Det kändes inte rätt att lämna mamma, pappa och mina syskon bara sådär men jag kände verkligen att jag behövde få komma hem. Tillbaka till vardagen och tillbaka till mitt eget lilla krypin i London. Tack vare att Niall även flög hem från Mullingar idag och våra flyg skulle landa ungefär samtidigt så bestämde vi oss för att samåka tillsammans hem och även mötas upp på flygplatsen. Dessa sistaminutenflyg var inte så dåliga ändå och eftersom gårdagen gått åt till att deppa ihop över någon som fullständigt sket i mig så ville jag göra något kul, ikväll skulle jag tvinga Niall att hitta på något roligt med mig, något som fick mig att glömma henne för ett tag. Även om Ruth och Nicola gjorde sitt bästa för att pigga upp mig med filmkväll igår så var jag inte så speciellt road, faktum var att jag antog att jag bara behövde få komma till en annan miljö nu och då passade det ju bra att lika gärna åka hem, tänkte jag.

Eftersom jag verkligen inte orkade blickar så fanns det ingen tvekan om att jag satt i förstaklass på flyget. Det kändes onödigt att hyra ett privatplan på en flygtur som inte alls tog flera timmar, men att få sitta på ett säte fullt med andra 'överklassare' som andra skulle säga, kändes bra. Man varken pratade eller störde någon annan och det var helt tyst. Vilket jag behövde. 

Av ren vana så pluggade jag i mina hörlurar i ögonen, klickade upp Spotify och lät 'sova'-listan rulla. En låt som var min favorit för tillfället var Afire Love av Ed Sheeran, det var verkligen en underbar låt som jag fullkomligt fasnat vid. 

 

"Excuse me!", jag ryckte till och kollade yrvaket på flygvärdinnan som pickat på mig. Hennes läppar var täckt av rött läppstivt och på huvudet hade hon en klassisk blå hatt, jag kollade med en rynkad panna på henne och hon log förstående. "We're landing in only a few minutes. Get yourself ready.", förvanade hon och gick vidare till sätet framför mig där det också fanns sovande människor som troligen inte hört den pratande högtalaren som berättade när det var dax att landa och inte. Vanligtvis brukade jag vara duktig på att vakna precis i tid men med tanke på mina sömnlösa nätter de senaste dygnen så var det inte så konstigt att jag sov som en stock när jag väl släckte ögonen. Jag drog på mig min hoodie som jag haft i knäet hela resan, tog på mig luvan och var nu redo att kämpa mig igenom stora folkmassor och förmodligen fans. Som tur var så hade Mark lovat att möta upp mig där och även ta tag i min väska så med den tanken i bakhuvudet så kände jag mig i varje fall lite tryggare. 

Planet landade som damen vänligt sagt och människor var som vanligt helt galna om att komma ut först. Själv satt jag istället kvar till sist och gick med lugna steg ut mot gaten som skulle leda mig ut på Heathrows golv. Med lunkande steg gick jag och bara några meter framför mig såg jag hur Mark och Paul stod båda två och tittade bort mot mitt håll. Jag hade inte förväntat mig även Paul stå där men det var mig en glad överraskning, ett svagt leende smög sig över mina läppar och bakom dom så kunde jag även syna en vit keps som jag utan tvekan visste vem det tillhörde.

"Hey guys.", sade jag och kramade om dom alla när jag kommit dom närmare, Niall lite extra länge då jag saknat honom mest. Vi stod där ett tag och pratade lite smått men eftersom vi fortfarande hade en ledig tid så var det inget jobb involverat och det uppskattades. Det var helt sjukt vilket bra liv jag egentligen hade, jag hade mitt drömjobb med världens bästa fans, vänner och arbetskollegor, varför kände jag mig då så ensam egentligen? 

 

I bilen satt jag och Niall i baksätet, helt slut efter att tagit bilder, skrivit autografer och kramat om de tjejer vi hunnit med påvägen ut. Jag tog ett djupt andetag och såg på blonda irländaren bredvid mig som hade ett stort leende på läpparna. Han hade berättat om hur han och Theo varit på ett lekland och hur mysigt dom två haft det tillsammans, jag blev glad bara av att höra att min vän haft det bra och jag gillade verkligen lilla Theo, han var så go. 

"Can't we do something fun tonight, like party?", frågade jag och drog ned luvan. Niall såg först glad ut men sedan blev han mer  fundersam, som att han tänkte på något viktigt. 

"Is that really any good idea? In your state you can do alot of bad things and you know it.", muttrade han och höjde ögonbrynen. Vad menade han med det? visst kunde alkohol göra mig dum - men jag kunde kontrollera mig själv någolunda bra. "Come on, Liam. For how long have you even know this girl? Only like two weeks, if even that. How can you be so heartbroken?", hans fråga gjorde mig lite irriterad faktiskt men jag valde att bara svälja hårt och skaka på huvudet. 

"You will never understand, Niall. What we had was real, I could feel it in my heart. I guess someone forced her to break up with me and I will find it out. At least talk to her face to face.", förklarade jag noga och nickade på huvudet. "Maybe I should do it all at once?", frågade jag, mest till mig själv men eftersom Niall svarade så antog jag att även han hört vad jag mumlade om. 

"Yeah, talk to her would be good.", flinade han och slog till mig löst på armen. "Do you know where she's living?", frågade han därefter och utan att tveka så plockade jag fram min telefon och smsade min mamma. Efter bara några minuter så fick jag svar om adress och på den vägen var det. Jag visste precis vad jag skulle göra under kvällen och jag hoppades att jag fick en skapligt bra förklaring till varför hon gjort som hon gjort. Jag bad Mark att köra mig till adressen som tyvärr låg långt ifrån min egen lägenhet, men jag skulle absolut inte klaga då vi i alla fall bodde i samma stad - skillnad om hon bott i ett helt annat land. 

