back for you, chapter 11 - love
8
Tidigare;
"I trust you Zayn and I have always done it. I do not care about her as long as you didn't cheat on me, but I really have to tell you something now and I need your promise that you will never leave me, okay?", min första tanke var lättnad, men när jag sedan hörde fortsättningen av hennes historia så var det som att stenen i min mage som kommit efter att Alexia klivit ur bilen, kom tillbaka och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Inte kunde det vara så att Perrie var otrogen istället? jag ruskade av mig den hemska tanken och nickade långsamt på huvudet. "I just wanna stay home all night and be with you after this, I really need you now."
"Of course, just tell me what's going on?", bad jag och släppte taget om hennes händer. Hon suckade och tårarna från hennes kinder ville bara inte försvinna.
"I know it's a bad time to say something like this but.. I think I'm pregnant.", och där, precis där stannade min värld upp.
♥ Zayns Perspektiv ♥
Tystheten varade dock inte länge förrän jag insett våran situation. Det var sant det hon sade, det var en väldigt, riktigt dålig tajming på det hela, men tänkte jag efter så hade vi dom senaste gångerna inte använt oss av preventivmedel av något slag så det hela var väl egentligen bara vårat eget fel. Jag suckade löst innan jag tittade mållöst på Perrie som hade ögonen fyllda med tårar.
"Are you sure? I mean.. Maybe it's just an imagination?", frågade jag hoppfullt och höjde ögonbrynen långsamt. Att bilda familj med denna underbara tjejen framför mig ville jag mer än gärna, bara inte än. Vi var båda mitt i våran karriär och skulle gifta oss till sommaren, vi hade knappt tid för varandra - hur skulle vi då ha tid för ett barn, vårat barn? tankarna fick mig yr och det här var verkligen någonting som fick mig orolig.
"I'm not sure, but I'm late in my period and we're talking about a whole week now and since I last remember I haven't been late for about three years now!", utbrast hon i panik och lade sina händer på sitt huvud igen. Jag var snabbt upp på mina egna fötter, rusade fram till min hysteriska flickvän och lade en trygg arm omkring hennes midja. Om jag var rädd så kunde jag aldrig ens sätta mig in i Perrie's situation som faktiskt bar på vårat barn om det nu var på det sättet.
"What are we gonna do?", frågade jag då, så lugnt som jag bara kunde efter ett besked som detta. Jag inspekterade henne noga och såg hur hon gjorde allt för att komma tillbaka till verkligheten men samtidigt så förstod jag henne också, hon hade all rätt till att vara ledsen, rädd och förvirrad.
"I bought a test on my way home, just in case.", snyftade hon och torkade frustrerat bort tårarna under hennes kinder. "I'm afraid, Zayn. What are we going to do?", hennes frustration påverkade mig rejält och hur länge jag än försökt vara lugn och stark för hennes skull så kunde jag inte låta bli att släppa ner dom envisa tårarna som letat sig ner för mina kinder. Ja, vad skulle vi göra? jag var inte redo att bli pappa än men samtidigt så var det ju precis det här jag ville, bilda familj. Jag sade alltid att vi skulle vänta tills vi blev äldre, men hur länge skulle man behöva vänta? jag tog ett djupt andetag och drog en blond hårslinga bakom Perrie's öron så jag enklare kunde titta mig in i hennes vackra. Våra ögon stirrande mot varandra men höll inte länge då efter bara några sekunder så vek hon ner blicken mot golvet.
"Hey, honey. Look at me.", beodrade jag och fick då en förkrossad blick som hänsynslöst borrade sig in i mitt inre, det gjorde obeskrivligt ont att se personen som betydde mest, lida så här mycket. "Take the test and then we'll se how we're doing, okay?", föreslog jag och reste mig långsamt upp. Perrie nickade instämmande och följde mitt exenpel. "Whatever the test is saying so can it never come between us, right? nothing in the entire world is supposed to do it, right?"
"I love you Zayn, I will always do.", lovade hon och lade en trygg hand på min kind. "Stay here and I'll be right back with the answer, I better take it myself than have you there and staring at me.", konstaterade hon och gick raskt iväg mot hallen och sedan in till den närmaste toan.
I något som kändes som timmar men som i själva verket motsvarade minuter så hördes äntligen ljudet ifrån låset till toan som öppnas och jag tittade snabbt dit för att sedan se på Perrie hur hon reagerat, om hon mådde bra och framförallt - om det befann sig ett foster i hennes lilla mage. Mållöst gick hon fram till mig med den vitrosa pinnen i handen, ju närmare hon kom desto säkrare såg hon ut. Ett kraftlöst leende bredde sig på läpparna och hennes ögon tindrade lite svagt.
"It's negative.", yttrade hon, väldigt lättat och befriad på något sätt. "I'm not pregnant, Zayn.", jag hann knappt tänka färdigt förrän hennes armar virade sig omkring min nacke och därefter hade jag hela min värld i min famn. "I really want to build a family with you, Zaynie, but right now I only want to focus on you and my band, or what do you think?", kommenterade hon ytligt och såg rakt in i mina ögon. Denna tjej var verkligen kvinnan i mitt liv och det var svårt att få vardagen att gå ihop, men vi klarade det och familjetänkandet fick vänta ett tag till.
"It sounds perfect.", log jag och pressade mina läppar emot hennes och vi möttes i en passionerad, perfekt kyss.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Det hela var bara så mycket att ta in. Jag var beredd på att detta skulle hända men att det skulle gå så fort hade jag aldrig någon aning om. Dessutom så var jag skeptisk över vad Adrian skulle tycka och speciellt tro. Klockan närmade sig halv nio på kvällen och det var ingen tvekan om att matlagningen var igång då det luktade lök i hela huset. En knackning på min dörr hördes och inrusande kom Jade in med storögda ögon.
"I have never been a fan of them, but how cool isn't it that you're everywhere on Twitter?!", utbrast hon och skrollade med tummen ner på sin skärm. Jag suckade drastiskt och himlade med ögonen.
"Well, I made a mistake and it will never happen again.", muttrade jag och drog en hårslinga bakom örat. "Me and Zayn don't really know each other and why I met him from the first time I can't tell, not even to myself, I'm pretty stupid."
"I think it looks like you're quite into him.", konstaterade Jade med en väldigt retsam ton i rösten. Jag suckade för säkert hundrade gången denna timme och ruskade snabbt på huvudet. Varför var hon tvungen att vara sån idiot?
"Yeah, you wish.", surade jag och skulle just säga något jag sedan skulle ångra då jag hörde hur min mamma ropade att maten var färdig, och lika bra var väl det. Jade himlade med ögonen, vände på klacken och gick ut ur rummet med mig hack i häl.
"Where is Finn?", frågade jag medans jag såg hur det endast var jag, Mamma och Jade vid bordet. Att pappa inte vara anländ vid matbordet hade vi alla blivit vana med då han ofta jobbade övertid, men min lillebror brukade ofta befinna sig vid oss under middagstid.
"He's out with a friend.", sade mor min enkelt samtidigt som hon började ösa på Spagetti och Köttfärssås på min tallrik. "What have my favorite girls done today, then?", frågade hon sedan och tittade nyfiket upp på mig och min syster. Jag tackade gudarna att mamma inte ägde något Twitter konto och sett bilderna då hon alltid, alltid skulle överdriva med saker och ting.
"I have been with Diana and Alaric.", Jade såg mer än lycklig ut och jag såg även hur min mor lyste upp av lycka, Alaric var en kille mamma alltid tyckt mycket om, mesdadels för att Jade och han varit vänner sedan barnsben.
"Is it something between yo...-", hon hann inte avsluta meningen förrän den brunhåriga tjejen bredvid mig suckade djupt. Jag satt tyst på min plats men kunde inte låta bli att flina lite smått, var det något jag njöt av så var det att se hur min syster dag ut och dag in skällde ut mamma för så enkla saker.
"Why are you smiling like that, huh? tell me about your day instead.", irriterat började damen skära i sin spagetti och gav mig en ointresserad blick som sade mer än den visade. Jag visste att hon egentligen inte brydde sig om min vardags alls, om det inte var så att jag tillbringade tiden med Adrian.
"I can tell you, mother. She has been with a pretty famous person today.", malligt log Jade ett falskt leende mot mig och gjorde detta endast med flit, inuti kokade jag av ilska men utanpå försökte jag att vara så lugnt som jag bara kunde, denna familj gick mig ofta på närverna och så fort dom fick chansen så hånade dom mig alltid om saker jag gjorde fel eller inte alls, och det tog på glödarkraften inuti, hur lite man än visade det.
"Oh, really? who? the king of England maybe?", fnös mamma elakt och skrockade nonchalant. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så av ren irritation flög orden bara ur mig.
"Actually a member of One Direction, Zayn Malik.", sade jag, precis lika kaxigt som hon själv var och enkelt rättade jag till hästsvansen på huvudet och återgick till min mat. Mamma däremot hostade först upp sin mat och sedan blev hon mållös.
"You can't be serious.", påstod hon med en blick som såg allt annat än stolt ut. Jag rynkade på näsan åt hela situationen och innan jag visste ordet av det så var Jade framme med sin telefon framför mammas ansikte. Hon svalde hårt och tittade allvarligt på mig. "You can't be seen with him anymore, honey. You don't know what kind of problem you can get into.", hennes ögon blev genast stora som golfbollar och en rädsla satte sig på hela henne. Vad hade hon menat med det och sen när började hon att bry sig om vilka jag umgicks med?
"Mom, I appreciate what you've done to me but who I am hanging out with ot not is not none of your business.", faststlog jag och reste mig upp från stolen, plötsligt var min matlust inte lika stor längre och jag blev verkligen irriterad på denna satmara många gånger.
"Sit down or get the hell out of here, I don't want you to be seen with him, understood?", röt hon så högt att både jag och Jade ryggade tillbaka, aldrig någonsin hade jag sett henne så arg och förbyllad, men mest rädd, i hela mitt liv. Faktum var att det såg roligare ut än vanligt och jag kunde inte låta bli att fnysa åt hennes hysteriska utbrott.
"I'm with him as long as I want to.", sade jag ärligt, mest för att irritera henne mer. Jag ställde tallriken på bänken och försvann fort ut ur köket innan mamma öppnade munnen igen. Utan att ens bry mig om henne för tillfället så drog jag på mig mina låga, vita converse och sprang ut i det kalla vårvädret där himlen fortfarande lyste blått.
Med tunga steg gick jag upp för uppfarten där jag många gånger varit tidigare. Eftersom Michelle fortfarande låg i svår magsjuka så undvek jag helst att sätta mig på tunnelbanan och åka till henne, utan istället så tog jag chansen att kanske få lite tid med min pojkvän som även skulle vara hemma nu. Tveksamt gick jag upp på den trätrappan som befann sig på sidan av det väldigt träiga huset, knackade på och väntade på att dörren skulle öppnas.
"Alexia, Hey sweetie.", det var inte Adrian som öppnade, utan hans väldigt söta mamma. Jag log glatt mot henne och tog foten över tröskeln. Wilma, som hans mor så fint hette, ropade genast på min pojkvän som förmodligen satt fastklistrad framför datorn om jag kände honom rätt. "Do you want someting to eat?", frågade Wilma sekunderna efter ifrån köket och jag var snabb med att tacka nej då jag precis ätit mina tre tuggor av maten.
"Hey babe, I didn't expect you here!", konstaterade Adrian glatt medans han kommit ner ifrån trappan. Jag harklade mig smått innan jag gick in i hans öppna armar.
"I love you, Adrian.", yttrade jag självsäkert innan jag slet mig ur hans famn. Han skrattade kallt och ryckte på axlarna.
"Love you too, sexy.", flinade han medans hans ögonbryn var höjda, jag log svagt och nickade på huvudet. Även om det inte lät så förutsägbart så var det precis dom orden jag behövde få höra ifrån honom och hur oäkta det än lät så brydde jag mig inte speciellt mycket, just nu behövde jag bara komma hemifrån ett tag.
Kapitel 11 alltså. Kommentera gärna vad ni tycker så blir jag glaaaaaad :')
back for you, chapter 10 - we need to talk
11
Tidigare;
"Are you okay?", frågade jag av ren rädsla medans min blick for bak på dom två människorna som ockuperat baksätet. Zayn drog en frustrerad hand genom sitt hår och vände blicken mot tjejen han hade bredvid sig. Hon tog av sig sina solglasögon och såg rent ut sagt omtumlad ut. Det var i det ögonblicket när hon först mötte min blick som jag såg det.. Det var hon, tjejen på bilden Zayn hade på sitt lilla kontor och tjejen som jag direkt tyckt varit intressant. Kunde det verkligen vara så att hon och Zayn hade något på gång..?
♥ Zayns Perspektiv ♥
Jag såg på Alexia hur chockerad hon var, som om att hon inte riktigt räknat med att detta skulle hända och lättare blev det ju inte när Harry satt i framsätet och tittade bak konstant.
"So..", mumlade tjejen bredvid mig och gav mig ett osäkert leende. "Do I have to be in the magazines tomorrow?", hon bet sig osäkert i läppen och vände blicken fram på dom svarta skinnsäterna framför oss istället. Harry harklade sig hastigt och visade en bild på en Twittersida där flertals bilder visades på både mig och Alexia. Jag suckade och tog en hand framför ögonen.
"Sorry, love. But I think you already do.", mumlade han skamset medans han sneglade på Paul som inte rörde en fena, mer än armarna när han skulle svänga.
"Actually I can't handle this, Zayn.", konstaterade hon och tittade på mig. "This is the last time I will see you and I'm sorry for that. Drive me to the subway.", en sten i min mage satte sig direkt där och Paul hade noggrant lyssnat in ordern när han genast började köra henne tillbaka till tunnelbanan. Var hon allvarlig, skulle detta vara slutet på våran vänskap? jag ville berätta sanningen, jag behövde henne, men samtidigt så kunde jag inte. Att skrämma iväg henne mer än jag redan gjort var ingenting jag ville precis, men jag hade kommit så långt - jag vägrade att släppa taget om min syster så lätt. Tur att jag sagt åt mamma att avstå ifrån medierna eftersom hon om någon skulle verkligen se att det var hennes egna dotter.
"I'm sorry too.", muttrade jag och sänkte blicken neråt. "It was a pleasure to know you for a while anyway.", konstaterade jag och tänkte genast tillbaka på hur våra munnar gått i ett dom senaste timmarna innan vi blivit avbrutna.
"Yeah, you too.", innan jag fattat det själv så stannade vi upp framför tunnelbanan och det var dags att säga hej då.
"Nice to meet you too, Harry. Bye.", innan hon slog igen bildörren så såg hon en ursäktande blick på mig samtidigt som hennes mungipor smått drogs upp till ett leende. Hade det varit ett äkta leende så hade jag såklart blivit lättad, men det var det inte. På något sätt så såg jag hur osäker och rädd hon var, kanske på vad som skulle komma. Jag log ett säkert leende mot henne och jag lovade även mig själv att inte ge upp nu.
"Okay, Harry. I'm quite sure I will survive. Just let me be alone, can you?", frågade jag halvt medans jag slängde av mig jackan och sparkade av mig skorna. Det var helt knäpptyst i huset och med det så förstod jag att Perrie inte hade slutat sitt jobb ännu, vilket resulterade endast till att jag kunde få lite tid att tänka på allting.
"Never mind, buddy. First you have to tell me about the girl, Alexia, right? who is she and why are you so secretive with her?", hans fråga kom plötsligt och vi båda slog oss ner i den svarta skinnsoffan i vardagsrummet. Han hade rätt, jag hade ju faktiskt inte berättat någonting alls om henne och jag ville ju helst att det förblev så, men samtidigt var Harry en av de närmaste vännerna jag hade. Förr eller senare skulle dom få reda på sanningen och kanske var det inte en sån dum idé att berätta det för någon i alla fall?
"I told you she was a fan..", mumlade jag och tog ett djupt andetag innan jag fortsatte meningen. "That's simple not true.", Harry såg på mig med en fundersam min och sträcken mellan hans ögon blev stora. Hur jag skulle förklara det här för honom visste jag inte, men nu var det nästan försent att ändra sig.
"Zayn, you know I love you and it sucks to think like this about you, but I really hope you're not cheating on Perrie. Seriously.", han lät seriösare än vanligt och de uppspärrade, stingsliga ögonen sade mer än var man kunnat ana. Jag blev både frustrerad och chockad över hans lilla 'konstaterande' & hur han ens kunnat tro något sådans om mig, men samtidigt så förstod jag honom. Han hade ju egna ögon och jag själv undrade också om Harry hade någon tjej då man ibland såg han ute och fika med tjejer jag aldrig sett förr.
"It's her, Alexia.", mina tårar var inte långt ifrån och att få ha släppt ut det för Harry kändes bra, dock såg han fortfarande ut som ett frågetecken så jag kunde inte göra så mycket mer än att fortsätta mitt berättande. "My missing sister, it's her.", det var först när en blöt salttår nuddade vid min överläpp som jag insett att jag grät, vad det var för tårar visste jag inte säkert. Men lycka var en av anledningarna i alla fall.
"What?", Harrys allvarliga blick förändrades från seriös till förvånad och förvirrad på en och samma gång, och jag förstod honom. Han och killarna visste inte mycket om Alexia då jag alltid avstått att pratat om henne, men jag visste att killarna alltid skulle stötta mig i det hela och kanske skulle dom kunna hjälpa mig att komma henne närmare nu också. "I don't know what to say more than I'm happy for you and I'm pretty relieved that you didn't cheat on your next wife. And well, now I can take Alexia all by myself.", flinade han retsamt och gjorde en fånig gest med armen. Jag suckade och skakade på huvudet.
"Oh shut up, I can't get how you could think about me cheating on Perrie, that's a silly thought! whatever, you're not gonna date Alexia. Firstly she has a boyfriend and secondly, she is my sister for gods sake!", utbrast jag och lade armarna i kors. Harry skrattade dovt och nickade bekräftat på huvudet
"Yeah right, but you really need to tell this to the other, they're suppose to know about it too.", konstaterade den lockhåriga brunetten bredvid mig medans han snabbt tog upp sin telefon ur fickan. Mitt huvud vickades upp och ned & med det så insåg jag att jag kanske var skyldig till att berätta till mina tre andra bandmedlemmar också.
"I will.", lovade jag medans en hand drogs genom mitt uppåtkammade hår.
En smäll i dörren hördes och min första tanke var att Harry glömt något så han behövt komma tillbaka, men när jag just passerade hallen för att se vem det var så blev mitt leende enormt, precis som alltid när jag såg min vackra blivande fru stå och slita av sig sina höga klackar. Hon log smått mot mig och med det förstod jag att något var fel.
