take chances, chapter 10

Tidigare;

"Well done, pumpkin. The boy who learned you that would be proud.", skrattade han och en lätt rodnad spred sig över mina kinder. Faktum var att det faktiskt var Louis som lärt mig de alla olika knepen som jag den kvällen körde med. Luke kommenterade som tur var inte mina kinder som han alltid brukade, som tur var. Men jag såg på honom att han hade något i sina tankar, något jag förmodligen aldrig skulle få reda på. 

---

Två timmar senare satt både jag och Luke helt slutkörda i vardagsrummet. Jag hade stolt vunnit två av tre matcher, en stolthet jag inte kunde tacka någon annan än Louis för, det var ju tack vare honom jag blivit den diva på planen som jag var. 

"Helloo!, are you hanging out without me?", en röst ekade i hela lägenheten och Jonathans välkända röst fyllde rummen med glädje. Åh, min älskade Jonte, det var så längesedan vi sågs sist. Jag reste mig hastigt upp i soffan och väntade på att ansiktet skulle kika in genom rummet, som jag visste så tog det bara tre sekunder innan min ljusbrunhåriga vän stod i dörröppningen. Mitt leende lkade i grader och snabbt rusade jag fram till honom, in i hans öppna armar. 

"Hi baby. I've missed you alot.", mumlade jag mot hans nacke och han släppte då taget om mig. Han tittade lyckligt på mig innan han skakade lite på huvudet. 

"Where have you been this weeks? haven't heard anything from you since about three weeks.", han putade ledset med läppen innan han sneglade bort mot Luke som jag antog flinade. Dessa två killar alltså, deras humor gick verkligen inte att förstå sig på. 

"Uhm.. Have work pretty hard, have been with Patricia sometime and also a lot with Collin.", att nämna Collin framför Jonathan och Luke var verkligen på egen risk, dom båda två hade verkligen något emot min pojkvän och killen min hade ju i och för sig inte trevliga tankar om mina två bröder heller, något som verkligen var jobbigt. Patricia däremot var lycklig över hur hon äntligen lyckats para ihop mig med någon av hennes vänner, jag suckade åt tanken och gick emot soffan igen. Jonathan sa inget mer om det och Luke bestämmde sig för att inte kommentera det heller, lika bra var väl det då vi haft en diskution om detta över telefon för ungefär två veckor sedan. "I know you guys don't like him that much, but please.. You can at least try.", bad jag pch tittade på mina två bästa vänner som nu satt på vadera sida om mig. En himlade med ögonen och en bara suckade. 

"Of course. But do you know what?", Jonathan log smått och jag såg redan då att det var falskt, nästan lite ironiskt. Jag visste att det var fel att välja pojkvän före vänner, något som Jonte gjorde förut då hans förra tjej halvt tvingat honom till det, men jag hade lovat mig själv att aldrig bli som henne eller göra det valet som han gjorde. Mina vänner skulle alltid gå först. "I'll accept your future boy when you really seem happy. You don't even look happy with that dumb-ass. Call me crazy but that's my opinion. He's a dork and you know it, deeply inside you. I can't see the happiness in your eyes when you looking at him, that's why I just can't accept the fact that you still are with him.. I know you, love, I've done it for my whole life time, and I've actually seen you happier than that.", jag suckade. Han hade så rätt, en nackdel med att ha vänner som kände en så bra var just detta. Han kände mig bättre än jag själv gjorde ibland och det kunde bli ganska otäckt. 

"I don't know what to say..", började jag tveksamt medans jag höjde upp benen till hakan. Min blick var fäst vid den påslagna TVn medans jag kände hur Jonathan och Luke's blickar brände mig åt sidan. 

"I haven't really something to say because I can't anything of love, but.. You're like my own sister.. Of course I do care about you and your feelings. If it not feels right, well.. Then you should let it go..", Luke's kloka ord föll som vanligt på plats. Trots att han är ensamast i världen när det gäller tjejer så kommer han alltid med så himla bra peppningar, det var synd att han inte var typen som ville ha tjej för charmig, lätt och helt underbar - det var han ju. En riktig brudmagnet. 

