Flera timmar på dansgolvet hade det blivit med vänner och även Katie's vänner. Det enda som saknades var Katelyn själv som jag inte hade sett under hela kvällen från när vi gick av scenen. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte var tomt, för det var det. Jag ville ha henne med mig överallt egentligen, men jag förstod att även hon behövde lite egentid. Nu - flera timmar senare så tyckte jag personligen att denhär 'ensamtiden utan sin pojkvän' var över och det var hög tid att leta reda på henne. Dock var stället större än jag trodde från början så att hitta folk i denna stora massa, fullt med kameramän och dansande människor var inte det lättaste, att jag också var starkt påverkad av alkohol gjorde saken inte lättare. 

Efter att gått runt, ganska så vilsen, runt om i cirklar i över tio minuter så gav jag upp. Något som kändes som en lättnad var när jag fann Liam och Zayn stå några meter bort och såg ut att vara djupt inne i någon konversation. Utan att bry mig om att avbryta dom så gick jag med ostadiga ben rakt emot dom för att bjuda in mig själv i deras samtal. 

"Oh, hi Louis. What's up?", frågade Liam medans han tog en klunk av ölen han höll i handen. Även om han verkade smått borta så var det inte alls i närheten av mig. Liam hade fortfarande förståndet fullt fungerande, det syntes på honom. Zayn däremot verkade inte så nykter & vart Perrie var orkade jag inte ens fråga. Dom två brukade oftast klara det så bra själva. 

"Good. Just wondering if you've seen Katie? haven't seen her for a while.", Liam såg ut att tänka efter faktiskt, hoppet fanns om att han skulle veta på pricken vart hon befann sig, men när han långsamt skakade på huvudet så suckade jag uppgivet. Vart tusan kunde hon tagit vägen?

"I'm sorry man. But you can ask Jonathan, he's over there! Maybe he know?", utan att svara så klappade jag Liam tacksamt på armen och försvann istället rakt emot en dansande, väldigt lång & muskulös kille. Dock inte så väldigt lång, men lång nog för att vara längre än mig. 

"Hey man. Do you know where Katie is?", frågade jag. Den väldigt påverkade killen verkade knappt förstå vad han ens hette, jag antog att det blivit lite för mycket drickande för hans del. Det var i och för sig inte min ensak att lägga mig i det så istället väntade jag på ett svar. 

"Acutally I have. She was dancing with a boy I thought were you.", svarade han förvånat och stannade upp i sitt dansande. Ganska så panikslaget tittade jag på Jonathan som nu verkade förvånad också. Åh nej, bara inget hände Katelyn. Jag visste att hon aldrig festat i London tidigare & fulla killar här var verkligen ingenting att leka med. "Uhm.. You should know one thing Louis. When Katie is really drunk, she doesn't know what she is doing. It's always boys around her and she's mostly kind to everyone, which make her even more attractive. You might have to look after her, it used to be mine and Lukes job, now it's your turn to make sure she's fine. Okay?", trots att han var väldigt borta så visste jag att det fanns sanning i det han sade. Katelyn var snäll och väldigt snygg - attraktiv. Därför tvivlade jag inte en sekund på att killarna var på henne som plåster, även om hon var i tillstånd som dessa.

Fort skyndade jag mig igenom folkmassan mot hållet Jonathan visat mig. Efter en hel del letning så fann jag henne tillslut, i en killes famn. Trots mitt skick så kunde mitt hjärta inte motstå att göra lite extra ont. Att se Katelyn stå på dansgolvet, med en annan kille runt omkring sig som kramade om henne bakifrån som varken var jag, Jonathan eller Luke gav mig en väldigt arg men även ledsen känsla. Jag skulle just till att gå när jag hörde ett skrik, mitt eget namn. Som inte kom ifrån vilken person som helst, det var Katelyn som ropade.

"Louis, help."

---

Ja, vad tror ni händer? ;) Kommentera gärna :D 

Jag drog pennan en sista gång över brynet och granskade mig noga i spegeln så att jag dög inför dagen. Både jag och Louis hade vaknat tidigt imorse, trots den sena natten och den ytterst lilla sömnen vi fick. Klockan var nu halv ett och vi hade både hunnit åka till hotellet för att hämta lite kläder, köpt frukost och även kommit tillbaka hem till Louis lägenhet igen. Allt hade gått relativt snabbt och nu var jag klar för att träffa Louis underbara familj för andra gången. Det skulle bli väldigt roligt eftersom jag kommit så bra överens med alla hans syskon samt Johannah. 

"Wow..", hörde jag en röst mumla bakom mig. Hastigt vände jag mig om och såg hur min egna brunhåriga pojke tittade storögt på mig. Jag lät honom granska min klädsel, sminket och håret för dagen då det egentligen inte var något speciellt, det enda jag faktiskt hade gjort var att plattat håret lite men ändå låtit det vara halvt lockigt, dragit på mascara, eyeliner och lite läppstift som fick pryda min alldeles bleka hy. "You look amazing, babe!", utbrast han i ett stort leende medans han tog stegen fram för att möta mig, jag la armarna om hans huvud och lät dom vila längs hans axlar samtidigt som ett prydligt leende smicka våra läppar. Jag skulle just till att pressa mina läppar emot den otroligt attraherande killen i mina armar när något vibrerade till i min telefon. Eftersom flera vibbar gick så förstod jag att det ringde. Jag släppte taget om Louis som gladerligen höll kvar greppet om mig medans jag fiskade upp den vita telefonen ur bakfickan. Förvånat tittade jag länge på skärmen, Jonathan stod det på den. Vad kunde han vilja? han ringde ytterst sällan och ville han något som brukade han vanligvis smsa. Hur som helst så tvekade jag inte en sekund på att svara då jag faktiskt saknade hans härliga röst, väldigt mycket. 

"Hello there badboy, what's up?", frågade jag med ett precis lika stort leende som innan. När jag därefter hörde en välbekant suckning så förstod jag att något var fel. Istället för att ifrågasätta det så lät jag honom berätta när han lugnat ner sig. 

"Luke is at Londons hospital. They called me this morning around two hours ago. I'm on my way and Pat too.. He's all alone and he's not in a steady state said the nurse. Can you please go there and check him?", han lät väldigt stressad och jag kunde höra i efterhand att han satt i en bil och körde, eftersom jag antog att han var i Manchester så visste jag att det skulle ta ett par timmar, vart Patricia befann sig var oviktigt, hon var påväg och det var Jonathan med, därför så var det en självklarhet för mig att också vara där för min bästa vän.

"Of course I'll be there but what happened?", frågade jag, fortfarande alldeles förvirrad medans jag oroligt tittade upp på Louis som såg mer ovetande ut än mig, han hade antagligen inte förstått vad detta samtal handlat om.

"A carcrash on his way to seeing someone in London. Don't ask who because I don't know. See you there, now I've to focus on the way here. Bye", jag hann inte ens svara innan linjen avslutades och virrigt stirrade jag ner på min mobil. Min blick fördes sedan upp till Louis som tog ett hårdare tag om mig då han förmodligen sett mina tårar i ögonen.

"I have to go.. I'm really sorry Louis, say hi to your family from me and that I'm awfully sorry. But my friend needs me.", förklarade jag medans jag torkade bort dom tårar som runnit. Det var en sak att kämpa emot hatet och de blickarna folk gav mig, men att veta att sin bror, bästa vän och en fjärdedels halva låg på sjukhus & mådde dåligt var en helt annan känsla. Den var obehagligt läskig, sinnesstämningen i mitt huvud var kaos vid tillfället. 

"They will understand. But can you please tell me what's going on? what's happening, love?",frågade Louis oroligt och drog in mig närmare i sin famn. Jag grät mot hans axel och bara skakade på huvudet innan jag tvingade mig själv att berätta, Louis om någon förtjänade att veta, inte för att det var något hemligt, men saken var den att det var jobbigt att prata om bara. 

"Luke is on the hospital and got crashed with the car on his way to London to met some friends, now he's pretty crocked and he need us like most right now, I really have to be with him there. Is it okay?", jag andades tungt och tittade upp med sorgsna ögon in i Louis hoppfyllda. 

"Go and watch him. I know he would appreciate that, I'll be here and take waiting for you.", log han och pussade mig kärleksfullt på munnen. Snabb som jag var så besvarade jag kyssen långsamt medans mina händer vandrade genom Louis hår. Var det någon som kunde fåt mig att slappna av så var det verkligen han, den humoristiska pojken som kysstes förunderligt bra. "Or do you want me do drive you?", frågade han när vi avslutat kyssen för att andas. Tänkte jag efter så var alternativet att åka med Louis istället för att ta en taxi till sjukhuset väldigt mycket skönare och underlättande. "It would be a pleasure but you don't have to.."

"I want to.", svarade Louis kort innan jag hunnit avsluta meningen medans hans läppar nuddade min nästipp. Jag log trots att tårarna föll och det betydde verkligen mycket för mig att Louis nu fanns där.

 

"And you're sure you don't want me to go with you in there?", frågade Louis medans han skeptiskt tittade på Londons stora sjukhus. För åttonde gången under bilturen dit nickade jag och stirrade mig blind på den gigantiska byggnaden framför oss. Hur skulle jag någonsin hitta där? jag skulle möjligtvis få någon som berättade för mig om vart Luke befann sig men ändå. 

"See you later, Lou. Love you.", log jag medans jag öppnade bildörren för att stiga ut. 

"Call when you wanna home again, love.", sa han och vände blicken emot mig. Jag nickande bekräftat och slog igen dörren efter mig. Utan att bry mig om att Louis fortfarande tittade efter mig så sprang jag allt jag kunde mot ingången för att leta reda på närmaste reception. 

 

"Can I help you, miss?", frågade kvinnan innanför glaset. Visst hade jag förväntat mig att stället var stort, men detta var verkligen nästan orimligt läskigt stort. Samtidigt så såg jag inget dåligt med det då dom lättare kunde ta in mer sjuka människor på det sättet. 

"Yes. Luke Daniels went here a few hours ago, I think. Where can I found him?", frågade jag stressat medans jag tittade på personen som genast började leta igenom sina papper. 

"Are you his girlfriend?", frågade hon då utan att visa en min. Kvinnan som visade sig heta Lucy, i varje fall var hennes skyllt visade, fortsatte att titta ner i sina papper innan hon efter ett tag såg upp på mig igen eftersom hon fortfarande inte fick något svar. 

"No, I'm one of his three best friends. Give me the roomn umber and I'll go to him, okay?", konstaterade jag då väldigt irriterat på Lucy. Hon hade ingen rätt till att fråga mig något sådant men samtidigt så kunde man ju alltid undra också. Var det för någon säkerhetsgrej eller för att hon endast var nyfiken var oklart, inte brydde jag mig heller. Det enda som fanns i mitt huvud just nu var Luke, hur mådde han? vad gjorde han ens här och vad var det för vän han skulle besöka utan att säga något till varken mig eller Jonathan? 

"He already have one person there, her name is Patricia, do you know her?", frågade Lucy och började fylla i några papper. Tålamodet började tryta men jag förökte hålla mig så lugn som möjligt medans jag artigt berättade att Patricia var en av våra vänner också. "Okay.. Go and check room 342 and he'll be there."

"Thank you.", mumlade jag och slängde handväskan på ryggen för att skynda mig till rummet jag blivit beodrad till.

 

340,341.. 342, efter mycket spring i trappor så stod jag äntligen utanför dörren där jag snart skulle gå in och möta min fina bror. Tacka gud för att jag kunde orgientering, det var tillfällen som dessa som jag verkligen uppskattade de x antal gånger vi hade orgientering i skolan. Utan en minsta knackning så slet jag upp dörren och såg till min fördel att Patricia redan satt där i stolen bredvid sängen och höll i Lukes hand. Killen i sjukhussängen däremot såg inget pigg alls ut, snarare trött, nere och halvt död. Det högg till i hjärtat att se honom såhär men samtidigt så slog tanken mig att hur många gånger hade inte jag suttit på sjukhuset med just Luke så många gånger som jag faktiskt gjort tack vare alla dessa fotbollsskador.

"Hi Katie.", sa Pat med en snyftning. Jag fick knappt fram några ord alls så det enda jag gjorde var att nicka ett enkelt hej, utan ett ord. Med sakta steg gick jag fram emot sängen där jag genast kröp upp i min svarthåriga väns famn. Inte var det något att jämföra med Louis precis, men det var helt klart den bästa vännen man kunde få kramar ifrån, han var så otroligt go och bjöd gärna alla på kramar, man kunde bara inte inte tycka om honom, antar att det var därför han också var som en brudmagnet, så charmig och snäll han var så. Det gjorde mig bara förvirrad av att veta att han aldrig viljat haft tjej förut mer än mig och Pati, 

"I'm sorry. I promised you that never lie here anymore and here I am, at a hospital.", viskade Luke mot mitt hår. Ångesten och skuldkänslorna bläddrade upp inom mig och det gjorde ont av att höra det. Det var ju trots allt inte hans fel precis. "The car just came from nowhere and didn't notice that until it was too late."

"Shut up, Luke. I still love you and of course I'll came here and support you, always.", kom det ur mig medans jag myste ner mig ännu närmare Lukes kropp. Ja, jag tyckte verkligen om honom. Han hade dock blivit friendszoonad för länge sedan då jag visste att det ändå aldrig kunde bli något mellan oss två.