"Hey baby.", sade jag prövande medans jag lutade mig mot väggen. Hon tittade upp på mig och rättade till sin hästsvans som fanns på hennes huvud. Hennes klädsel var även uppklätt och sminket var där det skulle. Sedan kom jag att tänka på hennes dag, hon skulle ju på en middag med resten av Little Mix och deras team, så därför slog det mig varför hon var så speciellt uppklädd idag.
"We need to talk, Zayn.", mumlade hon och gick nonchalant förbi mig in mot köket. Det var det som jag uppskattade med oss, vi skrek sällan på varandra utan vi kunde prata med varandra i lugnt och ro, oftast.
"What's it about?", frågade jag ängsligt medans jag följde efter henne, slog mig ner på stolen mitt emot henne vid köksbordet och det var först då jag såg oron i hennes ögon. Jag behövde bara lägga min hand på hennes då det var kört, hon brast genast ut i tårar och förvirrad som jag var så började jag tro att allt var mitt fel, tänk om hon sett bilderna på mig och Alexia och trott något hon inte borde? men samtidigt så var det inte likt henne att överreagera på sånt, vi var inte dom svartsjuka typerna, vi litade på varandra.
"I don't wanna lose you, Zayn. You're my everything.", snyftade hon medans hon hysteriskt lade ner huvudet i sina händer. Att se henne gråta var en orsak till att inte jag heller kunde hålla mig och lika som Harry så behövde hon kanske få veta sanningen för att inte missuppfatta situationen.
"Look, if you've seen the photos I can explain everything. It's nothing between us, I promise.", hon tittade upp från sina händer och lade sina istället över mina medans hon allvarligt stirrade in i mina ögon.
"I trust you Zayn and I have always done it. I do not care about her as long as you didn't cheat on me, but I really have to tell you something now and I need your promise that you will never leave me, okay?", min första tanke var lättnad, men när jag sedan hörde fortsättningen av hennes historia så var det som att stenen i min mage som kommit efter att Alexia klivit ur bilen, kom tillbaka och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Inte kunde det vara så att Perrie var otrogen istället? jag ruskade av mig den hemska tanken och nickade långsamt på huvudet. "I just wanna stay home all night and be with you after this, I really need you now."
"Of course, just tell me what's going on?", bad jag och släppte taget om hennes händer. Hon suckade och tårarna från hennes kinder ville bara inte försvinna.
"I know it's a bad time to say something like this but.. I think I'm pregnant.", och där, precis där stannade min värld upp.
Hoho, nusåå! Vad tror ni kommer hända? är hon gravid, kommer de behålla barnet och hur blir det med Alexia?
Kommentera gärna fina ni!
back for you, chapter 9 - are you okay?
7
Tidigare;
"Yeah, sure. How did you find my number?", frågade jag överraskat samtidigt som jag var lite skraj. Hade en världkändis hittat mig så var det inte nog så svårt för resten av världen att göra det heller.
"It's not that hard actually.", skrockade han bakom luren innan han snabbt fortsatte. "I was just wondering if you want to hang out soon? I'm free today.", hans ord kom som en chock och jag hade verkligen inte förväntat mig en sådan fråga just nu. Visst ville jag lära känna honom bättre, men vad skulle Adrian säga? dock behövde han ju inte få veta någonting än..
"I think I have to say no.", svarade jag endast efter flera sekunders tystnad då min hjärna arbetat för fullt.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
"Oh, come on, you! It will be fun. Then I also get time to learn to know you as well.", konstaterade den dåsande rösten på andra sidan luren. Jag log svagt åt situationen och tänkte inte mer på att vara envis. Ville Zayn hitta på något, visst fine. Men frågorna VAD han fortfarande ville spekulerade i mitt huvud och det hela kändes en del påtvingat ifrån min sida då jag egentligen helst skulle vilja ligga här, i min varma sköna säng bredvid en oengagerad bror som endast smsade med bruden, men vad gjorde man inte? hur kunde jag ens säga nej till en popstjärna liksom.
"Well, why not?", suckade jag sedan och hörde ett svagt jubel ifrån hans sida. Sekunderna efter så insåg han sitt lilla misstag och harklade sig ursäktande igen.
"I'll see you at the subway you used to take the other morning and by the way, bring the sunglasses with you.", hans röst lät allvarlig och jag förstod mycket väl vad han menade med det & jag höll med helt, dels för att jag inte ville synas i tidningar imorgon men också för min egna säkerhet, vem visste vad det fanns för galna människor där ute. Jag svarade med ett ja och att vi skulle mötas där om bara femton minuter, alltså hade jag inte alls så lång tid på mig att dra av mig mina mjukisbyxor för att istället byta till något man kunde visa sig på stan med. Vad vi skulle göra visste jag fortfarande inte men jag antog att vi bara skulle prata och lära känna varandra bättre.
"Who was it and where are you going?", frågade Finn storögd när han genast tittade upp från sin telefon, upp på mig som skyndade mig så fort som möjligt att fixa till frisyren och ansiktet. Jag suckade, drog borsten genom håret en sista gång innan jag svarade på hans fråga.
"I'm going out with a friend, tell mum I will be back before ten.", sade jag innan jag rusade ut ur rummet med handväskan i ena handen och min mobil i den andra. Jag hatade att erkänna det men jag var faktiskt lite nervös inför träffen med Zayn.
Tjugo minuter senare stod jag på stället jag igår morse såg Zayn för första gången med mina egna ögon. Jag behövde bara ställa mig framför den röda bänken då en vissling hördes och en stor man med svarta solglasögon kom emot mig. Mina ögon spärrades upp och jag trodde till en början att jag skulle hamna i trubbel men ju närmare han kom desto avslappnare blev jag då jag kunde tyda på att ett leende befann sig på denne mannens glada ansikte. "You are Alexia, right?", frågade han nyfiket medans han tog av sig sina svarta glasögon. Tveksamt nickade jag medans han fortsatte. "Good, I'm Paul. Come with me and I will show you the way to Zayn.", han verkade vara van med att prata med okända människor märkte jag snabbt och blickar ifrån människorna - speciellt fans - brändes i min rygg.
Vi behövde bara gå ut igenom porten till tunnelbanan då jag såg en stod svart bil stå parkerad rakt framför mig. Det var tonade rutor både fram och bak så vem som befann sig i den var omöjligt att se, men jag tvivlade på att det skulle vara någon annan än Zayn. "Jump in.", konstaterade Paul snabbt då han verkade halvt stressad.
Jag gjorde som jag blivit tillsagd och direkt när jag öppnade baksätet så möttes jag av ett glatt leende. Det svarta håret, den svarta skinnjackan och dom bruna ögonen lockade sig direkt till min uppmärksamhet och ett brett leende lade sig över mina läppar.
"Hey, you. What do you want to do?", frågade han medans han tuggade på sitt tuggummi. Jag ryckte på axlarna medans jag inspekterade Zayn så gått det gick. Hans svarta kängor, de blåa jeansen och den roliga 'cool kids don't dance' tröja passade honom perfekt och var det något han hade så var det smak på kläder.
"I don't know. It doesn't matter.", sade jag nonchalant medans jag log svagt. Han nickade och föreslog då en fika på Starbucks, något jag självklart aldrig tackade nej till. Hela bilresan gick någolunda snabbt och det blev inte en enda pinsam tystnad, all talan om hur kändisskapet var och hur han tillsammans med sina vänner Liam, Louis, Niall och Harry kom så bra överens tog över snacket för det mestadels.
"So, now we've been talking so much about me and my life. Let's talk about you!", Zayn tog en sipp av sitt kaffe och såg sig oroligt omkring. Han verkade nervös över något och jag förstod honom. Vi satt mot ett fönster där minst människor tagit plats, där det dessutom inte ens var några fönster. Det syntes att det inte var ofta denna kille sade åt sin livakt att lämna honom ifred, och Paul hade till en början också insisterat, men efter många om och men så gick det väl an och nu satt vi här, utan några vakter alls.
"Uhm.. Can we start to talk about what you're seeing in me, like.. Why am I the girl who caught your interest?", frågade jag nyfiket medans tog skeden till hjälp att ta fånga upp en bit av min söta, rosa cupcake. Hans ansikte började först se blekare ut och efter det så svalde han nervöst.
"I..I don't know. You just looked like someone I used to know.", mumlade han och mötte min blick under hela samtalet. De svarta långa ögonfransarna påminde mig väldigt mycket om mina egna och tänkte jag efter så hade vi väldigt gemensamma ögonfärger.
"So you think I'll be like her or him? someone who can replace that friend?", frågade jag, inte alls irriterad utan mer misstänksam, jag ville absolut inte bli utnyttjad av någon känd popstjärna som var desperat efter att minnas tillbaka tider med sina gamla vänner.
"Absolutely not! I just wanted to know you more and you know, you're not ugly.", flinade han medans ett härligt skratt for ur hans strupe. Jag kunde inget annat än att falla in i det klingande skrattet och sekunderna efter så började blickar föras mot oss istället och en enkel rodnad placerades på mina kinder. "So, how is everything in school? what's your favoritesubject?", frågade han sedan och lutade sig lite tillbaka, han verkade slappna av och den intensiva blicken i hans ögon sade mig något, jag kunde inte riktigt klura ut vad bara.
"Uhm.. I like to art pretty much and to be honest, I'm quite good at it as well.", konstaterade jag malligt, utan att försöka låta överdriven och skrytsam. Han höjde ögonbrynen imponerat och log äkta mot mig.
"Really? I love to art too.. I feel like I can found peace in that.", jag svalde hårt. Det var verkligen läskigt hur lika vi båda verkade vara. Vem var han egentligen? jag skulle just till att fråga när vi blev avbrytna av ett gäng tjejer som bakom sig hade fyllt hela restaurangen med folk och halvt skrikande fans. Förskräckt tittade jag på Zayn som redan verkat uppmärksammat saken och pratade genast i telefonen. Efter bara några sekunder så ställde han sig upp, tog några bilder med fansen och tittade för varje bild han tog, ursäktande på mig.
"I'm sorry, Alexia. But Paul is on his way, he brings Harry though.", han log lika stilrent på alla bilderna och det hela såg väldigt påtvingat ut. Fansen gick dock väldigt glada ifrån bordet och lämnade vidare platsen till nästa klunga med fans. Jag skulle väl förmodligen vara glad över att inga kom och frågade mig massor av saker, det orkade jag verkligen inte med.
♥ Harrys Perspektiv ♥
"Damn it!", Paul slog rasande i ratten medans han tvärbromsade, backade upp på trotoaren på sidan och körde sedan iväg till den andra filen som skulle föra oss tillbaka till platsen vi kom ifrån. "I knew I shouldn't left him there all alone.", muttrade han medans hans fokuserade blick var koncentrerad på vägen. Själv fattade jag ingenting då jag endast frågat om skjuts hem efter en heldag med Niall hemma i hans lägenhet. Men eftersom en arg Paul var en man man inte skulle retas med så lät jag bli att fråga och lät tiden bara rinna iväg.
Han tvärstannade bilen på trotoaren bredvid Starbucks och jag förstod först då att någon av de andra killarna kunde vara i trubbel, om inte så skulle dom antagligen bli då på gatan mitt emot oss såg jag nu en skymt av blixtar, kameror och fullt med medier. En suck for ur mig och innan jag ens förstod det själv så var mannen mitt emot mig ute ur bilen för att gå in och hämta någon eller några av mina bandmedlemar där inne.
Minuterna gick och tillslut kunde jag äntligen se Paul kämpa sig ut från den stora klunsen av folkmassa med både Zayn och en tjej som inte såg ut som Perrie på vadera sida. Förvirrat skakade jag mitt huvud och fokuserade endast min blick på den brunhåriga tjejen med dom svarta solglasögonen för ögonen, jag hade sett henne förut men vart kom jag dessvärre inte ihåg. Bilen öppnades och in kom två suckande människor och en ilsken säkerhetsvakt.
"Are you okay?", frågade jag av ren rädsla medans min blick for bak på dom två människorna som ockuperat baksätet. Zayn drog en frustrerad hand genom sitt hår och vände blicken mot tjejen han hade bredvid sig. Hon tog av sig sina solglasögon och såg rent ut sagt omtumlad ut. Det var i det ögonblicket när hon först mötte min blick som jag såg det.. Det var hon, tjejen på bilden Zayn hade på sitt lilla kontor och tjejen som jag direkt tyckt varit intressant. Kunde det verkligen vara så att hon och Zayn hade något på gång..?
Jahaaa.. Vad händer nu tror ni?? ;)
Alltså jag känner mig så jävla stressad just nu. Egentligen har jag tusen taker jag ska göra men ändå ägnade jag mig hela tre timmar åt denna novell idag och på dom tre timmarna hade jag verkligen kunnat göra annat med, som tex plugga till provet på fredag eller läxan till imon. Det är så grymt mkt i skolan dessa sista veckor att jag tror jag ska bryta ihop. Jag vet ingenting alls men jag vet att jag är stressad. Denna del skrev jag i stress så om ni tyckte den var värdelös, snälla kommentera INTE det! Förlåt för denna information men jag vill att ni ska veta att jag verkligen skrev denna del för er! Kram på er alla, nu måste jag äta och sedan plugga.
back for you, chapter 8 - the phone call
18
Tidigare;
"Well.. I feel, confused and afraid.", svarade jag ärligt medans jag tog min penna, skrev mitt namn och under skrev jag i punktform hur jag kände. Han tittade nyfiket på mig medans han ryckte på axlarna.
"Why afraid?"
"I don't know. Maybe because I have to deal this with you and I'm insecure if I can handle it after everything I said the other day.", mumlade jag generat och kändes oerhört för det jag gjorde dagen innan. Han fnös till och rättade till sin tröja en aning.
"Everything happens for a reason.", kontrade han. "Let's do this stupid project and never talk after it again, okay?", hans förslag lät ärligt och känslokallt, som om att han verkligen blivit sårad av det jag sagt. Jag svalde hårt innan jag sedan nickade, i rädsla av att han skulle börja skrika på mig om jag sade något annat.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Efter en väldigt tråkig dag i skolan utan både Adrian och Michelle då jag behövt tillbringat tid med personer jag knappt kände så var jag äntligen hemma liggandes i min egen säng som stått tom över natten. Enkelt slog jag på Ipaden och kopplade in den i TVn för att dra på mig täcket framför några avsnitt av The Vampire Diaries, avsnitten jag missat de tidigare veckorna. Tillbakablicken hann precis avslutas när mitt namn hördes utanför min dörr. Det var varken mamma, pappa eller Jade. Jag log när jag hörde hans röst och var det något jag älskade så var det när jag och min bror fick ensamtid med varandra på tisdagarna då vi båda slutade skolan tidigare, vi var som helt olika personer när vi var ensamma utan några vänner.
"Finn, it's open.", ropade jag tillbaka. Min vita dörr öppnades och instormades kom min tre år yngre bror som plasklandade i min dubbelsäng. Han såg ut att vara på extra bra humör idag och ett leende var klistrat på hans små läppar när han kröp ner under täcket bredvid mig. "Why are you so happy today?", frågade jag nyfiket medans jag boxade till honom retsamt på axeln. Han ryckte då på sina och låtsades som att ingenting alls hade hänt. Hans bruna ögon tindrade och håret som i vanliga fall var väldigt stilrent såg nu en aning ruffsigt ut. Jag trodde att jag fattade klicken och flinade ännu större.
"It's nothing, Alex.", konstaterade han medans han försökte dölja sitt lyckliga ansiktsuttryck. Även om vi inte var världens tajtade syskon kanske så hade vi klart det starkaste bandet inom familjen i varje fall. Mamma & pappa brydde sig sällan om tillexempel mig eller Finn mer än Jade. Den mörkhåriga brunetten, Jade, fick alltid som hon ville och hade alltid varit våra föräldrars favorit. Visst kändes det orättvist, men jag antog att livet var så. Den som mådde dåligast av det måste nog vara Finn, och det med all rätt. Men jag tyckte ändå det var rätt bra, för om vår lillebror hade varit en lika idiot som vår syster så hade vi aldrig kommit varandra så nära.
"Alex, this serie really sucks.", suckade Finn medans han fortsatte att picka på sin telefon. Det hade gått tjugo minuter in i avsnittet och han verkade verkligen inte uppskatta den alls. "It's so unreal, everything. As if there are vampiries in real life, not really.", muttrade han tröttsamt. Jag brydde mig inte om hans klagomål och fortsatte att titta mot den vägghängande TVn. På dessa tjugo minutrarna hade Finns telefon plingat - utan att överdriva - minst trettio gånger och jag hade lagt märke till hur min bror log varenda gång. Det var inte förrän de sista burrandet som jag faktiskt pausade serien och satte mig upp med blicken stirrad mot Finn. "What?", utbrast han och plockade ner telefonen.
"You smile at the messages you get, you're pretty happy today and your hair is a really mess. Tell me, who is she?", mina armar hölls i kors och med hans rullande ögon så förstod jag att han gett upp hoppet, att han inte längre kunde hålla det hemligt mer.
"Well, her name is Sofie and has been mine three weeks today.", jag trodde inte mina öron. Hade den känslokalla, elaka och egoistiska Finn Andersen äntligen funnit en flickvän som faktiskt orkade med hans krav och väldigt idiotiska beteende? jag hoppades innerligt att hon var en bra tjej, att hon inte var lika som han själv. Han behövde någon som kunde ta honom upp till den normala tillvaron som Jade dag ut och dag in tog ifrån honom. "Actually she's kind and cute. I've always liked the badgirls who's hot, mean and sexy you know. But Sofie is different, she's cool and goes in my parallel class.", han verkade vara väldigt ärlig med det han sade och jag kunde inget annat än att bli mer stolt över honom. Hans tidigare flickvänner gillade jag inte alls, inte mer än vad han gillade Adrian, men denna tjej lät fantastisk och mitt leende ökade stort.
"Show me a picture of her.", yttrade jag glatt medans jag hoppade upp och ner i min mjuka säng. Han skrockade roat medans hans tumme återigen lades över Iphone skärmen. Han visade snart upp den mot mig igen och han, tillsammans med en übergullig blondin, satt bredvid varandra och hade tagit bilden med hjälp av framkameran. Dom båda såg lyckliga och söta ut och bådas leende var superstort. På hennes tänder kunde jag skymta en tandställning som bara gjorde henne ännu finare, även hennes ögon var sådär klarblåa som jag visste att han gillade. "She's beautiful, Finn. When can I meet her?", frågade jag hoppfullt medans jag räckte över telefonen till den rätta ägaren igen. Han ryckte på axlarna och ruskade på huvudet.
