Förvirrad och orolig vad som skulle hända härnäst satt jag helt still och fick knappt fram ett ord. Min blick växlade mellan Zayn och människorna runt omkring mig. Jag kände mig iakttagen och vart jag än tittade så såg jag människor överallt. Det var en hemsk känsla. 

"I'll call Paul, calm down babe.", väste Zayn fram och tog fort upp sin mobil, jag nickade som svar och fortsatte att titta mig omkring. 

Människorna skrek och var helt galna, de stod med penna och papper i handen, de verkade inte alls ha någon respekt åt att vi faktiskt satt och åt, värre blev det när de skrek i mina öron, det var helt kaois och jag var inte alls van vid det heller. Helt sjukt att killarna stod ut med detta varje dag. 

Zayn suckade tungt och lade ner mobilen i fickan igen. 

"What?", utbrast jag och väntade förtvivlat på svar. Skulle jag vara ärlig så var jag inte alls bekväm i situationen och ville helst bara bort, nu. 

"Uhm..", besvärat tittade han upp från bordet och våra blickar möttes. "Paul sends two bodyguards here, but they are here in ten to twenty minutes. So long we must stay here. Okay?", han flyttade stolen närmare och försökte överrösta de skrikande fansen som trängt sig hit. Jag lyckades höra vad han sa och jag nickade tveksamt, sedan blickade jag bakåt och förstod vad som skulle hända de närmaste tio till tjugio minutrarna. 

Zayn hade redan ställt sig upp och gick med på massor av bilder med alla fansen. Det kändes fint och roligt att se hur mycket han faktiskt älskade dem och brydde sig om dem, men samtidigt så kände jag mig rätt ensam, ganska bortglömd faktiskt. 

Jag gick åt sidan så att fansen kunde komma närmare och jag såg hur Zayn sökte min blick bland de alla människorna. Jag log åt honom som en bekräftelse på att det var okej. 

Jag satte mig på en bänk bredvid och tittade roat på de galna tjejerna, de lugna tjejerna, de gråtande tjejerna och de glada tjejerna. Det var helt sjukt kul att se hur folk faktiskt kan bli så förälskad i en person de egentligen inte har en aning om. Jag log lite för mig själv i min ensamhet då plötsligt två tjejer ställde sig framför mig. De såg väldigt sura ut och den ena la armarna i kors. Jag svalde hårt och log lite åt de tjejerna som kanske bara var snäppet yngre än mig. 

"Are you Zayns new girlfriend or what?", sa den ena tjejen medans den andra fortsatte att stirra ut mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och jag visste ju inte själv riktigt vad vi var än. 

"No, we're just friends.", bekräftade jag och smålog till tjejerna som nu flinade lite. "Or.. I don't know what we are right now, but I like him a lot.", svarade jag lite nervöst och tittade upp mot tjejerna. 

"Just so you know, miss perfect. You're not a part of our family and will never be. We all hate you and Zayn deserves someone better than you. You look like a ugly homeless with your ugly face and skinny body. By the way, I think Zayn still like Perrie a lot. So don't try to get him, go home to your home in the forrest and leave our boys alone.", jag blev helt chockad över hur människor kunde vara så känslokalla och elaka, men jag försökte att inte visa min svaghet för dessa monster,jag försökte alltså att inte bry mig, istället log jag ett svagt leende och lämnade bänken och människorna bakom mig. Jag kunde riktigt känna hur deras skadeglädje spred sig bakom ryggen på mig och även hur glada det var för att ha lyckats, ha lyckats trycka ner mig från toppen till botten på bara några sekunder. Varför tog jag åt mig så mycket över vad dom sa? var jag verkligen så ful? räcker jag verkligen till? nej, dom har rätt. Jag är inte värd Zayn, han är värd det allra bästa och där ingår inte jag.

 

Jag halvt sprang till närmaste ställe där jag fick vara ifred, vilket blev till en liten park på andra sidan vägen. Jag satte mig ner under ett stort träd där även skuggan fanns. Jag slöt mina ögon och lät tårarna falla, tårarna jag bara inte kunde stoppa, tårarna som bara kom där, tårarna som kom för egentligen ingenting alls. Varför bryr jag mig egentligen? varför lät jag dem vinna? 

"Hey, why do you sitting here?", en röst kom emot mig. Jag torkade hastigt tårarna och tittade ut mot vägen. En mycket väl igenkänd kille kom emot mig, men konstigt nog kände jag inte alls för att le som varje gång jag såg honom annars. Tvärtom, jag kände mig helt nere och inte alls på humör för att prata. "Do you crying? babe, tell me what those girls tell you."

Jag ruskade på huvdet och fortsatte att slita loss grässtrån från marken. Jag tittade ner mot mina skor och vägrade möta Zayns blick. 

"It hurt me to say this, but I think we should finish the small things we have, now and here.", mina tårar fortsatte att rinna, fast denna gång så var det ju självklart för det jag nyss tvingade mig själv att säga. Jag vågade nu titta på honom och även han blev tårögd i ögonen. "Sorry, but I don't know what I should do. I know you still love Perrie even now and..-"

"Wait.. Wait.. What?", avbröt han mig snabbt och tittade allvarligt in i mina ögon. "What do you mean? What tell the two girls you actually? tell me the truth."

Jag suckade och började berätta allt. Jag kände bara att Zayn behövde få veta, jag kan bara inte ljuga för honom. Jag drog in en sista suck och tittade med tårfyllda ögon på honom. 

"But they has right, you're famous and can get everyone you want. I'm an ugly and skinny girl as dancing. You deserves someone better than me, we're so different anyway."

"Don't say so. Yes I'm big and famous, but I only want you. You accept me for me, and not for a bandmember. Me and Perrie is an closed chapter, we both have moved on. I don't care if we're different, and for me, you're the cutest girl I ever seen. You follow your dreams, just as me. Don't care what the fans saying to you, the main thing that I like you, okay? let the fans hate, they comes to the end like you, just give them time.", han förflyttade sig närmare mig och jag la försiktigt huvudet mot hans bröstkorg och konstigt nog så fick vi faktiskt vara helt ifred, utan att några andra störde. 

"I really like you, Zayn. I want you to be happy, you deserves the best girl in the world, and it's not me.", snyftade jag och vände blicken ner mot marken igen. Han tog sin lediga hand och korsa sina fingrar med mina medans han satte den andra handen på min kind och förde mitt huvud så våra blickar möttes igen. 

"Yes, for me you are. I don't care if you're not famous or that the fans don't like you. For me, you're the best and I'm happy with you.", han log sitt fina leende och fortsatte att stirra in i mina ögon. "And I'll prove it."

Jag tittade förvånatt på honom och gav han ett osäkert leende. 

"How?"

"Follow me and the boys to London. Not tomorrow but the day after. Do you want it?", jag tittade med stora ögon mot honom och jag kände att alla trötta och ledsna känslor inom mig bara försvann och ett stort leende väcklades ut på mina läppar. 

"More than yes. Of course I want.", vi båda log mot varandra då plötsligt våra läppar pressades varsamt mot varandras och just nu, vid detta tillfälle, kändes allt helt underbart. 

---

Blev en till liten kärleksdel, men sånna är fina dom också ;) Nu kommer hon att åka med till London, hur ska det gå? ;) 

Nästa kmr ikväll, håll utkik! Nu är jag förhoppningsvis provfri enda fram till sommarlovet (om jag inte får omprov, vilket jag hoppas innerligt att jag inte får göra. Men det är inte omöjligt), vilket betyder mer engagerade delar! Kommentera fina ni! 

 

 

Men så länge ni väntar så tycker jag ni ska kika in denna novellblogg! http://onedirectionnooveller.blogg.se/. Det handlar om;

 

Det är en väldigt grym novell som jag började följa för flera veckor sedan, gör lika ni med! & glöm inte att läsa del 10 i inlägget här under, kram på er alla!

---

---

 

Det var sjuuukt längesedan jag körde med ett länkbyte nu så nu kanske det är dax igen? ;)

ja..  och denna gång med http://ettdstories.blogg.se. Det är två tjejer som driver denna novellblogg och de skriver självklart om killarna i 1D. Den pågående novellen just nu heter Still the one som också är en uppföljare till deras tidigare novell Live while were young. Dem har också nydligen skrivit klart en novell som heter "The fame project", som jag följde som också var riktigt bra, precis som dem andra. 

 

Personligen tycker jag att dem alla novellerna är grym, så in och kika vettja! Klicka på länken eller på bilden för att komma dit. 

Kram!

 

 

Jag och Zayn gick gemensamt in till köket där de fyra andra killarna satt och åt som om de aldrig sett mat förr, det såg lite roligt ut faktiskt. Jag tittade mot Zayn som bara skakade på huvudet. 

"Yeah, this is like a pigsty with this guys in the same house.", viskade han i mitt öra, förmodligen för att ingen skulle höra. Jag log ett brett leende samtidigt som jag nickade på huvudet. Jag satte mig på den lediga stolen bredvid en utav de brunhåriga killarna och jag tittade med stora ögon på honom medans han åt. Jag hade ännu inte lyckats komma ihåg va dem alla hette. Zayn och den blondhåriga Niall med den irländska dialekten var dem enda jag kom ihåg. 

"You look a little bit shy and quiet.", mumlade den lockhåriga killen och fortsatte äta sin mat. "Don't be, we're not dangerous."

Jag log ett svagt leende på honom och min blick växlade mellan honom och Zayn mest hela tiden. Det var rätt så tyst vid matbordet och det enda man hörde var smaskande från killarnas munnar. 

"Do you want one?", det var den lockhåriga killen som öppnade munnen denna gång också och jag gav honom en generad blick samtidigt som jag skakade på huvudet. 

"No thanks, I'll eat at home."

"Okay, Lizzy. Tell something about yourself?", frågade nu den brunhåriga killen som satt bredvid Zayn med uppåtkammat hår. 

"Yes, but can you guys first tell me your name again? I don't remember it.", jag var lättad att ha det sagt och killarna flinade glatt mot mig. De presenterade sig själva ännu en gång och när de tre brunhåriga killarna ppresentrerade sig blev jag till en början förvirrad, men efter ett tag så började jag lära mig deras namn någorlunda bra iallafall. Eller, namnen var inget fel på att komma ihåg, problemet var bara vem som hade vilket namn. 

"Now it's your turn to tell something about yourself.", uppmanade Louis och tittade med en nyfiken blick på mig. Jag nickade och tittade på Zayn som log ett säkert leende mot mig. 

"I'm Lizzy and I'm seventeen years old. On my sparetime I dancing, play some football, playstation and longboarding.", svarade jag och tittade lite bekymrat på killarna som mest satt och gapade. 

Jag tittade storögt på dem som sedan vaknade upp till verkligheten. 

"Wow, do you really do all those things?", Louis ifrågasätte mig och jag bara ryckte på axlarna. Han blickade snabbt de andra killarna och log mot mig. "You're really cool."

"Hah, I'm raised with two boys as love everything with sport to do, and I really like it. It's fun. Who says that be a boy because do boy things?", frågade jag nu och killarna satt mest stumma. Jag tittade oroligt på Zayn som bara log mot mig. 

"Should we play a match on FIFA?", log Louis och jag bara nickade glatt på huvudet. "But you'll lose, I'll always win."

Jag flinade ett stort leende mot Louis som reste sig snabbt upp och gick mot vardagsrummet. Jag och resten av killarna följde efter och minuterna efter så satt jag bredvid Louis och spelade FIFA. 

Det började riktigt bra för mig, och redan efter första fem minutrarna gjorde jag mål, vilket Louis inte alls verkade gilla. 

Matchen slutade 4-2 till mig och jag log stolt mot Louis som satt sig i hörnet på soffan. 

"Oh, come on Lou. Don't be mad because you lose against a girl.", peppade Harry och satte sig bredvid honom.

"Yeah, you sounds almost as Zayn now.", skrattade Liam och tittade mot Zayn som puttade till Liam lite löst på armen. 

"Yes, you're right.", Louis reste sig upp och gick mot mig samtidigt som han sträckte up armen. "Good match, Lizzy. You were really good."

Jag skrattade och tog taget i handen och skakade den varsamt. "Good match, Louis.Don't be so boastful next time.", jag blinkade och de andra förstod direkt vad jag menade. 

"But, you must understand that I let you win this time.", konstaterade Louis och log sitt restamma leende. 

"In your dreams.", yttrade och jag de andra skrattade högt. 

 

Efter en hel dag med killarna så var det dax för mig att gå hem, jag gav dem alla en varsin hejdå kram och gick sedan ut till hallen för att snöra på mig skorna. Jag kom till andra skon då jag plötsligt blev avbruten i mitt knytande, framför mig stod Zayn och log mot mig. Jag tittade hastigt upp, men blicken skönk lika snabbt ner till skorna igen. 

"It was really nice to be with you today.", jag drog till en sista gång i snörningen och ställde mig genast upp och mötte Zayns fina bruna ögon. 

"Yes, it was fun for me too.", log jag. Det blev tyst en stund, det enda vi hörde var Niall, Liam, Harry och Louis prat och skratt inne ifrån vardagsrummet. "I should probably go now.", mumlade jag och gick mot dörren då jag kände en hand på min arm som stoppade mig. 

"I'll follow you.", Zayn hoppade fort i sina skor och utan att jag hunnit sagt något så var jag utanför huset med Zayn och vi gick på gatan påväg hem. "We maybe can do something again? before I went to London, I mean." 

Jag försökte att hålla mitt leende borta från mina läppar men som vanligt misslyckades jag, riktigt regält faktiskt.  

Mitt leende spräcktes upp som aldrig förr och jag nickade glatt till honom. 

"Yes, It sound really good.", bekräftade jag och vi fortsatte gå mot mitt hus. 

 

Vi stod länge och bara höll om varandra, vi sa ingenting. Vilket inte heller behövdes, att bara stå här med Zayn gjorde att jag för en gångs skulle fick mig känna mig speciell.

Vi släppte tillslut taget och jag log ett enkelt leende mot honom. "We heard.", sa jag och han vinkade glatt innan han gick vidare hem till sig igen. 

Jag slog igen dörren hårt och möttes av pappas flin. Jag himlade med ögonen och stirrade irrterat på honom. 

"What?", suckade jag tröttsamt och snörade upp mina skor. "Do you saw something?"

Hans flin ökade och jag förstod direkt vad han menade, jag gick istället upp och försökte ignorera pappas retfulla miner. Jag slet upp Alex rum för att se om han fortfarande ville spela fotboll men när jag öppnade dörren var ingen där. 

"Dad, where is Alex?", ropade jag från trappan och jag hörde hur hans tnga fotsteg kom närmare och närmare. 

"He's with Jonathan and Eric, he ask when you should come home, but I say that I didn't know so his going out instead.", berättade han och jag nickade förstårligt. Även om han inte såg det. 

Jag satte på min MacBook som låg på sängen och samtidigt som det laddade så gick jag ner och hämtade lite te, jag kände mig smått fryssen och ville mer än gärna ha Kate här vid mig nu som kunde skratta med mig, prata med mig och berätta allt nytt som hände i kändisvärlden, och jag skulle vara helt ointresserad av allt hon pratade om. Precis som förr. 

Jag suckade och sprang fort upp för trappan igen, sprang in på mitt rum och la mig direkt i sängen. Jag klickade snabbt upp internetet och på startsidan fick jag se något jag inte alls hade förväntat mig att se på min egen startsida. En bild på mig själv, och Zayn.  

---

tror ni att Lizzy kommer lägga någon stor energi på detta eller kommer detta att förstöra vänskapen mellan henne och Zayn?Nästa ikväll! 

---

Jag försökte att inte bry mig i deras snopna blickar och tog istället en klunk av min apelsinjuice samtidigt som jag la undan mobilen. "Jag väntar med att svara tills senare" var min första tanke som kom upp och så fick det bli.

"Who was it?", pappa tittade med undrande ögon på mig men jag kunde även känna en hel del nyfikenhet. Jag suckade och skakade på huvudet. Blicken gick vidare till Alex som nu tog över ordet. 

"I think I know who it was.", sa han med munnen full med macka. Jag gav honom en illsken blick och knep igen munnen, vilket räckte för att få Alex att fatta så efter det sa varken pappa eller Alex något om det.  Istället bytte pappa ämne helt. 

"How it feels with summer now then? it's boring?"

"No.", svarade jag och Alex i munnen på varandra. Han tittade irriterat åt mitt håll och jag fortsatte genast. 

"It feels really good. I don't miss the school anything at all.", konstaterade jag malligt. "And now I can just focus on the dance."

"And Zayn.", lade Alex retsammt till och jag gav han en rasande blick. "Sorry sis, but I think it's good for you to be in love.", skrattade han och försökte få med pappa på samma spår, men han bara harklade sig. 

"Zayn? oh, fun for you my big girl.", svarade han istället och jag ställde mig fort upp ur stolen och tittade argt på både pappa och Alex.

"I'm not in love, okay? I don't know him so much and we're just friends.", jag agerade med en irriterad ton och innan jag lämnade bordet så tittade jag argt på Alex. 

"Just because you don't have any girl friends, isn't mean that I don't can have some guy friends." 

Med illskna steg gick jag upp till rummet, la mig i sängen igen och drog täcket över huvudet. Om bara jag hade en mamma här just nu, hon skulle förstå. 

Jag hörde röster nerifrån och jag förstod att det var pappa och Alex som pratade och plockade undan frukosten jag knappt åt något av. Jag suckade och reste mig upp ur sängen, tog fram mina träningstights och magtröja som jag snabbt drog på mig och sedan gick jag med snabba steg ut ur rummet där jag krockade in med Alex. 

"Where are you going? dance today again?", suckade han och tittade ner mot mina kläder. Jag himlade med ögonen och la armarna i kors. 

"Yeah, we have our dance show about three weeks and I'll that my dance-solo should be perfect.", jag tittade med frågande blick upp på honom som nu flinade lite. 

"Sorry for today, I was stupid.", sa han med en lite lägre ton och han tittade med sina gröna ögon på mig. Jag fnös till och tittade på honom och nickade.

"Yeah you were.", yttrade jag och gick mot trappan då Alex ropade efter mig och med en förvånad blick tittade jag tillbaka på honom och han log lite. 

"Should we play some football later?"

"Yeah, sure.", svarade jag och kunde inte låta bli att le jag också.

 

Jag gick den långa trappan ner, knöt på mig mina utslitna converse och small direkt igen dörren när jag gick ut. Vädret var på topp och jag åkte mellan de olika gatorna på longboarden då jag äntligen var framme vid replokalen. Jag hoppade av brädan och trippade upp för trappan då jag plötsligt fick syn på någon som nyfiket tittade in genom fönstrerna till lokalen. Med stora ögon tittade jag på killen som hade luvan uppdragen så ansiktet knappt syntes. Jag gjorde ett konstigt ljud ifrån mig och väckte direkt hans uppmärksamhet. 

"Sorry if I scared you, but what are you doing here?", frågade jag killen som kom sakta kom emot mig. Han drog hastigt ner huvan och jag kände direkt igen honom. "Zayn? What are you doing here?"

Med hans tindrande bruna ögon och svarta hår med den ljusa slingan på så såg han lite bättre ut än de tidigare gångerna jag sett honom. 

"Oh, hey Lizzy. How are you?", han log sitt fina leende och gav mig en snabb kram. 

"I'm fine. But why are you here and why you hiding you?", jag kunde inte låta bli att fråga och hans leende på hans läppar blev bara större. 

"I where often here before, before I was in the band. Me and one of my sister playing here always.", skrattade han och jag mitt leende bara ökade i storlek. "Got you my message today by the way?" 

Jag tittade fort upp på Zayn och tog min ena hand på pannan. Åh, jag hade helt glömt bort att svara. 

"Oh, Yes. And I should answer, but I forget it. I'm really sorry. But yes, of course I'll learn to know you better.", svarade jag ärligt och stabilt. Jag såg hur han betraktade mig noga och tanken slog mig att jag såg helt hemsk ut. Jag tittade snabbt ner på min fula outfit och kände osäkert i mitt ruffsiga hår. 

"I'm sorry that you see me like this. But I just should go here and dance.", han skrattade och vägrade släppa blicken ifrån mig då jag fortsatte. "And I have almost just woken up."

"But you're always cute.", han tittade försiktigt in i mina ögon men jag valde att sänka blicken ner mot marken. "Wait, do you dance?"

Jag nickade försiktigt och mötte hans blick igen. "But I'm not so good."

"I doubt it. Prove it.", svarade han kort och simpelt. Jag tvekade ett tag men sedan nickade jag löst. Tog upp nyckeln och låste upp. Jag gick in som vanligt och Zayn kom snabbt efter. 

För att inte bli så nervös så försökte jag tänka tanken att jag var helt ensam i rummet. Jag gjorde mina vanliga uppvärmningar för att komma igång lite lättare men blev plötsligt avbryten av Zayn som hostade till lite.

"Wow, you're really agile.", han stirrade farsinerat på mig och syftade förmodligen på när jag lade upp benet på huvudet. "Can you learn me?", log han och ställde sig upp bredvid mig. Jag tittade in i den stora spegeln mitt emot oss och det är först nu som jag insåg att detta faktiskt var på riktigt. Här stod jag, bredvid en världskänd sångare som jag från en början aldrig skulle vetat av just nu om det inte vore för min telefon. 

---

Haha, åh.. Vad tycker ni då? ;) hur tror ni det kommer gå? ;) Kommentera!

Har ett viktigt prov på fredag som jag ärligt talat inte kan någonting av & det är sista provet innan sommarlovet vad jag vet just nu, så nu vill jag bara klara det så jag iallafall får upp till ett E, vilket betyder att jag måste plugga . Men jag lovar er en ny del ikväll! Kram på er :)

---

 

Jag ruskade på huvudet av tanken och gick med långa, stadiga steg bort mot de skrikande människorna. 

Efter ett tag fann jag tillslut våran plats igen där pappa satt djupt koncentrerad på fotbollen att knappt märkte att jag var tillbaka. 

"Here, I don't know what you wanted so I just took something.", jag räckte honom den gröna fantan och han tog tag i den tacksamt. 

"It was perfect, thanks my girl.", han log. "Your brother is really good. I think he can be something big within the football.", klargjorde han med blicken ut mot planen och tog en klunk av fantan. Jag nickade insämmande och tog en klunk av min fanta jag med. Fast det enda som rullade i mitt huvud just nu var killen som räckte mig min telefon för bara några minuter sedan. Vem var han och varför verkade jag känna igen honom sedan förr? Jag tittade på klockan, halv två och andra halvlek hade redan börjat och det stod 6-2 till Alex lag. Jag funderade en stund på vad jag skulle hitta på senare, skulle jag orka dansa för sjunde dagen på raken? 

"Dad, what shall we do today? Nothing as usual?", ropade jag till pappa bredvid mig för att överrösta den högröstade publiken. Han suckade och tittade på mig med en irriterad blick. 

"Your cousin has birthday today, do you remember? we should there in the evening." 

Jag slog handen på huvudet och suckade högt. Sedan tittade jag upp och min blick mötte pappas.

"Which of them? Charlie or Cindy?" 

"Cindy, she celebrating her thirteen birthday today and she would love to you come with us.", jag stirrade på honom med stora runda ögon och drog efter andan. 

"But dad, you know that I love her, but I'll training on my dance today."

"No Liz, you have trained in six days now, let yourself take a break and have some fun with your family.", han gav mig en allvarlig blick innan han snabbt fortsatte. "I think it'll be fun for you too."

Efter en del om och men så lyckades han tillslut att övertala mig att åka med och han såg mer än lycklig ut för det. 

 

"Good match today, Alex.", yttrade jag glatt när han satte sig i bilen med sin stora fotbollsväska som bara luktade svett. Han tittade lyckligt upp mot mig och visade sin medalj. 

"Yeah, thanks. I became even the match MVP.", uttryckte han sig stolt och la sedan undan medaljen i väskan igen. Ja, att bli matchens lirare var självklart stort för honom, så jag lät honom självklart vara glad. Men ändå så kunde jag inte låta bli att slinka in med en dryg kommentar. 

"But I should do it better."

"Hah, in your dreams. I'm so much better than you.", försäkrade Alex och tittade på pappa som satt bakom ratten och log. 

"What are you smile at?", frågade jag lite irriterat och satte mig till rätta i bilstolen. 

"You. You and Alex. That I might the must special kids in the world." 

"Yes, it couldn't be easy to have so perfect kids like us.", skrattade Alex och jag hängde direkt på. Pappa bara skakade på huvudet och riktade blicken mot vägen igen. 

 

Efter ett tag så var vi äntligen hemma. Jag gick fort ut ur bilen med Alex och pappa hack i häl. Jag vred fort om låset och steg in i huset. Trampade snabbt av mig skorna och rusade upp på rummet.

"About one hour we going again.", ropade pappa från trappan och jag stängde fort igen dörren till mitt rum. 

Jag plattade håret och sedan tog jag på mig en annan tröja. Jag tittade mig i spegeln och suckade högt för mig själv. Varför hade inte jag det perfekta utseendet? den gulliga tjejiga rösten eller den perfekta drömkroppen? varför var jag inte som alla andra tjejer? 

Jag tittade igen och fick plötsligt se att någon stod bakom mig, hastigt vände jag mig om och fick syn på Alex som bara stod och flinade åt mig. 

"What do you want? and where come you from?", sa jag argt och satte mig i sängen. 

"I should just ask if you would play some football before we going.", utan ett ord så skakade jag bara på huvudet och tittade ner i golvet. "What are you thinking about?"

"Oh, It's just.. Nothing.", svarade jag lugnt och tittade upp på honom. Han höjde ögonbrynen och jag såg att hela han genomskådade mig. Typiskt, han kände mig för väl. "No, you're right.. But..", jag drog in lite luft i lungorna innan jag fortsatte. "Why I'm not like the other girls? as.. Love makeup, clothes and boys?" 

Han flinade nu större än någonsin och ruskade roat på huvudet. 

"You don't need to be someone else. You're my sister, and for me, you're cool and I'm very glad that you don't is like the other girls." 

"Really?"

"Of course. Then when began you caring about what people thinking about you?", han log och la sin arm över mig. "You're cool and follow your dreams, they all as saying something else, I'll kill them.", skrattade han och ruffsade till mig hårt i håret. 

"Yeah, you're right. And thank you for always be there for me.", jag log mot honom och gav han en stolt blick. 

"I'll always be here for you, as you always will be for me." 

 

Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord då vi plötsligt hörde pappa ropa nerifrån. Vi båda förstod att det var dax att åka så vi ställde oss upp och gick ner till pappa som redan stod klar i hallen. Jag hoppade i mina röda vans skor och grabbade snabbt tag om min svarta hoodie, sedan var jag också klar. 

 

Vi kom dit och bilar stod parkerade lite här och var. Jag förstod direkt att det inte var något litet kalas Cindy hade. Jag höll mig tätt intill Alex när pappa ivrigt knackade på dörren och fort öppnade Charlie som log mot oss. 

"Hi, welcome. Nice to see you again.", han välkomnade oss alla tre med en stor kram. "I've missed you guys so much.", sa han och vi gick in mot den stora röran. 

"I've missed you too, where is Cindy?", frågade jag och han nickade mot soffan där hon satt. Jag skulle precis gå mot henne då jag oväntat krockade in i någon framför mig. 

"Oh my god, I'm so sorry.", ursäktade jag mig och killen framför mig vände sig hastigt om, han höll i en jordgubbstårta i handen och tittade förvånat på mig, och jag lika på honom. Det var ju han, killen som lämnade min mobil. 

"It's okay.", bekräftade han och jag såg hur han synade mig från topp till tå. "I remember you, you're the girl who dropped your phone earlier today!", utprast han och jag kände hur jag började rodna igen. 

"I'm Zayn, what's your name?", killen som tydligen hette Zayn räckte ut sin hand och jag tog försiktigt taget om den. 

"I'm Lizzy.", jag kunde känna hur jag rodnade och att Zayn log mot mig på det där sättet gjorde inte saken bättre. 

---

Hihi, jaa.. Nu kom Zayn in lite mer. Men vad gjorde han där? varför är han på en trettonårings kalas? ;) 

Kommentera nu så kommer nästa del senare ikväll! Kramisar :) 

Jag vaknade av att fåglarna kvittrade utanför mitt fönster. Irriterat tog jag en utav kuddarna och la dem över huvudet. Jag slöt mina ögon och försökte somna om igen då pappa plötsligt kom in i mitt rum. Självklart utan att knacka. 

"Dad, can you learn you to knock?", jag tog bort kudden från ansiktet och stirrade illsket på pappa som stod mållös i dörröppningen med en frukostbricka i handen. Han harklade sig försiktigt och gick sakta fram till sängen.  

