avskedsbrev

6
 
Hej alla fina, fantastiska och otroligt snälla läsare! det är med en stor klump i magen som jag är tvungen att meddela att jag inte längre kommer att skriva på denna novellen längre. Jag vet att många av er kommer att bli besviken på mig nu och jag vet att ni skriver att jag aldrig ska känna någon press på mig själv när jag skriver. Ändå gör jag det, jag vill ha kapitlerna bra och välskrivna. Jag vill kunna bli nöjd med en del jag skriver och det var väldigt längesen jag blev det. Svaret är enkelt - inspirationen och skrivarglöden finns inte där längre som den brukade. 
 
Ni alla som kommenterat under flera månaders tid älskar jag, men även er nya läsare också såklart. Jag har blivit otroligt glad och rörd av varenda litet ord ni berömt mig av och ni har peppat mig med så många fina ord att jag har väldigt dåligt samvete i skrivande stund. Även om jag inte är helt säker på om jag kommer att fortsätta skriva noveller längre så vet jag att det är slutet på denna blogg i alla fall. Det är 10 noveller skrivna, vissa bättre än andra, men jag är så otroligt stolt över mig själv och min insats. Om ni som inte drivit en novellblogg eller en blogg över huvud taget bara visste hur hårt jobb det är att faktiskt hålla den igång. Ibland kan jag undra hur frisk jag faktiskt varit då det fanns en tid då jag endast skrev, skrev och skrev så det kunde komma flera delar ut på en dag. Som jag sagt tidigare så önskar jag att det var så enkelt nu också, men varken tid, ork eller lust finns. 
 
I snitt har mina unika besökare varit 150 stycken per dag, fattar ni själva hur stort det är för lilla mig? att 150 personer faktiskt läser det jag skriver är så himla uppskattat! att jag även har så många följare på bloglovin (60!!) är också så himla kul! ni ska veta att jag gillar varenda en av er!! ♥ men saker förändras. Ni växer upp, går i skolan och vissa gillar inte ens 1D på det där sättet som ni gjorde när ni började att följa min novell. Jag förstår att ni inte har tid att följa bloggen varje dag och jag förstår absolut att ni inte orkar kommentera på sättet ni gjorde förut, men ni ska veta att jag gillar er fortfarande lika mycket i alla fall! det är bara det att det var er jag fortsatt skriva för, jag gjorde de fem sista novellerna för er (jag gjorde ju till och med tidsinställda inlägg när jag visste att jag skulle vara borta över en helg) medans de fem första gjorde jag ärligt talat bara för mig själv. 
 
Jag kan med handen på hjärtat erkänna att jag förbättrat mitt skrivande från min första novell till den sista, men jag har fortfarande mycket att lära. Jag tänker aldrig sluta att skriva eftersom jag gillar det. Jag tror däremot inte att jag vill skriva offentligt längre. Eftersom jag ser skrivandet som en sorts terapi för mig så kommer jag nog skaffa en privat blogg där jag fortsätter att skriva, dock kanske inte alltid om One Direction längre. 
 
På tal om 1D så har det ingenting med dom att göra att jag slutat. Jag älskar killarna precis lika mycket som innan bara det att jag känner att jag inte riktigt längre är lika besatt av dom. Jag älskar musiken, deras utseenden och jag ser dom fortfarande som mina gudar. Men jag känner på ett annat sätt nu, det känns som jag på något sätt växt upp med dom nu och jag nu ser dom mer som riktiga människor som även dom gör fel. Tidigare kunde jag aldrig ens kolla på en video med dom utan att bryta ihop och ringa min bästa vän Gabbi. Med en lättnad för mig själv och mitt hjärta (och hälsa) så kan jag nu kolla på dom och istället lyssna på de kloka orden dom säger istället för att skrika. Dock vill jag inte påstå att jag alltid är lugn, visst kommer det känsliga stunder då jag gråter till dom igen men oftast är det över en nostalgisk känsla. 
Killarna ändrade inte bara mig, dom räddade mig från allt. De förändrade faktiskt mitt liv till något bättre, jag såg lyckan i dom och dom kommer alltid att vara mina hjältar och ha en stor plats i mitt hjärta. Jag älskar dom fortfarande lika mycket, mina fina killar. 
 
Med detta långa brev så vill jag tacka alla er som läst, kommenterat och peppat mig under detta 1,5 året jag skrivit. Ni har givit mig SÅ mycket kärlek och jag älskar allt ni gjort för mig även om ni bara kommenterat något litet. Ni alla som varit in här och följt bloggen är så underbara och jag kommer aldrig någonsin kunna tacka er nog för vad ni gjort för mig. Under jobbiga dagar kunde jag bara komma in på bloggen och se era underbara kommentarer, det var så underbart och ni kunde göra mina dagar så många gånger. TACK 
 
Dock försvinner jag inte ut i tomma intet. Jag fortsätter att skriva min privata blogg http://mywesstroom.blogg.se/ när jag känner för det. 
 
Ni kan även nå mig på:
Kik: mywesstrom 
Mail: mywesstrom@hotmail.com
 
Ni kommer alltid att kunna skriva till mig, jag svarar och finns om ni vill ha någon att prata med. Men om ni skriver för att säga att jag ska börja skriva igen blir det förmodligen bara jobbigt, så snälla tjata inte om något sådant, jag har bestämt mig nu och såhär blir det tyvärr! 
 
Puss och Kram till er alla!
 

we belong together, epilog

7
~ ett och ett halvt år senare ~
 
→ Melindas Perspektiv ← 
På bara ett år så har så mycket förändrats i mitt liv, jag kan inte förstå det själv. För två år sedan levde jag tillsammans med Christian i ett väldigt ostabilt förhållande, när jag sedan bara några dagar efter att vi gjort slut, träffade Liam så föll jag pladdask för hans charm. Idag, ett och ett halvt år senare, ska jag gifta mig med mannen jag vet är den rätta. Inte nog med att jag vunnit det värdefullaste priset utan med utmärkelsen tillkom även vänner för livet och jag är så himla lycklig över att ha fått lära känna Louis, Niall, Harry och Zayn samt deras respektive. Vi allihopa är som en stor familj plus att min allra, allra bästa vän John och hans flickvän Rebecca kommer även dom väldigt bra överens med alla så bara det gör mig så rackarns glad. 
"Are you excited?", hör jag min mormors röst bakom mig. Jag vänder mig snabbt om, ser på den vackra brunetten i den vita klänningen och ler stort. 
"If I am. I could never imagine myself like this happy, grandma.", förklarar jag och känner hur hormoner och känslor sprudlar inom mig. Min far och jag har kommit varandra närmare än någonsin och idag har han även fått den stora äran att överlämna mig, hur konstigt de än må låta eller verka så vill jag att min fader ska gå med mig till altaret (som idag är en liten kulle för våran del) och lyckligtvis så har Arin accepterat min förfrågan. Min blick styrs mot spegeln bakom mormor och jag ser mig själv, det är så otroligt längesen jag kände mig så vacker som jag är idag. Idag på mitt och Liams bröllop.
"Eleanor and Rebecca are outside the room, I guess your bridemates want to come and see you. They seemed pretty happy out there.", skrattar damen vid min sida och lägger sin arm runt mina axlar samtidigt som hon med sin lediga hand stryker mig på min kind. "Your mother would have been so proud, exactly like Ashton. My little girl, I'm so happy for you to find someone like Liam, he's very handsome and kind. You absolutely deserve a boy like him.", forstätter hon att babbla på medans hennes tårar rinner ner för hennes rosenröda kinder. Jag ler rört och känner nu att det är min tur att torka hennes saltade tårar så som hon alltid har gjort med mina.
"Thank you, you know I appreciate you more than ever and I will always pretect you and grandpa like my own parents.", säger jag och pussar henne ömt i pannan. Eftersom jag av någon anledning är extra känslig just idag så känner jag hur även mina ögon börjar vattnas men med välmålade ögon så har jag verkligen inte lust med att gråta då jag faktiskt ska befinna mig ute på den vackra ängen om bara en halvtimme. Ja, det är sant. Både jag och Liam ville ha något enkelt men samtidigt något väldigt betydelsefullt, därför valde vi att ha vårat bröllop på en äng i Wolvershampton - staden där vi träffades för första gången. Vi har även valt att hålla cermonin hemlig så varken fotografer eller fans kommer att vara på plats. Det är bara vi och de närmaste släkt & vänner. Jag viftar med händerna framför mitt ansikte så en aning luft sveper förbi och torkar de irriterande vattnet i ögonen, därefter kollar jag in i mormors ögon, nickar på huvudet och ser mot dörren. "You can let them in now."
 
