Återigen tittade jag på klockan, den var nu kvart i sex och hennes fest skulle inte börja förrän klockan sju. Än så länge så fanns de gott om tid att fixa sig.

Snabbt trippade jag upp för trappan, in till gästrummet som nu var mitt och drog snabbt ut min resväska. Självklart fick jag ångest direkt - vad skulle jag ha på mig? Jag ville inte vara för mycket men samtidigt så fick jag inte se för lite ut, något slags mellanting lärde de väl finnas? Jag suckade och grävde lite bland de tio olika klädvalen jag hade i min resväska. Det slutade med att jag höll upp en söt, somrig outfit framför mig som varken såg för snobbig eller för billig ut, precis lagom. Det blev en klänning med en ljustöd underdel och en blomstrig överdel. Till det fick det bli ett par beiga skor och en svart väska till, jag testade den på mig själv framför spegeln och för första gången på länge kunde jag faktiskt titta på mig själv utan att skämmas. Jag log i spegeln och tog snabbt fram mobilen, jag poserade några oseriösa och fula miner och tittade rakt in i kameran för att sedan skicka en utav bilderna till Harry. Med leendet som höll sig kvar på sina läppar så skicka jag snabbt iväg ett sms.

 

 

Utan att vänta på svar så drog jag snabbt av mig klänningen och tog istället en lång och välbehövlig dusch. Det var de skönaste på länge och helst skulle jag aldrig velat lämna den nu faktiskt, men plikten kallade, eller vad man nu brukade säga. Jag virade en handduk runt min kropp och en annan kring mitt huvud för att sedan skynda mig tillbaka till rummet.  Klockan närmade sig nu halv sju och det var även då jag faktiskt började få en aning panik, jag hann aldrig fixa mig på en halvtimme? Jag drog en djup suck - alltid skulle de bli såhär.

Stressen hindrade mig dock inte från att titta på smset Harry hade svarat på, snabbt klickade jag upp så jag fick med hela konversationen och jag kunde inte sluta le. Stressen inom mig hann försvinna för ett ögonblick. 

 

~ Linn you're beautiful, princess. Don't ask me that again, for me you're always pretty. And no, I'd never be ashamed for you. You're perfect in my eyes. I'll pick you up with my car by the way, I'm in your place in twenty. x ~ 

Jag hade faktisk inte ens tänkt på de förut, hur jag skulle ta mig till festen och när jag tänkte efter så visste jag inte ens vart stället låg, därför så kändes de rätt bra att Harry tänkte på mig och hämtade mig, dock förstod jag inte riktigt hur han skulle kunna ta sig hem igen, eftersom lagen om att inte köra med alkohol i kroppen existerade även i London. Hur som helst så var det bråttom. Jag torkade av kroppen lite fort, drog på mig klänningen och blåste sedan håret så det blev torrt. Mina lockar som vanligtvis brukade vara där, var självklart borta nu när jag helst ville ha dem så jag tog locktången och drog den lite snabbt genom håret så några ynka lockar tittade fram. 

Vad jag däremot hade undvikit så var det att prata med min så kallade mor. Jag hade verkligen ingenting att säga till henne och hon har redan fått sin andra chans, som hon då inte ens förtjänade redan då. Tanken om vad hon och uppenbarligen andra killar förutom pappa, har gjort gjorde mig illamående och jag ville inte alls tänka på det. 

Jag lossade blicken ifrån de två turturduvorna framför mig för ett ögonblick och gav istället mamma en frågande blick, då jag tydligt lagt märke till hur hon tittat åt mitt håll. Hon log ett så kallat vänligt leende som jag snabbt genomskådade. Jag kände henne, allt hon vela var att få allt som det var innan, bara det att de aldrig skulle kunna bli någon normal "mor och dotter"- relation mellan oss längre.

Minuterna gick. Eleanor var glad över sina presenter hon fått under morgonen och hennes föräldrar mumlade på hur stolta och glada de var över den hon blivit och hur fort tiden går. Själv hade jag hört de så många gånger, för att vara exakt - varje år på både min och Eleanors födelsedagar. 

 

Mamma sa grattis ännu en gång till El innan hon sedan gav sig ut ur rummet, antagligen för att somna om, om jag kände henne rätt. Jag tänkte just lägga till någon känslokall kommentar då jag avbröts av att dörrklockan ringde. Själv visste jag inte alls vem det var eftersom det alltid bara varit jag och familjen som firat Eleanor när hon fyllt, dock såg Louis och moster glada ut och Louis sprang fort ner för att öppna. Jag gav El en skeptiskt blick och till svar fick jag en axelryckning, jag antog att hon inte heller hade någon aning om vem det var. 

 

Röster hördes från nedervåningen och det var inte alls några igenkända röster, tvärtom. Aldrig hade jag hört dem förut, därför blev jag en aning chockad när jag hörde hur en hel elefantflock stampade i trapporna för att sedan komma in till El's rum klockan halv nio på morgonen. 

Det var en lång, glad kvinna och med sig hade hon fyra barn som såg ut att vara från fem till sexton år ungefär, de alla fyra tjejerna såg väldigt goa och snälla ut så jag kunde inte låta bli att motstå att ge dem alla ett äkta leende.

"Happy birthday, honey! We couldn't resist to not coming in your 21st birthday and I hope it's okay that we're here with you!", när hon nämnde Louis så nästan förstod jag vem kvinnan som kramade om El var, det måste ha vart hans mamma och de andra tjejerna måste vara Louis syskon, attans var lik dem var varandra, alla sex om jag skulle vara ärlig.

"I'd love to have you here with me today, and thank you for coming!", utbrast Eleanor då hennes leende ökade i grader. "This is my cousin, Linn. She's from Sweden and are very close to Harry.", Jag av henne en ilsken blick innan jag vänligt tog hand med kvinnan som presenterade sig som Johannah. Hon var ju bara tvungen att berätta om Harry också. 

Johannah skrattade dock bara åt det och såg inte alls ett dugg förvånad ut. Hon fortsatte att le och höll ett bra tag om min hand.

Dagarna hade bara rullat förbi och fredagen kom, fredagen då jag visste att jag lära lämna Harry för att istället åka hem till Eleanor och möta personen jag minst ville se just nu, mamma. Vi hade varken träffats eller pratat något alls sedan sist och helst ville jag inte heller det, men vad gjorde jag inte för Eleanor som fyllde år imorgon.

Att säga hej då till Harry var jobbigare än förväntat och jag ville verkligen inte släppa taget om hans famn när vi stod utanför Eleanors hus. Det var en kylig sommarkväll och regnet öste ner, men det hindrade inte mig och Harry att stå mitt i regnet och bara känna varandras andetag, det var så mysigt och att inatt sova ensam gjorde mig osäker. Jag hade inte gjort det på flera dagar och jag visste att Harry fick mig att glömma alla bekymmer för ett ögonblick, medans när jag skulle vara ensam så skulle alla tankar komma tillbaka igen. På Carl, på Nadja och på allt. Jag var verkligen trött på allt just nu. Med en sista kyss så vinkade jag av Harry som snabbt hoppade in i bilen och körde iväg, även om vi skulle ses imorgonkväll på El's party så var det jobbigt att säga hej då, att veta att han skulle komma hem till sin lägenhet utan mig, lägga sig i sängen där jag legat i flera dagar, som han nu måste ligga ensam i. Jag visste att jag överreagerade, men om jag skulle vara ärlig så hade jag nog aldrig kännt på detta vis tidigare, inte ens med Carl. 

 

Jag steg med blöta steg in i hallen och möttes av både El och Louis. De båda hade ett varsitt flin på läpparna och jag förstod direkt vad de menade. 

"Shut up!", hojtade jag samtidigt som jag sprack upp i ett leende. Louis höjde ögonbrynen fram och tillbaka medans El brast ut i ett skratt. 

"We haven't say anything yet, hun.", konstaterade hon. Hon hade rätt i det, de hade faktiskt inte ens sagt något än, men vi alla trevisste vad de syftade på. Jag hade både vart dålig att hört av mig till El under dessa dagar och det hade förmodligen Harry också, vi hade vart så upptagna med varandra och jag märkte direkt hur Harry verkligen njöt av sin lediga tid. 

"The klock is eleven o'klock, I'm very tired and I'd sleep now. See you tomorrow and Louise waiting for you in the kitchen.", Eleanor och Louis kramade båda om mig innan det gick upp en trappa in till Eleanors rum. Själv stod jag kvar i hallen, jag ville verkligen inte träffa mamma nu, och inte orkade jag prata med henne heller. Istället så rusade jag upp till mitt rum och låste dörren, samtidigt som jag slog upp min laptop. Jag hade flera missade mail och under mina nätter hos Harry så låg jag grymt mycket efter i de sociala medierna. Jag läste igenom några tweets som så kallade "fans" sent till mig och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte tog åt mig, men om detta hade vart för en vecka sedan, så hade jag garanterat brytt mig mer, men dessa ord som "äckel" "gå och dö" osv, började bli en vana nu, vilket jag helt enkelt sket i. Istället la jag min energi på de som faktiskt brydde sig i mig och Harry, för det fanns det faktiskt vissa som gjorde, och det gjorde mig bara glad. 

 

Jag hade precis slumrat till när mobilen burrade till. Yrvaket sträckte jag mig efter den och mitt leende ökade när jag såg Harrys namn på displayen. Snabbt klickade jag upp smset för att få läsa hela. 

 

 

Jag skrattade åt hans romantiska godnatt sms och jag svarade lika fort som jag läst det. Leendet ville inte försvinna och innan jag ens visste ordet av det så var jag redan i en annan värld, i drömmarnas värld. Det behövdes bara det där lilla smset från den speciella personen som gjorde att jag kunde somna ordentligt och tryggt, med ett säkert leende på läpparna, vilket kändes bra. 

 

Alarmet ringde och snabbt stängde jag av det för att inte väcka Eleanor. Det var hennes födelsedag idag och jag ville göra den till hennes bästa. Jag pussade henne försiktigt i pannan innan jag tassade mig ur rummet för att sedan gå in och väcka Linn. Till min förvåning var hon redan vaken, påklädd och hela köret. Själv var jag supertrött och hade vänt om på dygnet helt. 

"Yeah, I've celebrated El's birthday before, of course I'm awake.", var det första hon sa och jag förstod att hon hade vart med längde än mig så det var ingen idé att ens säga något alls. Jag följde istället med henne ner för trappan där vi hörde tallrikar och bestick som lades upp på ett fat. Det kändes riktigt bra att jag var så tajt med El's familj, jag kände mig själv som en del av den, vilket var riktigt skönt. Och det roliga var att även min familj också skulle komma lite senare idag, på släktkalaset. Jag fnös till av tanken och reagerade när Linn stannade i trappen och vände sig om med ett flin på läpparna.

"Nice hair, by the way.", hennes kommentar gjorde att jag kom på mig själv, jag hade ju varken orkat fixa håret eller något annat alls idag, men samtidigt, vad gjorde det? jag följde istället Linns exempel genom att skratta och tog inte kommentaren på så allvarligt sätt. 

 

Man märkte tydligt också att stämningen mellan Linn och hennes mamma inte var den bästa, de sa inte ens godmorgon till varandra. El hade berättat det mesta som hade hänt och jag förstod faktiskt Linn helt, otrohet är det värsta som finns, det har jag alltid sagt. 

"Happy birthday too you, happy birthday too you, happy birthday dear Eleanor, happy birthday too you!", i kör gick vi in och väckte Eleanor med en superstor tårta som jag beställt enskillt till bara Eleanor. Hon reste sig upp och log sitt vackra leende, precis som vanligt. Jag satte mig bredvid henne och hela hennes familj kom efter. Vi gav henne presenter och Linn såg riktigt glad ut när hon gav El sin present, som om hon hade gjort ett bra köp. 