"I'm sorry, I just.. I have made some breakfast to you.", han ställde brickan på mitt nattygsbord och satte sig bredvid mig. "Alex have football match later today. He's there now, maybe we should go and look at him?"

Jag tog en tugga av jordgubbarna och melonen samtidigt som jag tittade på pappa med en road blick. 

"Sure. But his team lose anyway.", skrattade jag och pappa flinade med. 

"Yeah, they need someone like you in the team to succeed, of course.", sa han och boxade till mig på armen. "Eat up and get some clothes, then we going.", noterade pappa innan han gick ut ur rummet och jag gav honom en bekräftande nick. Jag åt upp den goda filen och de olika sortes frukterna, öppnade garderoben och tog det första bästa.

Jag satte upp håret i en lång hästsvans, drog snabbt på mig mina korta shorts och tog på mig min svarta tröja. Drog på några lager mascara för att inte se så trött ut och sedan fick jag vara klar. 

Jag gick med långa steg ner till pappa som redan stod och väntade på mig i hallen och han suckade högt när han fick syn på mig. 

"Hurry up, the game begin soon.", klagade pappa och jag gav han en allvarlig blick. Utan ett ord så satte jag mig ner på golvet och snörade på mig mina gamla converse och tillsammans gick vi ut till bilen för att sedan åka iväg till matchen. 

 

Det var en bra bit till fotbollsplanen där Alex skulle hålla till. Jag låg med huvudet lutat mot fönsterrutan då pappa drog till med en fakehostning som väckte min uppmärksamhet. 

"What?"

"I'll just ask. It was a long time since I saw Kate now, are you not friends?", hans fråga  fick mig att stelna till och jag tittade med allvarliga ögon på honom. 

"I don't know. She has her boyfriend and I'll focus on the dance. I don't know, we just drifting apart from each other more and more.", svarade jag ärligt och drog en djup suck. Jag såg hue pappa gav mig en orolig blick men jag log ett säkert leende mot honom. "But dad, don't worry. I have you and Alex." 

"Yeah, and Alex friends like you very much.", flinade han och betonade ordet "Väldigt". Jag bara skakade på huvudet och riktade blicken mot vägen. 

"Yes, but I'm not interested. They all are so, I don't know. I know them so well, they are like my brothers.", bekräftade jag och pappa gav mig en retfull sidoblick. 

 

Solen sken för fullt och det kryllade av människor vid fotbollsplanen. Nog för att det var A-laget som spelade, men det brukade ändå aldrig vara så här mycket folk. Vi kämpade för att få en plats att sitta på och vi fann tillslut två platser ganska långt bak på läktaren. Jag tittade ut på matchen och fick syn på Alex nästan direkt. 

Det hade gått femton minuter in i första halvlek och det stod redan 2-0 till Alex lag. Jag var helt inne i spelet då plötsligt pappa pickade försiktigt på mig. Jag gav han en frågande blick och frågade vad det var han ville. 

"Can you go and buy something to drinking?", han räckte mig en hundralapp och nickade mot det lilla caféet lite längre bort. Jag suckade högt och tog irriterat pengarna ur hans hand och gick mot det lilla cafféet. 

 

Det var även ovanligt mycket folk inne på caféet och jag fick mig en riktig chock när jag kom in. Kön var lång och de hade öppnat de båda kassorna. Jag suckade ännu en gång och ställde mig i en utav den långa köerna. 
Efter en lång stunds väntan så var det äntligen min tur. Jag kom på att jag glömt att frågat vad pappa ville ha och det var inte läge att ställa sig och ringa honom nu. Jag tog slutligen två fanta eftersom jag visste att han tyckte om det. 

Direkt när jag fått mina drickor i handen så gick jag ur den varma och kvava kön och gick direkt ut till den friska luften igen. Jag tittade ut mot den stora folkmassan som satt och jumlade åt de två olika lagen. Jag öppnade en fanta och gick mot den fullsatta läktaren då jag plötsligt blev stoppad. Jag kände hur någon tog tag i min arm och jag vände mig hastigt om. 

"Oh, hey. Excuse me. You dropped this.", den svarthåriga killen med de fina bruna ögonen räckte fram min mobil och log ett svagt leende mot mig. Jag tog den snabbt, tackade så mycket och vände mig om. Jag kände hur mina kinder hettade till och hur mycket jag faktiskt rodnade. Han såg ju riktigt bra ut. Men något sa mig att jag sett honom förr. Kunde det vara möjligt? 

---

Oh, vem tror ni att det kan vara? ;) VAd tycker ni om novellen hittills? :D KOMMENTERA!

 

 

Är jätteledsen för att designen ser ut såhär. Men jag var så otroligt nöjd med den första jag gjorde, sedan visade det sig att den inte hade någon "Tidigare inlägg/nyare inlägg" - knapp så jag har kämpat i flera timmar för att det ska gå, men tyvärr misslyckades jag totalt och allt blev kaos. Nu har snälla http://berattelsermedonedirection.blogg.se lovat att hjälpa mig ,så jag alltså kan göra om den till en egen design sen. (Jag antar att det är något fel på min dator) men jag lovar att fixa till problemet snart, så länge får jag ha denna design och bilderna ser lite dåliga ut. Förlåt ännu en gång för det men problemet måste fixas så snabbt som möjligt!

 

Första delen är under detta inlägg, läs och kommentera gärna dina åsikter! Är så jäkla trött på datorn och bloggen nu så jag vill spy, därför så kommer nästa del senare ikväll. Kram!

---

Liam var ute med Andy och jag var hemma med Lisa och Pappa. Sommaren var snart slut och jag ska snart fara hem, hem till mitt gamla liv, mina gamla vanor och ta all skit från skolan och "vänner". Hur skulle det bli med mig och Liam? 

Jag loggade snabbt in på Twitter och när jag fick se bilder på Harry och Ellinor så kunde jag inte låta bli att le, de var så himla fina och kanske hade det löst sig mellan dem nu, äntligen. 

 

Mobilen burrade till i fickan och jag tog fort fram den och till min besvikelse var det bara mamma. 

Jag suckade men något sa mig att jag inte bara skulle ignorera smset, även om jag knappt pratat med henne över hela sommaren så kändes det ändå bra att hon visade att hon brydde sig lite om mig iallafall. 

Jag återgick med blicken till TVn då dörren öppnades och in kom pappa. Jag log ett svagt leende mot honom för att bråka över att han inte knackade orkade jag inte just nu, jag vet inte vad det var med mig, men idag var en sån där dag då jag bara ville krypa under täcket och aldrig kliva upp ur sängen igen. 

"How feels my beautiful princess?", han satte sig på sängkanten och tittade på mig med sina bruna ögon. "It's so boring that you leave us if two weeks. I'll miss you everytime. But I should call you more than often and you'll come here soon again, because if a few months, you have a siblings here too. "

Jag såg hur hans ögon sken upp och jag nickade på huvudet. 

"Yes dad. But what I'm scared of the most is.. Me and Liam, what's happened to us? He living here, in Wolvershampton and I living in Sweden. He is away eighty percent of his life in other countrys with the band, and I'm just.. A normal girl and his famous.", klargjorde jag och la benen i kors. Pappa nickade åt mig och såg ut att förstå.

"Andy is also sad about this, but they are even best friends. You and Liam is strong together, you can do this. It's maybe hard with distance, but if you really love someone, the distance does not matter.", han pussade mig varsamt på pannan och gick tillslut ut. 

 

Efter en utekväll med Andy så var jag riktigt trött. Vi tog Taxin hem till Andy så jag kunde träffa Janina lite. Andy var rätt så full efter ha druckit ett antal glas med alkohol, men eftersom jag var nykter så gick det lättare att hjälpa honom hem. Vi gick in genom ytterdörren, upp för trappan och jag lade Andy direkt i hans säng där han däckade nästan precis. 

Jag gick vidare till Janinas rum och till min förvåning så var hon vaken, hon satt stelt i sängen med blicken mot TVn. 

"Hey babe, what are you doing?"

Hon tittade hastigt upp mot mig men utan ett ord så vände hon huvudet mot tvn igen. "It's something wrong?" 

Jag drog av mig tröjan, samt byxorna och la mig bredvid henne i sängen. Jag tittade oroligt på henne och väntade på svar. 

"I'm just scared.", jag röck till när hon sa det sista och min oroliga blick mötte hennes. Hennes tårar var nu vattninga och jag såg att något tygnde henne. "I'm scared to losing you."

Jag torkade bort några tårar som sakta föll ner på hennes kind samtidigt som jag pussade henne ömt på munnen.

"You'll never lose me, babe.", svarade jag kort och la armarna runt henne. 

"But if two weeks, I going home, home to Sweden. Home to my old life there I where a bitch and everyone was scared of me. You living here and in London, we can never meet each other again.", hon lät nu stressad och nästan lite panikslagen när hon sa det och jag tröstade henne så gått det gick.

"No, Janina. You are different now, go never back to your past. Prove insteed that you have change, for I know you have. Make your mom, dad, and family proud of you. Even me, and most of all, yourself." 

Hon lugnade ner sig en aning och tittade skarpt på mig med sina grönblåa ögon. 

"And with us?", frågade hon och vände blicken neråt. 

"You and me can do this, together. Think not so much about the future, live in the moment, right now. it's you and me, you are mine and I am yours.", jag såg hur ett leende spred sig på hennes läppar och med det leendet kysste hon mina och jag kunde känna hur avslappnad hon blev. Vilket kändes skönt. 

---

Tidsinlagt och ett litet stressinlägg just nu, men det är för att jag snart ska ut med lite vänner, så om det är lite fel så ber jag om ursäkt, men jag gjorde det för er iallafall så nu får ni allt kommentera! Nästa del är sista delen och kommer även bli en "Ett år senare"  inlägg! Hoppas ni gillar det! 

 

 

---

Dagarna gick så otroligt långsamt så jag trodde att jag skulle avlida, dock hade jag klarat mig igenom dessa dagar med hjälp av telefonprat med Janina som också vart lika ensam och massor av filmer. Att ringa någon annan kompis orkade jag verkligen inte just nu, och inte hade jag så många kvar heller om jag tänkte efter. Vilket är Lucas fel. 

Men nu äntligen så var väskan packad och jag stod redo i hallen för att sedan åka vidare till Arlanda flygplats. Men eftersom mamma och pappa alltid skulle ta det lugnt så blev det tid över för mig, vilket gjorde att jag kunde Twittra lite, vilket jag inte gjort på flera veckor. 

"@EllinorSparks; Fuck everything. London, here I cooome. x" , jag skickade fort iväg tweeten och loggade ut. Jag tittade med en trött blick på en stressande mamma och en fullkomligt lugn pappa. Jag kunde inte låta bli att le åt tanken att det alltid var mamma som var den stressade och pappa den lugna. 

"Kom igen nu, ska vi åka snart?", klagade jag för säkert tionde gången och mamma gav mig samma uttjatade blick som de tidigare gångerna. "Vi kommer försent om vi inte skyndar oss snart."

"Stressa inte mamma nu när hon redan är så stressad. Skriv till Harry istället.", jag la armarna i kors och tittade besvärligt på pappa som nästan inte kunde hålla sig ifrån att skratta. 

Men fem minuter senare så satt vi i bilen påväg mot Arlanda och jag skulle till London för tredje gången i mitt liv. 

"Men gumman vad ska du göra medans vi jobbar då? duvet, vi åker inte för skojs skull, utan du måste klara dig själv nu.", konstaterade mamma och vände om huvudet samtidigt som hon skulle koncentrera sig mot vägen. 

"Mamma, jag hittar alltid på något. Jag kanske åker och shoppar eller gör något annat kul, jag är arton mamma, inte tio längre.", bekräftade jag tydligt och jag kunde känna pappas leende som spred sig på hans läppar. 

"Hon har rätt älskling, hon klarar sig själv, precis som alltid.", han strök henne om kinden och jag såg hur hon slappnade av en aning. Själv rullade jag bara på ögonen och just nu ville jag helst inte se någon kärlek alls. 

Dagarna hade gått snabbare än väntat och jag hade inte tänkt på Ellinor något alls, förrän nu. Louis hade åkt hem till Doncaster, Zayn var med Perrie och resten av Little Mix i Paris, Liam åkte direkt hem till Janina och Niall åkte ända hem till Irland. Det är först nu när jag är ensam då tankarna kommer igen. Under tiden när vi alla killar var samlade så hade vi hunnit med mycket. En livesändning, spelat in två nya låtar och även varit ute och träffat fans. Vilket gjorde att jag fick fullt upp hela tiden att jag inte ens hade tid att tänka. 

Jag låg och zappade mellan de hundra olika kanalerna då mobisignalerna sattes igång och på displayen stod det Louis. Jag svarade utan tvekan och var faktiskt glad att han ringde, det var så tomt utan killarna. 

"Hello Looouis.", jag gjorde till rösten lite och förlängde hans namn. Men han verkade inte alls vara så glad, han lät mest ivrig och stressad. 

---

 

Liam var hemma hos Janina och Niall var ute med Andy. Jag låg ensam ute vid poolen då jag plötsligt hörde hur min ringsignal sattes igång, jag tog med ett litet, litet hopp om att det skulle vara Ellinor upp mobilen men till min besvikelse var det såklart inte hon. 

"Hey Louis.", svarade jag och satte mig till rätta i solstolen. Jag hörde hur han harklade sig och lät en aning besviken. 

"I'll just heard that you're okay, why do you don't answer my messages?", klagade han och jag svalde hårt innan jag svarade på hans fråga. 

"I can't, I'm just tired Lou. What do you want?", jag reste mig upp från stolen och fixade till kepsen. När han direkt började prata och svara på min fråga. 

"Har ändå aldrig gillat den killen.", skrattade han och jag kramade om han hårt samtidigt som han tog sina armar runt omkring mig. Kramen jag fick av pappa kändes konstig, minnet av Harry kom upp. Från när vi vaknade upp första gången bredvid varandra, eller när vi sågs för första gången, hur roligt och trevligt vi hade haft det då. Pappas kram kände exakt som en Harrykram, fast lite sämre, vilket gjorde att mitt stora leende på mina läppar snabbt försvann. 

"Vad tänker du på min prinsessa?", sa pappa oroligt och trasslade sig ur den långa kramen. Jag ryckte på axlarna och såg in i hans ögon.

"Jag kan inte få följa med till London? jag vet att jag aldrig fått följt med tidigare på era affärsresor, men snälla. Bara denna gången? vill verkligen inte bli ensam kvar här.", bönade jag och såg hur förvånad han blev. Sedan sken hela han upp.

"På ett villkor.", sa han bestämt och tittade hemlighetsfullt på mig, jag nickade till svar och han fortsatte. "Att du smsar till Harry och skriver precis som du känner.", motvilligt ökades mtit leende och jag kunde inte låta bli att småle åt pappa som bara skrattade. 

---

Kanske en lite sämre del , men sånna lär finnas också! HAr som sagt ett prov imorgon så pluggning lär göras. Ha en bra torsdag och imorgon är det freeeeedaag! Hur skönt? 

Även om det kanske inte är världens bästa del, så kommenteera iallafall! :D Massor av kramar, nästa kommer imorgon!

Vi satt knäpptysta där vi var och stirrade på människorna runt omkring oss som såg riktigt stressade ut. Vi hörde plötsligt skrik och rop på hjälp några meter bort och vi tittade hastigt bak. Det kom en stor polispatrull och i armarna hade det en kille som var fastspänd i handbojor. Jag fick en riktig chock när jag såg vem det var, det var ju han. Han. Den brunetta smala killen med de illgröna ögonen. Jag kände mig plötsligt illamående och yr, flashbackarna och minnet kom tillbaka och jag kände hur jag bara ville spy, jag kände mig rädd, obekväm och ledsen, vilket Jack tydligt såg på mig. 

"What's wrong?", frågade han och la sitt huvud bredvid mitt för att se vad jag tittade efter och han fick snabbt syn på killen som polisen hårt höll fast. "What it is with him?"

Jag svalde hårt och suckade samtidigt som tårarna ville komma. "It's he. I remember everything, his green eyes, his brown hair, his spinky body, I remember everything.", stammade jag och jag såg nu hur Janina vaknat ur sin egna lilla bubbla och tittade förskräckt på mig. Hennes ögon blev en aning spännda och hon ställde sig fort upp. Jag förstod nu vad som skulle hända så jag bara skakade på huvudet för att bekräfta att det var okej, men inte enligt henne, hon gick fort bort mot poliserna och killen och både jag och Jack tittade oroligt efter henne. 

Efter ett tag kom hon tillbaka med ett stort leende på läpparna och jag förstod inte riktigt vad det fanns att glädjas åt i detta läge. Jag himlade med ögonen och suckade hågt. 

"The police was very kind, Will you don't answer what they said?", frågade hon ivrigt och tittade först mot mig och sedan på Jack. Jag ryckte på axlarna och tittade lite oroligt på henne som fortsatte att se siktigt säker ut. 

"He was best friend with Cody and they were a gang. The police has been looking for this boy in four years and thanks for you they have found him. He has kill to many people, but your blood remained on the ground and your DNA was on the knife he had in his jacket. He's going to the prison now."

Jag blev helt stel i hela kroppen, jag förstod inte riktigt att det var sant. Skulle jag skratta eller gråta? Blandade känslor bubblade upp inom mig och det allt kändes så overkligt. Kunde det bli bättre? 

 

Nu satt jag på planet påväg hem, hem till Sverige. Jack hade pussat och kramat på mig i evigheter och Janina lika så. Det kändes tråkigt och jobbigt att behöva lämna Wolveshampton och Janina just nu, men ändå skulle det bli skönt att komma hem, hem till mamma och pappa, hem till Lucas. Det skulle bli riktigt kul att överraska honom. 

 

Efter timmar på flyget var jag trött och sliten. Jag tog mina två resväskor och rullade in dem i Taxin och jag for direkt till Lucas. Jag tog hissen upp till hans lägenhet, knackade hårt på hans dörr och efter ett tag hörde jag fotsteg bakom dörren och ett välbekant ansikte kikade ut genom dörren. 

"Lucas, Hej!", utbrast jag glatt och han såg mest chockad ut. Han stod där i dörröppningen i bara kalsonger och granskade mig noga. "Får jag komma in kanske?", log jag och rättade till resväskorna så det stod upp. 

"Uhm.. ehm..", han skruvade på sig varsamt och plötsligt hördes en kvinnlig röst bakom honom. "Älskling, kommer du snart? jag väntar." 

Jag tittade illsket på den halvnakna tjejen som klängde på Lucas och min blick gick snabbt över till Lucas igen. 

"Vem är hon?", frågade den okända tjejen honom och han svarade kort och simpelt. "Hon är bara en vän, gå in och lägg dig igen, jag kommer snart.", tjejen gjorde som han sa och kvar stod jag och Lucas och tittade förvånat på varandra. 

"Wow..", fick jag ur mig och ruskade på huvudet. "Du är en fullkomlig idiot. Jag kom hit och skulle överraska dig också..-"

"Men du då, du har ju din Harry, så klaga fan inte.", avbröt han och tittade in i mina trötta men ändå tårögda ögon. Men varför gråter jag? varför bryr jag mig egentligen? 

"Hej då Lucas, föralltid.", jag suckade argt, tog mina väskor och stängde ut det han ropade bakom mig i trappuppgången. 

När jag kom ut ur den stora porten så tog jag fort upp mobilen och bläddrade genom min kontaktlista för att leta efter Lucas nummer, som jag sedan skulle radera. Men mitt finger hann stoppa när vi kom till bokstaven "H" och blicken fastnade på ett speciellt namn. "Harry Styles". Jag drog en djup suck, rullade fort ner igen och raderade Lucas nummer och sedan ringde jag pappa som svarade inom några få sekunder. 

"Hej pappa, är ni hemma eller jobbar ni? jag är hemma i Sverige nu och jag vill helst inte åka hem till min lägenhet, jag behöver någon som tar hand om mig just nu.", sa jag och kände hur tårarna bara rann. Varför? Var det Lucas? Var det Janina? Eller kanske Harry? Jag antar att det bara är alla känslorna inom mig som bara ville ut. 

"Men lilla gumman. Ja, vi är hemma. Vi kom hem inatt, men vi åker iväg till London igen om fyra dagar, men så länge kan du bo här om du vill. Vart är du nu? ska vi hämta dig?", jag suckade åt deras jävla jobbande men samtidigt så var jag glad över att deras firma gick så bra. Jag berättade vart jag var och inom tio minuter stod det med bilen framför mig och det blev världens kramkalas med både mig, pappa och mamma. 

 

"Vill du ha te min älskling?", frågade mamma när hon rest sig upp, påväg mot köket. Jag nickade och log ett brett leende. 

Hon kom tillbaka med mitt favorit-te i en kopp och bredvid sig hade hon gjort sina speciella mackor. Trots att de jobbade konstant så kändes det ändå skönt att ha sån nära relation till båda sina föräldrar, och att jag är det ända barnet gör det inte sämre. 

"Berätta nu, vad är det som är fel? vad hände mellan dig och Lucas?", jag tog ett klunk av mitt varma te och tittade mot mamma som bara satt där och lyssnade. Jag berättade om bilden, om otroheterna och vad som hände tidigare. Mamma blev stum och pappa likaså. 

"Men du får aldrig ge upp om kärleken, du får aldrig vara rädd för den. Kom ihåg det. Du kommer en dag att hitta en kille som helt skiter i ditt förflutna, och vet du varför?", pappa log mot mig och väntade sig ett svar ifrån mig, och jag skakade med huvudet. "För han vill vara din framtid. Du kommer snart hitta den rätta."

"Men hur vet man om något är rätt då?", Jag tittade mot dem som först tittade på varandra och sedan log de stort. 

"Det känner man.", svarade mamma kort och tog min hand. Utan förvaning eller utan att jag själv ens märkte det så uppräckte jag snart att mina tårar föll ner igen. Dem båda tittade oroligt mot mig men jag på något sätt log åt dem. 

"Förlåt, men jag vet inte vad det är med mig. Men det är bara det att.. Jag kan bara inte sluta tänka på honom." Mamma och pappa såg nu mer frågande ut och förstod inte alls vad jag pratade om. 

"Vem menar du nu? Lucas?", pappa lät besviken och skakade lite smått på huvudet men man såg hur han andades ut när jag skakade på huvudet. 

"Nej, Harry.", jag suckade och andades ut en aning. "Men det är försent nu. Jag har ändå förstört allt och jag är så jävla feg.", muttrade jag och la benen under mig. 

"Om det handlar om kärlek, riktig kärlek, så är kärlek aldrig försent.", konstaterade mamma och flinade ett stort leende, och jag såg hur även pappa nickade med. 

---

Det blev en del med bara Ellinor nu. Hoppas det var okej? Vad tror ni kommer att hända nu? Vad tyckte ni om denna del? Kommentera superfina ni så kommer en ny del ikväll, förmodligen.

Kram!

---

Efter en lång och jobbig tystnad så bestämde jag mig för att tillslut avsluta den. Jag harklade mig och fick allas uppmärksamhet, till och med Ellinors. 

"Guys, can I please get talk to El? Alone." 

"Sure, come on, Let's go.", svarade Louis en aning förvirrad och visade tydligt med armen att dom skulle gå ut ur rummet. När det sedan bara blev jag och Ellinor kvar så fortsatte tystnaden, jag såg hur hon öppnade munnen för att säga något men stängde den direkt igen. 

"Who is Lucas?", frågade jag tillslut och suckade en aning. "It's your boyfriend?"

"No, or.. I break up with him. But I love him, I miss him very much. We were together in two years.", hon drog en snabb suck innan hon fortsatte. "Even if he treated me as shit.. I don't know. It is like we belongs together." 

Jag lyssnade och tog in varje ord hon sa och det gjorde ondare än förväntat. Men jag förstod henne också. Har man haft ett förhållande som varat så länge så var det inte lätt att gå vidare. 

"So.. When you told me that you love me, you don't mean it?", jag andades långsamt och tittade ner mot golvet. Jag kände mig så dum. Hon sökte min blick men jag vågade inte möta hennes, istället så fortsatte jag att titta ner mot sängens ben.

"Of course I did, I mean everything I said to you. Harry, Listen to me.", hördes en svag och liten röst bredvid mig. Jag kunde inte motstå att titta på henne och hon log nu en aning. "I love you, I really do. But as I said to you before, I'm afraid, Afraid for that all attention you may everyday. I don't know nothing any longer. But I think it's should be good for me to come home and thinking.", konstaterade hon och tog min hand, men snabbt drog jag undan den och utan att säga något så gick jag fort ut ur rummet. Även om det kändes jobbigt, så var det behövligt. Jag behövde få tänka jag också just nu,  och helst bara få vara ensam. 

Jag sprang in genom den vita gången och kom ut till de andra. Jag satte mig på en stol och Janina tittade konstigt på mig, sedan gick hon samma väg som jag kom ut ifrån in till Ellinor. 

 

Liam, Niall, Zayn och Louis tittade lite bekymrat på mig men sa ingenting utan satte sig bara på stolarna bredvid. 

"Harry, what's wrong?", Louis tog ett löst tag om min arm och skakade den lite och jag förstod direkt vad han ville så jag vände tårfyllt upp blicken mot honom och försökte se stark ut. 

"Nothing, nothing at all.", svarade jag och rynkade på pannan samtidigt som jag tittade bort mod Niall, Liam och Zayn. "Did you guys know this about she and Lucas?" 

De svarade inte men alla uton Liam skakade på huvudet och jag tittade fundersamt på Liam som tillslut sa något. 

"Yes, Janina tell me about them, but she said that she was over him and he treated her really bad so I never thought she's going back to him, but obviously."

"But, I don't understand? why should she back to Sweden to her ex boyfriend like treated her bad?", Niall tittade oförstårligt på oss andra och de nickade instämmande. Jag drog bara en lång suck och fortsatte ha blicken ner åt golvet. 

"If she's lucky with him, let her. She know anyway how I feel, and I thought she felt the same for me, but I had probably wrong. ", sa jag sedan med en mycket låg och svag röst, men lyckligtvis verkade de höra ändå. Men innan de hann säga något så fortsatte jag. "When I'm love, I'll go all in, and it ended always like this. What am I doing wrong?"

"But said her that she don't like you? or what?", Zayn såg allvarligt på mig och jag mötte han med blicken. Jag hade inget svar på det så jag bara ryckte på axlarna. "I think she did. The way she looked into your eyes it's a real signs of love." 

"Yeah, Zayn is right. I mean, look at you. You gave her a lot of your blood and rescued her life, of course she like you.", det var nu Liam som tog över samtalet och pratade vidare. "I can see it in your eyes that youre sad but don't..-" 

"Liam, it's okay, i'm fine, right? she like me, so what? she love her ex boyfriend and I'll not stand in the way of their love.", suckade jag kraftigt och ställde mig upp. "And I think she's not like me for real, I think she likes me for what I did for her.", utan att titta på dem så sprang jag fort ut från sjukhuset och lämnade killarna bakom mig. 

Med ett irriterat grepp om handtaget så slog jag upp dörren in till Ellinor. Hon tittade hastigt på mig när jag kom in och hon såg även ut att ha gråtit lite, men det brydde jag mig faktiskt inte i just nu. 

"Varför? varför svika Harry på det där sättet? vet du ens vad han har gjort för dig? han har räddat ditt liv Ellis, han räddade ditt liv och vad får han tillbaka?", hon tittade förvånat på mig och jag kände hur jag nästan ångrade det jag sa. Känslor kunde man ju faktiskt inte styra över, men jag visste ju att hon gillade honom, egentligen. 

"Förlåt.", hörde man från den blonda svaga tjejen i sjukhussängen några meter ifrån mig. "Jag ser ju hur lycklig du är med Liam och jag vill bara inte förstöra det, så det är kanske bäst att jag åker hem och återgår till mitt gamla liv."

"Men du gillar ju verkligen Harry? och varför lär du gå tillbaka till Lucas? Han har sårat dig alldeles för många gånger."

"Ja, jag gillar honom, men all den här uppmä..-"

"Det är smällar man får ta, det är sånt som ingår. Allt kan inte vara perfekt och i Harry och killarnas fall så är ju fansen ett stort probem för oss, eftersom vissa inte alls gillar oss, men samtidigt så kan du ju förstå killarna, utan fansen hade ju inte dem vart något och de älskar ju verkligen sina fans, och du är ju själv ett. Så varför inte bara acceptera det faktum att ni båda är störtförälskad i varandra och bara leva livet? strunta i fansen och tänk istället på din och Harrys kärlek till varandra, var starka och dölj inget för varandra bara.", sa jag och log lite med tanken att jag faktiskt hade världens bästa pojkvän, en helt underbar och perfekt pojkvän som var bara min. 

