→ Melindas Perspektiv ← 

Efter att Liam åkt iväg tidigt imorse så kunde jag konstigt nog faktiskt somna om efter det. Även om det var jobbigt att säga hejdå så var det ändå med en säkerhet jag kunde stänga mina ögon sedan och låta John Blund komma tillbaka igen eftersom Liam skulle ju trots allt bara göra det han älskade mest tillsammans med sina fyra bästa vänner. Dessutom så skulle jag idag också gå och våldgästa John när jag vaknade igen eftersom det var ju även ett tag sen jag hörde något från honom. Jag var även ledig idag innan jag sedan skulle börja mina sjutimmars-pass imorgon igen. 

 

Som det såg ut genom fönstret så var det uppehåll på himlen, vilket fick bidra med att jag drog på mig min svarta klänning som jag näst intill bodde i förra sommaren. Man märkte dock nu hur hösten sakta men säkert närmade sig och hur de fina höstlöven ändrade färg. Trots att det kan vara ruggigt och äckligt ibland så gillade jag hösten väldigt mycket. Jag drog över en jeansjacka över, tog mina nycklar och fortsatte ut till bilen, nu var det bara att hoppas att min bästa vän var hemma. 

Efter två ringsignaler på dörrklockan så hördes äntligen fotsteg på andra sidan. Jag pustade ut och fattade då att i alla fall någon var där inne, jag kunde dessvärre avgöra att det inte var Johns fotsteg. Dörren öppnades och en blondhårig tjej som endast stod i pyjamas kollade på mig med vänliga ögon.

"Oh, hey Melinda.", log Rebecca och förflyttade sig åt sidan. "Come in!", hon viftade med handen i en gest att jag skulle gå inåt men ändå stannade jag kvar på stället där jag stod. 

"If I came in a bad time I will be back later!", konstaterade jag och blickade fram och tillbaka på hennes enformiga klädsel och nyvakna frisyr. Jag ångrade nästan nu att jag faktiskt tryckt på ringklockan en gång till när ingen öppnade. 

"Of course not, we both know you're always welcome in here.", sade hon och nickade inåt. Denna gång gjorde jag som hon sade och sparkade av mig mina vans som jag bara slitit på mig. "John isn't home though, he's working to 5pm tonight.", åh juste! hur hade jag kunnat glömma att John faktiskt bytt jobb igen då jag fullkomligt skitit i att hört av mig? jag slog mig själv dramatiskt i pannan och drog till med en rejäl suck. Guldlock framför mig såg hur frustrerad jag blev och fortsatte då snabbt "John said you always used to come and visit him before he's going to his first new job but don't worry, he will be fine.", hennes tonläge som lät otroligt säker fick mig nästan för ett ögonblick att glömma att det inte var något, fast det var det ju. John och jag hade våra traditioner och smågrejer som vi alltid gjorde för varandra. Som ett exempel var detta med första dagarna på nya jobb en självklarhet att vi skulle finnas för varandra timmen innan man anlände på sitt nya arbete, men självklart hade jag fullkomligt glömt bort att han ens fått ett nytt jobb nu så hur kunde jag någonsin förlåta mig själv för detta? det kunde ha gått flera veckor utan att pratat med varandra, men när vi sedan såg i kalendern att något speciellt skulle hända så stod vi där på morgonen, utanför varandras dörrar och bara väntade på varandra. Det var tradition. Eftersom John alltid varit duktig i skolan så hade han också chansen till världens jobb. Många arbetsgivare ville ha honom och det var ju därför han bytte jobb så ofta han. Det var ju också anledningen till att han inte direkt hade det dåligt ställt för sig heller och därav förklarade det den stora lägenheten han ägde. Jag hade ju faktiskt till och med mitt egna rum här om det skulle krisa till sig hemma hos mormor och morfar. 

"Yeah, I hope he will forgive me.", muttrade jag och drog en slinga bakom örat. Becca gjorde lika och log självsäkert. 

"I am sure he will.", hon vände på klackarna och fortsatte sina steg mot köket, jag följde som en svans efter henne och slog mig precis som hemma ner på en av köksstolarna. Stolt kunde jag faktiskt säga att även om John hade ett måttligt bra sinne för inredning så var det jag som fick stå för designen och vad som stog vart inne i lägenheten. Jag hade i princip inrett hela lägenheten för mig själv utan att knappt pratat med min bästa vän om det, han verkade ändå inte ha något emot det utan verkade tråkigt nog inte bry sig alls. Hade han bjudit hem fler tjejer till hemmet så hade dom absolut förvånats över allt snyggt som befann sig i alla fyra rummen. "I was making a smoothie to myself, it's enough to you aswell, you want some?", frågade hon vänligt och började hälla upp den lilarosa krämen i ett glas. Eftersom jag inte ätit annat än frukost med mormor imorse så sade jag ju inte nej till något smarrigt som en smootie. "It's with rasberries, blueberries and youghurt", berättade hon medan hon ställde ner det ena glaset till mig och satte sig sedan på andra sidan bordet. 

"Sounds lovely.", jag tog sugröret av metall och sög genast i mig en klunk av den väldigt utsökta drinken som min nästan 'svägerska' gjort till mig. Det var skönt att ha en vän som Rebecca. Vi var inte så jättenära varandra men ändå uppskattade jag det hon gjorde för mig och hur hon insett hur viktig hennes pojkvän var för mig, hur mycket vi två betydde för varandra, skulle jag väl kunna säga. Bara det att hon accepterade våran vänskap gjorde mycket. 

"The clock is almost 1pm, you want to do something? like go out shopping or something?", vi såg på varandra med ett leende och nickade på huvudet. Jag skulle inte kalla mig själv en 'shopaholic' men jag hade aldrig något emot att gå i affärer. Särskillt inte med någon som hade intresse för det som när jag och Eleanor gjorde London för några dagar sedan. 

"Let's drink this up and later make the city!", fnissade jag och tog ännu ett sug ur röret. Tjejen mitt emot mig skrattade med sin klingande stämma och följde mitt exempel. 

 

TIll min lättnad så var inte Rebecca ett utseendefreak och tog en timme på sig till att bara fixa håret utan hon var ganska mänsklig av sig och hade naturliga lockar, vilket gjorde att hon inte alls lade någon tid på håret och drog några drag med mascaraborsten på ögonfransarna bara, sedan var hon klar. Det var också en av anledningarna till att John klickat så bra med henne trodde jag. Visst har han älskat blonda bimbos med stora bröst - som ett one night stand, men när det kom till kritan så hade han alltid föredragit konstititiva tjejer med fötterna på jorden och som passade in i hans vardag, vilket hittills denna tjej var och gjorde. Det var ju till och med så att jag tyckte om henne och då var det riktigt bra. 

Vädret var inte på topp och även om den endast var kring två på dagen så hade himlen mörknat och regnskurar här och där kunde tillkomma. Jag och Rebecca pratade om allt möjligt och det fanns nog inte en endaste liten stund som en tystnad lade sig över oss. Vi lärde känna varandra ännu bättre och med tiden så insåg vi båda hur mycket gemenamt vi egentligen hade. Även hon var utstött som liten, något man absolut inte kunde tro om man tittade på henne idag. Hon var vacker, självsäker och allmänt snäll. Hur kunde man inte vilja vara vän med en sådan människa? egentligen var jag väl inte mobbad som liten heller, jag hade ju John som var populär och jag umgicks ju ofta med han och hans vänner (vilket jag gjorde än idag) men ändå, det var aldrig samma sak som att ha några 'egna' kompisar, sånna man kunde leka med på rasten eller dela sina tjejhemligheter med. 

