Har nydligen börjat följt en blogg som verkar väldigt bra. Än så länge är det första kapitlet ute bara så det är ju bara att klicka in och börja läsa. Personligen gillar jag handlingen och der verkar som en intressant novell. 

Klicka på bilden eller HÄR för att komma till denna novellblogg :)

 

Teaser; 

”You’re going to throw up or not?”

Skärpan i hans röst fick mig att rysa. Ett rent ut sagt fiasko att tillbringa årets fest vid ett dasslock.

”Harry! Are you listening to me?” ett svagt ”yeah” kom ur min mun och Josh fortsatte sitt babbel.

”We’ll miss the whole party, can we please be done here sometime? Your mom is for good's sake here. Behave yourself!” Att han ens orkade försöka. Genom den smala springan Josh lämnat kvar sig av dörren såg man hoppande livliga ungdomar dansa livet ur sig. Alla sprang runt och firade av det nuvarande året. Medan jag satt här inne och försökte få upp någon sorts spya.

 

Jag ville också kunna kontrollera alkoholen, kunna känna glädjen pumpa i lungorna, känna det där lilla pirret i magen när klockan slår tolv.

”Okey! It doesn’t work”

”I’m feeling okey Josh” svarade jag enkelt.

”Can we get out of here now?”

”Yeah yeah, only if you promise me you’ll behave” jag gav Josh en svag nick och han ledde mig ut från toaletten.

 

”Hey Harry! Come over here for a second”

”What is it mum?” mamma smekte mig över kinden och klappade mig sedan på samma ställe och gav mig en orolig mamma blick.

”How much have you been drinking?”

”Not much”

”I can see that you’re lying Harold” hennes rynkor letade sig fram och besvikelsen strålade över hennes ansikte, då den ända gången hon använde mitt fullständliga namn.

”Mom it’s New Years eve, it’s allowed to party and have fun. I’m 19 and have control over myself.” Hon kollade ner på marken, allt för att dölja tårarna. Jag la min vilande hand på hennes axel och strök sakta fram och tillbaka.

--- Gå in på bloggen för att fortsätta läsa ;) 

---

Kapitel 3 finns här under om ni skulle ha missat det. Kap 4 kommer troligen imorgon, får se om jag hinner bli klar med delen :) Kram!

Jag andades ut.

Det var mitten på Juli och sommarvärmen hade verkligen spridit sig över England. Solen sken som aldrig förr över lilla Manchester och otåligt stod jag och väntade på att Patricia skulle anlända så vi tillsammans kunde gå mot badplatsen där Jonathan och Luke förmodligen redan befann sig. Med glädje skulle jag också få äran att meddela att även jag hade fått ett jobb, tills jag hittade något riktigt så vill säga. Att jobba för mina föräldrar kanske inte var det roligaste jag kunde göra men jag tjänade mina egna pengar och det var helt klart bättre än inget. Jag skulle likväl inte behöva tillbringa så mycket tid med mamma och pappa ändå då det ändå snart skulle åka tillbaka till New York och jobba, medans skulle jag hjälpa det nykontrakterade bandet med allt vad som nu skulle göras. Nya låtar, fixa med ljudet och allt sånt där. Jag skulle såklart inte göra allt det, men jag skulle hjälpa dem lite, komma med råd och svara på frågor om de nu skulle undra någonting. Jag skulle bli som någon slags 'assistent' som mor min så fint kallat det. 

Vad det var för band visste jag inte än, det enda hon hade nämnt var 'ett band som du garanterat kommer att gilla', jag hade inte ens fått reda på könet på personerna i bandet ännu, kanske var det åt båda hållen. Jag var ingen slags fangirl då jag träffat på kändisar under hela min uppväxt och lärt mig att även dom är människor och gör misstag, så därför skulle nog detta jobb passa mig ganska så bra ändå. Om jag skulle vara ärlig så skulle det bli kul att få jobba med.. 

"Katelyn!", ett rop på andra sidan vägen avbröt mina tankar och snabbt tittade jag upp. Halvt springande kom Patricia med handväskan slåendes mot hennes ben medans en Starbucks kopp syntes i hennes händer. Samma visa varje gång, alltid var hon sen och antagligen så skulle jag nu få höra någon usel ursäkt till varför jag fått stått här i värmen i säkert femton minuter själv. "Oh god, Katie I'm so sorry. Fighting with mom again.", andades hon när slutligen var framme vid min sida av trotoaren. Jag suckade lite medlidande och slängde väskan över ryggen. 