 

Det kändes fel av mig att bara lämna Niall ensam i bilen när vi bestämt att vi skulle umgås, men jag kände att eftersom både jag och han var okej med att jag hellre skulle göra detta så var det inte en sådan stor skuldkänsla, dessutom så bodde vi inte så långt ifrån varandra heller så det var enkelt för mig att bara gå dit om det skulle fucka sig mellan mig och Mel igen. Jag tog fotstegen in mot gräsplanen till det stora huset med den igenkända bilen som tidigare stått på våran uppfart hemma i Wolverhampton, utan att ens tänka så andades jag ut kraftigt och nickade en sista gång till mig själv innan jag tog min tumme för att röra den runda plingklockan. Jag hörde ljud inifrån och det tog ett tag innan dörren öppnades där Erica stod framför mig med ett stort leende på läpparna.

"Oh Liam, just in time! Have you Mel with you 'cause someone's here that I know she will see.", jag tittade in bakom henne och såg en man, utan att ens behöva se ansiktet så insåg jag vem det var och mina ögon spärrades upp..

Kommentera era åsikter och teorier! kram på er och njut i den varma sommaren, det gör i varje fall jag!!

Jag kunde hålla med om att det jag gjorde var lite psykopatiskt av mig, men slagen jag gjorde var egentligen aldrig meningen. De bara tillkom av ren ilska liksom. Hur länge jag skulle hålla henne där inne visste jag inte, men jag hade fått order från min manager att jag skulle hålla henne borta så jag kunde gå tillbaka till Liam igen och eftersom jag inte visste bättre så var detta det enklaste sättet 'att bli av med henne'. Tankar om att ge henne mat hade jag inte heller precis, men hon kunde lika gärna få svälta ihjäl där inne, det gjorde inte mig något. Hon hade ju åtminstone lampor. Jag skrockade lyckligt så fort jag kommit ut genom säkerhetsdörren då min plan faktiskt lyckats för en gångs skull. Det här med numren var inte en sådan dålig idé ändå, jag kollade upp på min medhjälpare som också var känd som min storebror, som såg lite skärrad ut. Alltid skulle han vara den 'snälla' av oss.

"Just so you know, I don't like this idea.", muttrade han och drog hastigt ner sin luva så hans mörka hår kom fram. Jag fnös till och slog till honom hårt i bakhuvudet. Visst var han stor som ett berg, men inte var det muskler precis. 

"Don't be such a pussy, Ric. No one will find her anyway.", suckade jag och lade armarna i kors. Han himlade med ögonen, lade händerna i framfickan på hans stora tröja och kollade besviket på mig. 

"Mom and dad would never have like this, you know.", jag suckade och bet mig hårt på insidan av kinden, jag visste det mycket väl att dom inte alls var nöjda över vad jag nu gjort, men det kunde inte hjälpas. Jag älskade min manager som gjort allt för mig och min bror, därför kunde jag inte svika honom nu, han var som vår familj nu efter våra föräldrars bortgång. 

"They leaved us, Richard. They aren't here, they can't tell us what to do or not anymore.", förklarade jag för min bror som sakta men säkert börjat gått hemåt. Visst, han hade en sjukdom som gjorde att han hade svårt att säga ifrån och självklart, som hans syster, så passade jag på att utnyttja situationen så mycket jag kunde. 

  → Liams Perspektiv ← 

Jag förstod ingenting, verkligen inte. Gårdagen som hade börjat så otroligt bra hade slutat som en mardröm och slutat med att jag legat i min säng med tårar i ögonen. Idag var precis lika, jag hade försökt att tänka på annat än Melinda men inte ens killarna kunde göra mig lite gladare och det gjorde att jag tappade livslusten lite, om inte mina bästa vänner kunde pigga upp mig - vem kunde det då om inte Mel? Jag visste att jag absolut inte skulle må såhär på grund av en tjej igen men faktum var att jag kommit just denna tjej lite närmare än vad jag till en början kunnat ana. Det var ju inte precis mitt fel att jag skulle falla för henne och på så kort tid. 

"Yo littlebrother, you've been laying here too long now. You're home for a few days more and were supposed to have fun, this Mel maybe wasn't the right one for you?", jag behövde inte ens titta upp från bordet jag halvt låg över med kroppen för att förstå att det var Nicola som pratat med mig. Vi två hade egentligen aldrig haft någon slags bra kontakt men det var tack vare mitt jobb som vi kommit varandra närmare då vi så sällan sågs nu för tiden. Men i nuläget ändrade det ingenting, visst så hade vi en bättre relation men jag skippade gärna själva 'deepsnacket' med henne. Skulle jag göra det med någon familjemedlem så var det antingen Ruth eller pappa.

"I don't want to be rude but I'm not really in the right mood to do something right now.", muttrade jag mot mina armar och hörde en suck bakom mig. Hon slog sig ner på stolen bredvid mig och mumlade något att jag skulle lägga av. För tillfället orkade jag inte argumentera emot som jag vanligtvis brukade göra, istället lät jag huvudet ligga kvar i mina armar på köksbordet och lät klockvisarna på väggen ticka i mina öron. 