"Oh my god, honey!", tjuter den brunhåriga flickan som kommer rakt emot mig följt av min andra blondin till brudtärna. "You looks so pretty!", hennes ord glädjer mig mer än någonsin och det gör mig ännu lyckligare att se Becca och El i precis lika klänningar och matchande kransar på huvudet. 
"I really love your dress and the whole you, Mel. You are great!", Rebecca ser på mig med tindrande ögon och vad jag visste från året jag känt henne så är hon inte personen som säger saker hon inte menar så även hennes ord gör mig tagen. 
"Thanks girls, I couldn't be more thankful.", konstaterar jag och håller hårt i min bukett rosa rosor som jag har i mina händer. 
"You ready to be Miss Payne in about a few minutes?", frågar Eleanor medans ett fniss far ur hennes gulliga stämma. Jag tittar på mina två vackra vänner jag valt ut till mina brudtärnor, känner hur dendär känslan om att börja gråta igen sprudlar upp inom mig men jag hinner stoppa mig själv genom att öppna munnen.
"I could not be more ready."
 
Efter lite småsnack med tjejerna så knackar det plötsligt på dörren. Jag reser mig hastigt upp och lika så gör dom båda på sidan om mig med. Utan så mycket som ett mummel från min sida så öppnas dörren och fram tittar min pappa fram med världens största leende. 
"Hello there girls, it's time.", säger han och öppnar hela dörren så jag kan se hela hans klädsel. Han följer idealen och är klädd i en svart kavaj precis som de resten av gästerna också ska ha. 
"Once again, you're so pretty!", väser Eleanor bakom mig samtidigt som musik utifrån hörs. Jag går fram till Arin, tar armkrok med honom och följer den långa, rosa mattan som dom snälla bröllopsfixarna ordnat till oss. Hela cermonin är fixad, jag och Liam har bestämt hur allt ska se ut men det är våra familjer som ställt upp att göra det åt oss, snälla som dom är. 
Mina vita klackskor för mig ut ur det lilla huset vi tjejer, plus pappa, är i. Precis när jag kommer ut på bron som är pyntade med små gulliga rosor som vi olyckligtvis måste kliva på, så möter jag direkt min blivande mans blick - trots det långa avståndet mellan oss. Bredvid Liam står John, lika stilig som vanligt, och bredvid honom står hela One Direction-grabbarna. Jag fnyser till åt tanken att Liam varit så godhjärtad att han faktiskt inte kunnat välja mellan vilken av sina fyra bandmedlemmar som skulle vara hans bestman, därför fick de alla helt enkelt bli 'bestmen' och lika bra är ju det då vi inte vill ha våran speciella dag som alla andra, denna ska vara unik.
I takt till musiken som inte är en orgel utan en gitarr istället, mascherar jag och min far armkrok genom folkmassan som endast är människor som står oss nära. Jag kollar med glittrande ögon på varenda liten själ jag ser och det enda jag känner inom mig idag är kärlek, fy satan vad lyckligt lottad jag är över att känna så här många och underbara människor. 
Huvudet vrids bakåt och direkt mottager jag leenden från båda mina ljuskädda vänner och stolt kan jag efter det titta framåt igen där jag utan att tänka på det redan står bredvid mannen i mitt liv. Han ser på mig med sina bruna smältande ögon och ser sedan tillbaka på prästen framför oss. John som står en bit bakom Liam vrider huvudet så vi kollar på varandra. Han ger mig en tummen upp och jag kommer direkt att tänka på orden han sade till mig när jag berättat att Liam friat. "You will always be my sister, I will always protect you like one. Whoever you're chosing in your life I want you to know I will always be by your side." och det gör mig så otroligt känslig att veta att han sagt det till mig så många gånger. Det är bara en skillnad mellan mina tidigare 'vänner' som jag haft på sidan av John och killen själv och den skillnaden är att min bästa vän faktiskt bevisat för mig att han även menar det han säger i och med alla gånger han stått upp för mig, jag var så himla tacksam över att ha en John Ora i mitt liv.
Jag sneglar mot våran lilla publik och ser hur mormor, morfar, och familjen Payne sitter på första raden och tittar med glänsande ögon på mig och Liam som står hand i hand framför prästen. Arin har gått och satt sig bredvid Joline och mina fyra syskon som sitter på första raden på andra sidan om gågången. Att våra familjer är så nära varandra är bara en fördel och jag kan ju bara tala om hur mycket roligt vi har haft tillsammans allihopa de senaste året. 
 
"I do!" orden lämnar mina läppar ivrigt och förväntansfullt efter att otåligt lyssnat på prästens eviga talande om gud och löften. Men ögonblicket när Liam sätter på ringen på mitt finger är oslagbart, den silvriga diamantjuvelen på smycket Liam pryder på fingret är så vacker att jag knappt kan sluta se på den. Jag kan nu stolt kalla mig själv Melinda Payne, jag smakar på namnet tyst i mitt huvud och inser fort att det är precis så jag vill ha det. Vi hör ihop, jag och Liam. Det är någonting jag förstått sedan dag ett och jag är så otroligt glad över att jag och Christian gjorde slut veckan innan annars så hade jag och min nuvarande man aldrig kanske stått här idag.
"You are now Mr and Mrs Payne, congratulations. Now it's time to kiss your gorgeous wife.", Frans som prästen heter ser manande på Liam som utan tvekan sätter två av sina fingrar under min haka, ler sådär charmigt bara han kan göra innan han ömt och passionerat pressar sina läppar mot mina. Applåder från våra åskådare hörs samtidigt som jag ser in i min mans ögon. 
"You are so beautiful, Mrs Payne.", viskar Liam och tar tag i mina händer i sina. 
"Far away from you, Payno.", konstaterar jag, forstätter att ha mina mungipor ända upp i öronen och ser därefter ut på våra familjer och vänner. Gitarrkillen som inte är någon annan än Luke Hemmings sätter igång att spela igen och minuten senare kastar jag ut mina blommor som då ingen mindre än min gosiga lillasyster Felicia får tag i. Jag skrattar till åt händelsen och hoppas med hela mitt hjärta att hon en dag också ska hitta den rätta - än så länge ska hon stanna som singel, hon är ju trots allt bara fem år. 
 
Vinden blåser lagomt kallt på oss ute på gräsfältet vi befinner oss på men alla dansande själar är lika glad för det. Att bröllopet uppskattas från folket omkring oss är ett faktum då jag inte kan se ens en enda sur min. Världens bästa Perrie har även gjort mig en blomkrans som numera också sitter på mitt huvud, precis som på hennes egna, Eleanor och Rebeccas.
"Congratz, sweetie. I hope Liam will take care of you like you deserve, otherwise he will deal with me.", Louis kramar om mig i en vänskaplig kram medans han sneglar på min make bredvid mig. Jag förstår självklart att han skojar så jag kan inte låta bli att falla med in i skrattet. Liam skakar bara på huvudet och kramar sedan även han om sin galna vän. 
"You are crazy, man.", säger han allvarligt och lägger sedan en arm om mig. Vi ser på varandra en lång stund innan han kollar ut mot folkmassan runt omkring oss, strax efter så öppnar han munnen. "Do you mind if we go away from all these people for a minute?"
"Absolutely not.", bekräftar jag och tittar mig omkring, ett ensamt ställe lite längre bort är ett perfekt ställe för oss som vill prata ostört. 
 