Jag tog tag i Eleanors hand och pussade den varsamt. Hon vände huvudet mot mig och fnittrade lite. 

"Happy birthday darling, I love you forever.", viskade jag i hennes öra och våra läppar möttes i en underbar kyss. Vad jag däremot inte hade förväntat mig var alla applåder vi fick av Linn, El's föräldrar och Linns mamma. Eleanor blev då rosenröd om kinderna och jag kunde inte låta bli att le åt dem. Just nu var jag så lycklig, här och nu, tillsammans med Eleanor. 

---

nu fick ni läsa lite från Louis perspektiv också, haha. Vad tyckte ni om delen? tråkig? lära jäkta lite eftersom jag ska bort nu! 

 

Om ni kommenterar riktigt bra så kommer nästa del redan imorgon och inte i övermorgon istället! Har den klar redan så de e ju upp till er;) kram!

 

 

 "Va?", för tionde gången upprepade jag frågan, jag ville inte tro att det var sant. Jag var chockad, tom och besviken inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Helst skulle jag bara vilja skrika rakt ut, men med tanke på att Harry låg i rummet intill så kunde jag inte det. 

"Snälla säg något. Jag vill inte ha det så här. Jag har världens ångest över vad jag gjort och jag ångrar allting.", hennes ord fick mig inte speciellt lugnare och att höra henne överhuvudtaget äcklade mig just nu. 

"Vad vill du att jag ska säga? vad tycker du själv? du visste hur jävla dåligt jag mått över honom, jag har skyllt allt på honom och du har till och med tittat mig i ögonen och snackat så jävla mycket skit om honom. Hur fan kunde du?", jag svalde och andades högljudt. "Jag trodde vi var bästa vänner, istället har du hållt en djup hemlighet för mig i flera månaders tid. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera situationen, eller hur hade du reagerat om jag knullade din pojkvän som jag visste betydde mer än livet för dig?", jag hörde snyft på andra sidan luren och jag ville helst bara vara med henne och krama om henne just nu, reda upp allt. Men samtidigt var jag så himla besviken och arg just nu, orden som föll ur min mun bara kom och jag ångrade egentligen ingenting av det jag sade. Hon var fortfarande tyst och jag antog att hon blev mållös hon också. "Nej för vet du, Nadja? Den enda skillnaden mellan oss är att jag skulle aldrig legat med din kille. Jag skulle aldrig göra något sånt, och jag trodde ärligt inte att du skulle göra det heller." klargjorde jag för henne i telefonen innan jag av ren ilska lyfte upp telefonen och klickade på Avsluta. Jag orkade verkligen inte med fler lögner, bortförklaringar eller tårar, speciellt inte från henne. Tjejen som jag vanligtvis brukade kalla för bästa vän, men som jag nu i detta fall skulle kalla för en ovän, någon falskare än henne fanns det inte. Tankarna i mitt huvud rullade, jag var arg och ledsen, jag hade aldrig kunnat ana detta om min egna vän. 

Jag satt länge och bara stirrade mot väggen. Harry hade konstigt nog slutat snarka och min blick var fäst vid den vita väggen mitt framför mig. Det kändes tryggt att jag var hemma hos Harry nu i alla fall, om jag hade varit ensam just nu så hade jag säkert gjort något som jag sedan skulle ångra. Samtidigt kändes det som en lättnad, jag hade länge undrat vem den hemliga tjejen han smsade med var, eller vems sms han alltid raderade när vi träffades. Jag insåg nu hur jag började se mönster. Varför han alltid undvek att prata om Nadja, att han följde just Nadja på Instagram och inte någon av varken Elin eller Erika,  han ville knappt träffa mig när jag umgicks med just Nadja. Hela grejen var sjuk och jag insåg hur dum jag var att jag inte insett det tidigare. Jag drog en djup suck och lät tårar falla ner, vem skulle kunna se mig nu? rummet var mörkt och Harry sov, nu fanns det bara jag och tystnaden. 

 

En välkänd röst gjorde att jag vaknade till. Jag låg ensam i sängen och Linn låg inte längre i mina armar. Jag kunde höra att hon pratade med någon i telefonen och till en början trodde jag bara att det var ett vanligt tjejsnack med sina vänner , men när ja gsedan började höra en darrig, sprucken röst och ett ilsket tonläge förstod jag att något var fel. Jag förstod inte ett ord vad de sa, men jag förstod att när Linn tystnade för tredje gången att hon hade lagt på med personen som gjort henne upprörd. Jag gnuggade ögonen och reste mig upp, snyft och djupa andetag hördes från vardagsrummet där jag tyst och sakta tassade mig in i.

 

"Linn?", jag tittade på den tårögda tjejen i mitt vardagsrum som tagit plats i soffan. Jag tände den lilla lampan som satt på det lilla bordet alldeles bredvid soffan, vilket gjorde att jag kunde granska henne ännu nogare. Hon var så vacker, även när hon själv tyckte hon var som fulast, och jag antog att detta var ett sådant tillfälle. Hon torkade sina tårar och kurade ihop sig till en boll. "What's wrong, babe?"

"It's nothing. I just miss dad, that's all.", jag tittade in i hennes ögon och genomskådade direkt hennes försök till att undvika sanningen. Jag satte mig bredvid henne och drog filten över oss. Försiktigt lutade hon sitt huvud över mitt bröst och efter en stunds tystnad så började hon igen. 

"To be honest, my best friend cheated with my ex.", hon suckade. "I've always just blamed him for everything, then it's her he was with everytime. I'm just.. so stupid and scammed. How could I believe her? she used to always sitting there with me and my other two best friends and talked shit about him, and then it's her all the time. What's my probl..-"

Hon hade nu pratat ut och jag hade bildat min uppfattning om vad som hade hänt, ändå var jag inte personen som stod på någons sida förrän jag visste sanningen helt, det var ju trots allt bara Linns histora som jag hittills hört, men det brukar ju alltid finnas två som är med på det. Jag kunde hur somhelst inte bara låta Linn sitta här och må dåligt och tro att det var hon som gjorde fel, och speciellt inte att hon skulle sitta och klanka ner på sig själv, det tillät jag bara inte. 

"Stop.", avbröt jag henne och till min lättnad så lyckades jag iallafall få tyst på henne. "You're not stupid at all and nothing it's your fault, okay?", jag bet mig hårt i läppen och var inte alls van vid att lösa andras problem, jag var i själva verket väldigt dålig på det men trots det så gjorde jag mitt bästa. "The world is mad, stupid and unfair, and some people too, but just fick them! your real friends will always be with you anyway.", bakom hennes ledsna ansikte så kunde jag se hur hennes vackra leende gömde sig. "And remember, if she really want you in her life, she'd do something about that. She'll find a way to be your friend again, I promise.", 

Hon bara nickade som svar och hennes omfamning om mig blev hårdare, vilket funkade för mig. Jag var bara glad över att få vara där för henne när saker väl hände. Jag ville alltid vara med henne, och så kommer det alltid vara, det är med Linn som jag mår hundra procent bra. 

---

Det blir mindre delar som ni kanske märker, jag har inte tiden och lusten att göra flera inlägg per dag längre, speciellt inte nu när det är sommar och mitt sommarlov bara rullar iväg, Jag vill passa på att njuta också, det dröjer bara några ynka veckor kvar innan jag sitter där vid skolbänken igen, bara tanken får mig att nästan gråta, haha. Vill ha sommar och ledigt föralltid! 

 

åkte till mormog igår,detta är alltså ett tidsinlägg och har ett till planerat, ni får hålla utkik när den kommer! :). Men så ni vet, om jag inte svarar på era kommentarer så vet ni vad jag gör! 

Fick även frågor om jag sett 1Ds nya video och SJÄLVKLART har jag det, det är ju en självklarhet ;) Bästa av deras videor hittils för att vara ärlig! kramisar på er och kommentera gärna :)!

 

Jag la snabbt ifrån mig mobilen och placerade istället huvudet i mina händer. Vad hade jag egentligen ställt till med för skit? och varför hade jag hållt det inom mig så länge som ett år? varför föll jag för honom, min bästa väns kille? och varför kom jag med förslaget att han skulle skylla på att hon inte ville ligga, så att han istället kunde vara med mig? va i helvete var jag för kompis? jag var ensam hemma, jag hade lyckats övertala mamma att få åka hem från träsket vi campade i, i några dagar iallafall. Jag tog upp mobilen igen och gick in på kamerarullen. Bilden på mig och Linn som vi tog bara några dagar innan hon åkte, trots mitt blonda hår med blåa ögonen och hennes svarta hår med bruna ögonen så var vi ändå så lika, kanske inte utseendemässigt, men på insidan. Jag klickade fort bort bilden och klickade istället in på kontakter, länge satt jag med fingret på Linns nummer och tvingade mig själv att våga ringa, berätta sanningen, men något fick mig att låta bli, jag var för feg. 

Jag visste ju att Elin och Erika var just nu så jag rullade upp i listan och innan jag hann ändra mig så hade jag redan klickat på numret och signaler bildades. Det kändes som en evighet innan jag fick svar men tillslut kände jag igen rösten på andra sidan och oj vad jag hade saknat Elins röst.

"Nadja, hej! fan vad vi saknar dig och Linn här med oss alltså vi har träffat två skitsnygga killar och..-", jag fnös åt tanken när jag insåg att de två killtjusarna alltid skulle hitta på något ragg. "Skit i det, vi tar det när vi alla fyra är tillsammans igen, du blir med till London om två veckor för att träffa Linn va?" 

Jag svalde hårt. Vad skulle jag säga? hur skulle jag berätta det här på det bästa sättet, jag visste ju hur även dom skulle bli besvikna på mig. 

"Ja, jag antar det.", började jag och innan de hann säga något så tog jag snabbt över ordet igen. "Ni vet Calle..?", började jag försiktigt och nu hörde man även Erika på andra sidan. 

"Det är mitt fel också. Det var mig han var otrogen med och nu vill han att vi ska berätta det för henne. Han vill inte hålla det hemligt längre och jag tror han fortfarande älskar mig.", orden bara trillade ut ur munnen på mig och det blev tyst på andra sidan, det var nästan så man kunde höra en nål falla. 

"Är du dum i huvet eller? hur fan kan du göra så mot Linn? du visste hur jävla dåligt hon mått över honom.", klagade Elin snabbt och jag förstod att de var arga. 

"Snälla, jag vill bara berätta detta för Linn på det bästa sättet innan Calle gör det först. Ska jag verkligen ringa henne eller ska jag vänta tills vi träffas i London?", jag bet mig hårt i läppen och väntade på ett svar som aldrig verkade komma, tillslut tog Erika över och hennes tonläge lät inte alls vänligt. 

"Du ringer och berättar genast, så kanske hon hinner förlåta dig innan vi åker, jag vill fan inte att du ska förstöra våran resa när vi åker dit.",hon hade rätt. Jag kunde inte låta detta få gå ut över de andra, detta är mellan mig och Linn och egentligen ville jag ta det i verkligheten, men jag kunde bara inte vänta längre. 