"I'll kill that bitch who drived into your car.", muttrade Patricia ifrån stolen. Jag som låg med huvudet mot henne log & kände jag det rätt så gjorde även Luke det också. 

 

"Actually, who was you supposed to met when you went here?", frågade jag nyfiket och satte mig upp i sjukhussängen. Luke suckade eftertänkt och sneglade mot Pat som inte heller verkade ha något emot att få veta vad som hände. 

"I don't know what it's with me but I think I likes a girl. I was going to met her in the second time today but look at me now..", suckade han och tittade ner på sitt omgipsade ben med en fånig, blå sjukhusdress på sig. 

"Oh.. She must be really special.", flinade den brunhåriga tjejen på andra sidan om sängen. Jag log och slog till Luke ytterst löst på ena armen, vilket kanske var bäst så då jag visste att han hatade att bli störd när han inte mådde så bra, bakfyllorna var till ett exempel en grej. 

"Who's that girl then?", att dra ut på tiden hjälpte inte, jag behövde få veta vem den lyckliga tjejen var som vunnit Luke's hjärta då han aldrig någonsin viljat haft ett förhållande tidigare, trots populariteten.

"Her name is Fiona. She's a photographer and living in Manchester, she just had a pretty hard work to do here in London yesterday so I wanted to surprised her.", jag stelnade till. Jag hoppades innerligt på att det inte var just fotografen Fiona jag tänkte på, det fick ju bara inte hända. 

Plötsligt, i samma ögonblick hördes en lös knackning på dörren. Alla tre's blickar vandrade från varandra till den nu vidöppna dörren där tjejen med blondt hår och krusade lockar stod. Jag tittade på Patricia som redan hade blicken fast på mig, hennes ögon berättade mer än hennes stela rörelser och jag visste direkt att hon hatade Fiona redan, så bra kunde vi läsa av varandra. 

"Hi Fiona, I've missed you baby!", log Luke ifrån sängen och rätade sig upp. Jag stirrade i evigheter på Luke innan jag insåg vad som just faktiskt hänt. 

---

Jag döör är äckligt trött så att jag ligger här å somnar när jag skriver. Jag ORKAR fan inte skriva längre, jag har sovit sjukt dåligt dom senaste dygnen från dagen skolan startade så min sömn är väl inte den bästa kanske. Anyhow.. Bättre litet kapitel än inget, eller?

 

Så, Fiona och Luke alltså.. Vilket sammanträffande? ;) Hur kommer Katelyn & Patricia ta det hela då dom vet att Luke aldrig viljat binda sig med någon riktigt, å när han väl verkar vilja det så är det FIONA av alla? but who knows? kanske är hon snäll? ;) kommentera gärna fina ni!!

 

 

 

Dagen var kommen. Idag skulle One Directions film ha premiär och jag skulle vara med. Dels var jag där för jobbets skull, det ingick i mitt schema att jag skulle befinna mig på plats och även se till att killarna kom dit i tid. Men också för att jag faktiskt fick förfrågan av Louis personligen om jag ville bli hans dejt. Jag hade till en början hamnat i chock, sedan insåg jag att jag inte bara kunde sitta där och le fånigt utan att jag behövde säga något, självklart tackade jag ja. 

Jag såg verkligen fram emot denna dagen. Jag skulle få träffa Louis familj för första gången och jag skulle förmodligen komma ännu närmare Louis. Gårdagen hade verkligen slutat super, bättre än förväntat. För att vara ärlig så hade jag ju inte en susning på att Louis ens skulle vara där. Hurvida vi var ett par än eller inte var oklart, vi hade tillsammans kommit överens om att vi skulle ta det lugnt ändå så betedde vi oss som om vi vore tillsammans med tanke på alla kyssar och beröringar som hände igår, först när vi löste allting och sedan när han följde mig tillbaka till hotellet, det var otroligt skönt att äntligen kunnat erkänna för mig själv att det var med Louis allt kändes rätt, jag hade i och för sig vetat det hela tiden men jag hade nästan varit rädd för vad framtiden visade. Det var dock igår som jag märkte hur jag inte kunde tänka så, när jag stod där bara några centimeter ifrån Louis så visste jag att det var honom jag ville ha, ingen annan. 

Jag tittade på mig själv i spegeln och kunde faktiskt idag känna mig skapligt fin. Klänningen var en utav mina favoriter som mamma en gång köpt i Paris, den var vit och enkel men ändå så betydelsefull. Ovanpå den så bar jag en svart skinnjacka med nitar på, det passade bra. Tyvärr fanns inte Lou på plats så att hon kunde hjälpa mig att välja kläder för dagen. Även sminkningen och håret fick jag fixa själv, men inte mig emot. Lou befann sig just nu tillsammans på Harrys hotellrum med de alla fem pojkarna för att fixa och styla dom inför ikväll. Det dröjde dock inte länge förrän Louis skulle hämta upp mig i den inhyrda limousinen, vi hade hållt kontakt på telefonen hela dagen men jag kunde verkligen inte vänta på att få träffa honom igen, jag saknade honom bara jag kommit innanför hotellets ingång inatt. 

Halv sex skulle jag gå ner mot lobbyn och självklart gjorde jag som jag blivit tillsagd av min 'pojkvän', jag visste inte riktigt vart vi stod än, men jag visste att Louis var min. Något jag var otroligt glad över. 

 

"Hi babe!", jag hoppade in i den avlånga bilen och satte mig på platsen bredvid Louis. Han hejade glatt, precis som de fyra andra i bilen också gjorde. Det enda Louis gjorde annorlunda var att pussa mig mjukt på kinden och berätta hur vacker jag var. Jag var väl medveten om att jag hade tur. Varken Perrie eller Sophia var välkommen in i bilen förrän efteråt, när allting var över. Dom hade med order ifrån min pappa och Paul behövts ta sig dit på egen hand och helt enkelt möta killarna på plats. Självklart hade det varit samma regel för mig om det inte vore som så att jag faktiskt jobbade med dom, det var mitt jobb att sitta här bredvid en otroligt attraktiv kille tillsammans med hans lika snygga bandmedlemmar. 

"Are you excited, then?", frågade jag glatt och vände blicken ifrån Louis och stirrade ut på killarna istället. Harry, Liam och Zayn satt i sätet mitt emot oss medans Niall, Louis och jag satt på andra sidan. Runt omkring oss fanns det fullt med livvakter och även Paul som nyfiket satt och lyssnade. 

"It will be really fun, I've already figured it out.", log Liam och tog upp mobilen. Jag nickade och lika så gjorde dom andra. Det syntes på varenda en att dom faktiskt var lite nervösa, det kanske dom inte skulle erkänna bara sådär, men lite nervositet hängde i luften allt. En snabb liten tystnad spred sig i bilen då alla utom Louis var fullt koncentrerad på sina telefonen, troligen i stort behov med att Twittra eller något liknande. Den lugna stunden varade dock inte länge förrän Louis öppnade munnen igen.

"Who do you write with, Nialler?", frågade han nyfiket och gjorde allt han kunde för att få titta på Nialls skärm ännu en gång, men vrångt vände Niall skärmen åt ett annat håll och irriterat låste han telefonen innan Louis hunnit se något. Självklart fick den blonda killens reaktion oss att reagera men ingen sade något utan bara tittade på en ganska så röd Niall. 

"It's no one, okay? forget it!", sa han medans jag kunde tyda ett litet flin på hans läppar. Min blick vandrade från Niall och tittade istället på Louis som i sin tur tittade ner mot min hand som låg på låret som nuddade vid Louis ena sida, bara att vara så här nära honom gjorde mig så otroligt lycklig. Han lutade sig emot mitt öra och med ens kunde jag känna hans varma andedräkt stutsa mot örsnibben. 

"I want your hands in mine.", viskade han. Hans rispiga röst fick hela mig att rysa till och utan att tveka så tog jag tag i Louis varma hand i min och för att vara ärlig så passade våra händer perfekt, här ville jag vara föralltid. Tyvärr kom jag snabbt tillbaka till verkligheten då Zayns taggade röst hördes i hela limousinen. 

"We're here!", jag tittade först på Zayn, sedan flackade blicken överallt i bilen till jag slutligen såg på Louis. Jag märkte då hur han redan tittade på mig med ett leende som bara smittade av sig. 

"Are you ready?", frågade han och fortsatte att titta djupt in i mina ögon. Jag nickade försiktigt, pustade ut och pressade mina läppar emot Louis innan dörren öppnades och höga skrik hördes, vi var framme. 

 

Dörren öppnades endast på ena sidan något som uppskattades då fansen troligen nog inte ville se mig det första dom gjorde när killarna klev ut ur bilen. Niall och Liam steg ut, följt av Zayn och Harry. Till sist tog även Louis ut stegen ifrån bilen och visade sig, skriken blev bara högre och högre och omkring dem så såg man blixtar som befann sig enda in i limousinen. Paul och jag stannade, dels för att killarna nu skulle bli fotade och sen också för att undvika kaoset. Jag hade någonstans inom mig trott att dessa skrik skulle försvinna lite svagt med tiden, men icke. Det snarare ökade och jag kunde verkligen inte sätta mig in i deras situation inför morgondagen då deras halsar förmodligen skulle tagit stryk. 

Ett tag efter att grabbarna försvunnit en bit ut på röda mattan så bestämde jag och Paul tillsammans att stiga ur bilen. Jag höll mig tätt intill honom medans jag log ett stort leende ut mot fansen som fortsatte att skrika. Vi ställde oss lite på sidan av och granskade hur killarna lyckligt poserade framför de minst femtio kamerorna som blixtrade i deras ansikte. Det var även inte bara One Direction som var på plats, i minglet som befann sig lite längre bort så såg jag flera olika kändisar. 

"Uhm.. Hey!", en röst hördes bakom mig och snabbt vände jag mig om. En blond, blåögd och väldigt vacker tjej stod framför mina ögon med ett leende som verkligen var to die for. Jag hade sett henne förut, det visste jag, men varifrån? "You're Katelyn, right?", frågade hon sedan och sträckte ut sin hand. Vänligt tog jag ut min högra hand och skakade den med den inte helt främmande tjejen framför mig. 

"Yeah, it's me. And you are?", log jag för att inte allt verka för opåläst. Hon fnittrade lite och nickade åt killarnas håll. 

"I'm Perrie, Zayns girlfriend.", förklarade hon och såg drömmande bort mot killarna igen. Hennes blick stannade där ett tag och jag fnittrade nervöst. Egentligen visste jag inte ens varför, det var ju trots allt hon som kommit fram till mig och presenterat sig, nu ville jag verkligen säga något. 

"Of course, you're in Little Mix, huh?"

"Yes, that's correct.", bekräftade hon malligt och nickade lite på hennes huvud där hennes fina hår var uppsatt i en hästsvans. "And I have to say this, you're really beautiful!"

"Oh, you too, honey!", svarade jag och vände blicken mot Paul som flinade lite på stället. Perrie berättade att hon skulle gå tillbaka till sitt band för att snart hälsa på killarna. Jag nickade förstående och vi sade hej då. 

 

Jag tittade nu mot Louis håll, till min förvåning hade han redan blicken på mig. Han log svagt medans han tog stegen emot mig, plötsligt kände jag mig väldigt pirrig i magen. Skulle han verkligen gå fram till mig nu? här framför alla? 

Mina ögon följde Louis steg enda tills han stod alldeles framför mig med det där nostalgiska leendet som jag aldrig fick nog av. 

"You have a good time, babe?", frågade han och tog sin hand i min. Förvånat besvarade jag hans händer som nu var inflätade i mina och jag kunde inget annat än att le, att fansens skrik blev ännu högde behövde jag inte ens kommentera, hysteriken fortsatte så att säga. 

"Very.", svarade jag och nickade på huvudet. Han skrattade lite svagt och släpade med mig bort igenom fansen som stod bakom en lång röd remsa som sade att dom inte fick gå längre fram. Jag kunde se hur Liam och Harry stod med en hel del fans och tog kort med dom, samt bjöd på autografer. Zayn stod lite på sidan av och pratade med Perrie, jag antog att de två tjejerna omkring henne var hennes bandmedlemmar också. Niall stod vid ett gäng repportrar och vart Louis skulle gå skulle jag antagligen få reda på just nu. "Where are we going?", frågade jag nyfiket medans hans hand om min blev alls hårdare & hårdare ju fler folk vi passerade. 

"You're going to meet my family.", konstaterade han och innan jag visste ordet av det stod vi mitt i en massa fullt med olika intervjuare, kändisar och familjer till killarna. Louis släppte min hand och jag hann knappt titta dit förrän jag insåg att han hade en tjej i sina armar. Hon såg ut att vara i 15års åldern så att bli svartsjuk var nog inget jag ens borde tänka på. "Katelyn, this is my oldest sister Lottie and Lottie, this is Katie I've told you about."

"A pleasure to finally meet you, Katelyn! I'm glad my brother have met someone beautiful like you!", sa hon och räckte fram hennes hand. Artigt hälsade jag på henne och efter det så var det även Fizzy, Phoebe och Daisy. Dom två små tvillingarna kunde jag verkligen inte skilja på men söta var dom verkligen, jag kunde se hur mycket dom älskade sin storebror. 