Vi kommer bort till den lilla gräsplätten där vi omringas av höga grässtrån och jord eftersom vi faktiskt valt att vara på en åker, men jag klagar verkligen inte eftersom jag faktiskt börjat uppskattat lantlivet och livet på landet mer och mer, det är en harmoniskt känsla på något sätt. 
Han lägger sina armar omkring min midja och kysser mig oväntat, hungrigt men ändå kärleksfullt. 
"I love you so freaking much, love. I have never felt like this before Melinda.", han flinar flirtigt och kisar halvt med ögonen. "Can't wait for getting away from here and have our weddingnight for only ourselves later.", jag skrattar åt hans sistnämda kommentar och kan inte låta bli att hålla med. Trots att allting har gått så fort mellan oss så kan jag inte säga att jag tycker att man ska vänta på bättre tider. Liam gör mig lyckligare än någonsin och förstår mig lika bra som John, därför fanns det aldrig på kartan att säga nej till hans frieri. Jag är nu Fru Payne och jag har aldrig i mitt liv varit lyckligare. 
"I agree with you, baby. With both of your sentences.", skrattar jag och lägger mina händer om hans nacke och kysser honom hängivet, igen. Jag får aldrig nog av hans kyssar, hans närhet - hela han. 
 
~~~~~ 
Liam och Melinda bor i ett stort hus i centrala London så dom har nära till allt. Tankar om barn finns, men inte ännu. Dom båda har fullt upp på arbetet, att ta hand om varandra samt människorna i deras omgivning. 
Mel träffar sin far så ofta hon kan och kommer riktigt bra överens med han och familjen, hon har äntligen börjat känna sig som en av dom och den äldsta brorsan Eric kommer ofta och hälsar på i London med tanke på att han även har sin bästa vän som bor där. Mel talar ofta med sin pappa om Marica utan att knepiga situationer uppstår och dom båda går ofta och tänder ljus vid graven och pratar om gamla minnen. Fansen accpeterar Melinda mer och mer men eftersom hon har Liam vid hennes sida nästan dagligen så bryr hon sig inte särskilt mycket om folk som kommenterar om deras liv, hon har lärt sig från sin man att bara fokusera på de bra kommentarerna.
John och Rebecca flyttar ihop och tillbringar mycket tid tillsammans med de nyblivna gifta paret och dom känner till och med Louis, Niall, Harry och Zayn (med tjejer) så bra att dom börjat umgåts utan att ha Liam eller Mel med sig.
Liam och killarna fortsätter med musiken, One Direction ligger fortfarande på topp världen över och att även en liten mini-Malik tillkommer i familjen då Perrie och Zayn skaffar tillökning. 
Vad hände då med Christian och psyk-Lindsey - samt hennes handikappade bror? jo brorsan Richard lyckades rädda sig själv från Lindseys dumheter genom att helt enkelt bara stå upp för sig själv, syrran själv låter det vara och slutar att behandla sin bror som om han vore en leksak. Christian och Lindsey håller fortfarande ihop och den snälla pojkvännen har förmodligen fått lite fason på sin flickvän, precis som han fick med Melinda en gång i tiden. 
Man skulle kunna säga att allting slutade bra tillslut. 

Sista novellen någonsin på denna bloggen. Kommentera vad ni tyckt om denna novell!  
Info om framtiden kommer. ♥
 

we belong together, chapter 33

6
Tidigare:
Det hade inte gått många minuter förrän jag insett att även min pappas fru och jag hade mycket gemensamt, jag gillade henne riktigt mycket faktiskt. Hon var fräsch, väldigt utåtriktad och allmänt schysst samtidigt som hon tog sin mammaroll bra - jag var glad över att Arin hittat en sådan bra tjej som Joline medan min mamma gifte sig med Ashton som jag fortfarande såg som min pappa.
"About one and a half year I guess. It's a really nice place to work on.", log jag och drack en sipp av min Cola. Jag skulle just fortsätta min mening då den äldsta utav bröderna, Eric, drog till med världens tjut och slog ihop sina händer.
"Finally food!", jag såg bort mot hållet han tittade åt och precis som han yttrat så var maten alldeles vid oss och jag sneglade mot Arin som redan kollade på mig med ett leende. Jag vände huvudet helt mot honom, bredde mina läppar och ryckte på axlarna. Nu var jag lycklig.

→ Melindas Perspektiv ← 
Det var verkligen inte varje dag man vaknade upp med ett så stort leende som denna morgon. Gårdagen hade blivit så perfekt att jag nästan ångrade att jag inte tackade ja till dendär fashionshowen i alla fall. Fast och andra sidan, tänkte jag på anledningen till varför jag tackat nej så gjorde det inte så mycket ändå. Jag tröck på den runda knappen på min telefon, skärmen lystes upp och siffrorna visade 9:14am. Om det stämde som Liam sagt till mig igårkväll innan jag somnade så skulle han anlända med flyget i London om en minut. En varm känsla spred sig i min kropp bara jag tänkte på att min pojkvän var påväg till mig idag och ärligt talat så älskade jag det, jag älskade hur han kämpade för att få detta fungera och sättet han alltid fick mig att le på. Hela han var så oslagbar. Jag hade jobbat extra mycket de senaste veckorna för att just kunna tänka på annat än att min karl var på andra sidan jordklotet och det hade faktiskt fungerat skapligt. Dessutom hade jag haft John och Rebecca att umgåts med vissa dagar så ensam hade jag inte varit direkt. Även hade jag, Eleanor och Perrie också träffats en dag, enligt mig var det extra kul denna gång då jag aldrig klickat så bra med någon av de hundratals tjejerna på min skola som med med Perrie och El, de var även min första gång som jag träffat Zayns fru i verkliga livet. Jag hade ju hört grabbarna pratat så gott om henne så det var väldigt trevligt att äntligen få träffa den glada blondinen. I mina tankar så hoppades jag faktiskt på att grabbarna även pratade lika gott om mig som med Louis och Zayns tjejer när jag inte var i närheten. 
"Both of us were asleep when you arrived home last night, did you have a great day with daddy?", frågade morfar, tittade på mormor och slog sig ner bredvid mig i hängsoffan som hängde i taket på den stora altanen. Mormor som satt i fotöljen mot väggen på andra sidan såg oss i ögonen och verkade nyfiken på vad jag skulle svara. Tankarna ifrån gårdagen memorerades direkt i hjärnan och av ren glädje så kände jag hur mina mungipor drogs uppåt. 
"It was a really good day actually. It may sounds stupid but I do like them all in the family.", sade jag men drog mig tillbaka lite när jag faktiskt insåg att jag helst inte ville prata om min fars nya familj när 'min gamla' inte längre fanns vid liv. Det tindrade i båda mina morföräldrars ögon och med det kunde jag syna en djup tillfredsställelse från deras sida. 
"Why would that be stupid? they are your family too.", konstaterade mormor medan hon torkade bort krokodiltårarna under hennes ögon. "He's your father, of course you will like them all. I know your mom would have been proud if she was alive even though she didn't wanted you to know about Arin.", hennes påstående gjorde mig faktiskt lite nedstämd. Marika var min mamma som jag älskade mest, hon var min drottning - damen jag alltid sett upp till. Ashton som jag alltid trott varit min fader, fick jag reda på bara för någon månad sedan varit min plastpappa i alla dessa år, dock ändrade det ingenting om vad jag tyckte om mina föräldrar. Jag skulle alltid se Ash som en slags fadersgestalt samtidigt som jag även skulle våga släppa in min biologiska far in i livet. Det var ingen idé att älta något som hänt och att mamma hållit en sån stor hemlighet var antagligen för mitt eget bästa, allt var förlåtet på min sida i varje fall och jag var varken arg på Arin eller min mamma för tillfället. Dessutom skulle det bara kännas dumt av mig att bli arg på min mor när hon inte längre ens kunde argumentera emot mig.
"We will always love you anyway, you are our little princess who we love more than anything in this entire world.", morfar pussade mig på pannan och i detta ögonblick så kände jag mig otroligt älskad och med åren som gått hade jag verkligen lärt mig att acceptera vad och vilka som fanns i mitt liv och när jag såg tillbaka på tiden som varit som jobbigast i mitt liv så insåg jag snabbt vilken utvecklig jag gjort och hur stark jag blivit idag. Visst hade det tagit tid men den tiden var det värt, idag var jag full av lycka som bara attan.
 → Liams Perspektiv ← 
