allt så mycket mer nervösare. Vad jag är nervös för vet jag inte riktigt, kanske för vad som ska hända. 

"No, it's cool" sa han och kramade om mig samtidigt som han pussade mig i pannan. I hans armar var allt så mycket bättre och nervösiteten släpptes direkt. Men jag kunde bara inte motså att fråga frågan som jag viljat ställt hela kvällen. 

"But what do the fans think now because you recently broke up with Nicole and they see you with me?"

"Some will accept us, others will hate us but you must promise never be such a thing come between us?" han sa det på ett så lugnt sätt och han fick verkligen mitt hjärta att dunka ett extra slag. 

"Yes, I think so" sa jag osäkert, jag vet inte riktigt om jag skulle klara av all den press som kommer ställas på mig eftersom jag har sett hur Liam, Zayn och Louis har det menar jag. Deras tjejer får hat dagligen och jag vet att jag också kommer få det, men det är bara att kämpa på, tillsammans med Harry så kommer allt gå bra. 

Vi borstade tänderna och jag tog bort de lilla sminket jag hade och gick in till mitt sovrum.

"Where do I sleep?" jag hörde hur Harry kom in och kollade lite generat på mig.

"I thought you could sleep on the couch out there" sa jag bara och log ett jätteleende. Jag såg hur han började gå ut och då kunde jag inte längre hålla mig ifrån skratt och han vände genast blicken mot mig.

"What?" 

"I just kidding, sweetie. Of course, you sleep here beside me" sa jag och la mig i sängen. Hans lilla leende utvecklades till ett flin och gick sakta fram mot mig. 

"I was a little scared there" viskade han när han lagt sig och jag bara skrattade samtidigt som jag kollade in i hans ögon. Han hade krypit ner under täcket och låg bara och tittade på mig. 

"You're really beautiful" sa han efter ett tag och jag kände hur röd jag blev om kinderna.

"No, I'm really not" svarade jag kort och tittade bort. 

"Yes, you are. Believe me, you are the most cutest girl I ever meet" sa han och drog in mig emot han och jag kunde känna hans underbara doft. Jag tittade mot honom och våra läppar möttes sakta, hans mjuka röda läppar mot mina, så underbart. 

 

"Goodmorning sleepyhead!" jag vaknade med ett ryck och såg att Harry redan var uppe och gick. 
"What time is it?" sa jag med min darriga och hesa morgonröst.

"It's half past three, you sleep really long time, longer than me!" sa han och la sig bredvid mig igen. Jag skrattade till och kände hur Harry höll om mig. 

"But I thought that we would go to a movie soon so get up and fix you, here, we can not be all day!" han rusade upp ur sängen och försökte dra upp mig som låg och drog mig i sängen. Efter många försök så var jag äntligen uppe och jag drog på mig ett par mjukisar och en hoodie. 

 

Efter 1,5 timme var vi klar och stod utanför biosalongen. Jag hade faktiskt ingen aning om vilken film vi skulle se, jag var bara så glad över att få se den tillsammans med Harry. Det var mycket folk här och det var ett under att ingen såg oss, vilket var ganska skönt. Jag hade på mig min klänning som var blå och svart samtidigt som jag hade lockat till håret lite grann. Jag älskar kläder och sminka andra, men att sminka mig själv har aldrig vart en höjdare, därför så hade jag bara dragit på lite mascara och läppglans sedan fick jag vara klar. 

Jag kände hur det burrade till i fickan och jag tittade på det okända smset jag nyss fått. "Hope you're happy now, you took Harry away from Nicole, so now I'm damn sure you never get your brother back!" jag stelnade till och blev helt mållös. 

---

Ojoj, vad kommer hända nu? Nästa del kommer imorgon! kramar

"What's about? tell me the truth" han kollade på mig med sina gröna ögon och såg väldigt orolig ut. Jag suckade långsamt. "Säg mig sanningen" hade jag hört många gånger, och sista gången förlorade jag min bror på grund av det, skulle jag riskera att förlora Harry också? jag blev fast i mina tankar men väcktes upp av att Harry tog min hand. 

