Hej alla fina, fantastiska och otroligt snälla läsare! det är med en stor klump i magen som jag är tvungen att meddela att jag inte längre kommer att skriva på denna novellen längre. Jag vet att många av er kommer att bli besviken på mig nu och jag vet att ni skriver att jag aldrig ska känna någon press på mig själv när jag skriver. Ändå gör jag det, jag vill ha kapitlerna bra och välskrivna. Jag vill kunna bli nöjd med en del jag skriver och det var väldigt längesen jag blev det. Svaret är enkelt - inspirationen och skrivarglöden finns inte där längre som den brukade. 

 

Ni alla som kommenterat under flera månaders tid älskar jag, men även er nya läsare också såklart. Jag har blivit otroligt glad och rörd av varenda litet ord ni berömt mig av och ni har peppat mig med så många fina ord att jag har väldigt dåligt samvete i skrivande stund. Även om jag inte är helt säker på om jag kommer att fortsätta skriva noveller längre så vet jag att det är slutet på denna blogg i alla fall. Det är 10 noveller skrivna, vissa bättre än andra, men jag är så otroligt stolt över mig själv och min insats. Om ni som inte drivit en novellblogg eller en blogg över huvud taget bara visste hur hårt jobb det är att faktiskt hålla den igång. Ibland kan jag undra hur frisk jag faktiskt varit då det fanns en tid då jag endast skrev, skrev och skrev så det kunde komma flera delar ut på en dag. Som jag sagt tidigare så önskar jag att det var så enkelt nu också, men varken tid, ork eller lust finns. 

 

I snitt har mina unika besökare varit 150 stycken per dag, fattar ni själva hur stort det är för lilla mig? att 150 personer faktiskt läser det jag skriver är så himla uppskattat! att jag även har så många följare på bloglovin (60!!) är också så himla kul! ni ska veta att jag gillar varenda en av er!! ♥ men saker förändras. Ni växer upp, går i skolan och vissa gillar inte ens 1D på det där sättet som ni gjorde när ni började att följa min novell. Jag förstår att ni inte har tid att följa bloggen varje dag och jag förstår absolut att ni inte orkar kommentera på sättet ni gjorde förut, men ni ska veta att jag gillar er fortfarande lika mycket i alla fall! det är bara det att det var er jag fortsatt skriva för, jag gjorde de fem sista novellerna för er (jag gjorde ju till och med tidsinställda inlägg när jag visste att jag skulle vara borta över en helg) medans de fem första gjorde jag ärligt talat bara för mig själv. 

 

Jag kan med handen på hjärtat erkänna att jag förbättrat mitt skrivande från min första novell till den sista, men jag har fortfarande mycket att lära. Jag tänker aldrig sluta att skriva eftersom jag gillar det. Jag tror däremot inte att jag vill skriva offentligt längre. Eftersom jag ser skrivandet som en sorts terapi för mig så kommer jag nog skaffa en privat blogg där jag fortsätter att skriva, dock kanske inte alltid om One Direction längre. 

 

På tal om 1D så har det ingenting med dom att göra att jag slutat. Jag älskar killarna precis lika mycket som innan bara det att jag känner att jag inte riktigt längre är lika besatt av dom. Jag älskar musiken, deras utseenden och jag ser dom fortfarande som mina gudar. Men jag känner på ett annat sätt nu, det känns som jag på något sätt växt upp med dom nu och jag nu ser dom mer som riktiga människor som även dom gör fel. Tidigare kunde jag aldrig ens kolla på en video med dom utan att bryta ihop och ringa min bästa vän Gabbi. Med en lättnad för mig själv och mitt hjärta (och hälsa) så kan jag nu kolla på dom och istället lyssna på de kloka orden dom säger istället för att skrika. Dock vill jag inte påstå att jag alltid är lugn, visst kommer det känsliga stunder då jag gråter till dom igen men oftast är det över en nostalgisk känsla. 

Killarna ändrade inte bara mig, dom räddade mig från allt. De förändrade faktiskt mitt liv till något bättre, jag såg lyckan i dom och dom kommer alltid att vara mina hjältar och ha en stor plats i mitt hjärta. Jag älskar dom fortfarande lika mycket, mina fina killar. 