På flyget tillbaka till England så hade jag haft många timmar på mig till att andas, slappna av och till och med sovit ett tag. Resan hem hade enligt mig gått otroligt bra och nu väntades bara en halvtimmes bilfärd från flygplatsen hem till min vackra Melinda. Vi hade inte träffat varandra på över en månads tid nu och jag kunde knappt bärja mig till att äntligen få krama om henne samt berätta hur mycket jag älskade henne igen. 
Jag såg på den körande Paddy och log. Tänk att genom One Direction så hade jag inte bara skaffat mig fyra bröder utan även en ny äkta vän. Min bästa turnévakt och rumskamrat var Paddy helt klart, han var dubbelt så äldre än mig och kunde ge mig goda tips och råd om så behövdes, det var nog det jag uppskattade så mycket med honom - alltid lika snäll. 
"I'm really happy you finally got over Sophia. I do like Mel, she seems to be the one for you Li.", konstaterade mannen i sätet bredvid mig. Smeknamnet 'Li' var egentligen inget jag gillade varken när Paddy eller någon av killarna sade det, men jag kände inte riktigt för att konfrontera honom just nu.
"Well, I know I loves her and it surely feels great at the moment.", berättade jag och lutade huvudet mot min knutna näve som hade stöd av armen. Jag blundade hastigt, suckade lyckligt och bara njöt av vetskapen om att jag snart skulle få se min prinsessa.

Melindas mormor hade givit mig en välkomnande kram när jag passerade benen över tröskeln, lite besviken på att de inte varit den jag trott skulle vara i mina armar, men ändå inte sur. Jag var ju glad över att jag klickat så bra med Mr & Mrs. Hennings. Med en stor resväska i min hand så tog jag kliven upp för trappan då Erica viskat i mitt öra att hon jag kommit för skulle vara på sitt rum. Med ganska högljudda kliv trampade jag upp för trappan och direkt in i tjejens rum där hon harmoniskt låg med sina hörlurar på huvudet.
"Liam! I didn't hear you coming!", utbrast hon glatt och slängde sig upp ur sängen. Jag skrattade, släppte väskan i min hand och rusade fram till den brunhåriga flickan som såg allt annat än ledsen ut. Att hon dessutom klätt sig i sin mysiga outfit som bestod av mjukisbyxor och min ena huvtröja gjorde mig bara ännu sugnare på att bara få somna vid hennes sida inatt.
"No shit, honey. Not with that thing on your ears", skrattade jag, nickade mot hörlurarna hon lämnat på sängen och skakade lite på huvudet. "I have missed you so much!", yttrade jag sedan och innan jag ens fått ett svar så pressade jag mina läppar mot hennes, mjukt och passionerat. Det verkade även som att hon var beredd på det då hon besvarade kyssen fort. Med ett leende från bådas sida föll vi snabbt ner i sängen men slutade aldrig med våra kyssar eller omfamningar.
"I have miss everything who has been involved by you, this isn't any exception", hennes ögon tindrade i det ganska mörka rummet då det ända dom lös var hennes skrivbordslampa en bit ifrån oss. "You have no idea how much I love you, Liam Payne", fortsatte hon medans hennes fingrar pillrade i mitt hår och i min nacke så jag nästan rös.
"And no words in this world can ever explain my love to you, Melinda Hennings", mumlade jag mot hennes mun och pussade den därefter tiotals gånger på raken. Därefter lade jag mig på sidan om henne istället för ovanpå men våra händer korsades genast samman och hon låg villigt på mitt bröst samtidigt som vi i tystnad låg och lyssnade på varandras andetag och hjärtslag.
"I know it's stupid and I shouldn't care, I just can't stop thinking about what all the fans are saying about us. We have been talking about this plenty of times before but I'm not sure if I'm that popular that I wish I would be. What have I ever done to them?", hennes ynkliga röst gjorde mig ledsen inuti och jag ville verkligen inte att hon skulle drabbas så mycket av fansen som hon dagligen gjorde. 
"I don't care what they are saying, I'm in love with you and the real fans will accept that as I told you before.", bekräftade jag och kollade henne djupt in i ögonen så hon skulle förstå att hon var den enda jag såg. Utan ett ord så förflyttade hon huvudet närmare mitt och ingenting behövdes sägas när våra läppar hungrigt åt upp varandra igen och jag kunde inte låta bli att glädjas åt livet just nu, allt var perfekt. 
--------------
-------------- 

SISTA KAPITLET PÅ WE BELONG TOGETHER! Epilogen kommer någon gång nästa vecka, håll utkik! 
Vad tyckte ni om novellen och vilken karaktär har varit er favorit?? Berätta vad ni känner! 
Puss ❤️

we belong together, chapter 32

8
Tidigare:
Liam sjöng sin vers som vanligt och vi alla hoppade runt som galningar. Europaturnéen var igång och vi allihopa var exalterade. Att Sverige var vårat första stopp var extra kul då vi gillade det landet väldigt mycket. 
"It's true what they're saying that Swedish girls are definitely the best.", konstaterade Niall glatt och fick igång publiken ännu en gång. Ja, vad skulle jag säga? jag såg på mina fyra bästa vänner och skrattade i takt till Kiss You som precis sattes igång och Zayn började sjunga sin hederliga stämma som endast han kunde göra. Gud vad jag älskade mitt jobb. 

 → Melindas Perspektiv ← 
~ Fyra veckor senare ~
Idag var en dag jag bara var så otroligt lycklig. Liam skulle komma hem imorgon igen efter en månad ifrån varandra och att vi även skulle få en vecka tillsammans igen gjorde mig väldigt glad. Det lät inte mycket men i en situation som denna så uppskattade man faktiskt den lilla tiden man fick med varandra. Inte nog med det så skulle Arin och hans familj komma till London idag, jag var nervös över att få träffa mina halvsyskon faktiskt men mer orolig var jag över vad min pappas fru skulle tycka om mig. Jag hade ju sett på så mycket filmer om hur mycket en låtsasmor kunde förstöra ens liv så jag hoppades att denna var lite snällare än en mor från en saga som Askungen.
Jag skulle möta min 'familj' utanför hotellet om cirka trettio minuter så än så länge var det ingen brådska. Varför dom kommit hit var på grund av att Joline, mamman till mina halvsyskon, skulle se någon speciell modevisning här då de tydligt var hennes stora intresse. Det var dock imorgon och jag hade blivit förfrågad genom Arin om jag velat följa med, självklat var det en fin gest men eftersom jag aldrig träffat Joline riktigt än så kände jag inte direkt för det, dessutom skulle Liam komma hem imorgon också så jag hade faktiskt inga tankar alls på att smida andra planer på sidan av. 
"Is it going to be fun to see them?", frågade mormor som kollade intresserat på mig samtidigt som hon sänkte volymen på TVn. Jag log svagt, nickade på mitt huvud men ville ändå inte låta alldeles för glad. Hade jag för höga förväntningar om dagen så skulle jag förmodligen bara bli besviken, att även veta att mina morföräldrar inte alls gillade Arin så mycket gjorde det också svårare för mig att prata om det med dom. "Your dad is coming today and Liam tomorrow, it is a really great week.", flinade hon sedan och puttade till mig åt sidan. Jag skrattade åt hennes yttrande men kunde inte hålla med mer, det var verkligen en bra vecka. Det hade varit otroligt kämpigt utan killen jag älskade när jag ofta var van med att träffas varje dag och praktiskt taget bo tillsammans i och med att Christian och jag alltid gjorde det, men med Liam gick det inte ens att jämföra så med. Med honom var allt annorlunda, han gav mig verkligen livslusten tillbaka igen efter månader av ständiga gräl med Chris, att jag även visste att jag inte ville vara tillsammans med honom flera veckor innan vi gjorde slut gjorde mig ganska förbannad då jag endast mådde dåligt själv på grund av att vara ihop med mitt ex, nu i efterhand om jag tänkte efter.
 
Jag stod på stället pappa informerat mig om att dom skulle anlända med en svart Audi, jag behövde inte alls vänta länge förrän bilen enligt hans beskrivning svängde in på trotoaren och ut från dörrarna där bak kom flera olika gestalter, små som stora och jag föstod precis att de jag såg framför mig var mina syskon. Jag hade pratat i FaceTime med den yngsta tjejen Felicia och mina bröder Alfredo, Chad och Eric ett par gånger och dom gillade jag väldigt mycket, det var faktiskt bara Joline jag aldrig pratat med då hon alltid av någon anledning jobbade när jag pratade med herr Sandler. Det var även Felicia jag sett den dagen på sjukhuset då jag även sett min far för första gången.