"Liam, I hate to see you like this!", en ny röst kom in igenom dörren och med rödsvullna ögon tittade jag snabbt upp på den blondhåriga tjejen som nu kommit och ställt sig bakom mig. Eftersom hon alltid varit mig nära så kunde jag inte låta bli att le ett svagt leende mot henne. "I'm pretty sure she just had a bad day yesterday, but what about to forget about love for a minute and watch any movie with your two sisters for once?", föreslog hon plötsligt och lade sina två kraftiga armar omkring mig bakifrån. Klockan var lite över tolv på eftermiddagen och regnet låg som spön i backen, precis som det gjorde i princip i hela England just nu enligt vädret på telefonen.

"Yeah, sure.", sade jag lite mer uppmuntrande och ryckte på axlarna. "I'll just make the last call, you think it's stupid? I haven't done it today.", förklarade jag och såg hur mina två storasystrar tittade på varandra och sedan tillbaka på mig. Nicola, som var irriterad på Mel efter vad hon gjort mot mig, bara himlade med ögonen medan Ruth var mer uppriktig och nickade bekräftat på huvudet.

"Try her old number then, I mean.. Maybe it's just someone who's trying to destroy you?", förslaget var egentligen inte dumt. Självklart skulle jag testa på Melindas gamla nummer, jag hade faktiskt inte tänkt på det tidigare. Snabbt tog jag upp min telefon från byxfickan, klickade in under bokstaven 'M' och tröck direkt på ring. Inte ens en signal gick utan jag kom direkt fram till en telefonsvarare, jag antog att hon hade bytt nummer i alla fall..

 

Tio i tolv var jag vid den gatan Liam tydligt bestämt träff vid igårkväll. Allt kändes mörkare än det egentligen var tack vare regnet och den mörka himlen. Dessa hus som låg här såg obebodda ut och det var inte förrän jag väl stod i den lilla ödegränden som jag började ifrågasätta varför jag ens tagit mig hit. Min telefon hade jag glömt att ladda under natten så den var heldöd, som tur var så hade jag skrivit upp adressen hit. Jag ställde mig direkt under ett gammalt tak som stack ut lite mer än de andra för att slippa få mer regn på mig än nödvändigt samtidigt som jag såg mig omkring för att se om jag kunde se Liam. Hela tanken om att jag skulle få se honom idag, krama om honom och kanske till och med få dela säng med honom ikväll gjorde mig varm inombords, jag saknade honom så. Jag skulle just till att gå från den kusliga platsen och titta efter honom någon annanstans i närheten då en svart källarlik dörr öppnades och ut kom en stor svartklädd man. Eftersom jag inte alls kunde något om Liams säkerhetsvakter och deras utseenden så tog jag för givet att han var en av dom.

"You're looking for Liam Payne?", frågade mannen med en mörk röst. För hans ögon befann sig ett par svarta solglasögon och som klädsel var han helsvart. Han såg nästan lite läskig ut men eftersom han visste precis varför jag var här så nickade jag och gick stegen närmare honom. "This way, Madame.", han visade med händerna in mot den svarta dörren där jag lydigt tog stegen in, vad jag dock lade märke till var att han inte följde efter mig när jag klev in i den dunkliga och trånga 'källaren', i varje fall vad jag trodde att det var. Jag såg mig omkring och skulle just till att återvända bort mot dörren där mannen stod igen när han gjorde en gest med handen att jag skulle stanna där jag var. "He's in there.", flinade han och skrockade lite hastigt. Jag kollade mot den andra dörren mitt emot mig som även den var svart. Vaktens skratt gjorde mig osäker men vad hade jag för val, fanns Liam där inne eller inte skulle jag få se om bara några sekunder då jag tog ett djupt andetag, öppnade dörren och klev in i det mörka rummet och dörren bakom mig stängdes genast igen. 

"Hello? Liam?", frågade jag skärrat och försökte med en rynkad panna vänja mig med mörkret så jag skulle kunna se någonting. Jag försökte desperat leta efter någon lampknapp åt sidan men det enda jag kunde höra var små fotsteg efter musfötter eller andra ljud. Just när jag hittade något jag antog vara en lysknapp så hörde jag en ljus röst öppna sig och hela jag stelnade till. 

"Your stupid little whore, you were too easy to fool", skrattade hon och utan att se någonting alls så kände jag ett knytnäve som blev hårt slagen i min mage. "Did you really think Liam would change number just like that and come home for your pleasure?", skattade hon sedan och gav mig en fullträff precis vid min vänstra kind. Det var som att hon hade superögon då hon verkade kunna se väldigt bra medans jag inte ens såg vart jag stod. Jag behövde dock inte se något förrän jag visste vem det var som lurat hit mig och nu i efterhand hade jag också kunnat ana det, men jag var helt enkelt för dum. Jag gjorde några tappra försök till att slå tillbaka men märkte direkt att det var förjäves då jag inte såg något alls. 

"What do you want, Lindsey?", sade jag och korsade mina armar. Mer behövde jag inte göra förrän jag kände ett hårt slag i mitt huvud samtidigt som jag hörde smällen i mina öron, strax därefter antog jag att jag låg hjälplös och medvetslös på ett golv mitt i ingenstans..

