---

---

Ikväll är det våran femte dejt vi tillbringar tillsammans och jag är faktiskt väldigt spänd. Vi har ju redan gjort alla detta typiska saker som att gå på bio, äta gott och sedan säga hej då vid dörren. Vi har även gått på nöjesparker och haft någon mysig hemmakväll. Nu ikväll däremot har han sagt att det inte alls ska bli något sådant. Enligt Niall hade kvällen spännande och äventyrliga möjligheter, något jag ser fram emot väldigt mycket. 

Vi har alltid så kul ihop, redan första gången vi sågs genom gemensamma vänner så klickade vi direkt. Det tog dock några månader innan Niall tog steget och frågade om jag ville gå ut med han, självklart kunde jag inte motstå ett nej, speciellt inte när hans blåa vackra ögon tindrade emot mig. 

Allt kändes och känns fortfarande så himla fantastiskt, jag trivs så oerhört bra i Nialls närhet så att jag går upp i varv varje gång jag ser honom. 

Frustrerat tittar jag på klockan, alltid blir jag så nervös inför dejterna med honom. Men väl när vi ses är jag hur avslappnad som helst, något som bara gör mig så otroligt glad. Jag känner verkligen att jag kan vara mig själv med den galna, blonda killen ifrån Mullingar. 

 

"Hey babe!", samma glada Niall steg in genom min ytterdörr med lika glatt leende som vanligt. Jag ger honom en hård välkomnande kram och i samma veva känner jag hur han pussar på mitt hår. "You ready for tonight?"

Om jag är! vill jag bara skrika rakt ut, dock hejdar jag mig och tar istället Nialls hand. 

"Yes, We should have fun, yeah?", frågar jag med ett litet busigt leende. Niall skrattar till och lutar sitt huvud närmare mitt när vi går ut från dörren, ner för de två trapporna och ut mot Nialls svarta bil som fint står parkerad bredvid trotoaren, lite på sidan av vägen. "What shall we do?", Niall öppnar bildörren till mig och jag stiger in. Strax därefter stänger han dörren och springer till sin sida, öppnar dörren till sig själv och sätter sig vid förarsätet. 

"Shall I really tell?", hans leende avslöjar att han åtminstonde ser fram emot detta, men att jag kanske inte är helt övertygad om det. Jag nickar i alla fall och Niall ryckte på axlarna. Det förvånade mig eftersom han under tidigare dejter aldrig viljat berätta vad vi skulle göra, förutom den gången jag erbjudit mig att bara stanna hemma och se på en film, då vi hade väldigt mysigt i alla fall. 

"Alright then. We'll play go-cart. Just for you and me.", Niall skrattar högljutt. Om det är för att han såg min reaktion eller bara för att han är så taggad vet jag inte, kanske är det båda delarna. Chockad blev jag i varje fall, och riktigt kul ska det bli också. 

"Ah! It would be so fun! I look forward to that!", konstaterar jag med ett flin. Det skulle bli kul att få köra något riktigt tävlingsinriktat mot honom då vi aldrig gjort något liknande på tidigare dejter. Faktum är att jag vill ställa honom lite på press, jag vill se vad han går för egentligen. Hittills har han faktiskt visat sig vara allt jag önskat mig, men någonting negativt borde nog ploppa upp snart, tycker man ju. Helt perfekt är ju helt omänskligt, han kan ju bara inte vara det. 

 

"Oh my god.", viskar jag för mig själv när jag äntligen hittat en hjälm som passar. Niall står tryggt bredvid mig, dock är han ju lika exalterad på att vinna som jag är, därför så är han inte till någon direkt hjälp just nu. Ändå så kan jag bara inte låta bli att småsnegla på Niall när hans ansikte är intryckt mot sidorna av hjälmen så hans kinder pressas ihop, det ser faktiskt väldigt roligt ut - men samtidigt gulligt. 

"Well, let's go. Take you a car oneself and look who's feels right, then you just can start driving. You've one hour on you to winning over each other and the path are a bit long so you can drive three laps around the track. The third lap will be the revange, yeah?", mannen som äger stället förklarar tydligt hur vi ska ta oss runt banan och att vi ska hinna med tre varv då banan är väldigt lång. Jag knuffar till Niall åt sidan och han bara ler, vi sätter oss i en varsin go-cart och kör gemensamt till startlinjen. Jag känner hur vinnarskallen i mig bubblar upp och att denna match skulle jag vinna, om jag så skulle behöva använda fusk. Hur de nu skulle gå till. 

Mannen som förklarat för oss höll i en flagga som han genast börjar vifta med, det var först när Niall gasar på som bara den, som jag förstår att de där var tecknet för att spelet var igång. Jag kom i och för sig snabbt ikapp honom och jag var snart även före honom. 

 

"You didn't had to let me win, Nialler.", skrattar jag när hjälmen åkte av. De alla tre matcherna hade varit jämna, anlednigen till att jag sa kommentaren som jag sa är för att jag vet hur han ville vinna detta racet. Han gör en elak min och parkerar den radiosyrda bilen där den stod, jag följer hans exempel och ställer min bil bredvid hans. Det är inte förrän vi kommit in i rummet där vi lämnar av våra hjälmar som Niall tackar mig för en 'god' match, han bjuder även på ett leende samtidigt, även om jag vet hur sur han egentligen är över min sura vinst. Något som kanske var en negativ sak - en dålig förlorare. Men jag är ju faktiskt också det, så egentligen är vi rätt lika på det viset. 

"Do you know what, you blonde girl?", ler Niall och lägger sin arm över min axel och tittar romantiskt ner på mig. Jag fnyser och lägger min ena hand på hans vältränade mage. 

"No, blonde boy, what should I know?", fnittrar jag och lägger huvudet lite på snedden, så den lutar mot Nialls arm.

"I like you anyway, even if you won.", hans ord får mig rörd och känslorna för honom bubblar plötsligt upp ännu mer.

 

Här står vi återigen, med armarna om varandra och bara känner varandras hjärtslag. Det är även första gången jag ska sova över hos Niall. Jag kände när han frågade om jag ville följa med till honom inatt, att jag inte kunde säga nej, inte för tredje gången. Det är spännande men ändå kul på något sätt, jag känner hur känslorna bara ökat ju mer jag varit nära Niall, den känslan jag får är omotstånlig. Jag vill bara ha honom nära mig hela tiden. 

"You know what?", frågar han igen, på det där mystiska sättet igen. Jag skakade på huvudet och tittade upp på honom. "I know that we didn't have know each other for a long time, but the first time I saw you, I knew I fell in love with you, it sounds a bit crazy but..-", jag hann avbryta hans ord. Jag tar min hand för Nialls mun medans jag ler. Mitt huvud skakades och försiktigt tar jag bort min hand och kysser honom mjukt. 

"Not at all, Niall. It was love in the first sight for me too.", förklarar jag och Niall lyser upp, precis som han brukar, bara att denna gång kan jag känna mer lycka, mer kärlek. 

---

Tyckte det var dax för en One Shot idag då inget kapitel kom ut! Hoppas du blev nöjd med denna → Blondie ←

Är inte så duktig men gjorde mitt bästa, hehe! kram!

 

 

 

---

Det var inte förrän nästa dag som jag insåg att det var tomt i sängen - jag låg ensam. Jag tittade mig omkring för att se om jag fortfarande var hemma hos Niall, och jo, dörren vi igår 'gick' igenom var kvar på samma ställe, hans kläder hängde prytt på stolen bredvid skrivbordet medans mina egna kläder låg utspridda på golvet. 

Jag skrattade lite tyst för mig själv när jag tänkte tillbaka på gårdagen, hur underbart det hela hade varit.

Efter att legat och dragit mig i sängen så gick jag upp för att se vad Niall hade för sig, lägenheten var i och för sig väldigt tyst så jag började tvivla på att han ens var hemma. 

Jag slet åt mig en stor hoodie som hängde vid fotändan som jag antog var min fina pojkväns. Så snart som jag kände lukten så var frågan bekräftad, det var helt klart hans tröja då hans parfym fortfarande satt kvar i tröjan. Motvilligt reste jag mig upp ur den alldeles för sköna sängen och trippade ut i den stora lägenheten. Man kände sig väldigt liten och förvirrad när man skulle hitta saker eftersom Nialls lägenhet var i princip lika stor som mitt hus, bara det att ytan var ännu större. Jag hade svårt att tro vad en enda människa egentligen hade för nytta med en sån stor lägenhet som denna, men samtidigt var det väldigt snyggt och skönt på något sätt. 

Jag gick mot köket och fann genast en lapp på köksbordet med ett hjärta på utsidan, försiktigt trippade jag dit och öppnade det lilla brevet fort. Jag behövde bara läsa första meningen innan mitt leende sprack upp. 