"Aw, look at that couple over there!", vi satt inne på Subway med en varsin macka i handen när Becca plötsligt fick syn på ett par vid bordet längre bort som hon diskret nickade mot. Jag skyndade mig att titta bak för att se vad hon sett och tappade direkt hakan, när jag fick se vilka som satt och höll om varandra så blev jag så ledsen och förvånad samtidigt att jag tappade mackan ner i bordet..

---

Ojdå, vem kan det varit dom såg?? Gillar ni när jag delar upp det att man får läsa om Liams perspektiv lite och Melindas lite eller hur vill ni gärna läsa?? Kom igen nu, tjejer! Jag skriver för er så kom gärna med lite kommentarer, åsikter och mer förslag!! 

 

Senare del än väntat men jag skulle skriva sista meningen och datorn krashade så det var bara att starta om äckeljäveln och skriva om hela skiten, kul!!! (eller inte..) Hoppas ni haft en bra vecka så hörs vi när vi hörs! 

  → Liams Perspektiv ←

Vi åt upp våra varma mackor som Melinda gjort åt oss på minigrillen medan vi under tystnad satt i min vardagsrumssoffa, hon hade tänt ljus jag inte ens visste att jag hade som även gjorde stämningen väldigt mycket mysigare, allt var perfekt för tillfället. Jag såg på den lockhåriga tjejen som satt bredvid mig med sin tekopp i händerna, vi behövde bara se på varandra för att då genast brista upp i ett fånigt leende. Ett sådant som även gav med sig en sprudlande känsla i magen som bara kunde betyda en sak, kärlek. Jag var så himla lycklig med Mel och det skrämde mig lite att känslor mellan oss kunde ha bildats så tidigt som det faktiskt gjort.

"Now then? what are we supposed to do?", frågade hon mig medan ett större leende spred sig på hennes läppar. Jag kollade ut och förslaget om att gå ut på en promenad blev uteslutet i min hjärna. Istället såg jag ner på mitt Xbox som stått där i hörnet helt oberört alltför länge nu. 

"What about play some FIFA?", utan att vänta på hennes svar så ställde jag mig upp, gick fram till TVn och grabbade åt mig de två dosorna som fanns på sidan av den för att sedan kasta den ena till tjejen jag gillade mest.

"Oh no, Liam I'm really horrible at that game!", utbrast hon i skam och förtvivlan. Jag fnös till, skakade på huvudet och skyndade mig bort till soffan igen så fort jag startat igång spelet. 

"It doesn't matter, honey. I love you anyway.", jag blinkade flirtigt med ena ögat och fick en reaktion som jag var väntad. Hon slog till mig retsamt på armen innan hon sedan greppade taget om den vita kontrollen, vi bestämde lag och det var bara frågan om minuter innan spelet var igång. Som väntat så var inte Melinda den bästa på spelet men det glädje mig att hon verkligen försökte, att hon till och med verkade uppskatta det. Vi hade så roligt tillsammans oavsett vad vi gjorde och jag bara älskade sättet hon bjöd på sig själv. Jag skrattade så mycket åt hennes sätt att spela och hon var verkligen en typisk tjej när det gällde det spelet, tillslut kunde jag bara inte hålla orden inne. "Yeah babe, you were totally right about that you actually sucks on this.", hon brast genast ut i asgarv och kollade upp på mig. Jag lade en arm om hennes arm och pussade henne ömt på näsan innan jag sedan fortsatte ner till munnen. 

"I told you so.", mumlade hon medan våra läppar möttes och det dröjde inte länge förrän jag kände våra tungor brottas och små fyrverkerier smällas ovanför våra huvuden.

"Come on, sit here instead.", sade jag och klappade på mina lår. Precis som hon blivit tillsagt så satte hon sig på mina ben och lutade sig mot min axel samtidigt som vi fortsatte att spela. Det var nästan lite läskigt hur förtjust jag var i denna brud. 

 

"Yes Liam. Fine you won, but what did you expecting?", flinade Melinda efter att ha insett slutresultatet på 7-1 till mig. Jag skrattade lyckligt och lade mina armar om henne i en ganska impulsiv omfamning efter att ha retat henne i princip hela spelgången. 

"You were better than I thought actually.", sade jag ärligt och kollade in i hennes bruna ögon. Det var sant, jag hade faktiskt trott att hon varit sämre men och andra sidan så var ju inte jag heller något speciellt pro, inte om man jämförde med Louis eller Niall. 

"Thanks, babe. Now it feels better.", i ett försök till att bli sur så satte hon sina armar i kors och rynkade sin panna extra mycket, ansträgningen höll dock inte länge då hon sedan brast ut i ett vackert leende. "I'm pretty tired so let's go to bed, shall we?", frågade hon därefter och reste på sig. Jag nickade åt hennes förslag och följde hennes steg in mot toaletten för att där göra oss redo för läggdax, klockan var ju i alla fall närmare tolvslaget.

Precis som tidigare dagar i veckan så hade vi våran egna konsert med våra tandborstar som mikrofon, vi sjöng alla möjliga låtar och hade allmänt kul tillsammans, även en sån liten vardagsgrej som att borsta tänderna kunde göra så mycket, det var våran grej nu. Även om Melinda inte hade den stadigaste rösten precis så fanns det ingen tvekan om att hon fortfarande bjöd på sig själv och än en gång, jag älskade det. 

"..and I really don't care.", avslutade hon låten med Demi Lovato och spottade därefter ut skummet efter tandkrämen i handfaten. Vi inbillade oss att tusentals människor jublade åt oss för att vi därefter kunde buga och tacka för en underbar konsert. Absolut att om någon skulle se oss hur vi höll på så skulle vi klassas som töntiga, men so what? jag brydde mig inte för vi båda mådde bra och det var det som räknades. Jag gjorde lika och sedan tog vi fotstegen in mot rummet bredvid, sovrummet.

Vi låg länge och bara tittade in i varandras ögon innan någon ens sade något. Sedan kom jag direkt att tänka på hennes ansiktsuttryck när jag låtit henne släppt in dedär första målet på fotbollen att jag inte kunde hålla skrattet inne. Hela hon blev till ett frågetecken innan jag förklarade för henne varför jag skrattade. Hon hade hoppat upp i soffan och kramat om mig det hårdaste hon kunde, det syntes i hennes ögon hur mycket hon glattes åt målet. 

"Don't laugh at me like that, Liam.", varnade hon och visade fram pekfingret som mer eller mindre sade att om jag inte var tyst så skulle något annat hända. Jag lugnade ner mig en aning innan jag kunde andas normalt igen. 

"Otherwise what?", utmanande tittade jag på min tjej och höjde ögonbrynen fram och tillbaka. Hon såg ut att tänka till ett tag innan hon sedan ställde sig upp där hon även fick med sig två kuddar upp. Nu stod hon där, med en av sina vita skjortor och bara glodde på mig med ett busigt flin. 