"You have a few fans outside here, I think they would be very happy if you went out there and at least waves.", log den blonda intervjuaren. Jag tittade på resten av killarna som redan ställt sig upp för att gå mot bakongen där Cloe, som hon presenterat sig för, pekat mot. Jag följde efter och precis som jag trodde hade mängden fans ökat i massor från när vi kommit hit. Vi vinkade lite glatt åt dom och ropade även några vänliga ord innan vi försvann in igen. 

 

"And what's the plan for today? what more we have to do before we'll be free?", frågade Niall exalterat när jag, inklusive resten av One Direction, Katelyn, Paul och Lou stod innanför ytterdörren som snart skulle leda oss ut på gatorna igen. Katie tog upp det lilla papperet hon hade i sin handväska och nickade lite för sig själv. Medans hon stod och beskådade det vita A4 papperet hon höll i handen så sneglade jag åt Louis håll, han stod bakom Zayn och Liam med blicken ner i golvet, själv himlade jag med ögonen samtidigt som hjärnan jobbade för fullt, jag behövde komma på en plan för att fixa ihop Louis med Katie igen så vi kunde få tillbaka den spralliga gossen som alltid spred glädje. Jag skulle göra det också, med eller utan hjälp ifrån resten av bandet. 

"Actually this was the last interview and also your last work for today. You're free now Nialler.", flinade hon och knölade ner schemat i sin väska igen. Perfekt. Niall tjoade och vi andra skrattade åt hans glada humör, var det någon som visste hur man skulle pigga upp oss så var det verkligen våran blonda irlänning. 

"What should we do then? Perrie is with Little Mix and practice their dance moves to the tour which starts soon you know.", förklarade Zayn och tittade frågande på oss andra. Enligt honom var det en självklarhet att vi alla fem skulle umgås, sex med Katie som knappast kunde höra vad vi pratade om då hon stod lite längre bort och talade med Lou och Cloe. 

"Nah, sorry guys. I'm going home, I'm pretty tired and it's a big day tomorrow.", blickarna vändes snabbt mot Louis som stod en liten bit ifrån oss. Jag suckade och mötte Nialls blick. Sen när började han till och med undvika oss? 

"Go home and rest, get some sleep and I'll see you tomorrow bro.", konstaterade Liam, inte alls på ett sätt så att han verkade frustrerad över hur Louis betett sig det senaste dygnen, tvärtom, han lät gladare än vanligt. Zayn gav honom en undrande blick, liksom oss andra men vi valde att inte säga något. Istället klappade vi om Louis och lät honom gå, ville han inte umgås med oss så slapp han, det kanske inte var han det var fel på, utan oss?

"What's on your mind Liam?", det var först då som jag såg Liams hemliga flin på hans läppar och jag uppfattade då att han hade en plan, något som både Zayn och Niall redan listat ut för antagligen ett bra tag sedan. 

"I have the perfect idea. Louis refuse to talk to Katie, I don't even know why but it doesn't matter. We just need Louis down to the beach, you know.. The beach with the expensive bar?", vi hann knappt nicka innan han fortsatte, medans tittade jag mig omkring i det ganska stora rummet vi befann oss i - för att se om Katie fortfarande var en bit ifrån oss, vilket hon var, fortfarande i samma samtal som tidigare. "Well.. We'll text Louis and tell him that we need him to the bar because we have to tell something, then we just don't show up and we do the same with Katelyn, then they just sitting there in a very awkvard situation and have to talk to each other.", han log stolt åt sin plan och hela jag lyste upp, det var ju perfekt? att jag inte tänk på det tidigare. 

"You're a genial, Payno! That's perfect!", hojtade Zayn, kanske en aning för högt för vi märkte då hur Katie och Lou kommit närmare oss. Katie's leende var otroligt vackert och hela hon spred verkligen glädje, kanske var hon den perfekta tjejen för Louis, hon verkade lite av en gnutta bättre Eleanor faktiskt och det var svårt att jämföra någon med El. 

"What's perfect?", log den blonda tjejen som nu stod bredvid oss, hon höjde nyfiket på ögonbrynen och jag tittade nervöst på Liam. Jag ville verkligen inte sabba denna plan nu. 

"The bar at the beach here in town is open, we had thought to go down there, you're in?", frågade jag glatt och såg hur de tre killarna på höger sida om mig pustade ut samtidigt som dom gav mig en tacksam blick. 

"Would love to! thank you for asking.", utbrast hon och klappade ihop sina händer. "I'm just going home and change clothers.", förklarade hon och Liam nickade förstående, själv förstod jag bara inte meningen med flera klädesbyten per dag, var det så nödvändigt?

"No problem. I'll send you the adress to the beach and you can tell the cap-driver to leave you there.", log Niall vänligt och gav henne en kram. Hon nickade försående och kramade sedan om oss andra också. Lou följde med henne ut och nu var det bara att hoppas på att detta skulle gå vägen. 

"Well, that was easier than I thought.", skrattade Zayn och tittade åt vårat håll igen. Jag log ett brett leende medans Liam bara hummade. 

"With Katie, yes. How can we be so sure with Louis? he's very wrongheaded.", klagade han sedan och Niall nickade instämmande. Leendet på mina läppar utvecklades till ett svagt flin och jag bara himlade med ögonen.

"Let me text him and I can promise you that he'll be there."

 "Lou, are you coming?", jag stod framför spegeln och granskade mig noga. Idag hade jag inte gjort något speciellt med mig själv. Jag var så trött att jag inte ens orkade dra på mig Mascara. Puder var dock nödvändigt då jag såg ut som ett lik annars och jag behövde även sminka över de små plitorna kring min panna som uppstått under veckans gång. Håret var gjort på en fläta som jag därefter satt upp i en boll och till klädsel så fick det bli en tunn tröja med en enkel sjal utanpå, även om det var Augusti så var det ändå väldigt blåsigt här i London. 

"Yes, I'm on my way.", skrattade Lou och kom utspringade från toaletten. Jag log, tog min handväska som hängde på stolen bredvid mig och vände stegen mot dörren med Lou som släptåg, jag visste inte riktigt vad jag skulle känna just nu. Det skulle bli roligt att träffa killarna igen men jag var lite fundersam på hur Louis skulle agera, det var ju inte så att jag oroade mig för något, egentligen, det bara gjorde mig lite ängslig att veta att Louis kanske var besviken, arg eller sur på mig, med all rätt då såklart. 

 

Vi steg ur taxin och tittade oss omkring. Ja det var verkligen ett obebott område vi befann oss på och varken fans eller paparazzis syntes till. Pappa hade verkligen lyckats med en studio lite på sidan av och inga ljud eller rörelser kunde höras så långt örat kunde nå. 

"It's very fate and on the side of everything.", konstaterade Lou direkt när vi tagit våra steg in mot den gamla lokalen som fanns framför våra ögon. Utanför dörren var det som jag förväntat mig ett knapplås där man skulle knappa in den långa koden i, jag tog snabbt fram papperna och började leta efter koden som skulle hjälpa oss in i studion jag aldrig varit i. 

Jag slog in den sjusiffriga koden och ett klick hördes, jag var fort fram med armen på handtaget och drog upp dörren till både mig och Lou. Som vanligt så var det två vakter som stod innanför. Jag hade konstigt nog aldrig sett dom förr men jag antog att det var några som tillhörde managmentet i London. Hastigt visade jag upp brickan och fick tillåtelse att få komma förbi, lika så gjorde Lou och sedan var det bara att följa skratten och praten så hittade vi tillslut det rätta rummet där våra kollegor gjorde ljud ifrån sig.

 

"Hey Katie and Lou. How was your night?", frågade Liam glatt när han sedan mötte oss i en kram direkt han fick syn på oss. Jag log svagt och försvann fort ut ur Liams omfamning och tittade sedan över rummet för att titta om Louis befann sig där och visst gjorde han det, mitt emot Zayn och bredvid Niall satt en Louis som verkade djupt inne i en smskonversation på mobilen. 

"Really great, the room is quite big and me and Katie had a good time yesterday.", hörde jag Lou säga bakom mig medans jag tog ett djupt andetag innan jag bildade ett riktigt oäkta leende för att inte verka tvär. Faktum var att se Louis så nedstämd och konstig gjorde mig verkligen ledsen, jag kunde inte förklara det med ord men det var något med Louis som absolut påverkade mig. Var han ledsen så var jag det, var han glad så var jag det, that's it. 

"So.. What's on our shedule today then?", frågade Harry lite roat ifrån fotöljen han bekvämt satt i. Jag tittade mer ett lite äktare flin på honom och skakade på huvudet medans mina armar vilade i kors på mitt bröst. 

"That's something you'll already know, Styles!", varnade jag och spände ögonen lite. Han skrattade, vilket även Niall och Zayn gjorde. Liam var redan i någon konversation med Lou bakom mig om hur hans hår skulle vara till morgondagen så han hade inte alls tid med att lyssna på vad vi sade. 

"Well, now when we have you with us, we don't need studying our schedule, you know.", sa Niall lite flirtigt, på ett sätt som bara han kunde göra. Jag fnissade och tog sedan fram mitt eget schema för dagen. Idag skulle dagen erbjuda tre intervjuer till den stora dagen imorgon då killarnas film This Is Us skulle ha premiär här i London, även deras familjer och vänner skulle vara på plats, inklusive mig själv. 

Jag förklarade det noga och de alla fem, till och med Liam hade slitit sig från samtalet med Lou för att lyssnat på dagens planer. Jag tog dock inte med den lilla detaljen om premiären imorgon för det hoppades jag innerligt att dom visste redan. Men för att vara på den säkra sidan så bestämde jag mig ändå för att fråga, Liam fick jag ju bekräftat för mig för några minuter sedan att han kommit ihåg det, det var ju frågan om resten av One Direction haft minnet uppdaterat. 

"Do you guys know what a day it's tomorrow then?"

"Of course!", svarade dom allihopa i kör och Liam sprang om mig för att bokstavligen slänga sig över Niall och Louis i soffan. "How can we not remember? our movie have premiere for gods sake!", sa Zayn skarpt men ändå exalterat.

"Yeah, actually I'm really excited. It will be so fun to see our family again!", yttrade Louis, första gången sedan jag kom innanför denna dörr och förvånat lät han väldigt glad också. Men det såklart, visste man att man äntligen skulle få träffa sin efterlängtade familj och flickvänner så förstod jag dom. Louis vägrade dock att titta åt mitt håll utan han behöll blicken på killarna hela tiden.

"Yep, come on guys.. You'll be on the first interview in an hour and I guess Lou want to style your hair first so let's get ready!", konstaterade jag medans jag slog ihop händerna så en klapp bildades. Harry var den första som reste sig upp och satte sig framför spegeln och stolen som fanns på sidan om mig. Lou började direkt packa upp sina hårprylar och kammade först till hans krulliga bruna hår.

"Oh Harry, your hair is an absolute mess.", klagade hon suckande och fuktade det med lite vatten hon hade i en slags hårspruta som fuktade håret. 

Det gick åtminstonde bra och när Harry fick sitt hår som han ville ha det så var det Nialls tur följt av Louis, Liam och till sist Zayn. Eftersom vi inte hade så mycket tid så blev det inga speciella hårfixeringar, men jag måste säga att Louis slog dom alla fyra andra killarna tillsammans. Hans intensiva blick, det tunna håret som täckte pannan och den vita tröjan han hade på sig klädde honom verkligen och han såg som vanligt ut som en gud, det var svårt att släppa blicken ifrån något så vackert. 

 

En timme senare så satt vi inne i centrala London för den första intervjun för dagen. Killarna var taggade inför morgondagen och var mycket glada, det gladde mig verkligen att Louis var glad och lycklig, men det tog även hårt i mig att veta att jag inte längre var anledningen till det. En sak som också var svårt var att se om han verkligen menade det glada leendet han hela tiden gav kameran eller om han fejkade det. Det var svårt att bedöma denna gång, även om jag alltid brukade kunna se på folk om något var fel. 

"So, how does it going? with Louis and that.", frågade Lou när vi stod lite på sidan av medans killarna pratade för fullt med den manliga intervjuaren bredvid dom. Jag suckade och fortsatte att ha blicken på grabbarna. 

"He doesn't care anymore.", svarade jag kort och kände då en varm arm omkring min axel. Lou lade hastigt huvudet på den för att sedan sucka hon också. 

"Love isn't always easy.", konstaterade hon men fortsatte fort. "But never give up. If you really like Louis, you have to talk to him. Tell him that everything is a misunderstanding and that you miss him, you know. He will probably understand, even if you don't wanna be together right now, I know you can be it later. You're like two puzzle pieces. You belong together.", log hon och gav mig sedan en puss på kinden. Jag log rodnandes och tittade menande på Lou som tittade allvarligt på mig. 

"Do you really think so?"

"Oh honey, I know that.", bekräftade hon och drog mig lite hårdare in emot henne. Jag tittade lite suckande åt killarnas håll och såg nu hur Louis ansikte bleknade lite, men ändå behöll han leendet. I det ögonblicket insåg jag att hela det där underbara leendet var påmålat, trots det så var det något av det finaste jag sett. 

Har ni haft ett bra lov? vad har ni hittat på? 

 

Lär tillägga att jag VET att dessa tidsinlägget varit sega och att inget drama skett, men jag lovar er att det kommer, med tiden. Redan i NÄSTA del kommer det in lite kärlek kanske ;)

 

En till sak är att imorgon kommer jag ha en tävling om en karaktär här på min blogg, ni Niallgirls kommer troligen inte bli besvikna ;) håll utkik.