 

Med detta långa brev så vill jag tacka alla er som läst, kommenterat och peppat mig under detta 1,5 året jag skrivit. Ni har givit mig SÅ mycket kärlek och jag älskar allt ni gjort för mig även om ni bara kommenterat något litet. Ni alla som varit in här och följt bloggen är så underbara och jag kommer aldrig någonsin kunna tacka er nog för vad ni gjort för mig. Under jobbiga dagar kunde jag bara komma in på bloggen och se era underbara kommentarer, det var så underbart och ni kunde göra mina dagar så många gånger. TACK ♥

 

Dock försvinner jag inte ut i tomma intet. Jag fortsätter att skriva min privata blogg http://mywesstroom.blogg.se/ när jag känner för det. 

 

 

Ni kommer alltid att kunna skriva till mig, jag svarar och finns om ni vill ha någon att prata med. Men om ni skriver för att säga att jag ska börja skriva igen blir det förmodligen bara jobbigt, så snälla tjata inte om något sådant, jag har bestämt mig nu och såhär blir det tyvärr! 

 

 

 

På bara ett år så har så mycket förändrats i mitt liv, jag kan inte förstå det själv. För två år sedan levde jag tillsammans med Christian i ett väldigt ostabilt förhållande, när jag sedan bara några dagar efter att vi gjort slut, träffade Liam så föll jag pladdask för hans charm. Idag, ett och ett halvt år senare, ska jag gifta mig med mannen jag vet är den rätta. Inte nog med att jag vunnit det värdefullaste priset utan med utmärkelsen tillkom även vänner för livet och jag är så himla lycklig över att ha fått lära känna Louis, Niall, Harry och Zayn samt deras respektive. Vi allihopa är som en stor familj plus att min allra, allra bästa vän John och hans flickvän Rebecca kommer även dom väldigt bra överens med alla så bara det gör mig så rackarns glad. 

"Are you excited?", hör jag min mormors röst bakom mig. Jag vänder mig snabbt om, ser på den vackra brunetten i den vita klänningen och ler stort. 

"If I am. I could never imagine myself like this happy, grandma.", förklarar jag och känner hur hormoner och känslor sprudlar inom mig. Min far och jag har kommit varandra närmare än någonsin och idag har han även fått den stora äran att överlämna mig, hur konstigt de än må låta eller verka så vill jag att min fader ska gå med mig till altaret (som idag är en liten kulle för våran del) och lyckligtvis så har Arin accepterat min förfrågan. Min blick styrs mot spegeln bakom mormor och jag ser mig själv, det är så otroligt längesen jag kände mig så vacker som jag är idag. Idag på mitt och Liams bröllop.

"Eleanor and Rebecca are outside the room, I guess your bridemates want to come and see you. They seemed pretty happy out there.", skrattar damen vid min sida och lägger sin arm runt mina axlar samtidigt som hon med sin lediga hand stryker mig på min kind. "Your mother would have been so proud, exactly like Ashton. My little girl, I'm so happy for you to find someone like Liam, he's very handsome and kind. You absolutely deserve a boy like him.", forstätter hon att babbla på medans hennes tårar rinner ner för hennes rosenröda kinder. Jag ler rört och känner nu att det är min tur att torka hennes saltade tårar så som hon alltid har gjort med mina.

"Thank you, you know I appreciate you more than ever and I will always pretect you and grandpa like my own parents.", säger jag och pussar henne ömt i pannan. Eftersom jag av någon anledning är extra känslig just idag så känner jag hur även mina ögon börjar vattnas men med välmålade ögon så har jag verkligen inte lust med att gråta då jag faktiskt ska befinna mig ute på den vackra ängen om bara en halvtimme. Ja, det är sant. Både jag och Liam ville ha något enkelt men samtidigt något väldigt betydelsefullt, därför valde vi att ha vårat bröllop på en äng i Wolvershampton - staden där vi träffades för första gången. Vi har även valt att hålla cermonin hemlig så varken fotografer eller fans kommer att vara på plats. Det är bara vi och de närmaste släkt & vänner. Jag viftar med händerna framför mitt ansikte så en aning luft sveper förbi och torkar de irriterande vattnet i ögonen, därefter kollar jag in i mormors ögon, nickar på huvudet och ser mot dörren. "You can let them in now."