"Well.. As usual then.", svarade jag bara och började gå riktningen som skulle leda oss till stranden, bara fem minuter bort. Egentligen undrade jag varför jag ens stått kvar här och väntat på min sega bästa vän och inte bara gått till Jonte och Luke direkt, men det kändes då ändå inte rätt då jag hade lovat att vänta på Patricia där, oavsett vad. 

"Mhm..", mumlade hon svagt och gick tätt intill mig. "Everybody isn't that happy like you as have a family as are rich and famous with the biggest house, coolest parents and the most money in the UK. Don't complain, please.", yttrade hon med en sur min. Jag drog en tyst suck för mig själv och fortsatte gå. Hon visste att jag inte alls gillade tanken att betraktas som den rikaste familjen inom UK, hon visste även hur hårt jag tagit det då min tvillingsyster miste livet i en bilolycka som lika gärna kunnat varit mig, hon visste allt, även klandrade hon mig, som den syster hon var. 

"You know my life isn't that easy. Mom and dad working hard and are away from me a lot and you know that. Do you really think it's fun for me to be the girl as I am? sometimes it might be, but not always. I'd love to have a normal family like you that just chillin' in the couch all day and just watch some movies, do you really think my parents done stuff like that? nah, I don't mind."

Vi gick under tystnad till stranden där det som vanligt var smockat med folk. Grabbarna grus hade som vanligt inte tackat nej till sällskap ifrån snygga tjejer, därför blev vi inte alls förvånade att det låg en hel flock med bikinibrudar på platsen som egentligen skulle varit våran, vi var dock väldigt van då de två killarna absolut inte var fula på något vis, de var också vältränade och visste hur man charmade tjejer båda två, därför så kunde man få en och en annan blick ifrån tjejer om man vistades med Jonathan och Luke, något jag inte alls brydde mig i då de varit mina vänner sedan barnsben, även Patricia kom in i mitt liv någon gång i grundskolan där och lyste upp min vardag ännu mer, sedan dess har det liksom varit vi, i vått och torrt. Luke fick genast upp synen på oss och vinkade roat med handen mot sig i ett tecken på att vi skulle slå oss ner, jag tittade på Pat som bara himlade med ögonen innan hon gick närmare charmörerna med säkert minst sju tjejer omkring sig. Jag småskrattade åt hela situationen då jag visste hur irriterad Patricia kunde bli på tjejer som var allt för på hela tiden, speciellt när det gällde hennes så kallade 'egna killar'. 

 

Efter säkert tjugo minuter hade tjejerna äntligen lämnat oss ifred, av order ifrån killarna såklart. Patricia hade praktiskt taget bett dem att dra redan när hon slog sig ner, något tjejerna bara ignorerat och fortsatt haft sin konversation med Luke om hur det var att träna fotboll fem dagar i veckan och ha match på den sjätte. Själv satt jag roat med blicken och gillade hur Jonathan äntligen börjat gått vidare ifrån sitt tidigare förhållande och börjat pratat med andra tjejer igen - som inte var mig och Pat. Han var snygg, blondbrunhårig och vackra fina blåa ögon. Vad mer kunde man önska sig hos en kille liksom? hade han inte varit som min egen bror hade jag absolut haffat, därför kunde jag förstå hur tjejerna också samlades kring honom hela tiden. Luke däremot var inte lika vältränad - visst, han hade sixpack, men ingenting jämfört med hans bästa vän och fotbollskamrat. Den svarthåriga brunögda killen hade stil, swag och var allmänt flirtig, något tjejer antagligen också föll för lätt. Men konstigt nog så var Luke inte lika lätt på det stadiet. Han hade lik som jag - aldrig viljat binda sig riktigt ännu. Han hade väl förmodligen inte hittat den rätta & ärligt talat så verkade han inte leta heller, han brann för fotbollen och satsade allt på det. När han sedan inte tränade så var han mest med Jonte, Patricia eller mig. 