"Otherwise I promise you to lose an other game.", med det så var kriget igång. Utan att ens lyssnat klart på de sista orden hon sagt så tog jag mina två egna kuddar och slog rakt emot henne. Hon träffade mig ett fåtal gånger men som vanligt var jag mycket starkare än henne och hade därför lättare att slippa slagen mot mitt ansikte genom att grabba tag i den vita kudden innan den kommit emot mig. Tjut och fnisser hördes från Melindas sida och efter minst tio minuter av kittling, kuddkastning och kyssar så lade vi oss med en duns tillbaka ner i sängen igen medan våra andetag säkert hördes ända ut till köket. 

När vi båda hämtat andan efter ett tag så förflyttade jag mig över Melinda, men med armarna på varsin sida om henne så jag inte lade någon vikt alls på henne. Vi kollade in i varandras ögon ett tag innan jag sedan hungrigt pressade mina läppar mot hennes. Genast kom vi in i rätta stämningen och hon drog snabbt av sin tröja så hon inte alls hade något på överkroppen längre. Jag kysste henne längs halsen för att sedan fortsätta ner mot magen. Försiktigt kollade jag upp och såg hur hon njöt, jag flinade stolt och fortsatte längre ner. Eftersom Melinda inte sade emot så tog jag för givet att hon gillade det. Vi hade faktiskt tagit det lugnt med själva 'sex'-grejen och hade stannat vid hångel och beröringar, men magkänslan för ikväll sade mig att jag nu skulle få komma Melinda lite närmare än tidigare..

---

Ojoj, det blev en riktig kärleksdel nu om endast Liam och Melinda! Hiss/diss? 

Jag hatar att skriva om när killarna är ute på deras turnéer men samtidigt så är ju det en stor del av deras liv så i varje novell kan dom ju faktiskt inte ha semester hela tiden, därför tänker jag trotsa mina egna tankar och skriva om livet på turnen nu också. Ååh, är så otaggad!

 

Vad tror ni kommer att hända när Liam är ute på turnén? Kan lova att Pappa Arin, John och hennes expojkvän kommer att infinna sig i novellen framöver, hur mycket de kommer att medverka är dock en fråga :)

 

 

Allt var så otroligt overkligt bra just nu. Det hade gått två veckor från att ha kommit ut ur källaren och jag var redan på fötter ordentligt igen. Efter att alla i min omgivning insett hur mager jag faktiskt var efter bara två dagar utan mat så lämnade mormor, morfar och speciellt Liam inte mig utan att inte ha ätit något innan. Visst kändes det ganska onödigt och överdrivet men det var ju också ett bevis på att de brydde sig om mig. Arin, eller skulle jag säga 'pappa', och jag hade ett stelt samtal som inte varade längre än en halvtimme kvällen han och Liam hittat mig. Nog att det var ett ganska värdelöst samtal så var det betydelsefullt för mig då det var just dedär kassa samtalet som förde oss samman igen. Han åkte dock tillbaka hem till Wolverhampton dagen efter igen men han kom förbi för att krama mig hejdå vilket uppskattades från min sida. Sedan efter den dagen hade vi hållit kontakten på telefonen dagligen och jag kände riktigt att vi började bilda upp en gemenskap, en så kallad 'far och dotter gemenskap'. Det var nytt för både mig och han att kalla oss för 'pappa' och 'dotter' eftersom ingen av oss hade vetat av varandra förrän nu, men nog var det också en rolig upplevelse. Även om jag fortfarande inte kunde släppa att Arin och min mamma höll på med en massa skit i sin ungdom så försökte jag så gått det gick att undvika ämnet, även om vi faktiskt pratat om det över telefonen för bara någon dag sedan. Det var kul att prata 'minnen' med pappa jag inte ens varit med om, men det lilla jag hört så verkade det som att dom haft det bra tillsammans dom gånger de inte var påverkade. Även Lindsey verkade ha gett upp då hon varken kontaktat mig, Liam eller någon annan av bandmedlemmarna hittills och det gjorde mig lite lugn. Jag hade dock inte tvekat att gått fram till henne om jag såg henne på stan då jag faktiskt inte var ett dugg rädd för henne.

 

Idag var första dagen på dessa veckor som jag var ledig en hel dag från mitt jobb på Starbucks och självklart tillbringades den med min Liam. Hurvida vi var tillsammans än eller inte kunde jag inte riktigt avgöra, men som vi höll på så antog jag väl det. Vi hade inte precis pratat om just det än, men framtidsplaner hade däremot varit i våra tankar. Killarna i One Direction skulle om bara några dagar åka på sin Europaturné och för mig så var det blandade känslor inom det. Han skulle vara borta i flera veckor utan att jag skulle kunna ringa honom när jag ville, se honom varje dag eller ens prata med honom varje dag på grund av deras stressiga schema - nog för att Liam sagt att han alltid skulle ringa innan läggdags så tvekade jag på det då jag kunde ha förståelse för att han var trött efter timmar på scenen. Det var nytt för mig hela grejen men det var också såhär jag visste att konsekvenserna var och jag skulle kunna gå genom eld och vatten endast för att få kalla Liam för min. 

"You know where they would be?", frågade jag killen som höll hårt om min hand i sin stora. Jag såg mig omkring på den stora kullen mitt i London där vi bestämt att vi skulle möta Louis och Eleanor för lite shopping, men insåg att bland alla människor som gick förbi oss så skulle det vara omöjligt att se dom om de nu inte kom till platsen vi kommit överens om, men eftersom de klarligen inte var där än så var det självklart att dom fortfarande inte var på plats än. Jag slog mig ner på en vit slags vattenkran som fanns mitt på gågatan, kollade upp på Liam men märkte då redan hur han tittade på mig. Intensivt och kärleksfullt, precis som han alltid gjorde. Kort därefter tog han steget närmare och lade sina starka armar om mig så mitt huvud placerades vid hans bröst, jag skulle ljuga om jag sade att jag inte blev generad för visst blev jag det, speciellt när de flesta mäniskorna runt omkring oss tittade som aldrig förr. Som tur var så befann det sig vakter runt omkring oss som gjorde att vi fick lite mer space när vi gick. 

"I have no idea, sweetie. It's Louis Tomlinson we're talking about and he's such a dick, always late and confused.", skrattade han och skakade lite på huvudet, jag föll med i det och skulle just tillägga en kommentar när en röst bakom oss hördes, vi behövde inte ens se honom för att veta vilken glädjespridare vi hade bakom ryggen om oss.

"Who's a dick and confusing, Liam? Let us know.", med en retsam ton kom Louis med sin flickvän, som jag och andra sidan aldrig träffat, i handen och kollade med ett megaflin på oss båda som bara flackade blickarna mellan paret och varandra. "And Hey, Melinda. I heard what happened but I'm glad you're fine. It has been a while since we met now.", konstaterade han sedan, släppte taget om sin Eleanor och gav mig en tajt mysig kram som jag alltid fick av honom. Jag hälsade vänligt medan jag såg i ögonvrån hur Liam och Louis flickvän hälsade på varandra under samma omständigheter som jag gjorde med hennes pojkvän. 