"Melinda, hey!", innan bilen knappt hunnit stannat så sprang första killen ut. Den yngsta lilla Chad sprang ut följt av den mellersta gossen Alfredo. Med armarna öppna så hukade jag mig ner för att förvånat ta emot mina två bröder in i min famn. Nog för att jag visste att dom gillade mig men jag hade aldrig kunnat ana att dessa 'tuffa' smågrabbar gillade att kramas. Det var i varje fall bland de goaste kramarna jag upplevt de senaste veckorna så jag blev verkligen glad. 
"Hey guys, so good to finally see you in person.", konstaterade jag och kollade på dom med ett leende. Generat tittade dom båda bort ifrån mig och fnissade gulligt, dom var precis som barn skulle vara. Jag släppte taget om de två livligaste personerna för att istället titta på den äldsta killen, Eric, som även han var otroligt go och väluppfostrad. Jag sträckte fram min hand till honom och log svagt. "It's nice to see you too, Eric.", hans mun som tidigare var ett sträck blev plötsligt till ett leende där även tänderna syntes, alltså förstod jag att jag även där lyckats att påbörja relationen bra. 
"Hello sunshine, I thought I was the one who should hug you first but clearly not.", skrattade mannen med bakåtslickat hår och log allmänt snällt. Jag sprang rakt in i hans armar och var kvar i hans omfamning ett bra tag innan han sedan harklade sig och presenterade sin fru som även höll i den sovande Felicia. Pappa tog dock över henne för att Joline lättare skulle kunna hälsa på mig. 
"I know we haven't met one another before but I hope you will feel like you're one of us. It is lovely to see you hun!", konstaterade Joline med ett leende samtidigt som hon räckte ut sin högra hand för att med sin vänstra ta av sig sina solglasögon. Jag såg direkt vem denna familj fått sina modeidéer ifrån då hela denna vackra kvinna strålade om sig på grund av sin fina sminkning och goda smak av kläder. 
"Oh I hope that too, you guys are so nice already.", sade jag ärligt och skakade handen med henne. Det var verkligen kul att ses allihopa, även om jag ännu inte direkt kände mig som 'en av dom' så uppskattade jag i alla fall att dom ville att jag skulle det, jag kände mig liksom välkommen.
"Do you know a place where we can go away for a while?", frågade min far och lade armen om mig. "Since we haven't met each other for about six weeks now I guess it's time to have some time for ourselves before the dinner, don't you think?", hans förslag gjorde mig förvånad, som att han liksom planerat detta och att han faktiskt tänkte på mig. Att han såg mig som sin dotter, bara det kändes bra. 
"I would love to.", sade jag med ett leende samtidigt som jag såg mot mina småsyskon som redan på plats börjat att bråka, jag log svagt och tänkte för mig själv att jag ändå var glad över att ha växt upp som ensamt barn och att jag inte hade några fler syskon på min mammas sida. Bilkrashen och allt jag varit med om de senaste åren borde inget barn behöva uppleva, därför var jag glad över att aldrig min mor och min ' pappa' Ashton aldrig skaffade ett till barn tillsammans, något jag visste att dom pratade om när dom trodde att jag inte hörde. 
"We will just unpack then you can show me a place there we can get to know each other even better.", konstaterade han och smekte den sovande Felicia, som låg i hans famn, på kinden och kollade sedan ärligt och stolt på mig. Jag nickade åt hans förslag och insåg nu hur lyckligt lottad jag egentligen var, trots allt. Även om min mor inte längre var vid liv så hade jag en far jag aldrig vetat om men som mamma vägrat att berätta om. Jag var besviken över hur hon kunnat hålla en sån stor sak hemlig, men samtidigt älskade jag henne för högt för att kunna bli arg på henne. 
 
Inte en enda tystnad uppkom när vi sida vid sida gick bredvid varandra upp till en plats jag och John brukade gå till som liten och till & med fortfarande. Vi pratade om det mesta medans vi gick, han berättade om sitt jobb inom industrin och hur han efter dagen jag stått på deras veranda, tänkt på mig dagligen. Jag pratade om Liam, John och mitt jobb på Starbucks. Även om vi inte riktigt än hade en 'far och dotter'-relation utan mer en vänskapsrelation så var vi på god väg till målet jag strävade efter och att bli vänner först var ju absolut någonting som behövde göras innan man fick förtroende för varandra på riktigt. Anledningen till att jag velat ge Arin en andra chans efter att han smällt igen dörren rakt framför mitt ansikte samt det jag läste i mammas dagbok var för att han faktiskt hjälpt till med att försöka hitta mig när psykLindsey höll mig inne i källaren men också att han nu i efterhand bevisat att han vill bygga en relation mellan oss igen då han faktiskt hört av sig via telefonen varje dag på ett eller annat sätt. 
"I have to say that now in hindsight I'm glad you found me. I've been thinking alot and I am deeply sorry over my bad behavior when you were in Wolverhampton, even though we've been talking about this I want you to know that I'm going to take back all the time I have missed when you were growing up, the bad dad I have been these last nineteen years I'm not going to be now", förklarade han och lade en arm om mig när vi tillsammans kollade ut på en stor del av London på den lilla bänken vi satt på. 
"You didn't even know I was exist, I don't blame you.", sade jag och lutade mitt huvud mot hans vältränade axlar. Vi blev tysta ett litet tag innan min mage sedan kurrade till, Arin skrockade dovt och kollade med huvudet ner mot mig. 
"You hungry?", jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka dedär då min mage tydligt redan talat för sig själv, men jag nickade på huvudet till svar och blickade sedan ut mot husen på andra sidan kullen. "The view is totally beautiful over here, nothing has changes.", beundrade han och lät väldigt känslig. Hela jag stelnade till, nästan slet mig ur hans grepp och kollade storögt på honom.
"Did mom show you this place too?", frågade jag hoppfullt. För det var det mamma alltid gjorde, det var hon som alltid tog mig upp hit och sedan blev det mitt och Johns ställe tillslut. Min mor berättade dock aldrig något om detta ställe mer än att det var en underbar utsikt, men nu hade jag ju nästan svaret i mina händer. 
"To be fair, it was me who showed this spot to her.", flinade han och ryckte på axlarna. "We had a few times when we actually had kind of fun together, I really loved your mother. She was my first love, but when she told me she was pregnant I couldn't handle it and when I left I took for granted she did an abortion, but clearly not and today I'm happy for that. I was an insecure little fagit", han såg på mig med tårar i ögonen och jag hade aldrig trott att han skulle vara så känslig av sig, men jag var riktigt glad över att han gjorde det ändå. 
"I have always thought my mom always left me without something, now I know this was meant to be. Deeply inside she wanted me to know you, I can feel it inside.", berättade jag för min fader framför mig som nu log lyckligt precis som jag själv. 
"You are a clever girl, exactly like your mother.", yttrade han och pussade mig på pannan innan han sedan gnuggade mig lite med knogen i hårbotten, så som John alltid brukade göra. Man kunde säga vad som helst om denna man, men att ta hand om sina barn kunde han verkligen. 
 
"But that's great, sweetie. For how long have you been working there?" frågade Joline medan vi satt och väntade på våran mat. Grabbarna pratade om sport vid sidan om mig medan jag, Felicia och Joline pratade om saker som intresserade oss. Det hade inte gått många minuter förrän jag insett att även min pappas fru och jag hade mycket gemensamt, jag gillade henne riktigt mycket faktiskt. Hon var fräsch, väldigt utåtriktad och allmänt schysst samtidigt som hon tog sin mammaroll bra - jag var glad över att Arin hittat en sådan bra tjej som Joline medan min mamma gifte sig med Ashton som jag fortfarande såg som min pappa.
"About one and a half year I guess. It's a really nice place to work on.", log jag och drack en sipp av min Cola. Jag skulle just fortsätta min mening då den äldsta utav bröderna, Eric, drog till med världens tjut och slog ihop sina händer.
"Finally food!", jag såg bort mot hållet han tittade åt och precis som han yttrat så var maten alldeles vid oss och jag sneglade mot Arin som redan kollade på mig med ett leende. Jag vände huvudet helt mot honom, bredde mina läppar och ryckte på axlarna. Nu var jag lycklig.