"Du har ju rätt i det du säger, men jag har redan pratat med mamma och jag åker hem om tre dagar, tills dess stannar jag här.", suckade hon och tittade menat på mig. Jag nickade på huvudet och satte mig på stolen bredvid henne. 

"Jag vill vara så arg på dig just nu, men jag kan inte. Du kan inte styra över dina känslor och din vilja.", suckade jag och kramade om henne. 

---

Då är det klart, Ellinor åker hem till Sverige igen. Hur kommer det gå tror ni? Nästa kommer ikväll! Kommenteeraa :) 

 

Jag vaknade av att regnet slog som spön i backen, det hördes enda in i huset och jag iakttog fönstret länge innan jag sedan kunde slappna av. Jag njöt av att höra regndropparna falla ner till backen och hur det knastrade på taket, det var riktigt mysigt. Jag sneglade ner mot Janina som fortfarande sov, hennes huvud låg lutad mot mitt bröst och jag kände mig verkligen lycklig just nu, trots alla omständigheterna, bara att få ligga här med den finaste tjejen i världen gjorde mig till den lyckligaste killen.

För att fördriva tiden lite så tog jag fram mobilen och fick se på klockan, halv tolv på förmiddagen. Men jag lät Janina sova vidare, vi kom trots allt hem tidigt imorse. Jag klickade in på Twitter och suckade när jag såg alla bilder på mig själv komma ifrån sjukhuset. Men samtidigt var jag van vid det här laget. Även om man aldrig riktigt kommer att vänja sig vid att folk konstant tar bilder på en så har det ändå blivit till en vana och man lägger inte lika mycket energi på det. Jag brydde mig inte i de senaste i newsfeeden och skrev istället in en ny tweet. "Real_Liam_Payne; Hellooo, what's up today? I'll just chilliiinn' with the boys and my beautiful girlfriend as sleep now :( love you allll" 

 

Efter ett tag så vaknade äntligen Janina och hon log sitt fina morgonleende. Hennes ögon såg yrvakna ut, hennes hår såg ruffsigt ut och hennes läppar var helt perfekta. Lika fin som alltid med andra ord. 

"Goodmorning beautiful.", viskade jag och pussade henne på munnen. Hon log och drog täcket över sig men tittade efter ett tag upp igen. 

"Don't call me beautiful on the morning, I know I looks like a monster.", muttrade hon och flyttade sig närmare mig. 

"No, absolutely not, you're the must beautiful girl I ever seen, even on the morning.", log jag och hela hon sken upp. Hennes ansikte var nu bara några centimeter ifrån mitt och våra näsor nuddade försiktigt varandra innan hennes läppar sedan möttes med mina i en perfekt kyss. 

"I love you, Liam. I'll be yours forever.", suckade hon och tittade neråt. Jag tittade mot på henne och tog mina händer runt hennes huvud och pussade henne mjukt på näsan.

"It'll be we forever, I never leave you, babe." 

 

Att få vakna bredvid Liam var precis det jag behövde en morgon som denna, regnet öste ner och det var riktigt mysigt att bara ligga kvar och mysa med honom ett bra tag. Plötsligt så burrade min mobil till, med en angelägen blick tittade jag mot skärmen och tog försiktigt upp den, "Mamma" stod det på displayen och jag drog på smset för att läsa vidare. 

Jag låg med blicken riktad mot telefonen ett bra tag innan jag svarade med en lätt suck. Jag såg hur Liam tittade på mig men det var inget jag brydde mig i. 

Jag fortsatte att ligga lutad mot Liams bröst med benen vilade mot hans. Att känna hans närhet var det bästa. 

Hans mobil plingade till och han tog hastigt bort greppet om mig och tittade istället på smset. Han log lite och visade sedan mig. 

Jag log lika mycket som Liam när jag lästa det första och jag nickade villigt åt smset som en bekräftelse på att vi blev med. 

 

Halvtimmen efter satt vi på Wayne's Coffée, jag och killarna. Vi kände att vi käkat på starbucks allt för många gånger på bara de senaste veckorna så ett miljöombyte var aldrig fel. Jag drack ur min päronsmoothie och killarna var ovanligt pratglada, vilket kändes skönt att se. 

"What happened tonight then? I mean.. With Ellis.", nyfiket tittade jag på Harry som log sitt fräcka leende där smilegroparna syntes allt för väl. 

"Nothing specially, I think."

"Oh, come on, Hazz. Of course nothing happened.", Louis höjde rösten och flinade allvarligt på Harry som bara skakade på huvudet. 

"Shall we go to the hospital now? here we can't stay all day when one of us is on the hospital.", klagade Niall och vi höll självklart med. Vi åkte därför direkt till sjukhuset och denna gång behövde vi inte vänta i det hemska vita rummet, vi fick gå direkt in till henne och hon såg genast mycket bättre ut. 

Med tunga steg rusade jag fram till henne och gav henne en kram, en allt för hård kram så att man såg hur ont hon fick. Jag flyttade mig snabbt därifrån så de andra också hade en chans att heja på henne och glimten i hennes ögon bara ökade när alla fem killarna gick fram och gav henne en kram, jag log extra stort när Harry kramade henne, extra länge. 

Jag la mig bredvid henne i den lilla sjukhussängen och killarna satte sig på stolar runt omkring. 

"When can you leave the hospital? today?", frågade Louis och såg på henne med ett leende men som försvann så fort hon skakade nedstämt på huvudet.

"No, the doctor tell me that I should stay here in a few days, in case something will happend.", vi såg ner på henne och nickade förståligt. "And when I leave, I'll go home. Home to sweden and to Lucas. I really miss him."

Hon sa det så lågt som möjligt och det spred sig en pinsam och lång tystnad i rummet. Vi alla tittade med ledsna och besvikna ögon på henne som såg precis lika besviken ut själv.

---

Fick bli ett snabbt och enkelt inlägg, kom nyss hem å har plugg att fixa men här har ni del 46 iallafall! Har ansträngt mig rätt mycket nu faktiskt, så kommentera vad ni tyckte! ;) Kram! 

Jag bara satt där bredvid henne och höll om hennes hand. Hon hade fortfarande inte sagt något och jag förstod att hon inte kunde det heller. Men ändå kunde jag inte hejda mig ifrån att ställa frågor som jag visste gång på gång att hon inte kunde svara på, hade jag tur så kunde hon visa med huvudet vad som var ja eller nej. 

"Din mamma och pappa vet om att du är här, men de litar på pappa att han tar hand om dig. Han är också här.", sa jag lugnt och såg hur lättad även hon blev. 

Det kändes jobbigt att se alla maskiner och slangar som hjälpte henne att andas och jag kunde fortfarande inte riktigt förstå att det var Ellinor som låg i sjukhussängen här bredvid mig. Min Ellinor. 

"Kommer du ihåg något?", kved jag fram och tittade försiktigt in i hennes ögon. Mer hann jag inte säga för sedan började maskinen runt om henne pipa och något alarm sattes igång. Jag kände hur paniken inom mig uppstod när läkare kom in från olika håll och kanter och en av dem förde mig direkt ut ur rummet. 

"W.. What happened?", stammade jag fram och tittade med sorgsna ögon på sköterskan som nu stannat. 

"She needs peace and quiet. We don'r really know what happened, It was a anonym man as call us. That we know and can say is..", hon stannade upp i sitt pratande och tog en lång suck. "She is very seriously harmed. And we don't know if we can help her, but we do what we can." 

"It.. It's my best friend you talk about. She must feel better, otherwise..", jag tog hårda och djupa andetag innan jag avslutade den alldeles för jobbiga meningen. "Otherwise I'll die. I can't live without her." 

Jag lät tårarna falla och den oskyldiga sköterskan tog mjukt emot mig när jag tvärt föll ner i hennes famn. Hon gick med mig in till Liam och de andra som fortfarande satt och väntade i väntrummet. 

Liam ställde sig hastigt upp, tog emot mig och lät mig fortsätta gråta. Just nu brydde jag mig inte en sekund på att mitt hår var ruffsigt, att mina ögon var svarta efter mascaran som runnit ner eller att hela jag såg förskräcklig ut helt enkelt. 

"How she feels?", hördes en röst bakom oss som jag mycket väl kände igen, Louis. 

"Just as I said to Janina. She is very sick, tired and need sleep. We didn't know if she can do this, she is destroyed both inside and outside.", svarade hon ärligt och tydligt och jag sneglade lite på Harry som nu hade händerna över ansiktet. "But we do wha.." 

"Elena, can you come here? fast.", en manlig doktor ropade högt på sköterskan som tydligen hette Elena och hon rusade fort iväg och de sista hon sa till oss innan hon försvann in till Ellinors rum var "Stay here, I'll be back soon with more information.", så det var bara att vänta. 

 

Vi satt fortfarande och väntade på resultat från läkaren, men ännu hade ingen kommit. Det var en lång väntan som kändes som en evighet. Liam satt och höll om Janina som bara grät, hennes pappa hade gått ner till kafeterian för att hämta fika till oss alla, Louis, Niall och Zayn satt stela och mållösa på stolarna bredvid mig och själv kämpade jag för att inte bryta ihop. Hur kunde någon göra något sådant? Mot den finaste tjejen i världen? varför? Sedan kom tankarna tillbaka på mig själv, kanske var allt mitt fel? kanske var det ett galet fan som ville henne illa? jag satt i mina egna tankar då plötsligt samma sköterska som tidigare kommit fram till oss. Vi alla tittade undrande upp på henne för att se vad hon hade att säga, men tyvärr så såg hennes ansiktsyttryck inte alls bra ut. 

"I don't know.. She..", stammade hon fram och vi satt alldeles knäpptysta framför Elena som fortsatte att försökta få fram ord. "She is really weak and she has too little blood in hers body."

"But why you don't fix it? give her more blood?", klagade Zayn oroligt och ställde sig upp, men Niall drog snabbt ner han till stolen igen. "It's not too easy, she has a very unusual blood level. We have not blood so it is enough.", suckade hon och tittade allvarligt ner på oss. 

Jag tittade tveksamt på Louis som utan tvekan ställde sig upp och pekade på mig. 

"Harry can help you. He has 0 blood count and what I've heard it can help all?"

Hon tittade undrande på mig och log lite. 

"Do you want to help us? maybe she can be better. It's now or never.", jag tittade förskräckt mot killarna och Janina som nu bara nickade åt mig. 

"But.. I've never do this before.", suckade jag och reste mig upp. "But yes, if it can help her, so sure."

Jag fick gå med Elena till ett annat rum och jag hann knappt sätta mig i stolen innan hon var framme med alla redskap hon hade. Jag tittade lite ängsligt på henne men jag förstod att det kanske var bråttom nu och att jag gjorde det för en bra sak. 

Medans hon stickte in den lilla sprutan så började hon direkt att prata med mig. Säkert mest för att hålla mig lugn.

"It's okay, you doit for a good thing.", log hon och nickade tveksamt mot mig. "Are she your girlfriend?"

Jag tittade på henne men vände fort ner blicken till golvet. "No, but she could maybe have been if I was not so stupid."

"Everyone do mistakes and after this, I promise that she come forgive you. With your charm and look, she's must fall in love with you.", hon skrattade till lite och jag kunde inte låta bli att vända blicken mot henne och le lite jag med. 

"I don't think so, but thanks. It feels a little bit better anyway.", suckade jag och fortsatte att titta bort när hon fortsatte. 

"Only tell her the truth, girls love it and they love who you guys tell how much them means to you."

"If this not going the way it will, please, tell her that I love her. I really do.", sa jag och kände hur tårarna som jag höllt inne näst intill hela dagen bara kom ut nu. Och det kändes bra. 

"Yes, I will. But I don't think it's a big problem. She will be okay, this blood looks really good.", sa hon och tog äntligen bort alla slangar från mina armar. 

"You were strong like did it. Feel proud. And I saw how afraid you was when you come in here, but now it feels okay, right?", log hon och föraktade mig lite. Jag nickade lite svagt och gick ut med ett svagt leende på läpparna. Jag hade gjort en sak jag varit rädd för i hela mitt liv, och jag gjorde det för en bra sak. Jag var som hon sa att jag skulle vara, stolt. 

---

Ja, nu börjar det gå på bättringsvägen, men vad tror ni? kommer de få fast killen som gjorde det och hur kommer det bli för Harry och Ellinor? Nästa kommer imorgon! 

 

Fyfasiken vilket underbart väder! Har legat och stekt enda från när jag kom hem i eftermiddag. Solen skiner än och älskar verkligen vädret just nu! Eller vad säger ni? Har ni också haft mycket sol idag runt 30+ grader? Såå skönt! Kram på er och glöm inte att KOMMENTERA! 

---

Efter en lång stund av allmänt prat med Andy och Jack så bestämde jag mig för att gå ut. Jag kände hur jag behövde rensa tankarna nu. Jag gick sakta ut till hallen och drog på mig ett par av mina converse.

"I go out, I'll be back within an hour.", ropade jag från hallen och utan att någon ens hann svara så var jag ute ur huset. Med min stickade tröja och stickade sjal gick jag ut i det fina sommarvädret. Det hade blivit lite mulet och på himlen var det tusentals stjärnor som lyste upp, det var riktigt fint. Jag gick på den tomma tortoaren, jag kunde höra fåglarna kvittra och det enda jag fick syn på var en kille som kom gående emot mig, han hade en cigarett i handen och luvan var uppdragen över huvudet. Jag började sakta ner en aning när jag såg hur han granskade mig därifrån han var. När vi sedan gick förbi varandra gjorde jag allt för att inte möta hans blick, vilket gick bra tills jag klantigt nog kollade bak och fick se hur han fortsatte att titta på mig, han hade även stannat och gick mig ännu närmare. 

"Hey.", sa han lågt och tog ett bloss från cigaretten. Hans gröna ögon blänkte under skinnet på de slitna ögonen som knappt kunde hålla sig uppe. 

"Hey.", sa jag ännu lägre och vände mig fort om och gick vidare. Vem var det där? En kille jag aldrig sett förr. Med hans trasiga kläder och hans lortiga stil såg han riktigt hemsk ut, det enda som egentligen var fint på honom var ögonen, alldeles knallgröna och otroligt fina. De påminde mig bara om en sak, Harry. Jag gick i min ensamhet och hade vrångt bestämt mig att inte titta bak igen, istället tänkte jag på Harry. På kvällen igår och på smset han skickade idag. Saknade han verkligen mig? varför gjorde han som han gjorde? jag suckade högt och gick med långa steg vidare tills jag kom fram till en park. Solen hade kommit fram och utan en aning om vad klockan var så gick jag mot den ödeparken och satte mig på den trasiga bänken som fanns alldeles vid sjön. 

Plötsligt hörde jag fotsteg bakom mig och jag kunde känna hur iakttagen jag blev av någon. Jag vände hastigt blicken bakåt och fick se vem det var, killen som tittat och hejat så konstigt mot mig på vägen hit. Jag kände en viss oro inom mig men ändå så försökte jag hålla mig lugn och inte visa min rädsla och mitt obehag. 

"Have you follow me?", frågade jag lite irriterat och han hånflinade mot mig samtidigt som han satte sig bredvid mig. Han tog fram sitt cigarettpaket, tog en cigg och räckte sedan fram det till mig. Jag tittade först på paketet och sedan på honom. 

"No, I don't smoke.", sa jag tyst och fortsatte att titta ut mot sjön. 

"I know who you are.", sa han och hans röst lät allvarlig och faktiskt lite obehaglig. Jag tittade fort på honom och såg hur hans gröna ögon spänndes. "You are that bitch as took my best friend to a prison. How it feels?"

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det så jag satt mest stel och fick inte fram ett ord. Hans huvud kom närmare mitt och hans flin blev tvärt mycket större. 

"Just because you have colored your hair blonde and pretend you don't understand what I talk about, so you will not get away, it does no one in our gang.", skrattade han fakeat och tog ännu ett bloss som han sedan andades ut på mig innan han fortsatte. "Do you know what we do with telltale like you?"

Jag förstod direkt vad han menade, hans kompis är den blonda killen och han måste ha blandat ihop mig med Janina, men jag kunde inte låta det hända henne något. 

"What your gang do with telltale like me?", frågade jag allvarligt och reste mig upp. Han ställde sig upp bredvid mig och fortsätta att le sitt hånfyllda flin. Jag måste ta mig ur detta, jag måste göra något. För att vinna tid gjorde jag något jag aldrig skulle göra, plötsligt var mitt ben uppe i den brunhåriga killens skrev och jag tog fort upp mobilen och ringde den senaste kontakten i min "senaste" lista, vilket för mig blev Harry. Men det var nu eller aldrig, jag visste att killen snart skulle komma ikapp mig. 

 

Jag orkade inte göra något alls just nu, jag var fortfarande riktigt trött och utmattad från gårdagen och att Ellinor inte hört av sig ännu gjorde ont i mig. Jag låg i Liams säng medans killarna var nere i vardagsrummet och spelade FIFA. Jag kunde höra hur de skrattade och pratade men just nu orkade jag inte bry mig. 

Jag slöt ögonen och gjorde mitt tionde försök till att försöka somna, men tre sekunder efter så burrade min mobil till och utan att titta vem det var så svarade jag lite tröttsamt. 

"Yes, Harry?"

"Harry, It is you? Please I need help, please.", jag hörde en andfådd tjej på andra sidan luren och hon lät riktigt rädd. Jag höjde mobilen för att se vem det var och till min förvåning stod det "Ellinor" på displayen. 

"Yes, but what happend? where are you?", sa jag och försökte hålla mig så lugn som möjligt. Jag hörde nu snyftningar från andra sidan och hur en röst skrek efter henne. "What happend?", skrek jag nu, men mer hann jag inte säga för sedan hörde jag de tre pipen. Hon hade lagt på. 

Jag satte mig upp ur sängen och försökte andas långsamt, vart kunde hon vara? vad kunde hända? vad hade hänt? och varför ringde hon mig? Jag satt i mina tankar då plötsligt dörren öppnades och in kom tre oroliga killar. 

"Why did you screaming like that? Who talk you to?", sa Zayn lugnt och satte sig bredvid mig. Louis och Niall kom efter och tittade ängsligt på mig. Jag tog ett djupt andetag och började förklara om det märkliga samtalet från Ellinor och hur jag hörde rösten skrikandes bakom henne. 

"But you are still drunk, Hazz. It was surely a dream.", skrattade Niall och kollade mot Louis som log lite nervöst. 
"I don't think so Niall. Ellinor can was in danger now, and we'll help her.", svarade Zayn och tittade allvarligt mot oss alla som nickade instämmande. 

---

Hur ska det lösa detta nu och vad kommer att hända med Ellinor? Hinner tyvärr inte mer inlägg idag, har ett prov lite senare i veckan och jag kan absolut ingenting, så måste plugga in lite. Sedan är det ju hockeyfinal ikväll också, det får man ju absolut inte missa! Heja Sverige! ;) haha! 

 

Vad tyckte ni om detta inlägg? Kommentera! :)

---

---

Vi tog det första bästa vi hittade i stan, en rätt så känd klubb kom vi till och gick in. Harry försvann fort in bland folkmassan och Niall höll sig vid mig nästan hela kvällen. Vilket kändes tryggt att vet att Niall var med mig, det enda jag oroade mig för var Harry. Vars hade han tagit vägen? 

Det hade gått flera timmar och vi hade inte sett Harry någonstans, festen var verkligen stor och han kunde vara vart som helst. Tiden hade dock gått riktigt fort i och med att det kommit fram riktigt snälla fans som vi pratat med under hela kvällen så att säga att jag har haft tråkigt kunde jag inte säga, för då skulle jag ljuga. 

"There is he!", hojtade Niall till och pekade mot ett bord och ja, där satt Harry tillsammans med någon tjej och drack ut samma glas. Vi suckade båda två och gick tillsammans emot Harry och tjejen som hade hans mössa. 

"Harry, what are you doing?", klagade jag och satte mig bredvid honom och Niall gjorde lika. 

"What? I have fun, as you said, do you remember?", fnös han till och man märkte att han redan var påverkad av alldeles för mycket alkohol. 

"Yes, I remember that. let's go, we go home.", sa Niall och försökte ta tag i Harrys arm men han tog fort bort den. 

"Are you crazy? it's party all night.", skrek han och hoppade ut ur soffan. Jag lutade mig tillbaka i soffan och tog händerna för ansiktet. Vad hade vi gett oss in på? När detta var färdigt så skulle Paul absolut inte vara glad. 

 

Jag vaknade upp med världens huvudvärk, jag var illamående och jag visste inte vart jag var. Jag såg mig omkring och det tog ett tag innan jag insåg att jag låg naken i någon annans hus med en tjej bredvid mig, en tjej jag aldrig sett förr dessutom. Jag gick försiktigt upp ur sängen och började så tyst som möjligt att plocka upp mina kläder från golvet, och lyckligtvis så lyckades jag fort ta mig ur huset utan att hon vaknade. Jag tog upp min mobil i fickan och fick mig en riktig chock. 3 missade samtal av Paul, 7 av Niall, 4 av Liam och 5 av Louis. Detta var verkligen inte bra. Jag bestämde mig för att tillslut ringa Niall, han var den av oss som fortast skulle förlåta saker om de var på det humöret. 

Flera signaler gick innan jag fick något svar ifrån honom men precis när jag skulle avsluta samtalet hördes en nyvaken och hes morgonröst på andra sidan. 

"Niall, oh, god. It's me, I'm so sorry for everything. I don't know what I'm.", sa jag lite stessat och gick ut mot husgatan och tittade mig omkring. 

"And what the hell have you done? Me and Liam have been looking all night after you, we become so worried that we even call Louis and Zayn." , han lät riktigt arg på andra sidan luren, vilket jag också kunde förstå. 

"I know, I was an idiot. But why you call Paul?", frågade jag lite irriterat och förstod att detta bara skulle ge mig mer problem om Paul fick reda på vad som hänt. 

Jag suckade lätt och insåg då att han fått läst det på Twitter eller någon annan media sida. 

"I had three missed calls from he.", suckade jag och jag hörde hur han gäspade på andra sidan luren. "But don't worry, I'm on my way home now. I'm fine." 

 

Jag såg hur jobbigt det blev för Harry att läsa upp det, han gillade ju verkligen henne. Det blev en evig tystnad mellan oss och jag såg hur Harry gjorde allt för att hålla tårarna inne. 

"Harry, don't cry man. It's you and me, we're single ready for mingle, right?", skrattade Niall och försökte liva upp stämningen, men han misslyckades, Harry släppte istället ut sina känslor och hans ögon fylldes med mer och mer tårar. 

"But, Hazz..You have never cried to much for a girl before, why now?", frågade jag och satte mig bredvid Harry på andra sidan. 

"That's the problem. Everytime I meet someone like I really liked, it is always someone who want to destroy. And when it happend everytime, I drop the hope. I need someone who love me and accept the fact that I'm famous.", hackade han ur sig och det kändes riktigt jobbigt att höra det han just sa. 

"Maybe we should go back to London to Louis and Zayn, I think Harry need it now.", suckade Niall och tittade på mig. Jag nickade osäkert och klappade Harry på ryggen. Vad skulle hända med mig och Janina? 

"No, it's fine. It feels just better when you guys it with me. If I would be alone now, I don't know what should happend.", snyftade Harry och torkade tårarna. 

"Your princess will come soon, Harry. Don't worry.", sa jag och Niall nickade instämmande. 

"Just focus on the music and our beautiful fans now. Your family and even our familys love you, never forget that.", sa Niall och log ett svagt leende mot oss. 

"You are right guys. Thank you, for everything.", sa Harry och drog in både mig och Niall i en kram. 

Jag kände efter ett tag hur mobilen burrade till och jag tog genast upp mobilen. 

Även om det kändes jobbigt att läsa det så hade jag ändå tänk i samma spår. Våra vänner behövde oss nu, klart man ställer upp. 

Svarade jag och det kändes riktigt bra att ha det sagt, även om det var blandande känslor inom mig just nu så kändes det inte helt fel att få vara ensam med Harry och Niall hemma i huset eftersom familjen fortfarande inte kommit hem. 

"Boys, what should we do? Something funny.", log jag mot en nedstämd Harry och en rastlös Niall. 

"Like what?", muttrade Harry i kuddarna och jag såg hur Niall tittade mot honom och gav med sig en lätt suck. 

"Harry, it's okay to be sad. But I don't like it, so hurry up. Have fun with us now.", sa Niall och Harry satte sig upp. Han drog håret åt sidan och drog in ett djupt andetag och nickade sedan mot oss. 

"How about.. hmm.. Party?", flinade Harry och tittade mot både mig och Niall. Jag var inte så för den idén om jag skulle vara ärlig, men allt för Harry. Niall sa direkt ja och motvilligt nickade jag också ja, vi tog på oss lite bättre kläder och sedan tog vi taxin in till stan till närmsta pub. 

 

I säkert en timme satt vi i mitt rum med TVn på och bara tog det lugnt. Även om jag visste hur gärna Ellinor ville vara med Harry innerst inne så förstod jag hur svårt det var, hon har aldrig blivit van med mycket uppmärksamhet tidigare. 

"Ellinor..", suckade jag och sänkte ljudet på TVn. Hon tittade mot mig och jag såg att hon hade gråtit, hennes ögon var röda och svullna, dock ville jag inte påpeka det utan jag sa bara som det var.

"Du måste få annat att tänka på ett tag, ellerhur?"

"Jag antar det. Men nu kan ingenting bli bra känns det som.", hon suckade högt och jag kunde höra hennes långsama andetag. "Jag ångrar att jag träffade Harry, jag förstod aldrig konsekvenserna." 

"Säg inte så, du ångrar inte att du träffade honom, det gör du inte. Sluta tänka negativa tankar och börja tänka framåt, som du alltid sa till mig. Kommer du ihåg?", log jag och satte mig bredvid henne i hennes säng. 

"Du har rätt.", skrattade hon till och jag kunde se ett brett leende på hennes läppar. "Det är fortfarande ljust ute, kan vi inte gå och bada?" 

"Det var en bra idé, jag svettas som en tok.", skrattade jag och även Ellinor skrattade med, på riktigt. 

Vi bodde bara några meter ifrån en sandstrand så vi tog våra badkläder, gick den lilla skogsstigen och kom sedan fram till sjön som glittrade i solskenet. 

"Jag hinner först i.", ropade Ellinor och började springa mot sjön. 

"Inte en chans.", skrek jag efter och sprang snabbt ikapp henne. Vi hoppade i sjön tillsammans, hand i hand och det var en helt perfekt temeratur i vattnet, varken för kallt eller för varmt. 

---

Sista för idag. Vad tror ni kommer hända på festen killarna går på tror ni? Nästa kommer imorgon. 

Jag slängde igen dörren efter mig och trampade av mig skorna i hallen men till min förvåning så var det inga hemma, det var ovanligt tyst och på köksbordet låg en lapp. "Hey teens. Me and Lisa is on the hospital, we check the baby, then we going out and eat some food. It can became late before we are at home. Entertain yourselves. Love, Jack and Lisa." jag suckade och la tillbaka lappen på bordet och släpade mig tröttsamt till soffan och la mig där, dagen med Liam var tröttsammare än jag trodde och Liam gick med på minst femtio bilder idag, det var kul att se honom så söt mot sina fans, men det blev i längden väldigt tråkigt. Jag kände hur mobilen burrade till och jag klickade segt upp smset från Liam. 

~ Hey babe, sorry for today. Can I come and pick you up, uhm.. On three hours? I'll take you to a special place. xx Liam ~

Jag log ett stort leende och jag läste om det säkert tio gånger innan jag svarade. 

~ It sounds good, miss you already. Thank you for today, it was fun. xx ~ 

Jag skrev in det, suddade bort det och skrev om det ännu en gång innan jag tillslut klickade på skicka och när det var skickat kändes det ändå helt okej. Jag var bara rädd att låta för på, det ville man ju inte precis. 

Jag hörde hur ytterdörren öppnades försiktigt och jag hoppade snabbt upp från soffan och till dörren för att se vem det var. I dörröppningen stod Ellinor, med solglasögon på ögonen som jag inte alls kände igen. Hon sparkade argt av sig skorna och utan ett ljud så sprang hon upp på rummet och stängde dörren efter sig. Hon lät stressad och anfådd, som om hon sprungit. 