"Not today anyway. I'm glad you liked her and I'm sorry that you figured out that I don't like your boyfriend.", suckade han medans han lade sig ner ordentligt igen. Jag suckade och lutade mig tillbaka även jag. Det var verkligen tråkigt att min enda familjemedlem som faktiskt såg mig riktigt, var den enda som även hatade pojken jag älskade. Mina föräldrar inklusive Jade älskade ju honom över allt annat och gjorde allt för honom när han var på besök hos oss, något som verkligen var så galet pinsamt och läskigt. Nästan så dom gillade honom mer än mig.
"I know. But I have never asked why?", min nyfikenhet steg ännu en gång och jag granskade noga min fina lillebror som befann sig centimeterna ifrån mig. Han bet sig i underläppen, gav ifrån sig en suckning innan han öppnade sin mun.
"I just don't like him. I have bad vibes about him and I know you deserve better. He's hot and popular and all that, but how many times has he really told you that you're the one for him, that he loves you and called you beautiful instead of sexy? You may be happy with everything he got you, but you're my sister, I know you and I know that you..-", allt han sade var helt korrekt. Allt av det. Adrian hade aldrig någonsin kallat mig vacker istället för sexig, jag hade aldrig hört honom säga 'jag älskar dig' först och tänkte jag efter så bevisade han sällan vad han ville med oss. Men jag klarade ändå inte av att lyssna på att allt det min yngre bror sade till mig var sant, därför behövde jag sätta stopp på det genom att sätta min hand för hans mun.
"Enough!", protesterade jag och satte en hand för mn panna istället. "You're right, but I love him and he loves me, okay? that's all what matters.", muttrade jag och tröck på playknappen så serien började igen. Han ryggade tillbaka lite och nickade på huvudet. "By the way, I'm really happy for you and Sofie, I look forward to see her."
När mobilen, som låg på nattygsbordet bredvid mig, burrade till mer än tre gånger så förstod jag att det ringde. Hastigt nästan flög jag ur sängen för att greppa om telefonen, i hopp om att det var min saknade pojke eller kanske en ännu mer saknad bästis på andra sidan luren. Besviket tittade jag på skärmen då det i själva verket inte stod något namn alls. Det var snarare ett okänt nummer och bara tanken på att det var det gjorde mig osäker på om jag skulle svara eller inte, men och andra sidan så var jag fundersam på vem det kunde vara. Jag tittade på killen bredvid mig som fattat precis som jag att det faktiskt var någon som ville mig något, med en nickning ifrån Finn så drog jag fingret tvärs över skärmen och svarade med ett hallå.
"Uhm.. Is it Alexia?", sade den halvt igenkända rösten på andra sidan luren. Jag var ganska så säker på att jag hört den förut, men vart ifrån var en annan femma. Hur som helst så svarade jag med ett tveksamt ja. I den stunden så hördes en harkling och samma person fortsatte att prata. "Hey, it's Zayn. You remember me, right?", när han presenterat sig själv så visste jag inte alls vad jag skulle säga. Vad ville han egentligen? mitt huvud slängdes åt sidan där min brunett till broder flinade roat då han antagligen hört på Zayn's stämma att det var en kille jag talade med.
"Yeah, sure. How did you find my number?", frågade jag överraskat samtidigt som jag var lite skraj. Hade en världkändis hittat mig så var det inte nog så svårt för resten av världen att göra det heller.
"It's not that hard actually.", skrockade han bakom luren innan han snabbt fortsatte. "I was just wondering if you want to hang out soon? I'm free today.", hans ord kom som en chock och jag hade verkligen inte förväntat mig en sådan fråga just nu. Visst ville jag lära känna honom bättre, men vad skulle Adrian säga? dock behövde han ju inte få veta någonting än..
"I think I have to say no.", svarade jag endast efter flera sekunders tystnad då min hjärna arbetat för fullt.
Tror ni hon ändrar sig? Måste säga det att ni blivit väldigt dåliga på att kommentera hörrni! Är ni kvar???
back for you, chapter 7 - The project
5
Tidigare;
"I know, and I love you for being honest, but you've been really busy minded lately and we're just worried about you, yeah?", jag hann inte mer än nicka förrän Harry kommit ut ifrån vårat lilla kök från en av hytterna under oss. Han slog sig ner bredvid oss samtidigt som han ropade på den blondhåriga irländaren och den brunhåriga Payno.
"We will soon eat this sandwiches, but first we have to cheers!", Harry kastade en varsin ölburk i våra händer och sekunderna senare hade vi händerna i luften med våran dricka i och skålade för fulla muggar.
"Cheers for us, for our team, our fans and everyone who makes us happy!", konstaterade Niall glatt och när vi sedan härmade hans 'skål' så drack vi samtidigt för att därefter hugga in i dom utsökta mackorna som fanns på ett av borden framför oss.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Tisdagsmorgonen kom snabbare än väntat och för första gången på flera veckor kunde jag äntligen vakna upp bredvid min fina Adrian - då han faktiskt fortfarande låg vid min sida. Att vara tillsammans med skolans populäraste, sportigaste och snyggaste kille hade sina nackdelar. Det kom dagar då vi inte ens sågs ensamma då han ofta tillbringade sin fritid med sina vänner. Min tumme gled över den sovande pojkens lena kind och varsamt öppnade han sitt ena öga och avfyrade ett gulligt flin på sina läppar.
"Rise and shine, badboy.", log jag medans jag pussade honom löst på pannan. Han fnös till en aning och flyttade sin vältränade kropp närmare min. En hand som inte tillhörde mig gled upp längs min bara mage och busigt log han mot mig. Jag fnittrade fånigt och pressade därefter mina hungriga morgonläppar mot hans, det gjorde nog ingenting om vi stannade kvar i stannade kvar i sängen ett litet tag till, tänkte jag.
Caroline, även känd som min pojkväns snygga mamma, körde upp på en utav uppfarterna intill skolan och släppte av oss båda med ett leende. Om tio minuter skulle våran första lektion börja så ingen brådska var det att tänka på tiden. Vi tackade för skjutsen innan vi hand i hand gick in mot skolgården där blickar - glada som rädda - vandrade över oss. Ärligt talat kände jag mig inte alls bekväm i situationen men jag visste hur mycket Adrian njöt av ett tillfälle som detta. Var det något han älskade så var det att stå i centrum och få uppmärksamheten från människor runt omkring sig, både på gott och ont. Det vill säga att han absolut inte var älskad av alla, men ingen vågade protestera på hans beteende heller, utan dom knep bara igen. Ibland undrade jag verkligen hur en sån populär och snygg kille, någonsin skulle kunna se något i lilla mig. Den adopterade brunetten som inte gjorde något annat än vara i vägen.
"I have math now, what have you?", frågade han medans han med raska steg gick upp för dom sju trappstegen upp mot den andra ingången till våran skola. Jag tänkte efter och suckade tungt när jag kom på att jag verkligen inte såg fram emot en och en halv timmes engelska som stod på schemat denna morgon.
"English, I guess.", mumlade jag medans jag stannade till. Eftersom jag inte gick i samma klass som Adrian i vanliga fall mer än på vissa lektioner så hade vi inte heller skåp ens nära varandra, tvärtom, våra hemklassrum låg på helt olika våningar, vilket kanske inte alltid uppskattades i vårat fall.
"Well.. Have to go now. See you around you sexy girl!", flinade han medans en smäll på min rumpa fick mig att inse hans uppmärksamhet mot mig, jag nickade medans mina läppar pressades mot hans en sista gång innan vi gick skiljda vägar till klassrummen. Tjejerna som stod på sidan av, de flesta vid sina skåp, var som en magnet. Som om dom nästan var tvugna att stirra efter min pojkvän så fort han vände ryggen. Jag ruskade av mig den hemska, svartsjuka tanken och återgick till mitt även om tanken fanns där att skrika till alla stirrande tjejer att sluta titta. Jag visste mycket väl att jag och Adrian var ett omtalat par då jag egentligen inte alls 'passade in' med honom, men samtidigt så var det ju mig han faktiskt ville ha, vad han sade i alla fall, så jag antog att jag inte skulle oroa mig. Idag var också en tråkig dag, Michelle var sjuk och det var endast långa lektioner. Som plåster på såren så slutade vi i varje fall tidigt denna dag, men det fick inte mig direkt att bli på bättre humör just nu. En skoldag utan min bästis var verkligen värre än det lät.
"Take a seat, my beautiful students."; Mats, våran alltid lika glada engelskalärare var som vanligt på bra humör. Hur pratiga vi än kunde vara på vissa lektioner så behandlade han ändå alla med kärlek och det märktes hur han tyckte om oss och uppskattade vårat arbete som vi lade ner på hans uppgifter. Han var en lärare som alla klasser så gärna ville ha, vi var riktigt glad över att även få honom som mentor till klassen. Ensamt passerade jag dom gröna småborden där de oerhört osköna stolarna stod och väntade på att blo uppvärmda. Irriterad på ingenting som jag var så tog jag platsen längst bak vid fönstret. Platserna runt om i klassrummet fylldes och inom några minuter så var alla platser upptagna. Medans mentor Mats pratade om de kommande veckorna så började jag som vanligt drömma mig bort, inte denna gång på Adrian eller min biologiska familj, utan denna gång faktiskt Zayn. Det var något med honom som var så mystiskt och även om vi inte pratade om så personliga saker så visste jag att vi kunde ha mycket genemsamt, vi liksom klickade. "Alexia?", jag röck till av rädsla när jag hörde mitt eget namn ropas upp. Tjugotals par ögon riktades direkt mot mig och ett roat leende spred sig på Mats läppar.
"What?", frågade jag lite avsiktigt medans jag ryggade tillbaka mig.
"I told your mates here that we're gonna start with our group project today.", konstaterade han. Jag nickade förstående medans jag kollade på den tomma platsen bredvid mig som Michelle alltid brukade sitta på. Jag svalde innan jag tog över ordet.
"Micha isn't here, though. But that's okay, I can be alone for today.", log jag tveksamt och tittade ut bland dom andra stirrande människorna. Min blick möttes med Phelix ett antal gånger och varje gång blev jag så otroligt skamsen att jag lät mig själv titta ner i bänken igen.
"It was just that who was the problem, dear Alexia. I'll choose groupmates this time and I've already done the team.", yttrade han malligt medans han började plocka med sina papper på disken längst fram. Jag suckade och hoppades verkligen att han satt mig med Michelle då jag var väldigt osäker när det kom till nya, främmande människor och grupparbeten. "In this project I want to see that you and your partner have collaborated well and I'll also look after how much time you've got this supplied. It will takes about three weeks to do this and I want it to be pretty good, I'll give you a piece of paper now and then you can read by yourself how you'll do this. When you've read it you can take a look on the whiteboard there I'll write your teamfriend and then it's just get to started.", kommenterade han sedan medans ett ytterligt glatt leende spred sig. Jag suckade tungt och bara tanken av att jobba med detta project i tre veckor fick mig att må illa. Papperna delades ut och mitt humör blev inte precis bättre när jag fick se vad uppgiften var. Vi skulle alltså göra en slags scrapbook där vi skulle, dagligen, skriva och ta en massa foton för att sedan göra det till en slags sammarbetsbok som han sedan skulle ha in. Det hela kändes en aning genomtänkt och en hake borde finnas till detta. Mina tankar verkade inte heller vara ensamlevande då Josef, en annan kille i klassen ställde Mats samma fråga som jag några sekunder innan tänk frågat.
"Why do we have to do this, really? I mean.. Why?", han såg ut som ett stort frågetecken, precis som resten av oss och jag tror inte att ens någon förstod vad som var meningen med denna uppgift.
"Yeah, guys. This is about teamwork, learn to know each other even better and makes new friends. This is a big thing for me and have a big impact of the term grade. Team work is a very important thing in the real worklife and you have to learn you more of it. As I said, I'll give you three weeks and if you can't read.. It have to be at least hundered pages on this book, yes? Now, look at the plate and read your mates!", efter den sista meningen tittade vi alla upp mot tavlan som nu var fylla med namn. Jag hade verkligen sett fram emot att få göra detta tillsammans med Michelle, men när jag sedan fick syn på att hennes namn stod med någon annan så tappade jag hoppet och nervositeten steg inom mig, vem skulle jag då behöva tillbringa dom tre närmaste veckorna med?
Hela jag stannade upp när jag slutligen fann mitt namn på den röriga tavlan. Alexia - Phelix. Åh nej.
Hade jag gjort något fel? vad hade jag gjort för att gud skulle straffa mig med något sånt här. Vi hade blivit tillsagda att sätta oss bredvid våra nyblivna 'bästa vänner' som Mats så fint hade förklarat det och mot min vilja kom Phelix och satte sig bredvid mig. Vi båda var typerna som ville satsa på höga betyg, verkligen. Därför så visste vi båda vad detta skulle handla om. Samarbete och god arbetsmoral. Något som kanske skulle bli en prövning. Vi skulle jobba på egen hand och läsa instruktionerna noga, för tionde gången denna lektion så suckade jag och självklart såg min jobbarkompis det.
"It sucks, huh?", muttrade han medans han fortsatte att instudera dom olika punkterna på papperet. Hans glasögon var på och en luva satt på hans huvud för att dölja sitt fina hår. Jag svalde och nickade. Han höjde ögonbrynen innan han fortsatte. "It stands here that we'll now take the book and write exactly what we feels. We even have to motivate", jag tog papperet ut hans hand och kontrollerade hans konstaterande som bokstavligen talat var sant. Vi skulle börja med att skriva en sida var om hur vi kände precis för stunden, som en slags dagbok, hur pinsamt det än var så skulle det komma ifrån hjärtat. Efter det så stod det en massor av hundratals olika punkter som inte alls behövde komma i ordning.
"Well.. I feel, confused and afraid.", svarade jag ärligt medans jag tog min penna, skrev mitt namn och under skrev jag i punktform hur jag kände. Han tittade nyfiket på mig medans han ryckte på axlarna.
"Why afraid?"
"I don't know. Maybe because I have to deal this with you and I'm insecure if I can handle it after everything I said the other day.", mumlade jag generat och kändes oerhört för det jag gjorde dagen innan. Han fnös till och rättade till sin tröja en aning.
"Everything happens for a reason.", kontrade han. "Let's do this stupid project and never talk after it again, okay?", hans förslag lät ärligt och känslokallt, som om att han verkligen blivit sårad av det jag sagt. Jag svalde hårt innan jag sedan nickade, i rädsla av att han skulle börja skrika på mig om jag sade något annat.
Kommentera gärna med åsikter och konstruktiv kritik, kära ni! Era kommentarer gör mig verkligen glad.
Lära stressa lite med detta inlägg då jag ska gå på bio med några kompisar senare idag och måste fixa lite innan, sååå. Well, hoppas ni gillade kapitlet. :)
back for you, chapter 6 - stranger
6
Tidigare;
"Don't you know me, you mean?", frågade han, ganska chockat men ändå så lät han väldigt lugn, som om han inte ville locka till sig någon uppmärsamhet.
"Should I?", min fråga lät förvånad och lite vilse. Hade jag en anledning till att känna igen denna kille eller? och varför var hans ögon så otroligt vackra? nästan så de påminde mig om något.
"No, or I don't know.", skrattade han lite generat innan han räckte fram sin hand. "I'm Zayn Malik, anyway."
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Vänta va? var det möjligen pojkvaskern som befann sig överallt i sociala medierna och även var med i Londons numera kändaste pojkband? Mina ögon blev till golfbollar och det var då polletten föll ner ordentligt. Tjejerna som var som magneter denna morgon förklarade det mesta och även varför han nu försökte att gömma sig så mycket som möjligt. Han verkade även rätt chockad på något sätt över att jag inte visste vem han var tidigare, men när han sade sitt namn sådär så var det en självklarhet, jag satt alltså här, på en bänk, och pratade med självaste Zayn, en kändis.
"Yeah, now I know you.", skrattade jag generat medans jag nästan lite stressat tittade på klockan på min arm, fem minuter kvar, Alexia, andas. "But why do you talk to me, do we know each other or something?", frågade jag sedan, medans jag mötte hans väldigt fina bruna ögon. Han log snett innan han röck på axlarna.
"I saw you this morning and thought you would be nice.", sade han nonchalant medans han lutade sig bakåt. "I usually don't talk to people so often but you seemed like a cool girl, you know.", flinade han medans han drog på sig sina svarta solglasögon igen. Jag himlade med ögonen och nickade förståligt.
"You know I have a boyfriend, huh?", frågade jag medans mina ögonbryn antagligen var på helt olika nivåer just nu, som dom alltid blev när jag blev eftertänksam. Han skrattade ljudlöst och höjde sedan sina egna ögonbryn.
"Oh, you have? good to know, but I'm actually not out after something like that, especially not when I'm thinking of our relation to each other.", direkt efter meningens slut så var det som att hela han stannade upp, som om han sagt något han inte alls borde. Vilket jag också kunde förstå, jag kanske verkade helt ointresserad, men i själva verket hade jag lyssnat och tagit in varenda ord som den väldigt mystiska popstjärnan sagt till mig och när han sade 'Speciellt inte om jag tänker på våran relation' så blev även jag stel, vad hade han kunnat menat med det? Mer hann vi inte säga förrän jag såg hur ett tåg gled in på min bana, för att sedan stanna. Jag kollade en sista gång mot Zayn som nu såg ut att skämmas rejält. Jag klappade honom lite på axeln innan jag ställde mig upp.
"Well, it was strange to meet you Malik.", konstaterade jag samtidigt som jag gick mot en ingång där människor nu gick ut och in ifrån. Han drog upp sin svarta luva över huvudet igen och nickade lågt. "I'll see you around, I hope"
"Yes, I hope so.", log han svagt. Mer hann jag inte säga förrän jag snabbt hoppade på det blåa fordonet och innan jag ens hunnit tänka så åkte vi iväg, men mina tankar om Zayn förblev i mitt huvud. Vem var han egentligen? Hur som helst så var detta garanterat inte sista gången jag träffade honom, på ett eller annat sätt skulle jag reda ut vad det var den mystiska främlingen var ute efter. Svaret kanske var enkelt, kanske ville han bara ha sex? tanken äcklade mig lite men samtidigt så visste man ju aldrig, jag kände inte precis honom.
♥ Zayn's Perspektiv ♥
Hur hade jag kunnat säga något så avslöjande? vad höll jag egentligen på med och vad skulle hon tro om mig? med en lätt suck klev jag ur min vita Range Rover och kunde tyda fyra igenkända krabater några meter ifrån mig, omringad kring flera säkerhetsvakter. Solen sken på himlen och det skulle verkligen bli skönt att få kliva på båten och endast njuta av stunden för en gångs skull.