Jag måste säga att detta är något av dom sista inläggen här på bloggen. Jag tänker skriva klart denna novell, ge den ett slut och sedan så får vi se vad som händer. Tyvärr så finns ingen insperation kvar, jag hade allt under kontroll till denna novell med handling och allting - nu känns allt så jävla dåligt bara. Så fruktansvärt värdelöst allting. Därför avslutar jag denna novell om bara något kapitel och det kommer förmodligen inte heller bli så jättebra. Men, men. Nu vet ni! Mer information kommer att komma senare om det blir någon fortsättning på denna novellblogg eller om jag kommar stänga ner den helt. 
 
Kram på er alla, ha en bra dag!

we belong together, chapter 31

2
Tidigare:
"I guess so. I said they would keep their life as it is now and in spite of that I wished them both for a happy life 'cause as long as they stay away from me and Liam I'm fine." förklarade hon då och det var då jag öppnade upp ögonen lite extra och faktiskt uppskattade att jag aldrig lämnat henne som många av mina tidigare vänner sagt åt mig att göra. Denna tjej hade så mycket mer än bara utseende och attityd, när hon väl lät folk in i hennes hjärta så bevisade hon att det var av guld och jag älskade henne verkligen som min egna syster. 

→ Melindas Perspektiv ← 
Klockan var halv nio på kvällen, jag hade precis lagt på i telefonen med min älsklingsLiam och tackat mormor för att ha kommit upp med en Ben & Jerry's till mig. Just nu var det bara jag, min glass och den orangea katten. Efter att ha ätit mat med John och Rebecca, pratat en massa strunt med dom och helt enkelt haft en rolig stund så tog jag bilen hem igen. Väl hemma bytte jag om till min vita jumpsuit för att därefter ringa min karl som innan hade skrivit och berättat att dom anlänt med bussarna i Sverige. Eftersom jag inte ville ljuga det första jag gjorde för honom så sade jag som det var. Att jag träffat mitt ex och hans 'ex'. Han blev väl inte speciellt överlycklig över att jag träffat på Lindsey precis men jag kunde av rena kunskaper avgöra att det var av ren rädsla i hans röst som han blivit smått irriterad, dock gick det över snabbt eftersom det var ju så han fungerade som tur var. Vi pratade om dagen, han berättade om hur han vunnit över Zayn på något nytt krigsspel och bara sånna grejer, tänkte jag efter så blev det inte ens en enda tystnad mellan oss och det uppskattades. Varför vi ens lade på var för att Liam behövde hjälpa någon av killarna med något, annars hade vi nog pratat längre än vad vi faktiskt gjorde.
 
Tiden bara rullade iväg utan att jag egentligen inte gjorde något alls. Klockan var strax efter tolv och det var bara att försöka samla mig inför en dag på Starbucks imorgon. Inatt var första natten jag sov utan Liam tätt intill mig och utan att vilja låta desperat så saknade jag faktiskt honom väldigt mycket. Hur fasiken skulle jag kunna klara mig i minst en månad utan honom? allt hade varit så mycket enklare om jag inte jobbade så mycket som jag gjorde, hade jag varit ledig hade jag lätt följt med grabbarna någon vecka men inte ens det gick på grund av att jag redan haft mina semesterdagar, vilket jag i och för sig inte alls ångrade då det var under den resan som jag faktiskt träffade & lärde känna killen jag idag var kär i. Efter att ha hjärtat cirka hundrafemtio bilder på WeHeartIt sidan så släckte jag ner datorn och gick istället iväg till badrummet som fanns i rummet bredvid för att göra iordning mig för natten. Tankarna på Liam fanns där hela tiden, eftersom det bara skiljde en timme mellan London och Sverige så kunde jag inte tro att han sov ännu men samtidigt så kunde jag inte chansa att ringa honom utifall han somnat. Jag ville inte heller vara den 'jobbiga och överbeskyddande' tjejen som hela tiden skulle hålla koll på varenda fotsteg han tog, jag var inte sån och jag ville inte heller att Liam skulle tro det. Därför så drog jag efter andan och helt enkelt njöt av mitt eget sällskap med mig själv. Det var bra att sakna varandra, det hörde förhållanden till - om vi nu var i ett förhållande. Det var fortfarande ett ämne som aldrig kommit upp riktigt.
 
"Melinda!", yrvaket kollade jag upp på mannen som stressat kommit in på mitt rum för att skaka om mig. Solen lyste igenom mina persienner så jag direkt bländades över det starka ljuset. "Didn't you wake up when the alarm called?", frågade han och satte sig ner i sängen. Med ett hopp så följde jag hans exempel och satte mig upp. 
"How much is it?", undrade jag jäktat och reste mig ur sängen på andra sidan. Den gråhåriga mannen på Liams sida av sängen skrockade retsamt och ryckte på axlarna. 
"It's only 8am, you will make it. I was just going to see that you were awake 'cause you're starting your work in one and a half hour right?", han reste sig upp och granskade mig noga där jag stod som ett fån mitt emot honom på andra sidan rummet. "Did you miss him last night?", han nickade mot min tröja som tydligt var Liams t-shirt och fånigt nickade jag på huvudetsamtidigt som jag granskade morfars mysiga val av kläder. På sig hade han en hoodie jag ofta brukade låna och nertill hade han sina stora mjukisbyxor, jag hade inte alls koll på hans schema som han hade med mitt men med tanke på outfiten så antog jag att han var ledig idag. 
"Yeah, I'm not sure if I can be without him in about a month. Do you think I can?", frågade jag dumt, som att han skulle ha svar på det. Men som vanligt så var han den kloka i familjen och utan att ens verka tänka efter så kom han mot mig med öppna armar. 
"Of course you will make it. If you really loves each other, distance is nothing.", han log och kramade om mig hårt. "Now, get some clothes and get ready, I will drive you.", konstaterade han innan han därefter ruffsade till mig i håret. Jag fnissade fånigt och tackade svagt, sedan släppte han taget om mig och tog stegen mot dörren igen. Själv blev jag stående på stället ett tag innan jag därefter slängde mig halvt över sängen för att sträcka mig efter mobilen som låg på nattygsbordet. Självklart hade jag inte ens ställt något alarm igår så det var egentligen inte så konstigt att de aldrig ringt så det var himla tur att morfar kommit upp ändå. 
Jag såg förvånat på skärmen där Liams namn ploppat och tiden på dygnet förvånade mig nästan mest, vad helsike gjorde han vaken tre imorse? jag drog fingret tvärs över displayen och läste de två meddelandena han sänt mig.
 
From: Liam Payne (private)
"Are you awake baby" 
"I really fucking miss you" 
 
Med ett fånligt leende på läpparna klickade jag in ett svar till mannen i mitt liv. Jag blev så otroligt lycklig över bara tanken på honom och att han faktiskt tänkt på mig precis lika mycket som jag gjort med honom igår gjorde mig ännu gladare. 
 → Harrys Perspektiv ←
"Sweeeden are you reaaadyyy?!", ropade jag så högt jag kunde i mikrofonen, till svars fick jag skrik från tusentals fans som jag som vanligt inte kunde motstå att le åt. Jag mötte Liam med blicken som även han bredde sina smileband uppåt. Nackdelen när vi var 'on the road' så länge var att man alltid saknade sina nära och och kära som inte kunde hänga med oss, som nu till ett exempel när varken Perrie eller Melinda hade tillgång att komma och vara med oss ens en endaste dag under hela de närmsta månaderna på grund av eget arbete så märkte man direkt hur nere både Liam och Zayn var. Som tur var så ändrades det humöret ofta när vi kom ut på scenen och såg alla underbara människor ute i en publik som endast var här för oss. Det var något jag försökt vänja mig med i flera år nu, men fortfarande kunde jag inte förstå hur så många faktiskt kunde uppskatta oss så himla mycket. 
♫ 5 foot something with the skinny jeans
Don't look back, baby follow me ♫
Liam sjöng sin vers som vanligt och vi alla hoppade runt som galningar. Europaturnéen var igång och vi allihopa var exalterade. Att Sverige var vårat första stopp var extra kul då vi gillade det landet väldigt mycket. 
 
"It's true what they're saying that Swedish girls are definitely the best.", konstaterade Niall glatt och fick igång publiken ännu en gång. Ja, vad skulle jag säga? jag såg på mina fyra bästa vänner och skrattade i takt till Kiss You som precis sattes igång och Zayn började sjunga sin hederliga stämma som endast han kunde göra. Gud vad jag älskade mitt jobb. 

Okej jag måste nu bara berätta hur jävla taggad jag är för Four-albumet!! kan ej andas så jävla bra Fireproof är, låten går på repeat hela hela tiden! Så otroligt jäkla gryyym! Vad tyckte ni om deras låt? 