Med tunga steg gick jag upp mot henne, gick igenom det stora allrummet, passerade Andys rum och sluterligen var jag framme vid mitt rum. Jag öppnade försiktigt dörren och såg hur Ellinor satt med händerna i kors och stirrade rakt upp mot taket. Jag satte mig bredvid henne i soffan och tittade på henne ett långt tag innan jag sa något, men efter en stund var jag tvungen att avbryta den. 

"Vad har hänt?", sa jag och jag såg hur hon nonchalant valde att titta bort. "Kom igen, Ellis. Du kan berätta för mig. Vad hände?" 

Hon suckade högt och jag har nog aldrig sett henne så här arg, möjligtvis när vi var små, men aldrig annars. Hon var inte personen som var arg av sig. 

"Jag är bara så trött på vissa av deras fans som ska försöra allting. Jag kan acceptera mycket, det kan jag. Men att bli kallad bitch och hora från någon jag aldrig sett förut accepterar jag bara inte.", yttrade hon argt och jag såg hur hennes illska gick vidare till tårar. "Jag sa ju det, att få för mycket uppmärksamhet är inget för mig. Jag skulle aldrig gått och träffat Harry från första början igår." 

Jag tog mina armar runt om henne och vaggade henne fram och tillbaka, vilket verkade lugna ner henne en aning iallafall.

"Men gillar du honom då? eller va?", sa jag lite lugnt och hon tittade frågande på mig och sedan ryckte hon på axlarna.

"Jag tror inte det, jag vet att det låter sjukt, han är killen jag alltid drömt om liksom, men det känns ändå så fel. Han har så många fans och jag pallar inte allt hat och all uppmärksamhet."

"Men då så, låt det vara. Du ska göra som du känner, men den där tjejen tycker jag absolut du ska sätta på plats.", sa jag och reste mig upp. Jag gick fram till garderoben och tog fram ett par slitna shorts, en beige/orange tröja, samt letade jag fram några smycken ur min sminkväska och jag märkde direkt hur Ellinor reagerade. 

"Vart ska du? ska du ut ikväll?", frågade hon lite besviket. "Kul.", log hon och försökte se glad ut för min skull, men jag såg hur fakeat allt var. Vilket gjorde ont i mig att se.  

"Jag skulle ut med Liam, men jag är hellre ensam här med dig istället.", bekräftade jag och satte mig ner bredvid henne igen. 

"Nej, sluta. Klart du ska gå.", försäkrade hon och log ännu ett oäkta leende. Jag slog till henne på armen och skrattade.

"Du är det viktigaste i mitt liv, är du ledsen så är jag, klart jag gärna sitter här hemma och lyssnar på dina problem istället.", sa jag ironiskt och jag såg hur glad hon blev samtidigt som hon skrattade med mig. 

 

Jag tog en promenad i min ensamhet när jag sagt hej då till Janina. Det var skönt att kunna få vara ensam ibland också, så jag passade på nu på vägen hem att ta en liten längre väg. Men tillslut var jag hemma och jag gick in till mig och till min förvåning satt både Harry och Niall i soffan och det var något som inte riktigt stod rätt till mellan dem. 

"Why are you guys so quiet?", frågade jag när jag kom in i vardagsrummet och satte mig i fotöljen bredvid. 

"Harry is nervous, he know we can have problems now.", suckade Niall och hans blick var fortfarande kvar mot TV;n. Jag tittade frågande på Harry som såg helt förkrossad ut. Det blev tyst en lång stund men plötsligt ringde Harrys mobil. Han tittade på skärmen och slängde mobilen på vardagsrumsbordet. Det var som om han redan förväntat sig att samtalet skulle komma. 

"Shall you not answer?", frågade jag och han skakade på huvudet. Jag hukade mig fram över bordet för att se vem det var. "It's Paul, answer. It's maybe important." 

Han suckade och la några kuddar över sitt huvud och jag förstod fortfarande inte riktigt vad det var som hade hänt men snabbt grabbade jag tag om Harrys telefon och svarade, jag satte även på högtalaren så de andra kunde höra. 

"It's Liam on Harrys phone, hello Paul.", sa jag och lät lika glad som alltid när han ringde. Men han själv lät inte så glad bakom luren. 

"What it is I see on whole my newsfeed on Twitter? seriously, give the phone to Harry.", sa han beodrat och jag gjorde som han sa. Harry tog tag i mobilen och mumlade något "mmhmm", ljud. 

"But Paul, calm down. It's not Harrys fault. It was a crazy fan again and I promise, Harry said nothing to her. He wasn't on someone's side.", det var nu Niall som tog över snacket och han lät väldigt allvarlig. Vi kunde höra hur Paul suckade på andra sidan luren och jag kände att jag började inse vad som stod på nu. Sedan kom chocken som absolut inte fick komma.

"Harry, I'm sad to said this, but I think it's best for us all if you stop see her. Sorry bro, but think about your fans."  var det sista vi hörde ifrån honom för efter det lade han på. Jag hade aldrig hört honom så arg och hård. 

Jag tittade på Harry som nu låg ner i soffan. Men blicken övergick snabbt till Niall då hans ögon riktades mot hans mobil och han såg inte alls glad ut. 

"Harry, look at Twitter. Ellinor has tweeted.", suckade han och Harry tog snabbt upp sim mobil från bordet och läste högt upp för oss båda. "@EllinorSparks; Yes, me and Harry are not dating and it will never be so, now can everybody just let me be, thanks." 

---

Jaaha, vad kommer hända nu tror ni? 

Jag vaknade och märkte direkt att jag inte var hemma. Mina vita jeans och mitt svarta linne var utbytt till en tjock hoodie och ett par mjukisbyxor. Jag tittade mig omkring i rummet och fick se en svart fondvägg och i rummet var det massor med saker, jag tittade sedan åt sidan och fick sen en kille, Harry. Då kom jag ju på det. Jag måste bara ha somnat igår. 

Tankarna spred sig i mitt huvud om gårdagen. Hur Harry hade mött upp mig och vi gick hem till Liam, fast utan Liam. Hur vi setat på en film som vi inte alls var inne i eftersom vi hade pratat och skrattat bort tiden. Jag log av bara tanken av att jag hade självaste Harry Styles bredvid mig, bandmedlemmen som alla tjejer vill ha ligger bara några centimeter ifrån mig. 

 

Jag tog ett djupt lyckligt andetag och i samma veva så öppnades dörren och Niall klev in. Han såg ut att ha ett stort flin på läpparna men backade lite när han såg att Harry sov. 

"Oh, disturbed I?", frågade han och det lilla flinet på hans läppar fanns fortfarande kvar. 

"No, not at all.", svarade jag och gnuggade mig i ögonen. "How much it is?"

"Ten o´clock. But I just wonder if you guys want to do something today. Liam is with Janina and I'm alone.", skrattade han och satte sig i soffan lite längre bort. 

"Sure, It will be fun.", gäspade jag och log det finaste leendet jag kunde nu på morgonen. "Wake him, then.", sa jag och nickade lite mot Harry som låg med täcket över sig. 

"Hell no, it's your job now. He's hopeless on the morning.", skrattade han och gick fort ut ur rummet. 

 

Jag skakade på honom en, två och till och med tre gånger innan han reagerade och tillslut så öppnade han ögonen. Han såg till en början sur ut, men den lilla spända munnen ändrades snabbt till ett leende.

"Hey babe, goodmorning.", sa han med en trött och hes morgonröst och han drog mig tätt intill honom. Jag visste inte vad jag skulle göra, att spreta emot var inget jag ville och det skulle vara för taskigt, men samtidigt så kände jag att något kändes fel. Kanske var det Lucas? kanske var jag bara inte redo för något nytt ännu? hur som helst så låg jag där, lutad mot Harrys bröstkorg och jag kunde känna hur hans hjärta dunkade och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillade det, för det gjorde jag. 

 

"Come on! Shall we go?", ropade Niall utanför dörren någon timme efter och jag tittade mot Harry som fortfarande såg trött ut. 

"Oh, I just forget to say it, but Niall wonder if we want to do something with him today.", sa jag och ryckte på axlarna. Bättre sent än aldrig. 

"Yes, It sounds good. Come on, then." sa han och reste sig upp från sängen. Jag gjorde allt för att inte titta på Harry med sin otroligt snygga kropp och vände istället bort huvudet, men ändå så kunde jag inte låta bli att snegla på honom, vilket han direkt märkte. 

"Hah, you're so cute.", sa han och drog på sig en t-shirt. Jag gick upp från sängen och tog mina kläder från igår som hängde på en stol.

"I need to change clothers, I'll never go out with this.", klagade jag och pekade på kläderna jag nu höll i handen. "My hair is ugly and my makeup is gone." 

Utan att jag märkte det själv så var jag inne i hans armar och jag besvarade den mjuka och varma kramen. 

"You don't need to change nothing, you're beautiful just as you are, but here. Borrow this, if it feels better.", sa han lugnt och tog fram ett par solglasögon. Jag log mot honom och tog långsamt glasögonen från hans hand. 

 

Vi satt nu i taxin påväg till stan. Niall var lika hyper som vanligt och Ellinor var precis som vanligt, tystlåten och lite tillbakadragen. Jag såg hur hon tittade ut samtidigt som hon tänkte på något. Men vad? 

Jag tänkte dock inte mer på det då Niall avbröt den jobbiga tystnaden mellan oss. 

"Shall we eat on Starbucks again? I love this place."

"Yeah Nialler, it will be good, or what do you saying El?", sa jag och tittade mot Ellinor som log och nickade. 

Vi var framme i stan och det kryllade med folk överallt på gatorna. Jag kände hur Ellinor höll sig nära mig och utan att märka det själv så tog jag armen över henne, från en gammal vana. Men jag klagade absolut inte, och det verkade inte heller som om Ellinor var så värst obekväm i situationen heller. 

Fans kom fram till oss hela tiden och jag blev mer och mer osäker på om Ellinor tyckte det var så kul att stå bakom kameran och knäppa kort hela tiden, även om hon log under hela tiden. 

Efter ett tag utanför så gick vi tillslut in och beställde det vi ville ha, vi tog ett bord och plötsligt kom det fram en tjej till oss. Jag trodde självklart att hon ville ha en bild så jag var redan påväg att resa mig upp så hennes blick riktades mot Ellinor. 

"You're a big bitch, Harry is mine. Go and die your whore!", ropade hon ut över hela caféet och jag såg hur illa vid hon tog av det. Jag tittade förvirrat på Niall som bara satt med munnen öppen och jag kände hur gärna jag ville slå till den där tjejen, men det kunde jag såklart inte, jag antar att det var ett fan också.

"Are Harry yours? okay, I thought he was his own. But I had probably wrong.", log hon och jag såg hur fakeat det var, men jag var ändå glad över att hon stod på sig. 

"No, he's mine. And let him be, He has his fans and think about, not you.", svarade tjejen och jag skulle precis lägga mig i då Ellinor hann före. 

"Hah, I'm the person who wants all well, but not you. Fuck you and get a life.", sa hon och reste sig upp och gick fort iväg. Chockad var jag över att hon sa det eftersom hon inte alls var en sån person som sa sånt, det visste jag och jag förstod exakt hur hon kände. Men jag vet att detta kommer få konsekvenser. Jag suckade högt och la händerna i huvudet. Niall som satt bredvid mig bara klappade mig på ryggen lite vänskapligt och bara det gjorde mig lite lugnare. Är glad att jag har så underbara vänner. Men vad ska hända mellan mig och Ellinor nu? hatar hon mig? 

---

Drama, drama! Vad kommer hända nuu? 

---

Jag hade dock hört hot tidigare i mina dagar, detta var egentligen inte så mycket att bry sig i. Jag tog ett djupt andetag och plötsligt kände jag hur min gamla attityd bara ville ut inom mig. Jag stirrade rakt in i hans svarta ögon, han flinade sitt retsamma hånflin och tog allt som vanligt bara som en lek. 

"If you don't leave me alone, I'll call the police.", sa jag allvarligt samtidigt som jag knep igen munnen för att inte folk skulle misstänka något. Jag tittade även bak för att se om kökspersonalen hade sett eller hört något men allt verkade lugnt. 

"You seems upset, my sweetheart.", fnös han till och jag kände hans kalla händer på min kind. Jag slog fort bort dem och jag såg hur hans svarta ögon bara mörknade ännu mer. Om det nu ens gick. 

"And I trusted you, Cody. I don't know what you doing anymore, what you playing for game. But I know that the kind, friendly and cute Cody like I remember from the first time we meet, I know that he is somewhere within you."

Mer hann jag inte säga förrän hans hårda näve nuddade min kind i ett hårt slag. Människorna runt omkring oss började reagera, jag stod kvar och höll mina händer på kinden och tittade illsket på honom. 

"It's not what it looks like.", ropade han ut till alla och de tittade frågande på oss. Jag skakade av rädsla och jag såg hur han gick bakom kassaingången, tog tag i min arm och drog mig ut från restaurangen. Jag visste att allt bara skulle bli värre om jag skrek eller gjorde något avstånd över huvudtaget. Jag gick motvilligt med honom ut och jag kunde nästan föreställa mig i huvudet vad han ville. 

 

Han gick bakom huset och ställde mig mot väggen, tittade rakt in i mina ögon och slog till mig ännu en gång. 

"You're right. You should never believe me from the start. It's your fault.", skrattade han och hans andeträkt luktade alldeles för mycket nikotin. Jag förstod att han rökt på, och inte då bara cigaretter. 

"Cody, don't doit.", stammade jag fram och kände mig riktigt rädd, vilket jag antar att han såg och hörde så han drog till med ett irriterat hånskratt. Han placerade den ena handen på ett av mina lår och den andra handen knäppte ivrigt upp mina jeans. Utan att ens orka kämpa för att han skulle sluta så kom istället tårarna. Han tittade upp och flinade ännu mer. 

"You cry? Don't doit. If you do what I say, this will go fast.", sa han lite lugnare och drog fort ner sina mörka chinos. Jag kände hur jag rös av rädsla och jag kände mig inte alls bekväm med detta. Men något inom mig sa att det inte ens var någon idé att försöka. Cody skulle få det han velat hela tiden, och kanske.. Kanske skulle han låta mig vara efter detta också. 

 

Efter några minuters bilresa var vi utanför Nandos. Vi parkerade bilen och gick in, stämningen verkade orolig och folk såg inte alls speciellt glada ut. Vi gick fram till tjejen i kassan som också såg väldigt underlig ut. 

"Hey, my name's Ellinor, and this is Jack. My best friend and his daughter job here, right?", sa jag och försökte låta så glad som möjligt, men i detta oro var det inte så lätt att hålla det helt uppet som jag hade trott. 

"What's hers name?", sa tjejen i kassan och log ett svagt leende. 

"Janina.", sa Jack snabbt och jag såg hur kassörskan stelnade till. Jag gav Jack en orolig blick och kassörskan fortsätte oroligt. 

"Uhm.. She's not here. A boy come here and she followed him out." 

"Describe his look.", sa Jack som nu lät lite stressad men jag kunde samtidigt höra en aning oro och irritation i det han just sa. 

"He.. He was.. Blonde in his hair with black pants and a grey hoodie.", sa hon lågt och man såg hur hon ansträngde sig med sitt tänkande. Jack suckade högt och var precis påväg ut när han ställde en sista fråga till henne. 

"Do you heard anything about what they said?" 

Hon skakade allvarligt på huvudet och suckade högt, vi tänkte precis gå när hon fortsatte. "But before they went out, he slapped her on hers cheek. They went to the left side, hurry up and run after. It's only been one quarter..-"

Vi sprang åt vänster och precis vid husets slut så hörde vi smällar och ovanliga ljud, jag tittade förskrämt på Jack som hade spärrat upp ögonen lite mer. Vi gick in en liten bit in i den lilla gången och fick direkt syn på Janina som låg på backen och ovanpå sig hade hon en kille som tog på henne överallt. Det såg riktigt hemskt ut. Jag tänkte precis gå närmare då Jack hejdade mig, vi backade och han tog upp sin telefon. 

"This is to dangerous, we call the police now.", sa han och klickade in nummret, han viskade under hela samtalet och när de lagt på så såg han en aning säkrad ut.

"And now?", frågade jag lite hektiskt och gick in mot den trånga lilla gången där dom två befann sig. 

"No! What are you doing?", sa han oroligt och tog ett hårt grepp om min arm. "The police is on their way, we must wait here, how difficult it is." 

"Then maybe it's to late.", sa jag och gick mot min vilja in genom den lilla mörka gången och jag kom precis i tid. Jag såg hur Janina låg på backen och kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Jag stod där ett långt tag innan jag gick fram, men plötsligt tog han ut något ur sin ficka, jag kunde inte riktigt se vad det var, men det glänste i solskenet och även jag förstod att det inte skulle sluta bra om jag inte gjorde något nu. Jag sprang fort fram till honom utan ett ljud, puttade undan honom från Janina som fort ställde sig upp. 

"Oh, so your little friend came and saved you, but next time, your little bitch.. Next time.", fnös han och reste sig upp från marken som han hamnade på efter att jag puttat bort honom. 

"There should never be a next time.", hördes en röst bakom oss och vi tittade hastigt bak. Det var Jack och bredvid sig hade han två poliser. 

"And you'll come with me, your little boy. You have we been looking for a good while now.", sa en av poliserna och sprang fort fram till den blonda killen och spännde fast hans armar. Sedan gick båda två gick till polisbilen och åkte fort iväg. Den ena polisen stod kvar och pratade lite med Janina och även mig och Jack. Efter en lång stund prat så kramade jag äntligen om Janina och jag kände hur hela hon skakade. 

"Älskade vännen.. Vad hände?", frågade jag oroligt och hennes tårar föll sakta ner från hennes kinder. 

"Jag.. Jag behöver Liam, nu.", stammade hon fram och jag förstod hur rädd hon var. 

"De kommer om bara några timmar, stå ut.", sa jag och drog min hand över hennes rygg fram och tillbaka. 

"Tack för du kom, det kunde sluta riktigt illa annars.", viskade hon och jag kände hennes huvud som la sig på ena sidan om min nacke. "Jag älskar dig."

"Jag älskar dig också, Janis.", log jag och såg hur Jack betraktade oss en bit bort. Jag visste att det var en bra idé för Janina att åka hit en sommar, hon behövde verkligen komma bort och på andra tankar. 

---

Detta blev en lite längre del, men hoppas det inte gjorde något? Vad tyckte ni om delen? kommentera! 

 

Gaaah, var ni lika taggade som mig och mina kompisar idag när den stora hemligheten skulle komma ut? Satt ni som oss och räknade nedräkningen? Haha, dock blev vi lite besvikna när den inte alls var lika stort som vi förväntat oss, men kul med en 2014 tour! Nu hoppas vi bara på att dem kommer till Sverige igen, ellerhur? 

---

Jag såg att Ellinor satte sig bredvid Harry längst bort och deras konversation verkade rulla på bra och jag kunde inte låta bli att skratta åt Louis retsamma kommentarer som han la till ibland, han var verkligen rolig. Jag tittade mot Liam som satt på stolen bredvid mig och innan jag insåg det själv så möttes våra läppar i en intensiv kyss.

"You two are really cute, I mean it.", sa Niall som bara satt och flinade åt oss.

"Thank you, Niall.", sa jag och tittade mot Liam som log mot mig. Med sitt fina, prefekta och underbara leende.

"If you must be seriously, what do you see in Liam?", jag tittade mot Louis som satt bredvid Niall och ryckte på axlarna. 

"I don't know. I think it's because he makes me feel.. Beautiful, Just as I'm. He accepts me for me and he has made me realize things about myself that I completely forgot."

"That's so sweet. I'm glad the fact to Liam found you, you're perfect for each other.", sa han och tittade mot Niall på andra sidan om honom, han tittade sedan åt andra sidan, sedan såg man hur han tittade sig omkring lite överallt. 

"Louis, what's it? What are you looking for?", frågade Liam och Louis tittade genast tillbaka på oss igen. 

"Where is Zayn?", sa han i panik och fortsatte att stirra ut på gästerna i caféet. 

"Take it easy, Lou. He's just on the toilet.", lugnade Harry ner honom och han blev direkt sansad igen. Vi hörde hur Harry och Ellinor pratade på, men jag kände att jag inte ville störa dem just nu, det skulle vara lite väl taskigt, även om Louis gjorde det näst intill hela tiden. 

 

"What are you doing here anyway?", sa Zayn som nu kommit tillbaka och satte sig på en stol bredvid mig och Liam. Jag tittade mot Ellinor som reagerade på det Zayn men hon bara fortsatte att prata med Harry.

"We should going to some shopping.". sa jag och ryckte på axlarna. "And my dad could not pick up us today so we'll stay at the hotel tonight."

"I'm glad that you come, so we could talk it out.", viskade Liam i mitt öra och jag kände hur jag ryste till i hela kroppen. "I'm so happy with you."

"I'm so happy with you too, Liam.", sa jag och pussade honom löst på munnen. 

"Which hotel you living on?", frågade Niall och lutade sig bakåt i den lilla soffan. Jag märkte hur jag mötte allas blickar, till och med Ellinor och Harry hade stannat upp i sin konversation. 

"We have actually not check in on a specially hotel yet.", sa jag och ryckte på axlarna. 

"Good, you girls can sleep in our hotel tonight.", log Harry från andra sidan det avlånga bordet och tittade mot oss. 

"Uhm.. Harry, I don't think our management should like that idea.", harklade sig Niall lite osäkert och de andra höll med. 

"Yeah, I know. But I don't mean in the same room, idiots.", skrattade Harry och jag tittade mot Ellinor som försiktigt nickade med huvudet. 

"Sure, it sounds good.", sa jag och tittade mot Liam och log. 

"Then we going out tonight and eat something good.", sa Niall uppspelt och killarna bara skrattade åt honom.

"Of course, Niall.", sa Zayn lugnt och satte sig mellan Niall och Louis i soffan.

 

Vi alla satte oss i den stora svarta bilen och Louis körde. Efter fem minuter var vi framme vid ett stort hotell med Englands flaggor överallt hängande. Vi parkerade bilen vid bakvägen för att inte riskera att massa paparazzis skulle se oss och vi fick även gå in bakvägen. Jag och Ellinor chackade in och fick direkt ett rum. 

"Come to our room when you are ready, number 43.", sa Liam som följt oss till dörren. Jag nickade, gav han en lång kyss och gick sedan in till rummet där Ellinor redan lagt sig i sängen. 

"Åh, guud, så himla sköna sängar här!", sa hon och hoppade upp och ner i den ena sängen. 
"Men, berätta istället om dig och Harry då!", sa jag snabbt och jag såg hur hon log lite mot mig. Jag gick fram till henne och satte mig bredvid henne och lät henne berätta allt, vad de hade pratat om och vad hon kände. 

".. Men vi är bara vänner, och kommer förmodligen aldrig bli något annat heller, för du vet hur mycket jag hatar för mycket uppmärksamhet.", suckade hon och la sig ner i sin säng. 

"Men låt inget sånt få förstöra. Ni är verkligen supergulliga och jag ser ju hur han tittar på dig.", skrattade jag och la mig på andra sidan om henne och där blev vi liggandes ett långt tag och bara pratade, om allt. Allt utom Cody, och hon har förmodligen inte berättat allt om hon och Lucas heller, men just nu var inte det så viktigt. 

 

Någon timme efteråt så kom vi fram till killarnas dörr, vi hörde deras röster utifrån och när vi knackade på så öppnade en stor lång man, jag antog att de var deras livvakt men han släppte vänligt in oss. 

"Hey giirls.", log dem alla fem och de gick artigt fram och gav både mig och Ellinor en varsin kram. Det märktes hur van de var med människor. Liam höll om mig hårt och länge innan han släppte och våra läppar möttes. 

"Shall we go out and eat now?", ropade Niall ivrigt och tittade på oss andra. 

"Yes, now we'll eat Nialler.", skrattade Harry och klappade han på axeln. 

 

Påvägen till restaurangen blev vi omringade av säkerhetsvakter och papparazzi, men jag höll mig tätt intill Liam så gick allt bra, väl på restaurangen var allt lugnt. Jag satt tryggt bredvid Liam och bredvid sig hade han Harry som i sin tur hade Ellinor bredvid sig. Just nu kändes allt så bra. Om man skulle räkna bort allt tänkande på hur mycket det skulle stå om oss i tidningarna imorgon. Jag ruskade fort av mig de tankarna och fokuserade nu istället på Liam och mina helt fantastiska vänner. 

---

Tyckte denna del skulle sluta bra för en gångs skull, utan något spännande slut. Hihi, nästa del kommer imorgon! Kommentera bästa ni! 

Utan att säga något så satte jag mig bredvid henne. Hon såg så liten och vek ut när hon satt där och snyftade i sin ensamhet. 

"Vill du prata om det?", sa jag tyst och la min arm över henne. Hon tog snabbt upp sin mobil och visade en bild samtidigt som hennes tårar rann ännu mer. "Snygg va?", var rubriken och nedanför så var det en bild, en bild på Ellinor med bara underkläder. Jag insåg först inte allvaret i det hela förrän några sekunder efter. Vi satt i en evig tystnad och det enda jag kunde höra var människorna runt omkring oss, Ellinor satt stel och tyst. 

"Hur kunde han?", stammade hon fram. "Han lovade att aldrig visa dem bilderna."

"Varför tog han dom ens från första början? är han dum i huvet eller? han..-", började jag men hon avbröt mig genast.

"Jag trodde jag kunde lita på honom, han sa att de aldrig skulle läggas ut.", hon tog ett djupt andetag och fortsatte. "När jag gjorde slut så hotade han med att 'jag skulle få igen', så jag antar att detta är hämnden."

Jag sa ingenting utan fortsatte bara att hålla om henne medans hennes tårar föll ner från hennes kinder ner på min tröja. 

"Jag måste hem, idag. Jag måste..-"

"Du ska ingenstans och absolut inte hem till Lucas.", hon tittade på mig i panik och hon skakade fortfarande. "Stanna här istället, med mig. Tillsammans är vi starka och jag är på din sida hela tiden.", log jag och torkade bort de få tårar som fortfarande rann ner. "De var ju ändå inte så farligt. Du hade ju ändå bara BH och trosor på dig, se det som en bikini så är allt lugnt."

"Du har rätt, tack.", sa hon och reste sig upp, torkade av lite sand från hennes byxor och tittade med ett flin ner på mig som fortfarande satt kvar. "Du och Liam är sams igen nu, va?"

"Ja, jag antar det. Jag hoppas det iallafall.", log jag mot henne och jag såg hur hennes lilla flin bara ökade i storlek. 

"Kom igen då, varför sitter du här när du kan gå in till dom?"

"För jag vill ju inte dissa min bästavän, och om jag känner henne rätt så vill hon väl inte följa med in?", sa jag lite uppmuntrande och ställde mig upp så våra blickar kunde mötas. 

"Du är ju slut du.", skrattade hon drog in mig i en lång kram. "Gå in till killarna nu.", sa hon och avslutade kramen.

"Inte utan dig. Går jag så går du med." , jag såg hur nervös hon blev och skakade sedan på huvudet. 

"Nej, inte när jag ser ut såhär och vad ska jag säga? de känner inte mig." 

"Du är fin, Ellis. De träffar hundratals nya människor varje dag så jag tror inte att du behöver oroa dig, det blir aldrig någon pinsam tystnad när man är med dem, inte vad jag märkt iallafall, de är fem jordnära killar som är riktigt snälla och roliga.", flinade jag och hon gick efter en del övertalning med på att gå in till killarna som fortfarande satt kvar på caféet. 

 

Jag hade ibland sneglat ut mot Janina och tjejen på trotoaren och när jag såg dem komma emot oss så förstod jag ju vad som skulle hända. Vem var hon? hur var hon? söt var hon iallafall. 

"Ohh, Harry. Do you see who will come now, then?", jag tittade med en tröttsam blick på Louis och skakade på huvudet. "Come on, I see that you watched at her." 

"Yeah, Harry. They'll come now so be cool.", skrattade Zayn och puttade till mig på armen. Jag försökte att se allvarlig ut men bakom den breda munnen gömde sig ett stort leende. Med dessa killar kunde man aldrig ha tråkigt. 

 

De kom in genom dörren och Liam gick fort fram till Janina och kramade om henne. De satte sig sedan på de två stolarna som var lediga och jag såg hur den blonda tjejen tittade efter en egen stol. 

"Hey, you can sit here.", sa Zayn och reste sig upp. "I'll after all go on the toilet.", han tittade mot henne och man märkte att hon var rätt så blyg men hon gick tyst emot oss och innan Zayn gick sin väg så ruffsade han till mig i håret och viskade "You'll thank me later." 

