Agnes Perspektiv; 

Jag och mamma gick direkt efter vi ätit klart och jag tänkte mycket på det Louis kommit fram och sagt till mig. "Han tycker du är väldigt söt och han tittar på dig hela tiden", varför sa han ens så? jag vet att det inte stämmer eftersom han har sin perfekta Nicole. Jag vet att det aldrig var något mellan mig och Harry men jag kan bara inte släppa tanken på hur roligt vi hade på bröllopet, hur han fick mig att skratta. Han fick mig känna mig värdefull. Men vad trodde jag? att killen som får vem han vill skulle vara singel och vilja ha mig bland alla tjejer? Hur dum är jag egentligen? jag kände hur tårarna trängde sig fram och jag kände verkligen hur jag behövde min bror just nu. Jag kände hur mobilen durrade till i fickan och jag hoppades innerst inne att det var från Harry, men när jag förvånat såg på displayen att det var okänt nummer klickade jag osäkert fram det. 

"Haha, do you think Harry would like you? really? you would only dare to take him away from me, your little whore!" jag trodde inte mina ögon när jag läste det och jag förstod direkt vem det var, Nicole. Jag la försiktigt ner mobilen i fickan igen och kände bara hur tårarna rann ner. 

"Are you okey?" hörde jag mamma säga på andra sidan om mig och jag försökte verkligen hålla tårarna inne me nmot min vilja så rann det ner ändå.

"I'm fine mom. Just go home" sa jag och ville inte prata mer om det, vi båda höll tyst hela vägen hem och äntligen när vi kom hem så sprang jag ner på rummet och där blev jag liggandes. Jag tänkte på smset, jag tänkte på Harry. Hur kunde allt bli så fel? jag hörde en knackning på dörren och en röst utanför, en riktigt saknad röst. 

"Can you please open the door?" utan att ens svara så kom Eric in och satte sig på sängkanten. Jag blev väldigt förvånade över att han faktiskt knackat men samtidigt undrade jag vad han gjorde här.

"Mom called and I came straight" sa han och jag satte mig upp ur sängen, utan att säga ett ord, så la jag mina armar runt om han och grät över hans axel. Det kändes bra att få vara nära Eric igen, min bror, min andra halva. 

"Don't cry my little princess, tell me what it's about?" sa han och strök mig över håret. Skulle jag verkligen berätta om smset och om Harry? Skulle han förstå? skulle han tro mig? 

"It's nothing, i'm only glad that you are here now. " fick jag fram och tittade på honom med gråten i ögonen.

"If It's nothing you should not crying now, tell me, the truth" sa han lugnt och tittade på mig med en avslappnad blick. Jag tog ett djupt andetag och började berätta, från början, om bröllopet och om smsen samt om hur sur både Nicole och Stephanie var på mig. Men en sak är iallafall säker, jag kommer förmodligen aldrig få träffa Harry igen. Jag såg hur Eric skönk ihop han också och nästan började gråta.

"Why have not you said anything about Steph before?" sa han och såg väldigt besviken ut på mig. 

"Because I've seen how happy she makes you and you have always supported me through everything, I just wanted to do the same for you" sa jag och kunde inte längre hålla tårarna inne. 

"But I love Steph, I do everything for her. I know you do not like her, but if you want me to separate me could you come on a little better reason anyway. Not this way" han reste sig upp och gick ut och slängde hårt igen dörren. Varför berättade jag som det var? jag vet att han älskar Stephanie mer än mig, hur kunde jag vara så dum och trodde att han skulle tro på det här? Jag visste inte längre vad jag hade kvar. Min bror lämnade mig och mina föräldrar står förmodligen på deras sida, här är jag helt ensam. Jag skulle aldrig åkt hit från början, det var här allt skit började och det blir bara värra och värre, jag måste åka tillbaka. Hem till Hollywood. 

 

Jag har bestämmt mig, jag skulle göra det. Det är inte Nicole jag älskar längre och jag vet inte om jag älskar Agnes heller, men på något sätt så klickade jag riktigt bra med henne och hon fick mig att känna mig värdefull och hon verkar inte alls bry sig om att jag är känd, tvärtom, hon var som en helt vanlig människa när vi träffades, även om hon var ett fan, eller är ett. 

Bildörren öppnades och in kom Nicole, lika glad som vanligt. 

"Hey darling, how was the interview?" hon försökte pussa mig på kinden men på något sätt så sa hjärnan ifrån och vände huvudet lite så hennes läppar nuddade min kind. 

"Good. But we need to talk" sa jag och kände nu hur jobbigt detta skulle bli. Att göra slut var aldrig ett lätt val och jag var osäker på hur hon skulle reagera. 

"About what?" sa hon lite känslokallt och tittade ut genom fönstret. 

"You, me, us" svarade jag bara och körde vidare. "I'll break up" fortsatte jag och jag såg hur hon kollade på mig, illsket.

"You'll break up with me? are you serious? stop the car" hennes ögon ändrades till en aning svartare och jag kände hur hennes blick höll på att döda mig.. Ja, vad är det man säger? "om blickar kunde döda", ungefär så kände jag i denna situartion. 

"Yes, I want break up with you, but I can drive you home anyway?" frågade jag henne som nu grät. 

"No, you're an idiot and you'll be sorry that you broke up with me" sa hon efter att jag stannat bilen och rusade ut. Jag tog mig för pannan och undrade vad hon menade med det? Var det ett slags hot eller? Hur som helst så kändes det skönt att ha det gjort iallafall. 

 

Jag hade packat mina väskor och gick upp till mamma och pappa som slötittade på TVn och när det fick se mig med mina väskor förstod det vad som pågick. 

"I take an earlier flight home to Hollywood, and I'm going tonight" sa jag och såg hur de båda tittade på mig.

"Why, my sweetheart?" sa pappa och började gå fram till mig.

"Because I do not fit in here, Eric don't talk to me and I have no friends. I'll home to my job and my new life" sa jag och tittade allvarligt på pappa som verkade förstå. 

"I understand, I'll ride you to the airport" sa han och började gå mot hallen. Jag såg hur mamma satt kvar i soffan och bara kollade på mig.

"Mom, don't cry. Come and see me soon!" log jag mot henne som helt hade stelnat och jag kände hur jag egentligen bara ville gråta ut, fast det skulle inte gå. Jag skulle vara stark, iallafall tills de inte längre såg mig. 

"It's only, you are my little princess, I hate seeing you grow up" hon reste sig nu upp och kramade om mig hårt. Jag kollade på det stora svartvita kortet de hade på mig och Eric som små det sista jag gjorde, drog en djup suck blandad med tårar och gick sedan ut till bilen där pappa väntade. Jag skulle äntligen tillbaka till mitt gamla liv och helst glömma allt som hänt. 

---

Sista delen idag. Vad kommer hända nu? Fick nån kommentar om mer action, kan säga att det kommer lite senare, I think ;) håll ut! Nästa kommer imorgon, kram! :)