 

 

Min fina kille. Detta brev var så otroligt fint att jag nästan fick tårar i ögonen. Jag tittade på den stora klockan som var placerad ovanför mickron och suckade, den var bara tolv ännu. Vad skulle jag göra i fem timmar? kanske skulle jag passa på att åka hem lite, umgås med familjen skulle ju aldrig skada, fast och andra sidan, sen när började jag bry mig om 'familjetid'?

Jag gjorde mig själv en riktig frukost framför Tvn och lindande in mig själv i en filt. Visst hatade jag att vara utan Niall, det kändes helt konstigt, men samtidigt så behövdes det också i ett förhållande. Om man ständigt umgicks ledde det endast till bråk och tjaffs, något jag inte orkade med. 

 

"I'm home.", jag stampade in igenom hallen och tog ur mina hörlurar. Efter en timme av ensamhet i Nialls lägenhet bestämde jag mig för att åka hem ändå, till ett ställe där det åtminstonde fanns människor. Jag klampade av mig skorna och gick vidare in till vardagsrummet där mamma satt med en kopp kaffe. Hon riktade blicken upp till mig men tittade sedan tillbaka på TVn. 

"Good to see you, hun.", mumlade hon medans hon tog en klunk av det rykande kaffet. "Did you have a good time?", hon flinade nu rejält och jag såg hur hon inte heller verkade skämmas över det. Att jag var tillsammans med Niall visste jag att hon gillade, men något inom mig sade att hon fortfarande var orolig för någonting, som om jag fortfarande skulle ligga runt och hålla på som jag tidigare gjort. Det kändes som hon inte riktigt tog vårat förhållande på fullate allvar ibland. Jag lät mina ögonbryn höjas medans jag slog mig ner på den lediga platsen bredvid henne. 

"Yep. I actually had a great time", svarade jag och tittade mot tvn. "Were is everyone?" frågade jag sedan när jag märkte att det även var väldigt tyst i detta huset nu också. Var det inte jag eller Rose som bråkade med våra föräldrar så bråkade de antingen med varandra eller så hade George kommit i någon trotsperiod som gjorde att mamma fick något anfall. Men nu, nu var det helt tyst och inga gräl eller jobbiga skrik hördes varken på övervåningen eller här nere. 

"Rose and Olof is at the store and have another 'dad and daughter' day. George is with your grandma.", svarade mamma enkelt. Jag förstod och valde att inte kommentera de mer. Länge satt vi i tystnad och situationen var rätt stel. Varken jag eller mamma visste antagligen vad vi skulle säga då vi sällan pratade utan att de slutade i bråk. Tillslut öppnade mamma sig och fick ur de hon antagligen viljat ha sagt hela tiden. "I like Niall. He's a such a lovely guy. Aren't you scary about the hate, the officiality and stuff like that?", hon lät orolig. 

"I don't get so much hate as I probably should. But the most of the fans know about that me and Niall were friends before he got famous, I think that's why they accept me more. But yeah, the threat can be very disgusting sometimes.", förklarade jag och reste mig upp. Att prata känslor med mamma var inte min grej och jag ville helst inte fortsätta det med det heller, inte nu. "I'd changes clothers and then go out and run. It's a beautiful day, mom." 

För det var det också, solen verkligen lyste upp Londons gator och om jag inte såg helt fel så visade temperaturen på min Iphone plus grader. Mamma nickade och jag började gå mot mitt rum för att byta om till lite bättre kläder att gå ut att springa i. Nialls hoodie var fortfarande på min överkropp och till det hade jag tagit ett par svarta tights. Ful var det enda ordet som kunde beskriva mig just då. 

Mitt bruna kaluffs satte jag upp i en hård hästsvans mitt på huvudet och jag lät låtarna i mina hörlurar fortsätta gå. Det skulle bli skönt att komma ut i den friska luften och röra sig lite faktiskt. 

 

Samtidigt som jag sprungit hade jag omedvetet tagit en väg som ledde till pappas grav. En klump i magen bildades när jag passerade kyrkogården och jag kunde inte hejda mig för att gå in, säga ett par ord till pappa om hur lycklig jag var, och sedan springa ut igen. 

Några kvarter bort insåg jag att samma kille som förföljt mig enda ifrån hemmet fortfarande var efter mig, jag hade även sett honom stå och tittat på mig när jag sade hej till pappa, jag hade tidigare bara inte insett att han kanske medvetet följde efter mig. Läskigt började det bli i varje fall då jag inte såg ansikte på honom eftersom han höll sig några meter ifrån mig. 

Istället för att fortsätta framåt så vände jag håll för att se om killen skulle reagera och kanske springa därifrån, men när jag tagit några stora kliv så märkte jag att han bara stod där och stirrade på mig. Ju närmare jag kom ju tydligare såg jag vem det var som gömde sig bakom den svarta huvtröjan, Alfredo Silfver. Jag stannade genast upp och hans flin ökades direkt när han insett att jag lagt märke till han. 

"What do you want?", frågade jag de tre meterna jag stod ifrån honom. Han skrockade och lade armarna i fickan. 

"I don't wanna hurt you.", svarade han och ryckte på axlarna. "I just wanna exchange a few words.", rättade han och tog några kliv närmare, konstigt nog backade jag inte. Jag visste att jag var riskabel till att göra självförsvar om han hade tanken att göra mig illa. 

"Just go away, boy.", mumlade jag skarpt och tittade ner mot mina skor. Han hånskrattade ännu än gång och la sin högra hand på min axel, inte alls hårt, det var ett löst grepp faktiskt. 

"You just called me 'boy', huh?", hans flin skrämde mig och oj vad jag bara ville vara i Nialls famn just nu. "Sure, do it. I just thought you'd always be mine and now you're with that Niall boy.", han skrattade och betonade ordet 'kille', efter han sagt Niall. 

"I never was yours and even if I thought I was in love with you, I never was. It's Niall and it has always been him. To be honest, you're an asshole.", spottade jag ur mig och stirrade svartögt in i hans bruna stora ögon som vanligtvis inte brukade skrämma mig, men nu gjorde de faktiskt de. 

"You're mine and you've always been.", han la en hårslinga bakom mitt öra och lutade desperat huvudet närmare mig, i ett försök till att antingen få en kyss. "What?" 

"Go away and leave me alone.", sa jag hårt och puttade iväg honom. Det märktes tydligt att han inte gillat mina ord och min lilla knuff då han greppade ett hårt tag om mina axlar och drog mig till sig, jag såg hur han höjde ena knytnäven och efter det var allting svart, jag hade min chans att fly när jag kunde, men ändå stod jag bara kvar och lät mig själv bli slagen.

---

Tror ni att något mer kommer att hända? kommer Niall att inse att hon är borta i tid och hur ska han reagera när han får reda på vad som händer? Kommer Alfredo bara lämna henne där eller tar han med henne hem? Kommentera så kommer nästa del snart :D 

 

---

---

---

---

 

Det var nu tre veckor sedan sist och saker och ting har hänt. Harry och killarna är mitt uppe i sin världsturné och jag har mitt liv här hemma i London. Alla vet om det, mamma, pappa, vänner och till och med vänners vänner. Alla utom Harry. Jag har under många omständigheter försökt att berätta det för honom med varje gång har vi antingen blivit upptagna eller så har det bara inte kommit det där perfekta ögonblicket till att berätta sanningen helt enkelt. Okej, ska jag vara ärlig så är jag rädd för hans reaktion. Han har ett väldigt jobbigt schema just nu, det är stressigt nog för honom att bry sig om mig, ska han verkligen palla med en till att behöva tänka på? 

Idag är dagen jag i varje fall ska berätta, oavsett vad som kom i vår väg. Eller hur det än blir så kommer han att märka oavsett, magen var inget man kunde dölja längre, som jag lättare hade kunnat täckt under de tidigare gångerna vi träffats. Det gör mig glad att han faktiskt lyckats övertalat Paul att få åka hem i några dagar endast för att fira våran treårs-dag tillsammans, det är verkligen något speciellt för oss båda så jag är så glad över att han fick tillåtelse till det. 

Det har varit jobbiga tre år att handskas med. Elaka fans som till och med sänt mig hotmeddelanden. Men efter att Harry sagt i en intervju att jag gör han lycklig för ungeför ett år sedan så har bara hatet minskat och minskat, vilket jag är väldigt tacksam över. 

Jag har precis fått reda på att Harry sattit sig i bilen påväg hem igen, så jag förbreder mig att han ska vara hemma om ungefär tjugo minuter. Jag har också medvetet tagit på mig ett tajt linne för att se om Harry verkligen ser skillnad eller inte. Bara att tänka på allting gör mig så nervös. Även om jag vet att Harry inte är den personen som sviker en när man behöver honom som mest, så kan jag ändå inte sluta tänka mig det värsta. 

 

"Babe, I'm home!", en trött men ändå glad kommer in genom dörren, slänger sina väskor på golvet och går raka vägen fram till mig som sitter i vardagsrumssoffan. Jag tittar åt hans håll, reser mig upp och halvskuttar in i hans armar. Jag kan inte hjälpa att tårar rinner ner ifrån min kind, men det är en sådan lättnad över att äntligen se honom igen. "Oh no, beautiful. Don't cry, I'm here now.", han strycker sin ena hand över mitt huvud och pussar mig ömt i pannan. 