 

Hon satte sig bredvid mig och tittade nyfiket på oss alla utan att säga något, tillslut så kunde jag inte låta bli att vara tyst längre. 

"Hey, I'm Harry Styles.", hon fnittrade lite och nickade på huvudet. 

"Yeah, I know. I'm Ellinor, a big fan."

Jag blev lite chockad över att hon sa att hon var ett stort fan. Hon såg inte alls ut som den typen och hon var väldigt lugn för att vara ett fan. 

"Really? So you know.. uhm.. everything about us?", log jag och hon ruskade direkt på huvudet. 

"No, not at all. What you guys do in the daytime don't interest me.", skrattade hon och log ett helt perfekt leende. "But I know a little bit about you, of course. I'm love with your songs, specially Little Things."

"Oh, that's mine too. That song and Heart Attack.", sa jag och ville helst bara fortsätta denna konversation på ett så bra sätt som möjligt utan att på något sätt skämma ut mig. 

"You know, Harry has looked at you when you sat out there, I think he want you.", flinade Louis från andra sidan bordet och tittade mot Ellinor. Nej, inte behövde jag oroa mig för att skämma ut mig själv när Louis gjorde det så bra ändå. Jag suckade mot honom som satte igång ett asgarv, vilket gjorde att jag inte heller kunde hålla mig ifrån att le. Jag tittade generat mot Ellinor som nu också skrattade. 

---

Ooh, tror ni något kan hända mellan Ellinor och Harry? eller kommer hennes Lucas försökta förstöra henner liv ännu mer? ;) Ny del ikväll! kramar!

Nervöst med tre stora livvakter kring min sida så gick jag fram till Janina och hennes kompis. De såg oss inte först så jag harklade på mig lite och den blonda tjejen tittade nu på mig. Jag log lite mot henne och hon förstod direkt vad jag ville, Janina satt kvar på samma ställe och kollade åt sidan samtidigt som den blonda tjejen reste sig upp, gick mot Starbucks och tittade tveksamt på de tre vakterna som stod bredvid mig när hon fort tassade förbi. 

"Hey Janina.", sa jag svagt och när hon vände blicken mot mig så såg jag hur hennes ögon fylldes med tårar. "I think we need to talk, right?"

"Yes, I think so. But now I can't here you, this people are so loud.", hon nickade ut mot de skrikande fansen som nu stod omringade om oss och jag log ett tveksamt leende. 

"You're right. Shall we go in to the café so we can talk privately?", jag tog fram min hand och det förvånade mig att hon faktiskt tog tag i den samtidigt som hon drog sig upp. Med en pinsam tystnad gick vi in mot cafeet och jag såg hur killarna tittade mot oss och log, jag bara ryckte på axlarna och satte mig vid ett ledigt bord lite längre bort och Janina kom fort efter. 

"Are they there just stand there?", suckade hon och nickade mot mina säkerhetsvakter. "I mean..-" 

"Yes, unfortunately. It is their job to protect me from crazy people.", sa jag lugnt men märkte direkt att det kunde misstolkas hur mycket somhelst. Som tur var verkade hon ta det på det rätta sättet och la istället dit en sarkastisk kommentar. 

"Like me, or what?", flinade hon och tittade nu in riktigt i mina ögon. 

"Hah, yeah, of course. But you're crazy on a good way.", log jag men fortsatte snabbt. "Listen, I don't know what Cody had say to you, but don't believe him. He's just playing with you, he only wants you for one night, I feel him."

 

Jag blev stel i kroppen av det Liam just berättade och jag visste ju någonstans innerst inne vad han egentligen ville hela tiden, men ändå hade jag gått med på hans lilla lek, rakt in i fällan. 

"Yes, I believe you Liam.", sa jag lågt och tittade mot bordet där Louis, Niall, Harry och Zayn satt och pratade. "I don't know what I should say, but I can promise you that you're the only boy I thought about all those days."

Jag log åt mig själv med tanken på att jag faktiskt gjorde det, jag klarade det, jag sa det. Jag tog ett djupt andetag och mötte Liams ögon som tindrade och solljuset sken rakt in på honom. Han log och skulle precis säga något då jag hann före. 

"But sometimes I wonder what you see in me, seriously? I'm not popular, and not either the pretty girl who all those boys wanted to have, I'm just myself."

"And it's this I love with you, you dare to be yourself, has your own style and live your own life, you're so cool and the most beautiful girl I ever seen.", log han och jag kände hur leendet spred sig runt mina läppar men även hur glädjetåren föll ner från mitt öga. Han reste sig upp från sin stol och gick fram till mig.

"I'm sorry, I'm so lame.", mumlade jag och torkade bort tårarna. Jag hörde hur han skrattade och tog tag i min arm och drog mig intill honom. Oj vad jag hade saknat denna närhet, Liams närhet. Att få vara i hans armar och andas in hans lukt var det bästa som fanns. 

"I see you, Liam.", ropade en retsam röst från bordet på andra sidan och Liam tittade hastigt dit, sedan på mig igen och log sitt underbara leende. 

"And you think you're dorky, what isn't those boys then?", log han och tittade mot Louis och de andra som bara satt och stirrade mot oss. De irriterande kamerorna och de skrikande fansen utanför hade jag redan börjat vänja mig vid och för tillfället så fanns det bara jag och Liam i mina tankar. 

"Come on, don't just stand here, come and sit here instead!", skrek Niall och drog till sig två stolar från bordet bredvid. Liam tittade på mig och höjde ögonbrynen. 

"It sounds good, but where is Ellinor?", frågade jag undrande och tittade mig omkring. 

"There is she.", yttrade Liam och pekade ut mot vägen, hon stod och pratade i telefonen med någon och hon såg väldigt bekymrad ut, nästan lite ledsen. 

"Go to the boys, We'll back soon.", sa jag lågt och släppte taget om Liam. Han nickade förstårligt och jag gick fort ut till Ellinor som nu satt och grät på trotoaren. 

---

Vad är det som har hänt med Ellinor tror ni? Nu är iallafall Liam och Janina sams igen, skönt ;) Har ett viktigt prov imorgon, måste plugga, så har bara läst igenom lite snabbt. Nästa del kommer imorgon. 

 

Jag blev så chockad att jag bara satt och tittade ut på alla människor som skrek, gapade och grät utanför caféet. Dem alla samlades i en stor cirkel och man såg ingenting. Jag tittade på Janina som illsket ställde ner sin smoothie och tittade ut mot den stora folkmassan.

"Stackars killar.", muttrade hon och höjde ögonbrynen och tog en tugga av sin gelébakelse. 

"Du saknar ju honom. Du behöver honom, när ska du inse det?", log jag och tittade ut jag med. Folket ökades konstant och jag fick en konstig känsla inom mig. Tänk att aldrig få gå ut utan att bli igenkänd, aldrig få vara ifred, att ha tusentals människor runt omkring sig hela tiden. Tanken fick mig att rysa och jag tog en klunk av mitt te som stod lite på sidan av. 

"Jag vet att jag behöver han, men han behöver inte mig och jag är alldeles för feg för att prata med honom."

"Du? feg?", fnös jag och flinade åt henne. "Du om någon är ju verkligen inte feg. Du kan ju säga vad du vill när du vill."

"Inte med Liam, allt är så speciellt med honom. Han får mig att se sidor i mig själv som jag inte ens märkt tidigare. Jag vet inte, jag blir så känslig när jag är med honom och att prata om riktiga känslor har aldrig vart min grej riktigt.", mumlade hon och tittade osäkert mot mig. Vilket hon hade rätt i, känslor har aldrig vart hennes grej. 

"Där är han.", fortsatte hon och nickade utåt. Jag tittade fort dit och fick se fem killar omringade av fans och vakter. men jag förstod ju direkt vem hon menade. Liam med sin gråa tröja och Louis bredvid sig. 

"Var det så här mycket folk när ni var ute också eller?", fick jag ur mig och fortsatte titta mot de fem snygga killarna som kom emot oss. 

"Nej, faktiskt inte. Men snälla, prata inte om det.", klagade hon och tog en klunk av sitt te hon också. Jag log mot henne och såg hur hon kämpade för att hålla tårarna inne. 

 

En vecka hade gått sen vi sist var samlade allihopa och det kändes skönt att se killarna igen. Liam såg fortfarande lite nere ut och jag kunde inte låta bli att sucka åt honom när jag såg han imorse. Hur har Harry klarat att se Liam så nere hela veckan? Vi bestämmde oss för att gå och shoppa i London idag, vilket vi nu nästan ångrade. Fansen skrek och grät överallt och det var bara allmänt kaos på stan just nu. 

Jag gick tätt intill Liam och Zayn bredvid mig. Harry och Niall gick tätt efter med livvakter kring oss. Är de det här som kallas ledig tid? jag suckade men kunde fortfarande inte sluta le. Jag levde min dröm och det var fansen jag hade att tacka för det, så jag ska verkligen inte klaga. 

"What shall we do first?", ropade jag och tittade bak mot Harry och Niall. 

"I'm hungry. Can we go in here?", sa Niall och nickade mot Starbucks Cafee, vi alla tittade på honom och skrattade. 

"Of course, Niall. I'm also a little bit hungry.", sa Harry och vi skulle precis gå igenom ingången då vi mötte två tjejer. Jag tyckte jag kände igen ena, dock såg inte Liam dem eftersom de var på andra sidan om mig och var fullt upptagen med att vinka till alla fansen. Jag vände blicken mot Zayn och hoppades på att han skulle ha sätt istället vilket han tydligt hade gjort eftersom hans min var lika frågande som min.

"Did you notice? was not that Janina?", viskade han så att inte Liam skulle höra. Vi tittade nyfiket efter de två tjejerna som totalt ignorerat oss. Men jo visst var det Janina allt, och med sig hade hon en kompis som faktiskt såg normal ut. Inte det minsta kriminell och hon såg faktiskt snäll ut. Jag hade henne i tankarna hela tiden och jag såg hur även Zayn hade det. Skulle vi berätta för Liam? 

Vi stod i kön en lång stund med vakterna runt omkring oss och tillslut var det vår tur att beställa. Jag förvånades över att Liam inte tog en muffins, som han alltid gjorde. Men sedan brydde jag mig inte mer om det. Vi satte oss vid ett bort vid fönstet och folket hade nu minskat lite utanför och man kunde nu se två tjejer sitta och fika ute på gatan. Jag tittade mot killarna och dem alla utom Liam verkade ha sett dem. 

"Liam, Isn't those Janina?", hojtade Niall till samtidigt som han var fullt uppe i att äta sin macka. Liam tittade hastigt ut och fick syn på dem. Han fastnade med blicken och jag såg hur tårarna gjorde allt för att inte rinna. 

"You've missed her, right?", sa Harry och klappade han på axeln. "Go talk to her and put an end to this so we don't have a sad Liam."

"Yeah, Harry is right. Go and talk to her.", försäkrade Zayn och nickade lite mot Liam. 

"No, I don't know what to say."

"Come on, Liam. Only doit. We sit here and hope for you.", sa jag och de andra nickade instämmande. 

"Try to talk it out with her. Do not go there so you really need to move on, we can't stand to see you like this now Liam.", suckade Niall som nu stannat upp från sitt ätande och tittade allvarligt på Liam.

"But then you should know how I've had it this week, Liam has mostly just been in bed and had a lot of #askliam on twitter.", flinade Harry retsamt och det kom just rätt läge, vi alla började skratta och det kändes verkligen som ett äkta skratt från Liams sida nu. Han reste sig upp och tittade ner mot oss. 

"Should I really?"

"Yeeeees.", ropade vi alla fyra i kör och stelt gick han ut mot dörren och vi såg hur han försiktigt gick mot Janina och den andra tjejen. 

---

Hur ska det gå mellan Liam och Janina nu? Vad kommer att hända? ;) Nästa kommer ikväll! Kommentera nu massor finisar! 

---

 

---

En vecka hade nu gått och jag hade varken hört eller sett något från Liam. Konstigt eftersom han tidigare sagt att han skulle stanna hemma i Wolverhampton under hans lediga tid. Fast det var väl förmodligen bara något han sagt. Jag hade däremot ägnat mycket tid åt Cody. Nästintill varje dag hade vi umgåtts. 

Pappa och Lisa har tagit med sig Nova till stranden och Andy var med sin flickvän, jag var ensam hemma och Cody skulle komma in till mig för första gången om bara tio minuter. Jag drog fort på mig ett par shorts, ett linne och lät mitt bruna vågiga hår vara neutralt. Jag tog upp mobilen och fick se att Cody smsat. "I can't wait to see you. xx" stod det och jag stelnade till lite. Vad menade han med det? varför lät han så känslosam? jag satt i soffan och var så inne i mina egna tankar att jag nästan inte ens hörde att dörrklockan ringde. Men efter tre långa signaler på ringklockan så kom jag tillbaka till verkligheten. Jag skyndade mig upp från soffan och öppnade hastigt dörren. På andra sidan stod ett välkänt ansikte och en lika fräsch look som vanligt. 

"Hey Cody.", sa jag och gav han en snabb kram. Han besvarade den och gick in till mig, slängde av sig skorna och tittade sig omkring och han såg väldigt chockad ut. Hans mun var vidöppen och utan ett ord ifrån hans mun så ställde han sig framför mig och tittade in i mina ögon. 

"Lives you really here?", stammade han fram efter ett tag och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. 

"Yeah, or.. My dad does.", sa jag och himlade med ögonen. 

"You like not to live here? or what?"

"Uhm.. Not really, I liked my home in Sweden, you know. And my stepbrother are best friend with..-", började jag men hejdade mig snabbt när jag kom på att även Cody och Andy var gamla vänner, han kanske inte gillade att prata om dem. 

"With.. Liam?", sa han och tittade in i mina ögon. "Is Andy type your brother?"

"Yeah, I think so.", han suckade och började plocka upp sina skor från golvet som låg utspridda eftersom han bara sparkat av sig dom. 

"Wait, what? are you going already?", frågade jag och gav gan en osäker blick. 

"Yes, Andy hates me. I can't be here, he would kill me.", sa han och utan att ens tänka tanken på att fråga vad han har gjort för att Andy ska hata han så tog jag tag i hans arm och han stannade hastigt. 

"Andy is with his girlfriend right now, calm down.", han kollade på mig och nickade tillslut.

"My room is upstairs, shall we go up?", frågade jag och han ryckte på axlarna så jag antar att det var ett ja. Jag gick sakta upp för den långa vita trappan med Cody hack i häl. Vi kom in i det stora allrummet som ledde till mitt rum men Cody fastnade direkt för FIFAt som låg på golvet bredvid TVn. 

"Do you play?", log han och tog upp en dosa från golvet. Jag log lite mot honom och skakade på huvudet. 

"No, really not. There is also Andy's games so I don't know if I can play it.", suckade jag och la armarna i kors. Han såg en sista gång på spelet, la ner dosan och gick sedan fram till mig och tog sina händer över min midja, precis så som Liam alltid gjorde. Jag tittade ner mot mina fötter och han såg direkt att något var fel. 

"What's wrong?"

"Uhm.. Nothing, I think.", grumlade jag och fortsatte med blicken neråt. "I just..-"

"Thinking about Liam, I understand. But, fuck him and had fun with me instead. He is a loser, realize the fact that life's go on. And you are too good for him, he's a dork like singing and fails.", sa han med en känslokall och hänsynslös röst och med ord som verkligen skar rakt in i hjärtat. 

"I don't want you to say about him. He might be a fake boyfriend who can not be trusted, but you still have no right to blame the people that you do.", sa jag tyst och jag såg hur han reagerade samtidigt som han fnös till. 

"Do you still like him?"

"No.. or, I don't know.", pep jag och kände mig plötsligt maktlös och liten. Han tog ett löst tag om min hand och försökte möta mig med blicken. 

"So we've had this week, it meant nothing to you or what?", sa han med en känsligare röst och jag tittade nu upp mot honom. 

"What? nothing has happend?", jag tittade lite förvånat och oförstårligt på honom och hans min blev plötsligt allvarlig. 

"But the kiss in the party last week then?"

"Oh, Cody. I was drunk. Sorry if you have believed something, but I really feel for you nothing more than friendship. You know, the friendszoon?", hans svarta ögon blev plötsligt ännu svartare och han tog ett hårt tag om mig. 

"Now it is just and choose, me or Liam?", hans röst lät väldigt hotfullt och hans tag om mig blev bara hårdare och hårdare. 

"What are you doing? are you sick?", sa jag med en allvarlig ton och försökte dra mig loss. 

"I don't want you hanging out with Liam.", sa han och hans röst lät lite mildare denna gång. "He was the one who always did things when we were kids, girls, friends, attention. And now he has everything, thousand screeming fans, four new brothers and I have nothing anymore, just you. I just don't want him to get you either.", det han sa kom rakt in i hjärtat och jag kunde faktiskt förstå lite hur han kände, att bli andrahandsvalet är aldrig kul. Jag kramade om han och hans grepp om mig blev stadigare och mjukare. Han tittade in i mina ögon och hans huvud kom närmare och närmare mitt, plötsligt så möttes våra läppar och tungor. Han förde mig till soffan och la sig på mig och drog sin hand ner mot mina shorts, men där fick det vara nog. 

"No, Seriously Cody, what are you doing?", sa jag med en hög stämma och han reagerade direkt. 

"I just want to have some fun, let me.", hånflinade han och tog ännu ett hårt tag om mig och hans läppar mötte mina igen, hur många gånger jag än försökte dra bort han så var han ändå där med sina händer och läppar sekunden efter. Tillslut gav jag upp. Det var nu jag insåg vad han egentligen velat hela tiden och att allt han sagt bara var ren bullshit. Han hade precis dragit ner byxorna då min räddning för dagen kom, pappa. Jag hade vart så inne i mina tankar om allt och förmodligen Cody med, att vi inte ens hört att pappa, Lisa och Nova kommit hem. 

"What the fuck are you doing? are you kidding with me? Get off my daughter your shit.", Cody tittade hastigt upp, tittade sedan ner på mig igen och innan jag visste det hade han huvudet vid mitt öra. 

"I'll be back, soon.", viskade han innan jag klev av mig. Drog upp byxorna och gick förbi pappa som följde han med blicken tills han var helt nere. Han satte sig bredvid mig och han såg hur jag höll tårarna inne. 

"Who was that?", frågade han samtidigt som han la handen om mig huvud och smekte mitt hår. 

"Just a friend, don't worry.", snörplade jag fram och lät tårarna rinna. Nu ville allt bara ut. 

---

Nu är jag hemma igen och tack för alla grymma kommentarer, ni är så himla bäst allihopa! Är också ledsen för all stavfel som kommit med i tidsinläggen, när jag skrev dem lärde jag skynda mig lite och hade inte tiden att läsa igenom dem så noga. Så nu vet ni! Vad tyckte ni om denna del då? Kommentera!

---

Jag var fortfarande riktigt trött och sliten efter gårdagen men trots det så lyckades jag hålla humöret uppe hela dagen. Jag sneglade mot Liam, Zayn, Harry, Niall och Louis och såg hur de pratade, skrattade och åt tillsammans. De var verkligen tajta, riktiga vänner. Jag hade fått tagit över kassarollen medans Lou erbjudit sig att ta mitt jobb för ett tag, vilket jag gärna ville för just nu ville jag helst bara vara ifred och inte prata så mycket. Mina tankar kom på Ellinor och hur mycket jag egentligen saknade henne. Även om jag vet att hon inte alls gör det utan att det förmodligen bara är skönt utan mig så kunde jag ändå inte låta bli att tänka på henne, vi var ju så lika men ändå så olika. Hon var vännen som alltid fanns till hands. 

 

Jag stod och filosoferade för min ensamhet då dörren plingade till och in kom två killar, den ena kände jag tydligt igen, Cody.

"Uhm.. Do you work here?", sa han och såg hur han kämpade för att hålla flinet borta. Jag himlade med ögonen och började knappa på kassaapparaten. 

"Yes, I think so. What do you want to eat?", frågade jag och kände hur mitt leende jag byggt upp hela dagen bara försvann. Han och hans kompis berättade vad de ville ha och sedan tog det ett ledigt bord långt bort. Jag såg hur Liam följde han med blicken men Cody bara ignorerade det och gick vidare. 

"It was fun yesterday, by the way, I do like about it.", ropade han genom hela rastaurangen och jag såg hur allas blickar, inklusive Liams riktades mot mig och jag kände hur kinderna hettade till. Utan ett ljud så lämnade Liam restaurangen med de andra killarna efter sig och jag kände mig verkligen dum, varför händer det här alltid mig? ska jag aldrig få vara lycklig? av vilken anledning händer det här? men jag förtjänar inte Liam, han är för bra för mig. 

 

"How was the first day on this job, my sweetheart?", sa pappa när jag fort klev in i bilen och var helt slut efter en dag på Nandos. Jag var fortfarande sliten, trött och kände mig inte alls pigg. Men jag var fortfarande glad över att jag klarat dagen. 

"It was okay, I'll be there eight o'clock tomorrow again.", sa jag samtidigt som jag lutade huvudet mot bildörren och slöt försiktigt ögonen. Vilket inte varade så länge eftersom pappa självklart skulle ta den guppiga genvägen hem.

"Could not you have taken the high road instead?", klagade jag och såg hur han flinade. 

"No, it's good for you to see a bit of nature.", skrattade han och körde vidare. Typiskt pappas humor, alltid lika dålig. 

Vi var tillslut hemma iallafall, jag gick upp på rummet direkt, tog av mig mina vanliga kläder och drog på mig en lång stickad tröja som min mormor en gång gjorde till mig, jag kröp sedan ner i sängen med datorn i famnen och tittade som vanligt på olika bloggar, medier och skvallerbloggar. Jag loggade även in på det sociala mediet jag hatade mest av allt, Twitter. 

Jag blev chockad när jag fick syn på hur mina följare hade ökat och jag var redan uppe i över ett tusen följare, what? 

Jag brydde mig inte så mycket om det och bläddrade istället ner på min startsida och fick syn på att Ellinor Twittrat för elva minuter sedan, och även igår. Hon som aldrig Twittrar. Jag läste om de båda tweeten flera gånger:

Stod det i dem båda och jag kunde inte låta bli att inte RT den första. Men den andra, vad menade hon med den? Kärleken? Hade hon kanske äntligen insett vilken tönt Lucas är? jag log lite av tanken och stängde sedan ner datorn. 

Tog på mig ett par shorts och en magtröja och gick sedan ner till de andra. Pappa och Lisa låg och slötittade på TVn och Nova satt i fotöljen och tittade på något med sin mobil. 

"I go out and get some air, I need to clear the mind a little.", sa jag lågt och försiktigt samtidigt som Lisa och Pappa tittade chockat upp på mig. Förmodligen för att jag inte alls brukar säga till vart jag ska. Pappa tittade på sin armklocka och nickade på huvudet. 

"Don't do anything wrong just", flinade han och jag gick tillbaka ut i hallen för att knyta på mig mina converse. 

"Can I come with?", jag tittade hastigt upp och fick se Nova mitt framför mig och le ett brett leende. 

"Yeah, sure.", sa jag och reste mig upp, hon satte på sig sina ballerinaskor och tillsammans gick vi bort till havet. Den varma vinden kom rakt emot oss och jag skulle just fråga Nova något, för att avsluta den jobbiga tystnaden, då kom hann före. 

"Do you like Liam?"

"Uhm..", jag grubblade ett tag innan jag svarade och hon fortsatte att titta på mig. "I don't know anymore. I'm just afraid of being let down again."

"You know, all guys are not the same. I've known Liam ever since I was born, he's not one of those guys.", jag tittade nu mot henne och satte mig ner i sanden men hon stod själv kvar. 

"Don't be so hard on yourself, or anyone else.", jag blev förvånad över att hon var tretton år och ändå sa så kloka ord hela tiden. Men jag förstod att hon menade det hon just sa, vilket bara gjorde mig ännu mera osäker. Osäker på mig själv, vem jag var, och vem jag kommer bli. 

---

Tidsinlägg #5! Kommenteraaaaaaaa!! :)

Att gå efter henne var ingen idé, hur gärna jag än ville så var hon ändå inte i medveten om vad hon gjorde eller sa på grund av allt alkohol hon förmodligen tryckt i sig, men på något sätt så kände jag att jag inte bara kunde lämna henne här. Jag satt kvar vid baren och bara några minuter efter kom Niall och satte sig bredvid mig. 

"Why are you sitting here? we were supposed to have fun tonight!", han drog bort lite svett som rann ner från hans kind och jag antog att han dansat tills nu. Jag drack lite av min cola och fortsatte att titta rakt fram utan att möta Nialls blick. 

"Liam, don't think of her now, let's go up and have fun.", han tog ett hårt tag i min arm och drog ut min på dansgolvet. Jag log lite men kände mig inte alls lika danssugen som honom. Jag fick dessutom syn på Janina och Cody som stod och grovhånglade mitt på dansgolvet och det var alldeles för jobbigt för mig att se på. Jag rusade ut från festen och kände hur jag bara ville spy, trots att jag inte alls druckit något mer än en cola. 

-

Jag vaknade med dunkar i huvudet och hur allt bara ville komma upp från magen. Sliten och äcklig kände jag mig och jag var riktigt bakis. Men mest förvånad blev jag över att jag vaknade i min egna säng, hur kom jag hem? 

"Janina, up and jump. You should begin to work in an hour.", ropade han nerifrån och just nu ville jag bara gräva ner mig själv. Hur kunde jag glömma det? första dagen på jobbet och jag mår piss, lyckat. Med en seg och tung kropp så lyckades jag ta mig från sängen till toan för att snabbt duscha och fräscha till mig till min första dag på sommarjobbet. 

 

Jag gick ner för trappan och gick sakta in till köket och fick genast syn på pappa som satt och läste tidningen. Jag hade piggnat till lite och jag tittade på min pappa som inte ens sagt godmorgon till mig. 

"How did I get home last night?", frågade jag lite lågt för att inte skapa bråk, det var det sista jag ville ha nu. 

"You, my little girl will learn how much you should drink really. Are you crazy? summarizes how worried I was when you came home yesterday or what? No, not exactly, you do not understand myself how hard it is to be the parent of someone who is constantly booze and smokes.", sa han med en allvarlig ton och tittade även upp nu. Jag blev förvånad hur sträng han lät och utan att säga något så satte jag mig på stolen. Vanligtvis skulle jag käftat emot, men nu var jag bara för trött för det. 

"Just.. just answer my question.", muttrade jag och la huvudet i händerna. Han suckade ännu en gång och lät mer besviken än arg just nu.

"Liam swung you home. I think you should thank him, he saved your life. Imagine if you had slept on the street tonight."

"Yes, I will.", grumsade jag och reste mig långsamt upp från stolen. Flashbackarna kom tillbaka från igår, hur Liam börjat pratat med mig och hur jag verkligen ansträngde mig för att inte bryta ihop och låta känslig och hur Cody släpatmed mig på dansgolvet och sedan möttes våra munnar och tungor i ett grovt stul, mitt framför Liam, och ändå hjälpte han mig hem? Vad är jag för människa? 

"Hurry up now, I'll drive you to Nandos now, and you are nice all day, despite how hungover you are now, you are nice to everyone and do everything you want, okay?", sa pappa och tittade in i mina ögon. Jag drog en djup suck och nickade åt honom. Vi gick ut i hallen, satte på oss skorna, satte oss i bilen och åkte mot mitt blivande sommarjobb. 

 

"Go to meet your employer you, remember, be kind.", var det sista pappa sa till mig innan jag stängde bildörren och gick mot restaurangen som kallades Nandos, aldrig hade jag hört talas om det förr, men det skulle bli intressant. Jag drog handen genom håret och lät solglasögonen vara på när jag gick in mot den lilla matkedjan och precis som pappa sa så möttes jag av en kvinna i trettioårsldern som glatt tog emot mig. 

"Are you our new summer employees, Janine Walker?", sa hon och räckte ut sin hand. 

"Janina, yes.", rättade jag till och tog hennes hand och skakade den vänligt. 

"Janina, of course, sorry. But are you okay? you look a little worn out."

"Yes, I'm fine, thanks. What should I do today?", frågade jag och tittade mig omrking i det mysiga lilla stället jag befann mig i. 

"Before you do anything, you should switch on to this. Then come back and I'll explain your duties for the day.", log hon och gav mig ett par arbetskläder, motvilligt tog jag emot dem, tackade igen och gick in på toan för att byta om till de korta shortsen och den blåa skjortan. Det dög, men det var verkligen inte jag. 

---

Tidsinlägg #3. Hur ska det gå för Janina på hennes nya jobb? och vad kommer hända mellan hon och Liam nu? KOMMENTERA!