"Ey, Zayn!", Louis ilande röst tog sig igenom mina vadra trumhinnor och jag hann knappt komma på egna ben förrän Liam, Louis, Niall och Harry stod omringad kring mig. Stora massor var jag i och för sig rätt van med vid det här laget, men när mina fyra bästa vänner stirrade på mig som om jag var en utomjording kändes rätt obehagligt. "Where have you been? We have waiting here at least thirty minutes now, man!", klargjorde den brunhåriga pojken med den gråa mössan, ganska så irriterat. Jag suckade och började gå ut mot bryggan som i sin tur skulle ta oss till båten.
"I was meeting someone. Some fans and an old friend.", konstaterade jag noga samtidigt som jag i mitt huvud bearbetade vad jag skulle säga härnäst.
"Alright, now we all are here anyway so what are we waiting for? let's boarding!", det var Harrys välkända stämma som nästan kunde höras på flera meters avstånd men som tur var så befann vi oss mitt i Londons hamn, som dessutom befann sig på sidan av allting. Vi alla höll instämmande med och började direkt bege oss utåt.
Vädret var verkligen underbart, även om det inte var shortsväder så var det ändå riktigt skönt ute för att kunna befinna sig där. Det var endast maj och jag förstod att denna sol skulle vi ta vara på nu då vi antagligen inte skulle se skymten av den lite senare i våren.
"Tell me, Zayn. Has this 'old friend' something to do with the hot girl on the picture in your room?", frågade Louis nyfiket medans han slog sig ner på madrassen bredvid mig. Harry var inne i båten och fixade tilltugg medans Niall och Liam låg på rygg med hörlurarna i varsitt öra så dom omöjligt kunde höra vad vi sade. Jag kollade snett på en numera mallig Louis som sedan ryckte nonchalant på axlarna. "You can't hide stuff from us and you know it, Harry told us all about the girl.. So say me, is she sexy?", skrattade han roat medans han pickade till mig på armen.
"That girl what only a fan, okay? I have Perrie for gods sake, we're getting married this summer, remember?", utbrast jag, både sårat och nästan lite skärrad. Jag visste att Louis inte menade på det sättet som jag tog det, men det krossade mig inombords att veta att det kanske fanns en chans över att mina vänner tvivlade på mig, att jag gick bakom ryggen på min blivande fru. På ett sätt gjorde jag ju det, och det tog på mina krafter att hålla något sånt personligt inom mig, men samtidigt så ville jag behålla det som en hemlighet ett tag till.
"I know, and I love you for being honest, but you've been really busy minded lately and we're just worried about you, yeah?", jag hann inte mer än nicka förrän Harry kommit ut ifrån vårat lilla kök från en av hytterna under oss. Han slog sig ner bredvid oss samtidigt som han ropade på den blondhåriga irländaren och den brunhåriga Payno.
"We will soon eat this sandwiches, but first we have to cheers!", Harry kastade en varsin ölburk i våra händer och sekunderna senare hade vi händerna i luften med våran dricka i och skålade för fulla muggar.
"Cheers for us, for our team, our fans and everyone who makes us happy!", konstaterade Niall glatt och när vi sedan härmade hans 'skål' så drack vi samtidigt för att därefter hugga in i dom utsökta mackorna som fanns på ett av borden framför oss.
Kapitel 6, nu har dom äntligen träffats. Vad tror ni händer?? :)
Kommentera vettja! ;)
back for you, chapter 5 - not my day
10
Tidigare;
"Yes and tonight we'll just have so much fun!", utbrast Michelle, genast mycket gladare. Inte klagade jag på det heller då en glad bästis var klart mycket bättre än en arg. "Without any boys and fighting, right?", det var nästan mer som ett konstaterande än en fråga och jag visste mycket väl vad hon menade, hon hade tröttnat på att jag på varenda kväll jag umgåtts med henne helt ensam så hade alltid Adrian kommit emellan och startat onödiga bråk då han klarligen endast ville förstöra mina kvällar, men det var slut med det nu.
"Of course. Broes before hoes, or how was it?",skrattade jag och flinade. Det behövdes bara det för att få henne att äntligen le på riktigt igen och jag hoppades verkligen på att kvällen blev lika lyckad som den var planerad.
♥ Alexias Perspektiv ♥
Lördagen passerade lika snabbt som söndagen och plötsligt var det en ny vecka. Som varje morgon så startade dagen med en dusch, sedan käkade jag min frukost i lugnt och ro medans jag såg på TVn. Det var skönt att ha speciella rutiner så man sällan slapp tänka på vad som skulle komma härnäst.
"Did you have a great party, honey?", frågade mamma medans hon satte sig bredvid mig i soffan. Jag ryckte på axlarna samtidigt som jag tänkte tillbaka på min födelsedagsfest. Egentligen hade ingenting varit som det borde den dagen, det var verkligen tack vare Phelix som jag faktiskt haft lite roligt då han varit den enda som erbjudit sig att dansa med mig istället för min vackra, perfekta syster.
"It was okay.", suckade jag bara medans jag fortsatte ha blicken riktad mot den stora skärmen som satt på väggen. "Where are Jade and Finn, by the way?", frågade jag eftertänktsamt då det var ovanligt tyst i huset denne morgon. Mamma skrockade medans hon ryckte på axlarna.
"Probably on their way to school, it's 7.35 AM and don't you get start about twentyfive minutes?", frågade hon sedan, ganska förvånat. Jag hade alltid varit tjejen som hållt tider i skolan och även hemma, eftersom jag visste konsekvenserna om jag inte skötte mig, därför satte jag mig panikslaget upp ur soffan, rättade till håret och nästan sprang ut till köket för att lämna tallriken i diskmaskinen.
"Well, thanks for saying anything, mom. Now I have to make a dush to school.", ropade jag irriterat medans jag stressat skyndade igenom hela huset för att fånga upp grejerna jag tagit hem för helgen men ändå inte jobbat något i. Matte, kemi och bildhäftet packade jag snabbt ner i den lilla handväskan innan jag utan ett ord sprang ut ur huset, vidare till tunnelbanan som bara skulle gå om några minuter, tur vi bodde rätt så nära den.
Precis i tid, till och med lite i förväg stod jag på perrongen för att vänta in mitt tåg som skulle ta mig till skolan som för den delen började om en kvart. Det tog mig endast sju minuter att rusa dit och när jag väl stannade så kunde jag äntligen andas ordentligt. Det var först när jag stod där och såg fånig ut som jag märkte hur småtjejer, och äldre tjejer också för den delen, stod i en stor klunga runt om en stackars kille. Jag rynkade förbryllat pannan och kisade med ögonen för att enklare försöka se vem det var som stod i mitten av den stora ringen. När jag tillslut gett upp hoppet om att syna vem det var så skulle jag just ta klivet att gå dit, dom få meterna som skiljde oss emellan, men just då kom mitt tåg. Det var i den stunden som ett ynka huvud flyttade på sig och även om jag inte såg det tydligt så kunde jag märka hans svarta hår som gömde sig under den upplagda luvan på huvudet. Visst såg han bra ut på håll, men det var ändå rätt så sjukt att en person kunde vara så populär bland tjejer. Medans den okända killen spelades i mitt huvud och tog jag upp mina hörlurar ur min handväska, lät musiken brusa igenom mina öron och lutade mig tillbaka, jag var snart framme.
"And where have you been? I thought you would take the same subway like me?", frågade en förtvivlad blondhårig Michelle när hon krokade sin arm i min. Det hade alltid varit våran grej, mötts upp utanför skolan för att tillsammans gå in, det var liksom en självklarhet för oss.
"Sorry, I missed the right tube so I was taking an another one, who returned ten minutes later.", konstaterade jag medans vi båda gick med raska steg in mot en av de fem ingångar. Vårterminen började närma sig sitt slut och det var endast drygt en månad kvar av sista året på gymnasiet och jag såg verkligen emot till studenten. Jag sneglade mot den stora klockan på väggen rakt ovanför skåpen då jag insåg att den var 8.06, jag var alltså sex minuter försenad och det förklarade även varför det var helt tomt i korridorerna. "Say to Miss. Ahldén that I'll be late, I have to go on the toilet.", konstaterade jag stressat medans jag öppnade mitt skåp där jag möttes av leopardmönstrade väggar och en spegel med sminkborstar i, samt massor med böcker. Vi hade fått en timme på oss att inreda vårat skåp, självklart ville jag göra det så hemtrevligt och prydligt som möjligt. Jag plockade raskt fram mina matteböcker, slängde igen skåpet för att sedan halvrusa till toaletterna. Just när jag skulle till att öppna den ena dörren så slogs den upp mitt på mig och innan jag visste ordet av det så låg jag tillsammans med mina böcker på golvet medans dörren stängdes lika snabbt igen, det var först då jag insåg vem det var som just smällt upp dörren på mig.
"Phelix, Hey.", mumlade jag medans jag tog en hand på min numera röda panna. Nej, detta var definitivt inte min dag. Han drog frustrerat handen genom håret innan han fort befann sig nere på golvet för att hjälpa mig att plocka ihop mina böcker.
"I'm so sorry, Alexia. It was never meant to hurt you and I didn't know you would come up like this.", svarade han stressat medans han erbjöd mig en hjälpande hand upp. Irriterat ställde jag mig upp med hjälp av golvet och slet ur mina egna böcker ur hans händer. "And thank you for protect me this Friday, your boyfriend is very overprotective and..-", han skulle just fortsätta sitt lilla tal om hur dålig Adrian var för mig då jag avbröt honom.
"You danced with me, Phelix, nothing more and we just can't be friends either, you're not my kind of friend and we're all different, you know. Leave me alone before we both get more problem than we already have, okay?", muttrade jag. Min blick mötte hans ledsna och förvånade innan jag sedan låste in mig på toaletten. Att se mig själv i spegeln efter att ha sagt något sådant till en annan människa var hemskt, utanför den vitmålade dörren kunde jag höra hur Phelix, sakta men säkert, lunkade sig iväg ifrån mig. Jag suckade och ruskade på huvudet, hur kunde jag vara sån dålig människa?
Dagen flöt på bra med dom omständigheterna att jag nästan behövde gömma mig ifrån Phelix efter morgondagens händelse, jag skämdes så otroligt mycket och det gjorde ont i mig att veta att jag inte kunde göra något åt det. Han lämnade mig ensam nu och det var precis det jag hade menat med mitt konstaterande denne morgon.
"What have we now?", frågade Michelle som vanligt medans hon hängde under sitt skåp. Jag tittade på klockan och strax därefter på schemat som satt längst in i mitt skåp.
"It's our last lesson who starts about five minutes.", konstaterade jag men kom sedan på mig själv med att inte nämnt det hon syftat efter med hennes fråga. "It's an hour long psychologist education.", mina ögon himlades och ibland önskade jag verkligen att jag valt någon lättare linje än just samhällskunskap, eller åtminstonde så att jag valt en annan inriktning än just psykologi.
"Yeah but look who's coming now. Super hottie on input.", jag tittade förvånat på min bästa kompis vid skåpet bredvid mig, när jag sedan såg att hon hade blicken åt andra hållet så vände jag direkt huvudet dit och såg att ingen mindre än min älskade pojkvän stod där.
"Hello sexy, looking good today.", flinade han medans han tog steget närmare för att ge mig en kyss som jag varsamt besvarade. Han lade en arm över mig för att sedan titta åt Micha's håll. "I know you want me Michelle, but it wouldn't be so fun for my baby, huh?", provocerade Adrian medans han roat slog till hennes arm. Min gulliga bästavän himlade irriterat med ögonen samtidigt som hon lipade åt honom.
"You wish, Laursen.", muttrade hon medans en dödarblick for upp till mig. Jag flinade samtidigt som jag ryckte på axlarna.
"Well, have training now. See you tonight babe, at my place?", den brunhåriga killen med de brunögda ögonen som man nästan dog för, vände sin uppmärksamhet på mig igen innan han släppte taget om min axel. Jag nickade lugnt, drog en aning på smilebanden innan våra läppar pressades i ännu en kyss. "Go to your class now, you've obviously begun now.", yttrade han flirtigt innan han gick förbi oss. Han hade rätt, klockan hade precis slagit prick två, vilket var ett tecken på att våran lektion nu hade börjat. Som tur var låg rummet vi skulle vara i bara några meter bort, därför så tog det bara några sekunder för mig och Blondie att springa till vårat klassrum.
"You're late, girls.", konstaterade våran lärare samtidigt som hon tittade strängt på oss. Jag gav henne en ursäktande blick som verkade rädda den pinsamma situationen då hon endast fortsatte att spekulera om genitiken, vilket fick både mig och Michelle chansen att slå oss ner på dom lediga stolarna som dessvärre inte stod bredvid varandra. Min blick fördes då till personerna bredvid dom lediga platserna, jag såg hur min bästa vän trippade försiktigt och tog vara på en stol medans jag fånigt stod kvar och stirrade mig blind på golvet. "Miss Andersen, please take a seat.", sade nu Elina, som våran lärare hette, med ett tonläge som både lät irriterat och utmattat. Jag gick igenom den lilla ringen som vi klarligen satt i och slog mig ner på den lediga stolen mellan den tysta Elsie och... Phelix? vad gjorde han här, jag hade för mig att vi endast hade matte ihop. Tänkte jag efter så var det inte så mycket jag visste om min egen klass då jag alltid tillägnat min uppmärsksamhet på Micha. Vad jag dock var riktigt glad över var att jag valt en helt annan linje än Jade, därför träffades vi nästan aldrig under skoltid mer än på luncherna ibland. Jag sneglade på Phelix som direkt sänkte ner blicken mot golvet, förnämet och blygt. Precis som han var. Det dröjde inte heller länge förrän jag skämdes sådär innerligt igen, det jag gjorde imorse var riktigt taskigt gjort. Tur att lektionen var slut om 50 minuter..
Den långa timmes lektionen som gick långsammare än vanligt var äntligen över, folk kryllade i korridorerna och det märktes att det var måndag. Alla ville hem så fort som möjligt och jag var definitivt en av dom.
"This was such a great lesson actually.", konstaterade tjejen bredvid mig som skulle föreställa min bästa kompis. Hon slängde lätt över håret över axeln så att det endast var på en sida innan hon log sådär snällt mot mig. "I saw how you and Phelix leered at each other."
"Oh, really? I wouldn't think so, huh.", muttrade jag medans jag envist lade mina armar i kors. Hon bet ihop och sänkte ner munnen ett snäpp, som hon alltid gjorde när hon förstod att jag inte talade sanning.
"If you say so.", utan protester gick vi längs korridorerna och det kändes mer än skönt att dagen äntligen var över. "Me and mum are going to eat some food now, you wanna come with us?", frågade hon sedan glatt medans hon krokade sin arm i min. Jag skakade på huvudet och kände inte riktigt för att umgås med Mrs. Perfect denne dag, jag älskade Michelles mamma - ingen snack om saken. Men ibland kunde hon verkligen bli för mycket, speciellt när hon hela tiden skröt om deras pengar.
"No I have so many things to do home, you know. Maybe next time?", sade jag nästan lite överdramatiskt så att jag var rädd att hon skulle förstå att jag bara spelade. Men enkelt verkade hon förstå och flinade lite. "I'm gonna go to the tube now, see you tomorrow."; jag pussade henne på kinden innan vi sedan gick åt olika håll, hon mot hennes glamorösa vita bil där hennes fåfänga mamma satt och väntade och jag vidare till tunnelbanan där jag skulle ta första bästa tåg hem.
Med hörlurarna i öronen så väntade jag tålmodigt på att skjutsen hem skulle gå, jag kollade på min armklocka som tickade för fullt, ändå så visade visarna att det var tio långa minuter kvar tills min skjuts skulle åka in på perrongen. Jag var så inne i mig själv att jag knappt märkt hur en svartklädd, väldigt mystisk kille kommit och satt sig bredvid mig på den röda bänken. Hastigt tog jag ur en lur för att se om han hade något att säga mig, men när han sedan tog av sig sina svarta solglasögon som inte heller såg så billiga ut så såg jag direkt vem det var, det var killen som denna morgon stått här, bara några meter ifrån denna plats med tiotals tjejer omkring sig. Jag log åt tanken innan jag sedan mötte hans blick igen.
"Sorry but I'll never be like those little girls who are running after you.", flinade jag ironiskt medans jag sedan vände blicken framåt igen. Han fnös till och verkade inte ta åt sig av det jag sade alls.
"Don't you know me, you mean?", frågade han, ganska chockat men ändå så lät han väldigt lugn, som om han inte ville locka till sig någon uppmärsamhet.
"Should I?", min fråga lät förvånad och lite vilse. Hade jag en anledning till att känna igen denna kille eller? och varför var hans ögon så otroligt vackra? nästan så de påminde mig om något.
"No, or I don't know.", skrattade han lite generat innan han räckte fram sin hand. "I'm Zayn Malik, anyway."
Sådär ja! Vad tror ni händer? :) Kommentera gärnaa :D
back for you, chapter 4 - broes before hoes
8
Tidigare;
Jag kunde nästan inte tro mina ögon. Läste jag rätt? kunde detta verkligen vara en bit på vägen till att äntligen hitta henne, tjejen jag letat efter i så många år? jag trodde texten gjorde mig chockad, men det var först nä jag såg bilden som jag visste det.. Det var absolut hon. Hennes mörka hår, dom bruna ögonen och hela ansiktsformen tillhörde min familj och det behövdes bara den bilden för att veta att var Alexia.. Men det bästa av allt var att veta att hon var vid liv och förmodligen mådde bra. Det var sällan jag grät, men nu kunde jag bara inte hålla tillbaka tårarna, efter alla års letande så hade jag äntligen funnit tjejen som kunnat göra mina mörkaste dagar till ljusa. Var det inte konstigt hur jag som så liten ändå kunnat minnas så mycket av henne? det var helt utan tvekan kärlek vid första ögonkastet för min del första gången jag såg Alexia, precis som resten av mina småsyskon.
♥ Zayns Perspektiv ♥
Min tumme gled lätt fram och tillbaka på kortet medans ett leende spred sig på mina läppar. Att det var hon, Alexia, fanns det ingen tvivel om och jag var oerhört tacksam över att detta företag kunnat hjälpt mig under dessa månader. Det hela kändes faktiskt som en lättnad men jag tänkte inte alls på konsekvenserna som förmodligen skulle uppstå, jag menade på det att hon hade sin vardag och jag hade min.
"Who's she? a fan?", jag blev både rädd och chockad över att höra Harrys röst bakom mig, han visste att min ensamtid var viktig för mig och han brukade vanligtvis inte gå in till mig utan att knacka. Jag tappade talförmågan för ett ögonblick innan jag snabbt återhämtade mig och harklade mig eftertänksamt.