"Vi är riktigt besvikna över dig och jag hoppas verkligen att Linn har det bra med Harry just nu, så hon slipper ta det så hårt när du berättar det. Det som är gjort är ju gjort men jag hoppas du inte gör om det, allvarligt. Här har vi klandrat allt på honom, även du, också har det vart dig han valde istället för Linn hela tiden. Jag fattar bara inte hur du orkar med dig själv.", Erikas ord tog hårt på mig och det var även det sista jag hörde ifrån dem, för sedan hördes de tre pipen och linjen var avbruten, ja förstod då att de lagt på. Jag visste att de dem sa var helt rätt, men ändå kunde jag inte låta bli att tycka en aning synd om mig själv också, de var som sagt två mot en och om jag tänkte efter så visste jag att Linn skulle stå på deras sida också, vilket resulterar till att jag blir ensam. Jag suckade och klickade istället upp meddelanden och skickade iväg ett sms till Linn. Jag kände mig helt tom, blandade känslor bubblade in och jag satt i min ensamhet i köket och bara väntade, väntade och väntade på ett svar ifrån henne.

 

Jag kunde inte låta bli att le när jag hörde Harrys små snarkningar bredvid mig. Innan han somnade såg han så lycklig ut, vilket gjorde mig ännu mer säker på att Harry var den rätta. Han gjorde mig så glad och jag kunde verkligen vara mig själv med honom. Jag flyttade mig ännu närmare hans blottade kropp och la mig tryggt i hans armar när jag plötsligt hörde en viberation, jag tittade hastigt åt sidan och märkte att det var min mobil. Jag trasslade mig försiktigt ut ur Harrys varma, trygga tag om mig och kollade nyfiket på displayen, mitt leende blev ännu större när jag såg att det var ifrån Nadja. Jag klickade upp det och mitt leende blev plötsligt till något allvarligare. 

 

 

Jag blev då orolig istället, jag gav mitt sista ögonkast på Harry innan jag lämnade rummet för att inte riskera att väcka honom. Jag traskade mig tröttsamt ut i den mörka lägenheten och satte mig mjukt och bekvämt i hans svarta soffan. Jag slog in Nadjas nummer och det hann bara gå några få signaler innan svaret på andra sidan kom. 

"Linn, innan du säger något så måste du lova mig något.", innan jag hann tänka klart så hade hon sagt den meningen och jag förstod då att hon hade gjort något som hon inte borde. Jag visste det bara inte över smset hon skrev, utan även nu, jag hörde det på hennes osäkra tonläge.

"Vadå?", frågade jag med en vilsen röst. Jag förstod fortfarande ingenting, saken hon hade gjort kunde väl inte vara så hemskt. 

"Att inte ta ut något på Erika eller Elin, de visste verkligen ingenting och de blev riktigt sura på mig. Men du kan även inte skylla allt på Calle, för det var även till en viss del, mitt fel också.", hennes ord fick mitt blod att stelna till is. Hörde jag rätt? namnet Calle fick mig att bli orolig. 

---

Oj, här händer det grejer! kommer hon berätta allt för Linn? och hur kommer hon att reagera? Kommentera! :D, har ingen aning om när nästa del kommer, skriver lite när jag känner för det som ni kanske har märkt. Men är superglad att ni ändå tar er tid att titta in och det gör mig jätteglad när jag läset alla era fina kommentarer! Kram!

 

Harry höll om mig bakifrån samtidigt som han stirrade in i spegeln. Jag log när jag såg hur vi såg ut tillsammans och jag ville så gärna ha Harry, jag ville kalla honom för min, jag var helt klart redo för det nu. Men jag ville inte gå för fort fram, och hur skulle det bli när jag flög hem till Sverige om tre veckor? tanken att behöva lämna Harry skrämde mig. 

Jag vände mig om och våra ögon möttes. Där stod vi, länge, utan att ens säga något. Tystnaden i rummet var härligt, det enda vi kunde höra var småbråk nerifrån rummet. Förmodligen mamma och El's mamma. 

"What do you thinking about, babe?", hans huvud kom sakta närmare mitt och han satte sin panna mot min. Jag vägrade fortfarande att släppa blicken ifrån hans vackra ögon. Jag gjorde en axelryckning och gnuggade min nästipp mot Harrys. Han log ett brett leende och pussade mina läppar i en snabb puss. 

"Harry..", började jag. Han höjde ögonbrynen och tittade nyfiket på mig. "Thank you for you been there, I don't know what I should do without you right now."

"No problem, you know that I should do anything for you. You are worth to fighting for.", hans ord fick mig att känna mig mer än speciell. Jag hade aldrig träffat en kille som Harry tidigare, trots hans misstag så förtjänade han en andra chans, vi var ändå inte tillsammans då, vilket vi kanske inte var nu heller, men iallafall. 

"I love you.", viskade jag i ett leende när våra läppar återigen möttes, i en lite längre kyss denna gång. Harry avbröt kyssen och tittade på mig. 

"I love you too."

 

Vi gick hand i hand ner för trappan och skulle precis dra på oss skorna när vi hörde en hastig harkling bakom oss. Vi båda tittade fort bak. Mitt hjärta dunkade hårt och jag kunde känna hur ilskan kokade inom mig. 

"You must be Harry!", utbrast mamma och räckte ut sin hand. Han tittade en stund på den innan han vänligt tog tag i den och nickade. "Linn have told me so much about you, take care of her.", log hon. Jag suckade, jag visste exakt hennes lilla trick. Efter varje gång vi haft våra gräl så ska hon alltid komma och fjäska. 

"Yeah, he does it better than you anyway.", mumlade jag och drog snabbt på mig ett par av mina svarta Vans som passade perfekt till kjolen. Hon gav med sig en tillgjord hostning och väckte återigen min uppmärksamhet. 

"Can we please just.. Forget the past and move on?", hennes ögon var fyllda med tårar och jag visste att hon mådde dåligt av detta, men i nuläget hade jag inte orken att bry mig, hon fick helt enkelt skylla sig själv, det var hon som förstört allt. Jag tittade upp mot Harry som stod med ryggen lutad mot ytterdörren, jag vände sedan blicken tillbaka på mamma som stod där helt stel. 

"No, mom. I can never forget you for this. Sorry.", jag stängde sedan ute det hon sa och öppnade fort dörren för att komma ifrån henne så fort som möjligt. Med raska steg gicck jag ut från den stora gården med Harry som småsprang bakom mig. 

"Calm down, Linn.", försökte han och tog tag i min hand. "Don't be mad at her."

"You don't know my mom. She buy love with money and thought it kept in the length, but it didn't.", mina steg blev bara snabbare och snabbare och jag insåg snart att Harry inte längre var bakom mig. Jag tittade hastigt bak och fick se att han gick några meter bakom. Jag stannade till och drog efter andan innan jag återigen öppnade munnen. 

"Sorry, Harry. I'm just sad, disappointed and tired of her, that's all.", han kom ikapp och drog in mig i en kram. "But now I'll just forget her for a moment and have some fun with you, El, the other boys and Perrie.", jag log och såg att även Harrys leende utvecklades. 

Trots paparazzis som gick efter oss så höll Harry hårt om min hand och brydde sig inte speciellt i dem. Det syntes att han var van med denna uppmärksamhet, dock var inte jag det, vilket gjorde mig lite rädd, eftersom nu var det inte tre stora livvakter runt omkring oss, nu var det bara jag och Harry och i princip så kunde allting hända. 

 

Jag höll ett hårt grepp om Perrie och helst så ville jag aldrig släppa taget. Jag hade saknat henne alldeles för mycket och jag kunde nästan inte släppa blicken ifrån henne, hon var så fin. 

"Did you text Haz, Zayn?", jag tittade på Liam och gav han en enkel nickning som svar. Han tittade bekymrande på klockan och sedan upp på oss andra igen som satt ihopträngda i soffan. "It's half past five, I'm very hungry."

"Yeah, actually. I'm hungry too.", klagade Niall och vi hav honom en tröttsam min. Varför sa han ens så där? vi alla visste redan att han alltid var hungrig. 

"Take he Linn with him?", frågade El som satt ihopkrupen i Louis knä. Jag tog upp smset som Harry hade svarat på och läste det igen. 

"Yep, it sounds like that.", hon brast upp i ett stort leende och jag tittade på Perrie som nu såg bekymrad ut. "Babe, what's wrong?", jag tog hennes hand och hon tittade ut mot oss alla.

"Is she nice? Linn, I mean.", hennes röst skakade. Hon var nog orolig över något. 

"Yes, she is. She's in the same family as El, then you can think yourself.", skrattade Niall som även verkade lugna ner henne en aning. 

"Why?", frågade Liam misstänksamt och gav Perrie en lite orolig blick. Hon skakade på huvudet och ryggade bak ryggen lite. 

"I don't know. Harrys girlfriend in the past didn't liked me, maybe she doesn't either."

"I'm sure she will. In fact, she's nervous to meet you too, but just be yourself and everything, I promised you that she'll like you.". lugnade Louis ner henne vilket jag var tacksam för. Var det något jag verkligen hatade så var det att se någon jag älskade vara ledsen, orolig eller något liknande. 

 

Harry öppnade dörren in till de andra och hallen hade fyllts med skor. Vi kunde höra röster och skratt ifrån vardagsrummet så vi förstod att de alla satt där inne. Gåturen till Zayn hade varit väldigt ovanlig. Fans hade skrikit, hoppat och gjort allt för att få en bild tillsammans med Harry, vilket till en början kändes konstigt men efter tjugode tjejen började jag nog vänja mig vid detta skrik och gapande, jag visste ju att det var det enda sättet att ha kvar Harry, jag ville ju inte stå ivägen för hans dröm och arbete. 

Niall rusade ut och mötte oss i hallen och han såg ganska uppspelt ut. "We should eat food now, come in and tell Liam what you want. He should drive to the restaurant soon and pick it up!", han skyndade oss in till rummet som var fullt med människor, jag hade ju sett nittio nio procent tidigare, däremot hade jag aldrig sett den blonda tjejen med den söta klänningen förut, endast på bild men ändå, hon såg väldigt snäll ut och jag förstod att hon var Perrie eftersom hon satt i Zayn knä. Hon fick fort syn på oss och ställde sig upp. 

Till min förvåning var det mig hon gick fram till först och log ett gulligt leende. 

"Hi, I'm Perrie. Zayns girlfriend.", hon räckte sin hand och jag tog villigt emot det. "You look amazing, just as El told me and on the picture I've seen on you."

Jag gillade redan denna tjejen, hon var riktigt go och verkade vara en sån framåt person. Jag skakade henens hand och log ett leende som faktiskt var äkta. 

"Nice to meet you Perrie! I'm Linn and you look so good you too!", jag tänkte fortsätta att berätta om hur nevös jag varit inför detta möte, men jag lät bli det, för att skippa förvirring och missförstånd. 

"Come here, sit with us!", jag sneglade mot soffan och såg Eleanor som slog med handen på den som ett tecken på att jag skulle sätta mig. Jag kastade en blick på Harry som direkt slog sig ner på fotöljen neranför honom. Denna dag skulle nog bli gansla lyckad ändå. 

---

Slängde ihop en liten snabb del! Är hemma nu. Klev upp två inatt och landade i Sverige runt tio kanske. Är jävligt trött men ska ta en dusch nu och sen bara ta igen mig efter resan och krypa ner i min egen säng. 

Har förävligt haft det riktigt bra. Tempen låg runt 30+ varje dag, dock tillbringade jag 90% av tiden i skuggan men vad gjorde det? det var varmt där med. Hehe. Ska läsa igenom era kommentarer nu och svara på dem. Tusen tack för alla fina kommentarer, ni gör mig så himla glad <3

 

 

Efter fyra okända drinkar hade jag både tappat bort Eleanor, Louis och resten av killarna. Människorna på dansgolvet var i full gång och jag kände att mitt huvud verkligen inte klarade av den höga musiken längre. Jag förflyttade mig fort bort från dansgolvet och ställde mig istället i baren som just ni nästan var tom, klockan började närma sig midnatt och människorna var fulla. Jag tog upp pengar ur fickan och räckte över till killen som stod i baren. 