"We haven't met one another before, right? Let me introduce myself, I'm Eleanor Calder but people call me El", den brunhåriga brunetten med det stora leendet kollade med sina tindrande ögon på mig och räckte ut sin hand. Genast kände jag hur avundsjukan bildades inom mig när jag såg på hennes utseende då hon var strålande vacker och fick direkta vibbar om att hon och jag skulle komma bra överens. 

"My name is Melinda Hennings, it's nice to meet you El!", svarade jag med ett blygt leende och skakade om hennes hand. Vi bytte snart tillbaka plats till den bredvid våra respektive och snabbt lade Liam över armen om mig. 

"So, what will we do first?", frågade Louis som nu tittat bort mot en av affärerna lite längre bort längs gatan. "I really want to go in there!", fortsatte han och pekade mot affären som sålde radiostyrda bilar, flygplan och andra så kallade 'killsaker'. Jag kollade på brunhåriga tjejen mitt emot mig och log smått när jag såg hur hon himlade med sina ögon. Därefter höjde jag blicken upp mot Liam som bara ryckte på axlarna. 

"I can go with you, Lou.", berättade han sedan och höjde ned huvudet så våra ögon möttes. "You and El may go to any shopping center if you want to?", innan jag ens hunnit tänka klart för att kunna insistera att vi alla kunde gå tillsammans så var den andra bruden helt övertygad om motsatsen. Glatt tog hon min arm i sin så vi gick armkrok och tog snabbt orden ur min mun.

"We will, Liam. You better get going now because it doesn't seems like you're going to be alone in there.", och precis som hon konstaterat så var det plötsligt väldigt många människor omkring just den butiken. Jag fnittrade till och det var sällan jag kände mig generad men det var något med den hela situationen som gjorde mig det just nu. Kanske var det att jag faktiskt började få en vän som inte var en kille? något var det i alla fall. 

"You okay with that?", frågade Liam lite oroligt medan han växlade blickarna mellan mig och Calder. Nervös över hur jag skulle bete mig nickade jag bara på huvudet. Det var inte så att jag aldrig varit med tjejer förut, det var mer att jag var rädd för att inte bli omtyckt av Eleanor, jag var helt enkelt orolig över vad som skulle ske härnäst. "Alright then, see you in a bit.", han gav mig en oväntad kyss på munnen innan han sedan tog klivet mot Louis som stod redo att trängas bland folkmassan som plötsligt samlats utanför butiken bara några meter ifrån oss, de mestadels var tjejer så egentligen fanns det ingen tvekan om att det var fans. 

 

Efter bara några minuter ensam med El så insåg jag att nervositeten inom mig var onödig. Denna tjejen Louis hittat var den mest rara och gulligaste person jag någonsin mött. Hon var varken dömande eller dramatisk och precis som mig så var hon som vilken tjej som helst. Vi klickade båda två tillsammans helt enkelt. Det var inte nog med trevligt att få lite ensamtid med Calder, det var också väldigt roligt. Hon var en sådan spontan och sprallig tjej att jag nästan kunde förstå varför killarna kallade henne som en kopia av Louis fast i en kvinnlig version. Vi hade varit inne i massor av affärer innan vi slutligen tog plats på en bänk mitt inne i John Lewis-huset, affärer som Victoria's Secret, Zara och Channel hade både jag och min nya vän kassar av. Det var verkligen skillnad på att shoppa tillsammans med någon än ensam, man fick ju garanterat en roligare stund när man var två. John hade alltid varit den som hängt med någon gång ibland men det var ju endast för att vara schysst, inte för att han hade något intresse för det. Men det var ju det sista man kunde säga om El då man märkte hur hennes sinne för kläder satt i hennes gener vilket kanske både hade sina för och nackdelar, men för mig bara fördelar. 

"How did you and Louis met?", frågade jag efter någon stund av tystnad. Människor for fram och tillbaka, in och ut från olika affärer. Det fick mig att le tafatt när jag insåg att de där precis varit jag och El innan vi suttit oss ned. 

"Through Harry actually. We had some friends in common.", förklarade hon vänligt och plockade upp sin telefon. Jag märkte direkt hur hon puttade fingret upp på skärmen och kameran slogs igång. Linsen riktades mot oss och hon hasade sakta men säkert närmare mig innan hon fortsatte. "Come on, let's take a few photos to my Instagram.", jag fnittrade hastigt, tystnade snabbt och gav med mig ett lyckligt leende medan bilderna togs, en efter en. 

Vi fortsatte därefter att prata om allt möjligt och det förvånade mig att hon ännu inte frågat mig någonting om Liam eller om mitt förflutna, det enda vi nästan pratade om var framtiden och vad jag gjorde nu för tiden. Vilket var skönt. Om frågor om Liam skulle ha ställts så skulle jag ändå inte kunnat svara ordentligt och vad som hänt tidigare i livet ville jag helst inte prata om alls. Jag reagerade på ett tjejgäng längre bort som kom oss närmare, de tittade och smygviskade med stela ansikten. Det var inte vilka blickar som helst utan dom var mörka i ögonen. Flickorna kunde nog inte vara äldre än sexton och det märktes att dom absolut inte var glad av att se mig precis. De fortsatte att kasta elaka blickar men gick bara förbi oss, jag sneglade på själen bredvid mig men hon hade endast fokus på sin telefon, därför svalde jag hårt och låtsades som att jag aldrig sett de där brudarna. Även om jag var van med blickar från höger och vänster så hade jag svårt att tro att det var på grund av vad jag gjort tidigare hade med att göra med detta, nu var det ren avundsjuka av små Directioners och det kunde faktiskt såra mig lite, jag ville ju inte bli hatad på grund av att jag dejtade en man från One Direction. 

"Louis texted, they are outside the mall now.", vi båda reste oss när hon berättat att hennes pojkvän hört av sig. Jag nickade och med tysta steg gick vi mot hissen som skulle ta oss ner till nedersta våningen. Lyckan var väl inte precis som för några minuter sedan för jag hade svårt att släppa dedär tjejerna. Det var inte just dom bitcharna som gjort mig sårad, det var hela situationen. Enda sedan jag setts ute med Liam hade jag fått hat efter mig och i längden blev det riktigt jobbigt, jag förstod inte hur kända personer kunde älska att vara offentliga efter vad dom fått läsa om sig själva som hatare sänt dem.

"Hey babe", utbrast Liam direkt när vi fått syn på varandra. Kepsen satt mitt på hans huvud, den blåa skjortan hängde uppknäppt över hans vita linne och som vanligt var han stilig. Hans armar sträckdes ut och direkt omfamnade vi varandra. Jag kunde se i ögonvrån hur El och Louis också var nära varandra, men jag reagerade på att dom inte verkade pussas och hålla på så mycket offentligt, vilket kanske bara var genomtänkt. Vågade man ens tänka på hur Eleanor hade haft det genom åren med hatet? "How are you doing?", frågade han sedan mot mitt öra. Jag suckade, ryckte på axlarna och stirrade in i hans ögon som jag dessutom drunknade i.