"Forget it, it's only stupid" stammade jag fram och ville inte möta hans blick. Men han ville inte ge sig. 

"Come on, so bad it can not have been" han log ett säkert leende mot mig och stirrade in i mina ögon. 

"I just.. I'm so stupid.. Yesterday I was lying with another boy" jag kunde nu inte kolla på honom mer och jag såg hur hans leende försvann, långt bort någonstans. 

"Oh, I know who it is?" frågade han med en fortfarande lugn röst men ändå lite darrig. 

"Yeah, it's one of my jobmates, Simon." svarade jag utan att ljuga. "But, I really regret it" sa jag sedan lite tystare.

"Are you love with him?" Harrys röst lät nu väldigt osäker och det kändes som om den skulle spricka när som helst. 

"No, absolutly not. Were just jobfriends and I would never followed him home, that's when everything is so wrong." svarade jag ärligt, även om det gjorde ont, men jag kunde bara inte ljuga för honom. 

"So it was not the first time?" sa han lite lugnt. 

"No, it happened a few weeks ago too." jag kunde nu inte hålla tårarna inne längre, jag insåg vilken hemsk människa jag var och gjorde saker som jag ångrade hela tiden, endast för att göra andra glada. "When that happens, I can not usually say no and it makes me so scared." fortsatte jag medan tårarna rann mer från min kind. Jag kände hur Harry tog tag om min handled och drog in mig i en kram. Hans varma händer smekte min rygg och jag kände mig tryggare än jag någonsin gjort förr. 

"Don't cry, it's okay, it's what happens and I still like you as much." sa han och kramade om mig hårdare. Jag kollade upp mot honom och gav han ett leende. 

"Since I could not make it last we met, I have something I want to ask you about" Harry såg lite hemlighetsfull ut men samtidigt så söt. Jag nickade bara och han fortsatte. 

"I wonder if I can take you out on our first date tomorrow?"

Jag kände hur mina mungipor ändrades till en aning större och jag tittade på honom länge innan jag sa något. I både förvåning och i lycklighet. Harry Styles, min barndomsförälskelse och min första kärlek ville ta ut mig på en dejt imorgon kväll, hur reagerar man på det? 

"Yes, I really want!" svarade jag och vi log mot varandra ett långt tag innan vi gick ut till de andra igen. 

 

"Well, what have we here? Mr. and Mrs. Styles?" När vi kom ut till backstagerummet möttes vi utav en väldigt retsam Louis och fyra glada killar samt mina jobbarkompisar. Jag såg hur Simon tittade på oss men jag bara ignorerade det. Harry kom istället och kramade om mig bakifrån och det var bara det jag brydde mig om. Han var så fin. 

"Awww, so cute" sa Louis retfullt när han fick syn på oss och började genast skratta. 

"Oh, shut up Louis, you and Eleanor are exactly alike" skrattade då Harry till och Louis tystnade. 

"Well, now you got your prince in the end." jag hörde hur Jamie retsamt gick fram till oss och viskade i mitt öra. Dock så viskade hon inte så lågt så Harry hörde de hon just sa. Han bara log mot mig och pussade mig på kinden, hans läppar mot min kind. Kunde det bli bättre? Var jag kär? Jag vet inte, förmodligen får jag reda på det imorgon. 

"Since our tour is over now so that means I have more free time now, to us." viskade han i mitt öra och när han sa till oss kunde jag bara inte låta bli att le. 

---

Del 13! Nästa del kommer ikväll! När vet jag inte, ni får hålla utkik. Kommentera! ;) 

Sista delen för idag! Kanske lite tråkigt kapitel, men sånna lär ju finnas de oxå! Vad tror ni? kommer hon berätta om natten med Simon och hur kommer Harry ta det isåfall? Skola imorgon och har prov på fredag och rätt mycket läxor så vi får se hur mycket uppdatering det blir, men jag lovar att det iallafall blir EN del om dagen, som vanligt! kram

---