"I want something grossy.", mumlade jag. Killen i baren log och höjde ögonbrynen. Sedan började han blanda, vad det än var han blandade så orkade jag inte bry mig. Just nu ville jag bara glömma allt. 

"There you are!", jag tittade hastigt bak och fick syn på Liam som alltid hade ett leende på läpparna. "I've been looked at you." 

Jag tittade med en fördärvad blick på Liam som fortfarande log. Vad ville han nu då? I samma veva var drinken klar. Jag tackade så mycket och tog en stor klunk av glaset jag hade i handen. Jag kunde känna hur det brann i halsen men jag försökte att dölja det så gått det gick. 

"I just wanted to say that Harry is on his way. He want to meet you and see that you're okay.", jag stelnade till. Då kom jag att tänka på Harry och Cara, och på smset Nadja skickade tidigare idag eller hur osäkra killarna lät när de bildade uppfattningen om att Harry aldrig skulle gå tillbaka till henne igen. Jag tittade storögd på Liam som nu såg lite orolig ut. "Isn't it good, or?" 

Jag tog ännu en klunk av drinken och nickade långsamt. "Yes, of course. But he was with Cara, I thought they should sleep together.", Liam gav mig en chockad blick. Hans ögonbryn var upphöjda och bakom hans sträckade mun så kunde man se hur ett flin trängde sig fram. 

"You're jelaous, isn't you?", jag ryckte på axlarna. 

"Maybe I am. But it's not easy for me either when my exboyfriend was cheating on me, then my mom and then Harry. Of course it's hard to trust someone new.", jag förstod nu att jag kanske sagt för mycket. Liam behövde egentligen inte veta något av det jag just sa, men samtidigt så kändes det bra att ha det sagt till någon som faktiskt verkade bry sig. 

"Oh, I'm sorry. I didn't know about all these things.", han tog sin hans på min axel och nickade vädjande på mig. Jag besvarade leendet.

"It's okay. You couldn't know."

 

Efter tjugio minuter hade jag lyckats klämt i mig ännu fler drinkar och jag hade inte sett Harry någonstans. Jag kände mig vilse, borta och förvirrad. Vart var jag egentligen? Det var suddigt och min brist på syre började ta slut. Jag behövde luft. Jag skyndade mig ut från festen och satte mig ner på backen. Mitt huvud dunkade och spyan var uppe i halsen på mig. Jag kände hur allt jag hållt inom mig hela dagen bara ville ut. Allt med mamma, Cara, Harry, Carl, allt. Tårarna bara forsade ner och jag hade ingen aning om vart de kom ifrån. Jag hade lyckats vara starkt tills nu. Det måste ha vart dessa jävla drinkar. Det var mörkt ute och gatorna var tomma. Ljudet innefrån var det enda som kunde höras och musiken kunde man höra om man som så bodde flera gator bort. 

Jag tänkte på Liam, han hade ju lovat att hålla koll på mig. Vart höll han hus? 

 

Plötsligt hörde jag fotsteg som kom emot mig. Allt var fortfarande suddigt men jag kunde ändå höra att fotstegen stannade vid mig. Jag kisade upp mot killen och kände igen han så väl. Hans lockar som stack ut utanför den mössan han hade på huvudet, han var så fin. 

"Linn?", han tog taget om min arm och hjälpte mig upp. "Are you drunk?", hans ord ekade i mitt huvud. Mina tårar blev fler och fler när killen som stod framför mig inte var någon annan än Harry. Jag antar att det var en del känslor som bara flödade upp inom mig men jag kunde svära på att det också var femtio procent alkoholens fel att jag var som jag var. 

Jag visste inte riktigt var eller vem jag var just nu men jag visste att jag befann mig i Harrys famn, vilket fick mig att känna mig trygg och en aning lugn. Trots att jag stank alkohol och svett så puttade inet Harry bort mig för det, han stod och strök sina händer bakom min rygg och sa inget mer. 

 

"Harry, please. I can't be without you, never leave me.", mumlade jag med huvudet lutat mot hans bröst. 

"I'd never leave you, Linn. Never.", hans ord fick mig att återigen bli tryggare i mig själv. Jag kunde nu stå på egna ben och alkoholen i kroppen var påväg att försvinna ut ur mig. 

"Come on, we drive home to me. You need to sleep.", Harry bar mig till bilen och jag kunde ju inte direkt klaga över det. Jag kände mig fortfarande borta och jag visste fortfarande inte riktigt vart jag var mer än att Harry fanns vid min sida, och bara att han fanns där gjorde att jag kunde känna att jag egentligen kunde vara på andra sidan jorden, bara jag fick vara med Harry. 

---

Tidsinlägg #4. Kanske en rätt så meningslös och tråkig del, men sånna lät finnas de också. Kan ju inte allltiiiid hända grejer ;) Kommentera fina ni!

Att få se Cara hade vart en dröm i flera års tid, hon var verkligen en förebild för både mig och många andra. Istället för att bara se henne gå omkring på catwalken så fick jag träffa henne, jag fick krama henne och hon pratade till och med till mig. De hela kändes så overkligt. Jag hade till en början blivit sams med Harry igen, och sedan händer detta. Ibland kan faktiskt bra saker hända mitt uppe bland de dåliga. 

Harry kom närmare och när han tillslut stod bredvid mig så såg jag hur de båda tittade på varandra. En spänd tystnad spred sig mellan oss och jag förstod inte riktigt vad som höll på att hända. Slutligen så tog jag klivet till att börja prata igen. 

"Cara, this is my..", jag hejdade mig. Jag visste ju inte riktigt än vart vi stod. Vi var ju inte tillsammans ännu, det var vi ju faktiskt inte. Men vi var ju heller inte 'bara' vänner, eller var vi det? Mer hann jag inte ens tänka förrän Cara öppnade munnen. 

"Harry, Is it you?", hon log. Jag vände huvudet mot Harry som fortfarande såg lite osäker ut. Men efter ett tag så nickade han. "Oh, so nice to finally see you again, it was so long time ago!"

Hon gick emot honom och gav han en självständig och säker kram. Om hon inte hade vart en utav mina största förebilder så hade jag självklart blivit sur, men kunde jag bli det nu? kanske inte, men jag kunde ändå inte sluta tänka på varför de redan kände varandra. 

"Yeah, One year ago, I think", svarade Harry, nu med ett leende som lekte kring hans läppar. "Nice cap, by the way." 

Cara tog av sig mössan och tittade på den, sedan skrattade hon. "Yes. You gave it to me, of course."

"Oh, you two already know each other, I see. Nice! How?", jag kunde inte låta bli att undvika frågan, speciellt inte när de började prata om den där möss-grejen. Det uppstod ännu en tystnad mellan oss och det förvånade mig riktigt mycket att det inte alls var några skrikande fans runt om oss just nu. Fast skulle jag vara ärlig så var det exakt det jag ville, jag ville helst komma bort härifrån. Sättet Cara tittar på Harry gillade jag inte riktigt, jag visste att jag kunde bli svartsjuk, och det skulle bli svårt att vara det i denna situation eftersom miljontals tjejer springer efter Harry dagligen, men det är sånt man får ta. Detta kändes mer, konstigt på något sätt. Som om de redan visste nästan allt om varandra, även om de inte ännu hade sagt särskillt mycket. 

"Cara and me.. Uhm..", Harry kunde inte riktigt komma till skott med det han skulle säga men något döljde han iallafall, och jag tänkte inte ge mig förrän jag skulle få veta vad som faktiskt pågick. "We were dating before." 

De båda log, så där läskigt. Som i filmer när paren hittar tillbaka till varandra. 

"Me and Linn thought we should go and eat some food. Hang with us?", Harrys ord fick mig att stelna till. Varför ville han umgås med sitt ex? Att hon sedan var en snygg modell skrämde mig faktiskt. Jag visste att Harry lätt kunde falla för blonda modeller, det hade jag faktiskt lagt på minnet när Nadja berättade det förut. "If it's okay with you, Linn?", Han sneglade ner på mig och vände sedan blicken på Cara igen, som genast log. Vad skulle jag säga? nej? nej vad skulle hon tro om mig då. Jag suckade ljudlöst och nickade på huvudet. 

"Of course, it will be fun!", Harry log ett tacksamt leende och började sin nya konversation med Cara igen. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes konstigt, eller att jag inte kände mig ensam, för det gjorde jag. Men samtidigt så kunde jag förstå hur glad Harry var över att se henne igen, så jag fick väl bara vara tyst och acceptera det faktum att Harry faktiskt också är en människa med tjejkompisar. 

"How old are you, Linn?", jag väcktes upp ur mina tankar genom att både Cara och Harry hade vänt sig om och riktat uppmärksamheten mot mig. Jag log ännu ett oäkta leende och höjde upp axlarna lite. 

"I'm nineteen.", svarade jag kort och tog snabbt upp mobilen ur fickan. 

"Oh, cool. You must just have finishing school ready now then?", jag nickade. "And were you living?" 

"I living in Sweden. But my half family living here in England and Louis girlfriend Eleanor is my cousin. We are really closer to each other.", den här gnistan som funnits i mina ögon när jag såg Cara var nästan försvunnen nu. Rösten var inte längre den glada utan nu hade tonfallet nästan blivit lite irriterat. Varför undrade hon så mycket? 

"Yeah, me and Eleanor had a lots of fun together, before.", hon tittade upp mot Harry och skrattade lite. Kände Eleanor henne? va? varför hade hon aldrig sagt något om det? jag suckade och återgick till mina tankar igen. 

 

Paparazzis och fans hade nu hittat till rätta. De kryllade av människor överallt och vakterna runt omkring oss fick händerna fulla med arbete. Harry gick nära Cara och jag kände mig mest som en bortglömd gammal nalle som bara gick ivägen. Jag följde noga efter både Harry och Cara så att vi så snart som möjligt skulle vara framme till platsen vi skulle äta på. 

"Harry, were are we going? I'm starving!", klagade jag och Harry vände sig om och log ett vänligt leende. 

"Soon, babe. I promise you, it's one of Londons tastiest food in there.", han la armen om mig, vilket kändes en aning konstigt framför alla fansen och fotograferna. Jag tror även att Harry kände samma obehagliga känsla som mig och släppte fort taget kring min nacke och återgick till snacket med Cara, återigen. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om vad de snackade om heller, jag kände att det inte angick mig. 

 

"Okay, then. Now were there!", Harry visade glatt med handen samtidigt som hans blick riktades mot mig. Jag nickade och gick oartigt in före både Cara och Harry. För nu kunde faktiskt inget hjälpas, jag hade inte ätit något alls idag och jag behövde få mat i mig nu, innan något drastiskt skulle tillkomma, vilket varken jag eller någon annan skulle vilja. 

Vi stod i den smala lilla kön till att få beställa, lyckligtvis var det inte alls många människor här inne just nu, men däremot utanför. Jag suckade och gav Harry en osäker min, skulle jag vara ärlig så kände jag mig inte alls trygg och säker i denna situation. 

"What do you want?", Harry tog upp sin plånbok ur fickan och tittade upp på menyn. "I'll buy for you both.", han log. Men var det något jag hatade så var det att andra skulle betala för mig när jag gått och väl hade pengar själv. 

"No thanks, Harry. I'll buy for myself.", han tittade häpet på mig, till en början började han förmodligen misstänka att något var fel. Men när jag snabbt drog till med ett tillgjort leende igen så gick han med på det och skippade frågorna. Istället betalade han för sig själv och Cara med två varsina hamburgare när jag själv inte alls kände för någon sådan mat idag, utan tog istället pannkakor med jordgubbar och grädde. 