---

Jävligt kort del och jag ursäktar för det. Känner just nu att jag inte riktigt har inspon för att skriva men ville ändå ha upp detta kapitel idag och då blev det som det blev! Som många av er anat så var det Lindsey som låg bakom SMSen och ja, vi får väl se vad som händer nu, right? ;) 

 

 

Lovade ju er att jag skulle dela med mig av våran Challenge där ni ställt frågor så självklart gör jag det!: 

(Har nyss testat ett nytt program med att redigera videor sååå det blev lite fail ibland. Sedan så råkade jag skriva att TIU hade premiär den 13 Augusti när det var den 20e, haha så jävla fult men jag hade setat med videon i flera timmar så jag pallade verkligen INTE att ändra, hoppas ni gillar det ni kollar på! haha)

 ~ 3 dagar senare ~

 

När Liam bara kollade på mig stumt så förstod jag att han var besviken. De där ledsna hundögonen kunde jag bara inte titta in i längre så jag vände mig om snabbt och skulle just till att gå när Liam tog ett hårt tag om min hand så jag automatiskt förflyttade mig till honom så jag pressades mot hans väldigt muskulösa kropp. Tårarna som tidigare droppat ner var inte längre så små längre och jag kunde inte undgå att ge efter ett snyft. Det var konstigt, jag kände inte ens denna man som skulle föreställa min far, men trots det så var det något med sättet han tittade på mig och hela grejen med att jag äntligen förstått var jag fått vissa drag ifrån som varken mamma eller Ashton hade, så kändes det så otroligt jobbigt. Det var som att mista något man inte ens haft och den känslan inom mig var katastrofal, jag ville inte känna såhär. 

"Let's go home, honey, shall we?", han strök mig lugnande på ryggen och hans småa hyschanden gjorde mig både lugnare och tryggare. Jag nickade på huvudet, drog mig ur den fridfulla kramen och mimade ett 'tack' till grabben framför mig. Jag var evigt tacksam över att han följt med mig hit idag, jag uppskattade verkligen hur han ställt upp för mig denna vecka då allt varit ovanligt kaos. Visst hade livet haft sina berg och dalbanor hittills men denna vecka hade varit hysterisk. 

I bilen var det endast radion som sade ord. Min blick var fäst på vägen och likaså Liams. Det var mycket som utspelade sig i mitt huvud just nu, allt från snabba tillbakablickar om dagen mina föräldrar dog till nu när jag faktiskt fick stå ansikte mot ansikte med min biologiska pappa, det var längesedan jag var så känslig av mig. Jag hade ingen aning, men kunde det vara Christians förtjänst? han var punkten av trygghet i mitt liv när allt var som värst och nu var han bara borta. Visst kändes det tomt men jag hade ju Liam nu, fast och andra sidan, imorgon skulle vi åka hem - vad skulle hända med oss då? skulle vi fortfarande träffas? jag hoppades på det. I just det ögonblicket avbröts jag i mina tankar när jag kände en hand smyga sig fram vid mina lår och Liams hand lades på min, snabbt korsade jag våra fingrar och sneglade mot honom som då log brett, jag kunde inte undgå att dra på smilebanden jag också även om jag inte riktigt var kapabel till det så jag liknade nog mer en stel padda i ansiktet. 

"I wish I could do something to make you feel better.", muttrade Liam från sätet bredvid mig och spände sina käkar. Jag tog min lediga hand på våra korsande och kollade ärligt på honom. 

"You already do, Liam.", svarade jag bara och pussade på hans överhand varsamt. 

 

Att få ägna min ledighet tillsammans med Melinda var nog det bästa som kunde hända. Hon var så underbar på alla sätt och jag var otroligt glad över att jag övervägde att komma hem ändå och inte stanna kvar i London, hade jag varit på det envisa humöret så hade jag aldrig träffat denna vackra tjej. Vad som tyngde mig lite var tanken att Mel skulle åka hem imorgon och jag skulle stanna här med min fader då mina syskon också skulle komma till staden. Dethär med distansförhållande var jobbigt, men det funkade om man hjälptes åt. Dessutom bodde hon också i London så det blev ju endast någon vecka vi skulle vara ifrån varandra.

I bilresan hem var stämningen sådär vilket jag förstod också, hennes pappa hade inte direkt gett något bra första intryck precis, så det skulle bli skönt att komma hem till killarna i hopp om att dom kunde pigga upp oss lite eftersom vi nu skulle ha huset för oss själva resten av dagen.

"Are you okay?", frågade jag medan vi gick över gräset så vi direkt skulle komma till baksidan. Att killarna var hemma var en självklarhet då alla bilarna stod på plats om ingenting slagit slint i deras små huvuden så dom helt enkelt bestämt sig för en promenad, vad visste jag.

"I'm fine. I'm done trying to chase after something I can not have.", muttrade hon åt sidan och kollade ner i backen. Jag kunde se på hennes ansiktsuttryck hur hon snart var påväg att gråta igen så för att inte göra det värre så nickade jag endast som svar. Jag hade aldrig tyckt det varit 'roligt' att se andra att gråta och speciellt inte människor jag brydde mig om, så jag reflekterade över att vara tyst.

 

"Hello lovebirds, how did it go?", som vanligt så var det Louis röst som överröstade alla och självklart så såg han i efterhand på Mels uttryck att det inte alls gick vägen. Men denna gång klandrade jag inte honom, han hade ju ingen aning faktiskt. Zayn slog till honom löst på armen och kollade bekymmersamt på både mig, Mel och resten av killarna. Jag skulle just säga att jag trodde att tjejen bredvid mig behövde vara ifred när hon plötsligt öppnade munnen själv och hennes ord överraskade mig faktiskt. 

"It's probably my last day here in Wolverhampton, can't we just do something fun and forget about everything bad for a while?", hon tittade först upp på mig och sedan tillbaka på killarna som placerat ett leende även på sina läppar. Det var trots allt som så att även dom skulle åka hem till London snart, om det skulle bli imorgon eller nästa dag var fortfarande oklart. 