"Ey, Katie?", för andra gången idag insåg jag att jag helt enkelt varit inne i min egna bubbla och tänkt på något helt annat än att lyssna på vad vännerna omkring mig sagt. Jag log lite ursäktande och tittade sedan på Pat som vinkade med handen framför mina ögon. "We know that you always are happy, but now it's something else.. Like.. Have you get a boyfriend or something?", jag brast då upp i ett ännu mer fånigare leende och skakade på huvudet, visst var jag glad allt och det gladde mig att mina vänner såg det på mig. Men någon kille var det då inte, inte nu i alla fall. 

"I'm not daiting anyone.", övertygade jag dem alla om för att lugna ner dom. De två killarna pustade ut lite och gav med sig sina nervösa skratt. Jag fnissade lite åt dem då jag visste hur rädda de var om både mig och Patricia, vi var ju som deras syskon i princip. "I've actually got a new job, guys!", skrattade jag och de alla tittade storögt på mig. De såg inte alls så förvånade ut egentligen, de såg mest lättade ut alla tre.

"That's amazing! Now we didn't need to hear you talking about get a job anymore!", utbast Jonte i ett skratt medans han la armen om mig. Jag himlade med ögonen och slog till han vänskapligt på armen. Efter det så berättade jag vad det var för slags jobb, vad jag skulle göra och hur roligt det skulle bli att nästan få bossa lite, även om jag inte hade en sådan stor uppgift så visste jag att det var mig mamma och pappa litade på när dom var borta, så att allting funkade som det skulle. 

"Wow, what if it's Justin Bieber, Eminem or One Republic!", Patricia blev helt stel och bara stirrade rakt ut i tomma intet. Jag skrattade lite åt hennes reaktion och skakade på huvudet.

"Well.. I'm quite sure Bieber and Eminem is just one person. My parents have already told me that I'm gonna working with a band. And yeah, One Republic should be pretty cool.", sken jag upp och tittade nu på mina tre vänner som förvirrat tittade på varandra. Jag pratade sällan om mig själv till andra, jag pratade hellre om hur Jonte, Luke eller Pat hade det. Var det något jag hatade så var det frågor om mig, jag blev mest obekväm och trängde oftast bara förbi det ämnet. Detta var inget undantag för plötsligt ställde jag mig upp och tittade med en underhållande min på de tre förvirrade vännerna som nu verkade vara i sina egna tankar. "Okay my buddies, the last one in the lake is an ugly monkey.", sa jag lite överröstande, inte högt så alla hörde, men i en lagom ton. Snabbt var jag utanför filten och sprang emot den glänsande klara sjön. Snabbt därefter kom Luke och inte långt efter det kom även Jonathan i, sist men inte minst var såklart Patricia och vi alla skrattade nöjt åt att det alltid var hon som var sist i och först upp igen, hon var verkligen en riktig badkruka.  

 

Efter en heldag på stranden så var jag slutligen utanför mitt stora hus. Vad jag inte alls förstod var varför vi egentligen behövde ha ett sådant stort hus, var det för att det skulle bevisa hur mycket pengar vår familj hade? jag hade faktiskt något emot detta hus, det påminde mig för mycket på Katherine. Samtidigt så var det ju bara jag och olika städerskor som oftast var hemma på dagarna så tre våningar för en person kunde kännas väldigt tomt. 

Jag öppnade den stora dörren och klev in i den vita hallen, ja, det mesta i vårat hus var praktiskt taget vitt, en färg som mamma bara älskade. "Hello?", ropade jag och sparkade av mig mina pumps på skohyllan. När jag inte fick något svar alls så förstod jag att inga var hemma, det var förmodligen i studion några gator bort och förbredde bandet på vad de skulle göra den månad de skulle åka tillbaka till New York. 

Att vara ensam kunde för de flesta ungdomar vara det bästa som existerade, och visst kunde det vara väldigt skönt ibland, men att ständigt vara ensam hemma blev ofta långtråkigt och jag saknade ju mina föräldrar jag med, som vilken annan tonåring som helst. Jag brukade vanligtvis ha min storasyster Veronica som höll mig sällskap, men hon jobbar lika mycket nu också, hennes pojkvän tog också mycket tid nu för tiden så jag hade vänt mig vid att bli den ensamvargen jag blivit på sista tiden. 

Imorgon skulle jag börja jobba igen, jag hade blandade känslor inför det men samtidigt skulle de bli skönt att komma in i rutiner, få ett schema och slippa vara ensam under de stunder Luke, Patricia och Jonathan jobbade. 