Jag lugnar ner mig så gott som och tittar in i Harrys gröna ögon. Jag kan bara inte tänka mig att det faktiskt finns en liten Harry inom mig som sparkar i min mage, det är helt overkligt. 

"Oh Harry, finds no words to happy I am to finally see you, smells your odour and just being in your arms again. I've missed you to much", säger jag och lägger huvudet vid Harrys hals och känner ännu mer hur ljuvligt han doftar. Världens finaste kille, tjejfavorit och kanske till & med pappa. 

"I love you, Jenny. Forever and always and you know it.", förklarar han och pussar min hjässa. "No matter what. As I said before, we can do everything together"

"Are you really sure?", frågar jag rakt ut och släpper taget om Harry. Han tittar oroat på mig och lägger sin vänsterhand på min kind. Jag sänker huvudet ner till magen där även hans blick fastnar. Sakta tittar han upp och möter min blick då jag endast nickar. Han tar hjälp av väggen som stöd för att inte ramla och tittar ner mot golvet.

Jag lägger benen på ryggen och springer in mot köket där fotografiet ligger, sedan skyndar jag mig tillbaka till vardagsrummet där Harry nu sitter på golvet. Jag ger honom bilden och ler smått. 

"It's a boy.", säger jag och han tar försiktigt tag i kortet och jag kan se hur tårar faller ner ifrån hans kinder. "I haven't wanna told you over the phone and when we have seen each other it hasn't were any good time to talk about it, you have to focus on the tour and stuff.. But now you had to know.", säger jag och blickar ut genom fönstret när jag fortsätter att prata eftersom Harry varken säger något eller verkar vilja säga något. "I don't know about you, but I can't take away this kid. It's a part of me now and if you're not ready, I'm fine with that."

"Are you ready?", frågar han plötsligt, tittar på mig och reser sig upp. "For having a baby, I mean?"

Jag rycker på axlarna och ser hur Harrys ögon återigen tåras. Jag vet än så länge inte vad han tänker, men som det ser ut nu så verkar Harry absolut inte vara redo.

"To be honest, no.", suckar jag och sätter mig förkrossat i soffan. "But I'm ready to give up my dreams to be a good mom and be there for my kids when they grow up.", Harrys leende ökar medans han släpper ner tårarna från sin kind. 

"Then we're insecure together. I have no idea to how to g höll med. Det var verkligen jobbigt att sova ensam om nätterna när man är van med att vakna upp vid någon, hundratals mil hemifrån och ifrån vänner. Det är ju trots allt för Harry som jag flyttat hit till London. Han lägger sin arm om mig som leder till magen och viskar söta saker i mitt öra. Det finns verkligen ingen finare än Harry. 

"Whatever people will say about this. I'm sure the most will accept us and like the fact that a miniature of mine are running around me.", skrattar Harry och pussar mig i nacken. Jag ler åt tanken att han har rätt, han har alltid rätt. 

"I'm so happy with you, Haz.", säger jag och vänder mig om emot honom. 

"I'm so damn happy with you too, babe. Couldn't be happier with you two beside me everytime.", säger han och våra läppar möts i en perfekt, passionerad kyss. 

---

Varsågod →Jenny←! Denna förtjänar du verkligen och hoppas du blev nöjd! Kramar till er alla :) 

 

---

 

Mina två veckor i Mullingar var över för denna gång och det hade varit väldigt händelserika dagar på hemmaplan. Jag hade såklart inte förväntat mig allt skulle gå så bra och fort, men allt hade bara flutit på. Jag hade varit hemma i ungefär två dagar och dessa dagar hade jag tillbringat med Kimbely. Josh hade dock varit med sin flickvän så honom hade jag inte träffat ännu. Kanske var han till och med lite sur över att jag umgicks med Niall, men han hade ingenting att komma med. Jag var med Niall om jag ville, men skulle vi vara petiga så hade jag inte heller sett Niall på flera dagar då han åkte till London tidigare än mig för att jobba. Som tur var så hade vi kontakt över telefonen och ikväll skulle Niall äntligen komma hem till mig. 

Mamma, George & Olof hade åkt iväg till mormor och morfar över natten medans Rose skulle ha en tjejkväll med sina kompisar hemma hos en utav hennes vänner, därför passade det extra bra att Niall skulle komma just idag. 

Kylan befann sig fortfarande i luften men snön på gatorna var helt borta. Istället kom det regn och bildade då slask och elände, jag hade aldrig tyckt om vintern, men att inte säga att den var mysig var att ta i. Jag älskade att kunna bädda ner mig under en filt framför doftljus och en kopp med varm oboy. Det var dock en sak som bara pappa och jag gjorde så därför hade jag inte viljat göra det under hela tiden - tills idag. 

Att sörja för länge var inte bra, nu hade jag åtminstone orkat tagit tag i situationen och försökt gått vidare. Visst saknade jag min far så det värkte i bröstet, men det blev som en daglig kamp att bekämpa det och de kändes bara bättre och bättre. Det var mycket tack vare Niall som jag ens orkat kämpa också. 

 

Jag ryckte till av att dörrklockan ringde. Jag tittade på min armklocka och blev väldigt chockad över vad som visades på den runda cirkeln. 9pm, redan? hade jag sovit bort halva dagen? 

Eftersom jag inte väntade mig något annat besök än Niall så orkade jag inte fixa mig. Jag lät mig behålla mina mjukisbyxor och Nialls alldeles för stora hoodie på, medans jag med raska steg skyndade mig till ytterdörren några meter ifrån vardagsrummet. Jag tittade mig hastigt i spegeln som hängde på väggen bredvid dörren innan jag försiktigt tröck ner handtaget och möttes utav en glad Niall. Med kinder lika röda som rosor utav kylan och en jacka som såg dyrbar ut lät jag honom komma in. Jag kunde inte låta bli att le, han såg lika fin ut som alltid. 

"Hey love!", utbrast Niall och sträckte ut sina armar. Fort slängde jag mig i hans famn och kände hur hans kalla hud pressades mot min hals och nacke där han begravt sitt huvud. "I've missed you so much, babe. You can't imagine!"

"Actually, yes. I think I can", skämtade jag och flyttade mitt huvud lite bakåt så våra ögon möttes. "No words in this world can explain how much I have missed you, Nialler.", förklarade jag och förde huvudet framåt så våra läppar möttes i en intensiv kyss. 

Efter att vi avslutat kyssen så backade jag några steg då vi båda insåg att dörren fortfarande var öppen, vilket resulterade till att det blev kallt inomhus. Han stängde dörren efter sig, gick in mot huset och granskade hallen noga. 

"It may not be as big as your house, but it works for us, like five people.", informerade jag och såg hur Niall nyfiket beundrade våra tavlor, prylar och småsaker. 

"No, it's a very cozy house actually. I think I can get used to this", flinade han, tog min hand och ledde mig in till vardagsrummet där ljusen var tända och TVn stod på. "It's sick what I've been missing this. Living a normal life with a normal size of the house and stuff.", han skrattade till lite och vände sig mot mig. "Are we home alone the whole night?", han såg alldeles för flirtig ut och jag kände hur kinderna hettades till. Jag fick fram en nickning och Niall bara skrattade. 

"Good.", innan jag visste ordet av det så var hans tröja borta och jag kom på mig själv av att ha tittat på honom. Jag kunde ändå inte förflytta blicken ifrån hans tränade armar och väldigt synliga V-ringar. Hela han var perfekt helt enkelt, till och med utan kläder. Han drog sedan av sig sina jeans och gick mot soffan där han slog sig ner, precis som om han vore hemma. "Oh come on, baby! Cuddle with me.", flinade han, större än någonsin. Jag ruskade på mitt huvud över Nialls söta beteende samtidigt som jag gick emot honom, la mig i hans famn och drog filten över oss. Sedan bara låg vi där, i flera minuter under tystnad. 

 

"I've never felt like this before", sa Niall efter ett tag och jag tittade upp. Att ligga näst intill på honom medans han endast hade sina svarta kalsonger på sig kanske inte var något jag hade förväntat mig till en början, men jag var ändå glad över att han på något sätt vågade vara sig själv framför mig. "I love you so much, Jasminette."

Jag log och lade löst mitt huvud på Nialls bara överkropp medans jag lät två fingrar dra sig över Nialls mage. 

"I love you too, Niall.", kontrade jag men var fort snabb med att fortsätta. "But please, don't call me my whole name. That's so disgusting", ber jag och känner hur Niall fnyser till. 

"Never, that's the most prettiest name a girl ever can get.", påstod han medans hans ena  hand var inlindat i mitt hår och den andra höll ett hårt grepp om min lediga hand. Jag sa ingenting mer om det och tyckte mest att det var en baggis. Om Niall ville säga hela mitt namn så fick han det, men endast han, bara för att det var Niall. 