"Uhm.. Yeah. She send me a letter, you know.", sade jag bara och ryckte på axlarna. Att ljuga för min bästa vän var betydligt jobbigare än jag trott och jag gillade det verkligen inte. Men samtidigt hade jag inte så mycket till val, jag ville inte utsätta Alexia för faror och jag var inte heller säker på att hon ens skulle vilja gå med på att se mig.
"Oh godness, Zayn. She's hot, just look at her!", konstaterade han lyckligt i samma veva som han slet fotografiet på henne ur mina händer och plötsligt kände jag mig tom. Jag suckade och försökte låta så obrydd som möjligt då jag inte ville att Harry skulle ana oråd. Jag behövde bita ihop hårt för att inte överreagera och bete mig som den överbeskyddande brorsan som jag var med resten av mina systrar. Även om jag visste direkt att det var Alexia på bilden så förstod jag även en hel de andra saker. Hon visste förmodligen inte ens om att hon var adopterad och inte heller om att hennes biologiska bror letade efter henne, dessutom såg hon ut som en självständig tjej som helt enkelt såg ut att klara sig på egen hand. Men det fick mig verkligen att undra.. Hur skulle hon reagera om jag skulle komma fram till henne någon gång, och föreslå en fika? visste hon möjligen vem jag var? många frågor snurrade i mitt huvud och fortfarande hade jag varken berättat för familjen, killarna eller ens Perrie om detta. Detta skulle förbli min hemlighet ett tag till.
"Yeah, she's okay.", muttrade jag medans jag drog till med ett tillgjort leende. Harry gav tillbaka fotot till mig för att istället säga det han kom in för.
"Me and the other are gonna eat some pizza now, I hope you're in?", han log osäkert medans jag tydligt kunde tyda dom små rynkorna som bildats mellan hans ögonbryn. Jag skrockade lätt, lade ner kortet tillsammans med brevet i kuvertet igen och sedan så ställde jag mig upp.
"Of course I'm in. Let's have a great boynight now!", konstatereade jag ärligt medans ett riktigt, äkta leende avfyrades på mina läppar. Harry lade en arm på mina axlar och tillsammans gick vi vidare ut mot Liam, Niall och Louis som stod klädda och klara för en pizzakväll som för det mestadels förmodligen skulle bestå av FIFA-lir och snack om vad vi andra gjort medans våra veckors ledighet.
♥ Alexias Perspektiv ♥
Att vakna upp i en tom säng började jag bli van med vid det här laget. Det var lördagsmorgon och Adrian var tidigt uppe för sin dagliga morgontur i skogen och sedan vidare till fotbollsträningen som låg några kilometer ifrån mitt område. Idag var inte heller vilken dag som helst, det var dagen efter min födelsedag och även dagen då Jade fyllde år. Jag gav efter mig en trött suck innan jag reste mig upp ur sängen för att smyga in på toaletten som låg mitt emot mitt rum. Som jag lovat flera veckor tillbaka så skulle jag hålla mig undan under dagen och natten då hennes närmaste kompisar skulle komma på besök på en enkel tjejkväll. Även om Jade alltid var riktigt jobbig och uppmärksamhetssökande så föreslog hon hemmakvällar med film och god mat hellre än att gå ut för att festa och något sade mig att det var en bra egenskap. Efter mitt toabesök så sprang jag upp till min systers rum för att gratta henne, som jag trott så var hon redan uppe och hade - klockan halv ett på dagen - redan börjat fixa sig.
"Woah, why are you suppose to be pretty like that when it's just you and the girls who'll be here tonight?", retades jag då jag mycket väl visste hur hon hatade kärlek, åtminstone efter hennes senaste pojkvän som varit otrogen mot henne. Hon himlade envist med ögonen och fortsatte att borsta igenom sitt långa, bruna hår. "Congratulations on your day anyway.", muttrade jag medans jag slängde hennes paket på sängen samtidigt som jag oinbjudet lade mig ner själv. Hon tackade vänligt, tog emot paketet och placerade det sedan på sitt sminkbord.
"I know already that it's a Hollister onepiece in the present, I saw it in your room before.", flinade hon medans hon slog sig ner på den stora dubbelsängen som nästan täckte hela hennes rum. Alltid skulle hon vara så tacksam. "But thank you again, Alex. I love you, you know that?", konstaterade hon medans hennes armar sträcktes ut mot mig, lugnt besvarade jag kramen för att sedan resa mig upp.
"Yeah, you too.. I'm gotta go, brunch with Michelle is waiting.", muttrade jag och traskade genast iväg ner mot mig igen för att fixa mig för min egen dag som endast skulle tillbringas med min alldeles egna bästa vän.
-
"Why am I not surprised when I see you eat pancakes here?", skrattade Micha lyckligt medans hon själv tog en tugga på sin sallad. Jag flinade smått medans jag drack ur min smoothie och blickade ner på maten. Pannkakor och jordgubbssmoothie inne på starbucks hade blivit lite som en vana för mig och jag trivdes bra med det.
"Is it something I really love so is it these pancakes!", yttrade jag och högg in på den syltade maten.
"By the way, Is it not your sisters birthday today?", utbrast tjejen framför mig taggat, som om hon förväntade sig fest ikväll igen. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"Uhm.. Yeah but I promised to stay away from her party tonight.", mumlade jag och rättade till den svarta mössan som satt tätt på mitt huvud. Hon brast ut i en högljudd suck och himlade drastiskt med ögonen.
"Why? she was on yours?", min bästa vän tittade ilsket mot mig och blev nästan lite röd i ansiktet, sådär som hon ofta blev när hon var arg eller stressad. Att Michelle inte tyckte om Jade var ett faktum, men att hon skulle säga så här till mig hade jag verkligen inte förväntat mig.
"You know how she is, I'm to embarrassing to be seen at her party.", eftersom jag var van med att bli utstött och nästan lite bortglömd i min familj så tog jag det helt lugnt, det var dessutom min systers födelsedag och självklart skulle hon få en ledig kväll ifrån mig då hon oftast måste stå ut med mina små kommentarer i vardagen.
"I hate her. She's so selfish and unfair!", klagade den numera uppjagade kompisen på andra sidan bordet då hon inte riktigt velade släppa ämnet. Jag log brett och lade en försäkrad hand ovanpå hennes.
"I'm fine, okay? I have you in my life and it does everything so much easier.", klargjorde jag ärligt och fortsatte sedan med den utsökta måltiden på min tallrik.
"Yes and tonight we'll just have so much fun!", utbrast Michelle, genast mycket gladare. Inte klagade jag på det heller då en glad bästis var klart mycket bättre än en arg. "Without any boys and fighting, right?", det var nästan mer som ett konstaterande än en fråga och jag visste mycket väl vad hon menade, hon hade tröttnat på att jag på varenda kväll jag umgåtts med henne helt ensam så hade alltid Adrian kommit emellan och startat onödiga bråk då han klarligen endast ville förstöra mina kvällar, men det var slut med det nu.
"Of course. Broes before hoes, or how was it?",skrattade jag och flinade. Det behövdes bara det för att få henne att äntligen le på riktigt igen och jag hoppades verkligen på att kvällen blev lika lyckad som den var planerad.
Sådär ja.. Tyckte det behövde komma en liten sånhär mellandel här då saker och ting inte får gå allt för snabbt! ;)
Information: Nu ska jag tala om för er en sak.. Jag har (hör och häpna) börjat att gymma! Jag tillsammans med en kompis ska göra det nu en tid framöver och det tar tyvärr på mina skrivartimmar framför datorn. Därför så hinner jag inte göra kapitel varannan dag längre men jag ska försöka att hålla mig till dagarna som jag nu säger er.. Måndag, Onsdag och Lördag är dagarna kapitel troligen kommer läggas ut (Om ej skolan kommer emellan) och jag kommer verkligen anstränga mig för att detta ska fungera eftersom jag älskar att skriva och jag älskar bloggen, därför ska jag försöka att hålla dessa dagar. Men nu vet ni var jag är om jag inte längre uppdaterar som jag tidigare gjort! Kramis på er.
Kommentera gärna denna del!
back for you, chapter 3 - the letter
12
Tidigare;
"I love you, you know that, huh?", mumlade jag, fortfarande med mina hungriga läppar mot hans. Han flinade stolt och nickade på huvudet.
"Yeah, I know. Once again, happy birthday you sexy girl.", med en hand i mitt hår och en på rumpan så visste vi båda vad som skulle hända, och efter en kväll som denna behövde jag verkligen all närhet jag kunde få.
♥ Niall´s Perspektiv ♥
Det hade gått flera månader sedan vi alla fem var samlade igen så om jag såg fram emot att träffa alla igen var en självklarhet. Efter att gå ifrån att ses varenda dag till att inte ses på dom två senaste månaderna var både skönt och jobbigt, skönt för att få ägna all sin tid på familj och övriga vänner men även jobbigt för att man saknade rutinerna, skrattet och småbråken jag ständigt delade med mina fyra bandmedlemmar. Jag passerade dom dubbla dörrarna in till studion och hörde direkt väsen och ljud ifrån vårat egna lilla underhållningsrum. Åh vad jag hade saknat detta ställe, här hade det bildats ett och ett annat minne genom åren. Jag ökade stegen en aning och möttes precis vad jag hade förväntat mig. Harry, Louis och Liam satt tillsammans i en soffa och trängdes med varandra samtidigt som FIFA visades på TVskärmen.
"Hey lads.", utbrister jag medans jag väcker alla tre's uppmärksamhet. Det dröjde bara några sekunder innan ett stort kramkalas uppstått och det var inte förräns jag stod där, med tre av mina fyra favoritpersoner bredvid mig i en gruppkram, som jag faktiskt insåg hur mycket jag saknat dessa glädjespridare. Vi skrattade högt och när vi sedan återgick till våra vanliga positioner i sofforna igen så började jag faktiskt titta mig omkring, det var ju faktiskt en person som fattades.
"Where is Malik, by the way?", frågade jag förvirrat medans min blick fortsatte att vandra över rummet. Louis harklade sig och pausade spelet för andra gången.
"It was the 14th May yesterday, he was in his hometown but are suppose to be here in a few minutes now.", berättade han samtidigt som han allvarligt tittade på mig. Mina händer letade sig upp i mitt ansikte och jag kunde inget annat än att känna mig dum. Jag hade inte ens hört av mig till Zayn igår och jag visste hur mycket den dagen betydde för honom och hans familj. En tung suck lämnade munnen och jag bara ryckte på axlarna. Jag hade aldrig ifrågasatt Alexia till Zayn tidigare mer än nördvändigt då det helt klart inte var min ensak, men när någon av oss väl tagit upp samtalet om henne så hade han alltid uppskattat att byta ämne eller helt enkelt bara ignorerat oss - med all respekt. Men efter fyra år ihop så kände vi varandra för väl och man skulle vara dum i huvudet om man inte kunde se hur han döljde något ifrån oss. Ett pip ifrån ytterdörren spred sig och med det så förstod jag att vi allihopa skulle bli fulländade igen.
"Hello boys!", mitt leende försvann inte mindre för att det inte var Zayn som stod i dörröppningen till rummet som vi alla anat, utan snabbt ställde vi oss upp för att hälsa på våran turnéledare och favoritvakt Paul som med ett stort leende höll sina armar öppna. "Look who I found on the airport.", han flyttade sig åt sidan och där stod precis killen vi fruktat efter, Zayn Malik stod på båda benen med ett lika glatt leende som oss andra och såg verkligen taggad ut till att få börja jobba igen.
"Oh god, you're looking good boys!", konstaterade han medans han en efter en kramade om oss.
"It's good to see you, mate.", kontrade Liam medans vi allihopa slog oss ner på de lediga platserna kring vårat lilla bord. Bara av att få se dessa killar igen gjorde mig så galet glad.
"So Zayn, you wanna talk about yesterday?", frågade Harry nyfiket men ändå medlidande. Zayn suckade dystert och vände blicken ner mot den röda mattan på golvet.
"Not really.", konstaterade han tröttsamt. Mer hann vi inte säga förrän Jean, våran koreografi och danstränade tittade in i rummet. Nu var det verkligen dax att träna upp dansstegen en aning!
♥ Zayns Perspektiv ♥
"Good work today, boys. I'll see you tomorrow!", med klappande händer såg Jean stolt på oss medans han började packa ihop sina grejer. Harry och Niall skojbrottades redan på golvet, Liam höll på med sin telefon och Louis stod med en intensiv blick och iakttog mig. I vanliga fall skulle jag inte brytt mig, men något i denna blick sade att det bara var mer än en 'är du okej' blick, detta var mer som ett 'jag vet att du är ledsen, låt mig hjälpa dig'- blick. Jag suckade medans jag tog små steg emot honom för att förbreda mig på vad jag skulle säga till honom, jag var okej. Ändå så kunde jag inte låta bli att tycka synd om dom, dessa killar var mina allra bästa vänner, som mina bröder, vi berättade allt för varandra. Det var till och med så att våra allra djupaste hemligheter delade vi med oss i just detta rummet. Trots det så hade jag en ganska, eller väldigt, stor hemlighet som jag varken delat med mig till någon annan än mig själv. Inte ens Perrie hade fått reda på detta och jag hade inga planer på att berätta för henne om mina små sökningar kring min försvunna syster heller. Än i varje fall.
"Louis, stop look at me like I'm stupid.", flinade jag nonchalant medans jag lade en arm kring hans axlar. Han fnös till och satte sina egna armar i kors.
"I know it is something as let you down and I won't you to get sad, okay?", sade han ärligt medans vi båda stannade upp i våra rörelser. Jag lade även märke till att Niall, Liam och Harry inte heller verkade undra vad vi pratade om då dom helt och hållet var fast i sin egna konversation, som tur var. Jag hade inte direkt någon lust med något slags förhör av flera personer just nu, speciellt inte efter en tung dag som gårdagen då den endast gått åt till att gråta och tänka, tänka på vilken hemsk människa som kunnat göra något som att ta ett oskyldigt litet barn och även på vem som skulle kunna det och frågan var bara.. Var det en ren slump att det hemska hände just på hennes födelsedag eller var det inte alls tänkt så? det var så mycket som befann sig i mitt huvud och jag skulle just till att släppa Louis för att gå mot resten av bandet när Pauls välkända röst ekade i hela replokalen.
"Zayn, come here.", jag tittade mot dörren där han stod med båda händerna i fickorna. Han såg arg ut och jag svalde hårt, hade han kanske fått reda på vad jag hade gjort? jag suckade och gick med nervösa steg mot honom. Han såg inte direkt glad ut men samtidigt så hade jag lärt mig att oavsett om vi hade gjort något eller ej så såg han alltid lika tom ut i ansiktet. "Son, you know I always read the letters who's coming for you before I'm leaving it to you, but.. Here you are.", när vi gått igenom den smala korridoren så vi inte längre var utom synhåll för någon annan så gav han mig det vita kuvertet. "It seems pretty secret actually and I think you might wanna read it by yourself first.", på framsidan stod det med handskriven text att det var ett hemligstämplat kuvert och att ingen annan än Zayn Malik skulle få tillgång till det, jag tackade Paul för hans gest och började genast gå mot mitt alldeles egna kontor där jag ofta gick för ensamtid.
Jag visste att det var fel, kanske till och med olagligt, att göra som jag gjort, men nu fanns ingen återvändo. Att hyra in den där toppdetektiven var absolut ingenting jag ångrade personligen, utan mest att jag gjort något som kanske inte var så bra för bandet om det kom ut, men jag kunde enkelt erkänna att jag var desperat och kanske inte alls så nöjd över hur jag försökt sökt upp min syster, men samtidigt så hade jag inte så mycket annat till val. Jag slet upp det väl igentejpade brevet och började genast att läsa på vad det stod i det A4 papper som befann sig i kuvertet.
~ Mr Malik, I know it sounds weird but I've actually found a girl who may be your sister. Her name is Alexia Andersen and live in London with her mom, dad and two siblings. She was adopted by her parents about the same time as you lost her. How they did and why they adopted her is still a question and it's unfortunately too hard to get more information for that because her parents are pretty strict to not give out their privacy. I hope this information helped you and thank you for trust our company. Her adress to the house is Raspberry Hill 16, London. I'll also send you a pic of her, I most say she really looks like you ~
Jag kunde nästan inte tro mina ögon. Läste jag rätt? kunde detta verkligen vara en bit på vägen till att äntligen hitta henne, tjejen jag letat efter i så många år? jag trodde texten gjorde mig chockad, men det var först nä jag såg bilden som jag visste det.. Det var absolut hon. Hennes mörka hår, dom bruna ögonen och hela ansiktsformen tillhörde min familj och det behövdes bara den bilden för att veta att var Alexia.. Men det bästa av allt var att veta att hon var vid liv och förmodligen mådde bra. Det var sällan jag grät, men nu kunde jag bara inte hålla tillbaka tårarna, efter alla års letande så hade jag äntligen funnit tjejen som kunnat göra mina mörkaste dagar till ljusa. Var det inte konstigt hur jag som så liten ändå kunnat minnas så mycket av henne? det var helt utan tvekan kärlek vid första ögonkastet för min del första gången jag såg Alexia, precis som resten av mina småsyskon.
Hoppas ni förstod delen? Tror ni Zayn kommer att söka upp henne och berätta sanningen eller hur kommer han att göra? ;) Kommentera gärna!
back for you, chapter 2 - he's not one of us
9
Tidigare;
"You're wrong, mom. She IS eighteen today, I know she's alive and I'll still find her.", det var så många känslor som flödade upp samtidigt att jag knappt märkt själv hur jag höjt rösten. Familjen som satt samlade i en stor klunga ryggade tillbaka medans mamma genast började gråta ännu mer. En sak var säker, jag skulle hitta henne - till vilket pris som helst, sedan skulle det inte bli roligt för personen som tagit min syster ifrån oss. Många gånger ifrågasatte jag mig om det verkligen var värt att lägga ner tid på något som kanske inte ens var vid liv längre, men varje gång kom jag fram till att det fortfarande fanns hopp, och hur konstigt det än lät så hade jag en känsla av att hon var närmare mig än jag trodde..
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Festen var i full gång och med lite alkohol i kroppen så var även jag på G. Att plågas av sin syster på sin egen födelsedag var något jag helst undvek, därför så gjorde jag det enkelt för mig genom att bara ignorera den bekräftelsesökande tjejen som redan halsat i sig en hel del sprit. Det kändes att kylan började komma ikapp då fler och fler människor börjat bege sig in i huset. Jag suckade och drack en till klunk av min drink. De flesta personerna som befann sig runt omkring mig kände jag knappt och det var bara några enstaka själar som jag faktiskt brukade umgås med på fritiden och dom personerna hade jag knappt sett skymten av ikväll.