 

Maten han knappt ställas på bordet innan jag tagit min första tugga av den utsökta maten. Harry hade rätt, det var otroligt god mat här. Varför hade jag och mormor aldrig gått hit förut? 

Jag hängde då och då med in i snacket de pratade om. Om deras karriärer och hur bra det gått för dem de senaste året. Jag var självklart jätteglad för deras skull men när det kom till mig så kände jag mig mest som en värdelös fjant som inte gjorde något alls. Jag kände då hur mobilen burrade till, jag antog att det var dagens räddning, vilket det var. Nadja stod det på displayen och fort som attan klickade jag upp det för att kunna läsa hela konversationen. Att vi satt på en restaurang brydde jag mig inte så mycket om just nu och Harry skulle nog inte ens märka om jag bara gick nu. Dock var smset inte så glädjespridande som jag först trodde, utan snarare tvärt om. 

 

 

Jag tittade ner på mina halvuppätna pannkakor och påminde mig själv om att jag egentligen inte borde äta mer. Tänk om jag skulle bli tjock? tänk om jag inte skulle räcka till nog för att Harry skulle tycka om mig mer än Cara, den snygga kända supermodellen som Harry var blixtförälskad i. Jag stirrade återigen ner på pannkakorna och plötsligt var jag inge hungrig mer. Jag sneglade upp på Cara, det perfekta leendet och de fina ögonen. Precis det Harry förmodligen föll för hos henne, eller varför inte hennes snygga stil eller coola personlighet? hela hon var ju bara för perfekt, något jag aldrig, hur jag än försökte, aldrig skulle bli. Aldrig skulle jag kunna höja mig upp till hennes nivå, vilket gjorde mig bara mer orolig. Jag skulle aldrig klara av att förlora Harry en gång till. 

---

Drama, drama, drama! vad tror ni händer nu? ;) Kommentera sötisar! 

Har som sagt sommarlov nu och ska faktiskt åka till min mormor nu imorgon eller något, innan jag åker till turkiet. Men jag sätter som vanligt tidsinlägg. Dock kanske delarna blir kortare än vanligt och ni kan ej förvänta er att de kommer exakt varje dag! solen skiner utomhus och jag har faktiskt ett liv utanför allt skrivandet också! kram på er alla å hoppas ni har ett bra sommarlov hittills! ♥

 

 

 Under den lilla tiden så har vi bara setat och pratat om allting. Konstigt nog så kändes han mer lugn och trygg nu än förut, kanske var det bara en inbillning, men något sa mig att han nu var lite säker på vad han ville. 

Plötsligt tittade jag ner på min gråa tröja och insåg då att det var det enda plagget jag bar på mig förutom underkläderna. Min kinder hettade till och jag kände mig en aning ful jemfört med Harry som självklart hela tiden skulle vara så otroligt snygg. 

"I don't want you to sit here all day, please. Follow me out and do something?", han tittade på mig med sina glittrande ögon som man bara inte kunde säga nej till. Jag tittade återigen ner på mina kläder och sedan upp på honom igen. 

"But, Harry. Look at me. I'm a fat, ugly girl as have no makeup and wear any unslighty sweater. I can't go out like this. My eyes are red and..-"

Jag avbröts mitt i meningen med att Harrys läppar pressades mot mina i en intensiv men ändå mjuk och passionerad kyss. Jag log samtidigt som jag hungrigt besvarade hans långvariga kyss. Jag tittade sedan upp på honom med höjda ögonbryn. "What was that for?" 

Han log ett brett leende, hans smilegropar syntes och sedan tog han taget om min hand. Jag sneglade ner mot den men sedan gick blicken tillbaka till Harry. 

"You should stop that call yourself ugly, fat and something like that.", han kupade sina händer runt om mitt huvud och stirrade djupt in i mina ögon. "For me, you're perfect. No matter what, you're the prettiest girl on the planet, don't think something else.", jag andades lyckligt. Aldrig hade någon sagt så till mig tidigare. Harry hade både sett mig i mina fulaste ovanor och i mina vardagliga vanor, ändå tyckte han att jag var vacker. Hela tanken fick mig att gråta av glädje, han var så himla fin. 

"Okay, but if we should go out, I have to change clothers. I don't want to hear more things that your fans call me.", jag reste mig upp och gick fram till spegeln. Jag märkte att Harry fortsatte att ha blicken på mig även när jag vände mig om. Jag kunde känna en del skuld inom mig när jag hade sagt det jag faktiskt sa, jag visste ju att fansen betydde så mycket på killarna. Vad skulle hända om Harry bara stod på deras sida och hata mig nu? 

"Wait.. What?", Harry häpnade. "Give our fans you hate already? what did they said?", han lät ganska allvarlig men reste sig snabbt upp från sängen, påväg mot mig. Jag drog efter en lång suck och fortsatte stirra mig blind in i spegeln.

"Nothing, Harry. Just forget it.", konstaterade jag och ville verkligen inte vara orsaken till att Harry skulle bli arga på sina fans. "I don't care anyway.. It's okay."

Han gav mig en min som sa ungefär att han förstod att jag inte menade det jag sa. Men det ändrade ingenting, kanske att jag tog åt mig lite väl mycket va vad de sa, men det var inget han behövde få reda på. Så länge han var glad så var jag.

Han verkade inte riktigt tro på vad jag sa, jag märkte då hur han tog upp sin telefon, vad han gjorde kunde jag inte riktigt tyda. Det enda jag märkte var att ju längre han tittade desto mer rynkades hans panna. 

"What the hell..", mumlade han då och då. Tillslut kunde jag inte låta bli att fråga vad han höll på med. Han visade upp mobilen jag jag såg då att han läste kommentarerna jag fått utav fans. Han gick ännu närmare mig och gav mig en mjuk, trygg kram samidigt som jag vilade mitt huvud mot hans bröst. 

"I hate that our fans are so..", han suckade. "Jealous. ", jag höjde huvudet och tittade upp mot honom. "You're nothing like that as they writing to you. You're so much better than them. Never forget that they has wrong, you must be stronger than ever when it comes to our fans, otherwise, It's not going to work with us. But I promise you, I'll always be on your side, We do it together, right?", det var mycket att ta in men jag försökte göra mitt bästa, för Harrys skull och för oss.

 

Jag hade piffat till håret lite genom att dragit genom några drag med borsten, vilket ledde till att mian naturliga lockar kom fram. Vanligtvis brukade jag inte alls tycka om dem, men just idag så var de helt okej. Ansiktet sköljde jag snabbt av med lite vatten och sedan drog några drag med mascaran. Tillslut gick jag ut från toan, in till rummet där Harry låg i sängen och tittade på något program på TVn. Jag log när jag fick se honom och det kändes mer än bra att ha han här just nu. 

Jag tog några plagg ur garderoben och tog på mig. Det fick bli ett vitt slappt linne med ett par vita shorts under. På första gången på flera dagar kunde jag titta mig själv i spegeln och känna mig fin, för en gångs skull. 

"What do you think? Am I okay to go out with in the city with all those crazy peoples?", Harry hörde ironin i min röst och hoppade fort ut ur sängen. Han omfamnade mig samtidigt som han kysste mina läppar. 

"You're so beautiful, as before.", hans ord fick mig att le och just nu, trots allt som hänt under dagen, så hoppade jag på moln. Harry fick mig att känna en känsla som inte någon annan har kunnat, Inte ens Carl. 

 

Det kändes jobbigt att lämna pappa återigen ensam i huset, men lite av det jobbiga försvann när jag faktiskt insåg att El's föräldrar kom hem idag. Förmodligen väntade han att få säga hej då till dom innan han begav sig vidare hem till Sverige igen. 

"What are you thinking about, babe?", Harry tog min hand och log ett säkert leende mot mig. Jag ryckte på axlarna och sa som det var. 

"Dad, mom.. Everything."

"Don't worry. Everything will be alright, I promise. I'll never leave you now.", jag trodde aldrig jag skulle tro på några sånna ord igen, men konstigt nog så kändes det som om det var något att kunna lita på. Jag var redo att börja lita på folk igen, iallafall Harry. 

 

Vi hoppade ur den svarta taxin och gick ut mot gatorna. Det var ovanligt lugnt ute och än så länge hade inga lagt märke till att det var just Harry Styles som gick här, bredvid mig, en helt vanlig tjej. Jag förstod att hälften av befolkningen som befann sig på stan var runt omkring resterande killar med Eleanor just nu, någonstans, vilket gjorde det på ett sätt lättare för oss. Plötsligt fick jag se, mitt framför oss, på Londons stora gata gick tjejen jag alltid beundrat, alltid sett upp till och alltid viljat träffa. 

"Look, Harry!", jag kände mig en aning exalterad och jag gjorde allt för att inte skrika rakt ut. Han tittade åt mitt håll. 

"What?"

"Look there!", jag nickade ännu en gång mot tjejen som kom rakt emot oss, men konstigt nog så la han inte märke till henne, eller kanske inte ville lägga märke till henne. "It's the Victorias Secret model! Cara Delevingne!", utbrast jag ännu högre. Dock verkade inte Harry så speciellt intresserad och verkade inte alls bry sig särskillt mycket. "Come on, we say hi! she's my idol, like the little girls are about you.", jag blinkade med ena ögat och han förstod vad jag menade, som svar så log lite försiktigt.

"I don't think it's so good idea to meet her right now.", förklarade Harry med en besvärlig blick som inte riktigt gick att tyda.  

"But, Please?", bad jag, utan att inte ens alls tänka på vad som gjorde att han inte ville gå. Han gav med sig en suck som sa ungeför att jag vann. 

Jag gick med glada och lättsamma steg fram till Cara som var fullt upptagen med att hålla på med telefonen. Jag harklade mig lite framför henne och först då växkte jag hennes uppmärksamhet. 

"Hey Cara! I'm Linn, a big fan of you.", jag räckte fram min hand och hon log ett glatt leende mot mig. 

"Oh, nice to meet you, Linn!", hon stannade upp i sitt gående och tog inte bara taget om min hand utan drog också in mig i en kram. Hela jag tjöt av glädje och jag ville bara skrika ut till hela världen att jag, Linn Steneberg har fått träffat Cara Delevingne, Victorias Secret modellen som alltid vart min favorit. Jag kastade en exalterad blick på Harry som stod en bit bort, han kom med sakta, osäkra steg emot oss och jag började mer och mer undra varför han vart så inställt på att inte träffa henne alls idag. Konstigt. 

---

Hmm.. Har inte så mycket inspiration som sagt, men detta är bättre än något! Sorry för en sen del än planerat men bättre det än inget! Känner att jag spenderat två timamr framdör datorn med denna delen medans solen stekt på som bara den utanför, har dock badat och solat näst intill hela dagen men jaja. Kommentera hörrni!

 

Kan även passa på att säga att på Lördag åker jag till turkiet, men jag ska försöka hinna med så många tidsinlägg som möjligt, allt för er! och även denna vecka har jag lite fullbokad. Så snälla, ni vet att jag älskar era kommentarer men jag skulle vara jätteglad ifall ni kunde sluta tjat om när nästa del kommer. Jag skriver så mycket jag hinner och orkar, men jag gör det också för er! Ni är dem som får mig att fortsätta så fortsätt som ni gör, ni är bäst! ♥

Jag väntade säkert i flera sekunder innan den slutligen kom. Dörren öppnades och där fick jag se någon jag aldrig hade förväntat mig att se här. Min mamma, tillsammans med en annan gubbe, hångla?!