 

Efter den korta flygfärden så var vi framme i London, eftersom vi valt att åka ett flyg utan några som helst stopp och körde direkt dit så var vi redan i London en timme senare. Det blev en riktigt kort flygtur för våran del men lika bra var väl det. 

Det var dax för avgång och jag höll mig tätt intill Zayn och Niall för att inte tappa bort mig bland de skrikande fansen och de andra passagerarna på flyget. Hur mycket vi än försökt att hållt våran resa till huvustaden hemlig så visste fansen ändå vart vi befann oss, vilket för killarna kanske var väldigt roligt men som för en annan var ganska obehagligt. Jag, Lou och killarna gick innanför de alla vakterna som gick omringad framför oss och det var faktiskt väldigt trångt, ändå så var det ju det här livet dom levde i och jag kunde inte göra något åt det.

"Okay guys, do you know the schudule for the week?", sa jag tillräckligt högt för att överrösta skriken. Harry nickade framför mig och lika så gjorde Liam. Louis tittade som vanligt inte åt mitt håll och Niall tillsammans med Zayn verkade inte ens lyssna. "Today we're free for to recoup us and just relax, tomorrow we start to work and we collected together in the studio in this adress about 9am tomorrow, got it?", frågade jag och började dela ut de små lapparna pappa tidigare idag printat ut. Eftersom vi just nu stod still på stället medans flygplatspersonalen försökte avspärra stället så var det ett perfekt tillfälle för att ge killarna information. Dom alla fem tog vänligt emot lapparna och nickade på huvudena. 

"Okay.. I'm going home to Perrie now but I'll see you tomorrow guys!", berättade Zayn och fick med sig en vakt bakom sig när han ganska så snabbt gick igenom folkmassan för att fort hinna ut till svängdörrarna. Jag visste att dom alla skulle hem till sig så därför sa jag bara hej då och lät killarna försvinna en efter en. Tillslut blev det bara jag och Lou kvar på platsen då Louis tog med sig två vakter och gick iväg, bakom sina svarta glasögon kunde jag ändå tyda på att något var fel, jag ville veta vad, jag ville ha tillbaka den glada Louis, men något sa mig att det inte skulle bli så lätt. 

"Lux and Tom are at Tom's parents this week, I don't wanna be alone in our house. Do you mind if I'm join you to a hotel and living with you?", frågade Lou och gav mig en liten putt i armen. Jag log överdrivet mycket åt hennes fråga och jag ville inget hellre än att dela rum med Lou, dels för att hon var så otroligt omtänksam och cool, men också för att slippa vara ensam. Jag hade inte riktigt sett fram emot att bo i ett stort hotellrum ensam precis, som dessutom hade två sängar så det passade ju bra. Jag förstod bara inte varför pappa beställt ett sådant stort rum till mig ifrån början, men nu kom det ju till nytta i alla fall. 

"A pleasure to have you like my room mate.", konstaterade jag medans vi gemensamt gick ut från den überstora flygplatsen. Vi kallade direkt på en Taxi så fort vi kommit ut på vägarna med skrikande fans efter oss. Vad ens dom ville oss var ganska konstigt, vi var ju inte känd över huvud taget, liksom. 

I bilen gav jag den kvinnliga chaffören ännu en lapp med adressen till hotellet på eftersom jag nästan inte visste nånting om London och dess gator så var det lika bra att ge henne adressen istället. 

 

"Wow, what a place!", utbast Lou så fort vi kommit innanför dörren till vårat gigantiska rum. Jag kunde inte göra annat än att hålla med, det var verkligen fint med en otrolig utsikt över Londons hus och centrum. Visst var det annat än att vara i Manchester allt. Uppmärksamt granskade jag först rummet med de två sängarna i och även den stora TVn som satt i någon slags stor, brun byrå som täckte hela väggarna mitt emot sängarna. Sedan gick jag vidare in till toaletten som både hade dusch och bubbelbadkarl. Ja, jag visste direkt att jag skulle trivas här och med Lou som sällskap så var jag nästan säker på att denna vecka skulle gå bra, och fort om inte annat. 

"So.. Go out and get some shopping maybe?", föreslog min nyblivna rumskompis medans ett leende låg placerat på hennes läppar. "It feels like it was years ago I was here, even though it was like two weeks ago.", skrattade hon och tog tag i sin handväska som hon sedan hängde på axlarna. 

"I'm so in for shopping!", konstaterade jag och slängde resväskan jag haft i handen, på ena sängen som nu blev min. Sedan började jag plocka ur de onödiga sakerna som smink ur mitt handbagage och stoppade sedan ner min mobil, kortet till hotelldörren och min plånbok, sedan var jag redo att shoppa loss. 

 

"Oh this one was soo sweet.", yttrade jag i en äckligt ljus röst. Jag höll upp ännu ett litet klädesplagg som tillhörde ett barn. Vi hade varit in i alla olika affärerna redan och för att avrunda våran tur i gallerian så avslutade vi med att titta på lite barnkläder till lilla Lux, åh vad jag saknade den lilla krabaten. Jag kunde verkligen inte sätta mig in i Lou's situation då jag saknade den lilla tjejen väldigt mycket - hur saknad var hon inte då av sin mamma? "I'll buy it for her!", noterade jag och la sedan ner den i den röda korgen jag hade i armvecket. Det var en gullig rosa klänning med Angry Birds på, den var verkligen supersöt och jag visste hur Lux älskade just Angry birds.

"She doesn't requires more clothers basically, but she love it and I haven't seen her for two weeks now and it hurts.", sa Louise med ett oäkta brett leende. Jag förstod henne ganska bra och sa därför inget mer än det, jag bara nickade och tillsammans gick vi vidare till nästa hylla med barnkläder och skor. 

 

Dagen hade gått ovanligt fort. Det hade blivit en slags killfri eftermiddag med endast shopping och tjejsnack med Lou. Det var kul att vi kunde komma så bra överens, hon var ju trots allt som min storasyster då hon var ungefär i Veronicas ålder, ändå så gladde det mig att hon var så mogen för sin ålder, hon hade ju faktiskt ett barn på två år. Jag log åt tanken att jag snart skulle bli moster till ett litet barn jag med, åh vad underbart. 

Eftersom vi åt ute så var jag varken hungrig eller något annat så även om klockan bara var runt åtta på kvällen så var jag ju trött efter flygresan och även en dag ute på stan. Lou själv låg och skypea med sin familj på toaletten och jag hade satt mig i sängen för att inte störa medans jag borstade mina tänder. 

Även om det varit skönt att inte ägnat ens en tanke på Louis under tiden vi shoppat så kom känslorna ikapp mig nu på kvällen, allt jag tänkte på var gårdagen, smset, samtalet och hur konstigt han betedde sig idag. Det var verkligen inte likt honom att vara så dyster och tyst. 

Jag rusade in till badrummet, spottade ut tandkrämen och tvättade rent mitt ansikte innan jag sedan sa godnatt till Lou och även Lux som fanns i webbkameran på skärmen, sedan var det att krypa ner i den otroligt fluffiga och sköna sängen hotellet bjöd på. Jag pluggade in mina lurar i mobilen och lät listan med lugn musik höras in i mina öron medans jag slöt ögonen. Den var strax efter åtta och jag visste ju att det var omöjligt att ens kunna sova nu, hur mycket jag än försökte. Men blunda och leva mig in i min egen värld ett tag kunde ju aldrig skada.

 

En duns hördes som gjorde att jag öppnade mina ögon. Det var mörkt i rummet så jag var snabb att tända den lilla lampan på nattygsbordet bredvid mig, till min förvåning så såg jag ingen alls, förrän jag tittade ner på golvet och såg Lou ligga där, alldeles stel. Det såg så roligt ut att jag inte ens kunde låta bli att hålla skrattet inne. 

"What the hell are you doing there?", frågade jag mellan skrattattackerna. Hon rodnade lite innan hon sedan reste sig normalt igen. Till min lättnad så föll hon lika lätt in i skrattet igen. 

"I fell on the ground when I was trying to sneak because I didn't want you to woke up, but you probably did.", skrattade hon och gick raka vägen mot sin säng. 

"Nah, I didn't properly sleep. I couldn't.", förklarade jag och vände mig mot sängen där Lou låg. Hon nickade förstårligt och kröp under sitt täcke hon också. Hon såg ut att tänka på någonting men jag hade aldrig tanken på att fråga vad det var utan hon släppte bomben själv. 

"I've know these boys since X factor, I know them all pretty well and I see when something is wrong. I haven't talk about this lately today but I have to ask.. Is there something wrong between you and Louis? I've seen you before and I can almost know that something is wrong.", konstaterade hon och fortsatte att titta på mig. Jag blundade lite och började berätta om gårdagen, vilket förvånade mig eftersom jag inte ens berättat det för Luke, Patricia eller Jonathan. Lou verkade i alla fall förstå min situation och försökte trösta med att hon skulle gjort samma sak, alltså åkt därifrån om hon läst ett sådant sms. "You really like Louis, do you?"

"Yes I do. But I don't think I'm ready for a relationship yet and I'm afraid that Louis probably hate me now. Even though he said in the phone yesterday that everything was okay so.. I doubt that, he's all not fine and even me can see that.", sa jag ganska så nedstämt och la händerna under huvudet. Lou suckade lite förstående och såg lika fundersam ut som jag själv. 

"Go to the work tomorrow and see if he's as usual, if he doesn't, you have to talk to him again, you know.", sa hon stöttande och gäspade stort. Jag log och nickade.

"Yes, you're probably right.", sa jag och stängde mina ögon för säkert femte gången inom denna timme, fast denna gång hoppades jag på att sömnen var på min sida. 

---

I nästa kommer killarna in igen. Tyckte det var lite kul att skriva om Lou, hon får sällan vara med i mina noveller så here you go! Iaf, har sagt det förut men säger de igen. Jag tar det försiktigt med Louis och Katelyn! Kanske slutar dom bara som vänner?;) haha,nobody knows (; Vad tyckte ni om kapitlet? 

 

Louis gjorde mig som vanligt glad med sina ord, det gjorde han. Men allt var helt kaos i mitt huvud. Att veta att Louis gillade mig tillbaka var bara för mycket att ta in, aldrig hade jag riktigt kunnat sätta mig in i situationen att han faktiskt gillade mig mer än som en vän, som jag kände för honom, men samtidigt så oroade det mig mycket. Jag skulle aldrig klara av denna press som jag visste skulle komma. Som hat ifrån fansen, visas dagligen i medier, men framför allt så var jag rädd att om jag någon gång skulle våga sjunga framför människor, så skulle alla helt enket tro att jag utnyttjade Louis för berömmelse, vilket var det sista jag ville. Hade jag känt Louis innan han var känd så hade jag gillat honom lika mycket då. Sedan var det pappa, under bilfärden hem hade jag tänkt mycket på vad pappa sagt tidigare. Han var nästan skyldig att försvara Louis och killarna om dom var ledsna, han skulle vara som en slags extrapappa till dom som killarna skulle kunna gå till och be om råd med jobbiga frågor, men samtidigt så var han ju min far, han skulle även stå på min sida. Hur skulle han då göra i tillfällen som dessa? vems sida skulle han egentligen stå på?

"Have you pack your bag, honey?", en knackning på dörren hördes och jag kände så väl igen den. Mammas välkända röst som precis som alltid var lugn, det var så skönt att veta att hon alltid fanns där för mig, även om jag inte berättade något för henne så visste jag att om jag behövde det så skulle hon lyssna.

"Yeah, but I'm not ready yet.", sa jag och tittade ner på den halvpackade resväskan som låg på sängen. Dörren öppnades och in kom mamma, hon hade ett leende på hennes läppar som hon alltid hade och jag såg i hennes ögon att hon döljde något.

"Actually, you have visit.", jag höjde ögonbrynen och tittade lite frågande på henne, sedan på min armklocka på armen, den var kvart över fem. "Maybe at least one of them can help you pack.", sa hon innan hon blinkade med ögat. Hennes steg ökade mot mig och jag fick en snabb puss på kinden innan hon lika snabbt som hon kommit in var ute. Jag ruskade lite på huvudet innan jag fortsatte att vika ihop mina olika linnen som skulle följa med till storstaden.

Höga ljud hördes utanför rummet och jag kände så väl igen skratten som ekade i trappan, jag stoppade mig själv med att vika kläder för att istället rusa tvärs över rummet och ut genom dörren där jag mötte precis dom jag hade förväntat mig. Jonathan, Luke och Patricia, åh vad jag hade saknat dom, speciellt mina två favoritkillar.

"We heard that you're going to London tomorrow so we couldn't let you went there without a last goodbye and a movienight.", Luke visade fram två filmer han hade i handen medans Jonathan visade sin Cola i handen, samtidigt som Patricia höjde upp en chipspåse.

"Oh, yeah. Exactly was I need now.", sa jag och sträckte ut mina armar. Innan jag hunnit sagt mer så var jag i Jonathans armar då han lyfte upp mig varsamt och bar mig in i rummet igen, jag skrattade och lät honom bära mig till sängen.

"But before we're watch any movie, you have to help me to pack for tomorrow.", beodrade jag med ett flin på läpparna då jag visste att killarna verkligen kunde hjälpa mig med allting jag bad om, utom just att packa till olika saker.