"Hey you!", jag stannade upp i rörelsen och sneglade bakåt mot den okända rösten som jag antog ropat efter mig. När jag sedan såg en medellång kille med ljusbrunt snett hår le mot mig så vände jag mig om så jag kunde skåda honom lite bättre, inte var han den snyggaste jag sett precis men han var inte heller ful, faktum var att jag kände igen denna kille väldigt bra till utseendet. "Is it you who is the birthday girl?", frågade han blygt och obekvämt medans han tog några steg närmare mig. Jag ryckte på mina axlar och fortsatte att granska den söta individen framför mig.
"I guess so.", slank det ur mig tillslut medans han småfnös lite. Han höjde upp glaset i hans hand och slog till det med mitt eget helt utan förvarning.
"Then I have to say congratulations and thank you for let me in to your party.", flinade han så stort att hans smilegropar på varsinna kinder syntes. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare men denna kille verkade faktiskt väldigt schysst och inte nog med det så var det verkligen något med mig och smilegropar alltså.
"Whatever.", suckade jag nonchalant och bara stod kvar på stället som om jag inte brydde mig alls, men egentligen så var det fel, jag brydde mig. Jag ville lära känna denne pojke bättre, men jag visste även vad han hade för rykte efter sig, det skulle absolut inte vara bra för min del. "You're Phelix, right?", fick jag tillslut ur mig medans jag klunkade det sista ur min plastmugg. Hans flin på läpparna ändrades plötsligt till ett vänligt leende medans hans huvud nickade fram och tillbaka.
"Yeah, we have math and english together.", konstaterade han, som om jag inte visste någonting bara för att jag umgicks med skolans mest omtalade personer. Jag låtsades inte om det och nickade på huvudet jag också.
"I know that. It was nice to see you, Phelix. I think I have to go and find my boyfriend now, you know.", mumlade jag medans jag hastigt vände ryggen åt den enda personen som faktiskt märkt av mig ikväll, om man bortsåg ifrån bartendern då såklart.
"You mean the boy who's dancing with the hot girl over there?", frågade han, nästan lite roat, medans han kom och ställde sig bredvid mig istället. Vi båda tittade åt samma håll och såg samma saker. Precis som han yttrat så var det sant, min superheta pojkvän stod inte bara och dansade med min syster, han dansade även med en okänd brunett som jag aldrig sett tidigare. Jag suckade irriterat och vände mig snabbt om mot Phelix som nästan själv såg arg ut.
"So many bitches.", muttrade han tyst för sig själv, även fast jag ändå råkade tyda på vad han sade. Han skakade på huvudet och sneglade mot mig som redan hade blicken fast på honom. Jag fnös till och ryckte på axlarna. Austin Mahone och Pitbulls sköna låt 'Mmm Yeah' var i full gång i högtalarna och eftersom Phelix ändå inte såg ut att ha något att göra så skulle han väl förmodligen inte ens ha något emot med att dansa med födelsedagsbarnet ett tag.
"Do you want to dance?", frågade jag plötsligt och stirrade på den snelugda pojken med svarta jeans och en enkel t-shirt på sig, han hade inte klätt upp sig och det märktes att han var sig själv helt enkelt, det uppskattas faktiskt och mitt första intryck av honom var oväntat bra, jag hade inte sett honom på detta vis tidigare men han var faktiskt mer än en enkel 'mattenörd'.
"Uhm.. Sure.", sade han osäkert medans vi tillsammans gick in mot vårat rätt så stora hus där vi ifrån utegården kunde se hur folk dansade, drack och bara blev fullare och fullare.
Phelix små danssteg var helt klart över mina förväntningar, han var riktigt duktig på att röra sig till musiken och han verkligen bjöd på sig själv mitt ute på vardagsrumsgolvet som nu blivit till ett dansgolv. Vi skrattade så mycket att jag nästan glömde bort själv att röra på benen, tillslut blev allt bara helt virrigt och innan jag visste ordet av det så snubblade jag på mina egna klackar. Som tur var så blev jag mjukt omhändertagen av den übersnälla killen framför mig som enkelt tog emot mig. Ett fnitter slank ur min mun medans jag så smidigt som möjligt försökte att ta mig upp på egna ben igen. Han skrockade generat innan han fixade till sin tröja som hamnat åt snedden. Vi såg på varandra och just när jag skulla öppna munnen för att tacka så hördes en igenkänd harkling som bara kunde tillhöra en person.
"Do you have a problem, buddy?", den mörka stämman som var fylld med hat tog sig igenom våran lilla bubbla som jag och Phelix bildat. "If not, I'll make sure you have.", nästan skrek min pojkvän ur sig. Jag trodde först inte mina öron, men det var först när han höjde sin knoge som precis skulle träffa Phelix ansikte som jag reagerade på riktigt. Snabbt drog jag undan den numera rädda grabben som just skulle få en knytnäve i ansiktet när jag ställde mig ivägen istället, Adrian hann precis hejda sig för att inte slå till mig rakt på näsan. Ilsket stirrade jag på min pojkvän som skulle vara ett bra föredöme för dom flesta här inne. För tillfället kunde jag inte vara mer besviken.
"Are you out of your mind?", skrek jag rakt ut, utan att ens bry mig ett skvatt av vad människorna runt omkring oss skulle säga. På tal om dom så märkte jag då hur iakttagna vi var då Adrian utan tvekan ställt till med en riktig scen. "Phelix, go home. I don't want you to get hurt because of my damn stupid boyfriend.", mumlade jag. Jag kunde se i ögonvrån hur han endast nickade, men snabbt stirrade jag upp mot min gigantiska kille igen som hade rödögda ögon av all alkohol medans jag sedan skakade på huvudet.
"Okay everyone, the party is over, go home. I think Alex and Adde have some things to clear up.", Jades röst ekade i huset och ärligt talat hade jag nog aldrig varit så glad över att höra hennes röst som nu. Musiken stoppades och utan ett ord så lämnade jag rummet med händerna för ansiktet. Hade han verkligen tänkt att slå en oskyldig pojkvasker som inte varit annat än snäll? faktum var att han var den enda som faktiskt pratat riktigt med mig på hela kvällen och jag kunde inget annat än att känna skuldkänslor redan.
"Wow, this party was fun while it lasted. Lucky for you that my birthday is tomorrow", konstaterade Jade uttråkat medans hon slängde i den sista ölburken i den svarta soppåsen. Jag nickade och fortsatte att dra handen genom mitt svartbruna hår. Denna kvällen slutade inte riktigt som jag velade precis, vart ens Adrian tagit vägen visste jag inte heller, men jag antog väl att han stuckit så långt ifrån mig som han bara kunnat nu, precis som alltid efter ett bråk. "Thank you for the help with clean up here, sis.", mumlade hon både irriterat och medans hon började ställa upp dom små statyerna, som tidigare befunnit sig i en låda på golvet, på hyllorna och fortsatte att svära i sin ensamhet. Kände jag henne rätt så ville hon inte precis avsluta festen klockan halv två på natten, halvt nykter dessutom.
"I'm sorry. Let it be and I'll fix this tomorrow, I promise. Right now I just wanna sleep, okay?", muttrade jag dystert medans jag tvingade mig själv upp för soffan jag suttit i, gav Jade en snabb kram innan jag tassade vidare in till mitt rum som låg bara tre rum ifrån vardagsrummet. Vissa skulle se mig som en outsider då jag var den enda som hade mitt rum på nedervåningen medans mina föräldrar och syskon hade rum uppe, men jag själv var nöjd över mitt lilla krypin bredvid köket, i alla fall när vi precis rustat om det, jag hade absolut ingenting att klaga över. Jag skulle just börja ta av mig klänningen, men när jag kommit halvvägs in i rummet hoppade jag till av rädsla. Ingen mindre än Adrian själv låg där, lika sexig som vanligt och jag behövde verkligen ta djupa andetag för att inte springa dit och hoppa på honom - som jag alltid gjorde annars. Hans rutor på magen syntes allt för väl när himlen fortfarande var ljus och draperierna inte var igendragna, men jag fick bita ihop och inte låta hans kropp och suget på honom hindra mig ifrån att riktigt visa att jag var arg på honom.
"Don't be mad at me, babe.", det lät som att han klarnat upp lite nu och faktiskt ångrade lite vad han ställt till med. Jag suckade och vände mig om så jag stod mitt på golvet och stirrade på honom som låg i endast svarta boxers på sängen med ett leende som man bara inte kunde motstå."He's not one of us and you know it, Alexia. I did it for you and our own sake. I don't wanna lose you because of a mathnerd. Please come here and cuddle.", sade han utmanande medans ett snett flin spred sig på hans fylliga läppar. Till en början var jag skeptisk, skulle jag låta honom sova kvar över natten eller skulle jag slänga ut honom? men när han sedan bet sig svagt i underläppen så var svaret en självklarhet, jag drog snabbt av mig min klänning så jag i inget annat än trosor och behå stod där framför min pojkvän. Han log stolt och satte sig ordentligt upp, jag gick med långa steg dit, slog mig ner i hans öppna armar medans mina läppar pressades mot hans.
"I love you, you know that, huh?", mumlade jag, fortfarande med mina hungriga läppar mot hans. Han flinade stolt och nickade på huvudet.
"Yeah, I know. Once again, happy birthday you sexy girl.", med en hand i mitt hår och en på rumpan så visste vi båda vad som skulle hända, och efter en kväll som denna behövde jag verkligen all närhet jag kunde få.
Kapitel två mina vänner! Vad tycker ni om novellen hittills? I nästa (som jag inte vet kommer!!) får ni läsa mer om killarna!
Lägg även märke till att Jade fyller år dagen efter Alexia, ni kommer få veta saker senare som ni förmodligen kunna pussla ihop lättare då!
Vad säger ni om Alexia och Adrian då, har det drömförhållandet? ;) nä, man vet inte så mycket än men från vad ni vet.. Hur tror ni det kommer sluta?
back for you, chapter 1 - happy birthday
16
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Att vädret var så fint som det var kunde jag endast tacka moder natur för. Den var i mitten av maj och solen lyste på himlen som om det vore en sommarkväll i juli. Jag klagade inte över det och inte heller så kunde jag inte undvika att vara lycklig. Poolen var uppvärmd och gästerna skulle anlända om bara några minuter. Mamma och pappa hade jag lyckats övertala att åka iväg under natten och ta min lillebror Finn med sig, något som gick förvånansvärt bra då jag nästan listat ut att dom skulle försöka komma med dumma förklaringar till varför jag inte alls skulle få ha fest på min egna artonårs-dag, men utan protester så lämnade dom över huset till mig och Jade som nästan var mer exalterad än vad jag själv var. Man skulle nog kunna säga att leva tillsammans med Jade Andersen var något man helst undvek, i varje fall när hon var på humöret där hon trodde att hela världen var hennes. Men, men, att lära sig leva med henne var inte heller så svårt egentligen. Man behövde näst intill bara leva till hennes regler och villkor så höll man sig inom vänskapsringen.
"Well done, sis!", jag tittade upp ifrån solstolen jag satt i medans jag mötte min långben till syster. Hennes blåa kjol satt precis under brösten och till överdelen så hade hon en vacker, vit blus. Jag rådde avsky ifrån denna bruden många gånger på en vecka men att säga att hon var ful var som att lära en död hund att gå - det var helt omöjligt. I sina båda händer höll hon ett stadigt grepp om två cider medans hon vänligt räckte över en till mig. "I mean look around. You've really got into this party, haven't you?", Jade slog sig ner bredvid mig i stolen medans vi båda skålade och tog en varsin klunk av alkoholen i våra händer.
"Yeah. It's my 18th birthday, I want it to be special.", konstaterade jag malligt och såg mig omkring. Grillen stod i full gång, redo att användas och lika så grillspätten som min mor ordnat innan resten av familjen lämnade. Innan jag visste ordet av det så plingade det på dörren och signalen om att gästerna var på plats var kommen. Jag reste mig upp ifrån stolen jag satt i, rättade till min vita spetsklänning innan jag snabbt rusate in igenom huset och öppnade ytterdörren. Av ren lycka öppnade jag och möttes av en chock, säkert trettiotals människor stod i en hel klunga mitt framför mina ögon och längst fram stod Adrian, min helt perfekta pojkvän tillsammans med Michelle, min alldeles för underbara bästa vän.
"Happy Birthday, Alexia!", ropade alla i kör medans jubel och konfetti slogs mot mitt ansikte. Jag skrattade åt den virriga situationen medans jag lät dom exalterade människorna passera in till huset. Hade dom inte paket i sina händer så hade dom alkohol och jag nästan kände det på mig hur galen och oförglömd denna kväll skulle bli.
"Babe, now when you're a big girl, you might don't mind to do some dirty things tonight?", min stilrena pojkvän lyfte hastigt upp mig i hans famn så mina fötter genast lämnade golvet. Han placerade sina händer på min rumpa när han hungrigt började massera våra läppar medans våra tungor brottades för fullt.
"Oh you wish, boyfriend.", log jag mot hans läppar och han släppte taget om mig så jag kommit ner på golvet igen. Gästerna var redan i full gång med festandet och det var nästan så att det bara var jag och Adrian kvar ute i hallen. Han flinade snett, höjde ögonbrynen fram och tillbaka innan han tog min hand.
"Come on, tonight we'll get drunk!", konstaterade han under tiden som han nästan drog mig ut mot utegården där redan fullt av folk samlats och om jag inte såg helt fel så hade till och med vissa redan hoppat i poolen. Jag fnös till och följde lydigt med min pojkvän ut till dom andra. Till min besvikelse så hade självklart Jade tagit uppmärksamheten från mig och redan börjat dansa på ett utav de lediga borden, omkring sig hade hon tonvis med killar jag aldrig ens sett tidigare och det gjorde mig riktigt irriterad över att hon faktiskt verkade njuta av att ha tiotals äckliga, stirriga ögon glo på sig. Jag suckade, släppte Adrian och gick genast till våran minibar där det för tillfället stod en inhyrd bartender som gärna såg ut att vilja erbjuda en och en annan drink ikväll. Jag behövde endast snegla bort mot Jade för att se hur även min pojkvän nu stod på bordet och dansade med henne. Bara att se hennes smala, spinkiga kropp mot hans muskulösa fick mig att känna mig väldigt obekväm, jag visste redan att Jade kunde få vilken hon ville och med det menade jag även min Adde, pojken som var lagkapten i fotboll, festade nästan varje helg och kunde få vilken brud han än ville.
"My beautiful bestie, why are you stand her all by yourself?", jag hade helt varit i min egen värld att jag inte ens märkt hur Micha ställt sig bredvid mig med en öl i handen. Jag vaknade ur mina tankar och ryckte på axlarna.
"Jade took the show, as usual. It feels like it's her party and not mine.", suckade jag medans en enkel ryckning lämnade mina axlar. Hur mycket jag än försökte så kände jag mycket väl hur jag aldrig riktigt passade in, jag var inte som dessa människor och det var ju verkligen tack vare Michelle, Adrian och Jade som jag faktiskt blivit synlig. Människor såg mig som tjejen som blivit adopterad av Jade's föräldrar, tjejen som var tillsammans med den populäraste killen på skolan och bästa vän med skolans diva. Kanske lät det inte som världens roligaste rykte att leva upp till, men vad hade jag för val?
♥ Zayns Perspektiv ♥
"And you're sure you don't want me to be with you today?", med handen på handtaget skakade jag på huvudet. Perrie såg till en början lite ledsen ut, men sedan spred sig ett svagt leende på hennes röda läppar. Hon förstod mig och precis som jag så visste hon att denna dag var speciell för mig och min familj.
"I love you, honey. I'll see you later, yeah?", mumlade jag medans jag lutade mig framåt en sista gång för att ge henne en kyss på munnen. Hon nickade medans hon lutade sig mot väggen, som vanligt såg min flickvän helt fantastisk ut och jag skulle ljuga om jag sade att jag kände mig dum över att inte låta henne få vara med att fira min bortgångna systers födelsedag, men samtidigt så var det inte så roligt som det kanske lät. Mamma grät alltid och resten av mina systrar satt helt knäpptysta, jag själv var förmodligen också rätt jobbig att ha och göra med då jag alltid började fundera extra noga över vem som faktiskt skulle kunna vara så idiotisk att ta ett litet barn, eftersom polisen dessutom inte ens kunde hitta henne inom ett år så måste kidnapparen ha varit väldigt bra på att gömma barn, men min stora fråga var.. Levde hon fortfarande? tanken av att hon låg i en mörk gränd någonstans, död, fick mig bara ännu argare och det var väldigt jobbigt att behöva hålla min ilska inom mig, speciellt när det absolut inte fick komma ut till resten av världen om att jag hade en bortrövad familjemedlem, dels för mammas skull men också för hennes egen skull, hon var förmodligen vuxen nu och om hon nu fortfarande var vid livet så hoppades jag innerligt att hon hade ett bra liv, det behövde hon ha. Jag suckade medans jag gick ut genom dörren, gick med tunga steg över det gröna gräset för att sedan sätta mig i min vita Range Rover för att efter det köra hemåt till en, vad jag antog, dyster familj.
Jag behövde bara så lite som kliva in genom dörren då jag blev attakerad av min yngsta, gråtande syster Safaa. Även om hon inte ens var född när Alexia försvann så var det alltid en stor sorg att mista henne, därför drabbade det självklart hela familjen.
"Come on, Zaynie.. Mom and dad are in the livingroom.", viskade hon svagt medans jag sparkade av mig mina svarta kängor. Hand i hand gick vi in mot vårat lilla vardagsrum där hela familjen satt och stirrade på den svartmålade väggen rakt framåt. Ljusen på borden brann för fullt och Doniya & Waliyha kom snabbt emot mig och hastigt lät jag dom falla sig in i mina armar. En suck for ur min mun medans jag med ena handen torkade en tår som fallit ner på mina kinder.
"She would be eighteen today.", mumlade min vackra mamma ifrån soffan där hon satt med alla sorters papper och näsdukar. Jag släppte frustrerat taget om mina två systrar samtidigt som jag skakade på mitt huvud.
"You're wrong, mom. She IS eighteen today, I know she's alive and I'll still find her.", det var så många känslor som flödade upp samtidigt att jag knappt märkt själv hur jag höjt rösten. Familjen som satt samlade i en stor klunga ryggade tillbaka medans mamma genast började gråta ännu mer. En sak var säker, jag skulle hitta henne - till vilket pris som helst, sedan skulle det inte bli roligt för personen som tagit min syster ifrån oss. Många gånger ifrågasatte jag mig om det verkligen var värt att lägga ner tid på något som kanske inte ens var vid liv längre, men varje gång kom jag fram till att det fortfarande fanns hopp, och hur konstigt det än lät så hade jag en känsla av att hon var närmare mig än jag trodde..