"This shit freaking me out. I don't know what the hell I'm feeling. I'm so insecure and.. I don't know, I have never had a boyfriend before? what shall I feel?", utbrast jag ganska så panikslaget men snabbt lugnade jag ner mig när två trygga armar lades omkring mig. Mina fina bästa killar, vad vore jag utan dom egentligen?

"Shh..",  mumlade Jonathan mot mitt hår och började vagga mig fram och tillbaka. Han visste verkligen vad en tjej behövde och jag var glad över att dom var så olika på det sättet, ena av dom kunde allt om tjejer och gav mig ofta goda råd, medans den andra mer var som en psykolog och alltid fanns där som en god lyssnare, även om han inte alls var så duktig på tjejer med problem. "You will figure it out. Just follow your heart as always, huh?", jag nickade svagt innan jag lutade mitt huvud mot min brunhåriga väns axel samtidigt som min högra hand lades över Luke's axlar. 

 

"Louis Tomlinson, aha?", flinade Jonathan nyfiket och puttade till mig löst medans han höll i en svart Iphone som han länge hade hållt på med nu. Jag hade hela tiden trott att det varit hans telefon när det i själva verkat varit min egen. I panik ryckte jag åt mig mobilen i hans hand och tittade på min lysande skärm. Louis namn sken upp den avlånga displayen och ett svagt leende bildades på mina läppar, jag ville ju inte att killarna skulle ana något, dock misslyckades jag totalt med mitt lilla försök till att dölja min lycka då de två pojkarna på varsin sida om mig bara gjorde något läte som betydde ungefär 'jag vet att du vill ha honom' . Jag klickade upp hans SMS och läste det tyst för mig själv, för andra gången fick jag ett fånigt leende åt texten Louis skrev, men nu orkade jag inte bry mig om de tjoade vännerna bredvid mig.

 

From: Louis :)

Hi there.. Sorry for today.. Didn't know he'd came. I'm glad for the time we got and i don't mind to do it again. You sing like a real star as well, dont ever say something else! See you on monday, mate ;) xx / Louis

 

För andra var det där smset bara något enkelt sms som inte var något att ta åt sig av, men för mig betydde det otroligt mycket. Det gjorde min kväll och alla ord i meningarna menade han verkligen, han var så verklig på något sätt. Han sa även alltid saker som killar aldrig någonsin sagt till mig, gav mig komplimanger och kommentarer som inte ens min egen pojkvän gav mig, det var det som gjorde han så speciell på ett bra sätt, helt unik. 

"You like him, don't you?", Jonathans fråga var jag inte riktigt beredd på kanske, men ärligt talat så visste jag ju inte själv. Det var det som gjorde mig så väldigt osäker, skulle jag ljuga ett tillfälle som detta just nu så visste jag att de skulle komma på mig, jag var ju trots allt den sämsta lögnaren som någonsin existerade. 

"Uhm..", stammade jag lite medans en rodnad spred sig ut över mitt ansikte, inte bara lite smårosa på kinderna just nu, utan förmodligen över hela ansiktet. 

"Oh come on, Katie. You can't lie to us.. Of course you do!", skrattade Luke och slog till mig löst på armen. Jag skakade på huvudet och la det senare i mina händer för att dölja så mycket som möjligt av mitt tomatröda ansikte. 

"Well.. I can tell you guys that I like him alot, as a friend. More can't I say because I don't even know. It's really confusing.", förklarade jag och gjorde massor med gester med händerna så Luke och Jonathan blev alldeles förvirrade. Jag flinade åt hela situationen och låste upp mobilen för att svara Louis som jag inte hade gjort tidigare. 

 

To: Louis :)

I didn't knew it either. Sorry for him and thank you for saving me from my secret.. It's you and my best friends as know about it, please keep it :) See yah on Monday, yah. Once again, thank you Lou, for everything. You're a really good friend.

 

Innan mina dryga pojkar bredvid mig hunnit läst klart så tröck jag på sänd och smset skickades iväg. Telefonen ringde plötsligt och eftersom jag precis stängt ner meddelanden så hade jag fortfarande mobilen igång. Jag tröck på svara och eftersom Collins namn ploppat upp på displayen så var det ju ingen tvekan om att det inte var han. 

"Hi, baby. What's up?", frågade jag och sneglade på Luke och Jonathan som förmodligen hade sett vem det varit eftersom de båda satt som förstumamde, utråkade och äcklade i soffan samtidigt som de tittade på varandra bakom min rygg. 