För mig var det hela ganska så stort att äntligen få egen lön och stå på papper om att jag jobbade åt företaget. Jag hade trots allt varit med hela livet i detta företaget och hjälpt till sedan jag så länge kunnat prata men nu var det faktiskt på riktigt, nu var bara frågan.. Vilket band var det jag skulle få äran att jobba med?

 

Tidigt på morgonen hade jag varit tvungen att stiga upp så att jag inte skulle bli sen till jobbet. Det kändes hemskt att behöva lämna Jasmin när jag visste att hon behövde mig som mest, men samtidigt så förstod jag att både hennes familj och vänner, bla Alfredo, skulle komma på besök under dagen, så ensam skulle hon i alla fall inte vara. Efter att berättat för killarna vad som hänt hade de till en början blivit rejält oroliga, sedan berättade jag att hennes tillstånd var lugnt, då återgick vi till våra normala positioner i rummet, en aning stelare än vanligt bara. 

Nu var jobbdagen över och jag var påväg hem till Jasmins hus efter att ha fått order om att åka hem och packa lite 'normala' kläder då hon hatade sjukhusrocken, något jag till en viss del kunde förstå också. 

Jag svängde in till hennes tomt där den gula villan stod där min fina flickvän bodde, jag parkerade och nästan sprang ut ur bilen för att fortare få komma till Jasmin på sjukhuset. När hon skulle få komma hem var fortfarande inte bestämmt, men jag skulle tippa på att en natt till skulle hon få stanna i alla fall. Om inte annat så skulle hon göra det för Kims skull som antagligen skulle få ligga kvar några dagar till då läkaren sade att han inte alls mådde bra. 

Jag tog nyckeln jag fått av Jasmin tidigare, låste upp dörren och klev in i den mysiga lilla hallen som ungefär var lika stor som egen. Jag kände mig ganska så hemma här nu faktiskt, men helst skulle jag vilja flytta till något helt eget med bara Jasmin och jag, men det var ett önsketänkande till något som antagligen skulle ske i framtiden, fick jag hoppas. 

 

Där stod jag, men ögonen in mot hennes garderob och var helt ställd. Vad ville hon ha för kläder, vad kunde hon ha på sig med alla sina blåmärken? antagligen något mjukt och inte så tajt skulle då jag tagit. Jag följde mina egna tankar och gick på känslan. Därför packade jag i ett par mjukisbyxor och en slapp t-shirt i min väska som jag sedan skulle ta med mig till min flickvän. En tandborste packade jag också med och till sist mobil laddaren. 

Jag checkade några extra gånger i väskan, hade jag fått med mig allt? nej, något saknades. Under tiden jag stod och funderade stod jag bara där och stirrade ut mot garderoben full med kläder, jag kunde inte förstå hur hon praktiskt taget hade tid att använda allt det där? det var ju mer än vad Louis hade till och med, det var ju nästan illa. Jag kom efter en lång tid fram till vad det var, en tjocktröja var det som fattades såklart. För att skynda mig så snabbt som möjligt så drog jag ut första bästa från hyllan, något jag inte skulle göra då en smäll hördes. Mina ögon spärrades upp och min blick föll ner mot golvet där en anteckningsbok låg. 

Ivrigt plockade jag upp den ifrån golvet och läste på den, det kunde ju inte tillhöra någon annan än Jasmin själv då jag antog att ingen annan skulle gömma en bok i hennes garderob under en tröja. 

Det var helt fel att läsa andras skrivböcker, jag visste det, men samtidigt var jag så nyfiken. Vad kunde egentligen stå? nervöst öppnade jag första sidan och började läsa. 

Det var till en början tungt, det stod om allt som hänt med hennes pappa och jag kunde även i någon mening tyda något med "killen jag hatar"- som jag antog var jag. Men jag dömde henne inte, hon hade helt enkelt inte mått bra under de senaste åren och det förstod jag. Jag fattade att hon antagligen skulle bli arg på mig för jag läste detta och jag fick genast väldigt dåligt samvete, men ändå, jag visste om allt som stod, hon hade ju i och för sig ändå berättat allt.

Utan att ha någon koll alls på klockan och tiden så fortsatte jag att bläddra, när jag kom till sidorna lite längre bak så insåg jag att det inte längre var tankar, det var dikter, noveller och andra slags texter - som också var till min förvåning bra. Hon var inte bara bra, hon var ju begåvad. Varför hade hon inte berättat detta för mig tidigare?