"Sounds amazing.", konstaterade Harry med en gång och kollade sig omkring på oss alla andra som nickade med. Anledningen till att krulltotten sade det på ett sådant glatt sätt hade nog ingen någon aning om, antingen var han taggad att göra något allihopa eller så ville han nog lätta upp den lilla stela stämningen som uppstått efter att Louis kastat ur sig en olämplig mening, kanske var det båda delarna.

"I have an idea of what we can do.", kommenterade Niall engagerat och la en arm runt Zayn och Louis axlar. Vi tittade ut genom fönstren på altanen vi stod på och såg ut över himlen. Det var fortfarande monligt ute men väderprognosen hade hållit det dom lovat under hela dagen - inget regn. "Are we gonna buy some sausage, do a campfire at the beach and just chill out with marshmallows and a lot of talking?", idéen lät väldigt frästande om jag skulle vara ärlig och det var alldeles för sällan vi gjorde något sådant, sist vi gjorde det var nog när vi var i Sverige och det var ju ett tag sedan nu, sen så var det inte en sjö vi var vid heller men hela lägereldsgrejen menade jag på.

"Perfect idea, Niall!", tonläget på tjejen i rummet förklarade allt, förslaget som vår irläning kommit med hade lockat Melinda så väl att vi andra inte skulle ha något att säga till om, hon hade bestämmt sig för att göra det och så blev det!

 

 

Det var underbart att sitta framför elden med mina fyra bästa vänner och tjejen jag verkligen gillade i min famn under en filt med en full mage. Vi hade ätit våra korvar som vi grillat på pinne sedan hade vi bara grillat upp våra två godispåsar som vi hade med oss med endast sötsaker i. Nu bara satt vi och tog det lugnt, småpratade och bara njöt av varandras sällskap. 

"You want to go somewhere and talk?", frågade en röst vid mitt öra och jag visste precis vem den tillhörde. Eftersom jag också valt en plats där endast jag och Andy visste om så fanns det inga paparazzis alls efter oss och vi hade varit helt själva under hela kvällen. 

"Yeah, absolutely.", svarade jag vänligt och tittade ut bland killarna som småpratade med varandra om något helt ointressant. Jag drog av oss våran filt, ställde mig upp och kollade ner mot henne igen som hastigt tog min hand och reste sig upp efter mig. "We're be right back", sade jag och vi gick vidare bort längst stranden.

 

Vi gick i kanske mindre än tio minuter innan hon stannade och såg in i mina ögon. Det fanns så mycket jag ville säga till henne men inte ens ett litet ord kom ut. Denna vackra Melinda. 

"What will happens now, when I'm leaving and you start working?", frågade hon bekymrat och lade sina armar omkring min midja. Jag bet mig löst i insidan av kinden, drog bak en slinga bakom hennes ena öra och och tog sedan två av mina fingrar under hennes haka så våra ögon kunde mötas. 

"Nothing will changes, not even us. I want you, I want us, Mel. It may sound stupid but that's the truth. I really like you and I haven't met someone like you before.", det var först efteråt, när allt blev tyst och hon bara tittade på mig som jag nästan ville ta tillbaka mina ord. Kunde jag ha råkat skrämt iväg henne med mina ord nu?

---

Ååh äntligen klar! det har varit sånt skitväder hela dagen att jag bara legat inne, snackat i skype och bara chillat. Novellen har också kommit i förstahand faktiskt och har suttit med denna del från kl 12 på förmiddagen men det är först nu det blev klart, kan säga er att jag har noll inspo right now! Men,men. 

 

 

 

I mina tankar just nu befann sig inget annat än Melinda. Hur mådde hon? vi hade inte pratat sedan den kvällen hon ringde mig och grät då hon berättat om att hennes 'riktiga' pappa fortfarande var vid liv, vilket självklart fick mig ställd och även började ifrågasätta saker i mitt huvud. Jag hade alltid tagit Ashton som min så kallade 'extrafar' då min egen knappt brydde sig om mig. Jag försökte skaka av mig tankarna, sket fullständigt i att klä på mig annat än kalsongerna innan jag for upp ur sängen in till köket där jag visste att min fina Rebecca skulle vara. 

"Morning handsome.", log hon när jag passerat långhallen och kollade på min tjej som endast hade en vit koft-aktig tröja och trosor på sig. I sina händer höll hon en bricka som bestod av mackor, fil och massor av frukt. Hon visste precis hur man skulle lyxa till det. "We going out to the balcony, shall we?", frågade hon och hade dedär stora leendet på läpparna. Jag fnös till av ren lycka och nickade på huvudet. Jag tog brickan ur hennes händer, lade den på köksbänken bredvid mig för ett tag innan jag lade mina armar om henne för att ge henne en lång kyss. Aldrig hade jag kunnat trott att ett One Night Stand kunde betyda något, men efter natten med Rebecca så var alla annorlunda, jag kände verkligen hur glad hon gjorde mig. Hon gjorde mig nästan lika trygg som gjorde omkring Mel gjorde, vilket då började bli läskigt eftersom jag aldrig riktigt släppt in folk så nära inpå mitt liv som Melinda när jag fattat att hon är den enda som aldrig skulle svika mig på ett sätt som alla andra gjort. 

"Thank you for making me happy.", viskade jag mot hennes läppar och gav henne massvis av småpussar innan vi drog oss ur den mysiga omfamningen. 

 

"How's Melinda today, have you heard something from her?", frågade Becca och drog en blond hårslinga bakom hennes små öron. Jag ryckte på axlarna och svalde delen av mackan jag hade i min mun. Jag ville gärna kunna svara att jag visste att hon hade det bra just nu men eftersom hon varken ringt eller skrivit så visste jag inte vad jag skulle tro. 