 

"Oh my god, honey!", tjuter den brunhåriga flickan som kommer rakt emot mig följt av min andra blondin till brudtärna. "You looks so pretty!", hennes ord glädjer mig mer än någonsin och det gör mig ännu lyckligare att se Becca och El i precis lika klänningar och matchande kransar på huvudet. 

"I really love your dress and the whole you, Mel. You are great!", Rebecca ser på mig med tindrande ögon och vad jag visste från året jag känt henne så är hon inte personen som säger saker hon inte menar så även hennes ord gör mig tagen. 

"Thanks girls, I couldn't be more thankful.", konstaterar jag och håller hårt i min bukett rosa rosor som jag har i mina händer. 

"You ready to be Miss Payne in about a few minutes?", frågar Eleanor medans ett fniss far ur hennes gulliga stämma. Jag tittar på mina två vackra vänner jag valt ut till mina brudtärnor, känner hur dendär känslan om att börja gråta igen sprudlar upp inom mig men jag hinner stoppa mig själv genom att öppna munnen.

"I could not be more ready."

 

Efter lite småsnack med tjejerna så knackar det plötsligt på dörren. Jag reser mig hastigt upp och lika så gör dom båda på sidan om mig med. Utan så mycket som ett mummel från min sida så öppnas dörren och fram tittar min pappa fram med världens största leende. 

"Hello there girls, it's time.", säger han och öppnar hela dörren så jag kan se hela hans klädsel. Han följer idealen och är klädd i en svart kavaj precis som de resten av gästerna också ska ha. 

"Once again, you're so pretty!", väser Eleanor bakom mig samtidigt som musik utifrån hörs. Jag går fram till Arin, tar armkrok med honom och följer den långa, rosa mattan som dom snälla bröllopsfixarna ordnat till oss. Hela cermonin är fixad, jag och Liam har bestämt hur allt ska se ut men det är våra familjer som ställt upp att göra det åt oss, snälla som dom är. 

Mina vita klackskor för mig ut ur det lilla huset vi tjejer, plus pappa, är i. Precis när jag kommer ut på bron som är pyntade med små gulliga rosor som vi olyckligtvis måste kliva på, så möter jag direkt min blivande mans blick - trots det långa avståndet mellan oss. Bredvid Liam står John, lika stilig som vanligt, och bredvid honom står hela One Direction-grabbarna. Jag fnyser till åt tanken att Liam varit så godhjärtad att han faktiskt inte kunnat välja mellan vilken av sina fyra bandmedlemmar som skulle vara hans bestman, därför fick de alla helt enkelt bli 'bestmen' och lika bra är ju det då vi inte vill ha våran speciella dag som alla andra, denna ska vara unik.

I takt till musiken som inte är en orgel utan en gitarr istället, mascherar jag och min far armkrok genom folkmassan som endast är människor som står oss nära. Jag kollar med glittrande ögon på varenda liten själ jag ser och det enda jag känner inom mig idag är kärlek, fy satan vad lyckligt lottad jag är över att känna så här många och underbara människor. 

Huvudet vrids bakåt och direkt mottager jag leenden från båda mina ljuskädda vänner och stolt kan jag efter det titta framåt igen där jag utan att tänka på det redan står bredvid mannen i mitt liv. Han ser på mig med sina bruna smältande ögon och ser sedan tillbaka på prästen framför oss. John som står en bit bakom Liam vrider huvudet så vi kollar på varandra. Han ger mig en tummen upp och jag kommer direkt att tänka på orden han sade till mig när jag berättat att Liam friat. "You will always be my sister, I will always protect you like one. Whoever you're chosing in your life I want you to know I will always be by your side." och det gör mig så otroligt känslig att veta att han sagt det till mig så många gånger. Det är bara en skillnad mellan mina tidigare 'vänner' som jag haft på sidan av John och killen själv och den skillnaden är att min bästa vän faktiskt bevisat för mig att han även menar det han säger i och med alla gånger han stått upp för mig, jag var så himla tacksam över att ha en John Ora i mitt liv.