we belong together, chapter 30

3
Tidigare:
Hon var vacker, självsäker och allmänt snäll. Hur kunde man inte vilja vara vän med en sådan människa? egentligen var jag väl inte mobbad som liten heller, jag hade ju John som var populär och jag umgicks ju ofta med han och hans vänner (vilket jag gjorde än idag) men ändå, det var aldrig samma sak som att ha några 'egna' kompisar, sånna man kunde leka med på rasten eller dela sina tjejhemligheter med. 
"Aw, look at that couple over there!", vi satt inne på Subway med en varsin macka i handen när Becca plötsligt fick syn på ett par vid bordet längre bort som hon diskret nickade mot. Jag skyndade mig att titta bak för att se vad hon sett och tappade direkt hakan, när jag fick se vilka som satt och höll om varandra så blev jag så ledsen och förvånad samtidigt att jag tappade mackan ner i bordet..

→ Melindas Perspektiv ← 
Jag var mållös och tagen. Jag blinkade flera gånger för att försäkra mig om att min syn inte lurade mig, men ju mer jag stirrade desto säkrare blev jag. Det kunde inte vara sant, jag ville inte tro att det var sant. 
"Holy shit..", mumlade jag, mest för mig själv men när Rebecca från sidan om mig frågade vad jag menade så insåg jag att jag inte alls var så diskret som jag kanske trott. Flera blickar var mot mig men fortfarande ingen reaktion från paret som satt några bord bort från oss. 
"What?", frågade guldlock och pickade på mig löst. "Do you know them?", fortsatte hon med en väldigt nyfiken stämma. Vad skulle jag säga? visst kände jag dom båda allt, särskilt grabben vid bordet. 
"Yeah, even pretty good. The boy who's sitting next to the disgusting girl over there is my ex.", sade jag och puttade undan mackan som låg på bordet framför mig. Lusten till att äta fanns inte längre, speciellt när jag tänkte tillbaka på vad tjejen bredvid Christian utsatt mig för. Hon gav mig två höjda ögonbryn som svar innan jag tillslut suckade plågsamt och lade händerna för ansiktet. "And the hoe beside is the one who hold me locked inside the basement.", Becca slutade med det hon höll på med och bara kollade på mig med vidöppna ögon. Jag såg hur hon skiftade mellan blicken på mig och paret där bakom medan hon hade munnen full av mörkt bröd. De enda som kunde höras var ljudet omkring oss men mellan mig och min bästaväns flickvän blev det en lång tystnad. Hur i helsike kunde ens Christian, den snälla, givmilda och goda grabben känna Lindsey? ord kunde inte komma ut från min mun och jag hade svårt att tro vad exet mitt kunde se i henne. Fast och andra sidan, det var Lindsey vi talade om. Vem kunde egentligen motstå hennes falska och otroliga charm? jag blev irriterad genom att bara tänka på det att jag var nära på att ställa mig upp och hälla min läsk på henne, men något hindrade mig. Kanske var det min respekt till henne - trots hur illa hon gjort mig både psykiskt och fysiskt - så kunde jag bara inte avsky henne, det gick bara inte. Jag ville dessutom visa hur mycket bättre jag var än henne. 
"Shouldn't you go over there and say something?", frågade Becca när chocken lagt sig lite. Jag ryckte på axlarna samtidigt som tusentals tankar fanns i mitt hjärnkontor för stunden. En del av mig ville gå fram till Christian, ge honom en stor kram och berätta hur mycket jag saknat honom (för det hade jag faktiskt, även om jag var kär i Liam så kunde jag bara inte glömma Chris efter så många år tillsammans, det var dock på ett helt annat sätt eftersom kärleken inte fanns där mellan oss längre), fast och andra sidan så skulle ju det varken se bra ut i tidningarna eller göra situationen mellan dom så stabil, dessutom så hade vi inte pratat med varandra sedan han lämnat mig på mitt rum dagen han lämnade mig så hur saker och ting var mellan oss var fortfarande oklart. "Alright, you don't have to answer.", flinade hon mot mig när jag då vaknade upp ur mina tankar och kände mig genast dum. Vi var inte precis universums närmsta vänner än precis så hela grejen kändes lite jobbig, det var ju inte meningen alls att ignorera hennes fråga. 
"I'm sorry, it wasn't meant to..-", jag hann inte avsluta meningen förrän ett klingande skratt flög ur min bordskamrat så människorna runt omkring, till och med Christian och Lindsey, kollade med irriterade blickar på oss. Generat tittade jag ner i bordet och kände en varm hand på min axel. 
"I was kidding, honey. You think I'm that stupid that I didn't notice you were in your own thoughts? oh gud, I have been there plenty of times.", förklarade hon och gav mig ett av sina roade leenden. Jag nickade svagt och skulle just till att börja äta mackan igen när jag blev avbruten. 
"Mel?", jag stelnade återigen till och sakta men säkert bred jag huvudet åt personen som nu ställt sig på andra sidan om mig vid de runda borden. Självklart stod han där, Christian, bredvid sig hade han den avskyvärda snobben som jag bara inte orkade kolla på, så falsk och ytlig var hon. Jag ville dock hålla leendet uppe då jag i tidig ålder lärt mig att le åt sina fiender för att bevisa hur mycket starkare man är.
"What? Christian, Hi!", med ett påmålat glatt ansikte kollade jag först på mitt ex och sedan på tjejen bredvid honom. Med en röst lika oäkta som Lindsey så fortsatte jag konversationen. "Long time no see, huh? we who used to be hanging out everyday.", skämtade jag, mest för att se hans nya flickväns reaktion då jag faktiskt var ganska säker på att dom var ett par med tanke på deras omfamning mitt framför mina ögon. 
"Yeah, it was strange to be without you the first weeks but later I saw you in the newspaper anyway so I guess I have seen you more than you've seen me.", skrattade han och drog handen genom sitt mörka bakåtslickade hår. Jag log och sneglade ner på Rebecca som plötsligt verkade oerhört intresserad av någonting på sin telefon då hon varken ville hälsa eller ens kolla på det nyblivna paret framför oss. Jag visste inte riktigt vad han ville komma med denna värdelösa konversationen men jag var ändå glad över att han kommit fram och hejat, han skulle ju trots allt alltid vara en stor del av mig och anledningen till att jag tagit mig ur mitt tidigare missbruk. Han började mumla något medan Lindsey stod tillbakadragen lite på sidan om, hon sade ingenting och såg inte heller ut att vara påväg att göra det. Ända sedan Arin hotat henne så hade hon faktiskt låtit både mig och Liam vara, vilket nästan kändes lite för bra för att vara sant. Kanske var detta en del av planen? att hon faktiskt sökt upp Christian någonstanas och använt sin imiterade charm som säkert lockade honom direkt. Jag suckade och såg lite på henne som endast tittade ner i golvet. "Oh I forgot to introduce you two! Melinda, this is my new girlfriend and Lindsey this is..-", inte helt oväntat avbröt hon sin nya förälskelse, som jag däremot inte trodde ett dugg på. Dendär bruden kunde verkligen knepet med att skådespela. Hon kollade nu rakt in i mina ögon med sina väldigt fina. 
"Yeah we have met one another before.", konstaterade hon med en osäker, nästan lite skärrad, röst. Jag rynkade förbryllat på ögonbrynen och ville bara skrika rakt ut och berätta vilken dålig människa hon var, men istället lät jag bli för att då bita ihop och konfrontera henne. 
"For sure we have and with pretty bad opportunities aswell.", jag lade armarna i kors och kisade med ögonen. Hon svalde hårt innan hon därefter blundade för ett ögonblick, att läsa av andras tankar hade alltid varit lätt för mig, men vid denna omständighet så kunde jag faktiskt inte se på Lindsey vad hon tänkte och det gjorde mig lite irriterad. "This time I hope it end up well between us, don't you think? I don't want to remake our last conversation.", flinade jag ganska så provocerande men ändå så såg jag detta som ganska så skrämmande. Helst ville jag inte tänka på vad som hände förra gången då det endast gav mig hemska tillbakablickar på dagarna inlåst i dendär förbaskade källaren. 