"Oh no, Pat can help you with that.", klagade Luke och la sig ner i min stora dubbelsäng som vi alla fyra fick plats i. Patricia skrattade roat och tittade på resväskan som tog över halva sängen.

"No worries, I'll help you myself. These two boys over there is to lazy for everything today, I don't know what's wrong with them.", log hon och började ta upp ett par jeans som hon sedan vek fint.

"Hey! We had actually the years most importants matches yesterday, we're tired!", hojtade Jonathan från skrivbordstolen någon meter ifrån oss som han först av alla tagit. 

"Yeah, right.", skrattade jag och fick även med mig Patricia till att skratta. Att ha en tanke på att jag inte skulle träffa någon av dessa klantskallar på en vecka gjorde lite ont i mig, men samtidigt så var det ju bara en vecka. I och med att Collin och grabbarna hatade varandra så kunde jag aldrig vara med dom samtidigt, vilket bara ledde till att jag träffade dom mindre. Tur att Luke och Jonte tränade så mycket att dom inte tänkte så mycket på det, dom hade helt enkelt inte så mycket tid över till att sakna människor. 

"I'm actually pretty glad that you broke up with Collin.", konsaterade Jonathan, som om han läst mina tankar. Patricia bara ryckte på axlarna medans Luke nickade instämmande. 

"Yeah, I've never like that kid. And when Pat told me what happend I was like in shock. I became so angry.", flinade Luke och la armen över mig på sängen där vi satt. 

"Yes, but now you're free and can be together with Louis, huh?", det var nu Patricia som öppnade munnen medans hon blinkade med ena ögat. Jag hade ju faktiskt inte berättat om min och Louis lilla händelse tidigare idag, och jag ville helst slippa det också då vi faktiskt löst upp de mesta, men den lilla incidenten om att jag och han inte skulle bli något ville jag inte tala om, för innerst inne så ville jag ju att det skulle bli vi någon dag. 

---

Ytterst missnöjd med denna del ska ni veta. Jag hoppas ni iaf gillade den lite och så vill jag meddela ett fett GOTT NYTT ÅR! 

Hur har erat år varit? Kommentera gärna :) 

 

 

 Resten av hemfärden rullade samtalet på. Louis var som vanligt högljudd, glad och spontan så han fick mig att skratta utan att ens tänka på det själv. 

"You wanna follow to my place? just watch any movies and relaxing?", föreslog han sedan och vände huvudet mot mig för ett ögonblick. Personligen lät det som en väldigt bra idé, få spendera ännu en dag och kväll med Louis ville jag mer än gärna och jag älskade sättet han alltid bjöd in mig i saker som han gjorde hela tiden.

"Ah. Mom and dad ain't home for sure anyway so why not?", sa jag och ryckte på axlarna. Jag tycktes tyda ett leende pryda hans läppar för ett ögonblick innan han harklade sig lite. 

"Katelyn is a pretty unusual name, where have you got that from?", frågade han sedan och svängde upp för en backe, åt motsatt håll ifrån mitt hus. Jag log lite åt tanken och tittade lite frågande på Louis, varför hade han tänkt på det just nu? det var i alla fall ganska roligt så varför inte svara ärligt på en gång. 

"My moms grandmothers name was Katelyn, they thought I'd be the same famous as she was when she was in my age but they thought wrong. Instead it was Katherine as got that talent but they didn't know it until we grew up and then it was to late to change our names.", flinade jag lite och tittade på killen som satt fokuserad på vägen. Det var ju faktiskt sant, mamma och pappa hade trott att jag skulle bli den talangfulla av oss i familjen och det var ju anlednigen till att jag blev döpt till mitt namn, men namnet kom ju tyvärr på fel flicka. 

"You're very talent, Katelyn. Stop saying that you aren't.", eftersom jag visste att det inte ens var någon idé att säga emot Louis då han bara skulle bli irriterad och få mig att tänka på min syster så lät jag bli att kommentera det och lät honom tro det, fast jag visste ju att ingen någonsin skulle kunna bli lika bra som Katherine, inte i mina ögon och öron.

 

"We're home alone for a while anyway, the lads are coming soon, I think.", skrattade han och slängde av sig sina svarta skor på skohyllan i Harrys hus. Jag hade nästan glömt bort att Louis och killarna, förutom Harry hade något hem här i Manchester, att dom hade hus i London allihopa, det visste jag, men nu skulle dom ju trots allt jobba med mina föräldrar, och förhoppningsvis mig också, i två år så ett eget litet krypin skulle nog aldrig skada. 

"Aren't you supposed to buy something own soon or are you going to live at Harry's in this two years?", retades jag och ställde mina lite högre klackskor på hyllan bredvid Louis skor. Han flinade bara och tyckte på axlarna. 

"Yeah it's really hard to be five different people in the same house for so long, but we all have took a look for something new here in Manchester and yeah, I've found some great apartments actually.", förklarade han med ett leende på hans läppar. Jag nickade förstående och gick efter Louis in till TVrummet. "Tomorrow when we're fly to London again we're sleeping on our own flats, are you sleep on a hotel or do you wanna sleep over with any of us? because I've a guest room if you want to borrow it.", det här med vart jag skulle sova veckan i London hade jag inte alls tänkt på, jag hade nog inte ens tänkt över huvud taget. Packningen hade jag inte ens börjat med och när jag väl står där framför resväskan på kvällen så ångrar jag nog att jag tillbringade dagen med Louis istället för att packa, men för tillfället så kändes allt så bra.

"If it's okay I can sleep in your place.", sa jag osäkert och tittade på Louis som bara log.

"You have to stop with those 'if it's okay' sentences. I'd never ask if it wasn't okay, right?", frågade han och det vackra leendet på hans läppar ändrades snabbt till ett busigt flin. Jag himlade med ögonen och lipade åt Louis som bara skrattade. 

 

Det var meningen att vi skulle se film, men det blev nog allt annat än att se film. Till en början så åt vi rester ifrån gårdagens mat medans vi pratade om allt möjligt. Allt från familj till karriär. Med tiden kom vi in på lite privatare saker, saker som vi tidigare inte pratat om så mycket. 

"What's your dream? what do you really want to do when you grown up, have kids and things like that?", hans fråga fick mig att tänka till. Jag visste ju precis vad jag ville hålla på med i framtiden, jag var bara osäker på om jag skulle framställa det för Louis, även om han visste mycket om mig så ville jag inte riskera att öppna mig allt för mycket, med tanken i bakhuvudet att Louis en dag skulle lämna och aldrig mer komma tillbaka. 

"Uhm..", svarade jag osäkert och hjärnan jobbade för fullt för att komma på något bra att säga. Tillslut orkade jag inte tänka längre, det fick bli som det blev, jag följde bara känslan och ville inte ljuga för honom. "I want to be a singer, help people succeed and get happy. One day I might take over my parents business and work with other celebrities.", förklarade jag och drog efter andan i en suck. "But that's my dream. My parents look at me like I'm a model and nothing else. In their eyes I'm nothing else than that and you heard today what a pro photographer told me.. I'm not a model, so what am I basically? I'm not a model, not a singer and not good enough, what am I?", frågade jag nästan panikslaget och tittade rakt in i Louis ögon. Han skakade på huvudet och satte sig ordentligt upp. 

"Firstly.. You can actually luck out with your dreams. You sing like a god and play instuments good too, you're kind to people and always want everyone their best, you're a good person. You can succeed if you just want to and believe in yourself. Secondly, don't listen to what Fiona told you, you're beautiful and she's just jealous. Your parents are right, you can also be a model because you're very pretty and so is your body.", hans ord fick hela mig att rodna, än en gång hade Louis Tomlinson fått mig att rodna och till och med lyckats fått mig att höja mitt självförtroende ett snäpp till, han visste precis vad han skulle säga och det fanns verkligen ingen bättre person än Louis, aldrig hade någon sagt så till mig tidigare, inte ens mina tre allra bästa vänner.

"I'm afraid that if I'm gonna take the chance to change my life, I'm gonna shame myself in front of everyone and people will start talking behind my back all the time, I'm then not only the girl as has lose her sister, or she who has the most famous family at the moment, I'm then even the girl as can't sing and want to be like her dead sister, you understand?", frågade jag och jag hörde hur min röst sprack, jag var verkligen obekväm med att prata om mina inre tankar, men samtidigt så kändes det som en läppnad över att få ha sagt det till någon. 

"Don't worry about those people who talk behind your back, they are behind you for a reason.", log Louis stolt och sträckte ut sina armar. Jag bredde mitt leende lite jag också innan jag sedan hoppade in i hans famn. "You're not a bad singer, you're almost a professional one, you should just know how many companys who would die for a talent girl like you, Katie!", sa han och hade det största leendet på sina läppar, något som återigen fick mig generad, men samtidigt känna sig lite stolt. 

"You're the best, Louis. I'm so really glad that have you as my friend.", sa jag och kramade åt han hårdare. Hans tag om mig slappnade av lite och med det så förstod jag att det var dags att släppa. 

"I'm just going on the toilet.", sa han och hoppade ur soffan. Jag tittade på min armklocka och såg att den redan var halv fem, kanske var det dax att dra sig hemåt snart?

Mobilen på rumsbordet vibrerade plötsligt till och en skärm lyste upp, nyfiket tittade jag på displayen och såg ett namn jag inte riktigt hade förväntat mig där. Fiona, vad tusan ville hon? även om jag visste att det var fel så kunde jag ändå inte hjälpa att dra fingret över skärmen och läsa hela smset, där det även fanns en bild med.

 

From: Fiona, photografer

 

Bilden föreställde Louis med ett leende från tidigare idag, visst hade hon rätt, Louis leende var verkligen to die for, men det tillhörde mig. Även om Louis ännu inte var min, och skulle antagligen inte bli heller, så ville jag inte ha någon annan än Louis. Detta sms gjorde mig ytterst upprörd och att veta att Louis haft någon slags affär med henne tidigare var bara tragiskt. Han hade setat, mitt framför mina ögon och berättat vilken idiot hon var, ändå så verkades det där smset förklara allting, egentligen. 

Jag ville inte höra Louis fåniga bortförklaring och bestämde mig då för att åka hem, jag kunde höra toaletten spolas och därmed reste jag mig snabbt upp för att sedan springa till hallen. Skorna hann jag inte ta på mig, så jag bar dem i handen och skyndade mig ut till bilen. Med tårar i ögonen åkte jag ilsket ifrån Harrys hus och känslan av att jag gjort bort mig med att bara stuckit kom ifatt mig. Nu skulle Louis antagligen hata mig då jag aldrig lät honom förklara. Men samtidigt ville jag inte ha någon förklaring heller, det var ingenting mellan mig och Louis, han hade ingenting att förklara, han var inte skyldig mig det. Ändå gjorde det så fruktansvärt ont att läsa det där smset. Det äcklade mig faktiskt. Ännu ondare gjorde det att veta att jag skulle tillbringa en vecka tillsammans med Louis eftersom jag praktiskt taget lovat att följt med nu.. Eller skulle jag stanna hemma istället, nu när jag ändå hade chansen att backa?

---

Aha, lite drama kanske? ;) Tror ni hon följer med eller stannar hon hemma? Kommer Louis och hon att reda upp saker och ting? 

 

Att ligga här bredvid Katelyn kändes mer än bra, jag älskade hennes doft och närhet, de senaste dagarna hade jag inte kunnat gjort annat än att tänka på henne och ärligt talat så hade jag en obehaglig känsla inom mig, den var konstig och pirrig på något sätt, magkänslan var inte den samma som förut och vad det var kunde jag inte riktigt sätta fingret på. 

"How much is the clock?", frågade Katie efter ett tag och tittade upp mot mig. Hon hade insett att det kändes konstigt att jag låg på hennes bröst och ville hellre ligga på mitt istället, & inte sa jag nej precis. Jag visste inte riktigt hur mycket klockan var men jag kunde uppskatta att den var runt tre - halv fyra då jag slutat jobbet runt två på eftermiddagen och här hade jag nu varit i åtminstone en timme. För att bli säker på min gissning i huvudet så tog jag upp min mobil för att se vad klockan visade, min gissning var inte långt ifrån svaret då visaren visade 15.46 för att vara exakt. Jag visade henne skärmen och fick tillbaka en nickning. 

"Have you been out today? It's a lovely weather.", konstaterade jag för att komma igång med den trista samtalskonversationen vi hade. För det var sant, dagen i Manchester hade bjudit på en massa sol och hög värme, det var ganska tråkigt att sitta inne en hel dag då, även om jag inte direkt klagade ändå, jag tillbringade gärna dagen inomhus eftersom med Katie så kändes allt verkligen bra. 

"Yeah, mom told me when she went to you.", suckade hon och himlade lite med ögonen. Jag flinade och strök henne över håret. Jag kunde dock inte bli ledsen över att hon nu var ute på marknaden igen, det vill säga - singel. Men tanken av att Collin faktiskt skadat henne gjorde mig otroligt upprörd, kvinnomisshandel var något som verkligen borde stoppas. Eller misshandel över huvud taget förresten. "You want to do something?"