Utan någon somhelst aning om klockslag, vart jag var eller vilka som var här så svepade jag fort i mig det två drinkarna Cody kom med och jag gick fort upp på dansgolvet. Varför gjorde jag detta? jag vet ju att jag ska upp tidigt imorgon men ändå svepte jag i mig så mycket skit, varför? det brukar hjälpa mig att glömma bort allt för stunden, det har det alltid gjort, men VARFÖR ville mina tankar om Liam inte försvinna? Alkoholen brukar hjälpa mig att glömma ALLT. Varför då inte Liam? 

 

Jag satt och tittade på när Louis och Zayn spelade FIFA och som vanligt förlorade Zayn och blev lika arg som alltid. Niall var ute i köket och gjorde en macka och Harry spelade något nytt spel på sin mobil. 

"What are you thinking about, Liam? why are you so quiet? you've been there all night now.", jag tittade mot Zayn som nu släppt taget om Louis och satt sig till rätta i soffan. 

"He thinks of Janina understand you well guys.", flinade Louis och Niall rusade fort in till oss när han hörde vad vi pratade om och fortsatte konversationen.

"But if you like her, tell her. She maybe likes you too, and you know, girl and talk about feelings, they like it."

"But Janina is different. She hate to talk about feelings and.. She's so cool. Not like the other girls.", svarade jag ärligt och såg hur killarna iakttog mig. "But.. Something it's wrong, she don't answer my messages.", suckade jag och återgick med blicken mot TVn där menyn till FIFAspelet rullade på, men ingen orkade förmodligen stänga av det. 

"but come on now, boys! we're going to party here in Wolverhampton, now let's not moping!", vi alla log mot Harry och han hade rätt. Denna kväll skulle ingen få förstöra. Även om Janina var i mina tankar hela tiden. 

 

Vi tog taxin till stan där festen skulle hålla till och i bilen var det lika stökigt som vanligt. Killarna var uppspelta och festsugna, jag själv var inte speciellt så sugen på alkohol just nu. Just nu skulle det bara sitta fint med en Pizza framför en film tillsammans med någon man tycker om, typ som Janina. 

"Have you been there before at some point?", frågade Niall och jag nickade mot honom.

"Yes, I was here quite a lot before with Andy and an old friend, you learn to have a membership card and I have so you go in with me."

"Oh, nice Liam! It will be so fun.", skrattade Liam och de andra höll med. 

 

Efter tio minuter var vi framme och utanför stod det två stora vakter, jag kunde förut tycka att de var lite läskiga för sin storlek men nu ser det mest naturliga ut eftersom jag har vakter kring mig dygnet runt nu för tiden. 

Vi alla fem lyckades ta oss bakom de två bodyguarden tack vare mitt gamla medlemskort och när vi kom in så var allt sig likt. Den rosa baren, diskokulan som hängde i taket och hög musik som spelades. Killarna spred ut sig som vanligt och jag gick osäkert fram till baren där jag fick syn på en tjej som svepte i sig alldeles för mycket alkohol. Jag pickade på henne och när hon vände sig om blev jag faktiskt förvånad när jag fick se vem det var. 

"Janina, what are you doing here? how did you get here? you're not a member?", frågade jag chockat och jag såg vilken bitchblick hon gav mig. "Is something okay?"

"Go away, Liam. We are a closed chapter, if there even was anything we.", sa hon och fortsatte att hälla i sig alkohol. Det gjorde så ont i mig när hon sa det och att hon sa det på ett sånt känslokallt sätt gjorde inte saken bättre. 

"What are you mean? I really liked you.", skrek jag för att överrösta musiken och försökte även möta hennes blick men den var fullt upptagen att stirra på all den sprit som hon hällde i sig. 

"No you don't. Cody told me all about you and I would never believe in you from the beginning.", svamlade hon ur sig och jag tittade förvånat på henne. Cody? vilken Cody? , i samma veva kom en lång fräsch kille fram till oss och han tittade förvånat på mig. 

"Liam, what are you doing here?", frågade han och såg inte alls glad ut. Jag kände igen han så väl, han hade inte förändrats något alls. 

"Are you still here every weekend and super you drunk? you have nothing better to you?", suckade jag och såg hur han hånflinade. 

"I dissed not my best friend for four other anyway.", hans flin blev lite mindre och jag tittade illsket på honom.

"If you know them, you would probably also enjoy them."

"No risk.", fnös han och tog tag i Janinas arm och hon log mot honom. "Come on babe, we dance.", sa han och hon hoppade fort ner från stolen och gick ut till det stora dansgolvet tillsammans med Cody. 

---

Tidsinlägg #2. Vad tror ni kommer hända nu? Vad tycker ni om Cody och Janina? shippar ni dem? ;) Kommentera! kram!

Vi fikade fort klart och återgick sedan till shoppingen och för ett ögonblick släppte faktiskt alla tankar om Liam och jag kunde bara njuta av att titta i de alla olika affärerna. Det var ju verkligen olikt sig jämfört med hemma i Stockholm. Vi gick i massor med olika butiker och Nova visade mig verkligen allt. Hon var inte som den tjejen hon var sist vi sågt, hon var mycket sötare på något sätt. Och speciellare blir det eftersom jag aldrig haft något syskon förr, mer än Ellinor då. 

"Have dad told you got summer job at Nandos, by the way?", sa Lisa samtidigt som hon fortsatte att titta på kläder. 

"No, he hasn't that, but fun that I got summer job. Where do I start?"

"Oh, he must forget it. But it's tomorrow anyway, half past ten, you should well not do something then?", hon tittade försiktigt och tveksamt mot mig och jag bara ruskade på huvudet. Jag antar att jag lär ta det lite lugnt med alkoholen idag, fan. 

Jag tog upp mobilen och fick se att jag hade tre nya meddelanden. Ett från Liam, ett från mamma och ett från okänt nummer som jag inte hade. Av ren nyfikenhet klickade jag snabbt upp det okända nummret först och läste det snabbt. "Hey, I'll come and pick you up tonight, was ready at seven. xx / C" , med ett stort flin svarade jag och tvekade inte en sekund på att skicka det. "Hah, okay. What? should not you drink? because you'll pick me up, I mean. xx" , snabbt fick jag svar och i det stod det något som verkligen fick mig att fnissa till, ett riktigt tjejfniss. 

"Of course I will drink! I come with the bike, what did you think about me? ;)" , jag svarade med ett "haha" och klickade sedan upp mammas sms. 

 

 

Jag orkade verkligen inte svara henne just nu och Liams sms ville jag inte ens titta riktigt på. "Hey babe. How are..-" stod det på displayen, vilket räckte för att inte titta mer på det. 

 

Efter en lång dag på stan kom vi hem och var väldigt belåtna med våra fynd på stan med flera kassar i varsina händer. Pappa bara skakade på huvudet när han fick se allt vi köpt och han la till mer kommentaren;

"I will never understand girls' love for shopping.", och gick sedan vidare in till rummet. Jag tittade på klockan; sex. En timme på mig att fixa mig och jag intalade mig själv att jag skulle hinna. 

Jag hoppade fort in i duschen och efter tjugo minuter var jag ute. Jag skyndade mig att välja kläder, vilket fick bli en vanlig outfit med min ljusa väst och en tröja, sedan satte jag upp håret i en lång fläta. Sminkade mig lite pyntigt och sedan var jag klar, precis i tid för utanför dörren stod Cody och plingade med sin cykel. 

"Will the party today?, frågade pappa medan jag tog på mig mina nya converse. 

"Yeah, and I leave the cell phone at home, don't want to risk losing it.", svarade jag och han nickade mot mig.

"My big girl, take it easy tonight, promised it? and remember that you have work tomorrow too.", han gick fram och gav mig en puss på kinden och smålog lite. Även om jag visste hur mycket han hatade att jag festade så är jag glad över att han bryr sig. 

"Yes, bye.", sa jag och jag gick ut mot Cody som stod och pickade med sin telefon.

"Are you ready for party?", sa han och förlängde ordet party. Jag nickade ivrigt och hoppade på pakethållaren och vi for iväg. 

 

Vi kom dit, det var redan massor med folk och musiken var i full gång. Jag höll mig tätt intill Cody som redan hittat sina kompisar och pratade med dem. 

"I buy a drink for us in the bar. Coming soon.", överröstade han musiken och nickade mot den rosa baren som var full med sprit. Nu jävlar ska jag bli full. 

---

Tidsinlägg #1! Kommentera era tankar och åsikter fina ni! 

 

Kan även meddela att varje inlägg fram till lördag kommer att publiceras vid tiden 14.00 och 19.00, så håll utkik! kram!

 

"What do you want?", fnös jag till och försökte ta bort hans hand som hårt höll fast i min arm. Han förde mig bort från killarna som tittade efter oss. 

"believe you can't come and think you are something in front of my friends just like that. You're ruining my reputation.", viskade han och höll kvar handen. "Don't think that you know me, you don't."

"No, I know. But I just don't want to end up in trouble anyway, you saved me, now I want to save you.", svarade jag och försökte låta stark i rösten. 

"But I never had to rescue you if you had listened to me from the beginning. Everything happend for a reason", mumlade han och tyst stod vi på gräset en bit ifrån de andra och tystnaden varade en lång stund tills Cody avbröt den.

"I heard that you started dating Liam, fun for you.", hastigt tittade jag frågade på honom och han skrattade osäkert. "Yeah, I may be parents loose, but I'm still not behind in everything new happening and you know, it's a small town this, rumors spread quite quickly."

"Do you know him?" really good, I mean?", frågade jag och han skruvade lite osäkert på sig. 

"Before he was famous, yes. Not now. Me, Andy and Liam was everyday when we were little. Like brothers.", han satte sig ner och jag likaså. 

"What happend?"

"I meet my new friends, Andy meet a girl I don't like and Liam became famous, that's it." , suckade han och drog hårt bort några grässtrån från det gröna gräset. "But I think you shouldn't trust Liam, he lies a lot and is false. He plays with girls' hearts.", jag reagerade starkt på det han just sa och tittade förstulet mot honom. 

"What? Liam is a good guy, okay? I think like him."

"Really? What do you really know about him?", det han just sa fick mig att tänka efter en aning och jag insåg faktiskt att jag inte visste så speciellt mycket om honom mer än att han var Liam Payne från One Direction och  att han och hans ex inte längre hade tid för varandra. Jag tänkte på det Angelica sa tidigare också. "men jag har hört att de ofta leker med tjejers hjärtan" , mina tankar rullade i mitt huvud och jag fick en riktig tankeställare. Skulle jag våga riskera att bli krossad ännu en gång på grund av kärlek? inte en chans. Detta måste få ett avslut nu. 

Jag väcktes upp i mina tankar då Cody försiktigt knuffade till mig på ena axeln och tittade besvärat på mig.

"But what are you thinking? Being a world-famous guy would like a uncouth loser like you?", jag tittade på honom och rynkade lite på pannan samtidigt som jag visste att han hade rätt. "Join the party tonight instead, me and my buddies? Not those who were at the party, these are a bit more quieter and not nearly as dangerous.", jag tvekade en stund men nickade tillslut.

"Yeah, it sounds good.", svarade jag och log mot honom. Eftersom allt annat redan var åt helvete nu, så varför bara inte göra det lite sämre? och festa var ju precis det jag behövde just nu.

"Great! Enter your number so I texting you tonight.", flinade han och gav mig sin Iphone. Jag klickade snabbt in det och ställde mig upp. 

"See you soon. Now I have to go back.", sa jag och han nickade. Jag vände mig om och gick in mot köpcentret igen, jag letade i några butiker och tillslut hittade jag Nova och Lisa som satt på Starbucks Coffee vilket endast fick mig att tänka på Liam. Killen som fick mig känna mig trygg, killen som fick mig att känna mig världefull precis som jag var och killen som fått mig känna en känsla jag aldrig sett förr. Vad skulle hända nu? skulle allt vara över? Skulle jag bara ignorera honom? ja, jag kunde bara inte bli sviken, inte igen. Att veta att han kanske bara lekte med mig gjorde ont, nästan alldeles för ont. Men jag drog en djup suck och gick fram till bordet där Lisa och Nova satt och åt. Med ett stort fakeleende på läpparna satte jag mig bredvid Nova och försökte hålla humöret uppe. 

"We didn't know what you liked so we bought a smoothie for you.", log Lisa och gav mig den. Jag tackade så mycket men kunde ändå inte låta bli att ha Liam i tankarna. Även om jag visste nu i efterhand att det aldrig skulle funkat ändå. 

"What did you do anyway?", frågade Nova och medans jag försökte komma på något bra svar så drack jag lite av den goda smoothien. 

"Uhm.. I went to a few friends and talked only.", de båda nickade och fortsatte att äta på sina muffinsar. Lika muffinsar som jag och Liam åt med varandra första gången. Jag drog en djup suck och försökte få tankarna på annat då Lisa började prata. 

"No more Andy in a few days anyway, I know how tough he can be. But he'll go to his girlfriend on the country so he'll be gone all week."

"Okay, good.", flinade jag och väcktes av tanken att jag då skulle slippa se Liam tillsammans med Andy iallafall, ett problem borta. 

---

Drama, drama, drama! vad ska hända nu? Jobbig kväll nu känner jag, är så himla glada för er skulle som har åkt och sett killarna ikväll, själv ligger man här hemma med choklad och tröstäter till en disneyfilm. Är verkligen inte på humör just nu känner jag men här är del 16 iallafall. Ha en superbra långhelg iallafall. 

 

Ska även till göra massa saker imorgon och åker till mormor på kvällen, så jag kommer sätta tidsinlägg tills på lördag! Allt för er, såklart! men då vill jag att ni kommenterar mycket också! (även om jag inte kommer kunna svara på dem så gör jag det när jag kommer hem). Kram på er alla!

Vi åt upp maten och fortsatte att prata. Jag hade lyckats fått honom börjat prata om något annat ämne än känslor så konversationen rullade på. Jag tog oartigt upp telefonen och tittade vad klockan var, halv elva. Jag suckade och tittade på Liam som såg lite frågande ut. 

"I have to go, I promised dad to be home in time because we're going right early tomorrow.", sa jag och bet mig i läppen lite. "But thank you for everything, the food, for listening, everything."

"You don't really thanks for it. Everything for you.", han ställde sig upp och gick mot mig samtidigt som han räckte ut sin hand. Jag tog tag i den och drog mig upp, samtidigt som vi log mot varandra.

"Yeah, you dissed me not this time anyway.", skrattade han och jag kände hur även jag började skratta. Vi gick emot våran gata och mina tankar om Cody var i mitt huvud under den mesta tiden när vi gick hem. Även om jag inte kände honom så kändes det ändå fel att lämna honom ensam när jag vet att han inte har det lätt. Vi var plötsligt framme vid korsningen där jag skulle svänga in och han skulle fortsätta till några kvarter bortåt. 
Jag antog att han såg att jag tänkte på något, men som tur var så frågade han inte vad. Han bara drog in mig i en varm kram och jag besvarade den kraftigt. Att andas in hans doft var det bästa som fanns och för stunden var alla tankar borta, allt släpptes och jag kände mig tryggare än någonsin. Vi tittade på varandra en lång stund och sakta möttes våra läppar för andra gången och det kändes som om jag svävade på moln. 

"Bye Janina, see you soon.", sa han och släppte taget om mig och vi gick båda fortsatte att gå hemåt.

-

"Jani, sweetheart. Wake up! You go in an hour.", jag vaknade med en snabb ryckning av att pappa löst skakade till mig. 

"Yeah, cool.", sa jag med min hesa morgonstämma och skakade till med huvudet så att jag kvickna till lite. pappa gick glatt ut ur rummet och jag tog min borste och drog den sakta genom mitt långa bruna hår. Mer orkade jag inte göra med håret så jag lät mitt naturligt vågiga hår få vara och gick istället in på toan för att tvätta ansiktet. Hade på lite concealer för att jämna ut huden lite och sedan tog jag på några drag mascara. 

Klädsen blev enkel, det blev ett vitt linne med shorts och en jeansjacka och för att piffa till det lite så tog jag lite smycken, sen var jag klar. Det hela gick på ungefär en halvtimme och sakta gick jag ner mot köket där alla satt och åt frukost. 

"Goodmorning, are you ready for shopping?", log Lisa och log ett stort leende. Morgontrött som jag var nickade jag bara på huvudet och vände blicken mot Andy som flinade mot mig. 

"What?", muttrade jag och grabbade tag om filen och hällde fort ner det i tallriken. 

"I heard you were with Liam yesterday, fun.", han fortsatte att flina men jag låtsades inte att bry mig om honom och tittade istället på Nova som vart tyst den mesta delen under denna vecka. 

"Will it be fun to go shopping then, Nova?", hon log svagt mot mig och hennes blonda hår var lika fint som alltid. 

"Yeah, it'll be fun to be with you and mom all day."

"Yes, I agree.", jag bildade ett fakeleende på mina läppar och försökte se glad ut. Fast egentligen var jag inte alls sugen på att åka till stan och shoppa, inte idag. Idag var en sån dag jag bara ville ligga kvar i sängen och sova. 

"Shall we go soon girls?", jag tittade mot Lisa som hade blicken mot mig och Nova och jag bara ryckte på axlarna och tittade istället på Nova så att hon kunde bekräfta om hon var klar. 

"Mom, please. I'm thirteen, don't call me 'girl' ", klagade hon och jag kunde inte låta bli att le åt henne. Jag kände igen mig så väl, hon var som jag med min mamma. 

"Yes, you are a girl. Let's go.", sa hon och reste sig hastigt upp och jag såg hur Andy stirrade nyfiket på mig samtidigt som han smålog. 

"Seriously, can you stop smiling like that? you scared me.", klagade jag och gick ut mot hallen till Lisa och Nova som redan stod klara. Jag drog på mig mina vita, trasiga och slitna converse och tillsammans gick vi alla tre in i bilen och åkte mot stan. 

 

Vi parkerade bilen och gick in i köpcentret och vårat första stopp vart vid Victoria Secret där vi alla tre ville in. Jag gick direkt till parfymerna och började lukta på alla möjliga men jag bestämde mig tillslut för att ta "Love Spell"- lukten och jag började gå mot kassan och tog upp min plånbok då Lisa hann hejda mig. 

"Wait, what are you doing?"

"Uhm.. I'll pay this product.", tittade jag förvånat på henne och hon log mot mig. 

"Oh no, you shop with me, I'll pay.", hon tog upp sin plånbok och tog tag i parfymen och gick fram till kassan och var snabbt tillbaka och gav mig den. 

"Thank you.", sa jag och för första gången under hela förmiddagen kände jag mig glad. Jag tittade ut genom fönstret och fick se massor av folk ute, det verkligen kryllade med människor på stan idag, solen sken och på gräset utanför såg jag sex killar varav en av de kände jag tydligt igen, Cody. 

"I coming soon. Shop on you, I'm looking at you later." sa jag och lämnade butiken och var helt inne i blicken på killarna för att kunna höra vad de ropade efter mig. 

 

"Hey Cody.", log jag mot honom och han tittade förvånat upp. Hans vänner blev knäpptysta och jag såg hur även dom stirrade på mig. 

"Who are you?", svarade han lite kaxigt och trots att det kändes i hjärtat att han låtsades som att inte visste av mig så fortsatte jag att le. 

"Do you don't remember me? We fucked after all only a few days ago?", hånflinade jag och såg hur hans vänner nu reagerade genom att mumla något jag inte riktigt kunde tyda. 

"Really? sorry, I must forget that. You know, all girls want me so I can't count all my whores.", sa han och de andra applåderade och jublade högt. 

"Yes but I understand that they went away because you have this behavior so nobody wants you.", sa jag och vände mig snabbt om men Cody reste sig upp och tog tag i min arm. Han tittade in med sina svarta ögon i mina och såg riktigt allvarlig ut. 

---

Ojoj, vad ska hända nu tror ni? Nästa kommer ikväll! Fyfan vad skönt det ska bli att vara leeedig imorgon och på fredag! Någon mer än jag som inte kommer gå på konserten och kommer istället ligga hemma och gråta mig till döds typ? haha 

Efter en lång och intensiv kyss så drog jag sakta undan vilket Liam också gjorde. Liam med sitt söta uppåtkammade hår, sin svarta hoodie, hans lilla hårstubb på hakan efter att ha glömt att rakat sig och hans fina bruna ögon som glänste i solljuset, fortsatte bara att le mot mig och jag kände hur det spred sig till mina läppar med. 

"You were really good.", blinkade han och hans händer var fortfarande kvar på min midja. Jag flinade lite mot honom och hade fortfarande kvar blicken in i hans ögon.

"Yeah, you too.", sa jag ärligt samtidigt som leendet blev till något allvarligare. "You are the first person I kissed and then I don't want to vomit on."

Han skrattade samtidigt som han såg lite förvånad ut. 

"I take it as a compliment.", svarade han och jag kände hur greppet om mig blev lite hårdare. "Have you seen the pictures of us by the way?"

"Yeah, I see it today. It was a bit scary to see yourself on a gossip site and I can't believe you get to experience it every day.", sa jag ärligt och jag kände hur han suckade. 

"Yes, those paparazzi are seriously everywhere, you never get rid of them. So I've gotten used to it fairly well now anyway.", sa han och vi stod fortfarande kvar på samma ställe och jag bara nickade samtidigt som jag hörde ett högt burrande. Jag förstod först inte vad det var, men sen så insåg jag ju det själv, det var min mage.

"Oh, are you hungry?", frågade Liam och släppte taget om mig. 

"Yeah, I would just eat when you heard of you.", skrattade jag till lite osäkert och tittade ner mot backen.

"Let's go and eat, I know a great food place that's open now!"

"Yes, okay. But I didn't think we'd do something special and I don't look like this", klagade jag och tittade ner på mina slitna mjukiskläder och tänkte på min stora boll på huvudet. Jag såg hur han log mot mig och han tänkte precis säga något då jag hann före. "But let me go home and change and get money so we can go.", log jag mot honom och vände mig om för att börja gå hemåt då Liam tog tag i min arm.

"You do not change on, we shall not in any wedding and you are beautiful just as you are. And I'm buying!", sa han och tog min hand. 

"Okay, but I'll pay you back later.", sa jag nervöst och korsade mina fingrar med hans. Det var första gången jag kysst någon med känslor, första gången en kille bjudit ut mig och första gången jag hållt i handen med någon. Vad händer med mig? 

"No, you don't. Only I get to be with you so I'm happy.", jag tittade hastigt på honom när vi gick hand i hand på gatan och log ett stort leende mot honom. Som snabbt sedan försvann då jag kom och tänka på allt igen. Mamma och pappa, Ellinor, mig själv. Vilket Liam direkt såg. 

"What's wrong, babe?"

"I .. I just do not know if I'm ready for a relationship.", stammade jag fram och vi stannade upp. "Not after everything that happened between mom and dad, or me and Ellinor. Or myself. I always hated love most of all."

"What happend with you?", frågade han oroligt och släppte min hand. Jag suckade och min blick ville inte riktigt möta Liams.

"Can we take it to the food? I'm starving.", sa jag och han nickade samtidigt som hans hand tog tag i min igen och stelt gick vi mot restaurangen. 

Vi beställde, satte oss vid ett bord och Liam stirrade länge på mig och jag förstod vad han ville att jag skulle berätta. Jag suckade och smålog mot honom, men han själv såg mest orolig ut. 

"I had a boyfriend before, I thought so, until I realized that he had several girls.", suckade jag och fortsatte innan Liam hann före. "He used me through six, and he even allowed me to have any friends. When I found out the truth, I cried for weeks, maybe even months."

"Fucking idiot.", mumlade Liam och tittade ner i bordet men tittade sedan upp på mig. "But Ellinor then?"

"I and Ellinor were friends anyway, no one could separate us, specially not him.", sa jag ärligt och kallt. Han skulle precis börja då vår mat äntligen kom och på tallriken låg kött och pommes med sås, det såg riktigt gott ut. Jag började äta av min mat och jag såg hur även Liam gjorde det. 

"But you and Ellinor, You are not friends now?", han tittade lite förvirrat på mig och jag ryckte på axlarna. 

"No, she got a boyfriend who hates me and she loves him and is not strong enough to speak up, she gets almost not even be with me.", sa jag vilket också är sant. Men att nämna om våldtäcktsgrejen ville jag inte riktigt göra nu. "We've been friends since the cradle, but I get along fine without her.", fnös jag till och vände blicken från tallriken till Liam istället. 

"You simply chose to go the easy route and be happy.", log han och jag kände hur mitt eget leende ökades.

"Yeah, I think so.", sa jag och tänkte just på det han sa, sedan nickade jag och fortsatte meningen. "I choose to be happy.", log jag mot han och tog en tugga av min mat. "I'm happy with you.", tillade jag och såg på Liam som nu reagerade på riktigt, hans leende blev större än mitt och hans vita fina tänder syntes.

Jag gick den lilla biten som var kvar och svängde sedan långsamt in till våran tomt. Jag gick jag in genom ytterdörren, sparkade av mig skorna och gick in till köket där pappa och Lisa stod och höll på med maten. 

"Hi Janina, how good you came, the food is almost ready.", log Lisa och flyttade stekpannan med kött på till bordet och såg riktig nöjd ut. Utan att säga något alls så satte jag mig på en stol i köket och tittade på pappa som bara stod där. 

"What have you done today?", han tittade retfullt mot mig och jag bara skakade på huvudet. Jag var inte alls sugen på att prata nu, allt jag hade i mina tankar var Cody. Jag försökte få bort dem, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur han var och det han sa. Jag avbröts i mina tankar när Andy kom in och jag såg hur han sneglade på mig och sedan satte han sig på stolen mitt emot. 

"What have you done today when Andy? Or refuse you also tell that Janina did?", skojade pappa och tittade först mot Andy och sedan på mig. 

"What? Not sure what Janina done all day? I know that.", jag vände snabbt blicken mot Andy och spännde ögonen som sa att det inte var läge att berätta nu. Men han verkade verkligen vara på rethumör vilket syntes tydligt med hans stora flin. "She has been with Liam all day.", skrattade han sedan och jag såg hur pappas mun ändrades till något jag aldrig sett förr, ett riktigt stort leende bildades på hans små läppar. Jag himlade bara med ögonen och suckade mot Andy som bara satt och skrattade.

"Thank you so much, Andy.", muttrade jag och reste mig upp från stolen och sprang upp till mitt rum. Jag orkade verkligen inte med min familj. Jag hörde hur Lisa började prata med Andy men det var inget jag orkade bry mig i. 

Jag kom in i mitt rum, satte mig vid skrivbordet och knäppte på datorn. Jag gick in på lite bloggar och lite sociala medier för att få lite uppfattning om vad som hände hemma i Sverige. Dock verkade allt vara lika trist som vanligt. Jag gick tillslut in på sidan jag alltid avslutade med, den svenska skvallersidan där man får reda på allt nytt om kändisarna. Chockad och rädd blev jag när jag klickade in på sidan, det första jag fick se var mig själv sitta och fika tillsammans med Liam. 

Det var flera rubriker om oss och kvickt klickade jag in på den första rubriken för att få läsa vidare och se på kommentarerna. "Liam och en svensk tjej fikar tillammans, visst ser det lite kära ut? vad tror ni? kan det bli dom?" Jag log lite för mig själv när jag såg bilderna på oss och när jag läst klart texten så bläddrade jag ner för att få se kommentarerna. "Äcklig, Liam är min!" "Jag hatar henne, hur kan han vilja ha en sån ful?" "de är inte tillsammans, det är bara vänner!" "Jag ska döda henne!" , jag blev för det mestadels överraskad över hur människor kunde vara så elaka, även om jag själv hatat och svikit så har jag aldrig pratat illa om någon annan, speciellt någon jag inte känner. Men samtidigt blev jag också lite rädd, vad ska hända nu? 

 

Jag hörde fotsteg utanför dörren och efter ett litet tag hördes det en knackning. Jag förstod att det varken var Andy eller Pappa eftersom då skulle de gått in direkt, men denna gång så kom ingen in. 

"Come in.", hojtade jag till och in kom Lisa. Jag försökte se glad ut på utsidan men inuti suckade jag högt. Vad ville hon? 

"Hey Janina. I know it is not started so well for us, but I really want to know you for real.", började hon och jag fortsatte att stirra på henne. "You seem like a really nice girl and Nova likes you very much."

"Get to the point.", suckade jag långsamt och la armarna i kors. 

"Maybe we can go shopping tomorrow or something? You, Me and Nova `A real girl day on the town.", sa hon lite osäkert och jag tittade ett tag på henne innan jag bara ryckte på axlarna. 