Jag slog igen boken och gick leendes ut från rummet, lämnade huset snabbt och hoppade med ens in i bilen och körde mot sjukhuset. 

 

Paula hade precis kommit in och berättat att det var okej att besöka Kim nu. Jag pustade ut av lättnad och nästan skuttade ur sängen, trots smärtan i mina ben och vader. Klockan var runt fem snart och Niall skulle redan varit här, så lång tid kunde det väl ändå inte tagit att hämtat några ynka saker? jaja, lite ensamtid var aldrig fel då jag fått besök här under hela dagen. Kimbely, Josh, Georgia och Alfredo var här ett bra tag - tillsammans till och med. Josh hade då och då slängt ur sig spydiga kommentarer som Alfredo lyckligtvis bara blåste bort. Sedan var mamma, George, Rose och Olof här ett tag också, något jag uppskattade då familjetid var något jag börjat lärt mig att värdera allt mer och mer. Maria, Stan och Richard hade även under dagen kommit och hållt mig sällskap, det hade till och med blivit ett och ett annat kramkalas då och dom var nu inne för att hälsa på sin son och bror.

Jag hade fått beskrivningen av Paula att gå tre dörrar bortåt till vänster, i den fjärde dörren skulle han ligga. Jag skyndade mig dit och nästan slet upp dörren. Konstigt nog var det bara han där då jag förväntat mig halva släkten faktiskt, men det gjorde inte mig något, jag var gärna lite ensam med Kim. Jag kunde då och då dock känna mig halvt spyfärdig och yr, men jag antog att det bara var för att jag var ovan med smärtan kroppen skjuter ut. Det var inte längre psykiskt, utan nu mer fysiskt då jag fått hårda och otäcka slag emot min tunna hud och kropp. 

"Hey pumpkin.", log Kim när jag med långa ben gick emot honom. Hans arm var bunden med bandage, hans kropp var sönderslagen och han såg fortfarande helt blå ut under ögonen. Ja, han såg helt hemsk ut rent ut sagt, men fortfarande en av de finaste jag hade. 

"You alright? I'm so sorry for this and I shoudn't have..", började jag men stoppade mig själv när jag såg hur hans lediga hand höjdes i luften och pekfingret stack upp, han ville alltså att jag skulle vara tyst. "I love you, Kim. Never forget that."

"I won't. I love you too. Come here.", sa han med sin svaga röst medans han klappade på sidan av sin säng som ett bevis på att jag skulle lägga mig där. Jag gjorde som han sade. Ömtåligt la jag mig i hans vanligtvis starka armar, som nu inte längre var så starka då den ena var ur funktion, men den andra vilade runt om mig och jag låg med huvudet mot hans bröstkorg. 

"Where is the other?", frågade jag efter en stunds tystnad. Jag visste ju att min familj åkt hem en sväng för att fräscha till sig, men hur kunde Maria och de andra lämna Kim här? det var inte likt dom.

"They buy somtehing in the cafeteria.", sa han lågt och där kom då svaret. De hade såklart inte lämnat honom, bara för någon timme då Stan säkert behövde en lunchpaus. Jag log åt tanken att tänka på hur Stan bokstavligt talat dragit ut de andra för att få sin mat, det lilla matvraket. 

"Georgia and Alfredo was here today, they gave me the books I should work in. Maybe you can help me if I don't understand?", jag fnissade lite och vilade huvudet löst ner mot hans bröstkorg igen medans han fnös till.

"Yeah, sure.", svarade han bara kort innan jag slöt ögonen och sade hej till John Blund, för några minuter i alla fall. Det tog på krafterna att ligga på sjukhus, det gjorde det, även om man inte gjorde något speciellt alls. 

 

Ljud hördes och Maria kom innanför dörren. Det var precis i tid då jag just då planerat att säga hej då för en stund och se om Niall kommit tillbaka. Jag hejade snabbt på min faster innan jag gick vidare bort emot mitt rum igen. 

Snabbt öppnade jag dörren och möttes av personen jag speciellt behövde se och höra ifrån just nu. Min alldeles egna och finaste kille befann sig på plats. Dock med ett väldigt lurigt leende och en ryggsäck på ryggen som jag antog var där han hade mina kläder i. 