"Mamma, va i helvete?", hon slets bort ifrån kyssen och tittade skräckslaget på mig. "Va fan håller du på med?"

Hon gick snabbt ur hissen och försökte sträcka sina armar mot mig, men jag backade snabbt undan.

"Gumman, snälla. Säg inget till pappa, han skulle bli helt förstörd. Snälla.", mamma tittade med en skrämd blick på mig.

"Hur länge har detta hållt på?", frågade jag oberört. "Vad är ditt jävla problem?"

"Bara i några månader, men du måste lova att hålla det hemligt för pappa. Du vet hur viktigt företaget är för oss nu och hur bra det går.", jag gav henne en ilsken blick och sedan vände den mot gubben som stod bredvid henne. Han log ett hånflin och blinkade med ena ögat, han äcklade mig redan. Jag vände på klacken men hann inte långt förrän mamma tog tag om min arm,

"Va i helvete gör du kärring, släpp mig.", utbrast jag och märkte då hur människorna runt omkring oss stirrade. Hon släppte då taget och gav mig en sorgen blick.

"Berätta inte för pappa, jag lovar. Jag ska göra det direkt när vi kommer hem.", något i blicken sa mig att jag borde låta bli. Hon lät allvarlig på tonfallet och något sa mig att jag borde tro på henne. Jag nickade men sa inget mer.

Bråket hade hållt på från tiden vi kommit hem och jag kunde inte låta bli att vara så besviken på mamma. Hon grät, bad och grät lite till för att få stanna kvar. Pappa var lika ledsen och speciellt förkrossad. Vilket jag kunde förstå. Elin hade rätt. Resan till Tallin fick mig att glömma Carl för en stund, men istället kom något annat ivägen.

 

Harry satt fortfarande still i sängen och höll om mig. Jag kände hur jag återigen började skaka, jag bet mig i läppen och höll tårarna inne. 

"Then she promised me and my dad and never do it again.", jag suckade. 

"But she did it?", jag tittade på honom omedvetande. Han hade tagit in vad jag sagt, lyssnat och till och med förstått. Jag nickade och ryckte på axlarna.

"Yeah, Me and El saw her today. I think my dad already knew it because when I went home, He had packed his bags." "I maybe forgive a lot, but I never forget what's said and done. That's why I hate cheating. First Carl, then my mom..", jag tog några djupa andetag och tittade upp mot Harry som såg skyldig ut.

"And then.. Me.", han svalde hårt och jag kunde se skulden han hade i sina ögon. Jag nickade och tog hans hand. 

"But I'm ready to move on, with a fresh start. Are you?", han log, nästan skrattade åt det jag nyss sa. Han sträckte ut sin hand och tittade mig in i ögonen. 

"I'm Harry, who are you?", jag fnissade och skakade hans hand. 

"I'm Linn. Nice to meet you!"

---

Så, då var det klart då! ;) vad kommer nästa drama bli tror ni? ;) hmm.. Kommentera!

 

Jag blev till en början stel. Vad skulle hända nu? vad skulle jag göra nu? sedan kom modet, från helt ingenstans. Hon hade ännu inte lagt märkte till mig men det skulle det bli en ändring på tänkte jag. Jag gav Eleanor en sidoblick och hon förstod nästan irekt vad jag skulle göra, trots det så hindrade hon mig inte. Vilket bara var skönt. Jag gick med långa steg fram till kvinnan som jag skämdes över så himla mycket, kvinnan jag i hela mitt liv kallat för mamma. 

 

"Mamma?", hon hoppade till av rädsla och gav mig ett osäkert leende. "Vad i hela helvetet håller du på med?"

"Hej vännen. Uhm..", hon tvekade en stund. "This is my friend, Ian. He's very nice and.."

"Jag skiter i vem det är. Jag skiter i dig nu. Du har ljugit för mig, för pappa och för alla. Jag förstår nu varför du var så jävla exalterad till att åka hit, du ville träffa din nya jävla pojkvän. Alltså, snälla. Väx upp för i helvetet. Du kan bara dö, jag hatar dig så jävla mycket.", efter alla de hårda orden jag ropat ut så kände jag en skuld, en ångest. Hur kunde jag säga så till min egen mamma? hur som helst så förtjänade hon det, just nu. 

Hon tittade med en skeptisk blick på mig och sedan suckade hon. Men jag gav mig inte, med tårarna i ögonen som jag snabbt blinkade bort så stirrade jag ännu mer på henne. "Vem ska berätta detta för pappa? du eller jag? eller vill du kanske att det ska bli som förra gången?", jag lät hård. Kanske för hård, men det kunde bara inte hjälpas. 

"Pappa vet förmodligen redan om det här. Han må vara för snäll ibland, men han är också väldigt smart. Du måste förstå att..-"

"Du är sjuk i huvudet. Det är aldrig okej att vara otrogen och du är det stup i kvarten. Snälla, bara försvinn ur min åsyn och jag vill helst aldrig mer se dig, aldrig.", jag vände mig om men hejdade mig när jag kom på att jag ännu inte var riktigt klar än. "Du klagar på att pappa förstör våran familj, men det är i själva verket du som förstört allt. Det är du som är problemet. Dra och kom aldrig tillbaka till våran familj igen. Du förtjänade aldrig en andra chans, men som du själv sa, pappa är för snäll." 

Jag vände på klacken och gick fort bort från henne. Jag kunde höra hur hon skrek något efter mig i tårar men jag var stark nog att inte vända tillbaka blicken, jag var trött på bortförklaringar, lögner och otrohet. Men jag hade med tiden blivit van. Det var inte direkt första gången någon svek mig på det här sättet. 

Trots att Eleanor inte förstod något av det vi sa så höll hon ett stadigt grepp om mig och drog sin hand fram och tillbaka på min rygg. Vi hade gått så att mamma var ur synhåll så jag slapp se henne. 

"I can't understand this about my own aunt. I thought she has learn something from the last time, but probably not.", hennes ord gjorde mig inte speciellt gladare men jag var glad över att hon alltid var så förstående. Hon hade iallafall sett med sina egna ögon vad som hade hänt, det behövdes inte många ord till att beskriva vad som faktiskt höll på att hända. 

"I'll just, go home and tell dad. Then I want to be alone, okay?", bad jag och hon släppte taget om mig och nickade förstående samtidigt som hon tittade på sin armklocka hon hade på armen. 

"Yeah, the boys interview probably end soon. See you home, sweetie.", vi gick åt olika håll och de få tårar som mot min vilja fallit ner slog jag ilsket och fort bort. Varför gråta över henne? hon förtjänade inte ens mina tårar. 

 

"Pappa, vad gör du?", jag behövde inte ta många steg innanför dörren innan jag såg vad pappa var påväg att göra. Han var påväg att packa sina väskor. 

"Jag har pratat med El's föräldrar. Jag åker hem ikväll, jag packar ur mammas saker i huset så hon bara kan flytta ut sen när ni anländer hem igen.", jag rusade in i hans armar. "Jag trodde på det hon sa, men jag hade fel. Självklart skulle det hända igen." 

"Pappa, lämna mig inte här, ensam med henne. Jag klarar det bara inte.", snyftade jag och jag kunde nu inte låta bli att släppa ut tårarna. Han strök handen över mitt hår och lutade sig bakåt. Han tog bort de mestadels av håret från mitt ansikte och stirrade mig rakt in i ögonen.

"Jag klarar inte av att se din mamma med någon annan, inte än. Jag måste göra det här. Jag och El's föräldrar tar hand om företaget själv och hon får helt enkelt sysselsätta sig med något annat, jag tänker inte hjälpa henne längre.", han pussade mig i pannan. "Men som vi pratade om inatt. Det är alltid du och jag, gumman. Du är alltid välkommen hem men jag tänker inte heller hindra dig från att bo med din mamma, jag vet hur starka band ni har till varandra."

"Eller hade.", mumlade med huvudet vid hans bröst. "Stannar du inte ens och grattar Eleanor? du är oavsett vad alltid en i familjen. Det är mamma alla blir besviken på, inte dig.", han nickade och log ett krystat leende. 

"Ja, det vet jag. Jag får skicka iväg en hälsning till henne på hennes dag, och du får hälsa alla så mycket. Men jag åker ikväll.", det var inte någon idé att trotsa emot. Jag visste att om han bestämt sig för något, så blev det av, även om jag så bad på min bara knän om att han skulle stanna kvar, så åkte han ändå hem. Oavsett om jag ville eller inte. 

 

 

Jag var väldigt nere och seg idag. Men jag visste att denna intervjun var viktig för oss så jag gjorde verkligen mitt bästa för att det skulle fungera. Vilket jag tyckte det gjorde också, killarna var lika glada som vanligt, det var inte bara en massa kärleksfrågor och intervjun rullade på bra, vilket fick mig att bli lite gladare också och för stunden kunde jag glömma allt som hade hänt. 

"Okay guys, just one more photos.", log den blonda intervjuaren. "Can I lying in your knees?", jag skrattade åt frågan och var absolut inte van vid att en sådan fråga skulle tillkomma. Självklart gick vi alla med på det och vi gjorde som fotografen sa åt oss att göra, det vill säga, hålal upp våra händer. 

"Thanks for you coming boys, it was very fun.", vi kramade om intervjuaren en sista gång och besvarade glatt det hon sa till oss. Vi gick sedan ut genom den lilla gångn och kom ut till allrummet där till vår stora förvåning ett välbekant ansikte syntes till. Hon log mot oss och gick fram till Louis. 

"Hey, El! should you don't meet Linn today and eat lunch?", Niall tittade fundersamt på sin klocka och sedan vände han blicken upp till henne igen. 

"She might a little bit problem with hers family today, she's very upset and want to be alone.", hennes leende på hennes läppar försvann då hon tittade på mig. 

"Okay, hope she'll be okay.", konstaterade Liam och tittade mot dem andra. 

"Yeah, absolutely.", klargjorde Zayn innan han fortsatte. "But, El. Then haven't you eat yet? or?", hon skakade lätt på huvudet. 

"Well, then you can eat some pizza with us!", hela Louis lyste upp och jag kunde riktigt känna hur lyckan från Louis sida spred sig över rummet. De var verkligen så perfekta för varandra och jag var så glad över att han träffade en sån snäll tjej som Eleanor. 

 

"Do you think that I can go and meet her now?", frågan bara flög ur mig och allas ögon vändes mot mig. Jag kunde se hur ett leende trängde sig fram på El's läppar och sedan ryckte hon på axlarna.

"I really don't know, she said that she want to be alone. But I guess that she want to meet you right now, she need someone who take care of her as not is her dad or mom.", yttrade hon och jag nickade vädjande på huvudet. 

"I take a cap to her. See you soon guys."

De alla gav mig ett litet säkrat leende och de ropade hej då i kör på varandra. Det var nästan skrämmande. 

 

Med raska steg gick jag upp på Eleanors uppfart, bilen var försvunnen så jag antog att hon kanske var ensam hemma. Jag hoppade upp för stentrappan och knackade nervöst på dörren. Till min förvåning så öppnade en man jag aldrig sett förut, han hade drag ifrån Linns ögon och näsa så jag antog att det var hennes pappa. Han log mot mig och innan jag ens han blicka så var jag inne i huset. 
"She's upstairs. Please talk to her, she's upset. She need you now, more than everything.", jag nickade åt han samtidigt som jag fort klampade va mig skorna och gick mot gästrummet som jag antog att hon sov i. Jag tänkte inte ens på att knacka utan jag bara slet upp dörren, och där satt hon. Lika fin som alltid, hennes ögon var röda och hon satt med en grå tröja. Helt sjukt hur en tjej kunde bli så himla vacker oavsett vad. Hon tittade chockat på mig när jag kom in, sedan vred hon huvudet så att blicken fastnade på golvet igen. 