"No, I totally agree.", sade hon med sin ilande ljusa stämma. "Can I talk to you for a sec, alone? passes quickly!", en mur byggdes upp framför mig och det var verkligen något med henne som skrämde mig, men samtidigt så ville jag veta vad hon hade på hjärtat, om hon nu ens hade något. Min blick vändes direkt och Rebecca satt stelt på sin stol medan hon nu avslöjat sig själv med att ha lyssnat eftersom hon verkade ha full koll på vad vi pratat om. Hennes huvud skakades några centimeter, det var även där jag insåg att jag behövde göra det som kändes bäst. Jag nickade på huvudet, såg med ursäktande ögon på både mitt ex och min vän innan jag tog stegen ut från restaurangen. Varför jag ens gått med på att prata med henne i enrum var sjukt, men vi var ju faktiskt inte ensamma. Det var ett stort köpcentrum vi befann oss i och det var nog det som fått mig att tänka till och gett mig mod till att göra som jag faktiskt gav mig in på. 
"What the fuck are you doing with Christian? seriously, if you wanted to talk to me you could just do it, did you have to involve my ex in this fucking piece of drama?", hackade jag direkt när vi var så långt ifrån våra sällskap som möjligt. "I really..-", jag avbröts av att hennes kalla händer lades på min mun och genast såg vi varandra in i ögonen.
"I do not like you Melinda and I possibly won't that ever, but I swear on my moms dead I didn't know he was your ex. We met each other on a pub nearby and there it all started.", hon kollade ärligt på mig medans jag, dumt nog, bara stod där som ett fån. Egentligen kunde jag inte säga något om det, var det äkta så var det, men problemet var att jag bara inte ville låta henne gå sådär lätt. "But think of it, we both have each others old boyfriends, that's good enough.", hennes flin irriterade mig måttligt och även hennes ord hon valt att svepa ur sig. Som alla andra gånger bet jag ihop och skakade på huvudet.
"You're unbelieveble. The only difference is what Chris and I had was real, same about Liam. But Liam never loved you in that way and you know it, the question is - does Christian love you?", frågade jag, mest för att få henne att ifrågasätta det själv men också av ren nyfikenhet för jag visste att min föredetta kille aldrig sade att han älskade någon om han inte menade det.  
"I don't know, he says so.", mumlade hon med en axelryckning. "I do not know much about stuff, but I do know I really like this boy.", för första gången under alla dessa veckor så lät hon faktiskt trolig i rösten och jag hatade mig själv för att alltid känna sympati för människor. Jag ville inte tro på tjejens ord, men i värsta fall skulle jag behöva det. Jag menade på det att jag inte ens hade något att säga till om gällande C längre. 
"Well, I just don't want to see him hurt, you know.", suckade jag och lade armarna i kors. Lindsey kollade sig oroligt omkring sig och verkade även inte bry sig om kamerorna runt om oss längre, något som faktiskt förvånade mig. Var det bara något konstigt spel hon spelat förut? det var väl förmodligen något jag aldrig skulle få svar på antog jag. 
"For the first time in my life I'm gonna tell someone this..", hon tog en kort paus, sneglade på personerna som passerade oss i minuten, men fortsatte sedan. "I will do my best to not hurt this guy and I say this because I severely mean it.", med det så rullade jag ögonen och drog en hårslinga bakom örat. 
"I will never like or even appreciate you, but I want he to be happy and if it sadly is with you I have to accept that as you need to accept Liam and I are dating.", med en axelryckning från hennes sida så nickade jag med huvudet in mot Subwayrestaurangen igen och vi båda visste vad det innebar, vi skulle tillbaka till verkligheten igen och bete oss som vuxna. 
"By the way, I know this is nothing you can forgive me for but I want to apologize for what I did and exposing you to.", utan ett ord så vände jag på klacken och gick in mot min vän igen där jag även kunde syna hur Christian sattit sig bredvid Rebecca för att antagligen försöka sig på en konversation med henne, vilket var lättare än han säkert hade kunnat anat när dom kommit förbi till vårat bord. 
 
 → Johns Perspektiv ←
Jomenvisst blev jag besviken på min bästa vän när hon inte dök upp imorse, men eftersom vi haft kontakten på telefonen så visste ju jag att hon var med Liam så jag lade ej så väldans mycket energi på att vara sur. Däremot hade jag ändå viljat haft dendär sparken i baken hon alltid gav mig när jag begav mig in i taxin som skulle ta mig till mitt nya jobb. Efter sju timmar som konferensledare i ett av Londons viktigaste hotell så var min dag äntligen över och jag kunde knappt bärga mig till att komma hem och mysa ner mig med min flickvän som varit ledig hela dagen. Eftersom mobilen var förbjuden på arbetet så hade jag då också stängt av den med tanken på att ingen skulle vilja mig någonting i alla fall.
Jag klev ut ur hissen och tog sedan kliven till min ytterdörr mittemot. Handen trycktes ner mot handtaget och istället för att komma hem till ett tyst och harmoniskt hus så hördes skratt, prat och ljud från vardagsrummet. Med en rynkad panna tog jag av mig skorna, stängde igen dörren med en smäll och insåg direkt hur stämningen lugnades ner och ersattes till tystnad. Min axelväska slängde jag av på stolen bredvid skohyllan innan jag fortsatte stegen mot allrummet där inga mindre än både Melinda och Rebecca satt. De två tjejerna som betydde mest för mig satt i varsin soffa och bara såg på mig, jag kunde bara inte låta bli att glädjas åt min syn och jag älskade verkligen att dom verkade komma överens.
"Honey, hey! Look who stepped into your doorway this morning."; min alldeles egna pingla kom trippande fram till mig och omfamnade mig i en varm och angenäm kram. Jag pussade henne först på pannan för att sedan förflytta mig till munnen där det omvandlades till en långvarig kyss. "We have been together the all day.", log hon och vände sig om till Mel som stod och granskade oss noga. 
"Hello there sis.", sade jag, släppte taget om min flickvän för att då övergå till min vän. Jag lade min arm om hennes axlar och drog henne ner mot min mage. "Thank you for coming today, you little douche.", skrattade jag skämtsamt och drog ner henne på golvet. Ganska ungefär som vi brukade göra när vi sågs. 
"I'm deeply sorry for that, John. Really I totally forgot.", även om det för mig var menat som ett skämt det jag sade så visste jag hur mycket tradition var viktigt för henne. Det hade ju trots allt varit jag som varit hennes trygghet under tiden allt kaosat för henne och dessa vanor hade fått henne att ibland faktiskt tänka på något annat. Fast och andra sidan, våra tokiga saker som vi alltid gjorde betydde såklart mycket för mig också så att säga att det bara betydde mycket för Melinda var väldigt fel av mig. Just när jag skulle berätta hur jag förstod henne i situationen så fortsatte hon. "You will never believe what happened today though.."
 
När tjejen på golvet berättat klart i detalj vad som hänt timmarna jag inte varit i närheten ville jag inte tro mina öron. Jag gillade inte Christian och det hade jag nog aldrig gjort heller utan jag hade nog mest accepterat honom för min bästa väns skull, men att Melinda sedan varit så otroligt korkad att hon ens låtit freaket Lindsey kommit nära henne igen var verkligen väldigt vågat och hade jag varit Rebecca hade jag inte ens låtit dom två pratat med varandra. Ändå var jag glad över att det gick bra och inte slutade så hemskt som sist. 
"But you're not going to see him again?" frågade jag och lade armarna i kors, självklart syftade jag då på hennes expojkvän. Becca hade börjat med maten ifrån köket och hörde förmodligen inte ens vad vi pratade om. 
"I guess so. I said they would keep their life as it is now and in spite of that I wished them both for a happy life 'cause as long as they stay away from me and Liam I'm fine." förklarade hon då och det var då jag öppnade upp ögonen lite extra och faktiskt uppskattade att jag aldrig lämnat henne som många av mina tidigare vänner sagt åt mig att göra. Denna tjej hade så mycket mer än bara utseende och attityd, när hon väl lät folk in i hennes hjärta så bevisade hon att det var av guld och jag älskade henne verkligen som min egna syster. 

Kämpat med denna del lite och jag känner att jag inte har samma skrivarglöd som tidigare faktiskt. Det är väldigt tråkigt enligt mig då jag alltid skrev förut, jag kunde skriva flera delar på en dag utan att tröttna. Jag önskar att jag kände lika nu men varken tid eller ord finns till för att uppdatera så. 
 
Jag vill att ni ska veta att jag verkligen vill uppdatera er oftare, men jag går i nian nu - jag måste faktiskt satsa extra hårt på skolan nu sista året och det hoppas jag att ni kan förstå och respektera. ♥