"Hi honey, how was your day?", frågade jag lite försiktigt med en eller säkert flera rynkor i pannan just nu. Han döljde något, men vad kunde jag inte riktigt sätta fingret på än. "What are you hiding for me?", skrattade jag lågt och gick sakta men säkert emot honom. Han hade handen bakom ryggen och det dröjde inte länge förrän jag förstod att han hittat något från mitt rum, jag visste då precis vad det var också. Han hade läst och hittat mina anteckningar. 

"And so do I asking you, my girl. Why haven't you told me your talent for writing? for gods sake, darling. You're a star!", hans komplimang gjorde mig samtidigt rörd och lite förvirrad. Varför hade han över huvud taget läst något som inte var hans? jag undvek istället bråk och fokuserade på det positiva, Niall gillade det jag skrev och han verkade till och med vara ärlig med det. 

"Thank you. I love writing actually, it's something I do when I'm mad, sad and everything else. My dad helped me alot with those things.", förklarade jag med ett halvhjärtat leende. Niall däremot verkade inte se det som något negativt utan utstrålade bara ännu mer glädje ju längre han såg på mig. Jag skulle just till att säga något då hans ansikte bara föll ihop och snabbare kom han fram till mig. "Babe, are you alright? You looks so pale and weak.", jag tittade på spegeln som fanns på väggen höger om mig och förstod i det ögonblicket vad han syftat på. Min hud var blekare än vanligt och jag hade väldigt ont i magen. Sekunden efter stod jag med huvudet ner mot toan och lät gamla matrester sprida ut sig jämtes med vattnet. Det kändes som en bakfylla, utan någon som helst alkohol i kroppen. Jag hörde hur Niall oroligt ropade på hjälp, något han lyckats bra med för bara några sekunder efter så stod Paula vid min sida och strök mig över ryggen. 

 

"And you're sure you don't have get yourself any alcohol the last couple of hours?", det där var nog den dummaste frågan dom kunde ställa. De var noga och strikt med att ej tillåta några som helst droger på sjukhuset, så hur hade de tänkt sig att jag skulle fått tag i det när hela sjukhuset bestod av människor och personal som ser och hör allting? jag nickade i alla fall bekräftat och tittade mot damen som tittade på något i sina papper. Niall satt vid min sida och smekte min hand medans jag oroligt tittade på Paula som tittade på läkaren framför mig. 

"Have you had sex without condoms or any other protection the last month?", frågade sedan Paula. Både Niall och jag tittade skamset på varandra då vi båda visste att vi varit väldigt dåliga på att använda oss av skydd de senaste veckorna. Jag hade dock alltid skyddat mig då jag haft sex med okända killar på fyllan, det var något som alltid fanns i bakhuvudet som jag aldrig glömde bort, hur full jag än var. Men med Niall, njaa..

"Yes..", erkännde jag och tittade generat ner i golvet. Faktum var att jag faktiskt hatade att prata om sex och relationer med folk jag knappt kände eller prata om det över huvud taget, varför skulle de nödvändigt vis behöva veta det?

"Oh..", började den okända damen och ställde sig upp. "Then you can come with me..", oroligt tittade jag på Niall som släppte min hand. Jag följde med den svarthåriga, mulliga tanten till ett annat rum där hon bad mig att kissa i en mugg. Ja, så allmänbildad var jag faktiskt för att förstå att det var ett graviditetstest jag nu höll på att göra. 

Efter något som kändes som en evighet var resultatet äntligen där på den lilla stickan, jag vågade dock aldrig kolla själv. Tänk om jag var gravid? vad skulle hända då? hur skulle Niall reagera? tusen frågor rabblades upp i mitt huvud. Men den största frågan var ju bara, var jag och Niall redo?

"Young girl.. Would I tell you what the situation is?", jag suckade. Ville jag ens veta? växte det ett litet barn i mig eller inte? nervöst nickade jag och tittade gravallvarligt på damen i den vita rocken. "It's positive.", log hon och hela jag stelnade till. Jag var gravid med Niall Horans barn, vad skulle jag göra? 

 

"You're what?", Nialls reaktion var precis den jag förväntat mig av. Nästan den samma som den chock jag fick. Det var mycket tankar i mitt huvud och jag visste inte hur Niall skulle ta det hela. Jag var egentligen inte redo, men jag hade alltid sagt till mig själv att aldrig ta bort ett barn, mitt barn. 