"I will believe she's fine but I doubt she is.", muttrade jag och kollade in i hennes bruna ögon som faktiskt var fyllda med empati. Hon hade aldrig träffat Mel eller ens visste hur hon var som person, bortsett från det lilla jag berättat om, men ändå så verkade hon bry sig otroligt mycket om min bästa vän. Jag hade aldrig träffat en sådan genomsnäll tjej som Becca tidigare. Att möta just henne 'ute på marknaden' var rena turen, det hade kunnat vara någon helt annan som följt med mig hem den kvällen. 

"I bet she will tell you as soon as she's ready.", sade hon lugnt och sansat medan hon lutade sig upp från min lilla soffa för att lägga sin hand på min arm som en fin gest. Jag nickade och skulle tacka när hon öppnade munnen igen. "It's kind of adorable how close you two are. You've told me you value her before anyone else and I only think that says a lot how much you love each other. I have to admit one thing.", hon bet sig i läppen och jag såg nästan hur hon hållt detta inne länge nu. Det var inte ofta jag snackade om just Melinda till Rebecca men jag kom ihåg att när jag väl gjorde det så kom jag in på djupet om oss och jag förklarade ärligt att jag aldrig kunde ta henne för givet. 

"You can tell me, baby.", sade jag bara inne i hennes paus för att lugna ner henne lite. Hon log brett och en aning nervöst innan det slutligen kom ut ord ur hennes mun igen.

"This might sounds stupid but I thought I would never came this close to you as I did. I liked you the first night and when you told me about your and Mel's relation I thought you would never let me in, but you did and I'm truly happy for that. I'm looking forward to meet Melinda, really. I want to know the other heart of yours since I know she's your other half.", efter orden kunde jag höra hur hon pustade ut och jag skulle totalt ljuga om jag sade att jag inte blev rörd, gud. Det där var bland det finaste någon sagt till mig och efter alla tjejer jag någonsin haft något med så var denna den första som någonsin accepterat min nära relation till Mel, jag blev mållös och smickrad på samma gång. 

"I have never told you this before, Rebecca, but I love you.", jag stirrade djupt in i hennes ögon, log ett snett leende och nickade bekräftat för mig själv då jag påminde mig själv om att jag faktiskt aldrig sagt det tidigare. Det var inte heller något konstigt att jag inte sagt det tidigare heller då jag ytterst sällan använde de där fina orden. Det var möjligen Melinda och min mamma som kunde få höra meningen  mer än vad som behövdes, men det var aldrig ord jag använde för snällhetens skull. Jag älskade verkligen blondinen framför mig och jag hoppades på en ljus framtid för oss, verkligen. 

"I love you too, I really do. Thank you for telling me.", fnittrade hon, hukade sig över det lilla, lilla bordet och mötte mig i en perfekt kyss. 

 

Klockan tickade på långsammare än vanligt och tillsammans med mina morföräldrar & fyra av fem medlemmar i One Direction så satt vi under en stel tystnad i den lilla väntsalen som Liam och Karen lämnat oss i. Pinsamheten var nog jag den enda som kände av då alla, inklusive mormor och morfar, satt med sina ansikten i mobilerna. 

"You don't care about the shit some of the fans are writing to you, do you?", frågade Zayn plötsligt medan han satt med tummen och skrollade fram och tillbaka på sin display. Jag tänkte efter, jag hade tagit emot skit hemma i London enda från dagen mina föräldrar gick bort, till och med vissa av mina 'vänner' vände ryggen emot mig så varför skulle jag bry mig om vad dumma fans sade om mig? fast skulle jag vara riktigt ärlig så gjorde det faktiskt riktigt ont till en början att läsa en elak tweet. 

"Nah, I'm used to it.", svarade jag bara lugnande. "Those rumors about me and Harry, have you read something more about that?", frågade jag lite nyfiket och tittade mer åt Harrys håll. Killarna ryckte på axlarna men det var Niall som besvarade min fråga.

"Some of them are still confused about you and talk about you, especielly all the gossipsites, but don't worry. They will understand you two are only friends, sooner or later.", han lät lugn i sin ton och det var nog det som fick mig att slappna av lite. Jag ville inte precis att människor skulle tro att jag gick runt och höll på med Harry när det var Liam jag gillade, dessutom skulle det inte heller vara ett sånt bra rykte om mig om jag också dejtade två från One Direction. Jag fnös åt tanken och drog sedan upp min telefon, jag skulle just till att ringa till John när dörr 23 slogs upp och ut kom en tårögd Liam och en lika nedstämd mamma. 

"Time to go home, shall we?", frågade mormor och reste sig fort upp ur den obekväma stolen som fanns i den lilla hallen. Karen bara nickade på huvudet och slog bort några tårar. 

"But I will be back here tonight, I won't let Geoff be here himself.", förklarade hon bestämt och kollade på Liam. Han däremot skakade på huvudet, gick fram till mig och killarna som stod en bit bakom men ställde sig sedan bredvid mig. 

"I will go home tonight, I can't be here over the night I just can't.", muttrade han och jag lade en försiktig arm bakom hans rygg som verkade lugna honom en aning. Han sneglade ner på mig med ett brett leende och jag såg hur gnistan i hans ögon fanns där bakom de jobbiga tårarna. Karen nickade instämmande åt Liams konstaterande sedan gick vi gemensamt mot hissen ner mot entrén där vi också bestämt oss för att ta något att äta, vi behövde något i magen efter denna intensiva dag. 