"Oh I almost forgot!", yttrade Niall medans han fortsatte att leka med mitt hår. "Me and the boys wonder if you want to celebrate the new year with us in two days? We'll go on some party here in London and just enjoy oneself"

Jag tänkte efter ett tag. Kimbely hade faktiskt inte frågat om jag skulle göra något speciellt, hon tog antagligen för givet att jag skulle festa då eftersom jag ofta gjorde det, även på vardagarna tidigare. Och Josh, ja, han skulle väl förmoligen vara med sin flickvän eller något. Att komma med förslaget att umgås med mig och killarna i One Direction till Josh kanske inte skulle glädja honom så värst mycket. Även om han inte gillade tanken att jag umgicks med Niall så visste jag att han innerst inne var glad för min skull och att om jag var lycklig så var han det också. 

"Yes, why not?", sa jag och nickade bekräftat åt Nialls fråga. En sak var i varje fall säker, nu kunde och fick jag verkligen inte kaosa till det. Jag visste ju hur galen jag kunde bli när jag fått i mig för mycket alkohol. 

---

Nu är dem allihopa i London igen. Vad tror ni kommer hända? Kommer Jasmin sköta sig på nyår och kommer Jasmins förflutna att behövas ta upp igen? Nästa kommer när ni kommenterat! Massor med kramar till er!

---

 

Jag brukar ofta få frågor om min statistik och hur många läsare jag har om dagen. Sånna kommentarer väljder jag att varken publicera eller svara på pga att jag inte tycker att det spelar någon jättestor roll. 

I varje fall så har statistiken sjunkit något så sjukt att jag undrar om det är mig och mitt skrivande eller om det är blogg.se som är fel på? 

Det är inte så att jag tävlar om hur många besökare jag har per dag, absolut inte. Men tycker bara det är så tråkigt att den har sjunkit så mycket som över 100 besökare per dag :( 

Where are you? Om jag gör något fel som ni vill förbättra så kommentera gärna det! Det är verkligen jättetråkigt att se att mer än 80% av er har försvunnit :( 

 

Har faktiskt inte sån skrivarlust idag då jag har personliga skäl till det. Jag är också väldigt trött och har sovit borta inatt. Så nästa kommer antagligen imorgon men kommentarerna hade åtminstonde ökat, vilket jag är väldigt glad över. Keep going! :D Kram på er alla som är kvar, verkligen! I do it for you <3

---

Att flytta till London har varit min dröm ända sedan barnsben och jag kan fortfarande inte ta in att det äntligen hänt. Mamma hade ofta sagt "När du slutar gymnasiet och ska gå vidare med pluggandet så flyttar vi gärna med dig till London, men inte innan det."och hon har faktiskt hållt det löftet. Jag och min familj har bosatt oss i en normalstor villa i centrala London. Eftersom vi kom hit bara för några dagar sedan så har jag knappt hunnit tittat på allt jag hade önskat. Vi hade haft det fullt upp med att packa upå våra saker men äntligen är vi klara. 

"Hur känns det nu då älskling?", mamma kommer in till mitt rum med ett leende på läpparna. "Jag trodde aldrig det skulle kännas så här bra att flytta ifrån vårat tidigare hus, allt känns så fritt här, liksom. Ett nytt liv har verkligen börjat.", fortsätter hon och tittar på klockan. "Klockan är fyra, ska vi kanske gå och handla lite i mataffären bara runt hörnet? Jag känner inte för Pizza ikväll igen faktiskt."

Jag skrattar och reser mig upp. "Jag kan göra det jag. Ge mig bara ditt kort så köper jag det som behövs, jag behöver ändå komma ut och se lite saker.", säger jag till mamma som bara nickar - nog glad över att slippa vistas bland människor just nu. 

 

Tio minuter senare står jag nere i hallen, redo för att gå och handla. Conversen var på och lika så mina skönaste svarta byxor. Jag undrade till en början ifall jag verkligen kunde ha på mig det här, men sedan kom jag på att det är ju trots allt bara mataffären jag ska till. 

Med Birdy i lurarna så går jag med raska steg ut för huset, ut på trotoaren och går gatorna neråt. Allt i mitt liv har förändras så mycket på så kort tid. Jag har behövt säga hej då till min allra bästa vän som flyttade till Göteborg i början på sommaren, sökt in till en ny skola som jag kommit in på här i London, gjort slut med min pojkvän och shoppat en hel del. Man kan ju säga att jag helt och hållet har börjat om, lämnat allt skit bakom mig och ser framåt nu. Det här skulle bli så otroligt bra. 

 

"Auch!", jag hör hur någon ropar till och det var inte förrän efteråt som jag lade märkte till att jag faktiskt krockat in i en annan människa, mitt inne på mataffären som inte var stor alls. Jag känner direkt hur kinderna hettar medans jag ser hur killen jag tydligt gått in i, ligger på golvet då han antagligen hade tappat balansen. Jag drar frustrerat håret bakåt och lägger ena handen för munnen. 

"Oh my god! I'm so sorry I didn't saw you!", ursäktar jag mig och killen framför mig ställer sig snabbt upp. Jag kan inte riktigt tyda på hans ansiktsyttryck hur han tar det hela när hans solglasögon satt påklistrat runt hand ögon, men han såg inte glad ut i varje fall, han verkar istället stressad. 

"Can't you see me? I haven't time for this!", konstaterar han och borstar av de lilla lortet som kom på hans byxor, min första tanke om denna kille är bara - bortskämd. Han verkar inte trevlig någonstans. 

"I-I'm really sorry.", svarar jag försiktigt och han tar sina händer för ögonen innan han tar av sig glasögonen. Vi omringas fort av massor med kameror och jag blir helt chockad, vad var det verkligen som höll på att hända?

"Oh no.", hör jag hur killen framför mig suckar tröttsamt. "It was just this as might not happend.", jag fattar fortfarande ingenting om vad killen pratar om men nog har jag sett han tidigare, jag kan bara inte minnas vart någonstans. "Follow me out, I'll protect you from this.", han lät genast mildare och lugnare på rösten, jag är först tveksam på om jag verkligen ska följa med denna främling, men samtidigt så känner jag bara att jag hellre kan följa med honom än att bli förföljd av massor av kameror. De störde mig inte alls så väldigt mycket egentligen, men när småtjejer börjar skrika och människorna bakom kamerorna började fråga konstiga frågor så blev situationen bara ännu mer pinsammare än vad den redan var från början. 

 

Vi sitter i en stor svart bil med tonade rutor och jag tittar storögt på den stora chaffören som körde bilen bort ifrån området, sedan fördes blicken vidare på killen jag tidigare krockat in i och han förstår med en gång att jag behöver en förklaring. Han rynkar pannan och skakar lite på huvudet. 

"Sorry if I was upset lately, I was just afraid of people should see me, but it was wrong of me to go into you. I just had to hurry.", jag förstår i den stunden att det faktiskt inte varit jag som gått in i killen, utan killen som sprungit in i mig så att han ramlat. 

"Uhm.. That's okay, I think.", ler jag lite generat och tittar oförstående mot killen. "Ehm.. Did I know you? Because I think I've seen you before?", frågar jag och det är nu min tur att rynka på pannan. Killen skrattar och ler ett otroligt vackert leende, aldrig har jag sett något så vackert. 

"Well. I'm Liam Payne!", säger han och räcker ut sin hand. Jag känner då direkt igen namnet och känner mig då dummare än någonsin. Självklart var det en utav bandmedlemarna i världens största pojkband, hur kan jag vara så dum?

"I'm Maria.",  fnittrar jag och tar tag i hans stora hand. Det förklarar då genast varför han hade det bråttom, eller varför tjejer började skrika och kameror spred sig runt om oss. 

 

Liam och jag har kommit varandra riktigt nära. Jag har även fått träffat resten utav One Direction gänget och de är faktiskt väldigt trevliga även bakom kamerorna. Hatet och de elaka kommentarerna har jag bearbetat väl, jag har i min familj vid tidig ålder fått lära mig att jag inte ska bry mig om vad andra tycker, det är något jag fört med mig under hela min uppväxt och det är inget undantag att jag inte tänker så nu heller. Liam är min vän, min bästa vän till och med, och inga fans i världen kan skilja oss åt. 

Idag kommer även killarna hem ifrån deras turné och jag ska om bara några minuter träffa Liam. Han ska komma hem till mig och vi ska ha några av våra traditionella filmkvällar, dock utan killarna och deras flickvänner denna gång. Ikväll var det bara Liam och jag vilket går bra det också. 

Det var även min tur att välja film idag, eftersom skräck och criminal aldrig varit något för mig så får det helt enkelt bli något annat idag, nämnligen Mean Girls 2. Jag må ha sett den tusentals gånger, men jag älskar den varje gång. Det ska bli kul att se vad Liam säger om den. 