Jag sneglar mot våran lilla publik och ser hur mormor, morfar, och familjen Payne sitter på första raden och tittar med glänsande ögon på mig och Liam som står hand i hand framför prästen. Arin har gått och satt sig bredvid Joline och mina fyra syskon som sitter på första raden på andra sidan om gågången. Att våra familjer är så nära varandra är bara en fördel och jag kan ju bara tala om hur mycket roligt vi har haft tillsammans allihopa de senaste året. 

 

"I do!" orden lämnar mina läppar ivrigt och förväntansfullt efter att otåligt lyssnat på prästens eviga talande om gud och löften. Men ögonblicket när Liam sätter på ringen på mitt finger är oslagbart, den silvriga diamantjuvelen på smycket Liam pryder på fingret är så vacker att jag knappt kan sluta se på den. Jag kan nu stolt kalla mig själv Melinda Payne, jag smakar på namnet tyst i mitt huvud och inser fort att det är precis så jag vill ha det. Vi hör ihop, jag och Liam. Det är någonting jag förstått sedan dag ett och jag är så otroligt glad över att jag och Christian gjorde slut veckan innan annars så hade jag och min nuvarande man aldrig kanske stått här idag.

"You are now Mr and Mrs Payne, congratulations. Now it's time to kiss your gorgeous wife.", Frans som prästen heter ser manande på Liam som utan tvekan sätter två av sina fingrar under min haka, ler sådär charmigt bara han kan göra innan han ömt och passionerat pressar sina läppar mot mina. Applåder från våra åskådare hörs samtidigt som jag ser in i min mans ögon. 

"You are so beautiful, Mrs Payne.", viskar Liam och tar tag i mina händer i sina. 

"Far away from you, Payno.", konstaterar jag, forstätter att ha mina mungipor ända upp i öronen och ser därefter ut på våra familjer och vänner. Gitarrkillen som inte är någon annan än Luke Hemmings sätter igång att spela igen och minuten senare kastar jag ut mina blommor som då ingen mindre än min gosiga lillasyster Felicia får tag i. Jag skrattar till åt händelsen och hoppas med hela mitt hjärta att hon en dag också ska hitta den rätta - än så länge ska hon stanna som singel, hon är ju trots allt bara fem år. 

 

Vinden blåser lagomt kallt på oss ute på gräsfältet vi befinner oss på men alla dansande själar är lika glad för det. Att bröllopet uppskattas från folket omkring oss är ett faktum då jag inte kan se ens en enda sur min. Världens bästa Perrie har även gjort mig en blomkrans som numera också sitter på mitt huvud, precis som på hennes egna, Eleanor och Rebeccas.

"Congratz, sweetie. I hope Liam will take care of you like you deserve, otherwise he will deal with me.", Louis kramar om mig i en vänskaplig kram medans han sneglar på min make bredvid mig. Jag förstår självklart att han skojar så jag kan inte låta bli att falla med in i skrattet. Liam skakar bara på huvudet och kramar sedan även han om sin galna vän. 

"You are crazy, man.", säger han allvarligt och lägger sedan en arm om mig. Vi ser på varandra en lång stund innan han kollar ut mot folkmassan runt omkring oss, strax efter så öppnar han munnen. "Do you mind if we go away from all these people for a minute?"

"Absolutely not.", bekräftar jag och tittar mig omkring, ett ensamt ställe lite längre bort är ett perfekt ställe för oss som vill prata ostört. 

 

Vi kommer bort till den lilla gräsplätten där vi omringas av höga grässtrån och jord eftersom vi faktiskt valt att vara på en åker, men jag klagar verkligen inte eftersom jag faktiskt börjat uppskattat lantlivet och livet på landet mer och mer, det är en harmoniskt känsla på något sätt. 

Han lägger sina armar omkring min midja och kysser mig oväntat, hungrigt men ändå kärleksfullt. 

"I love you so freaking much, love. I have never felt like this before Melinda.", han flinar flirtigt och kisar halvt med ögonen. "Can't wait for getting away from here and have our weddingnight for only ourselves later.", jag skrattar åt hans sistnämda kommentar och kan inte låta bli att hålla med. Trots att allting har gått så fort mellan oss så kan jag inte säga att jag tycker att man ska vänta på bättre tider. Liam gör mig lyckligare än någonsin och förstår mig lika bra som John, därför fanns det aldrig på kartan att säga nej till hans frieri. Jag är nu Fru Payne och jag har aldrig i mitt liv varit lyckligare. 