 

"Ugh, I don't really like hospitalfood.", klagade Niall besviket när han tagit en tugga av sin mat som bestod av köttbullar och makaroner som vi allihopa också satt med på tallrikarna. Han hade dock en poäng i det hela, sjukhusmaten var inte alls god men Karen sade att hon inte alls var så sugen på att visa sig ute på en restaurang just nu vilket vi alla accepterade och gjorde henne sällskap på restaurangen här istället. 

"Oh my god.", muttrade morfar och tappade sina bestick på sin bricka. Hans ögon var vidöppna och han pickade snabbt på mormor som direkt blivit lika chockad. Förvirrat kollade vi alla sex ungdomar på de äldre som bara gapade stort, det var Karen som mumlade något med att dom borde berätta och det var i det ögonblicket jag kanske förstod vad dom menade. 

"Melinda, the man over there who's holding a little girl in his arms, it's him.", sade mormor besviket och nickade bort mot en man, den enda jag kunde se för tillfället som höll i en liten tjej var en man med en stickad mössa, han verkade vara orolig över något och lika så den lilla brunhåriga tjejen i hans famn. "It is your dad." 

---

Fick en kommentar om att ni ville ha mer John inne i novellen, nu fick ni typ ett helt perspektiv med han, nice?! Hoppas ni fick en liten inblick hos han nu hehe. Melindas ex kommer dock ej vara med något mer i novellen, tyvärr, eller iallafall vad jag planerat men vi får se vad som händer!

 

Och JA. Superhottie David Beckham kommer att spela hennes pappa (visste inte hur han skulle se ut alls så jag bara tog en pappa jag kom på och då kom han upp i mitt huvud lol) 

 

 

 

Efter mycket om och men så fick Paddy Liam att gå med på att köra biten till sjukhuset. Jag och Liam förflyttade oss gemenast till baksätet och tacka gud för att det var tonade rutor där bak. Jag höll killen mitt hjärta höll kärt hårt i handen och jag kunde då och då höra snyftningar från hans lilla näsa men valde att inte kommentera det alls. Skulle han förlora sin pappa idag eller någon annan dag, så skulle jag veta exakt hur det kändes och jag skulle försöka finnas där för Liam som John alltid gjorde för mig, hur odräglig jag än var att handskas med. Jag visste dock att Geoff var en stark man, han klarade det mesta - precis som Liam. 

"Are the boys there too?", frågade jag, mest för att lätta upp stämningen lite. Liam log svagt åt mig och nickade på sitt huvud. 

"Yeah, they said my dad is still alive but the doctor says he doesn't know if my dad is dying or not.", jag inspekterade killen bredvid mig noga, såg in i hans numera röda ögon där små tårar ibland smög sig fram men som han snabbt slog iväg. Jag lutade huvudet mot hans axel och jag kände snabbt hur han besvarade min gest genom att lägga sitt huvud på mitt. Försiktigt försökte jag andas in hans underbara doft som var en blanding av tuggummi och One Million men hoppades på att han inte skulle lägga märke till det, det hade varit lite pinsamt. 

 

Paddy skjutsade upp oss så vi hamnade precis vid ingången. Liam var snabb ut ur bilen och upp ur fötterna, snabbt efter kom jag och tillsammans, utan någon som helst kroppkontakt, gick vi in till det läskiga huset jag egentligen lovat mig själv att aldrig gå in i igen om jag inte var tvungen men jag såg detta som en stor anledning till att befinna mig här. Vi gick raka vägen fram till receptionen, frågade efter Liams pappa och fick snabbt svar på vilken våning han befann sig på. Våning 5 och rum 23, att ta trapporna fanns inte ens på kartan därför tog vi stora steg till hissgångarna, jag lade även märke till att Liams ansikte inte längre var lika avspänt längre. Jag antog att han inte ville visa sig svag framför alla andra människor omkring något jag kunde förstå. 

  → Melindas Perspektiv ←

Jag hade varit på stan med mormor för ett 'jag-är-ledsen-för-allt'-shopping, även om jag inte riktigt var över att mormor hade ljugit i hela min livstid om den hela pappagrejen så skadade det aldrig med att bli bjuden på olika sorters kläder, när plötsligt Liam skrev till mig och frågade vad jag gjorde. Vänligt hade jag svarat att jag var ute på stan och kvickt fick jag svaret att jag skulle vänta på Joan's on Third så skulle han komma dit och verkligen inte mig emot. Jag berättade hur det var för mormor som förstod och lämnade mig ganska direkt efter, vi var i den stunden inne på Hollister och jag hade lärt mig att caféet som Liam ville mötas på låg flera gator bort ifrån där jag befann mig därför så visste jag att det skulle ta ett tag att ta sig dit också. Ännu hade jag inte berättat för mina morföräldrar om mina planer att söka upp min far men det behövde dom inte få veta förrän i sista sekunden heller, det var dom värda. Det gjorde så himla ont i mig att veta att min mamma och 'pappa' ljugit för mig och det enda jag bad om i nuläget var att få prata med dom en sista gång och berätta för dom hur besviken jag var, men såklart var det omöjligt. Jag önskade bara att jag hade fått vetat sanningen om varför mamma velat dölja detta för mig, en sådan stor del av mitt liv. 