"Actually me and the lads are gonna take a swim in Harry's big pool later. Play volleyball and stuff like that. It would be a pleasure if you can join us.", förklarade jag med ett litet leende på läpparna. Jag visste att killarna tyckte bra om Katelyn och dem hade sagt ett x antal gånger om hur tråkigt det var på jobbet utan henne, deras attityd mot Katie och när dem talade om henne antydde en hel del om deras åsikter om henne, vilket gjorde det bara enklare för mig att veta att hon var den perfekta för mig. Det var alldeles för svårt att dejta någon tjej om en utav oss inte kom överens med flickan i sig, det hade ju visat sig tidigare. 

"Uhm.. Yeah, if it's okay of course."

"I'm sure it is. Why would I even ask you if you're not invited?", flinade jag och gav henne en liten retsam putt åt sidan. Hon fnissade till och ryckte på axlarna. Jag tittade ner och mötte hennes blick, hennes grönbruna ögon verkligen sken upp och när hon bet sig sådär tveksamt i underläppen så kände jag bara hur jag ville pressa mina läppar emot hennes, men det skulle bli helt fel. Hon hade precis gjort slut med sin pojkvän och allt skulle förstöras om jag gjorde vad hjärnan ville. Katie såg fundersam ut i flera sekunder innan hon tillslut tog sig an med att fråga. 

"Can my best friend Patricia follow us? She doesn't have to but I'm literally sure that she'd be happy.", log hon med detdär breda, leendet som fick fjärillarna i min mage att göra volter. 

"Of course, I'll just text Harry and tell him that two more people will be with us.", yttrade jag medans mobilen fort slank ur min ficka för att skicka iväg ett enkelt meddelande till min krullhåriga bandmedlem. 

 

To: Harry Styles (private)

 

"So.. What where are you working and what are you doing?", frågade jag nyfiket när vi alla satt till bords och hade precis ätit upp den välgjorda potatisgratängen och köttet som våran egna Nialler gjort på grillen. Patricia sneglade på Katelyn innan hon svarade. 

"I'm working in a bakery and as a model too.", svalde hon och tittade generat ner i bordet. Harry tittade intressant på henne och det var även han som tog över ordet. 

"I was also work in a bakery before I was putted in a band with these four boys. And I could actually guess you were a model, you looks like one.", sa han med sitt vanliga leende och en flirtig attityd, något som fick oss andra, inklusive Patricia, att breda på läpparna. 

"Come on babe, you can't sit there all day!", Patricia försökte efter femte gången att få ut mig från fönstret jag satt i och bara stirrade ut, men lika som det fyra andra gångerna så misslyckades hon totalt. Jag hade inte tanken på att flytta på mig då, så var för nu? "You can at least tell me what's going on, huh?", hon lät så självsäker, som om att ingenting var hennes fel, men egentligen var ju allt hennes fel, men arg kunde jag bara inte bli på henne. Inte på min Patricia. 

"I can tell you, Pat, and I'm gonna do it now. Your freaking friend as was my boyfriend was also daiting my sister when she lived, I read her diary yesterday and figured out everything about her as I didn't know. You would be really proud, would you? do you know what he did when I was going to broke up with him? he slap me and then he told me to never come back again. Should I be happy, huh?", en tystnad spred sig efter mitt upprörda temprament och jag hade faktiskt all rätt till att vara arg, egentligen. 

"What? was he daiting Katherine before?", frågade hon häpnat. Jag tittade svartögt på henne med en blick jag aldrig någonsin givit henne förut, dels för att hon nämnde min syster och dels för att jag var så osäker på om hon talade sanning eller om hon faktiskt visste att dom hade hållt på förut. 

"He called her a bitch and other stuffs, so I became angry and so on.", förklarade jag, lite tystare än utspelet jag hade för någon minut sedan. 

"I'm so sorry, honey. I didn't know. I didn't.", snyftade hon. Det var inte så väldigt ofta hon grät framför mig, men när hon väl gjorde det så visste jag att hon verkligen menade saker och ting. "Me and Collin met on a party actually, it was so I started to talk with him. He seemed so nice and good looking so I thought he was something for you, I'm so sorry." , bad hon och kramade om mig. Jag suckade och skakade lite på huvudet, även om hon inte visste så kunde känslorna inom mig ändå inte försvinna, det var ju trots allt hennes idé om att gå ut med honom från första början. Men som sagt, jag kunde inte vara arg på henne. 

"It's okay.. I guess.", mumlade jag och la en slapp hand på hennes rygg som ett bekräftande på kramen. 

"Let's jump in the bed and watch some movie, like before? maybe we can see a disneymovie, ah?", föreslog hon och sträckte ut sin hand. Ett svagt leende spred sig på läpparna innan jag tog tag i den snabbt, sekunden efter stod jag på fötterna och hand i hand gick vi emot min obäddade säng för att sedan krypa ner under täcket och se någon film. Även om jag saknade killarna, speciellt Louis, så kändes det helt okej att få en ledig dag tillsammans med min efterlängtade bästa vän. 

 

En nysning hördes, något som fick mig att hoppa till och även vakna. Jag tittade åt sidan och fann Patricia bredvid mig med en popcornskål i handen. Jag stirrade länge på skålen och sedan på min vän. 

"When did you do that?", frågade jag och syftade på popcornen då jag tydligt inte minns att vi poppade några popcorn innan vi satte på filmen. 

"You were sleeping and I was hungry so yeah.", flinade hon och tog ännu en näve och mölade i sin mun. Det var det som var så skönt med Patricia, eller Luke och Jonathan också för den delen, dom kunde bara känna sig som hemma, precis som om de vore i sina egna hem, det gjorde mig faktiskt glad. 

"For how long have I been sleeping?", frågade jag lite tröttsamt medans jag lade huvudet på hennes axlar. Jag kände hur hon ryckte i dem innan hon riktigt svarade på frågan. 

"Like, two hours or something.", sa hon nonchalant och fortsatte att rikta uppmärsamheten på filmen. Jag rätade till mig och skulle just till att roffa åt mig en näve av dom välpoppade popcornen då det plingade från dörren nerifrån. Eftersom jag inte väntade mig besök så antog jag att någon utav städerskorna skulle öppnat, då jag antog att det var deras fotsteg som man hörde nerifrån. Precis som jag trodde så öppnade Marit, en av dom städerskorna som alltid gjorde min frukost dom dagar jag försovit mig under min skolgång,  jag hörde det på fotstegen och rösten när hon hejade på den personen som befann sig på andra sidan dörren. Jag kunde dock inte tyda på vem det var som hade kommit, om det varit Jonathan eller Luke så hade jag hört det enda upp till mig, men denna person var tyst av sig, förmodligen någon av mammas väninnor, tänkte jag bara. 

"What's the sound?", frågade Patricia oroligt och tittade mot dörren. Till en början hörde jag ingenting, men efter ett tag hörde jag ett igenkänt ljud som knarrade och flera år av erfarenhet så borde tjejen bredvid mig också veta att det var trappan som knarrade. Jag skulle just till att säga det då en knackning hördes och in stack ett huvud fram, synen fick mitt leende att ökas i grader och mitt hjärta slå några extra slag, Louis Tomlinson stod i dörröppningen till mitt rum. Jag kände hur Patricia blev en aning exalterad när hon - utan att egentligen erkännt det - var galet fascinerad av One Direction grabbarna, kanske inget fan direkt men helt klart så gillade hon deras musik och speciellt deras utseenden. 

"Hi Louis.", log jag och tittade förvånat på honom. Han såg en aning osäker ut när han tittade på vännen bredvid mig, men sedan sprack även han upp i ett litet brett leende. 

"Hi girls.", sa han och kom närmare. "Your parents told us you weren't that good so I was just worried.. How do you feel?", hans fråga gjorde mig ytterst glad. Att han kommit ända hit för att fråga hur jag mådde var verkligen otroligt gulligt och det märktes att hans hjärta var av guld. 

"I'm fine.. Better.", konstaterade jag och gav med mig ett fejkat leende. Att bara tänka på gårdagen gjorde mig illamående. Att han ens hade mage till att slå till mig, där gick verkligen gränsen. Hur kunde han ens göra något sådant? 

"I'm Patricia, nice to meet you Louis. I've heard a lot about you!", Patricia reste sig upp från sängen och tog hennes hand i Louis. Dom båda vände retsamt huvudena mot mig eftersom jag visste att Pat endast gjorde så för att retas. Åh, vad hon skulle få igen sen alltså. 

"Oh really?", skrockade Louis och flinade lite åt mig. Mina kinder var garanterat röda, det var ingen snack om den saken. "I'm actually glad to hear that.", sa han sedan, något som gjorde att den eviga pinsamheten försvann lite åtminstone. 

"We're looking on..", jag tittade generat på TVn för att försöka komma på filmens namn, men innehållet var något jag aldrig sett tidigare så där skämde jag nog ut mig igen, fast denna gång på grund av mig själv. "Never mind, to be honest.. I just woke up.", skrattade jag lite osäkert och tittade på Patricia, i hopp om att hon skulle hjälpa mig att säga namnet på filmen. "Well, anyway.. You wanna join us?", frågade jag lite osäkert medans jag för första gången såg in i Louis ögon på riktigt denna dagen. 

"Oh.. I'm actually done with this movie, have seen it before.. It's time for me to go but.. It was really nice to see you Louis, I guess we will see each other again?", Louis avbröt våran ögonkontakt och log vänligt åt min bästa vän. 

"I really hope we will meet again, it was very nice to see Katelyns best friend.", flinade han och kastade en snabb blick på mig igen. Hon nickade, gick fram till mig och gav mig en puss på kinden innan hon återigen tackade för sig och gick ut från rummet. 

 

Jag gav honom plats i sängen bredvid mig och utan att tveka så slog han sig ner bredvid mig. En liten tystnad spred sig i rummet då det endast var TVns ljud och rörelser vi kunde höra, men inte gjorde det mig något. Jag uppskattade verkligen att Louis ens hade kommit hit. 

"Are you sure you're really fine?", frågade han sedan, rakt ut. Jag svalde hårt och tittade in i hans fina blåa ögon som verkligen klittrade i det lilla mörkret som spridit sig i mitt rum. 

"No.. But you don't have to worry about me.. I'm gonna be fin..-", jag skulle just avsluta min mening när Louis gjorde det åt mig. Han avbröt mig snabbt och la sin arm över mig. 

"Do never say that again, I'll always worry about you if something has happend. And I will always be there for you, right here or a phonecall away. I want you to be safe with me.", hans ord fick mina tårar att ännu en gång tåras, denna gång inte på grund av att jag var ledsen, utan nu var det glädjetårar. Aldrig, inte ens Collin hade någonsin sagt så till mig och ingen någonsin hade fått mig att känna mig så trygg som jag var i Louis armar. 

"Louis?", sa jag och lutade mitt huvud på hans axel. Han humade lite så jag enkelt fortsatte. "Thank you for everything you've done to me and I hope you know that I'm here for you too, always.", jag kunde nästan känna hur Louis leende ökade och det gjorde mig varm i hela kroppen, Louis, han var så underbar. 

"Are you gonna tell me what happend to you?", frågade han sedan och vände huvudet neråt så att våra blickar kunde mötas för att ögonblick. Jag tog ett djupt andetag och började berätta, allt. Oftast öppnade jag mig inte för människor men för Louis kändes det helt rätt, han förtjänade att veta allt från dagboken, bilderna och min vistelse hemma hos Collin. Allt gick bra att prata om tills jag kom till slaget, förvånat så tog jag det hela rätt lugnt, men Louis däremot blev galen. 

"He did what?", han släppte sitt grepp om mig och for upp ur sängen. "He hited you, Katelyn, how.. Could..", han lät så arg att han inte ens fick fram ord. Jag suckade, tog hans darrade hand och drog honom tillbaka ner i sängen igen. 

"It's okay.. Take it easy, Louis. I'll be fine. It's over now and I'll never see him again, okay? it's over between us now.", sa jag lugnande och kände hur Louis sakta men säkert slappnade av mer och mer. 

"He hited you, Katie, it's not okay. But I'm gonna let him be if you promise me to stay away from him, yeah?"

"Yes Louis, I'll never see him again.", bekräftade jag allvarligt och vände blicken från Louis hår då han låg på mitt bröst, till TVn igen. 

---

Så, nu är det över mellan Collin och Katie. Och nu kommer saker hända mellan Louis och henne, haha elleeer kommer något hinna förstöra? well, vi får la se. 

Har märkt att min ork till att skriva minskar och minskar, jag hade tänkt att skriva jättemycket nu på jullovet men jag kan redan nu säga att nej, upptaderingen kommer inte vara den bästa. Nu är det ungefär varannan dags mellanrum mellan kapitlerna men jag kan tyvärr ej lova att det blir ett ens varannan dag nu under jullovet då jag bara vill ta det lugnt, ta igen skolan och bara vara med nära och kära. 

Tiden kommer absolut inte finnas då jag åker bort en vecka till Luleå/Piteå till min moster, hennes kille och mina kusiner i en vecka över nyår typ, jag träffar dom 1-2 gånger per år men jag är väldigt tajta med dom allihopa så jag ser verkligen fram emot att träffa dom. Den veckan ska jag försöka göra tidsinlägg men jag kan ej lova att dom blir långa eller så. Hoppas ni har förståelse för detta! 