"I agree with you, baby. With both of your sentences.", skrattar jag och lägger mina händer om hans nacke och kysser honom hängivet, igen. Jag får aldrig nog av hans kyssar, hans närhet - hela han. 

 

~~~~~ 

Info om framtiden kommer. ♥

 

Det var verkligen inte varje dag man vaknade upp med ett så stort leende som denna morgon. Gårdagen hade blivit så perfekt att jag nästan ångrade att jag inte tackade ja till dendär fashionshowen i alla fall. Fast och andra sidan, tänkte jag på anledningen till varför jag tackat nej så gjorde det inte så mycket ändå. Jag tröck på den runda knappen på min telefon, skärmen lystes upp och siffrorna visade 9:14am. Om det stämde som Liam sagt till mig igårkväll innan jag somnade så skulle han anlända med flyget i London om en minut. En varm känsla spred sig i min kropp bara jag tänkte på att min pojkvän var påväg till mig idag och ärligt talat så älskade jag det, jag älskade hur han kämpade för att få detta fungera och sättet han alltid fick mig att le på. Hela han var så oslagbar. Jag hade jobbat extra mycket de senaste veckorna för att just kunna tänka på annat än att min karl var på andra sidan jordklotet och det hade faktiskt fungerat skapligt. Dessutom hade jag haft John och Rebecca att umgåts med vissa dagar så ensam hade jag inte varit direkt. Även hade jag, Eleanor och Perrie också träffats en dag, enligt mig var det extra kul denna gång då jag aldrig klickat så bra med någon av de hundratals tjejerna på min skola som med med Perrie och El, de var även min första gång som jag träffat Zayns fru i verkliga livet. Jag hade ju hört grabbarna pratat så gott om henne så det var väldigt trevligt att äntligen få träffa den glada blondinen. I mina tankar så hoppades jag faktiskt på att grabbarna även pratade lika gott om mig som med Louis och Zayns tjejer när jag inte var i närheten. 

"Both of us were asleep when you arrived home last night, did you have a great day with daddy?", frågade morfar, tittade på mormor och slog sig ner bredvid mig i hängsoffan som hängde i taket på den stora altanen. Mormor som satt i fotöljen mot väggen på andra sidan såg oss i ögonen och verkade nyfiken på vad jag skulle svara. Tankarna ifrån gårdagen memorerades direkt i hjärnan och av ren glädje så kände jag hur mina mungipor drogs uppåt. 

"It was a really good day actually. It may sounds stupid but I do like them all in the family.", sade jag men drog mig tillbaka lite när jag faktiskt insåg att jag helst inte ville prata om min fars nya familj när 'min gamla' inte längre fanns vid liv. Det tindrade i båda mina morföräldrars ögon och med det kunde jag syna en djup tillfredsställelse från deras sida. 

"Why would that be stupid? they are your family too.", konstaterade mormor medan hon torkade bort krokodiltårarna under hennes ögon. "He's your father, of course you will like them all. I know your mom would have been proud if she was alive even though she didn't wanted you to know about Arin.", hennes påstående gjorde mig faktiskt lite nedstämd. Marika var min mamma som jag älskade mest, hon var min drottning - damen jag alltid sett upp till. Ashton som jag alltid trott varit min fader, fick jag reda på bara för någon månad sedan varit min plastpappa i alla dessa år, dock ändrade det ingenting om vad jag tyckte om mina föräldrar. Jag skulle alltid se Ash som en slags fadersgestalt samtidigt som jag även skulle våga släppa in min biologiska far in i livet. Det var ingen idé att älta något som hänt och att mamma hållit en sån stor hemlighet var antagligen för mitt eget bästa, allt var förlåtet på min sida i varje fall och jag var varken arg på Arin eller min mamma för tillfället. Dessutom skulle det bara kännas dumt av mig att bli arg på min mor när hon inte längre ens kunde argumentera emot mig.

"We will always love you anyway, you are our little princess who we love more than anything in this entire world.", morfar pussade mig på pannan och i detta ögonblick så kände jag mig otroligt älskad och med åren som gått hade jag verkligen lärt mig att acceptera vad och vilka som fanns i mitt liv och när jag såg tillbaka på tiden som varit som jobbigast i mitt liv så insåg jag snabbt vilken utvecklig jag gjort och hur stark jag blivit idag. Visst hade det tagit tid men den tiden var det värt, idag var jag full av lycka som bara attan.

