---

Efter många försök att ringa henne så gav jag tillslut upp. Men jag visste ju var hon var, hemma hos Steph och Eric lärde hon ju vara eftersom hon inte har ringt än som hon sa att hon skulle. Men hennes telefon kanske dött? jag bestämmde mig för att åka dit och se vad de höll på med i över tre timmar, det kanske har hänt något? 

 

Jag kom fram och gick igenom grindarna och gick långsamt fram till dörren, det såg ut som att ingen var hemma men jag provade att knacka på ändå, vilket var ett bra val för efter bara några sekunder öppnades dörren och Eric tittade ut. 

"Oh, Hey bro! it's been a while now" sa han och hälsade vänligt. Han såg rätt sliten ut och det såg faktiskt ut som han gråtit. 

"Yes it was it. But are Agnes here? I'm getting a bit worried actually because she did not answer the phone or something and she promised to call me." sa jag lite obekvämt och kände mig inte alls trygg i situartionen. 

"What? Agnes went a few hours ago, she is not here anyways" sa han och stirrade rakt in i mina ögon men sa inget mer med det, han verkade knappt bry sig, vilket irriterade mig lite. 

"So you do not care about your little sister? she is gone and you can not get hold of her. Can you wake up to reality and realize that Agnes needs his big brother and love you more than anything?" jag vet inte vart allt det jag just sa kom ifrån, men det kändes skönt att ha det sagt och han såg faktiskt lite allvarligare ut nu. 

"Well, I care .. but-" började han men jag hann snabbt avbryta, jag orkade bara inte lyssna på massa bortförklaringar nu för Agnes kanske var i fara. 

"Well, I do not care but I just want to Agnes should feel good that she might not be doing right now, you know some place that she usually go to if she is sad?" frågade jag och han tänkte ett bra tag innan han sa något men tillslut så svarade han.

"No, or.. I don't know"

"Thanks for the help, glad you care about your only sister!" sa jag och vände mig om och började gå mot bilen men stoppades av ett rop. 

"Wait.. I think I know.." sa han och sprang efter mig. "when we were little, we built a small hut in the middle of the woods, far from any houses, where we always went and played. It was our cabin, and there is no coverage where she can be there. I'll help you find her" han log ett svagt leende och vi hoppade in i min bil och for iväg till stället Agnes förmodligen befann sig, iallafall vad vi hoppades på.

"Here is it" sa han och gick fram till den lilla kojan och jag fick se ett leende tränga sig fram sin dystra min. "wow, it's exactly how i remember it. " sa han och satte sig ner och tittade på alla saker, jag tittade mig omkring och det var verkligen mysigt, men jag såg inte det jag ville se. 

"Yeah, but she's not here" sa jag och började besviket gå utåt när han stoppade mig ännu en gång.

"Wait! This book we wrote in together and we always put behind this board before we went out but now its here on the floor, and just as her toys. She must have been here anyways, check out!" även om jag tyckte det lät konstigt att jag skulle titta utomhus så gjorde jag det ändå. Jag gick ut ur kojan och kollade mig omkring och det enda jag såg var skog,skog och ännu mer skog, tills jag såg en fot röra sig bakom en sten, jag sprang fort dit och fick se en halvt avklädd Agnes som låg och ryckte, det såg verkligen hemskt ut och jag blev verkligen rädd. Så rädd. 

 

Jag hade legat här i någon timme nu och jag var helt svag i kroppen, jag hade försökt ropat på hjälp men insåg snabbt att det inte var någon mening, ingen skulle ändå höra mig. Jag kunde inte tänka klart och allt var suddigt, allt jag såg var skog och i mitt huvud rullade bilderna från när Will kom, om och om igen kom det och jag kunde plötsligt höra en välbekant röst ropa mitt namn, men jag orkade inte ens titta upp, jag låg bara och skakade och var helt mållös. 

 

Jag vaknade upp i en säng och var förvirrad eftersom jag inte riktigt visste var jag var men sedan kom jag på det, jag var hemma hos Harry, i hans säng och bredvid mig låg han. 

"How did I get here?" sa jag förvirrat och var fortfarande stel och skräckslagen efter händelsen i skogen. 

"Eric and I helped to carry in you. We both have each very worried but Eric had to go home again. I've never been so scared here, intimidate me never like this again." jag fick fortfarande inte fram så mycket ord men i Harrys armar och när han kysste mig kände jag mig en aning tryggare och kunde äntligen slappna av. 

"But you, tell me what happening. You lay half naked in the woods when I found you. What happened? please tell me" sa han och kollade in i mina ögon och jag såg hur hans tårar började rinna och även mina. Jag ville berätta fär Harry, mer än allt. Men jag kunde bara inte, jag kommer aldrig glömma det Will sa till mig innan han stack. Allt är mitt fel och om detta kom ut eller att jag gick till polisen så skulle han se till att jag inte längre hade livet kvar.

"I wish i could, but i Can't. Just stop talking about it now, nothing big happened" sa jag och la huvudet mot hans bröst och lät tårarna rinna ner mot hans varma hud. 

---

Hoho, del 21! It's Friiiidaayyy! bra dag idag! ;) ny del kommer ikväll. 

Ledsen att inlägget kom rätt sent, men gick långdag idag och har även haft mitt kemiprov idag och sånt, så ni får bara acceptera att det kom lite sent! haha :D