Efter tio tunga trappsteg var jag äntligen uppe. I och med att detta var våningen någon aldrig besökte så var det både dammigt, unket och man märkte hur orört allting var. Kläderna hängde på galjarna precis där vi hängt dom, datorn stod på platsen vi ställt den och allt var precis på platsen. Det var nästan lite läskigt att befinna sig här, att tänka att just de här grejerna hade min syster använt när hon fortfarande var i livet. 

En sak som var helt uteslutet för mig var att titta på hennes kläder, vi hade alltid varit systrarna som bytit kläder med varandra och vid vissa tillfällen tagit kläder av varandra också, därför så gjorde det otroligt ont i mig att veta att jag aldrig skulle kunna låna hennes kläder längre utan att få skuldkänslor, jag kunde bara inte ta efter hennes kläder som nu egentligen ändå skulle vara för små, men ändå. 

Albumet stod i en utav alla bokhyllor och trots att jag visste att jag skulle brista ihop så tog jag ändå tag i den gamla pärmen och började bläddra, granskade varje sida noggrant och gång på gång påminnas om alla minnen vi byggt upp och den tillit vi hade till varandra. New York, Hollywood och Spanien minns jag hur Katherine alltid sagt varit hennes favoritställen, än idag kunde jag aldrig åka dit längre utan att tänka på henne. Planerna om att vi en dag skulle flytta till New York och ta över familjeföretaget var en dröm som aldrig skulle gå i uppfyllelse för Katherine, och än en gång - det dödade mig innuti. 

Bilderna Katherine tagit med webbkameran och printat ut fanns också på plats. Jag såg direkt hur en kopia av mig visades framför mina ögon. Hon såg så lycklig ut tillsammans med Jessie, hennes bästa kompis. Den enda skillnaden på oss var nog att hon var mörkhårig medans jag nöjde mig med min naturliga hårfärg - blond. 

Tårarna fortsatte bara att rinna ner från mina kinder när jag sakta bläddrade vidare. Hon var så naturligt fin min syster, inte bara på utsidan utan även på insidan. Hon förtjänade verkligen att leva.

 

Efter säkert en halvtimmes tittande på olika bilder som Katherine hade placerat i olika album så fann jag något ganska så intressantare i bokhyllan bredvid mig. Utan att tveka började jag bläddra i det fyrkantiga föremålet i mina händer och innan jag visste ordet av det så hade jag börjat läst om hennes vardag. Jag satt i flera minuter och sträckläste min systers gamla anteckningar om hur hennes dagar bestod av, något som för andra var helt ointressant - men för mig betydde hela världen. Att få läsa Katherine's handskrivna gamla anteckningar var precis vad jag behövde just nu. Det var inte förrän jag insåg att en viss 'han' stod i hennes papper som jag började läsa lite extra nogare. 

"Dear Diary. I saw him, and he SMILED at me :) ♥" , bestod meningen och jag började genast intressera mig lite till. Jag bläddrade tårögt vidare för att få reda på mer information men det enda jag fann var hur hon diskret försökt fånga hans uppmärksamhet då han enligt henne var ganska så svårflirtad. Jag läste vidare om hennes vardag och hur relationen till den här han bara utvecklades. Vad jag direkt la märke till när jag kom till några sista sidor var att vissa sidor fanns inte där, dom hade någon rivit bort. Lite längre bak ändå stod nästa text, som inte heller var så liten. Jag kunde se redan på texten hur upprörd hon varit när hon skrev det. 

"I'll never see that idiot again. Such a dickhead. First he cheating on me and then he break up with me because I didn't want to have sex with him. What's he playing for game? I don't even know that I saw in him. He's totaly slut. I really hope that he never will get a girlfriend, poor her. To cheating on me were to much, really. I'm so angry. How could I believe him when he told me how much he loved me? I'm so stupid. My first boyfriend and did something like that, why? I sang for him, I did everything for him. Even he kissed an another girl in front of me. Why? Nobody knows except Veronica, she's the one and only who knows and will ever know. My twinsister never have to know about it, I don't know why but I really hope she wanna choose a better boy than I did./ Love, Katherine." , texten gjorde mig återigen tårögd, men också förvirrad och arg. Vem var den där HAN egentligen och varför hade hon undanhållit något för mig? något så viktigt? jag trodde vi berättade allt för varandra men gud så fel jag haft. Hon döljde mer än vad jag trodde, om jag bara visste vem den där killen var. 

Som svar på min fråga behövde jag inte bläddra många sidor förrän jag såg en bild, en som till en början såg ihopskrynklad och gammal ut men som någon sedan skrynklat upp och klistrat fast där igen, förmodligen hon själv, tänkte jag. 

Jag blev som fastklistrad på stället när jag såg vem bilden föreställde. Visst var det min tvillingsyster som höll om en kille på bilden, någon hade tagit ett kort på när dom kramade om varandra mitt i våran studio där Katherine ofta höll till för att spela in, men killen var inte vilken kille som helst, det var ju.. Collin. 

Jag förstod nu ingenting, verkligen ingenting. Hjärnan försökte jobba så gått det gick, men kunde verkligen killen min syster undanhållit för mig och min familj - som varit otrogen dessutom -, vara Collin? mina tankar om hur Veronica uppträtt annorlunda och hållt sig borta ifrån mig i alla dessa veckor sen jag berättade om honom kom nu också upp i mitt huvud, kunde det ens vara möjligt? men framförallt - visste Patricia om detta? varför hade hon gjort så här emot mig isåfall? jag grät, igen. Av både förvirring och rädsla, orolig för vad som skulle hända härnäst. En sak var i alla fall säker och det var att jag skulle säga hej då till Collin. Jag kunde inte vara tillsammans med någon min döda tvillingsyster dejtat förr och speciellt inte nu när jag visste hur han sårat henne och på vilket sätt också. 

Plötsligt kände jag en oskyldig hand över min axel. Jag hade antagligen varit för distraherad och inne i allt detta att jag inte ens märkt att mamma kommit upp för trappan till denna våning. Även för henne var det nog en skillnad att komma upp hit, ingen i familjen så vitt som jag visste, hade vågat sig att gå upp hit tidigare. 

"Darling, you'll be alright.. Okay?", hon vaggade mig fram och tillbaka medans jag kände hur hennes pussar placerades runt om i mitt hår. Jag lutade mig sakta mot hennes bröst och lät henne fortsätta. Det var inte speciellt ofta man visade känslor i denna familj så att säga, det var inte så att man inte fick gråta, det var mer att tiden inte ens fanns till för att gråta. 

"You don't understand, mom. You can never understand.. I don't really know if I do it either.", mumlade jag mot hennes bröst och sniffade in hennes egna lukt, lukten bara mamma hade. "It's more complacaited than I thought and I have no idea how I can do this better. I can't handle my feelings mom.", grät jag nu, ganska så mycket att jag nästan inte ens visste om hon hörde mig. "Is dad still angry?"

"He's not angry at you, baby. He can't be and will never be. He's just worried for the business and, yeah. You know how he is.. He love you and is very careful about you, you would know that.", förklarade hon snabbt och strök mig över pannan. Jag kunde inte minnas själv hur längesedan det faktiskt var bara jag och mamma satt i varandras armar och grät, men just nu kunde jag nästan höra snyftningar även från mammas håll. 

 

"Yeah, look at this one.", jag stäckte med glädje över ett till kort på mig, Veronica och Katherine när vi alla var i Sverige en gång, till mamma. Det var en ganska så händelserik vecka då faktiskt, det var den gången Veronica bröt sitt ben, några ynka år gamla. Mamma torkade sina tårar och fnissade lite. Den här avslappnade damen framför mig hade jag verkligen saknat, jag behövde min mamma ibland jag också, inte bara 'chefen' Elisabeth. 

"I remember this.", log hon medans hon tog emot bilden på oss när vi stod ovanpå ett högt berg med den perfekta utsikten. Det var nog bland de första semestrarna vi hade tillsammans. "It's such an old picture."

"Yeah, it really is.", småskrattade jag och tittade mot den knarrade trappan. Någon var påväg upp. Jag tittade skräckslaget på mamma men innan vi ens hunnit säga något så stack pappas huvud upp genom den tvåmetrade öppningen och hade ett leende på läpparna, jag antog att han hade lagt bakom sig att jag och Louis faktiskt var vänner även utanför jobbet. 

"You're looking at old pictures without me, huh?", flinade han och ökade sina steg lite medans han sedan slog sig ner på golvet bredvid mig medans han la sin arm om min axel. Han sneglade mot mammas kort och tittade sedan på mig. "Do you remember how sad Veronica was that summer, she really hated us then.", skrattade han sedan och tog försiktigt kortet ur mammas hand, något hon inte verkade klaga över. 

Jag brast ut i skratt då jag insåg att jag faktiskt kom ihåg, trots att vi bara var några ynka år då, hur Veronica skrek hela tiden samtidigt som hon fick sitt ben brytet när hon hoppade hage, hur det ens gick till hade jag inget minne av. 

"It's 11pm at the night, shouldn't you go to sleep? you're working tomorrow, young lady!", beodrade pappa och reste sig upp. Jag nickade på huvudet och sneglade mot mina föräldrar som verkade fullt upptagna med varandra, medan det så smög jag ner bilden på Collin och Katherine i min ficka. Sedan ställde jag mig bara upp och harklade mig lite. 

"Dad, can you drive me to Collin's house? I really need to talk to him.", sa jag ganska så uppgivet då jag nästan visste vad hans svar skulle bli, han skulle aldrig gå med på att jag åkte ut såhär sent när jag skulle jobba nästa dag. 

"What? now?", frågade han förvirrat och tittade på armklockan som satt som fastklistrad på vänstra armen. "Well, okay then.. But you're not gonna stay?"

"No, I'm just gonna changing a few words with him.. It goes fast, you can stay in the car while I'm going to speak with him.", förmedlade jag lugnt och sansat. Han verkade grubbla lite innan han sedan nickade till mig för ett svar. 

"Okay then.. If it's so important to meet him now like 11pm at the night.", jag märkte hur han småflinade lite bakom det stama ansiktet, därför kunde jag inte heller låta bli att småfnittra. Ja, min och min pappas relation till varandra hade helt klart blivit bättre med tiden, och jag älskade det. 

 

"Thank you for the ride, daddy. Are you waiting for me?", frågade jag när jag klev ur bilen. Vad jag skulle säga till Collin visste jag inte, det fick komma som det kom, men jag hade i alla fall lovat mig själv att behålla lugnet, hur arg jag än var innuti. 

"Yeah, just hurry a little, I'm tired.", log han vänligt och drog igång musiken på radion lite till. Jag nickade och slog igen dörren medans jag med tunga steg gick upp mot det flottiga huset som även min pojkvän bodde i, enda skillnaden på oss var att han var stolt över att vara rik, överklassad och bortskämd. Själv såg jag inte det häftiga med att vara det då vi allihopa ändå är människor i grunden, fattig som rik.

Jag gick upp för den gigantiska stentrappan innan jag plingade på, i och med att jag lugnat ner mig så hade även gamla jag återkallats, mina tankar om att jag kanske skulle ha väckt någon i familjen skrämde mig faktiskt och eftersom jag träffat hans stränga föräldrar några gånger tidigare så visste jag att dom inte var något att leka med. 

Dörren öppnades i varje fall och genom dörren tittade Carin, hans mamma fram. Hon sprack upp i ett leende och nickade varsamt. 

"Hello my dear. What are you doing here this late?", frågade hon, inte alls särskillt surt som jag var van vid. Jag såg hur hon kikade lite bakom mig och granskade noga vår silvriga bil. Jag kastade ett öga på pappa som vinkade roat. Hon gjorde en gest med sin hand om att jag skulle komma in, innan hon fortsatte, tacksamt, i och med att jag inte alls visste vad jag skulle säga. "Collin is in his room, his cousin from Tenessee is here right now so you can just go in to him.", svarade hon sedan medans jag trampade av mig mina oknytna Vans. Jag nickade lite försiktigt när jag sedan tog modet till att gå igenom köket för att slutligen komma fram till min än så länge, pojkväns rum. Utan att knacka så gick jag in och såg hur han låg i sängen med en avklädd tjej som endast hade en stor tröja på sig, jag la ingen energi på det utan stirrade istället ut en förvirrad kille. 

"Katelyn, Hi! Uhm.. This is not what it looks like and..-"

"It's your cousin, I know. Your mom told me.", avbröt jag snabbt och gick några steg närmare. Han suckade lättat och reste sig upp för att dra in mig i hans armar, han hann inte så mycket som nudda mig då jag slog bort hans händer ifrån mina axlar. "Don't you dare touch me!", sa jag argt och gav honom en vilsen blick, i samma veva så märkte jag hur tjejen som legat i sängen sakta började tassa ut genom rummet, och lika bra var väl det, tänkte jag. 

"What have you been doing all day? Oh, you don't have to tell, I know you were out with Louis. It's such a nice behavior when you already have a boyfriend.", jag märkte hur han spännde käkarna samtidigt som han såg en aning ledsen ut, för ett ögonblick tyckte jag faktiskt synd om honom och var inte långt ifrån att ta in honom i min armar när jag kom på mig själv, bilden och min syster. 

"Tell me about this instead.", beodrade jag och slängde kallt bilden på min syster och Collin när det stod i studion och höll om varandra, rakt på honom . Han tog snabbt tag i fotot som flugit i luften, när blicken varit på bilden ett bra tag så flinade han bara och tittade med sträva ögon på mig, inte alls de bruna som jag oftast var van vid.