 

"So you didn't tell her that you're going to find Arin?", frågade Liam undrande medan han tog en sipp av sin latte. Jag ryckte nonchalant på axlarna och försökte att spela oberörd då jag kunde se i sneögat hur blixtar och kameror var överallt och ingenstans, det var faktiskt lite läskigt och jag var inte alls bekväm med att vara iakttagen. Jag såg in i Liams vackra chokladbruna ögon och insåg snabbt att jag älskade klädseln han valt att ta på sig idag. Dedär slitna jeansshortsen, den vita T-shirten och den mysiga hoodien han bar matchade perfekt tillsammans och jag älskade hans sinne för mode även om han inte alls tänkte på vad han drog på sig. Liams vakt stod bestämt framför oss så varken fans eller andra skulle kunna komma fram till oss men ändå så var det inte så hemskt mycket människor ute på gatorna idag vilket bara var en fördel så vi slapp köer och massor av galna fans efter oss. "I've got something to tell you, the boys and I talked a lot this morning and we all agreed with that Lindsey has to go away 'cause nobodys likes her.", hans ord förvirrade mig en aning men jag fortsatte att lyssna på vad grabben framför mig hade att säga. "We just don't know how we will get a rid of her. She's like a patch you know, but I really can't fool our fans anymore and especially not my family who thinks I'm in love with that bitch for real.", han skakade fort av sig tanken genom att rysa i hela kroppen innan han tittade in i mina ögon igen samtidigt som dedär otroligt fina leendet var placerat på hans läppar, jag visste inte varför men på något sätt såg jag detta som en möjlighet för oss att kanske försöka oss in på något, men självklart skulle det behöva vänta - precis som allt annat. 

"I'm glad you told me this and happy for you to finally have realised the right thing to do.", log jag och skulle just ta hans hand över bordet då ett helt kamerateam rundade oss vid bordet med blixtar överallt och inte ens Liams vakt kunde göra något åt dessa människor då dom praktiskt taget var helt galna och väldigt många. 

Jag chockades över alla frågor samtidigt och Liam var snabb uppe från stolen och räckte ut sin hand mot mig och nickade in mot innerestaurangen istället. Det kanske varit en dålig idé att sitta ute ändå men vädret var för fint för att vara inne, enligt mig. Men det var väl vid dessa situationer som jag förstod varför killarna till och med handlade deras mat online. 

"Are you alright?", tonläget på Liam lät inte alls som den brukade och jag kunde känna oron i den. Han suckade och lade sina starka armar omkring mig men verkade inte alls bry sig om att vi stod mitt inne i cafféet med blickar på oss. Personligen så var jag bara lycklig för stunden då han faktiskt inte brytt sig i något annat än mig, men ångesten kom tillbaka, Liam hade ju tektiskt sätt inte gjort slut med Lindsey ännu. Dessutom så skrämde hennes ord och hot mig fortfarande, men jag ville inte tänka på det alls så jag lät mig själv förtränga det istället. "Come on, let's go to the car, shall we?", han lossade greppet lite löst men fortsatte att titta ner på mig. Jag nickade svagt och log så brett jag bara kunde åt killen som i detta ögonblick gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg. Min blick som tidigare var på hans ögon förflyttade sig några centimeter ner så jag stirrade på hans läppar, vilket han snabbt lade märke till och flyttade sitt huvud mot mitt öra. "I really, really, really want to kiss you right now.", ett svagt stön for ur min mun och jag tog ett stort kliv ut ur hans omfamning med ett finurligt flin på läpparna. 

"Save it to later, huh?", sade jag bara och blinkade med ögat. Liam skrattade lätt och skakade på huvudet. Även om jag så gärna ville ta tag i hans hand och visa mina känslor offentligt så skulle det aldrig gå, inte nu. Därför så gick vi istället ganska långt ifrån varandra just för att det inte skulle synas att vi båda var otroligt villiga att ta tag i varandras händer. 

 

Vi båda satt i bilen, Liam vid ratten och jag i sätet bredvid honom medans säkerhetsvakten Paddy satt lugnt i baksätet. Visst kändes det konstigt att vara förföljd av en annan människa men ändå var det ju en stor trygghet så jag klagade inte egentligen. Som vanligt hade Liam slagit av sin telefon och direkt när han slog på den igen så kryllade skärmen upp av notiser, precis som förra gången. Han suckade när han såg att killarna ringt minst en varsin gång och även Liams mamma, han verkade dock överväga att ringa till Harry först. 

Jag blickade bak på Paddy som log svagt mot mig, vilket jag besvarade innan jag lugnt tittade rakt fram där synen endast bestod av andra bilar inne i parkeringshuset. 

"Hey Haz, you had call me?", frågade Liam med en orolig ton. Det blev knäpptyst i bilen i flera sekunder och det enda som hördes var brus från andra sidan luren som avslöjade att Harry fortfarande pratade. Återigen flera sekunder gick innan Liam öppnade munnen och skakade på huvudet. "We will be there in a few minutes, hold on.", sade han hackigt, lade på luren och tittade bak på både mig och hans privata vakt som jag även listat ut var en nära vän. 

"What is it Liam?", innan jag ens hunnit fråga det själv så var mannen bakifrån bilen snabbare med att öppna munnen. Liam drog frustrerat handen genom håret och skakade oförstående på huvudet. 

"We have to go to the hospital, my dad has had a heartinfarction.", han tittade tårögd på mig som snabbt tog handen för munnen. Hörde jag rätt..?

---

Lol klychigt slut. Haha! ;) Nej men jag kände på mig att något nu måste hända och aa. Idag åker jag till mormor och har ingen aning om hur länge jag stannar där eller whatever, det får bli som det blir då min moster/kusiner är där från Piteå så vill gärna komma dit å vara där lite också, hoppas ni förstår! Blir väl kanske någon Ipadskriven del men det får vi se om tiden finns.