"Please say something else.. How should we do this. What would I do? I can't take away a kid in my stomach, Niall. I can't.", mina tårar forsade ner på mina kinder medans jag satt där rädd, förvirrad och samtidigt nyfiken på framtiden. Jag visste ingenting längre. Två starka armar lindades om mig och Nialls mun träffade min panna. 

"I don't know what to say.. It's so much to take in.", mumlade han medans hans mun fortfarande låg på min panna. "I can just promise you that I'll never leave you again. I did it once, it was the worst mistake I ever done.", jag log åt hans mening och flyttade mitt tunga huvud åt sidan så våra ögon möttes. 

"I'm not ready for this, but I can be. Will you be here for me and love me and the little kid in here?", det kändes obehagligt att fråga min egen pojkvän den frågan medan jag klappade mig försiktigt på magen som fortfarande var lika liten som innan. När han sedan log så hela hans vita, fina tänder syndes så kändes det säkert. Jag litade på Niall, jag ville se honom som en pappa till mina framtida barn och jag älskade honom över allt annat. 

"Jasminette, my love and my princess. I'll do everything for you and have kids with you is exactly what I want to, a future with you.", sa han och mitt breda leende ändrades till något större. Jag pressade mina små läppar mot Nialls och vi möttes i en perfekt kyss som avslutades när han - fortfarande med pannan emot min - viskade "I shall be dad.", något som gjorde att mina tårar föll ner ännu en gång, dock inte på grund av förvinnig och rädsla denna gång, utan nu var det frågan om lyckotårar. 

---

SIIISTAAAA KAPITLEEET!! Woho! Eh, väldigt dåligt kanske.. vad vet jag? men ja.. Vill få slut på denna novell så snabbt som möjligt så jag snabbare kan börja på min nya.. Förstååår ni?? ;) 

Allt gick ganska snabbt nu, jag håller med, men som sagt.. Ska börja på en ny snart och vill få denna novell överstökad ;) Kommentera underbara nii!

 

 

Jag vaknade upp av ett tjut. Var klockan redan halv åtta? det kändes som att jag sovit i bara några ynka timmar. Frustrerat slet jag åt mig telefonen för att stänga av de eviga tjutandet, i det ögonblicket insåg jag att det inte alls varit alarmet som ringt. Klockan var strax efter ett på natten, för två timmar sedan hade Laura åkt tillbaka till sitt och timmen efter hade jag somnat, med det sagt så var det inte så svårt att lista ut hur många timmar jag sovit inatt. Det tog ett tag innan jag reagerade på det dolda numret över huvud taget, men vem ringer så sent på natten om det inte var gällande något allvarligt? Jag drog på den gröna luren för att svara och möttes av en chock när kvinnan bakom luren berättade att hon kom ifrån sjukhuset, jag reste mig snabbt upp i sängen och satte handen för pannan. "Hello, is it Niall I speaking with?", den kvinnliga rösten upprepades igen och jag la då märke till att jag blivit så förstummad att jag tappat talförmågan. Men tillslut fick jag i varje fall tillbaka sinnet och öppnade då munnen. 

"Yeah, yeah. That's me, what's it about?", frågade jag bara med en ganska så hes röst. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig, för visst var jag det, men samtidigt var jag så otroligt trött. Ändå så hade jag rest mig upp från sängen och börjat dragit på mig de närmsta plagget som ögat träffat. Jag brydde mig faktiskt inte om hur jag fick se ut, det var väl knappast några ute vid den här tiden i alla fall. 

"It's your girlfriend, Jasmin. She's very, very hurt. Her family is here right now and they also wants you to be here. Are you willing to come?", frågade samma kvinna. Utan mitt medvetande så kände jag hur tårarna rann ner ifrån mina kinder. Jasmin, vad hade hänt med henne? 

"Of course.", svarade jag snabbt och lade på luren. Jag grabbade åt mig mina svarta Ray Ban och skyndade mig ut till hallen. Jasmin skulle inte få gå igenom ännu en sjukhustillställning utan mig, det hade hon tyvärr redan varit med om för många gånger. Snabbt slet jag på mig skorna, tog på mig kepsen och glasögonen innan jag rusade ut igenom dörren. Hur fel det än hade blivit mellan oss tidigare idag så var jag absolut villig att prata om det mer, jag älskade henne och om hon hade de tbra med Alfredo så skulle inte jag stå ivägen för deras vänskap.