 

"Actually, I haven't seen it before.", skrattar han när jag visar honom fodralet. Han slår sig ner i sängen och lägger täcket över sig medans jag sätter igång filmen. "I have one thing to tell you, Maria.", säger Liam efter en stund och jag tittar frågande på honom. Det glädjer mig att han vill dela med sig om någon nyhet, men var han verkligen tvungen att göra det mitt i våran filmkväll? jag hoppas det inte är något som kan förstöra kvällen, som om att han påminner mig om att han åker bort om bara fyra dagar igen. "I've thought alot when I've been away from you.", börjar Liam och jag vänder mig om för att istället lyssna på vad han har att säga. 

"Are you going to tell me that you've missed me Liam?", ler jag och tittar busigt på honom. Vi brukar vanligtvis bara reta varandra och vara oseriös under alla våra samtal, men konstigt nog så skrattade Liam inte alls, tvärtom, han såg dessvärre allvarligare ut. Jag sväljder hårt och rynkar på pannan. 

"When I first met you in the store, I had no idea you'd be this important to me, actually.", yttrar han och jag kan inte låta bli att hålla tillbaka leendet. "Don't judge me now, but I really like you Maria, more than a friend.", han biter sit i läppen och pustar ut. "Oh, Finally I got it said.", ler han och jag känner hur glädjetårarna rinner. 

"Really Liam?", frågar jag för en extra bekräftelse. Han nickar försiktigt och tittar med sina bruna ögon in i mina. 

"I like you too, I liked you the first time I saw you. I haven't dared to said something before.", erkänner jag och Liam flyttar ner på golvet där jag sitter. Hans leende är klistrat på hans läppar och känslan inom mig går bara inte att förklara, jag är bara så lyckig över att killen jag verkligen gillar har känslorna besvarad. Det är verkligen en underbar känsla. 

"I really want to kiss you right now.", skrattar Liam generat och mer hinner han inte säga innan mina läppar möter honom i våran första kyss, någonsin. Men oj vad bra den var, det var precis vad jag hade förväntat mig, om inte bättre. 

Är trött och hade den här delen redan klar, så publicerar den nu faktiskt. När nästa kapitel kommer vet jag inte riktigt, jag är på gång men det går lite segt, därför kör jag med en One Shot. 

Kanske hinner jag publicera nästa kapitel redan ikväll, annars kommer det imorgon. Ni får hålla utkik! :D kram.

Niall hade följt mig till dörren där vi nu bara stod och höll om varandra. Kvällen enligt mig hade varit väldigt bra och jag kände att vi faktiskt hade rett ut mina frågetecken. Jag insåg även att jag börjat bygga upp ett förtroende för Niall igen, vilket var skönt i och med att jag aldrig varit typen som litat på människor helt och hållet. Speciellt inte efter dem svikit mig en gång. 

Han lutade huvudet bakåt och trasslade sig långsamt ur kramen, men fortfarande nuddade våra kroppar varandra och vi var lika nära som tidigare, visst var det kallt ute, men med Nialls jacka vilande över mina axlar så klarade jag kylan riktigt bra, sedan att bara få vara nära den finaste killen någonsin gjorde mig bara varmare i kroppen. Han flätade ihop våra händer medans han med hjälp av den andra handen tog upp något ur sin jackficka som jag hade på mig. Den blev genast mycket lättare att bära på och Nialls leende gjorde mig så svag. 

"Since we won't meet each other tomorrow I want to give you this.", han täckte fram ett sött litet paket med rosa omslagspapper, ovanpå var ett rött klistermärke format som ett hjärta. Jag log och tittade upp på Niall. "It's not a big deal but I wanted to give you something.", han såg nästan generad åt när han sade det och jag gav ifrån mig ett fnitter som antagligen lät hur fult som helst. 

"You can come into me if you want to, because it's cold outside and I actually have one thing to you too.", log jag och öppnade dörren. Niall ryckte på axlarna och såg mest bara gladare ut, han följde mig in och utan ett ord till de andra så gick vi upp till övervåningen i det stora huset där jag motvilligt möttes av Rose som satt på sin säng med datorn i famnen. Jag himlade med ögonen medans Niall gick efter mig. 

"Rose, can you please go out a little while?", suckade jag och tittade tröttsamt på Rose som först tittade på mig, sen på Niall och sedan tillbaka till mig innan hon suckade högt och med tunga steg lämnade rummet. Niall log och tittade på mig. "Sorry for that.", sa jag sedan och Niall bara ruskade på huvudet. 

"It's cool. She's a fan and are pretty cute.", skrattade han och slog sig ner på min säng. Jag tittade på honom med ett leende på läpparna och ville inget annat än att lägga mig bredvid honom, men jag kom då på att jag skulle hämta Nialls paket. Jag öppnade min resväska och tog ut det lilla paketet som var i ungefär lika storlek som Nialls paket var. Han tittade storögt mot mig när jag kom emot honom med det blåa paketet i handen, han satte sig upp och skakade på huvudet, det verkade som att han skulle säga något, men innan det så hann jag före. 

"It's not a big deal.", citerade jag hans tidigare kommentar och gav paketet till honom. "Should we open it now?", jag tittade nyfiket på våra paket i händerna när vi båda tillsammans ivrigt nickade på huvudet. 

"Oh, are you serious? it's exactly this Victoria's Secret parfume I wished me. Oh my god how could you know?", jag tittade på min parfym samtidigt som jag snabbt hoppade in i Nialls famn. 

"I expected you should liked it and I guess you do.", skrattade han och besvarade min kram. "And thank you for your parfume. I actually didn't have this one but I've for a long time thought about to buy it, but it have been a tough last weeks before my holiday." förklarade han och jag log över att han var glad över One Million parfymen jag givit honom, det kändes såklart alltid bra över att ha köpt någonting och personen i fråga var nöjd med presenten. 

"I hope I'll see you soon, yeah?", Niall reste sig upp och tittade på klockan. "The clock it's soon twelve o´clock. I should go now, I think.", jag nickade och reste mig upp från sängen jag med. Jag ledde honom ut och ner för trappan. När jag gett tillbaka honom sin jacka och han tagit på sig sina skor så kysste han mig hej då och så var den kvällen över. 

-

Dagen hade hittills varit perfekt. Jag hade nästan helt glömt bort hur det var att vara lycklig på julafton. Tankarna på pappa fanns såklart omkring mig men samtidigt så visste jag innerst inne att han mest utav allt skulle ha viljat sett mig och George glada, det hade bara tagit mig några år tills jag hade insett det, det var dessutom för pappas skull som jag faktiskt var glad nu. Det enda som fattades här nu förutom pappa var Richard, som självklart bara hade varit hemma en stund på förmiddagen och sedan åkt vidare till sin flickvän Daisy. 

"Are you happy over your presents then, honey?", mamma slog sig ner bredvid mig i soffan och la sin arm bakom mitt huvud. Jag log och lade huvudet på hennes axel. 

"Yes mom, of course. Thank you so much.", svarade jag - fortfarande med blicken fäst mot tvn. Jag hade ju faktiskt inte kunnat klaga över mina presenter hur mycket jag än hade viljat då en utav sakerna jag fick var den nyaste MacBooken som jag så gärna hade önskat mig, jag hade dock inte sagt det till mamma någonting alls eftersom jag egentligen hatade att fråga saker angående pengar, men kanske hade hon haft min önskan på känn. "I've missed to be happy like that, mom.", konstaterade jag tillslut och orden bara flög ur mig. 

Trots att tiotals andra människor befann sig i Marias stora hus så var det ändå bara jag och mamma som befann oss i vardagsrummet just nu, vilket var skönt. Att vara ensam med mamma var något jag egentligen hade saknat så otroligt mycket, men aldrig vågat erkänna det tidigare, varken för mig själv eller till någon annan. 

Mamma pussade mig på sidan utav huvudet och jag kände hur hennes tag om mig blev hårdare. 

"And I've missed this happy girl like you're now. You can't understand how hard these two years have been for me or everyone else. But you should know that I'll always love you, even if you've been a nightmare this years."

Jag log lite smått av tanken att jag faktiskt började befinna mig på rätt väg igen, det kändes verkligen som att jag var påväg uppåt igen. 

"I'd go to the graves after the food like before. Without dad though, but I'll do it. To say hi to our other relatives and dad, even if he doesn't laying there. I know he staring down to us right now.", jag log och vände huvudet mot mamma som nu hade några tårar rinnandes ner längs hennes kinder. Jag visste att i början då pappa försvann var jobbigt för hela familjen, mamma och pappa hade alltid älskat varandra som bästa vänner, därför så hade pappas bortgång varit väldigt jobbig för mamma också, även om jag inte heller viljat insett det förräns nu då jag alltid trott att de varit ovänner även om jag innerst inne visste att de inte alls var det, snarare tvärt om. 

"George might wanna follow you?", frågade hon sedan och släppte taget lite om mig. Jag nickade och log åt hennes förslag.