"I guess.", sade jag, mest för att slippa säga rakt på sak men samtidigt inte ljuga. Jag behövde knappt se på Liam för att veta att han blev orolig, alla ben i hans kropp verkade spännas och sättet han höll mig hårdare intill sig bekräftade saken ännu mer. Jag visste vad som skulle komma, han skulle fråga vad som hänt men innan han hunnit öppna munnen så fortsatte jag. "It was just one of those fans again, I know you always tell me to ignore them and I'm used to do that, it's just hard to be hated of people I don't have a clue about while I already am hated. How will it be when you're on the road, how am I supposed to handle the hate then, all alone?", jag kände hur jag mer och mer blev frustrerad i rösten att den nästan befann sig i falsett i slutet av meningen. Paret bredvid oss verkade inte bry sig i vårat samtal innan, det var när de hörde mig prata lite högre som jag antog att dom reagerade. Eleanor var den första av dom som kom fram, hon sade ingenting men jag kände hennes empati i sättet hon såg på mig och bara det bevisade hennes goda hjärta. 

"The true fans would never hurt you on purpose and you should now that it isn't all the girls out there who's mean, it's some nice ones as well. If something ever would happened to you again, promise to call me. Yeah?", han kysste mig ömt i pannan och drog handen fram och tillbaka på min rygg. Han hade rätt, alla fans var inte elaka och det hade jag också lagt märke till på kommentarerna jag fått på min Insta och även Twitter där vissa faktiskt verkade tycka att jag var 'vacker' och att de gillade mig och Liam tillsammans, kommentarer som dem kunde jag nog aldrig få nog av, ärligt talat.

"Thank you, Liam.", viskade jag och pussade honom snabbt på läpparna innan jag sedan tog ett djupt andetag för att därefter kolla på de två andra vi faktiskt var med. Jag kunde höra hur Louis berättade för sin flickvän om hur dom tagit bilder och träffat på fans idag, jag såg i både han och hennes ögon hur det strålade lycka ur deras ögon. Louis var förmodligen lycklig över att träffat några som gillade deras musik och Eleanor för att hon helt enkelt blev glad för hans skull, det var det jag kallade kärlek. När man kunde glädjas åt varandra, det var också något Christian och jag hade svårt med i slutet, vilket också kanske var en av anledningarna till våra bråk som tillkom då och då. 

"Are we going to get some food now, I'm starving.", klagade Liam och kollade storögd på oss alla tre. Jag kunde inget annat än att hålla med honom och vi alla fyra var nog gemensamt besluten om att magen behövde lite påfyllning, därför så blev det inga protesteringar alls och vi alla började gå ut från det väldigt stora köpcentrumet.

---

Skolan är igång igen = vardagen är igång. Jag har nu officiellt börjat i 9an och redan nu har vi fått reda på massor av saker som ska hända, det kommer bli väldigt mycket skola för min del detta år då jag verkligen vill satsa allt. Jag vill verkligen kämpa för bättre betyg och det ska jag göra också. 

 

Vi får se vad som händer i framtiden men jag kan redan nu berätta att uppdateringen inte kommer bli densamma som den varit tidigare, tyvärr mina kära vänner :( !

 

(Får ni tråkigt så kolla in min ny video om 10 saker jag stör mig på: https://www.youtube.com/watch?v=wyoudHYhySM"

 

Det hela gick ovanligt bra, hela situationen med Lindsey. Hon tog oss till sin bil som jag åkt i allt för många gånger, satte gasen i botten och körde iväg. Visst fanns det i mina tankar att hon först lurade bort oss och inte talade sanning men efter ungefär trettio minuter så kom vi fram till ett väldigt öde ställe där husen var gråa och spräckliga medan fönstrerna skiftade mellan hela och sönderslagna. Det såg verkligen kusligt ut och det irriterade mig att Lindsey kunnat lämna stackars försvarslösa Melinda ensam vid en plats som denna. Jag sneglade på Arin när vi båda gick bakom den brunhåriga tjejen framför oss med de klackande skorna, hon började prassla med nycklar i hennes handväska som hon på något vänster fått med sig samtidigt som hon muttrade för sig själv hur ont hon hade i kinden, något jag egentligen kanske borde säga något om - saker som förlåt till ett exempel, men sedan kom jag att tänka på varför slaget kom till och jag ångrade mig varje gång att jag ens tänkt tanken. Hon förtjänade den smällen och egentligen skulle hon behöva några hundra till. 

"Where is she? I hope she isn't in any of these houses.", mannen bredvid mig var skarp i tonen och det märktes att han ville bry sig så mycket som möjligt nu. Han tittade sig omkring och hade lika ansiktsuttryck som mig, inte nog med det så var punkten vi befann oss på illaluktande också, jag förstod inte varför Lindsey varit tvungen att placera Mel här, mitt i ingenstans vid ett ödeställe där till och med jag tyckte var otäckt. 

"Well, kind of..", jag himlade dramatiskt med ögonen, ökade mina fotsteg en aning och kände hur hjärtat i bröstkorgen hoppade ett extra slag när jag tänkte på att jag alldeles snart skulle få hålla om min fina igen, mitt hopp om att hon fortfarande gillade mig fanns där och efter att kommit på Lindseys lilla lek så var det en självklarhet att det var Mel jag ville tillbringa min vardag med och ingen annan. "She's in there.", hon stannade upp och pekade mot en svart trädörr. Jag stirrade mig nästan blind på den innan jag med knackiga tänder tog tag i konversationen. 

"What the hell is she doing in there? take her out, NOW!", skrek jag samtidigt som jag pressade upp henne mot den stenaktiga väggen. Jag visste inte alls vad det tagit åt mig men efter skriket som Lindsey lämnat efter sig och en man bakom mig som tog tag i mig för att dra mig bort från den äckliga flickan jag höll med mina bara tänder så insåg jag att våld inte skulle göra saken bättre, även om det för stunden kändes fantastiskt. 

Plötsligt kunde jag höra dunkanden, skrik och oväsen inifrån. Det kunde omöjligt vara någon annan än hon jag trodde att det var och bara genom att stirra på Lindsey så nickade hon på huvudet. 

"I still can't figure out why you choose her insted of me.", efter det så slängde hon sina nycklar till mig och nickade inåt. "There is a door inside this, open that and I guess she's there.", muttrade hon medan hennes ögon rullade tröttsamt. Jag flyttade blicken till fadern som backade ett steg. 

"Go inside you, I'm waiting here and ensures that Lindsey doesn't go anywhere.", sade han lugnt och kollade en extra gång på själen som numera stod självmant lutad mot väggen samtidigt som hon smekte sin ömma kind med sin handflata, utan någon slags empati alls så tog jag nyckeln, satte in den i nyckelhålet och utan tvekan slet jag upp dörren. Efter att ha gjort likadant på nästa dörr så möttes jag av något jag varken sett eller pratat med på flera dagar. Hon bara stod där, smal som en pinne med blåa ringar kring ögonen och legat i denna sunkiga källare under flera dygn, ändå var hon något av det vackraste jag sett och jag kunde inte låta bli att le när våra ögon möttes. 

"Liam, is it really you?", med en vek röst där tårarna befann sig långt upp i halsen tog hon försiktigt stegen mot mig. Den svaga lampan lyste upp det kalla rummet och det gjorde mig riktigt lycklig över att hon ens klarat den kalla kylan som befann sig där då hon redan såg svag ut som hon var. 