"She looks exactly like you.", flinade han och knölade ihop papperet. "It's just one difference.. You're beautiful and nice, she was selfish and stupid.", jag var så inne i hans ord att jag inte lagt märke till hur närmare han kommit, plötsligt nuddade våra kroppar med varandra. Han skulle precis huka huvudet ner mot mig när jag ilsket puttade bort honom. 

"How could you even say some shit about my dead sister? are you crazy? it's over, so damn over.", sa jag och vände mig om. Han tog dock tag i min arm och innan jag hunnit blinka så hördes ett högt smack. Det var först när jag försiktigt höll min hand på min ilande kind som jag insåg vad han hade gjort, killen framför mig hade nyss slagit till mig.

"Go and never come back your slut, you were never something to have anyway.", muttrade han medan han sedan slog ett hårt slag in i väggen. Rädd och förskräckt över det som nyss hade hänt gick jag ut från rummet där hans kusin stod, hon tittade med lika rädda ögon på mig som jag hade och jag antog att hon hade hört smällen, den var nästan oundviklig. Hon mimade ett 'sorry', innan hon sedan gick in till Collin igen. 

---

Kanske inte vad ni hade förvänat er, huh? nu är iaf Collin ute ur bilden, frågan är ju om han är borta föralltid? ;) 

Kan lova att han inte kommer bli ett psyk och låsa in henne som i alla andra stories, men jag antar att han iaf kommer komma tillbaka i något kapitel framöver. So, tell me what you think? Var det för mycket som hände i denna del? kommentera för nästa! :) 

 

Det tog drygt en timme att ta sig till andra sidan Manchester, där jag dessutom tillbringat mina senaste två år på då jag och Eleanor var på besök. Den stolta känslan fanns inom mig att jag faktiskt inte kände lika för henne längre, efter samtalet med henne igår så hade allt nästan blivit bättre, jag hade fått mig en tankeställare. Kunde hon gå vidare så kunde jag det också, faktum var att det var enklare än jag tidigare trott då en viss Katelyn kom in i mitt liv. 

Väl inne i stan kryllade det av människor, vi skulle aldrig klara oss igenom denna klunga med människor och antagligen galna fans. Katie hade haft tur de senaste veckorna då hon synts till i tidningarna med mig eftersom medierna alltid talat gott om henne för det då var på arbetstid, men nu.. Fansen visste att vi var ledig, ändå åkte jag till andra sidan staden tillsammans med Katelyn, vad skulle fansen tro? ärligt talat så förstod jag att ett och ett annat rykte skulle startas så småning om, så varför inte nu lika gärna? som tur var så var bilen med vakterna framför oss och jag visste att dom skulle vara vid våran sida, så orolig över att bli dragen i örat eller att mina kläder skulle bli sönderryckna oroade mig inte alls. Det som jag mest var lite skeptisk över var den blonda tjejen bredvid mig, hur skulle hon ta det? tidigare hade vi gått under tystnad till olika intervjuer och inga visste vart vi var, här va fansen som galna och här hade man inte så mycket att säga till om mer än att le och se glad ut, vi hade ju faktiskt tagit initivativet till att åka ut och shoppa helt själva. 

"Are you okay, Katie?"; frågade jag när jag ganska så osäkert tittade åt hennes håll medans jag åkte runt för att leta efter en parkering. Hennes gröna ögon träffade mina och hon log ett osäkert leende. 

"I haven't a clue. As I said before, I've never been that person who gets attention. It was my sister who got that personality.", mumlade hon sedan och vände blicken utåt. Regnet hade precis slutat men vattnet på gatorna fanns fortfarande kvar.

"Yeah, just hold you into me and don't listen what the fans gonna tell you, okay?", beodrade jag ganska så allvarligt medans jag sökte hennes vackra ögon igen. Hon nickade dock till svar bara och vid just det tillfället så fann jag en ledig ruta som jag snabbt och smidigt parkerade vid. "Then we have a deal. So, let's shopping.", log jag och öppnade bildörren. Hon följde mitt exempel och jag - lik som alla andra också vid det här laget - kunde höra ilande skrik bredvid oss och en stor klump av tjejer hade samlats vid parkeringen. Enligt mig var det helt sjukt, hur kunde dem ens riskera sina liv genom att stå mitt på gatorna i England för att få se sina idoler? jag uppskattade att våra fans gjorde så mycket för oss, men när det kom till att offra sitt liv för oss gick det för långt. 

Något jag i alla fall var skyldig dom var ett leende, därför log jag allt jag hade och vinkade glatt åt tjejerna som nu var några meter ifrån oss. Vakterna Mark och Frank var framför oss medans två nya grabbar gick en bit bakom oss, endast för att hålla de galna tjejerna borta. Tätt intill mig hade jag min fina vän och kollega, Katelyn, som såg allt annat än lycklig ut. 

"It's a bit crazy, I'm not used to this." småskrattade hon medans vi gick mot gallerian. Den stora folkmassan som nu också hade fyllts med paparazzis stoppade upp vägen till bilarna som säkert var påväg mot jobb och andra viktiga saker, därför så förstod jag varför de tutade upprört. 

"Well.. I know, I hope it will be better when we go into the mall."

 

Vakterna kunde inte spärra av hela gallerian för att vi skulle komma men dom kunde åtminstone stänga ute de galna fansen, därför så blev det ganska så lugnare när vi kom igenom dom stängda dörrarna in till gallerian som även den var fylld med folk, men vad hade jag egentligen förväntat mig? än så länge hade vi i alla fall inte blivit upptäckta vilket gjorde att vi enkelt kunde gå in till vilka affärer vi ville. 

"Louis..", Katie bet sig nedstämt i läppen och tittade oroligt ner. Jag stannade upp och tittade på min blondhåriga vän som bokstavligen talat såg förkrossad ut. "Do I really look like a fat, stupid bitch? And be honest.", jag stelnade till. Åh, nej, nej, nej. Hade hon gjort det hon verkligen inte fick göra nu, lyssnat på var fansen skrikit åt henne? åh Katelyn. Hur skulle jag någonsin kunna få henne må bättre då jag redan visste att hennes självförtroende var på noll?

"Katie, look at me.", sa jag skarpt och ställde mig framför henne. Sakta höjde hon huvudet och det kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat när jag insåg att det var tårar i hennes ögon. De där tårarna jag kände igen sen tidigare i helgen. "Don't listen to what the girls out there were saying. You're not a stupid bitch and especially not fat. They don't even know you and they're just jealous. You promised me to not listen to them, try to not do it again. They're just talking bullshit and believe me, I've been through this before.", förklarade jag och la en tröstande arm över Katelyns axlar. Jag tycktes då känna att hon slappnade av, vilket fick mig att le. 

 

 

Trots att det varit stressigt under de senaste veckorna så kunde jag ändå inte sova klockan elva på kvällen. Niall hade kommit hem tidigare än väntat så han och Harry satt ute i vardagsrummet medans jag bara låg och vred mig på alla sätt i min säng inne på mitt eget lilla gästrum. Skratt och prat tystnade och istället kunde jag höra svaga viskningar och ljudet på TVn var nästan det enda som hördes. Jag suckade och undrade om de verkligen inte hade somnat då de två sällan var tyst om det inte hade något lurt på gång eller somnat. 

Tystnaden fortsatte och jag började nu bli lite orolig. Det var inte direkt likt dom att hålla munnen i mer än tio minuter. 

Dörren in till mitt rum slängdes upp och det mörka rummet lystes upp då de starka lamporna från hallen spred sig även in till mig. Det var dock inte någon utav Harry eller Niall, utan det var Zayn. När hade han kommit?

"How are you mate, you okay?", frågade han och klev in. Jag rynkade lite på pannan och förstod inte riktigt, skulle jag må dåligt på något sätt? 

"I'm alright.", förklarade jag och reste mig upp, nu när Zayn också var här så visste jag att det kanske skulle bli en sen natt ikväll, men vad gjorde det när vi faktiskt var ledig imorgon. "I met up El today.", mumlade jag och flyttade mig åt sidan för att ge plats åt Zayn som direkt satte sig bredvid mig, den lilla kylan på hans kläder och röklukten berättade att han nydligen kommit utifrån och enkelt ryckte jag på axlarna när Zayn tittade på mig, jag visste att han ville att jag skulle fortsätta. 

"What did she say? would you try again?", hans fråga häpnade mig rejält, trodde han det själv? jag fnös till och skakade på huvudet när jag då kände en arm runt min rygg. Faktum var att jag inte brydde mig om henne så värst mycket just nu, appropå det, vart var min telefon? kanske hade Katie svarat mitt sms som jag skickat tidigare efter att jag berömt henne för att sjungit som en gud, för det gjorde hon verkligen. 

"No, she has someone else.", sa jag nonchalant och Zayn tappade nästan hakan. Hans ögon blev stora som golfbollar och jag kunde känna hur hans grepp omkring mig blev hårdare. 

"I didn't know. I'm so sorry, Louis."

"It's okay, bro. I don't really care anymore, I was just shocked the first minutes but it went over. I don't like her in that way anymore, I think.", förklarade jag och tittade med ett halvt leende mot Zayn som bara nickade bredvid mig, han hade nog inget annat att säga. Jag visste ju hur alla fyra av killarna tyckte om Eleanor och hade känt henne lika länge som jag själv, hon var ju trots allt som en i familjen liksom, men lednast har det nog varit för mig veckorna jag hade det som värst, det var en obeskrivlig nedstämdhet jag hade, det var som att jag inte ens orkade leva längre, men med stöd ifrån killarna och familjen så kämpade jag mig ur den perioden också. "Do you have seen my phone?", frågade jag sedan för att tänka på något annat. 

"A black Iphone 5?", flinade Zayn och såg ganska så hemlighetsfull ut, jag nickade och suckade. Han behövde bara nicka innan jag var uppe på fötterna och rusade snabbt in i vardagsrummet där skratten ifrån de två galna killarnas sida kommit tillbaka, jag hade nu mina aningar om vad det kanske skrattade åt. Niall höll i min telefon medans Harry satt vikt av skratt. 

"Oh guys.. Tell me you haven't.. Oh no..", jag suckade med ena handen över pannan och gick långsamt fram till den blonda dumbollen och den elaka krulltotten i soffan. Snabbt röck jag åt mig min egen telefon i Nialls hand och såg att de var inne på Twitter. Det var dock inte det jag oroade mig mest för, utan det jag mest var orolig för var det som sannerligen skrivit till tjejen jag helst inte ville vara för på till. Tjejen jag faktiskt gillade. 

"Well, don't look at your messages.. Haz have been writing loads with your love," flinade Niall från soffan och helst ville jag slå dom båda, men i och med att jag inte visste att det bara skulle leda till bråk och problem så lät jag bli, istället öppnade jag meddelanden och såg att hon svarat på mitt första sms. Jag bläddrade ner lite till och fick syn på att någon skrivit hur mycket jag gillade henne, åh nej, nu kom det. 

"Harry, what the fuck have you done your idiot?!", frågade jag innan jag ens läst klart allting. Dom tittade lite skamset på mig samtidigt som ett oskyldigt flin var på deras läppar. Jag suckade och vände blicken på konversationen igen, som tur var verkade hon vara ganska så obrydd när jag läste svaret som hade kommit tio minuter senare om klockan stämde. 

 

From: Katelyn Ross 

 

Jag log lite åt svaret och det gladde mig att hon inte tog det personligt, att hon verkade ju inte sur eller något. Men jag och andra sidan, jag var inte att leka med. Den var runt halv tolv på natten och det var verkligen inte läge att reta upp mig då. Jag kände också att hon behövde en förklaring, men skulle jag ens våga ringa nu? jag tog risken och klickade på ringknappen i högra hörnet och signaler gick. 

"Hello?", en röst som inte alls lät som nyvaket svarade och hela jag blev glad över att höra hennes röst, vad var det som var så speciellt med denna tjej egentligen? varför hade jag börjat gilla henne och framför allt, var det okej? såklart det inte var, hon hade ju pojkvän. 

"Hi, It's me..", jag suckade, tog handen återigen mot pannan och ruskade hastigt på huvudet åt mig själv till mitt värdelösa svar, klart hon inte skulle fatta att det var jag. "I mean.. Louis.", fortsatte jag då snabbt och ett fniss hördes från andra sidan. 

"Hi Lou, thank you for your message.", jag kunde nästan se hur flinet på hennes läppar var på plats. 

"Yeah, it was that.. I didn't know Harry and Niall had my phone and it's not okay of course, but I hope you don't mind this because I don't want this destroy our friendship, you know?", förklarade jag noga medans Zayn, Harry och Niall satt flinande i soffan allihopa, Harry var nästan värst, man märkte hur han skulle kunna brista ut i skratt när som helst. 

"I understood it wasn't you. I'm fine and I hope you're too, and well.. I do the same with my friends so it's okay", skrattade hon men fortsatte snabbt. "I'm not angry, I can't even be that on you. Maybe we can do something tomorrow, like shopping?", föreslog hon och jag blev genast gladare. 

"I'd love too.. See you tomorrow then?"

"Yeah, bye Lou!", ett klick hördet och ett fånigt leende spred sig över mina läppar, vad var det egentligen med mig? bara några månader hade gått och var det ens okej att gå vidare så fort ifrån Eleanor? det måste det vara då både hon och jag tydligt gått vidare.