"Sure."

 

Vi allihopa var samlade framför det stora, avlånga julbordet. Bredvid mig satt George och på andra sidan satt Kim. Stämningen var riktigt härlig och alla var glada, mätta och belåtna efter dagens julbord. 

"You and Niall is a couple for real now, huh?", frågade Kim lite retsamt, samtidigt inte allt för högt då det endast var jag och han som kunde höra. Jag skrattade lite och ryckte på axlarna. 

"I guess so. I'm not really sure.", besvarade jag och drack lite utav min cola. Han nickade och granskade mig noga. Jag såg hur han tittade på mig och han såg gladare ut än någonsin. 

"I've missed that smile on you, Jas. I really have. You look kinda happy and this three years has been tough for us all but now you made it. You can finally smile for real again.", med mina röda läppar så kände jag hur jag bara inte kunde undgå tanken. Det var faktiskt helt sjukt vad mycket jag ville le åt hans kommentar. 

"Kim, thanks. For everything you've done to me and stuff. Thank you.", jag pussade honom snabbt på kinden innan jag vände huvudet till nästa sida där George satt högt insatt i en djup konversation med Stan, som jag tyvärr var tvuungen att avbryta. 

"Let's go man. We're going to visit our relatives.", sa jag bara och min bror förstod vad jag syftade på. Han torkade sig om munnen och reste sig upp. Jag mimade till mamma att vi gick och försiktigt smög vi ut i den kalla vinterkylan. 

"You and Niall are together again, I guess.", det var verkligen ingen fråga som föll ut George's mun, det var snarare ett påstående. Jag tittade på den lilla killen som gick bredvid mig och tittade ner i backen. "I like him a lot. He makes you happy and me too. He's cool, not like the other boys you've took home before. He's like Josh.", jag log. Josh och George hade blivit som riktiga brorsor då han och Kimbely spenderat mycket tid hos mig enda från början. De var som att de var en del av våran familj redan eftersom de båda två också kommit bra överens med mamma och Olof. Mamma behandlade till och med dom ibland som sina egna barn. 

"I know you like him, George. And I had wrong about the thing that we never would be together again, but I think we're, actually.", jag skrattade till åt mig själv och jag såg hur min bror reagerade med ett stort leende på läpparna. 

 

"Even if dad isn't buried at this place, I can talk to him anyway, can't I?", frågade George som satt framför familjegraven där våran farbror, farfar och farfars far var begravda. Jag slog mig ner bredvid honom och nickade. 

"Of course you can. Dad is always with you, he hear you everytime you open your mouth and now it's a perfect time to tell him what's in your mind.", förklarade jag och han började genast berätta hur kul han hade här i Mullingar igen, över att få träffa Stan och gamla vänner. Även att snön var på plats och hur bra han hade det just nu. Som vanligt avslutade han meningen med att säga att han saknade och älskade våran pappa väldigt mycket, vilket som vanligt tog hårt i mitt hjärta. Att se hur barn behövde växa upp utan en eller i värsta fall två föräldrar vid liv var helt katastrofalt och orättvist. Jag lade armen om honom och tände på våra ljus vi ställt ovanpå den tjocka snön. 

"Dad, I want you to hear that I'm better now. I didn't know what was wrong with me, but everything goes forward. Me and Niall are friends again, we may be something more, but I'm not so sure yet. But anyway, my past is my past. You're in my past but you'll always be with me and in my mind. I've learned so much about my mistakes but I'll promise you to never do them again. I'll be the daugther you wanted me to be and I'm not there yet, but soon, I hope. No one can destroy myself now, I'm stronger than before and I don't give a fuck. I love you dad and I hope I'll see you later."

---

Tusen tack för era åsikter i förra delen. Ni anar inte hur mycket de hjälper mig att skriva då jag vet hur ni vill ha den osv. Nu i alla fall kommer det snart att börja hända saker mellan hon och Niall och kommer de verkligen att behöva fejka sitt förhållande så länge till? ;) Well, fansen (vi) kan vara väldigt aggrisiva mot deras flickvänner, tyvärr. Men i denna novell ska hon faktiskt få mestadels respons tycker jag. Att skriva att de hela tiden ska få hat är väldigt vanligt i noveller och händer hela tiden i verkligheten också tyvärr, även i denna novell såklart men det ska inte vara så att hon blir så mycket påverkad av de olika kommentarerna, antar jag. Bara så att ni vet liksom, haha. Kommentera gärna vad ni tyckte om denna del! :D

 

---

---

Jag vaknade nästa dag av att jag hörde snarkningar vid sidan av sängen. Jag tittade ner på golvet och fick syn på något jag inte riktigt hade förväntat mig, två killar halvlåg i soffan och de andra två låg på golvet, jag kunde inte undgå tanken att det såg väldigt roligt ut, samtidigt så visste jag ju faktiskt att det var för min skull de var här. Jag lade huvudet på kudden och bet mig i underläppen.

Efter artikeln jag hade läst upp igår hade stämningen mellan oss inte varit den bästa, Zayn såg minst sagt rädd ut, vilket de andra tre också gjorde faktiskt. Jag suckade. Jag behövde verkligen få prata med henne, kanske var det bara ett rykte ändå? under min tid som en officiell person så hade jag ju faktiskt lärt mig ett och annat som tidningarna hade satt ihop. 

Försiktigt gick jag upp ur sängen och tog på mig gårdagens kläder, så tyst som möjligt så jag inte väckte de andra som såg ut att behöva den där sömnen. Jag tassade ut från sängen och gick direkt till rummet bredvid där Jasmin skulle ligga. 

 

Hennes ögon var stängda och jag kunde höra hennes andetag sakta men säkert pulsa upp och ner, som det skulle göra. Hon hade alltid varit söt när hon sov så detta var verkligen inget undantag, hon såg så fridfull ut att jag nästan inte vågade väcka henne på grund av att jag visste hur hennes morgonhumör var. Jag tog några steg bort mot dörren igen när jag plötsligt hörde hur hon mumlade någonting. 

"Niall? is it you?", frågade hon, fortfarande med ögonen stängda. "What are you doing here so early?"

Jag tänkte snabbt. Det var ju trots allt en anledning till att jag kommit hit, men var det verkligen rätt att ta det nu när hon fortfarande halvsov? jag kände faktiskt lite press på mig, jag visste egentligen ingenting om hennes förflutna eller hur hon hade det hemma i London, det var faktiskt något hon undvikit att prata om, om jag nu tänkte efter. Jag suckade och tog några steg fram. 

"I have to talk to you, beauty.", kontrade jag och ställde mig framför henne i sängen. Hon öppnade sina ögonlock och jag möttes direkt av hennes brungröna nyans på ögonen. "It's a bit important, acually.", jag bet mig i läppen och tittade ner mot golvet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle fråga det här så att hon skulle ta det på det bästa sättet. 

"Yeah?", frågade hon, fortfarande med en hes stämma. Det hördes i varje fall att hon var nyvaken. 

Jag grubblade länge i mitt huvud hur jag skulle fråga det, det gick dock bara några sekunder innan jag hade det sagt. "Have you really killed someone?", hon stelnade till, jag stelnade till och hela situationen blev väldigt obekväm. Men jag hade tvingat mig själv att få veta, få veta sanningen. 

 

Nialls ord kom som en chock. Vart hade han läst det? hur hade han fått reda på det? det var ju i och för sig inte sant, men skulle han tro på det? Jag suckade och gav med mig plats i sängen åt honom, jag klappade lite löst på den lediga platsen och Niall tittade obehagligt på den tomma sidan innan han tillslut la sig ner bredvid mig, det var dock inte samma känsla som igår då vi låg nära varandra, hand i hand och tittade varandra i ögonen. Nu var det mest stelt, obekvämt och aningens pinsamt. Men han skulle få höra sanningen. 

"I've never killed someone, Niall.", svarade jag kort och jag såg hur han slappnade av åtminstone lite grann. "When my dad died, I was so sad. I needed you but you just leaved and never came back. Me and George moved to London and there my new life started, it wasn't in a good way. I got drunk every weekend, I was a bitch and I still am. Everyone knows me as a bitch and sometimes, when I'm really drunk, it can happend that I became in a fight. One day I was in the prison actually, but they let me out the same day because I told them it was self-defense. Then my life was like that, but when I came home to this place again, everything was like before again, my attitude wasn't bad anymore and people still see me like 'the girl as loose her dad', then when I went to London again and then I live my life as a bitch again. It's crazy, isn't?", frågade jag och andades ut över att ha fått det sagt. Niall tittade undrande på mig och nickade på huvudet. Han skulle just till att säga något då jag hann före. "Then I met you on the airplan and I thought I was more stupid than I already was, because then I realized that I never hated you, I still loved you. So when you told me about your idea so I thought it was a good chance for me to also move on, maybe do my last year in school with normal grade and start a new life, take away every rumour from me and just.. Be myself again.", jag höll nervöst i mina händer och tittade mot dem, jag vågade verkligen inte möta Nialls blick, herregud han måste ha trott att jag var ett komplett psykfall. Ingen sa något än, men jag hade fått sagt det jag ville ha sagt och det kändes väldigt bra. 