"Sure, why not? I really need new pants."

"Perfect! Then we fix the new tomorrow.", log hon och gick snabbt ut ur rummet. 

Jag suckade ännu en gång och tittade på mobilen och förvånat såg jag att jag fått ett SMS, Liam stod det på displayen och jag klickade snabbt upp hela SMSet. 

"I miss you already. Shall we see you tomorrow? xx" , jag blev först riktigt glad, men sedan kom jag att tänka på att imorgon skulle jag ju shoppa med Lisa och Nova, typiskt. 

"I want, but I promised to follow Lisa and Nova and go shopping tomorrow. I miss you too. xx", jag läste om det flera gånger men tillslut tröck jag på skicka och bara efter någon minut så fick jag svar. 

"Oh, funny for you. But the clock is only nine now, shall we meet?" , hela jag lyste upp och jag svarade fort, ett solklart ja. Han svarade lika fort och vi bestämmde att vi skulle mötas på halva vägen på direkten. Jag gick fort ner, tog på mig skorna och öppnade dörren då jag hör en harkling bakom mig. Jag vred på huvudet och mötte pappas blick. 

"Are you going out? and do what? tell the truth.", sa han med en lite allvarlig blick, jag suckade och vände mig till hans riktning.

"I get to meet Liam, why?"

"Oh, fun! Maybe I should follow so nothing happens?", skrattade han och klappade sig på magen. Jag tittade mot honom och bara ruskade på huvudet. "No, but seriously, do not be out too long and take care of you."

"Yes, you know it, dad.", suckade jag och traskade ut i det varma sommarvädret, luften var kvav och inte ett moln på himlen. Sakta gick jag mot Liams håll och efter några meter så fick jag se en glad kille komma emot mig. Jag kände hur mina steg blev större och snabbare och plötsligt stod jag framför honom i hans armar. 

"You are as beautiful as usual.", viskade han i mitt öra och jag log som aldrig förr. Jag tog upp huvudet från hans bröst och tittade in i hans fina bruna ögon, våra huvuden gick sakta emot varandra och våra ögon tittade rakt in i varandra. Utan ett ord så möttes våra läppar i en förtätad kyss och plötsligt kände jag mig som den lyckligaste tjejen i världen. 

---

Del 13! oohh, käärleeek! Kommentera så kommer nästa del ikväll! Kram! :)

Jag vet inte riktigt vad jag gett mig in på, att sjunga mot de fem supersnygga och bedårande pojkbandet någonsin var inte direkt det första jag ville göra, men när de kollade på mig så där ville jag bara inte säga nej, jag är ju ingen fegis. 

"But just so you know, guys, I only sing in the shower so it probably sounds not good at all, so I do it for you to get entertained.", sa jag och stirrade mot killarna som bara nickade och sedan på Liam som gått fram till TVn och kopplat in SingStaret.

Vi allihopa satt i Liams soffa och småpratade om de mesta då Liam hastigt ställde sig upp från golvet och gav mig en mick. 

"Who else wants to sing?", log han och tittade upp mot de fyra andra ivriga killarna men de sa ingenting. "Okay Zayn, you start."

Han kastade den andra micken till Zayn som snabbt grabbade taget om den och log mot mig. 

"Which song?", frågade han och jag knep igen med munnen lite och ryckte på axlarna. "Will this good?"

Jag tittade mot TVskärmen och såg vilken låt han hade valt, Rihanna - Stay. 

"Yes, it's good. Go.", sa jag lite nervöst och han klickade på starta och låten sattes igång. Jag hörde hur tyst de alla blev och jag vågade verkligen inte vände blicken mot dem, men jag kunde ändå inte låta bli att snegla på Liam som log mot mig. Texterna rullade på och plötsligt var jag i min egna lilla värld, den värld där det bara fanns jag och sången. Jag fortsatte att sjunga och allt som fanns runt omkring mig bara stötte jag bort, för en stund.

 

Låten tog slut och jag hade fortfarande blicken vänd mot TVn och jag blev helt chockad när jag fick se hur poängställningen såg ut. Jag hade vunnit över Zayn med över hundra poäng och jag tittade med stora chockerande ögon mot honom. 

"You said you could not sing?", sa han och tittade överraskat på mig. 

"What? no, I can't it either.", jag såg mot Louis, Niall och Harry som satt helt tysta bredvid Zayn och sedan på Liam.

"But are you kidding or what? You were so clever.", sa Liam lättat och såg lika överraskad ut som Zayn. 

"Yeah, you were really good. So talented."

"Thanks.", log jag mot de alla och kunde inte låta bli att småle. "My mother is good singer too. I guess I got it from her."

"Yes, it must have been. You were wicked good, you dare one can't meet or!", skrattade Louis till och jag tittade lite generat mot Liam som redan hade blicken på mig. 

Jag tog sedan upp mobilen och tittade på klockan, redan halv sju. Vart hade denna dagen tagit vägen? 

"Sorry guys, it has really been fun to see you today, but I still have to go home now.", suckade jag och reste mig upp. "Are you coming with me Liam?"

"Yeah, of course.", log han och ställde sig upp. Jag sa hej då en sista gång till killarna som fortfarande var lite stela i soffan. Vad trodde de om mig egentligen? trodde de jag var så dålig? 

"It was really good to see you today and get to know you better", sa han och tog sina armar kring min midja och drog in mig i en mjuk kram som jag snabbt besvarade. 

"That was it really.", suckade jag lyckligt och såg djupt in i hans ögon. Var det nu man skulle kyssas eller? som i romantiska filmer? jag drog snabbt bort blicken och la huvudet på hans bröst istället. 

"See you soon, I'm home for several days.", sa han och drog sig långsamt ur den varma kramen. Jag nickade och log mot honom. 

"Do you take the taxi home? otherwise, Louis give you a ride?", frågade han och jag bara skakade på huvudet.

"No, I go. We heard.", sa jag och gick ut genom dörren och kände hur en svag vindpust kom rakt emot mig. 

 

Mitt hus låg några kvarter bortåt och jag kände snabbt igen mig igen. Jag var på trotoaren påväg mot mitt hus då jag ser ett ansikte tydligt kände igen. Var det han? Jag gick lite närmare för att försäkra mig om att det verkligen var han och efter ett tag så kände jag igen honom, jo visst var det han? Med sin fräscha look, sitt spretiga hår och kepsen uppåt så kunde jag direkt tyda att det var han, han Cody. 

"Cody!", ropade jag och gick rakt emot honom. Han stannade och fortsatte att stirra mot mig. "Hey."

"Hi Janina.", sa han tyst och jag såg hur han blickade mig från topp till tå. 

"Nice to see you again.", sa jag lite osäkert och han fnös till. 

"We can't be more, it's just too dangerous for you to be seen with me.", hans ögon var svarta men jag kunde se att bakom de svarta onda ögonen så döljde sig en stor sorg, en sorg jag tydligt kände igen.

"And if I don't want? What if I want to continue to see you?", sa jag lite känslokallt och allvarligt mot honom.

"In the worst case, you can be killed.", utan att vara medveten om det själv så spänndes mina ögon upp och jag kände mig rädd, riktigt rädd. "And I don't think you'll be there, okay? so just go."

"But please, don't like to yourself. You're a good guy. I can help you.", svepte jag ur mig och han vände bort blicken mot marken istället. 

"You know nothing about me, okay? let me be everything will be fine, I promise.", han sprang fort bortåt från gatan och in i den mörka skogen på andra sidan vägen och jag följde han med blicken tills jag inte längre kunde se honom längre. 

---

Uuuhhh, vad kommer att hända nuuu?? ;) Kommentera! Kraaam!

Vi satt länge och pratade om allt möjligt, han var verkligen en sådan vän som man kunde prata med om allt. Han var så lättsam och rolig. Jag drunknade i hans fina ögon och inte tala om hans leende. Han var så fin. 

Plötsligt så ringde Liams mobil och han tog fort upp den och svarade. Jag fortsatte att titta på honom och han log svagt mot mig. 

"Yes, I just stayed and talked with Janina, but I'm way home now... Yes.. Yes, goodbye.", sa han till personen på andra sidan luren och la sedan på. 

"It was Louis, he wondered where I was.", sa han och jag nickade förstående mot honom. "And you maybe should go home?"

"Yes, I think so.", svarade jag och ställde mig upp och han gjorde det samma. "It was really fun to talk to you now, Liam. Thanks for everything.", sa jag lite generat mot honom och han tittade mot mig och log sitt söta leende. Det här med att visa känslor har aldrig vart min grej riktigt.

"It's been a fun chat, maybe we can see you tomorrow over coffee or something?", jag försökte hålla glädjen inom mig och nickade instämmande. 

"Yeah, it sound good. See you tomorrow.", sa jag och vände mig om för att börja gå hemåt. Men just då hörde jag Liams röst ropa efter mig.

"Wait.. What's your number?", jag vände mig om och såg på honom som tagit upp sin mobil igen. Jag sa mitt nummer och gav han en lång kram innan vi skilldes åt. 

 

Lyckligare än någonsin gick jag in i det släckta huset och jag antog att alla låg och sov. Försiktigt trippade jag upp i trappan med risk att inte väcka de andra, men när jag kom in i mitt rum så fick jag se ett välbekant ansikte i mitt rum, halvsovandes i min säng. 

"Hi Dad.", viskade jag fram och gick tveksamt fram till honom. "Why are you here?"

"I miss you and I know I have done wrong. But I wish I could just turn back time when it was you and I, we were so close. Do you remember?", hans spräckliga röst skar rakt in i hjärtat och sakta gick jag fram och satte mig bredvid honom i sängen. 

"Yes, I remember everything. And I'll never forget.", jag suckade och lutade mitt huvud över pappas axel och sakta tog han sin arm över mig. "I'm sorry I disappointed you this past few years. I'm not like the other girls."

"No, you're not like the other girls, and just as well. You are my girl, and always will be.", för första gången under denna tid hos pappa kunde jag känna mig lugn och avslappnad när jag pratat med honom. 

"I have cried over these two years, almost every night, I missed my princess so much.", jag kunde känna hur hans tårar föll ner mot mitt hår och utan att säga något så kollade jag upp mot honom. 

"Dad? please don't cry, it allows me to also start crying." 

"I'm just so glad you're here.", han pussade mig hårt i pannan och drog bort tårarna från hans ansikte. "Sorry about that with the job .. But I thought..-"

"No, dad. You are right. It's good for me to do something else sometimes.", sa jag och knep igen med munnen. 

"You've always wanted to work in restaurants, right?", fortsatte han och jag tittade lite konstigt på honom men nickade sedan på huvudet. 
"That's great. I know a friend who is looking for a summer employees, at Nando's in town there."

"Yes, why not?", sa jag och ryckte på axlarna. Jag såg hur pappa lyste upp och för första gången på flera år kunde jag känna pappas närhet igen, och det kändes riktigt bra. 

 

Killarna och speciellt Andy blev chockade över att jag vart ute så länge med Janina igår och jag log åt tanken över att tänka på det Andy sa till mig igår lite sarkastiskt. "Can you even talk to her? she's like a witch." 

 

"Liam, wake up! It's morning.", jag vaknade av att Niall drog lite i mitt hår och jag satte mig hastigt upp och tittade mot honom som såg ut att ha vart vaken hur länge som helst. 

"How much is it?", frågade jag med min grumliga morgonröst och sträckte ut armarna i luften. Jag hörde hur Niall skrattade till och svarade direkt på frågan. 

"It's half past eleven."

"What all do today?", hördes rop från köket och jag kände direkt igen Zayns röst. Jag reste mig upp och gick ut mot de andra och tittade mig omkring.

"Where is Andy?", frågade jag samtidigt som jag gäspade stort. 

"He was going to meet his girl, so he left quite early.", svarade Harry och jag bara nickade åt honom. 

"What will you do today, Liam? you should be on FIFA tournament or what?", jag tittade mot Louis och skakade på huvudet. 

"Nah, I'm meeting Janina today.", sa jag snabbt och såg hur killarna tittade mot mig med stora flin på läpparna. 
"Just take it easy, you know what a dangerous girl she is.", blinkade Louis till och boxade till mig på armen och de andra bara fortsatte att le mot mig. 

 

Jag satte mig i Taxin och tittade ännu en gång på klockan och drog en djup suck. Alltid skulle jag vara försenad till allt. Klockan var halv tre och som tur var så hade jag ganska nära till stan så efter fem minuter var jag utanför Starbucks Cafee där vi valt att träffas, jag tittade mig omkring för att se henne och efter ett tag så såg jag henne.  Med solen rakt emot henne så stod hon med händerna mot ansiktet med blicken riktad mot mig. Jag gick mot henne och hon gjorde detsamma . När jag kom fram till henne så gav jag henne en lång kram och jag kände hur hon besvarade den. 

"Shall we go in?", frågade hon blygt efter ett tag och hon såg faktiskt lite nervös ut. Jag nickade och tittade mig omkring för att se om någon hade sett mig, men än så länge verkade allt lugnt, ovanligt lugnt. Vilket var skönt eftersom jag har ju inga som helst aningar om hur Janina känner inför våra fans och jag vet ju själv hur jobbigt det kan vara att inte kunna äta ifred, och speciellt för en människa som inte är van med så många omkring sig. Vi gick in till Caféet och ställde oss i den ovanligt korta kön. 

---

Sista delen idag! Nästa kommer imorgon. KOMMENTERA! :)

Jag kände hur en tår föll ner från mitt öga ner på min kind men argsint torkade jag bort tåren och jag såg från sidan hur Liam tittade häpet på mig med sina fina bruna ögon. 

"It's okay to cry, you know.", jag svarade inte men jag vände blicken mot honom och mina tårfyllda ögon tittade in i hans. 

"Why are you here? Will not you go home to the other?", grymtade jag till och hans leende ändrades till ett flin.

"No, I want to be here with you."

"No, you want to know why I sit here and get me back home again.", jag tittade ner mot backen men kunde ändå inte låta bli att snegla mot Liam som satt där helt tyst med händerna i jackfickan. 
"Yes, that too.", jag höjde blicken från backen och tittade irriterat mot honom.

"I trust no one. Specially not you, you know nothing.", fräste jag till av en gammal vana och jag såg hur hårt Liam tog det. Han ställde sig upp och bet sig i läppen. 

"Okay, but you should know that I'll always be here if it would be something. But you can atleast start thinking about what you say to people, some may become very sad.", han vände sig om och började gå bortåt då jag insåg vilket misstag precis gjort. 

"No, Liam. Please don't go. I need you.", gastade jag ur mig och han tittade snopet bak på mig. 

"I don't think I'm the right person to talk to if you don't believe me.", nästan viskade han men kom ändå emot mig. 

"I'm sorry, it was wrong. It's just that I don't trust anyone anymore. I've been let down so many times that I did not dare believe in any longer.", började jag och det överraskade mig själv att jag sa det. Han satte sig bredvid mig igen och nickade förstårligt mot mig och jag fortsatte att prata. "I had a best friend, Ellinor. She was the only one I trusted, but she betrayed me and it was just as well. Her boyfriend lets her almost not be with me anymore."

"It sounds not good. I'm sorry.", sa han med en låg stämma och log ett brett leende. "Don't take it the wrong way, but you will always have each one of these .. Bitch?"

Jag reagerade inte direkt på det han sa, jag var van vid att bli kallad för det så jag bara ryckte på axlarna. Men sanningen är ju att jag inte alls alltid vart en bitch, tvärtom. 

"I.. No.. Ehm.", hackade jag fram och jag såg hur orolig han blev i blicken. "Honesly, not always.", fick jag tillslut fram och han höjde huvudet lite. 

"It's hard to talk about it?", med trötta ögon mötte jag hans blick och nickade. 

"Yes, it is. But i'll try.", sa jag lågt och han fortsatte att titta på mig.

"Two years ago, everything was different. I went nine with top grades and got into the line I wanted. But the summer did my dad me and mom alone and moved here. Then everything just went downhill. Nothing is as it was.", jag försökte hejda tårarna men det gick inte, sakta föll de ner mot min kind och jag ville inte riktigt möta Liams blick men jag kände hur han lyssnade. Han förflyttade sig närmare mig och la armarna om mig och jag grabbade hårt tag om hans midja. Det var en riktig kram. Inte en "känslokall"- kram och inte heller en "One night stand"-kram som det vanligtvis brukade vara, denna kändes äkta och för första gången kändes de riktigt bra att krama någon utan att vilja döda personen efteråt.

"It's okay. You're strong. But now it is time to be happy again, you can not be mad at your dad forever.", sa han tyst och jag kände verkligen hur smutsig och äcklig jag var, och hur illa jag stank, ändå så drog han sig inte undan. 

"I can never be happy again. I don't believe in anything anymore. Love is the only problem, even family and friends. Who am I really?", jag tittade med mina fuktiga ögon mot Liam som bara log mot mig. 

"You are a really nice and sweet person that I am more than happy to get to know better."

"But why? you are a world celebrity who can be with whoever you want? and I hardly knew who you are? I'm also a tough bitch that nobody wants to be with.", jag suckade och vände bort blicken och han gjorde lika. "I have also been through so much, so much that I can even believe it myself, but during those two years."

"I don't care if you have a difficult past, or if you barely knew who I was. You take me as I am and it's something with you that I just fell for it. And you're not a bitch, not now. I know you are not really that sort of person either, you just wanted to make it harder for yourself.", han log under hela meningen och jag kände hur ett leende även spred sig över mina läppar. "And you're really cute when you smile.", fortsatte han och jag kände hur kinderna hettade till. 

---

Vad tror ni kommer hända med Liam och Janina? och allt de andra? ;) Nästa kommer ikväll så håll er uppdaterade! Kramisar.

 

Solen låg fortfarande på himlen och jag tittade nu upp på Liam. Jag var yr och kände mig smutsig och äcklig, men ändå tittade jag in i hans ljusa bruna ögon och fick fram ett halvt leende. 

"I'm sorry you have to see me like this.", sa jag lite försiktigt och vände bort blicken mot något helt annat. Jag hörde då hur han skrattade till och gick lite närmare mig. 

"It's okay. Let me help you into the house.", han räckte fram sin hand och höjde på ena ögonbrynet. 

"I can't. My dad want to kill me. He must not see me like this.", suckade jag och tittade mot hans händer. "I don't know what it is with me. But I never wanted to come here and now father take all my crap that I lag behind me."

"I know I should not ask, but why are you so angry at him?", jag tittade tveksamt upp mot honom och jag såg hur allvarlig han blev. Åh nej, vad är det med mig? sen när blev jag en sån här känslig typ?

"He is just dumb. That's all.", fnös jag till och jag såg hur han rynkade på pannan. 

"I know there's a reason, but I understand that you do not want to tell. It's okay.", log han lite brett och började gå in mot gården. Han vände sig sedan om och tittade mot mig. 

"Come on, you can't stand there all night, we go into.", han började osäkert gå mot mig igen och tog tag i min hand men fort ryckte jag bort den. Jag mötte han med blicken och han såg förvånad ut. Som om han inte var van vid att någon gjort så tidigare. 

"I can walk by myself, but thanks.", sa jag lite tyst men han verkade ändå tyda vad jag sa och tillammans gick vi in mot de stora vita huset. 

 

Det kändes tydligt att hon var osäker i situationen vi hamnade i och jag gjorde så gott jag kunde för att hjälpa henne, men hon såg ut att vara van vid att sköta sig själv så jag brydde mig inte så mycket om det. Hennes långa bruna ruffsiga hår, sminket som var utsprett över hela ansiktet och ögonen som glänste i solljuset, det var verkligen något med henne som jag föll för. Trots sin slitna look, sin obehagliga rök och alkoholstank så såg hon ändå så fin ut, jag kunde nästan aldrig släppa blicken ifrån henne. 

"Should you or I go first?", frågade jag innan vi öppnade ytterdörren. 

"Can we not say that I have any of you all the time?", suckade hon och jag log lite mot henne samtidigt som jag granskade henne från topp till tå. 

"I don't think there is anyone good idea. Andy is with me right now and your dad might think I have abused you or something."

"Oh, I look so awful.", hon tittade ner mot hennes kläder och sedan på mig igen. 

"No, you look nice.", sa jag med en ärlig stämma och jag såg hur hon reagerade fort. "I mean..-"

"Thanks. You too.", log hon mot mig samtidigt som hon tog handen på handtaget och öppnade dörren. Vi möttes av en orolig och arg pappa som tittade misstänktsamt på mig. 

"So no, I met Janina on the way here, I'll just get my bag.", log jag osäkert mot honom och sprang upp till Andys rum medans Janina stod kvar. 

Jag hörde skrik från nedervåningen och jag sprang fort ner för att se om allt var okej, men när jag kom ner så var det bara Jack i hallen som stod med händerna för ansiktet, han såg riktigt trött ut. 

"She went out again.", jag stod kvar och fruktade honom ett tag och sedan fortsatte han. "I just do not know what I'm going to do with her, I've ruined everything, all her life.", jag gick emot han och la armen på hans axel och han tittade upp med sorgsna ögon mot mig.

"Give her a chance. She is changing, I'm almost sure.", sa jag osäkert och han log lite smått.

"You're a good guy Liam, can you please follow her and maybe get her home again?"

"Of course.", sa jag och med det var jag utanför dörren och jag tittade mig omkring för att se om jag såg henne. Jag sprang ut mot vägen och jag hann bara gå en kort bit då jag såg henne sitta på en parkbänk bara några meter ifrån mig. Sakta gick jag dit och trots att det var mitt i natten så var det ljust ute, men inga människor syntes till. 

"May I sit down?", frågade jag när jag ställt mig framför henne. Hon ryckte på axlarna så jag tog det som ett ja. Vi sa ingenting på en lång stund och plötsligt såg jag hur en tår föll ner från hennes öga men som hon illsket och snabbt drog bort. 

---

Hur ska detta gå? ;) Nästa del kommer lite senare! God morgon på er :) 

Jag höll mig tätt intill Cody när folkmängden ökade och jag såg att det redan var påverkade av någon slags alkohol. Jag tittade upp mot Cody som nu flinade lite. 

"I told you that this was the wrong place for you.", viskade han medan han fortsätte att le mot människorna som kom emot oss. 

"Are you kidding with me? It's fun, come on, now we party!", jag tog hans hand och drog han mot folkmassan. 

"Oh, Cody. New girl?", sa en svarthårig kille med tatueringar överallt. Jag stirrade länge på honom och Cody sa ingenting. Jag antar att han var van med att få höra sånt. 

"Where's the alcohol?", hojtade jag till och tittade nu ut mot alla. Jag märkte direkt att jag fick deras uppmärksamhet och en annan kille kom emot mig. Han räckte fram en kasse och jag grabbade fort tag om den och tog upp en flaska sprit. Perfekt. 

Jag gick mot de dansande människorna och fortsatte att halsa min vodka. Hög musik spelades och jag kände hur yr jag blev, men trots det så fortsatte jag att halsa och det blev allt mer och mer. Plötsligt kände jag hur någon tog tag i min arm och förde mig bortåt. Jag var halvt borta men ändå kunde jag syna vem det var, Cody.

"You have to go home now, this always ends badly and these people are too dangerous. Go home.", viskade han men ändå envisades jag om att få vara kvar. Jag ville absolut inte lämna stället, festen hade ju knappt börjat? 

"Why do you stand there and the dawdling? Come and party!", hördes en killes röst och jag kände hur Cody försökte dra bort mig men plötsligt var jag inne i den dimmiga, högljuda och röriga folkmassan igen, dansande till musiken. För stunden kändes allt så underbart. Inga tankar på Ellinor, pappa, mamma, skolan eller något annat. Nu fanns bara jag, jag och alkoholen. 

"Come with me little girl, let's go to my place and have some fun?", jag tittade yrselt på mannen som stod framför mig på marken och jag kunde inte känna igen honom. Han tog min axel och gick lite åt sidan. 

"Go away from me and leave me alone.", sluddrade jag och försökte dra mig undan men han tog ett hårt grepp om mig. "What do you want?"

"It's obvious that you're not here, then you'd never asked that. What makes such a nice girl like you here anyway? You should be at home with mom and dad and sleep at this time.", skrockade han och pussade mig ömt på munnen. 

"I have to go, sorry.", jag försökte lyfta bort hans kladdiga armar men han vägrade. Jag försökte titta bort och tänka att jag låg hemma i sängen just nu, hemma i Stockholm med Ellinor liggandes bredvid mig. 

"Leave her alone, she's with me.", jag väcktes upp i mina tankar och såg Cody stå där. "and you will remember what we do with people like taking other people's girlfriends, right?"

Jag kände hur han släppte taget om mig och tittade med sina stora gröna ögon mot mig, och sedan på Cody.

"I'm sorry, bro. I didn't know", han släpade sig tillbaka in mot röran och jag stod kvar där han lämnade mig. 

"I told you. Usually I would have let him rape you, but I just could not agree with you.", sa han strängt och allvarligt medan jag stod där och skämdes. 

"I'm really sorry. I mean it. This always happens on booze.", nickade jag skamset mot honom som nu gick emot mig. 

"It's good. Go home now. I hope to see some day.", han drog in mig i en svag och stel kram men ändå lät jag tårarna falla ner mot hans stickade tröja och jag var så otroligt tacksam över att han fanns där just då. Han sa ingenting, utan hans kram blev bara mjukare och mjukare och plötsligt kände jag hans hjärtslag. 

 

Utan att veta vart jag var så gick jag mot vägen. Jag minns knappt någonting, men vägen hem hade jag lagt på minnet från när Cody förklarade. Jag gick med vingliga steg tillbaka och efter en lång stund, som kändes som en evighet, såg jag äntligen första huset. Jag började gå fortare och gjorde allt för att hålla mina tunga ögonlock öppna. 

Efter ännu en lång stund så kände jag igen den det stora vita huset med den stora garageuppfarten. Jag skulle precis gå upp mot gången då jag krockar in i någon och jag tappar balansen. Han hade en blå tjock hoodie med luvan uppdragen över huvudet, jag tittade upp mot honom och jag kände hur alkoholen började försvinna, sakta men säkert. 

"Oh, god. I'm so sorry. Are you okay?", jag tittade upp mot killen som nu dragit ner sin luva och tog min hand för att dra upp mig. Min hjärna ville inte riktigt hjälpa mig att minnas vart jag sett denna kille, men jag kände absolut igen honom. 

"Yeah, I think so.", muttrade jag och drog bort smutset från mina byxor som fastnade när jag ramlade. 

"I just forgot my bag here so I'm just going in and download it. But I'll help you out or something?", sa han och försökte möta min blick men min blick var helt inne i backen. Jag lät hjärnan fortsätta att jobba och försöka komma på vem denna kille faktiskt var.  Men sen kom minnet tillbaka, jag tittade hastigt på honom en sista gång för att försäkra mig om att det var han, och det var det, Liam.  

Vi satt länge runt poolen och pratade, aldrig hade jag skrattat så mycket som jag gjorde med dessa killar. 

"Tell us something about yourself." , sa Zayn efter ett tag. Jag kände hur mitt leende försvann och jag började plötsligt skruva lite på mig. 

"Uhm.. I hate to talk about myself.", stammade jag fram och vände bort blicken. 

"Oh, sorry. But how old are you and what's your last name, then?", det var nu Niall som pratade men jag vägrade att möta deras blickar. Liam och Andy satt mest tysta medans Harry, Niall, Louis och Zayn var lite mer pratglada. 

"I'm 18 years old, My birthday is early in the year, in February.", jag log lite svagt mot killarna som satt och stirrade noga på mig. "The last name is my name as my dad, Walker."

"Mhm, very interesting. Shall we go out and do something soon or?", vi alla tittade på Andy som satt uttråkad på en solstol bredvid poolen. "It's getting a little cold, we'll go in and change clothes and stuff?"

"Yeah, Andy has right. It's getting cold.", fyllde Harry i och reste sig upp från de nu lagomt varma vattnet. 

"But Janina maybe want to follow us?", förvånat tittade jag upp mot Liam som satt i solstolen och som inte alls hade sagt så mycket under tiden vi vart ute. Ville han verkligen de? Jag log svagt åt honom och för första gången på riktigt länge kände jag hur mina kinder hettade till. 

"Ehm.. I..", började jag och till min räddning hörde jag hur pappa ropade på mig. Jag log mot killarna som tittade frågande på mig och gick sedan in till honom som satt vid köksbordet. 

"What?", suckade jag samtidigt som jag la armarna i kors. Han höll upp en tidning och jag såg hur hela han lyste upp. 

"I know it's not going so well for you in school now, but I still think you should take this summer job.", han gav mig tidningen så att jag kunde läsa den lilla annonsen i tidningen. Jag gav han en illsken blick och kastade tidningen hårt på bordet så den hamnade precis bredvid pappa. 