"Hi hottiepottie. Just wonder where you are? are you with your friends?", frågade han och lät för första gången inte arg alls så fort han nämnde mina vänner, om det inte var Patricia då eftersom dom tydligen var ganska så bra vänner, så när vi pratade om henne var han alltid glad. 

"Yes, I am. Right now I'm with Jonathan and Luke at Luke's flat. Are you alright?", frågade jag då han vanligtvis aldrig brukade ringa om det inte var nödfall eftersom oftast så smsade han. En harkling hördes i telefonen och en lägre röst hördes i telefonen. 

"Yes, I'm good. Have fun tonight and we will see each other tomorrow?"

"Yeah, I guess. Have to go, movietime you know. Love you.", det kändes väldigt fel att säga de värdefulla orden. Jag kände mig väldigt äcklad av mig själv och att ljuga om just 'jag älskar dig' hade jag lärt mig i tidig ålder att man inte skulle säga om man verkligen inte menade det. Men, jag älskade ju Collin, så varför kändes det så fel att säga det till honom? eller prata om honom över huvud taget? jag hörde ett klick i telefonen och min pojkvän fanns inte längre på linjen. Istället märkte jag hur jag hade ett missat meddelande igen och till min lycka var det Louis. Hans text var dock ingenting jag hade förväntat mig just nu i alla fall. 

 

From: Louis :)

I like you so much, It hurts inside me, Katelyn, please be mine ;) xxxxxxxxxx 

 

Smset fick mig både förvånad och förvirrad. Jag valde att inte svara på det utan klickade bort det fort innan de två nyfikna herrarna bredvid mig fick syn på det ganska så annorlunda meddelandet. Frågan var ju bara, menade han det och.. Var det ens han? Någonstans djupt inne hoppades jag på det, men just nu så var det inte precis det där jag ville höra ifrån honom då det bara ökade känslorna ännu mer. Vad var det för fel på mig? 

---

Som sagt, denna vecka är väldigt hektisk för mig, verkligen. Ni anar inte hur mycket som sak fixas inför allting och jag har nästan ingen lugn stund. Jag slängde ihop något snabbt nu och jag är inte alls nöjd med det. Nu ska jag gå ner till min morbror för hans tjej ska fixa mitt hår, sedan ska jag vidare till skolan och ha nobelfest. Eh.. ja, lite kortfattat och ointressant om min kväll kanske. Men ja, hoppas ni gillade kapitlet mer än vad jag gjorde i alla fall. Jag blev så inspirerad av era kommentarer på förra kapitlet, blev så otroligt glad. Gör mig lika glad nu med och släng in en kommentar, era kommentearer gör verkligen mina dagar!! 

snälla lägg ut ett nytt din novell äger

Åh men gumman, du skriver bäst!! Keep up the good work! 👍👍😘

Jag tyckte det var bra! Gissar på att det antagligen är någon av de andra killarna som skickade smset ;)

Du är superduktig, tack för att du tar dig tid och skriver, för du är såå bra på det!

Mäste du sluta när det är som bäst!?:) Ville ju veta vad hon svarade till honom;] haha

Jättebra!!!<3<3 and WTH menade Louis med det...? Du är jötteduktig!

Åhh, du är så himla bra! Vill så gärna att du ska skriva mer. Det är så spännande att jag inte kan få nog! Snälla skriv mer? ;* ;)

OMG!!!! den här novellen blir bara bättre och bättre

Jag älskar den här novellen. Du skriver så bra. Du är verkligen begåvad. Duuuu är bäst. Läntar efter nästa kapitel. Jag förstår att du inte har tid att lägga upp kapitel varenda dag. :) :3

MEEERAA!!
JAG ÄÄLSKAR DEEN! <3 D:

Hahaha åh säkert Niall eller Harry...
Grymt bra, meeer!!!

Hur bra och spännande som helst! Har sagt det förr och säger det igen, din novell är så sjukt bra! Asså du anar inte hur mycket jag älskar den!! Verkligen inte dåligt! Ååh den är så bra! <3

Alltså wow, jag gillar verkligen din novell, grymt bra!! :)

snälla lägg ut ett nytt kapitel