"Jasminette..", började Niall och mot min vilja tittade jag på honom. Han hade ett litet leende på läpparna och till min förvåning så mötte hans han min och våra fingrar korsades i varandra. "Past is the past, right? We can go through this togeher and everyone deserves a second chance. But do you know what?", han tittade lite flirtigt på mig och lutade sitt huvud emot min axel, hans läppar nuddade min hals och jag kunde känna hur vibbarna inom mig bara blev fler och fler, den här känslan som befann sig inom mig hade jag inte känt på flera år och jag trodde aldrig att jag skulle få känna dem igen. Niall fortsatte att prata och samtidigt kunde jag känna hans varma andedräkt slå emot min hals varj gång han sade ett ord. "I don't care about your past. All I want to know is if there's a place for me in your future.", jag ryggade tillbaka mig så att Nialls huvud flyttade sig och våra ögon kunde mötas, det var inte precis den reaktionen jag hade förväntat mig av han precis, men visst var den helt klart bättre än vad jag först hade trott. Kanske lönade det sig att vara ärlig ändå? 

"I'd love to have you in my future, Niall. It's everything I ever wanted.", förklarade jag tyst medans färgen på mina kinder antagligen ändrades. Jag hade aldrig varit personen som gick in på de där känsliga punkterna och berättade vad jag kände, men för och med Niall, så kändes allt bara rätt. Var det så här kärlek kändes?

---

 

Jag tittar på Marta och sedan på de fåtal människorna framför oss i kön. Nu var det inte långt kvar, om bara någon timme ska vi få se mina drömmar stå och sjunga på en scen. Det jag har drömt om i hela mitt liv ska äntligen gå i uppfyllelse. Jag puttar till min bästa vän åt sidan lite och tillsammans börjar vi att le. Känslan jag har inom mig är obeskrivlig, lyckan som varit inom mig hela resan hit sitter fortfarande i mig och jag har ännu inte tagit in att jag faktiskt ska se Liam, Niall, Harry, Zayn och Louis live idag. 

"Soon, Nellie. Soon we will see them.", tjöt Marta och börjar genast hoppa. Jag skrattar och hoppar med henne. 

"We're gonna see them, Marta. I can't believe it!", säger jag och fnittrar. Det är dock inte min första konsert någonsin, för bara någon vecka sedan så var jag och Jonna och tittade på Justin Biebers konsert, jag är synd nog inget Bieber-fan, därför så kändes det ganska tråkigt att gå på den då jag inte alls gillar hans låtar. Men vad gjorde man inte för sin syster. Nu är i alla fall dagen här och människorna i kön bakom oss bara ökar medans den framför oss blir mindre och mindre. 

"I hope Louis will see me. I just love him so much.", konstaterar Marta och jag ser hur hon nästan gråter av glädje. Jag ler och rullar med ögonen. Hon ska alltid vara så överdramatisk. 

"I know. I love them all, but it's something really special with Nialler. His accent kill me.", svarar jag och tar henne i armkrok. 

 

"Were have you bought your tickets?",frågar den stora, svartklädda mannen som tar emot våra biljetter. Jag tittar oroligt på Marta som ser väldigt självsäker ut. 

"On a page on the internet.", ogenant tittar hon upp på den stora mannen som skakar på huvudet. 

"Sorry my ladies. This tickets it's not real. You can't come in." , jag blir chockad över att han kunde vara så lugn, hur har han hjärtat till att se så osympatisk som han faktiskt är. Han visar inte direkt något medlidande. Ljudlösa tårar faller ner ifrån mina kinder och min blick växlar mellan Martas och den stora vakten. Känslan inuti mig går inte att förklara, jag är ledsen, besviken och tom på samma gång. Jag hade verkligen sett fram emot den här dagen. 

Men, men. Vad kan vi göra? Tåget vi ska med hem går inte förrän tre timmar och vi kan ju knappast gå hem eftersom det är flera mil hemifrån. Minuterna rullar på och efter en evighet så är vi ensamma utanför arenan. Vi sätter oss på en bänk och förtränger tiden. Hur kunde denna dag gå så fel? det känns som allt bara rasar ihop. 

"Girls!", en man kommer emot oss med ett litet flin på läpparna. Ju närmare han kom desto mer känner jag igen honom, det är ju Paul. Bara att se honom gör mig varm inombords. Alltid har jag viljat träffa honom och han ser lika snäll ut som han gör på bilderna. "I heard what happend and I think you're the two girls that got fake tickets, right?", frågar han och hukar sig ner mot oss. Vi nickar och jag torkar snabbt mina tårar. 

"Zayn heard about the incident and thought it was crazy. That's why I'm here now, with these.", han håller upp två biljetter som jag mycket väl känner igen, lika så Marta. Jag tittar förvirrat på henne och nyper mig i armen en extra gång för att vara säker på att jag inte drömmer. 

"We're gonna meet them backstage? are you serious?", Martas ögon lyser av lycka och Paul skrockar till och nickar på huvudet. 

"Yeah, and then you can watch the show on the side of the stage.", förklarar han och räcker ut sina händer. "Come on, the show start soon.", beodrar han och ler stort. Vi besvarar leendet, tar hans hand och reser oss upp. Tillsammans går vi igenom flera dörrar och vakter tills vi slutligen är framme, vi kan se och höra mycket tydligt hur de sjunger på scenen. Backstage möter vi även 5SOS och 1Ds stylist Lou. Det hela känns dom en dröm. 

"There is Louis.", piper Marta och fangirla som aldrig förr. Konstigt nog så gör jag inte det, istället dansar och sjunger jag med som om jag vore en del utav publiken, som för den delen var ruskigt stor. "He's so adorable, just like the others.", hör jag henne fortsätta att säga bredvid mig. Jag ler och lägger armen omkring henne. Snart skulle vi få ha dem närmare oss och kanske till och med prata mycket med dem. 

 

"You girls most be the girl as bought fake tickets, Isn't?", frågar Liam då de har sitt första klädbyte för kvällen. Vi nickar och ler. "Nice to see you, beauty. See you soon!", innan vi visste ordet av det så är de allihopa ute på scenen igen, kör några låtar innan de sedan hoppar på den lilla scenen och flyger över publiken som skriker. 

 

"Wow, you two are really cute. What's your names?", frågar Louis och ger oss en varsin tvettig kram som vi ivrigt och mer än gärna besvarar. Marta var snabb med att säga sitt namn och strax därefter presenterade jag mig som Nellie. 

"Nellie.", Niall smakar på namnet och ler. "That's really cute.", svarar han sedan och drog in mig i en varm kram. 

"I'm sorry about your tickets but I hope you're happy anyway.", ler Harry och kramar oss båda. Marta blir mållös och gråter ohörbart. 

"I had never thought that you'd be so beautiful and old.", Niall blinkar med ögat och ler mot mig. Jag rodnar stort och vänder blicken mot Marta som stod mellan Zayn och Liam. 

"And I've never thought that you'd be such a charmer, Nialler.", skrattar Louis ifrån soffan som han nu satt sig i. Vi allihopa fall in i skrattet och jag trivdes oerhört bra i det här sällskapet, faktum är att jag alltid skulle vilja stå här bredvid Niall och lyssna på hans berörande ord. 

"How old are you, girls?", frågar Zayn och tar upp mobilen. 

"We are both nineteen.", svarar jag och sneglar lite på Niall som frustrerat drar igenom handen i sitt hår, vilket bara gör mig ännu svagare i benen än vad jag redan är, han är så otroligt snygg. 

"Can I might your number, Nellie? Maybe we can see each other soon?", jag tittar chockerat på Niall med storögda ögon, sedan vänder jag blicken mot Marta som sitter med killarna, faktum är den att killarna såg precis lika chockad ut som jag själv. 

"Of course.", svarar jag och rabblar upp mitt nummer. Niall Horan ville alltså ha mitt nummer så att vi kunde ses senare. Var det verkligen sant? En sak är i alla fall säker, denna dag blev ännu bättre än vad jag från början hade trott. 

---

Ledsen för att ingen del har kommit ut ännu. Det är så att jag har ett viktigt prov på Fredag, därav läxor i fyra andra ämnen. Därför är det lite körigt just nu så jag måste verkligen plugga. Därför gjorde jag en liten One Shot till Nellie som redan var lite mer än hälften färdig. Är verkligen ledsen men måste faktiskt prioritera skolan i första hand, jag hoppas ni förstår!

 

Ni får gärna fortsätta att kommentera kapitel 19, you make me so happy with your comments! ♥

Å till dig Nellie, äntligen fick du din efterlängtade One Shot, hoppas du blev nöjd! kram till er alla. 