"Yes honey, it's me. You're safe now.", sade jag lugnande samtidigt som jag räckte ut mina armar. Sekunderna efter hade jag henne där hon hörde hemma och utan att ens behöva kolla på henne så kunde jag avgöra att hon grät, att även känna att hon skakade gjorde hela mig rädd och väldigt arg över hur någon ens haft mage till att göra något sjukt som detta. "Let's go out, someone wants to see you. He helped me to find you and even your grandparents and John have been looking after you.", förklarade jag och lyfte upp tjejen i mina armar för att därefter gå ut. Precis som Arin sagt hade han hållt kvar Lindsey på plats och hur Melinda reagerade över att komma ut i friska luften igen var oklart, hon var för tillfället väldigt svårläst och det var förståeligt efter omständigheterna.

Trots det unkiga rummet och den starka doften som befann sig inne där så kunde jag fortfarande sniffa på Mel's vita gulliga kofta och ändå känna doften av henne - lukten jag älskade. 

"Hey Melinda.", sade Arin och tog ett steg närmare. Tjejen i mina armar kollade upp och länge såg hon på mannen som precis hejat. Förmodligen var hon chockad över att han ens var här men efter några sekunder när hon ännu inte öppnat munnen så förstod han att hon inte tänkte svara. "It's good to see you again. I have a lot to tell you.", han backade några steg och kollade bak på Lindsey som bara stod där med armarna i kors med ögonbrynen uppe i pannan.

"And you Lindsey. You are gonna tell your fucking manager to leave me and the boys alone, alright? I know he's like your dad but I don't give a single shit. Seriously, get a life and realize it's Mel I want to be with. We're even going to tell the police about what the hell you've been coming up to.", jag hade precis avslutat meningen när Melinda skakade på huvudet. 

"No.", sade hon och kollade med nästan svarta ögon på Lindsey. Det var då jag även märkte blåmärkerna på hennes kind som inte kunnat kommit från något annat än hårda slag. Flickan mot väggen såg både rädd och förvirrad ut, visst hade jag hört historian om att hennes föräldrar dött men det hade även Mel's och inte behövde hon beté sig för ett svin för det. "You did hurt me, hold me inside the basement and tried to take the boy I love away from me but it's still you I feel sorry for. You don't have a heart or even friends who likes you. Your own brother is tired of your piece of shit and I think it's time for you to grow up.", hennes tonläge var bestämt och kallt, precis som personen hon talade till behövde höra. "I will promise you to not tell the police if you promise to stay away from all of us, okay?"

"Okay, I will always love Liam though and the fans will hate you more than they already do, just saying.", med det så kom hon mot oss och log snett. "I guess I'm done here now, can I go?", frågade hon artigt och tittade tårögd mot mig och Arin. För min del gjorde det ingenting då hon nu faktiskt lovat att låta oss vara, men samtidigt så visste man aldrig med henne. 

"You better leave them alone now, like you've promised?", undrade Mr.Sandler en sista gång innan vi var på den säkra vägen att låta henne gå. Hon fick tre rynkor i pannan innan hon därefter nickade en gång. 

"Yes, I promise. Let me go now."

 

Efter att ha sett Lindsey åkt ifrån oss så fanns inget annat än att börja gå bortåt till min egna bil. Jag vägrade dock att köra men det visste jag att både Liam och Arin var kapabla till så det bekymrade mig ingenting alls. Vad som dock gjorde mig både förvirrad och förvånad var ens varför min 'far' var här, varför han hjälpt till att letat som han gjort och framförallt - vad ville han? sist vi sågs så ville han klarligen inte ha något med mig att göra och efter att ha läst dagboken så hade jag ju skapliga förutfattningar om honom. Jag visste inte vad det var med mig men ord ville liksom inte komma ur min mun, därför blev det automatiskt att jag inte sade något mer än jag behövde heller. Liam satt i baksätet och höll om mig hårt samtidigt som han ringt till min mormor och berättat hela historian vilket jag uppskattade så jag slapp det. 

Väl hemma så orkade jag inte ens titta in i vardagsrummet där jag kunde höra röster befinna sig, istället for jag direkt upp för trappan och låste genast in mig på toaletten där jag skulle ta en varm, välbehövlig dusch. 

 

Efter vad som kändes några timmar så klev jag ur duschen, torkade mig noga och tog stegen ut för att byta kläder. Det fick bli en vit klänning som satt slätt över kroppen och inte alls för tajt, därefter torkade jag håret med handduken och lät de vara fuktigt medan jag tassade ner mot hallen för att därefter kliva in i det stora församlingsrummet där jag inte hade någon som helst aning om vilka som befann sig där eller inte. 

"Oh Mel, darling.", innan jag ens kommit halvvägs in var mormor och morfar med sina trygga armar omkring mig och för första gången på väldigt länge så kunde jag faktiskt uppskatta deras omfamning. Jag hade saknat även deras närhet även om jag inte riktigt visste hur länge jag varit borta. Efter ett tag släppte dom taget så jag hade chansen att se bort mot sofforna igen. Liam och Arin satt i varsin fåtölj medan John lutade sig mot soffkanten och såg bak mot mig, i sin hand hade han en kopp där den varma drycken fortfarande rök om. 

"Come here sis.", med tårar i ögonen ökade jag stegen till min bästavän som höll fram armarna i en gest till att jag skulle komma. Utan att tvekan så sprang jag dit, satte mig i hans knä och lutade hårt mitt huvud mot hans bröst.

"I have missed you so much, I thought I would never see you again.", mumlade jag mot hans öra och tittade in i hans ögon. Både han och jag hade ögonen fyllda med vatten men det behövdes inte mycket förrän vi avslutade vårat känsliga prat och gick över till att bara vara oss igen, det vill säga - retsamma och odrägliga. 

Jag satte mig ordentligt i soffan och såg på Liam som log mot oss. Det var inte ett falskt svartsjukt leende han givit mig, det var verkligen ett äkta som sade att han var glad för min skull. Jag visste att Liam var lättsam över att jag hade en sådan bra vän som John. Min mun mimade ett 'tack' innan jag kollade tillbaka på min bästis igen.

"Rebecca wanted me to come to her tonight so I guess I have to heading home.", konstaterade han sedan och kollade på mig med en ursäktande blick. Flinet på mina läppar breddes och jag nickade på huvudet. Det var också en del av oss, vi kunde komma och gå i varandras hus hur vi än ville, det var det jag älskade så mycket med John. 

"Yeah, that's cool. I still have Liam here.", bekräftade jag och vände blicken bort mot den fina brunhåriga killen på andra sidan det lilla rumsbordet. John reste sig från soffan, sade hej då till allihopa och gav mig en sista kram för att därefter gå tillbaka hem till sin flickvän. Han efterlämnade en stel tystnad mellan oss som fanns kvar i rummet men det ändrades fort då de två äldsta i rummet började prata med Arin om gamla tider, något som inte intresserade mig ett dugg. Min enda fråga var bara varför han fortfarande var kvar, men jag hann inte fråga förrän Liam ställde sig upp och gick emot mig. 

"You wanna go out and do some talk?", frågade han och sträckte ut sin hand. Jag svarade med en nickning och utan ett ord till de andra så försvann vi ut i hallen där vi satte på oss våra skor, sedan gick vi hand i hand ut mot vägen. Jag kom på mig själv att inte ha ätit något annat än hamburgaren, men samtidigt så orkade jag inte bry mig för tillfället. Nu var det bara Liam och jag. 