---

Jaha, kanske lite tråkig del. Men inspirationen är inte så stor just nu men jag gör så gått jag kan! Hoppas ni gillar den lite iallafall, haha :) Nu är Harry där. Tror ni hon kommer berätta för honom? och kommer hon låta han stanna? ;) 

 Huvudet var begraven i huvudkudden, täcket var uppdraget över huvudet och tankarna kring Harry ville inte försvinna, hur vida jag än försökte. Klockan närmade sig strax efter tre och hjärnan var helt klarvaken medans resten utav kroppen var slut, sliten och trött. Jag suckade tyst för mig själv samtidigt som jag räckte mig efter mobilen som låg på nattygsbordet bredvid sängen. 

Facebook var lika dött som vanligt, instagram spammades av bilder från Elin och Erikas lilla semester tillsammans och Twitter ville jag inte ens tänka på, inte efter alla kommentarer tidigare ikväll. 

Plötsligt hörde jag fotsteg utanför dörren, och om jag inte hade vetat om att Eleanor skulle sovit med Louis inatt så hade jag faktiskt inte brytt mig så mycket om det, men nu när jag visste att hon skulle sova borta och Eleanors föräldrar var i något annat land och jobbade så blev jag faktiskt lite rädd. Vem skulle vilja mig något så här tidigt på morgonen? Något mer hann jag inte tänka förrän dörren sakta öppnades och in kom ett välbekant ansikte. Trots mörkret så kände jag ändå igen det svarta håret och de långa benen. 

"Pappa, vad gör du här?", med ett rätt så chokerande tonläge tittade jag undrande på pappa som nu var påväg mot min säng. När han var tillräckligt nära så att jag skulle kunna tyda hans ansikte så såg jag tydligt hans röda ögon. Han hade gråtit. "Har du gråtit?", jag visste svaret. Men på något sätt så kunde jag inte undgå att fråga iallafall. 

"Nej, jag och mamma hade bara ett av våra gräl igen, du vet.", jag suckade. Nog visste jag vad han menade allt. 

"Men pappa, vi är ju på semester. Jag trodde vi skulle njuta av detta utan några bråk, det sa ni ju själva?"

"Jag vet gumman, men saker går inte alltid som man har tänkt sig och nu är hon ute ur huset, igen. Jag har ingen aning om vart hon tog vägen.", jag stelnade till. Jag kom att tänka på att hon tidigare hade sett ut som om hon nydligen kom hem ifrån någon, hon hade en vit klänning på sig och såg allmänt slampig ut. Sedan kom tankarna tillbaka till dagen då hon ivrigt hade sagt att vi skulle vara kvar här i flera veckor. Det kunde väl inte vara sant, det kunde väl inte hålla på att hända.. Igen? Jag försökte att sudda ut tankarna om det och tog istället pappas hand. 

"Varför förlåter du henne efter varje gräl?", han tittade på mig. "Och för det hon gjorde?". Tårarna var inte långt borta nu. Men jag var fortfarande glad över att pappa och jag stod varandra närmare än några andra efter allt som hänt. Han var den enda som förstått mig och alltid funnits där. Han var helt klart en hjälte för mig. 

"Jag vet inte, tjejen. Det är komplicerat, allt är komplicerat. Företaget går riktigt bra just nu och det är ju ett familjeföretag vi äger.", jag hade hört den meningen förr, nästan för många gånger nu. "Om jag kan förlåta henne, så kan du det också. Hon är ju trots allt din mamma.", jag log ett tillgjort leende samtidigt som han la armen över mig och pussade ömt till min panna. "Kärlek är inte alltid en dans på rosor, men ibland måste man ge kärleken en andra chans, även om personen kanske gjort något dumt. Huvudsaken man lovar att inte göra om det igen och verkligen ångrar sig.. Som din mamma, hon grät i.."

"Hon grät i flera dagar, jag vet, pappa. Men ibland förtjänar man inte det. Mamma hade hållt på i över ett år, hon svek både vår familj och företaget.", avbröt jag fort och han nickade. Han verkade ta in det mesta jag sa och som vanligt så höll jag tillbaka tårarna. Jag var hans duktiga flicka som aldrig visade mig svag, det var så jag levt i hundra procent av mitt liv hittills och det tänkte jag fortsätta med. "Varför kom du in till mig?" 

"Jag hörde att du pratade med tjejerna tidigare och jag antog att du fortfarande var vaken. Jag ville bara se att du var okej och sånt.", jag nickade ett tacksamt leende. "Jag älskar dig min princessa. Dig om någon skulle jag aldrig överge, aldrig. Jag kommer alltid ta dig i första hand.", hans grepp runt om mig blev hårdare och jag besvarade hans omfamning genom att ta min arm runt hans mage. Det kändes bra att vara i pappas famn igen, det hände inte alls ofta faktiskt. 

"Jag älskar dig med pappa, det är du och jag föralltid."

 

Klockan visade halv två och det var först då som jag insåg att jag nästan sovit bort halva dagen, men vad gjorde det? jag hade fortfarande inga planer inför dagen. Jag kunde iallafall höra att mamma var hemma igen och bråk hördes från nedervåningen. Jag drog på mig en sliten, lång t-shirt och smög försiktigt fram till dörren. Jag satte örat mot den så att jag tydligare kunde höra vad som sas. Under så många år så hade jag stått så här, tjuvlyssnat vid min dörr för att få någon enkel uppfattning om vad som höll på att hända i min familj. Nästan för många gånger. Man skulle kunna säga att jag var van. 

Jag ville så gärna kunna gå ner och skrika åt dem att de båda gjorde fel, men efter att jag hade gjort det den gången för ett halvår sedan så visste jag att det var sista gången. Saker och ting skulle bara bli värre och jag förstod att det inte var någon idé att lägga sig i. 

Istället tog jag min sminkväska och begav mig in till övervåningens toalett. Jag ställde mig framför spegeln och mina tankar om hur ful, fet och äcklig jag var spred sig i mitt huvud. Aldrig hade jag tagit skit ifrån andra tidigare. Men när hundratals olika tjejer sa det i massor av kommentarer så kunde jag inte låta bli att inbilla mig att det var sant. Kanske dem hade rätt? Jag hade inte tränat på månader nu och ful hade jag alltid haft tankarna kring. Men äcklig? på vilket sätt? Jag suckade och drog concealern på påsarna under mina ögon. Jag tog sedan mitt rosa puder för att ändra nyansen på mina kinder. Det blev även några drag av ögonbrynspennan för en lite, lite mörkare färg på ögonrynen. Slutligen så drog jag några drag med mascaran, efter det kunde jag äntligen titta mig i spegeln och känna mig någorlunda fin igen. Även om min tvivel på det var stark. 

 

"Vart är mamma?", jag mötte pappa sitta vid kökbordet, hans ögon var mörka och påsarna under hans ögon var klart större än var mina var. Jag insåg då att pappa förmodligen hade setat vaken och väntat på mamma hela natten, med ingen sömn alls. Jag satte mig mitt emot honom och ryckte åt mig mjölken. 

"Jag vet inte, hon gick ut igen.", jag orkade ärligt talat inte bry mig mer utan jag bara rykte på axlarna denna gång. "Jag förstår bara inte hur hon kan bli så arg, för ingenting. Det är inte likt henne." 

"Hon är nog bara lite stressig just nu.", försökte jag intala både mig själv och pappa. Även om vi visste att situationen förmodligen inte var så, så var det ändå en god tanke. Mobilen burrade till och jag var snabbare än blixten att fånga upp den ur fickan. 

 

 

Jag log av tanken att äntligen få komma på andra tankar. Eftersom de ändå skulle på sin intervju så skulle jag förmodligen slippa träffa Harry också. Jag svarade utan tvekan ett ja och svaret från El kom snabbare än förväntat. 

"Pappa, jag ska äta lunch med Eleanor på stan nu. Är du okej? klarar du dig?", jag ställde mig upp och gick med långa steg mot hallen för att dra på mig ett par skor. Han harklade sig från köksbordet vilket fick mig att stanna upp i mitt gående för ett ögonblick.

"Det är klart, vännen. Jag är alltid okej. Har du pengar på kortet? annars sätter jag in mer, vettu.", jag log. Han var alltid så snäll och ville mitt bästa, även om jag visste att han egentligen inte var okej. 

"Ja, ni fyllde ju på för bara några dagar sedan så jag ska nog klara mig.", skrattade jag när jag slutligen bestämde mig för mina vita converse. 

"Hej då. Vi ses senare. Älskar dig.", jag öppnade dörren och klev ut. 

"Vi ses senare, ha så kul. Älskar dig.", hördes från pappa innan jag small igen dörren. Jag gick ut från den stora gården så jag kom ut på vägen och nästan direkt fick jag syn på taxin som skulle ta mig till stan där Eleanor och Louis skulle möta upp mig. 

 

Jag tittade på klockan, vi skulle mötas här precis nu, men vart kunde dem hålla till? plötsligt hördes skrik och en stor klunga med människor kom rakt emot mig, och jag förstod först då att någonstans där inne skulle Louis och Eleanor befinna sig. Jag drog efter andan och kunde fortfarande nästan inte förstå att de faktiskt var världskända. 

Tillslut så kom två människor jag faktiskt kände igen ut och runt om sig hade de tre stora livvakter bredvid sig. De hade också två Starbucks kaffe i handen så jag förstod att det hade vart där. El såg väldigt bekymrad ut, men Louis höll hennes hand, vilket gjorde henne en aning tryggare, antog jag. 

Jag mötte deras båda blickar när de kom emot mig och de gav mig en varsin kram. 

"Hey, cous. How are you?", Eleanor log som vanligt och för ett ögonblick så såg det ut som att hon faktiskt släppt allt bakom sig och fick nu tillbaka sin trygga ansiktsform.

"I'm fine.", ljög jag och backade ett steg bakåt. 

"I should go now, but see you later.", han gav Eleanor snabb puss på munnen när han sedan hoppade in i den svarta bilen med de två vakterna. Den tredje stannade med oss. Jag tittade osäkert på honom men El hann öppna munnen före mig.

"It's no problem. He's kind.", han tittade mot oss med ett vänligt leende vilket fick mig att tro på hennes ord. Han nickade och jag tänkte precis fråga vart vi skulle ta vägen när hennes mun spändes och hennes ögon spärrades upp. "Oh, shit. Don't look back.", men innan hon hann säga meningen klart så hade jag redan vänt bak mitt huvud och sett vad hon menat.

---

Åh, vad tror ni har hänt? eller vad tror ni att dom ser? Ny del kommer imorgon och kommentera massor nu! ;) Kärlek till er ♥

 

Att ha Linn i min lägenhet igen kändes så rätt. Jag ville alltid ha henne här, hon var så lugn, stabil och helt perfekt. Jag visste ju att festandet med Will alltid brukade spåra, varför valde jag ens att åka dit? 

"Me and Will has been friends forever. He was my friend before One Direction and he was my best friends. Before I got famous, we partied every weekend and we competed often about who could drink the must drink or something like that. We has very fun together, especially now when we not meet each other so often. And sometimes I forget that small detail that I'm famous now, I must be very careful and in thursday, I just forget this. ", jag tog en kort paus samtidigt som jag la märke till att Linn faktiskt satt tyst på andra sidan soffan och lyssnade. "That I'll tell you now, I don't require that you should believe me. But that's my story, how I remember it and I'll that you listen to me, okay?", hon nickade. Jag tänkte då snabbt tillbaka på torsdagskvällen och flashbackarna rullade in. 