Hela kvällen hade varit ruskigt bra. Jag visste ju knappt någonting om Mullingar men efter denna kväll så visste jag garanterat mer än tidigare. Våran lilla roadtrip runt omkring hela staden med några matpauser ibland och träffat några fans ibland, så hade dagen gått väldigt snabbt. En ensamkväll med resten av killarna var verkligen behövligt just nu, dock saknade vi Niall under hela dagen, men jag visste ju att han var med Jasmin, därför så kunde vi ju inte direkt tvinga honom att vara med oss, vi var ju ändå lediga. 

Klockan var strax efter midnatt när fyra trötta killar trippade in i Nialls lägenhet, den var dock låst men som tur var så hade i alla fall Zayn nyckeln. Vi antog såklart att Niall låg och sov eftersom vi inte hört något ifrån honom de senaste timmarna. Utan att göra något ljud mer än nödvändigt så smög vi försiktigt in i lägenheten som i princip var kolsvart. Det var också ovanligt tyst i lägenheten för att Niall skulle sova - med tanke på hans höga snarkningar. 

Det tog oss inte långt tid att inse att Niall faktiskt inte sov, han var inte hemma över huvud taget för den delen, vilket gjorde oss alla ganska oroliga, trots att vi var lediga så var vi ofta inte ute så länge dels för våran egen hälsa och dels för varandras skull. Visst kunde det hända att vi ibland gick ut att festa och sånt, men det var inte likt Niall att inte höra av sig alls.

"What if Jasminette has done something with him? I mean, kill him or something.", frågade Zayn upphetsigt och jag himlade trött med ögonen, Zayn som i själva verket inte alls gillat idéen som Niall, Jasmin och teamet hade kommit överens med eftersom vi egentligen inte alls visste vad hon var för tjej, men ändå så trodde jag ändå inte att hon skulle göra så mot Niall, i sånna fall så skulle de stått i tidningarna redan. 

"Don't be stupid, Zayn!", suckade Louis och slog sig ner på soffan. "She's maybe a bit strange, but she's not a murderer and I don't think she won't hurt him actually."

"Yes, Zayn. Now you're overreacting.", kontrade Liam och tog upp mobilen ur sin ficka. Zayn ryckte på axlarna och blängde på oss alla som var minst lika orolig för vad som kunnat hända honom, om det ens var något som hade hänt. 

"Fine, but were is he, then?", frågade han och slog på tvn. Vi hade en som vanligt på låg volym och lät bilderna rulla, även om ingen egentligen tittade på den. "Wait, Is not that Niallers car?", frågade han och höjde genast volymen och vi alla vände uppmärksamheten till den stora skärmen. 

Den kvinnliga supporten övergick till vädret medans vi alla tittade chockerat på varandra. Hade vi verkligen roat oss hela dagen med att tittat omkring i Mullingar medans en utav oss låg på sjukhuset, vad var vi för vänner egentligen? 

"Let's go.", klargjorde Louis och reste sig upp, vi följde snabbt hans exempel och bara inom några minuter så satt vi i en Taxi påväg till sjukhuset. 

 

Zayn, Louis och Liam var snabba med att springa in till sjukhuset medans jag lugnt stannade kvar och betalade Taxin, något inom mig sade att jag inte behövde oroa mig. Niall var säker, han var på sjukhuset och fick den hjälp han behövde. Det som irriterade mig mest för tillfället var nog alla dessa kameror som ständigt skulle vara uppe vid mitt ansikte och ville veta vad som hade hänt men eftersom jag inte heller visste något alls så valde jag att helt enkelt inte kommentera det eftersom antagligen visste de mer än vad jag själv gjorde.

Väl inne i sjukhuset möttes jag utav Maura, Nialls mamma. Bredvid henne stod två trötta äldre damer som såg oroliga ut båda två, bredvid dem var en kille som jag faktiskt tycktes känna igen, men var ifrån kunde jag inte riktigt tyda. 

"Is they alright?", jag tittade på Maura och resten av killarna som bara suckade. Maura sneglade på killarna och gick fram till mig med ett halft leende. 

"Niall is okay. He just sleeping right now but they'll wake him up soon. He hasn't boke any leg but he has seriously injuries to the head. The girl as sat beside him is probably more broken.", förklarade hon lugnt och tydligt. Jag nickade och sneglade på damerna och killen i min ålder som stod lite på sidan av. 

"Hello! I'm Harry, a friend to Niall.", jag räckte ut min högra hand och den äldsta kvinnan var hälsade vänligt, hon presenterade sig som en mamma till Jasminette, med namnet Annie. Men det konstiga var att hon inte alls såg lika orolig ut som den lite yngre damen bredvid henne, som även berättade att hon var faster till Jasmin. 

"How do you feel?", frågade jag och tittade på dem alla tre, för att försöka föra konversationen vidare. Jag visste att när man var nere så var det alltid bättre att prata med någon så att tiden gick fortare än att bara sitta och vänta. 

"Actually, I'm used to.", Annies ord kom som en chock och jag förstod faktiskt inte vad hon menade riktigt. "We've spend a lot of time at the hospital the latest years because of all hers hangover and something like that. I'm not that worry about my daughter, she's strong and I know she will be fine, even if the car accident was a misstake.", för att vara en mamma så lät hon ovanligt lugn, trots allt. Jag nickade och tittade lite åt killen som istället såg aningens oroligare ut. Jag hann så lite som att titta på honom då han öppnade munnen.

"I hope Niall take care of Jas very well, she's really sensitive and I just care about her, she's my only girl cousin and she's like my own sister. I don't want to lose her."

"You don't. Niall is a good guy, He'd never do something like that with sense. ", konstaterade jag och gick vidare bort mot killarna som irriterat tjatade på den unga kvinnan i receptionen om att få komma in till Niall. 

 

Jag öppnade drastiskt ögonen och innan jag ens varit vaken i några sekunder så började minnerna om krashen vandra i mitt huvud. Jag tittade snabbt åt sidan då jag märkte att killarna och till och med mamma var samlade. Jag log lite och tittade tröttsamt på dem. 

"What happend with me?", frågade jag långsamt och tittade ner mot mina fötter. Jag kände åtminstone igen mig, vi befann oss på Mullingars sjukhus där jag ofta fick åka när jag var mindre då jag skadade mig på matcher, träningar eller något liknande. 

"It was a drunk man that drove straight into you and Jas.", förklarade Liam och jag såg hur de alla granskade mig noga, som om att säkra om jag verkligen fortfarande var vid liv. Jag kom då och tänka på Jasminette, hur mådde hon? var var hon? vad hade jag egentligen gjort och skulle hon någonsin att förlåta mig? 

Snabbt reste jag mig upp men blev fort hindrad utav Zayn som tog tag i min arm och förklarade att jag skulle sätta mig ner igen. 

"You have to rest. Jasmin is in the room beside yours, I think she'll be fine. She's a little bit more hurt than you but as I said, she will be fine.", jag tog ena handen för huvudet och kände genast smärtan som dunkade långt där inne. Jag kunde bara inte låta henne vara ensam, speciellt inte eftersom jag var anledningen till att vi var här. 

"I don't care, I have to see her.", konstaterade jag och trots att killarna och mamma sa ifrån så gick jag snabbt ut ur mitt lilla rum och vidare in till rummet bredvid mig, det var faktiskt lättare att hitta det än jag hade trott eftersom det bara fanns en dörr bredvid mig då jag låg i det längst in mot väggen. 

Försiktigt öppnade jag dörren och visst låg hon där, hennes ögon var öppna och hon hade till och med besök av hennes släkt. Jag skämdes då jag kom in i rummet men välkomnad blev jag i alla fall. 

"We will leave you alone.", konstaterade Jasmins mamma och nickade, snabbt därefter var vi ensamma i rummet. 

"Are you okay, Jas?", frågade jag oroligt och satte mig bredvid henne på sängen. Trots att mitt eget huvud värkte så brydde jag mig inte alls i det, huvudsaken att Jasminette mådde bra, vilket hon egentligen inte heller verkade göra. "I'm so sorry about this, I really am.", jag bet mig i läppen och hon tog ett löst tag i min hand samtidigt som hon andades kraftigt, som om hon behövde anstränga sig. 

"Don't be sorry, Niall. It wasn't your fault, it was the drunk man. I think I'll be fine. I've just the biggest headache ever and the legs in my body hurts, it actually feels like a hangover.", hennes röst var vek, men hon lyckades ändå få fram ett dämpat skratt. Jag nickade åt henne och tittade på den lediga platsen bredvid henne, skulle jag våga lägga mig bredvid henne? Viljan överlägsnade rädslan och utan ett ord så lade jag mig försiktigt bredvid henne i sängen, hon gjorde inga protester, istället makade hon åt sig så att hela jag fick plats. Där låg vi, utan ett ord och bara njöt utav tystnaden. 

---

Well.. Tyckte det kanske skulle börja hände något med dom snart, tror ni att de kommer bli dom efter det här? ;) Kommentera! :D