 

Det hela var så mysigt. Solen började gå ner från himlen och jag kunde äntligen känna luften igen samtidigt som jag också kunde vara fräsch i mig själv igen efter att ha tagit dendär långa duschen. Konstigt nog skrämde inte händelsen mig, visst hade jag mått väldigt dåligt där inne men tack vare Richard som kommit med maten så kunde jag överleva en dag till. Nog för att det var bland de läskigaste jag varit med om, att blivit instängd i ett tomt rum, men jag trodde på karma och jag hoppades på att det inte skulle hända igen. Just nu hade jag ju Liam vid min sida och så länge vi hade varandra så var jag tryggare än tryggast. 

"You know, when I found out it was Lindsey, your dad was the one who helped me find you. He was a big help today actually, Obviously he wants a second chance.", förklarade Liam när han stannat upp när vi länge gått under tystnad. Jag kollade upp på honom och ryckte på axlarna. 

"Then he should try to talk to me first, I mean.. He hasn't really tried to these last hours I have been in the same room as him.", muttrade jag och lade armarna kring Liams midja. Han log och pussade mig ömt i pannan. 

"I'm glad we found you.", sade han och stirrade rakt in i mina ögon. "I haven't said this before but I really do love you, Melinda. I have realised that these last days without you and I really can't be without you.", hans ord gjorde mig varm i hela kroppen och taget om hans midja blev kraftigare. Jag ville bara krama om honom, han var som en stor nallebjörn - min nallebjörn. 

"You're so sweet, Liam Payne. I love you too.", sade jag i ett leende. Det var inte något jag sade bara för att han sade det utan jag berättade det för Liam för att jag menade det. Jag trodde till och med att jag började att bli kär..

---

Enligt mig så är detta kapitlet längre än vanligt (?!) haha, njaa.. Men har suttit med detta kapitel i säkert tio timmar nu sammanlagt och jag är ändå inte helt nöjd, men men. 

 

Melinda hittad och Liam och hon är tsm igen.. Vad tror ni händer härnäst? Kommentera era åsikter, tankar och teorier sötisar :) 

"Thank you Zayn, I think I have to do something.", innan han hunnit svarat så tröck jag på den röda knappen på skärmen, bad Arin att köra till Lindseys adress som jag mot min vilja behövt lära mig utantill och det dröjde inte alls länge förrän vi stod utanför hennes lägenhet, i hopp om att hon var hemma. Jag kunde dock se att lamporna var tända i hennes rum och om jag inte såg det fel så kunde jag se en TV stå och gå med tanke på blinkningarna och speglingarna i fönstret. 

"And what are we doing here?", frågade mannen bredvid mig och sänkte musiken som stått och gått på bilresan hit. Jag knäppte av mig bältet, synade Arin som endast satt fånigt på sin plats vid ratten när jag därefter öppnade dörren. 

"Apparently the girl in that flat know where Melinda is, wait here.", konstaterade jag och rättade till kepsen så skärmen befann sig på baksidan av huvudet. Det skulle verkligen bli intressant och se vad Lindsey hade att säga då det inte kunde vara någon annan än hon som låg bakom detta, det lät ju hur rimligt som helst. 

"No way I'm sitting here and just waiting. I'm coming with you.", egentligen hade jag velat göra detta själv, men jag kunde se i Arins ögon att han inte alls skämtade och eftersom jag inte ens kände honom så visste jag inte vad han var kapabel till om han inte fick som han velade och det sista jag ville nu var att bråka med honom, speciellt eftersom han faktiskt kunde vara min blivande svärfar. Tanken slog mig att jag inte ens visste denne mans efternamn eftersom Melinda fått Hennings från hennes mor, jag visste inte riktigt om det var läge att fråga nu heller men eftersom vi ändå bara gick igenom en port och skulle upp för trappor så varför inte? jag frågade mellan andningarna medan vi for upp för den sjätte våningen och Arin skrockade dovt. 

"You can call me Sandler.", svarade han artigt och log mot mig. Hans humör hade mjuknat upp lite och av ren automatik så blev det att jag också gav med mig lite mer istället för att vara surig, även om han förtjänade det. 

"Sandler as the acter Adam Sandler?", skämtade jag och vi båda brast ut i små skratt. Han nickade försiktigt och svarade något med 'ja precis'. 

 

Vi stod ett långt tag och stirrade oss blinda på den bruna dörren innan någon av oss ens vågade ta modet till att knacka på. Vad skulle jag ens säga? men när jag sedan insåg varför jag egentligen var här så bankade jag så hårt i dörren att den nästan gick sönder. Fotsteg från klackskor kunde höras och jag kunde verkligen inte förstå varför hon alltid bar klackskor inomhus till och med, men det var ju också ett tecken på att hon var hemma. Jag hann att ta ett sista djupt andetag och kolla på Arin hastigt innan dörren öppnades och en rödklädd tjej stod där. Hennes bruna hår hade hon lockat och det såg verkligen ut som att hon var redo att gå ut vilken minut som helst. 

"Oh hey babe, I knew you couldn't make it with Mel, you loved me too much, right? Who's with you, your new bodyguard?", log hon och blinkade snabbt med sina ögon så hennes stora lösögonfransar fladdrade. Som vanligt blev jag äcklad av bara hennes närhet och hennes falska attityd gjorde mig bara arg. 

"You know exactly why I'm here and I want to know where the hell she is.", jag spände käkarna drastiskt och behövde ta djupa andetag för att inte ge henne en rak höger. 

"I don't know what you're talking about, Lia..-", hon hann inte avsluta meningen förrän Arin tagit tag i hennes armar så hon inte längre kunde röra sig fritt, pressade henne mot väggen på sidan av dörren och kollade med nästan svarta ögon på henne. Nu var det bara att hoppas på att ingen skulle komma ut från lägenheterna bredvid. 

"You tell us where my daugher is, otherwise I'll make sure you can't go in those shoes anymore.", utan att skrika så berättade mr. Sandler som det var men han sade orden mellan tänderna, och även om vi fått en dålig start så kunde jag inte låta bli att le åt sättet han sagt 'min dotter'. 

"Are you threating me?", frågade hon snobbigt och sneglade på mig som mest stod som ett fån på sidan om medans jag såg Lindsey sitta fast mot väggen. Dock kunde jag se det hela som ganska så roande då jag själv velat göra likadant de senaste månaderna. 

"Yes, I am. Now tell us where she is.", röt han till och skakade till henne smått. Hon suckade högt, rynkade på pannan och stampade hårt i golvet så ljudet av hennes klackar ekade i hela byggnaden. 

"Liam, I belong with you and you belong with me, why can't you see that?", ifrågasatte hon och gav mig dendär förutsägbara blicken. Jag kämpade emot för att inte slå till henne och bet hårt på insidan om min kind. 

"I love Melinda, I appreciate if you could take that in." muttrade jag och lade armarna i kors. "Now, where is she? and don't lie.", sade jag ärligt och hårt, det verkade vara det ända sättet för henne att förstå. 

"I'm not gonna tell.", i det ögonblicket, jag skulle precis förflytta min knoge till hennes kind då jag såg hur Arin gjorde det istället. Kinden blev snabbt röd och jag kunde syna hur tårarna ville ut på tjejen, men att hon kämpade emot. 