Jag såg på den körande Paddy och log. Tänk att genom One Direction så hade jag inte bara skaffat mig fyra bröder utan även en ny äkta vän. Min bästa turnévakt och rumskamrat var Paddy helt klart, han var dubbelt så äldre än mig och kunde ge mig goda tips och råd om så behövdes, det var nog det jag uppskattade så mycket med honom - alltid lika snäll. 

"I'm really happy you finally got over Sophia. I do like Mel, she seems to be the one for you Li.", konstaterade mannen i sätet bredvid mig. Smeknamnet 'Li' var egentligen inget jag gillade varken när Paddy eller någon av killarna sade det, men jag kände inte riktigt för att konfrontera honom just nu.

"Well, I know I loves her and it surely feels great at the moment.", berättade jag och lutade huvudet mot min knutna näve som hade stöd av armen. Jag blundade hastigt, suckade lyckligt och bara njöt av vetskapen om att jag snart skulle få se min prinsessa.

Melindas mormor hade givit mig en välkomnande kram när jag passerade benen över tröskeln, lite besviken på att de inte varit den jag trott skulle vara i mina armar, men ändå inte sur. Jag var ju glad över att jag klickat så bra med Mr & Mrs. Hennings. Med en stor resväska i min hand så tog jag kliven upp för trappan då Erica viskat i mitt öra att hon jag kommit för skulle vara på sitt rum. Med ganska högljudda kliv trampade jag upp för trappan och direkt in i tjejens rum där hon harmoniskt låg med sina hörlurar på huvudet.

"Liam! I didn't hear you coming!", utbrast hon glatt och slängde sig upp ur sängen. Jag skrattade, släppte väskan i min hand och rusade fram till den brunhåriga flickan som såg allt annat än ledsen ut. Att hon dessutom klätt sig i sin mysiga outfit som bestod av mjukisbyxor och min ena huvtröja gjorde mig bara ännu sugnare på att bara få somna vid hennes sida inatt.

"No shit, honey. Not with that thing on your ears", skrattade jag, nickade mot hörlurarna hon lämnat på sängen och skakade lite på huvudet. "I have missed you so much!", yttrade jag sedan och innan jag ens fått ett svar så pressade jag mina läppar mot hennes, mjukt och passionerat. Det verkade även som att hon var beredd på det då hon besvarade kyssen fort. Med ett leende från bådas sida föll vi snabbt ner i sängen men slutade aldrig med våra kyssar eller omfamningar.

"I have miss everything who has been involved by you, this isn't any exception", hennes ögon tindrade i det ganska mörka rummet då det ända dom lös var hennes skrivbordslampa en bit ifrån oss. "You have no idea how much I love you, Liam Payne", fortsatte hon medans hennes fingrar pillrade i mitt hår och i min nacke så jag nästan rös.

"And no words in this world can ever explain my love to you, Melinda Hennings", mumlade jag mot hennes mun och pussade den därefter tiotals gånger på raken. Därefter lade jag mig på sidan om henne istället för ovanpå men våra händer korsades genast samman och hon låg villigt på mitt bröst samtidigt som vi i tystnad låg och lyssnade på varandras andetag och hjärtslag.

"I know it's stupid and I shouldn't care, I just can't stop thinking about what all the fans are saying about us. We have been talking about this plenty of times before but I'm not sure if I'm that popular that I wish I would be. What have I ever done to them?", hennes ynkliga röst gjorde mig ledsen inuti och jag ville verkligen inte att hon skulle drabbas så mycket av fansen som hon dagligen gjorde. 

"I don't care what they are saying, I'm in love with you and the real fans will accept that as I told you before.", bekräftade jag och kollade henne djupt in i ögonen så hon skulle förstå att hon var den enda jag såg. Utan ett ord så förflyttade hon huvudet närmare mitt och ingenting behövdes sägas när våra läppar hungrigt åt upp varandra igen och jag kunde inte låta bli att glädjas åt livet just nu, allt var perfekt. 

--------------

-------------- 

SISTA KAPITLET PÅ WE BELONG TOGETHER! Epilogen kommer någon gång nästa vecka, håll utkik! 

Puss ❤️

---