"I come here and live here one summer and you already want me to get a job?", argt stirrade jag in i hans ögon och förväntade mig nu ett bra svar. 

"I just think it can be right good for you to earn your own money and actually have something meaningful to do in the daytime instead of partying away all summer.", hans röst lät sträng och allvarlig. "I know you've had it hard in recent years, but everything you need to build up again. You can not just mourn ..-"

"Shut up, you know nothing about me and my feelings. It was not you that was left and it was not me who left the child and family behind me.", skrek jag och utan att han ens hann säga något så var jag uppe på rummet igen. Jävla idiot. 

 

Jag öppnade resväskan som var full av kläder, tog upp de första bästa och drog på mig det. Jag lockade håret och satte på mig kepsen. Redo för fest. Bara ett problem, vart ligger alla fester här i trakterna? Med arga steg gick jag ner för trappan, tog min jeansjacka och öppnade dörren då jag hör Lisas röst bakom mig. 

"And where are you then?, know your dad about where you're going?", jag vände mig hastigt och hånflinade åt henne. 

"To hell with what the dad and you say, you can fuck them all.", hon såg chockad och rädd ut när jag nästan skrek det i hennes ansikte. Visst kände jag hur elak jag var, men det var inget jag fick visa. Mållös stod hon där och jag tog ett stort steg och var sedan ute ur ytterdörren. 

 

Jag gick längs den kalla, öde och tomma gatan utan någon som helst aning om var jag befann mig. Jag hade gått i evigheter och fötterna värkte. Jag fick då se en gammal parkbänk stå helt öde några meter bort, jag gick fort dit och satte mig. 

"Where does such a nice girl like you doing here? should not you be at home now?", jag tittade hastigt bak och såg en kille stå där. Aldrig hade jag sett han förr men han såg väldigt fräsch ut. Han lutade sig mot de trasiga tegelhuset och tog upp en cigarett ur fickan, min blick fastnade direkt mot hans paket och jag kände hur suget till att festa och röka bara ökade och ökade. 

"Can I get one?", frågade jag och såg oskyldigt på honom. Han tittade frågande på mig och tog sedan fram paketet och räckte det till mig. 

"Do you smoke?", jag ryckte på axlarna vid frågan och han satte sig sedan bredvid mig. "Whats your name?"

"Janina. And you?"

"I'm Cody.", skrattade han till och fortsatte att titta ut mot den mörka åkern. "The real reason, Why are you doing here?"

"I can't be home, my dad is a such idiot.", log jag mot honom och jag såg hur hans blick mötte min. 

"My parents passed away when I was five. I live with Grandma now.", han suckade och drog in ett bloss av sin cigarett. "Though you probably should not be here now, there will be lots of people here soon."

"Will the party? fun.", log jag och nickade. 

"Yeah, but they are not nice people, so you should not be here."

"Okey, but please. A little while?", jag sken upp och såg hur han smålog lite bakom de allvarliga ansiktet. 
"Yes, but let nothing happen to you only."

"No risk. But where am I?", jag kollade mig omkring och de enda jag såg var skog, åkrar och mera skog. 

"Uhm, I don't know. But I guess you belong to the big houses, and then just follow the road as you come home then.", jag nickade åt honom och fimpade försiktigt ciggen ner på marken. 

"Are you from here? Have never seen you before.", sa han försiktigt och rättade till kepsen på huvudet. 

"No, I'm from Sweden, My dad living here.", suckade jag och drog handen genom håret. 

"Oh, a Swedish girl? you're talking good English for being Swedish, I must say.", jag log lite när han sa det och jag fnissade till lite. 

"Thanks, Yes, my dad taught me early, because he is here and can not Swedish.", han nickade och vi hörde plötsligt skrik, musik och höga ljud bakom oss. Festen var igång. 

---

Oj, vad kommer att hända nu? hmm ;) Nästa ikväll! kram!

 

"Do you like One Direction?", fortsatte hon och hennes leende var fortfarande lika stort med tindrande ögon.

"Not really, have only heard about them.", jag reste mig upp och var precis påväg att gå när pappa avbröt mig. 

"In this house, we find out our desk.", jag stirrade på honom med en arg blick men förvånat tog jag bort tallriken från bordet, ställde in den i diskmaskinen och utan något ljud ifrån mig så sprang jag upp. 

 

Röster och skratt hördes från Andys rum och de hördes att de hade riktigt kul. Men att höra vad de prata om var omöjligt mellan våra väggar. Jag tog upp mobilen och såg att jag hade tre missade samtal, ett från mamma och två från Ellinor. Utan att tänka mig för så blev det att jag ringde upp Ellinor först, en gammal vana, jag glömde helt bort vårat lilla bråk tidigare. 

"Hey Janina, hur är det? är det kul hos din pappa?", jag hörde hur hennes röst lät glad men plötsligt kom jag ju på det. Jag var ju arg på henne. 

"Vad vill du? Trycka ner mig ännu mer genom att berätta att jag blivit våldtagen på fyllan eller?", jag kände hur rösten blev ynklig och klen. Jag ville vara stark, men när jag hörde Ellinors röst på andra sidan så var det inte lätt. 

"Ja, och ett förlåt får mig att glömma, absolut. Lämna mig ifred, hej då.", sa jag och klicka direkt på Avsluta. Jag ringde istället upp mamma som lät glav över att jag ringde. 

"Hej gumman, hur är det? hur mår de andra?", jag kunde se framför mig hur hon stod och idiotlog för sig själv där hemma nu. 

"Jag vill komma hem, nu. Här vill jag inte va.", jag la mig ner i sängen och försökte få bort de hemska tankarna som rullade i mitt huvud. 

"Jag vet, men jag tror det blir bäst såhär. Pappa är jätteglad över att du är där så jag hoppas att du ändrar din attityd lite."

"Hah, nej. Aldrig, han ska få ångra att han ville ha hit mig i sommar.", fnös jag till drog till med ett hånflin samtidigt som jag hörde mamma sucka på andra sidan.

"Gör inget dumt nu, du vet vad jag har sagt."

"Hej då mamma, vi hörs.", sa jag och la på även detta samtal. Jag hörde hur det burrade till precis när jag låst telefonen, jag låg kvar i sängen och kollade fort vem det var, Angelica stod det på displayen och jag lyste upp lite. Min kusin som bor flera mil ifrån mig. Men som ändå är mig så nära eftersom hon är lika gammal som mig.

"Hörde om sommaren, trist. Men jag hoppas att du har det kul hos din pappa iallafall, saknar dig hur mycket som helst din galning. Ring om det är något, puss /A" , jag klickade fort upp det och svarade direkt, jag kunde inte låta bli att fråga henne om hon visste vilka One Direction var. Det dröjde bara några minuter sedan fick jag svar. 

"Ja, de är riktigt snygga iallafall. Och jag gillar musiken de gör, men jag har hört att de ofta leker med tjejers hjärtan och är rätt kaxiga när man träffar dom ensam. Fast vad vet jag? det kan vara ett rykte. Men nu ska jag och Pontus ut och gå, du kan ju söka på deras namn på internet så kommer de fram många sökningar, love you" , jag suckade och la ifrån mig mobilen. Pontus, killen som tog min kusin ifrån mig. Usch vad jag hatar kärlek. 

 

Jag satte på min MacBook och gjorde som Angelica sa, jag behövde bara skriva in "O" så kom de redan tusentals sökresultat och jag klickade in på den första bilden som kom fram. Wow, de var verkligen fina. Jag tittade noggrant på killarna och insåg att det faktiskt var de fyra killarna som stod i dörröppningen tidigare idag, och den andra satt inne vid Andy, jag kom ihåg hans namn så väl, Liam. Jag tittade lite extra noga på honom som log där med sin gråa t-shit och bruna hår. Jag tittade på klockan, 19.30 stod det och jag såg hur solen fortfarande lyste upp den klarblåa himlen. 

Jag satte upp håret i en liten boll och satte på mig bikini, sedan gick jag ner mot polen och satte mig vid kanten. Jag tittade mig omkring för att se om någon var i närheten men så var det inte, jag var helt ensam, skönt. Var min första tanke, men bara minuterna efter så hördes hårda och mörka röster från huset som bara kom närmare och närmare. Jag tittade ner i mobilen och låtsades som ingenting då sex glada killar sprang ut. 

"Hey you! Glad you too are here, then you can of course swim with us.", log en utav de brunhåriga killarna och sträckte ut sin hand mot mig. "We never introduced ourselves to each other. I'm Louis.", jag tittade snopet på killen som tydligen hette Louis, jag tog taget om hans hand och skakade den lite löst. 

"I'm Janina.", sa jag samtidigt som blicken fördes över till de andra killarna. 

"Yes, and this is Liam, Niall, Zayn and Harry.", fortsatte Andy och pekade på var och en när han presenterade dem. Jag nickade åt dem och tittade sedan ner mot telefonen igen. 

"Do you like to swim? it is cold in the water?", sa den blonda killen som Andy även presenterat som Niall. Jag skakade på huvudet och tittade mot honom,

"I did when I was little, now I hate it. Yes, they are quite cold in the water", svarade jag med en allvarlig ton och spännde munnen lite. Han ryckte på axlarna och ställde sig bredvid de andra igen. De var ju som Angelica sa, de var riktigt snygga. Men jag ska inte låta mig luras, de är världskända och får allt de vill ha, mitt hjärta ska iallafall aldrig få bli krossat igen på grund av en kille, aldrig. Men en sak har jag ännu inte märkt, de var ju inte ens lite kaxiga? tvärtom, de var ju mest flörtiga. Jag log av tanken vilket Andy direkt reagerade på.

"Hey, what are you smiling at?", sa han lite förvånat och jag skulle precis svara då Louis tog över. 

"She looked after you in just shorts, it's not a pretty sight directly. Of course you have to laugh a little.", skrattade han och vände blicken mot mig. De andra skrattade med och jag kände även hur mitt leende ökades.

---

Del 5! Vad tycks? ;) haha. 

 

Fick även någon kommentar tidigare om att jag skrivit lika som någon annan och att jag tydligen snott personen i frågas text. Nej, det har jag inte, Allt jag skriver kommer jag på själv och ibland kan en kompis hjälpa mig, men jag snor verkligen inte från andra. Du som kommenterade (som självklart var anonym), kommentera gärna bloggens namn så ska jag kika in och kolla vad du menar! För jag har absolut inte tagit från någon annan. Kram på er alla! :)

Bilden föreställde mig och pappa. Jag kan inte vara mer än några månader, jag såg så lycklig ut. Tänk att för bara två år sedan var livet helt perfekt. Jag hade en mamma och en pappa som brydde sig om mig, vi var en riktig familj. Jag var duktig i skolan och mina största problem i livet var vilka byxor jag skulle ha på mig den dagen, eller vilken frisyr jag skulle ha. Nu däremot, nu är allt annorlunda. Jag tittade en extra gång på bilden och mina tårar förvandlades plötsligt till illska, hat och besvikelse. Jag slängde iväg kortet ut på golvet och utan att jag visste det själv så stod mamma i dörröpningen och tittade beundrat på mig. Den där glimten i hennes ögon hade jag inte sett någon gång under dessa två åren vi bott själv, jag ville, men jag kunde bara inte vara arg på henne just nu. Något inom mig sa att det var en dålig idé. Jag tittade hastigt upp mot henne men vände blicken fort ner på den lilla kartongen där alla breven, korten, sakerna och minnerna fanns. 

"Jag trodde aldrig du skulle göra det.", sa hon tillslut och satte sig bredvid mig på golvet. Jag fnös till och ryckte på axlarna. "Jag hörde bråket mellan dig och Ellinor förresten." 

"Jag bryr mig inte, hon har sin Lucas och jag har ingen. Hon är duktig i skolan, jag är värdelös. Vi är helt två olika personer, vänskap varar inte för alltid, det är..-", jag svalde hårt och jag såg hur mamma oroligt tittade på mig. "vänskap är inte föralltid, det är bara att inse det. Man växer ifrån varandra.", det tog hårt på mig när sa det och när jag insåg att det jag sa faktiskt var det klokaste jag sagt på länge ryste jag till. 

"Du och Ellinor har en speciell vänskap, ni har känt varann i alla tiders och ni ställer alltid upp för varandra. Du är  bara 18 år, du hinner hitta kärleken, låt den komma som den kommer och i skolan så vet jag att du kan, du vill bara göra livet surare för dig själv. Du är precis lika duktig som Ellinor och det vet du. "

"Jag hatar kärlek, jag tror inte på någon jävla kärlek längre. Den gör så att man glömmer bort sina vänner och lämnar de man har bakom sig.", muttrade jag till och höjde rösten lite extra när jag sa lämnar de man har bakom sig och det var självklart menat till pappa. 

Mamma satt lugnt bredvid mig med blicken ner i lådan men sa ingenting. 

"Vad är det? vad tittar du på?"

"Får jag..?" , hon tittade mot mig och sedan mot breven som låg i en klump i lådan. Jag hade aldrig öppnat dem och jag hade bara slängt i dem i lådan när jag sett att det var ifrån honom. Jag nickade som svar och lutade huvudet mot sängen. 

"Ska jag läsa högt?", frågade hon och jag tvekade ett långt tag innan jag svarade. 
"Gör som du vill, jag hatar han ändå.", sa jag och försökte dölja på bästa sätt hur jag egentligen kände. En stor saknad och sorg. Hon öppnade det första brevet och läste högt och ordagrant vad det stod. 

Tystnaden som uppstod mellan mig och mamma efter att hon läste ett utav breven var långvarig och pinsam. Jag fick inte fram ord och egentligen ville jag bara ut, ut till Isak och killarna och glömma allting för en stund, det var ju i och för sig inga problem egentligen, men något sa mig att jag skulle låta bli. 

"Du får lova mig att inte hitta på något dumt i England nu, okej? Jag vet att du många gånger lovat det, men denna gång är allvarlig. I London kan de hända så otroligt mycket värre saker och speciellt när du inte vet någonting om det.", jag såg allvaret i mammas ögon och jag drog en djup suck men nickade åt henne.

"Vet du vad?", jag tittade på mamma som log lite smått. "Kan vi inte ha en liten tjejkväll ikväll, med massa filmer och bara du och jag?", jag log mot henne och det kändes som en stor lättnad att äntligen se hennes leende igen, det var så längesen. 

*EN VECKA SENARE*

"Har du packat allting? Pappa väntar på flygplatsen när du kommer fram. Ring om det är något. Vi hörs min stora tjej, sköt om dig och du vet att jag älskar dig", sa mamma innan hon lämnade mig ensam på flygplatsen. Jag rullade med ögonen och gick fort ifrån henne, även om det kändes jobbigt att lämna henne nu så förstod jag att det både var bäst för henne och mig själv. Även om sommaren kommer bli ett helvete för både pappa och mig, men han har själv valt att ta emot mig, då får han ta risken. Jag gick mot tullen med resväskan i ena handen och mobilen i andra, det ska bli intressant att se hur festerna är i London och hur länge pappa kommer att orka med mig. 

 

---

 

Yes, del 2 här nu då! Killarna kommer in i så fort som möjligt, förmodligen i nästa! Hur tror ni det kommer gå mellan Janina och hennes pappa? och pappans nya familj? KOMMENTERA! 

Det blev nå fel när jag skrev så enter hoppade ett helt steg när jag skulle ner, men gjorde så gått de gick och de blev inte så hemskt iallafall! Nästa kommer imorgon :) 

---

Solen sken in genom mitt fönster och jag vaknade mer lycklig än någonsin. Dock utan Harry vid min sida som var tvungen att sova på hotellet denna natten, men vad gjorde det när jag hade Eric? Jag sneglade åt hans håll och såg att han fortfarande låg och sov. För att slippa väcka honom så tog jag upp mobilen och tittade igenom lite mail och grejer. Plötsligt så såg jag hur ett SMS ploppade upp och jag klickade motvilligt upp det, det var en bild. 

"Do you remember this girl? if you want to see her live, then come to the cemetery now. Alone.", jag blev helt skräckslagen när jag fick se den lilla tjejen på bilden. Jag kände igen henne så väl, det var Kim. De blåa stora ögonen och det blonda vackra håret, den fina lilla oskyldiga flickan. Hur kunde någon ha mage till att ens göra så här? Med ett ryck hoppade jag upp från sängen, satte på mig en stickad tröja och ett par korta shorts sedan gick jag ut. Jag lät Eric fortsätta att sova och oroade honom inte i onödan. 

 

Jag gick med långa och tunga steg mot den enda kyrkogården jag visste om och den var alldeles i närheten. Med rädsla klev jag in genom den stora svarta porten och mycket riktigt, innanför den stod det två igenkända tjejer med Kim i varsin hand. Jag kände mig riktigt rädd när jag såg kniven Nicole höll i handen och hade den riktad mot Kims hals. 

"How can you, Nicole? against your own sister?", fick jag ur mig och gick sakta emot dem. Men de backade. Jag såg hur Kim hade gråtit och tårarna var inte långt borta nu heller. Jag tittade allvarligt in i Nicoles ögon och jag det enda jag såg i hennes ansikte var ett enda stort flin. 

"Huh, I may well kill her. She is the one who always gets the attention of the family and they always forget me.", skrockade hon till och det var då jag insåg vad allt handlade om, svartsjuka. 

"Let her go, she has not done anything.", sa jag men jag kände hur min röst lät spräcklig. De båda hånflinade mot mig och tillslut öppnade Stephanie munnen. 

"Yeah, we can let her go, But only if we get you.", förskräckt tittade jag på dem och jag såg hur de riktat kniven mot mig istället. Jag var livrädd men jag kunde bara inte låta dem ta Kims liv istället för mitt, jag nickade åt dem och de släppte fort taget om Kim och gick emot mig istället. De tog ett hårt tag om mina armar medans Kim stod kvar på samma plats som de lämnade henne på. 

"Kim, What are you doing? Go away! You should not have to see this."

"I can't let you go. I don't want you to die.", hennes ljusa röst skar rakt in i hjärtat och jag kunde se hur hennes blåa ögon vattnades med tårar.

"I'll not die either.", sa jag med gråten i halsen och insåg att detta nog skulle bli slutet för mig. Men jag ville inte låta Kim veta om det. "Please, go home. You can't stay here. Go now.", bad jag och förtvivlat lämnade hon platsen och försvann ut vid Hollywoods stora gator, ensam. 

"What will you do with me?", jag tittade upp mot Nicole och Stephanie som båda bara stod där med flinet upp till ögonen. De såg så stolta ut. 

"You my friend, you'll learn what keeping quiet is. Promised not you never talk about everything that happened? you didn't?", de grabbade tag om min handled hårdare och riktade kniven rakt mot min mage. "Sorry, you wanted it like this.". Jag kände knivhugget rakt i magen och allt blev till en början suddigt, sedan svart. 

 

Jag vaknade och såg på klockan, halv tolv. Jag satte mig upp och insåg att Agnes inte låg i sängen bredvid mig. Vart var hon nu då? Jag gick upp och letade efter någon lapp som skulle säga vart hon var, men ingen lapp så långt ögat kunde nå. Jag kände hur oroligheten bubblad upp inom mig och jag bestämmde mig tillslut för att ringa Harry och se om hon var med han. Det gick några signaler innan han svarade men han lät riktigt glad när han svarade. 

"Hey, is Agnes with you?", frågade jag utan att säga att det var jag. Men det förstod han direkt och jag kände hur hans stora leende försvann bakom luren, även om jag inte kunde se honom. 

"No, she's not. Have you tried to call her? Don't do anything, I will as soon as I can." , utan att jag hann svara så lade han på.

Jag testade förtvivlat att ringa hennes telefon men efter några signaler insåg jag att den låg hemma. Utan att tveka så tog jag upp den och klickade fort in på meddelanden. Jag fick se hennes senaste SMS och tog handen för pannan. Nu var det bråttom. Jag skynade mig ut i hallen för att sätta på mig skorna och sprang de fortaste jag kunde ner. När jag precis kom ut ur porten så såg jag Harry gå ut ur taxin men jag puttade fort in han igen. 

"In the taxi again, it's a rush. This applies Agnes life.", jag såg på Harry hur rädd han blev men jag kunde inte bry mig i det just nu. "Take us to the cemetery.", sa jag till chaffören som tittade frågande på mig. 

"Which of them?", muttrade han bara och höjde på ögonbrynen. Det hade jag inte ens tänkt på och det stod inte i SMSet heller. Jag suckade djupt och kände hur en tår föll ner. 

"Head to the nearest one.", sa Harry lugnt och chaffören hann bara köra några kvarter då vi fann polisbilar och ambulanser utanför det som förmodligen var en kyrkogård. Jag sprang ut men hann inte så långt då jag fick se att de spärrat av runt hela vägen. Jag frågade den närmaste polisen vad som stod på och mannen såg allvarlig ut. 

"One girl has been severely stabbed here. More we can not say.", han suckade och fortsatte att skriva i sitt lilla block. Han såg hur mina tårar rann och vände blicken ner mot mig. "Do you know the girl?"

"Yes, I think it's my sister. I have hers phone, look.", han tittade på smset och log. I detta ögonblick ville jag bara slå in hans framtänder så de lossnade, men jag behärskade mig någorlunda bra. "What are you smiling at? have you no heart?"

"I smile because we had fixed the two girls in the act. We got to see a little girl running along the streets so we stopped and asked what was going on, then she showed us.". 

"Will she survive?", Harry kom från ingenstans samtidigt som hans ögon var lika röda som mina. 

"We assume that, but she's hard knife damaged. If we had been five minutes later, it had every late.", nickade han åt oss och återgick till sina papper. 

"Come on, I transfer to the hospital.", häpet tittade vi bort mot den skrikande taxichaffören, vi gick mot honom och sagt som gjort, vi var plötsligt vid Hollywoods sjukhus och som tur var så slapp vi vänta i något läskigt rum denna gång. Vi blev förd till ett rum och bredvid henne satt en liten flicka. 

"She'll be fine.", sa hon när vi kom rusande in och på något sätt så kände jag igen henne. 

 

Jag vaknade med ett otroligt magont och jag kunde inte minnas något alls. Det enda jag såg var att Harry låg bredvid mig i en sjukhussäng. Han höll ett kraftigt tag om mig och han öppnade ögonen när han fick se att jag vaknat. 

"Oh, Agnes. You have no idea how worried we all have been.", sa han med tårarna fallande ner från hans kinder. "Your family is here, they have been sitting here for hours. But they determined themselves to go home to your apartment to get to sleep. But they come back."

"What happened?", viskade jag med en svag röst och det gjorde ont i hela kroppen. Harry log mot mig och pussade mig mjukt på munnen. 

"Nicole and Stephanie are anyway fixed now.", han lät lättad och jag kom äntligen på vad som hände. Det var så skrämmande, jag ville bara glömma allt.  "Don't worry, I'm here now. Forever and ever, it's you and me.", våra läppar möttes ännu en gång och han höll hårt om mig, även om det gjorde ont så kändes det ändå bra att bli omfamnad av Harry igen. 

---

49! Nästa del - del 50, blir sista delen och det blir mer som en Epilog , hur deras liv ser ut ett år framåt! :) 

Den kommer lite senare ikväll, så håll utkik! Kram. 

 

 

2. Ska jag fortsätta ha dialogerna på ENGELSKA? (Personligen tycker jag det är bäst att läsa dem på engelska, man lever sig in mycket bättre då. Men vad tycker ni?)

Jag gick i den långa igenkända vita gången påväg in till Harry. Med Eric bakom mig så kändes det okej, men samtidigt så var jag nervös. Vad skulle hända nu? 
"I'll leave you now. Harry is in there, I'm going in here this is the other boys.", log han och gick in genom en av dörrarna. Jag tvekade ett tag men tillslut gick jag in genom dörren mitt emot och när jag kom in så fick jag se Harry sitta på golvet och äta.

"Harry?", sa jag med en osäker röst och han tittade hastigt på mig och reste sig upp. 

"Hey."

"I'm so sorry for everything, I..-", började jag men han avbröt mig snabbt genom att ta sitt pekfinger för min mun.

"I know everything, You don't need to say sorry. ", jag log lite svagt och tittade in i hans gröna vackra ögon. "But you have to go to the police."

"I can't. I have no evidence that they have told me. The only thing I have is the messages.", jag kände både en glad och lättad känsla att äntligen få stå här med Harry igen, att få se honom. 

"It does not matter. You've got how many witnesses at any time if it would be so."

"Yes, I know. But I do not know if I dare.", jag ryckte på axlarna och mötte honom med blicken. "You are all I need to feel good."
"You can not imagine how awful I've felt this week. I love you the most and you are the best girl in the world, please. Never do this again.", han tog sina armar runt om mig och la huvudet vid min nacke och jag kunde känna hur hans tårar sakta föll ner. 

"I promise. I love you, more than everything.", log jag och tog händerna vid hans kind och våra läppar möttes, hans mot mina. Perfekt. 

 

Efter en lång stund av prat så bestämmde vi oss för att gå in till killarna igen. De kom fram och gav mig en varsin kram och jag satte mig mellan dem i soffan. 

"Is this you?", jag tittade mot Liam som höll fram sin telefon och visade en bild. Det var en blond tjej med långt fint hår med tandställning och en mullig kropp. 

"Yes, when I was little. Why and how?", suckade jag och skönk ihop till en pöl i soffan. 

"It's out on Twitter.", sa han lugnt och jag reagerade på det han just sa. "I'll look who put out the.", sa han när han såg mitt ansiktsuttryck och fortsatte direkt. "She has spent the named @mashedpotatoes."

Jag tittade nu på Eric som satt helt stel i sin fotölj. 

"It's Stephanie. What does it say?", han såg orolig ut men samtidigt arg. Vi alla tittade mot Liam som läste ordagrant vad som stod i tweeten. "You took my husband from me, you put my best friend in jail and took her guy. This is the least I can do.". 

Tweeten skrämde mig lite och bilden var redan ute på flera andra sidor. Jag tittade mot de andra som såg lika skrämda ut. 

Eric suckade tungt och tittade mot oss. 

"Do you know how Stephanie and Nicole met?", vi alla skakade på våra huvuden och satt helt tysta så han kunde fortsätta. "They met in prison. Nicole has always had difficulty checked himself and his temper so she's been close several times attempted murder. Stephanie stole things from the store.", han såg lättad ut över att ha det sagt men samtidigt så hörde jag hur det tog på hans krafter att berätta det. Zayn och Louis satt och gapade medans Niall, Harry och Liam tittade på honom som om de var en självklarhet. 

"I always hated Nicole, so it was not news, I knew something was wrong with her.", sa Niall och såg allvarlig ut. Han skulle precis fortsätta då Liam avbröt honom. 

"Do you know what this means, Agnes?", jag skakade förvirrat på huvudet och tittade frågande på Liam. "Their name is listed in their directory and then it's easier to get them into position."

"Liam is right. Don't hesitate to register, just do it." , log Louis och jag tittade först mot Eric som nickade instämmande och sedan på Harry som bara kollade på mig. 

"But what about your fans now? they will hate me as soon as I step outside the door after this picture and what she wrote. She gets me the look like a fool.", sa jag och tittade ner mot golvet. 

"It's just a rumor, babe. You were as beautiful as little as you are beautiful now.", log Harry och höll om mig. 

"Yeah, our real fans will accept you, while others will not. But that's the way it is, you can't love everyone.", jag tittade mot Zayn och mimade ett tack åt honom. Då Eric harklade sig lite vid fotöljen. 

"Only one problem, I've already reported them both.", sa han och jag tittade med stora ögon på honom.

"But what?, Eric. You promised to never tell anyone.", sa jag och jag såg hur han skämdes. 

"I just could not help myself, no one may hurt you. But I don't think they are fixed yet. It is you who have to call."

"It was good that you also rang when they have received a complaint and Agnes also call then they will definitely take them back into place.", sa Niall och såg riktigt glad ut. Jag suckade men kunde inte låta bli att le åt dom.

"Yes, i'll do it tomorrow. But I need your help."

"Always! We're a family." , log Louis och tittade mot Eric som också log men sa sedan något som gjorde mig riktigt rörd. 

"I'm so proud of you, Agnes. I'm glad that you just became my sister." 

---

Kanske en långtråkig del, men sånna lär det finnas oxå! ;) Kör till del 50, så det blir alltså två delar till och de kommer senare idag. Redan imorgon kommer del ett på den nya novellen. Vad tycker ni om det? Jag kommer även lägga ut ett inlägg där ni får tycka till angående nästa novell, det kommer här under dagen det också! kram.