Kapitel 1! Både Alexia & Zayns perspektiv, vad tycker ni om det? å vad tror ni om novellen? :) Kommentera fina ni!!
back for you, prolog
21
Zayns Perspektiv år 14 Maj 2000
Idag är det exakt fyra år sedan vi sörjer min lillasysters bortgång. Död vill jag inte påstå att hon är, för det är hon ju inte heller. Men efter fyra år sedan av gråt, sena nätter och bråk med socialen samt polisen så är hoppet som bortblåst. Den 14 Maj varje år tänker vi extra mycket på henne, det var den dagen hon, Alexia, försvann och lämnade ett tomt hål i våra hjärtan efter sig. Hon må ha varit liten, endast fyra månader när incidenten hände, men fyra månader räckte för att jag skulle fästa mig vid henne, min lillasyster. Denna dagen är inte heller bara dagen hon försvann, utan dagen hennes födelsedag också firades. Jag var endast tre ynka år när Alexia fördes bort, men minnet sitter fortfarande kvar. Den svarthåriga tjejen med de så väldigt bruna ögonen. Jag minns hur Mamma alltid berättade hur lika vi var varandra. Nu - fyra år senare kunde jag förstå. Tack vare allting som uppstått så växte jag upp fort, fortare än jag egentligen behövde, men som en sjuåring ville jag ju inget hellre än att växa upp, kunna hitta min syster och ta hand om henne som om hon vore min egen dotter.
Alla nätter jag sett mina föräldrar gråtit är en obeskrivlig känsla, jag vet, precis som mina andra syskon, att dom är förtvivlade. Hur hade en annan människa ens mage till att ta någon annans barn, inne på en affär? hur kan det ens vara möjligt? jag är rädd själv. Det kunde lika gärna ha varit mig. Jag kommer ihåg dagen så hemsk, mamma grät och grät. Människorna runt omkring oss samlades i en stor klunga bredvid oss och undrade vad som hade hänt. Jag som då var på mina tre vintrar förstod inget bättre än att vara tyst och studera dom alla olika damerna som stod vid oss, gubbar var det också förstås. Jag skrattade under tillfället, det var först när vi satt där på polisstationen och pappa kom inspringande genom dörren som jag insåg vad allvarlig hela situationen var, och nu.. Nu var min lillasyster borta, antagligen föralltid och aldrig skulle jag få tag i henne.
Utredningen gav polisen upp efter ungefär två år, vilket gjorde min familj så upprörd att socialen blev inblandad. Jag har hållt mig undan, men tankarna for i mitt huvud hela tiden. Det enda jag hoppas på är att hon lever och mår bra, det måste hon. Just när vi fick beskedet att letandet var nerlagt och att vi skulle få en summa pengar istället så höll min mamma på att svimma. Mina sju fulla år har inte precis varit dom bästa åren, men ett citat som jag läste i min bok som jag fått av mamma igår - efter regn kommer solsken.
Det var då jag bestämde mig, när jag växer upp till en fullvuxen man så ska jag ta saken i mina egna händer, jag ska leta upp Alexia, ta med henne hem till oss där hon hör hemma och ge henne all den kärlek hon behöver, om jag som så ska behöva offra mitt eget liv på vägen.
~~~~~~~~
Vem är då denna flicka som med bara leendet kunde få människor på fall? Alexia Andersen är 18 år gammal och gör allt för att passa in i mängden. På dagarna går hon på Collage i London medans på helgerna ägnar hon tid åt fester, pojkvännen och kompisarna. Hennes hår är mörkbrunt och har mörka ögon. I hennes familj så är det Alexia själv, modern och fadern Juliette och Mark som tillsammans även har två andra barn. Jade Andersen som var lika gammal som Alexia och var även tjejen som fick den mesta uppmärksamheten. Hon var snygg, brunett och lång. Sedan har vi Finn, hennes enda och yngsta broder som är hela 16 år. Han och Alexia är egentligen dom enda som kom överens i familjen då dom båda blev utstötta och väldigt bortglömda i familjen.
Alexia vågar aldrig erkänna hur hon känner, hur ensam hon egentligen känner sig vissa dagar. Hon är ytterst tacksam över att familjen Andersen ens valt att tagit hand om henne då hennes biologiska familj övergivit henne som liten. Hon får dagligen ändå höra att hon ska vara glad över att hon har en familj som tar hand om henne över huvud taget, något denna tjej verkligen tagit åt sig av. Numera vågar hon aldrig stå upp för sig själv och självklart är det även Alexia som får sota för det i slutänden i alla fall då syster Jade alltid ska vara bäst och skylla allt på sin syster som självklart får skulden. Vad ingen dock vet är hennes kärlek för att måla, hon målar dessutom riktigt bra och har absolut talangen för att rita.
Förutom familjen så har Alexia en bästa vän vid namn Michelle. Hon har blondt hår och är nästan raka motsatsen ifrån vad Alexia själv är. Michelle, eller Micha som hon även kallar sig själv för - är en riktig shoppahollic, hon älskar allt som har med smink och kläder att göra och hennes sinne för mode kan verkligen gå över styr ibland. Hennes attityd är något man inte ska leka med och hon gillar verkligen att starta stora scener bland folk. Det är nog tack vare sin bästa vän som Alex faktiskt har snygga kläder och den avslappnade stilen hon faktiskt har.
Inte nog med att hon har en bästis som alltid finns där hon har även en pojkvän vid namn Adrian som även är lagkapten för fotbollslaget på skolan. Han är kaxig, het och väldigt intressant, det är så dom flesta tjejerna beskriver honom i alla fall. Efter flera veckors försök så fick Micha äntligen Alex och Adrian att prata med varandra och dom klickade nästan direkt. Dom blev snabbt tillsammans men bara efter några veckor bevisade Adrian för Alexia att han inte alls är killen hon trott från början, vad som dock får henne att stanna kvar hos honom är hans charm, braá rykte och faktiskt - hans snälla personlighet som ibland kan komma fram.
Men vad händer egentligen när en kille med två stora säkerhetsvakter kommer fram och börjar prata med henne och dessutom är med i Englands, kanske världens, just nu största popband. Hon hade aldrig brytt sig om One Direction förr, men varför tyckte hon att denna kille påminde henne så mycket om sig själv?
Följ med i denna novell där hemligheter, förtroende, bråk och fullt med kärlek är inblandat.
Prologen mina vänner. Vad tror ni? jag gör en rätt så vågad sak när jag publicerar detta för jag var ytterst osäker till om jag skulle våga dela med mig av denna till er då jag haft väldigt mycket fantasi med när jag skrivit det. Dock hoppas jag att ni gillar det och stannar kvar!
Skrivit i flera tidigare inlägg att kärlek mellan killarna och Alexia inte skulle tillkomma. Men vem vet? kanske någon liten romans uppstår här och var eftersom att i en novell så kan allt hända ;) kommer inte avslöja allt för mycket nu, haha!
take chances, epilog
15
~ 1 år senare ~
"Katelyn Ross, the girl with the parents who's the most famous persons in the musicworld, hit the list last night with her first album 'Strong' as she released a week ago. I have to say that she's a legend already and we just loove her and her wonderful voice. Maybe her boyfriend Louis Tomlinson helped her to satisfy her dreams, who knows? They are not only a couple, they are the hottest couple right now actually, congratulations guys and have a nice flight to New York!", talaren i radion fick både mig och Louis att brista ut i skratt. Allt hade hänt på så kort tid. Jag hade jobbat hårt för mitt första album och med hjälp ifrån Louis och killarna så hade jag klarat mig väldigt bra, dom hade gett mig goda råd om att klara av hela 'kändisgrejen' och ärligt talat så kändes det otroligt spännande. Att så många faktiskt gillat och köpt mitt album så det kommit högst upp på listorna i flera länder var galet, helt otänkbart att lilla jag någonsin kunnat bli något så speciellt som en lyckad talang.
"How the hell did she know we were on our way to New York?", frågade jag förvirrat medans jag tittade på Louis som satt bredvid mig i taxin. Vi båda hade haft ett tufft år då vi båda satsat hårt på våra karriärer - One Direction var ännu inte klar med sitt album än, dock skulle det släppas bara nästa månad och jag visste att killarna verkligen gillade deras fjärde album - så vi kunde med glädje ta ledigt i en vecka för en paus i mitt gamla landställe som min numera mamma till syster tagit över.
"Welcome to my world, babe.", muttrade Louis bara medans han tog min hand i sin och tittade utåt mot de alla olika husen. Denna semester skulle verkligen bli behövlig och det skulle bli otroligt kul att se min lille systerson Oliver igen, han var ju trots allt nio månader snart.
"Thank you for the ride.", tackade både jag och Louis vänligt innan vi betalade mannen vid ratten. Vädret var underbart och solen sken, därför var klädvalet från min sida den bästa. En gul klänning prydde min kropp och ärligt talat så gillade jag det. Vi tog våra väskor och började gå mot ingången, vi behövde inte så mycket som ta första steget upp för den långa trappan då dörren flög upp och en lycklig Veronica syntes till. Hennes leende var uppe vid öronen och snabbt var jag omvirad i en hård kram av min saknade syster.
"I'm so glad that you came, finally! How's my two favorite stars?", skämtade hon medans hon släppte greppet om mig för att istället krama om Louis. Jag fnittrade och skakade på huvudet. Enda sedan hon fått reda på att jag börjat på min skiva så har hon varit helt till sig, något som ibland faktiskt kunde bli jobbigt. Jag var ju trots allt bara jag.
"We are fine. It will be nice to just let everything be for a second and enjoy my time here with your family.", konsaterade jag glatt medans jag plockade upp min resväska igen, redo att kliva in i huset.
"Philip is in the store and buy food for the week and Oliver is sleeping.", viskade Veronica ivrigt medans hennes finger pekade inåt. Jag sneglade på louis som log stort innan vi passerade tröskeln in till huset.
"He is so beautiful.", mumlade jag medans jag granskade det lilla knyttet som låg i sin spjälsäng och sov djupt. Vad som även gladde mig var att de Louis ögon glänsa så fort han fick syn på Oliver, det hade verkligen blivit kärlek vid första ögonkastet mellan dem.
"Exactly as beautiful like you, my sweetie.", yttrade Louis väldigt flirtigt medans han kom med sina armar bakifrån. Han lade hakan mot min ena axel medans vi tillsammans inspekterade bebisen framför oss. "I can't wait until we decide us to get one little kid like this.", mumlade han mot mitt öra medans han kysste mig ömt på halsen. Jag log stort medans jag vände mig om så våra ögon möttes.
"I love you, Louis. Thank you for everyting, I can barely thank you enough for what you've done for me in this year and I just.. I'm so thankful to have you in my life.", på senaste tiden hade jag inte gråtit på länge, men jag kunde inte låta bli att släppa iväg några tårar under tiden jag berättade detta för Louis. Han behövde få veta vad jag kände, även om han redan visste allt det jag redan sade.
"Katelyn, it has always been you and it will always be you for me, you're the one and I love you so deeply much that my heart will explode.", mumlade han medans han stirrade rakt in i mina ögon. "You and me, forever and always."
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Katelyn och Louis fick efter två år tillsammans sitt första barn, Theo. Något som kanske inte var särskillt påtänkt och absolut inte bra för deras karriärer då dom båda låg på toppen, men tillsammans klarade dom otrohet och svartsjukedraman, så vad sade att dom aldrig skulle klara ett barn? med mycket hjälp ifrån resten av One Direction, föräldrar och vänner så fungerade livet bra ändå och i efterhand så var Theo det bästa som någonsin kunde hända dom två popstjärnorna.
Familjen Ross förblev legender inom musikbranchen och Elisabeth tillsammans med Stefan fortsatte att göra fler och fler människor stora. Katherine blev alltid i deras minne och varje gång Katelyn steg upp på en scen så var den första tanken på sin bortgågna syster. Vad Katelyn dock visste var att Katherine var med henne på scenen varje gång och höll i hennes hand.
Jonathan blev stor inom fotbollen och satsade allt på den. Han vann många guldbollar och fick även massor av pris för en god kamrat ute på planen. Patricia blev högsta chef inne på Caféet hon jobbade på innan och tillsammans med Justin så var hon lyckligare än någonsin. Luke, den lilla killen med hjärtat krossat, träffade tillslut sin drömtjej som även accepterade hans vänner. Fotbollen gick bra även för honom men när han väl fick ett stipendium till att komma med i sitt drömlag, Manchester United, så tackade han tyvärr nej då han valde tryggheten framför fotbollen, det vill säga sin flickvän Diana. Hur det än var och hur sällan dessa fyra vänner än sågs så var dom alla fyra fortfarande lika bra vänner och aldrig skulle något få komma emellan dom igen.
Take Chances är nu officiellt slut! åh vad tråkigt det känns att skriva så men jag är verkligen 100% laddad på att äntligen få börja med min nykommande novell! Handlingen kommer ut här i menyn senare idag medans prologen kommer ut antingen imorgon eller nästa dag! Tack för alla som följt novellen och kommenterat så fina grejer. Hoppas ni fortsätter att titta in!
Kramis
take chances, chapter 49
12
Tidigare;
"I'm sorry.", sade han, ganska uppriktigt. "If I could I would turn back the time and take my mistake back, but I can't and I'm deeply sorry for that. I have never felt like this before, not even Eleanor could gave me the love I felt and still feel for you, Katie. I love you and I'm so, so sorry.", hans röst brast och med det insåg jag att han grät. Det hela gjorde att jag inte längre bara kunde stå där och stirra neråt, jag behövde få se honom.
Han stod där, med bollen i sina händer och tårarna i ögonen. Hur kunde jag motstå det?
Jag visste att jag kunde lita på Simon. Efter Paul så var han den andra jag faktiskt kunde prata med om mycket. Bara att se Katelyn stå några meter ifrån mig fick mitt hjärta att slå dubbla slag, jag hade saknat henne. Den blonda flickan som verkligen älskade mig för mig. Trots att svettet rann ner ifrån min panna efter att kört idioten fram och tillbaka på fotbollsplanen så verkade inte hon beröras av det överhuvudtaget, vilket underlättade lite. När jag förklarat mina känslor för henne så kunde jag inte låta bli att släppa ut tårarna, det var jobbigt att vara utan henne men om jag aldrig låtit mina känslor ta över mig så var jag rädd att hon skulle tro att jag inte brydde mig alls, något jag gjorde väldigt mycket. Hennes mun öppnades men stängdes lika fort igen ett antal gånger innan ord kom ut från den.
"Thank you for what you did for me about the record and all that.", mumlade hon och började riva på hennes naglar, som hon alltid gjorde när hon var nervös. Hur det än var så kunde jag se på henne att det inte riktigt var det hon ville säga till en början, men jag ville inte pressa henne till något så jag bara nickade försiktigt och ryckte på axlarna.
"It was the least I could do.", konstaterade jag ärligt medans jag mötte hennes intensiva blick. Ilskan som tidigare funnits där var försvunnen och kanske kunde jag till och med bli förlåten för det hemska jag gjorde. "I haven't talk to Fiona since the accident. I was so stupid, Katie. Like I said before, I'm sorry.", fortsatte jag och tittade på henne. Hon drog efter andan medans hon nickade på huvudet.
"I wish I could say it was okay, but it isn't.", sade hon allvarligt medans hon fortsatte att hålla på med sina fingrar. "But I'm able to forgive you, I'm not telling you that I'm over it, but I'm agreeable to get over it and be your friend again, Louis.", när hon sade ordet 'vänner' så försvann det lilla leendet på mina läppar som långsamt fallit på plats. Kunde man någonsin bli 'bara vänner' med någon man fortfarande var kär i? jag suckade och nickade sakta på huvudet - glad att hon ens tagit tillbaka mig som sin vän.
"Be just friends are alright for me.", ljög jag och sträckte ut min hand. Hon fnös till och ruskade på huvudet innan hon med snabba steg kom emot mig med sina öppna armar, när hon virkade dom omkring min midja så kunde jag inget annat att le, det var där hon höll hemma, i min famn. Hennes kropp nära min och hennes doft som letade sig in i min näsa gjorde mig lika svag som förut och om hon bara visste hur mycket jag älskade henne. "I was just on my way home, do you want to follow? I've actually bought my own flat now", berättade jag försiktigt eftersom jag inte ville vara för på men jag ville inte heller låta det förbli såhär, jag visste ju att jag hade så mycket mer att visa. Hur jag dock kunde säga att hon kunde följa med hem till mig var något jag förmodligen skulle ångra då det enda jag orkat packat upp var sängen inne på mitt rum och soffan i vardagsrummet.
När jag insett att Louis menade allvar med sin förfrågan så fanns det bara ett svar - ja. Jag skulle älska att följa med honom hem, speciellt till hans nya lägenhet. Men jag ville verkligen inte visa hur mycket jag fortfarande älskade honom, därför så låtsades jag först att tveka innan jag fundersamt nickade på huvudet.
"I would love to.", svarade jag tillslut och släppte Louis grepp om mig. Att få vara i hans famn igen kändes mer än rätt, jag hade saknat hans armar omkring mig, tryggheten han gav mig och hela han. Att sluta som bara vänner skulle antagligen bara bli jobbigare än jag först trodde. Jag kom att tänka på en sak till som pappa alltid sade förut - första gången du blir förälskad förändrar dig föralltid och hur mycket du än försöker så kommer känslan för han aldrig att försvinna - vilket var så otroligt sant, det visades just vid detta tillfälle.
Vi tog hissen upp till den tredje våningen i den väldigt stora lägenheten utan några pinsamma tystnader alls. Kunde det ens vara pinsamt i Louis närhet? han bjöd alltid på sig själv och fick mig att undra bara mer och mer på om jag verkligen gjort rätt val med att bara vara vänner. Han verkade ju dock vara okej med det och jag tvivlade på att han verkligen ville ha mig tillbaka. Han öppnade sin dörr och direkt möttes vi av massor med flyttlådor i hallen. Han tittade generat på mig och ryckte på axlarna.
"Sorry for the mess, as a matter of fact I was moving in yesterday to be honest.", skrattade han och flyttade undan en låda som stod mitt framför våra fötter, som jag antog ramlat ner från resten av lådorna runt omkring oss.
"That's okay.", fnittrade jag och sparkade av mig mina skor. Lägenheten luktade långt ifrån Louis, men direkt kände jag mig som hemma. Bara av att veta att det var Louis hem fick en trygghet att lägga sig över mig och jag önskade verkligen att detta inte var sista gången jag visades i detta hus.