"Oh yes, you're gonna tell us and that's now.", sade han bara sedan, helt oberörd över vad som nydligen hänt. Själv stod man bara där, både chockad och lättad över vad som nyss hänt, men mest av allt så var jag lycklig över att det inte varit jag som gjort smällen, det skulle inte precis varit så bra som första sidan på omslagen kanske. 

"Okay..", tillslut nickade hon på huvudet och jag såg då hur mannen bredvid mig försiktigt lossade sitt grepp. "I will show you where she is.", muttrade hon och slog hårt bort en tår som fallit för hennes kind ömma kind. "But don't expecting she's fine because no one has been there to given her food or something.", skrattade hon nästan i glädje och gick sakta ner för trappsteget då Arin släppt taget om henne. Jag kollade på Sandler och skyndade mig efter Lindsey i hopp om att hon skulle visa oss den rätta vägen..

 

→ Melindas Perspektiv ← 

Huvudet värkte, magen värkte och ingenting var bra just nu. Jag mådde dåligt helt psykiskt men även fysiskt efter smällarna jag mindes från dagen då Lindsey krossat mig totalt. Skulle jag någonsin bli bra igen? bli funnen och få komma in i Liams varma famn igen. Ilsket slog jag mitt ostadiga och svaga ben i den ruttna stenväggen men lade mig sedan inslagen på golvet med mina egna armar inlindad runt om mig. Dagarna hade jag helt glömt bort och jag blev som hjärndöd i den lilla källaren utan utrymme med en död telefon. Var detta karma? vad hade jag gjort för att förtjänat detta, var det för alla hemska saker jag gjorde som yngre? som till exempel när jag slog till en gammal man helt utan anledning? tankarna for inom mig och jag började sakta men säkert förstå att allting var mitt fel, jag förtjänade att ligga här inne och ruttna mig till döds. Det var just när jag skulle släcka ögonen och hoppas på att somna in som jag hörde det, ljud utifrån - tecken på liv. Jag var dock för svag för att skrika rakt ut som jag ville, istället gav min hals ut ett fjantigt litet tjut som inte ens hördes tvärs över rummet. Jag kunde höra den första dörren öppnas och stängas och med det så visste jag att någon var påväg hitåt, kanske var det min räddning? precis som jag anat började nycklar prassla och efter några fler sekunder så öppnades den svarta dörren och in klev en mörk gestalt. Med sig förde han ljus utifrån och jag kunde därav avgöra att det fortfarande var dag ute. 

 Skorna åkte snabbt av när jag såg hur glänsande rent det var på golvet och jag hade svårt att tro att dom inte hade anlitat en städerska som skötte om detta gigantiska hus, det var ju faktiskt nästan större än Harrys hus. Väggarna var nästan tomma eller hade tavlor på sig som föreställde någon slags konst av något slag, i min hjärna var det oklart vad det föreställde då bilderna endast sågs som kladd - som om en 1åring målat det. Det var dock en bild som fångade min uppmärksamhet. På högra väggen inne i den stora hallen satt en förstorad bild på ingen mindre än Melinda. Den såg inte nytagen ut, men inte heller allt för gammal. På bilden var även en katt med som jag visste att Harry skulle älska då han hade pippi på katter än idag, det var ju synd att vi inte hade mer ledig tid, isåfall skulle jag utan tvekan ge honom ett djur då Harry ofta var den som pratade om att skaffa en flickvän. Med ett djur så skulle han kanske inte känna sig lika ensam. 

"Now everyone knows why I am here, and I don't wanna be rude or anything but why are you here? Last time we were seen you told us to stay away from you, remember? If you don't, I'm damn sure Mel does.", jag kunde inte låta bli att se irriterat på mannen som ställt sig bredvid mig för att granska den stora tavlan på väggen. Han suckade, drog handen genom håret och skakade på huvudet. 

"That was before I knew about her mom's death.", han suckade och skakade på huvudet. "I didn't know.", fortsatte han med en sprucken röst och kollade på mig med tårar i ögonen. Var det nu jag på något sätt skulle känna empati? nehedu, tack! Denna man hade sårat tjejen mitt hjärta slog för bara genom ord och jag var inte den som skulle ge mig i första taget. 

"As if that makes any sense? what if she was still alive, would you like to have Melinda then? Well, clearly not because I saw it with my own eyes that you puched your own daughter away.", väste jag fram mellan tänderna. Vart de två som bodde här tagit vägen visste jag heller inte, men dom var i varje fall inte i rummet där vi befann oss. 

"Look, I'm sorry. I became confused as hell, I didn't even know she was alive, alright? I left Marica when she was pregnant and I could never imagine she would keep it. Accordingly, I didn't know Mel was existing!", han kollade lika irriterat på mig som jag med honom och så tittade vi på varandra länge. När jag insåg att det inte ledde någon vart så skakade jag bara bort det och suckade. 

"But what now? where the hell is she?", frågade jag och kollade på Arin som också verkade fundera. Men eftersom han inte alls hade någon aning om ens vad Melinda hade för ögonfärg så antog jag att han inte kunde veta vart hon brukade befinna sig heller. 

"We have got a problem.", utbrast Erica ut från köket, med stora steg klev både jag och Mel's far in mot den högljudda rösten för att se vad som försegick. "I rang Mel's best friend John exactly and she wasn't there either, they are like siblings, they always speak to each other, even when she had the hardest time in her life she always talked to him. Something is wrong, very wrong.", hon betonade ordet 'väldigt' en aning samtidigt som hon spände ögonen. Hela jag blev rädd, det började bli mörkt på himlen och om hon var där ute någonstans så kunde vi omöjligt finna henne utan hjälp av polisen. London var ju trots allt väldigt stort, om hon nu ens var inom staden. Förbryllat såg jag på två oroliga morföräldrar och en förvirrad pappa som visste precis lika mycket som jag själv. Vad och vem hade kunnat vilja Melinda något, den vackra varelsen med de finaste ögonen i hela världen, gud vad jag ville ha henne i min famn just nu. 

"We need to find her.", det var mannen bredvid mig som öppnade munnen och faktiskt så gjorde det mig lite förvånad. Det var Arin som sagt orden och jag kunde knappt tro att det var samma person som stod här i samma hus som mig med tanke på sist vi sågs så verkade han inte bry sig alls. Det fina var att han lät allvarlig i sina ord och verkligen ville försöka hitta sin försvunna dotter. 

"Do you have any idea of where she can be?", frågade jag rakt ut och kollade på de äldre paret som satt på varsin köksstol. Det blev tyst i rummet ett tag innan de skakade på huvudet. 

"No, but John is on his way here, I hope he has.", muttrade Owe och suckade djupt. Om inte denne John nu kunde veta var hon befann sig så visste jag inte vart jag skulle ta vägen.. Tänk om något farligt hänt?

---

Jag är så hemskt jääävla ledsen! Denna del skulle komma ut redan i lördags men det blev helt ändrade planer! Kommer inte gå in på vad som hände men jag kan i alla fall säga att jag kom hem nu! 

Här är det efterlängtade kapitlet och som många anat var det ju såklart Melindas pappa som stod där!