"I have to say that now in hindsight I'm glad you found me. I've been thinking alot and I am deeply sorry over my bad behavior when you were in Wolverhampton, even though we've been talking about this I want you to know that I'm going to take back all the time I have missed when you were growing up, the bad dad I have been these last nineteen years I'm not going to be now", förklarade han och lade en arm om mig när vi tillsammans kollade ut på en stor del av London på den lilla bänken vi satt på. 

"You didn't even know I was exist, I don't blame you.", sade jag och lutade mitt huvud mot hans vältränade axlar. Vi blev tysta ett litet tag innan min mage sedan kurrade till, Arin skrockade dovt och kollade med huvudet ner mot mig. 

"You hungry?", jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka dedär då min mage tydligt redan talat för sig själv, men jag nickade på huvudet till svar och blickade sedan ut mot husen på andra sidan kullen. "The view is totally beautiful over here, nothing has changes.", beundrade han och lät väldigt känslig. Hela jag stelnade till, nästan slet mig ur hans grepp och kollade storögt på honom.

"Did mom show you this place too?", frågade jag hoppfullt. För det var det mamma alltid gjorde, det var hon som alltid tog mig upp hit och sedan blev det mitt och Johns ställe tillslut. Min mor berättade dock aldrig något om detta ställe mer än att det var en underbar utsikt, men nu hade jag ju nästan svaret i mina händer. 

"To be fair, it was me who showed this spot to her.", flinade han och ryckte på axlarna. "We had a few times when we actually had kind of fun together, I really loved your mother. She was my first love, but when she told me she was pregnant I couldn't handle it and when I left I took for granted she did an abortion, but clearly not and today I'm happy for that. I was an insecure little fagit", han såg på mig med tårar i ögonen och jag hade aldrig trott att han skulle vara så känslig av sig, men jag var riktigt glad över att han gjorde det ändå. 

"I have always thought my mom always left me without something, now I know this was meant to be. Deeply inside she wanted me to know you, I can feel it inside.", berättade jag för min fader framför mig som nu log lyckligt precis som jag själv. 

"You are a clever girl, exactly like your mother.", yttrade han och pussade mig på pannan innan han sedan gnuggade mig lite med knogen i hårbotten, så som John alltid brukade göra. Man kunde säga vad som helst om denna man, men att ta hand om sina barn kunde han verkligen. 

 

"But that's great, sweetie. For how long have you been working there?" frågade Joline medan vi satt och väntade på våran mat. Grabbarna pratade om sport vid sidan om mig medan jag, Felicia och Joline pratade om saker som intresserade oss. Det hade inte gått många minuter förrän jag insett att även min pappas fru och jag hade mycket gemensamt, jag gillade henne riktigt mycket faktiskt. Hon var fräsch, väldigt utåtriktad och allmänt schysst samtidigt som hon tog sin mammaroll bra - jag var glad över att Arin hittat en sådan bra tjej som Joline medan min mamma gifte sig med Ashton som jag fortfarande såg som min pappa.

"About one and a half year I guess. It's a really nice place to work on.", log jag och drack en sipp av min Cola. Jag skulle just fortsätta min mening då den äldsta utav bröderna, Eric, drog till med världens tjut och slog ihop sina händer.

"Finally food!", jag såg bort mot hållet han tittade åt och precis som han yttrat så var maten alldeles vid oss och jag sneglade mot Arin som redan kollade på mig med ett leende. Jag vände huvudet helt mot honom, bredde mina läppar och ryckte på axlarna. Nu var jag lycklig.

---

Jag måste säga att detta är något av dom sista inläggen här på bloggen. Jag tänker skriva klart denna novell, ge den ett slut och sedan så får vi se vad som händer. Tyvärr så finns ingen insperation kvar, jag hade allt under kontroll till denna novell med handling och allting - nu känns allt så jävla dåligt bara. Så fruktansvärt värdelöst allting. Därför avslutar jag denna novell om bara något kapitel och det kommer förmodligen inte heller bli så jättebra. Men, men. Nu vet ni! Mer information kommer att komma senare om det blir någon fortsättning på denna novellblogg eller om jag kommar stänga ner den helt. 

 

---

---