Jag tittade mig omkring och insåg att det var precis lika stort som min övervåning i mitt eget hus. Det fanns fyra mindre rum, ett stort vardagsrum, ett nyrenoverat kök och en toalett som inte heller var så liten. Det var ingen snack om saken om att detta var ett av Manchesters lyxigaste lägenheter. "What a place you've found.", konstaterade jag imponerat i samma veva som jag slog mig ner i Louis svarta soffa. Han var inte seg med att komma efter och satte sig några decimeter ifrån mig.
"Are you hungry or something?", frågade han, lika vänligt som vanligt. Det kändes fel att vara med honom utan att pussas, bli omfamnad eller ens vara väldigt nära honom men och andra sidan så var det ju mitt val och kanske skulle det bli bättre såhär? ändå om Louis var väldigt attraherande. Som ett svar på Louis fråga så nickade jag bara, tanken slog mig att jag inte ätit något mer än chockladen och filen pappa kommit med tidigare idag. "I will make some tea and sandwiches.", kontrade han, ställde sig upp och gick mot köket som låg vägg i vägg med vardagsrummet.
"Do you need some help?", det var i precis det ögonblicket jag ångrade stort att jag ens sade något sånt. Vad skulle han nu tro om mig? nej skärp dig, Katie, du gjorde inget fel med att ställa den frågan, du ville bara vara artig. Louis vände sig om och granskade mig ett tag innan ett svagt leende avfyrades på hans läppar och en nickning kom från hans huvud. Jag reste mig upp direkt och gick mot Louis som fortfarande stod på stället, kanske chockad över min gest. Tillsammans gick vi till köket som faktiskt var väldigt snyggt, det luktade nytt allting och det märktes även att Louis själv var lite virrig av hela situationen.
"I'm sorry if I smells like shit but I'd better sit her than take my ass to the shower, you know.", flinade den brunhåriga killen framför mig medans han tog en sipp av sitt te. Jag log svagt medans jag tog sista tuggan av min smörgås. Jag skulle just till att säga något som att det inte skulle göra mig något om han ville duscha av sig, när han avbröt mig. "I need you in my life, Katie. I'm not whole without you", hans röst skar sig in i mitt hjärta och det var dom där orden jag behövde höra, jag ville höra att han ville ha mig tillbaka & att han behövde mig lika mycket som jag behövde honom. "I like you more than a friend and you know that."
"Louis I..-", började jag genast men blev fort avbryten av Louis som fortfarande satt med blicken vänd mot mig och ärligt talat så kändes det rätt. Under hela bilfärden hem, pratandet under fikat och allting hade bara innehållit skoj och skratt, vi hade försökt att förträngt det förflutna och kanske var det inte fel det heller, men jag var ändå glad över att han tog upp det här, jag ville ju ha honom, bara honom.
"I can't be 'just friends' with you, Katie. I love you too much and my heart wouldn't let me be just your friend. I miss your kisses, your hands in mine and I really miss to show the entire world that you're mine, to call you my girlfriend again.", mitt huvud var stökigt, hjärnan sade en sak medans hjärtat sade en annan. Vad jag skulle svara var fortfarande oklart men eftersom hjärtat alltid vann i slutänden så kunde jag inte låta bli att helt enkelt följa det.
"I love you, Louis. Not a day goes by without not thinking about you, you were my first love and will probably be my last as well.", fastslog jag ärligt medans mina ögon stirrade in i Louis. Jag kunde urskilja lycka, avslappning och kärlek i hans blågröna ögon och det hela fick mig att bli varm. Jag hade verkligen saknat denna kille. "You made a mistake and I'm able to forgive you this time. I give you a second chance and I know that you wouldn't blow it."
"I won't. I love you, Katelyn.", det syntes på hela Louis hur en sten försvann ifrån hans mage och lika så gjorde min. Vad menades med det här? var det okej mellan oss nu? skulle jag flyga på honom och ge honom en kram? det här med kärlek var jag rätt så dålig på och speciellt i sånnahär situationer. "Do you mind if I kiss you right now?", frågade Louis, flirtigt men ändå allvarligt. Jag pustade ut och ruskade på huvudet. Han flyttade sig från stolen och kom istället fram till mig, tog min hand och lyfte upp mig så mina knän hamnade runt omkging hans midja. "You're the one for me, Katelyn. I'd never let someone hurt you and no one will ever come between us again, right?", jag fnittrade generat och var fortfarande inte van med att ta emot komplimanger bara sådär. Speciellt inte när dom kom ifrån killen mitt hjärta höll kärt.
"Shut up and kiss me, yeah?", retades jag medans mina hungriga läppar mötte Louis i en passionerad, glödande och en helt perfekt kyss. Oh my god vad jag saknat Louis William Tomlinsons kyssar.
SISTA KAPITLET! När vill ni ha Epilogen? den är faktiskt näst intill klar, den kommer ut när ni kommenterat vad ni tyckt om novellen och ge gärna kritik om vad jag ska tänka på om till nästa novell. Men framförallt - stannar ni kvar?
Kan även meddela till er som missade det tidigare. Det blir en ovanlig novell om Zayn där alla killarna är med och är kända som nu, men tjejen i fråga kommer antagligen inte bilda något kärleksband med någon av killarna. Varför kommer ni förstå senare..Fast och andra sidan, det är ju en novell, allt kan hända ;) Kommentera sötnosar!
länkbyte #18
4
Lovade mig själv att inte börja på att läsa någon ny novell då jag för det första redan har det jobbigt i skolan med massor med läxor, sen att jag umgås med vänner på fritiden och har fullt upp att hinna med dom jag redan läser, men när Josefin frågade om jag ville göra ett länkbyte med henne å hennes nya novell kunde jag bara inte låta bli. Jag sträckläste prologen och dom två delarna och blev fast direkt. Jag tycker absolut ni ska titta in för hon skriver väldigt bra!
Prologen:
Sofia Winston är 19 år, hon är en rätt så vanlig tjej. Ganska tråkig faktiskt. Hon bor med sina föräldrar i USA, i Phoenix. De bor i ett vitt, medelstort hus. Hon har en lillasyster som är 16, Lissa. På dagarna jobbar Sofia på ett café, lönen är okej och det är rätt kul när hennes bästis, Sara jobbar där. Utan Sara skulle livet var fruktansvärt trist. Sara och Sofia ska fara till London i 2 veckor. Huvudanledningen till att de ska fara åka till London är att de ska på One Direction konserten. Så när de fick biljetter till konserten tog de chansen att fara på en långresa till London, bara de två. Det kan ju lika gärna stanna där för alltid. Ingen bryr sig ändå om dom i USA, eller Sara har sina vänner men jag, jag har bara Sara. Jag skulle lika gärna kunna försvinna, ingen skulle sakna mig.
Men vad händer när de stoppas av ett gäng killar. 5, rätt långa, snygga killar som kommer förändra Sofias liv.
Kapitel 48 finns under detta och nästa kommer förmodligen imorgon om jag har tid. Sportlovet är över imon å skolan börjar igen, *suck*
take chances, chapter 48
12
Tidigare;
It has always been Katherine's thing to sing, you know. I have never seen myself as good as her, but when Louis told me how good I was, I couldn't think anything else.", muttrade jag och tog ett djupt andetag. "I want this, I want to go my own way and be something more than a girl with the good grades. I will go and see Simon Cowell right now.", konstaterade jag bestämt och ställde mig upp. Vad jag trott direkt var att jag skulle få protester, att dom såg Cowell som en slags konkurrent eller att dom ville att jag skulle sjunga för deras företag, men istället ställde dom sig också upp och nickade stolt.
"My little girl, I'm so proud of you and you really deserve this chance. Simon is a very good manager, we are very glad that it's him of all the others.", log pappa och höll upp armarna stort. Tveksamt och chockat gick jag in i hans omfamning och snart stod vi alla tre i en gruppkram. Jag hade aldrig trott att det hela skulle gå så snabbt och enkelt.
Det var med tunga och nervösa steg som jag gick upp mot dom stora stentrapporna in till huset som förmodligen skulle leda mig till självaste Simon Cowells kontor. För att vara extra säker så tittade jag på lappen ännu en gång innan jag klev in genom porten till ett av Londons största företag. Jag log lite åt damen som satt i receptionen innan jag tveksamt gick dit för att fråga om jag kommit rätt. Kvinnan som inte såg mer än trettio ut hade ett leende på sina läppar och verkade väldigt trevlig, något som gjorde mig ett snäpp mindre ängslig.
"Hi there. I'm Katelyn Ross and I am here to visit Si..-", jag hann inte ens säga klart meningen förrän Erica - som det i varje fall stod på hennes namnskyllt - avbröt mig. Hennes ansiktsuttryck blev plötsligt väldigt ivrigt och hennes beteende nästan skrämde mig lite, inte för att hon var elak på något sätt och vis utan för att hon själv inte såg ut att må bra.
"You are the person I look up to and you and Louis are very cute together!", det dröjde med det inte lång tid förrän jag förstod att även hon var ett fan till killarna. Jag fnittrade lite och tackade svagt innan Erica fortsatte. "Simon was actually expecting you here today. He sits in the room 23.", den brunhåriga tjejen visade vänligt med handen åt vilket håll jag skulle gå åt. Med tanke på att jag åkt raka vägen hit utan att ens tittat mig i spegeln så förstod jag att mitt utseende kanske inte var det bästa för tillfället, men det var ju trots allt ingen modevisning jag skulle på precis.
Rum 21, 22 och precis vid nummer 23 stannade jag upp, tittade bak på Erica som såg åt mitt håll medans hon viftade med handen om att jag skulle gå in. Jag fnös till lite åt tanken av hur trevlig vissa personer var, även om det kanske ingick i jobbet så tyckte jag ändå att man skulle uppskatta när en människa väl var snäll. Med ett sista andetag så tog jag modet till mig att knacka på dörren. Lampan som satt på väggen utanför som till en början lyste rött bytte snabbt färg om till grönt, som även stod för att jag var välkommen in. Andlöst tröck jag ner handtaget och gick innåt, direkt såg jag en igenkänd figur framför mig och precis som i teve-rutan så visade han inget speciellt ansiktsuttryck alls mer än att han såg rätt så allvarlig ut.
"Hey.. I'm Katelyn.", presenterade jag mig medans jag sträckte fram handen till Cowell. Hans blick ändrades genast till ett glatt leende och tog gladerligen emot min hand.
"Katelyn Ross, my new superstar! I'm Simon Cowell but you can just call me Simon", utbrast han medans han höjde ut armarna i luften. Även om jag visste att han skojade om 'superstjärna' - grejen så kunde jag ändå inte låta bli att bli glad, att bara höra att en känd person inom musikvärlden sade något sånt till mig betydde verkligen mycket. "Say hi to mom and dad from me later, huh?", sade han och blinkade med ena ögat, jag nickade som en bekräftelse medans jag sedan slog mig ner på en stol som stod lutat mot väggen. Rummet var mindre än jag förväntat mig och utrymmet var inte så stort, men jag förstod att det även inte var här inne jag skulle få sjunga heller, därför sade jag ingenting. "Why are you just sitting there? let's go.. I wanna hear you sing.", konstaterade han exalterat medans han slog sina handflator i varandra. Jag fnittrade lite medans jag följde efter honom ut ur rummet, vi gick igenom korridoren jag gick i tills vi plötsligt kom till något jag kände igen - en studio. Den såg precis ut som våran bara att den var lite mindre, men vad gjorde det.
"My friend told me that you can play instruments like guitar and piano. Do you mind if I listen a bit?", frågade han medans han slog sig ner på en bekväm stol framför pianot. Jag svalde och skakade på huvudet.
"Well.. I guess sometimes I have to get over my fear of playing in front of people.", suckade jag och gick direkt mot det svarta pianot. Simon nickade stolt medans hans hand befann sig på hans haka då jag förstod att han var redo. "I'm gonna sing 'How to save a life' by The Fray", yttrade jag medans jag satte fingrarna på tangenterna. Jag svalde hårt då jag medvetet tagit en låt jag spelat för Louis första gången, som även var en av hans favoritlåtar liksom det var en av mina.
Ton efter ton sjöng jag, utan att ens tänka på något annat än Louis så sjöng jag allt jag kunde, mina ögon var slutna och minnen som jag och Louis delat fladdrade upp i mitt huvud. Jag tog sista tonen och det var först då jag tittade upp på Simon som satt på stället i chocktillstånd. Han såg mållös ut på riktigt och det var först när jag kände att dom vita tangenterna framför mig var blöta som jag insåg att jag gråtit.
"Wow.. I knew you were good, Katelyn. But I've never imagine you great like this. How can't your parents know about this? you killed it!", log han belåtet och nickade stolt. Själv kunde jag inte vara mer besviken. Hur kunde jag vara så dum att ta en låt som endast påminde mig om personen jag inte ville tänka på? jag tackade svagt innan jag gick ifrån stolen där jag satt till ett stabilare ställe att sitta på, trappan upp till den lilla scenen inne i studion satte jag mig på och andades ut, även om Simon var i samma rum.
Mannen som förmodligen tvivlade starkt på att arbeta med mig i framtiden lade en tröstande arm på min axel medans jag satt med micken i ena handen och huvudet lutat mot den andra. Det kändes ganska konstigt att jag ens vågat slänga ur mig alla känslor på en gång bara sådär och speciellt framför en näst intill främling som dessutom var känd för att vara hård.
"Who really send the letter to you?", frågade jag rakt ut, utan att ens tveka alls. Jag tittade upp mot Simon som log ett faderligt leende, han såg nästan både glad och ledsen ut samtidigt.
"As far as I know so is it just one person who have heard you sung and played before, isn't?", när jag tänkte efter på det så föll alla bitar på plats. Vem annars skulle det vara om det inte var han, Louis William Tomlinson. Jag snyftade till och nickade lite på huvudet.
"Of course.", mumlade jag och torkade tårarna som fortfarande rann ner från kinderna. Han bredvid mig skrockade lätt innan han släppte taget om mig och reste sig upp.
"He is like a son for me, to be honest. The all five boys are. It hurt me to see them sad and trust me, Louis was pretty ruined.", det kanske inte var det smartaste av honom att säga direkt, men det underlättade faktiskt. Ibland tänkte jag ofta på om det Louis sagt till mig dom senaste veckorna verkligen var sanna. Allt hade gått väldigt snabbt och jag visste det själv, ändå så visste jag att från min sida så var det äkta det vi hade, och jag hade verkligen tvekat på om Louis tagit det lika allvarligt. "Speaking of.. The clock is around half past six, Louis is at the football field right down the street right now. Why don't you go there? I think you two really need to talk.", tröstade Simon vänligt och gav med sig ett av sina kända leenden - som man verkligen inte såg ofta i teven.
"What about me?", frågade jag förvirrat och sträckte lite på ryggen. "Am I good enough for you?"
"Oh, safely!", skrattade han medans han räckte ut sin hand. "See you right here tomorrow 2pm and we will start working directly.", konstaterade han medan hans ögon glänste av lycka. Det syntes att han menade detta och även att han verkade väldigt glad. "You're a very talent girl, don't forget that. But now I think you have to fix your heart before we can fix your record, don't you think?", ifrågasatte han medans hans armar korsades. Jag himlade med ögonen och ställde mig upp. Jag tänkte på det pappa sade om att Louis skulle kämpa för mig, var detta ett bevis på att han brydde sig? för mig var det i varje fall det bästa han någinsin kunnat göra och jag skulle aldrig någonsin kunna tacka honom nog om denna skiva skulle gå vägen. Det minsta jag kunde göra för honom var att prata med honom.
"Thank you so much for doing this for me, really.", sade jag ärligt medans jag tog tag i hans högra hand. "I'll see you tomorrow and we'll talk more about this.", konstaterade jag innan jag snabbt gick ut från rummet med två ögon bränna mig i ryggen, vad jag dock visste var att han - Simon Cowell - tittade på mig med ett leende på läpparna.
Fotbollsplanen ner för gatan, jag satte mig i bilen för att direkt åka mot instruktionerna min nya chef givit mig. Jag hann bara åka ner för den lilla backen då jag genast såg planen där jag kunde tyda på en svag rörande punkt förflytta sig fram och tillbaka på det gröna gräset. Jag pakerade, stannade bilen direkt och hoppade ur den kvickt. Innan jag gick närmare honom, förbi stängslet och alla grindarna, så tog jag ett djupt andetag och hundratals tankar hann flöda förbi i mitt huvud då jag fortfarande funderade på om det var rätt att göra såhär. Tillslut så fanns det inga undantag, jag bara gjorde det jag kommit hit för - gick in och hoppades på att jag skulle få gå ut med ett leende på läpparna.
Ju närmare jag kom desto bättre såg jag att den springande krabaten inte var någon annan än Louis. Han körde riktigt hårt och det verkade nästan som att han tog ut sina känslor på att springa fram och tillbaka över planen om och om igen. Hans rödvita tröja som symboliserade Doncaster Rovers var på och jag antog att han kanske skulle köra någon välgörenhetsmatch snart. Jag log svagt åt tanken medans jag med korsade armar lutade mig mot ett av dom vita båsen som spelarna brukade sitta vid under matcher.
I ungefär tio minuter stod jag där utan någon som helst kontakt med honom. Trots hans svettiga panna och hans bruna gulliga hår som hängde över ögonen så var han ändå det finaste jag sett, hans utseende hade alltid varit to die for och jag verkligen saknade det gulliga leendet på hans läppar. Louis stannade hastigt upp och tittade på mig med storögda ögon innan han långsamt gick emot mig. Med fotbollen i handen kom han bara närmare och närmare, ärligt talat så skrämde det mig lite. Jag blev nervös.
"Katie?", frågade han tveksamt medans han drog sitt halvt blöta hår åt sidan. Jag nickade medans jag släppte greppet om båset och gick ett steg närmare honom, Louis. "I didn't expect you here"
"We need to talk, seriously.", konstaterade jag allvarligt medans jag tittade in i hans ögon. Denna gång jag stirrade in i hans vackra blåa så lovade jag mig själv att inte bryta ihop, att fortsätta vara stark. "I can't lie to you, Louis. I miss you.", mumlade jag och blickade ner mot det gröna gräset där ja gstod istället. Jag kunde nästan känna ett leende ifrån Louis sida, men jag ville inte riskera att kolla upp än.
"I'm sorry.", sade han, ganska uppriktigt. "If I could I would turn back the time and take my mistake back, but I can't and I'm deeply sorry for that. I have never felt like this before, not even Eleanor could gave me the love I felt and still feel for you, Katie. I love you and I'm so, so sorry.", hans röst brast och med det insåg jag att han grät. Det hela gjorde att jag inte längre bara kunde stå där och stirra neråt, jag behövde få se honom.
Han stod där, med bollen i sina händer och tårarna i ögonen. Hur kunde jag motstå det?
Blir det dom tror ni? ;) Ett kapitel till sedan kommer prologen! Kommentera?