 

Jag tog taxin till stan för att möta upp Will som jag inte träffat på ett år nu. Det skulle bli kul att se hur han förändrats eller om han fortfarande var sig lik. Eftersom jag bodde en bit utanför stan så tog det sin lilla tid att möta upp honom. Men femton minuter senare så betalade jag taxichaffören, gick ut ur dörren och tittade mig omkring. 

Klockan närmade sig midnatt och folket på gatorna var förmodligen påväg hem till sig nu. Jag gick med långa kliv bort mot ett av Londons största fester och det dröjde inte länge förrän jag såg Will. Han var sig lik, det bruna platta håret, den fasta kroppen och sin sköna stil. Jag la dock märke till att han inte var ensam, tvärtom. Han hade självklart redan hunnit raggat upp två tjejer och om jag misstänkte det rätt så var den blonda till mig. Jag kände mig obekväm i situationen eftersom jag förstod hur kvällen skulle sluta om jag kände Will rätt. Men hade jag tagit mig hit så skulle jag iallafall stanna i någon timme, tänkte jag. Jag gick fram till Will och gav honom en hederlig gammal brorskram innan jag vände mig om för att hälsa på de två tjejerna som såg så dumma ut så det fanns inte. 

"Hello Girls.", med mitt tillgjorda leende skakade jag min hand med dem båda. Innan jag ens han blinka så var vi inne i lokalen där festen höll till. Hög musik dunkades, det var ovanligt varmt och dansgolvet kryllade med dansande människor. 

"Come on, Harry. Now we buy some drinks.", han gick mot baren och mot min vilja så följde jag honom. Jag var dock inte ensam om att göra det, de två tjejerna som presenterat sig som Hannah och Josefine följde villigt också efter. Jag suckade en ljudlös suck och började nu ångra mig stort att jag ens tackat ja från början. Jag var dock ledig imorgon, men jag kände att jag helst inte ville tillbringa min lediga dag till att torka spyor bredvid sängen. 

 

Det var vår tur att beställa och jag chockades över att Will beställde onödigt många drinkar. Dock så var det han som betalade även om jag envisades om att jag kunde betala min del av drickorna. 

"Shut up, Haz. It's party, just drink and swallowing!", jag log när jag hörde honom säga det jag och Will alltid sa under tiden som tonåring. 'Det är fest, bara drick och svälj'. 

"Yeah, you're right. Give me one drink.", jag tog faktiskt villigt emot en rosa drink av honom. För tillfället ville jag bara leva, inte tänka på så mycket måsten och bara göra. vad var de det kallades? Yolo. 

 

Jag tog mina två nyköpta drinkar och började dricka ur dem båda. Jag kände mig inte precis jätteberusad utan jag kände själv att jag hade kontroll. Med de två drinkarna i handen begav jag mig ut på dansgolvet för att leta på Will. Tillslut fann jag honom, han satt och delade saliv med den brunetta tjejen Josefine i soffan bredvid dansgolvet och bredvid henne satt hennes blonda kompis Hannah som jag inte alls var så intresserad av, men för att inte verka så otrevlig så gick jag med osäkra steg fram emot henne. Kanske skulle jag vara ett roligare sällskap än ingenting alls. 

"Hello!", jag slog mig ner bredvid henne och hennes ögon glänste stort. "Can I sit here?"

"Actually, you already sit here.", hon log. "I feel me so alone right now.", klagade hon och flyttade sin kropp närmare min, jag kände hur våra låt möttes. "Here, take my drink and just taste it."

Hon gav mig sin drink som ärligt talat såg orörd ut, men varför inte? jag ryckte på axlarna och drack en stor klunk utav den. Jag kände då hur det brändes i halsen och plötsligt var hennes läppar pressade mot mina. Jag puttade snabbt ifrån henne ifrån mig. 

"What are you doing? I already like Linn.", jag kände hur jag sluddrade mer och mer. Plötsligt blev det mesta suddigt och jag visste strax därefter knappt var jag var. Jag tittade igen på den blonda tjejen, men konstigt nog så såg jag inte henne. Det var en annan jag såg, ett välbekant ansikte, ett utav det finaste ansikterna jag sett faktiskt, det var Linn. Jag lutade mig framför henne och kysste hennes läppar. Även om de inte smakade som de gjorde tidigare idag, eller att hon inte alls luktade lika gott som tidigare brydde jag mig inte i, det var iallafall Linn jag kysste nu och ingenting kunde gå fel nu. 

 

Jag tittade allvarligt på Linn som mest såg förvirrad ut. Ilskan i hennes ögonvrå kändes inte alls lika stor längre och jag kunde se att hon faktiskt slappnade av lite. 

"I don't understand, Harry.", hon höjde ögonbrynen. "I wasn't there, you kissed a another girl, not me?" 

"That was the point. I thought it was you, but it wasn't you. I had control over myself, until the girl gave me the drink. She must had put in any pill or something, then I just remember that I woke up in a apartment beside the same girl I thought was you. I'm so sorry, Linn. I really am." 

Hon såg nu helt förkrossad ut, jag tittade förskräckt på henne som verkade vela ha något sagt, men vad? 

"What's it? please tell me.", stammade jag och jag insåg nu att hon döljde mer än jag kunde ana.

"My ex boyfriend was cheating on me the first mouth, but I trusted him when he said that it will never happend again. Two mounths later, he did it again."

---

Sådär, då kanske det ordnar sig? eller vad tror ni? Kommentera sötisar! :D

 

 

Jag och Zayn stannade och pratade lite med scenanläggarna en liten stund efter showen, vilket gjorde att vi blev lite sen till rummet där backstage-träffen skulle hålla till. Jag hade slängt vissa ögonkast på Linn lite då och då under showen men under den sista halvtimmen så var hon konstigt nog inte där. Därför kom det som en chock för mig när hon satt där, i den lilla svarta skinnsoffan ihopklämd mellan Eleanor och Liam. Jag kunde nästan inte slita blicken ifrån henne men jag märkte hur hon tvingade sig själv att inte titta på mig, istället så märkte jag hur hon då och då sneglade lite, vilket enligt mig, bara var gulligt. Hon var lika fin som alltid. Hennes mörka hår såg ut att vara rätt ofixat, vilket jag ganska tidigt la märke till eftersom hon hade sin mössa på sig. Hon hade även sina solglasögon med sig, dock behöll hon dem i handen. Hennes ögonfransar var fortfarande svarta och hennes bruna ögon som en gång stirrat rakt in i mina fick mig fortfarande att nästan drunka in i dem. Hela hon var så vacker. 

"Ey, Harry!", när Zayn viftade sina händer framför mitt ansikte så förstod jag att jag återigen fallit mig in i mina egna tankar och bekymmer att jag nästan glömt bort var jag gjorde här. Zayn lutade huvudet åt mitt håll, jag vände örat mot honom så att han lätt kunde berätta vad det var frågan om. "What the fuck are you doing, man? talk to her!", jag tittade en aning fundersamt på honom då han nickade en lös nick mot Linn. Jag tittade med hela huvudet dit och märkte då att hon redan tittade på mig. Våra ögon möttes och om jag såg det rätt så var det tårar jag såg i hennes ögon, vilket faktiskt gjorde lite ont i mig. Jag harklade mig och reste mig upp från stolen. 

Jag gick den korta metern bort mot soffan och ställde mig framför Linn. Eleanor, Louis och resten av killarna tittade förvånat på mig. Jag tog modet till mig att titta in i Linns ögon och fråga frågan som jag troligtvis redan visste svaret på. 

"Hey Linn. I think we need to talk.", jag fuktade läpparna med hjälp av tungan men vägrade att släppa blicken ifrån henne. Hon såg till en början förvirrad ut men efter några sekunder så fick jag svaret, och det var det svaret jag även hade förväntat mig ifrån henne. 

"About what? we haven't something to talking about, Harry.", hon drog till med ett tillgjort leende som till och med jag kunde genomskåda. Jag drog efter andan och bet mig hårt i läppen. 

"Please, I need to explain.", bad jag. "Everything. I know that you won't to know me right now, but you do and I want you to know how the situation really is.", med en knuff och övertalning från Eleanor gick hon slutligen med på det, vilket gjorde mig rätt glad. 

 

Vi gick genom samma vita gång som vi kom in igenom och jag tittade emellanåt bakåt för att försäkra mig om att hon fortsatte att gå bakom mig. Vi kom ut till arenans stora dörr och jag märkte direkt att fansen fortfarande var kvar utanför och det förmodligen väntade på att vi skulle komma ut. Jag suckade och tog mig för pannan.

"What's it?", frågade Linn. Hon lät faktiskt orolig samtidigt som hon tittade åt samma håll, hon fick snabbt syn på alla tjejerna där utanför och förstod då vad jag menade. "Oh, aha. But come on, it can't be so dangerous!", hon tog ett steg framåt innan jag hastigt hann greppa taget om hennes arm. Hon vände snabbt huvudet mot mig med en irriterad blick.

"You don't know our fans. They can be very angry and jeaulos. Especially when it comes to us and girls, so please, go not out there.", hon nickade. "But follow me, we can take the backdoor, my car is there too."

 

Det var spännt mellan mig och Harry när vi båda satt i hans stora svarta bil påväg hem till hans lägenhet. Trots omständigheterna så kunde jag inte låta bli att kasta sidoblickar på honom då han var fullt koncentrerad på vägen och körningen. Hans svarta mössa täckte de mesta av hans gyllenbruna hår, det var bara några ynka lockar som stack fram. Jag gav med mig en ljudlös suck när vi sedan, sakta men säkert svängde in på Harrys garageuppfart som han fått med lägenheten. Han klev fort ut ut bilen och jag följde snabbt hans exempel. 

 

Jag slog mig ner i hans soffa, hans svarta mjuka soffa som vi för bara några dagar sedan legat i och berättat hur vi kände för varandra. Ärligt talat så var det faktiskt ganska jobbigt att vistas i just detta rummet, men vad hade jag för val? vart skulle vi annars vara för att få vara ensamma? Harry satte sig på andra sidan soffkanten och stirrade ner mot sitt dyrbara rumsbord gjort utav glas. 

"Tell me now, Harry.", jag avbröt tystnaden efter ett tag och ännu en tystnad spred sig över rummet. Det var nästan så att man kunde höra våra hjärtan slå. Han svalde hårt och vände huvudet mot mig. 

"Before I'll tell you, I just want you to know that everything I said to you that night was true. I don't lie about those things.", jag nickade försiktigt, även om jag tvivlade starkt på det han just sa. "And I know you think the same about me, Linn. Real feelings just don't go away.", hans ord fick mitt blod att bli till is. Jag satt i flera sekunder och bara tänkte ut ett bra svar. Eller vad fanns det att kunna svara mer än sanningen? jag suckade högt. 

"Harry, I liked you, yeah. I still do it. And I can forgive you for this, because it was never you and me for real then. But I can never forget that you did, and I don't know if I ever can trust you again."

Han tittade ner mot rumsbordet igen och nickade förstående på huvudet. "Yes, and I understand that." 

"Now, tell me what's happend.", jag la armarna i kors och bestämde mig för att gå rak på sak. Något jag hade lärt mig under mina månader tillsammans med Carl var att ville man veta något, något allvarligt, så skulle man vara hård och allvarlig, annars funkade det inte. 

"Yeah, It's actually a long story, but yeah, you deserves to know how everything is.", svarade han kort innan han fortsatte.

---

Ja, vad tror ni egentligen? vad är det Harry menar? ;) Hmm. Jag ska på tjejkväll ikväll, men om ni kommenterar denna del riktigt bra så får ni en tidsinlagd del senare, right? ;) kram på er alla!