 

"Corridor four. You'll see hers family there too, they are waiting for her.", sa den utmatta mannen bakom disken medans jag började springa emot ingången till korridor fyra. Jag sprang igenom de läskigt smala gångarna tills jag äntligen kom fram till något jag skulle kalla allrum, det satt två pensionärer där och bredvid de gamla paret så satt flera igenkända ansikten. Inte bara Annie, George och Olof, även Kimbely och Josh. 

"What happend?", frågade jag hektiskt och slog bort ännu ett par tårar. Jag tittade eftertraktat på hela familjen som satt framför mig, deras blickar sa mer än deras munnar och jag förstod då att även dom inte visste mer än vad jag gjorde. Jag slog mig ner bredvid Josh som satt med armen om Kimbely som var i tårar även hon. Stämningen var verkligen inte den bästa, men samtidigt så förstod jag ju det. 

"The worst is, she wasn't alone.", mumlade Annie. Jag tittade dit och mötte hennes blick. Mina ögonbryn höjdes samtidigt som rynkor bildades emellan dem, hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte. "Kim, her cousin was also there and he's also hurt. What I know, they were fighting with someone. The police were at the place fast though, but we don't know how Jas and Kim feels anyway. Maria, Stan and Richard is on their way from Mullingar now.", jag visste inte alls vad jag skulle säga. Jag kunde inte säga något alls faktiskt, den smärtan som fanns inom mig var obeskrivlig och om vi aldrig bråkat så hade hon kanske varit med mig istället, då hade aldrig detta hänt. Jag satte armbågarna på mina knän och huvudet i händerna när jag då kände en hand på min rygg. Långsamt tittade jag upp och såg på den lille killen framför mig, George, alltid hade jag gillat den pojken. 

"Hi boy, how are you?", jag tog de få krafterna jag hade kvar till att bilda ett påmålat leende till min flickväns lillebror innan jag drog in honom i min famn. Lyckligtvis kröp han upp i mitt knä och lutade huvudet mot mitt bröst. Han sa inget, han bara andades tyst och slöt tillslut sina ögon, något jag också egentligen behövde just då men jag valde att avvakta tills vi fick något svar om Jasminette. Istället suckade jag lite och möttes av fyra ögon som tittade på både mig och George. "He seem really like you.", fnissade Kimbely roat och det gladde mig att hon höll humöret uppe, något jag egentligen också behövde så jag gav med mig ett litet tystlåtet skratt så att grabben i min famn inte skulle vakna. 

"He chose you instead of me, well.. That's pretty good.", retades då Josh och slog till mig löst på armen. Jag fnös till och nickade på huvudet. Mitt humör var inte på topp men nog försökte jag i alla fall inte göra situationen sämre än var den redan var. 

"How did you and Jas became friends basically?", frågade jag efter en stunds tystnad. De båda vännerna tittade på varandra med ett leende, sedan ryckte de bara på axlarna. 

"It's a funny story. She was cool. Me and her got in the same group in our chemistry lab, we became friends very fast and even if she was bad in school I could see the good in her too. Josh and Jas were practically like enemies, they were probably too similar, then they just got friends by me later.", förklarade Kimbely kortfattat och enkelt. Jag nickade till svar och kom då på att Jasmin aldrig berättat det för mig, men det var heller inte så noga kanske. Jag var glad att hon haft dessa två underbara människor omkring sig då jag varit fullt upptagen med mitt eget under dessa tre åren. Hur jag hade klarat mig utan Jasmin då hade jag svårt att kunna se nu. 

Ännu fler minutrar gick och samtalet mellan mig, Jasmins vänner och familj fortsatte tills äntligen en sköterska kom emot oss med blickarna fäst mot oss. Jag svalde hårt och rättade till George i min famn innan jag sedan tittade på en utav damerna som kom fram till oss. Genast började hon prata, hon avvaktade inte alls utan hon berättade hur det låg till och vad som hade hänt direkt, något som uppskattades. 

"The police also called, the girl as hit Kim and Jasminette is now on the notifications. Both of Kim and Jasminette, the young people are really crocked and need rest. Kim hasn't wake up yet but Jasmin has, she's okay and her situation is fine, positive. She really wants to see you first of all, Niall.", hon kisade lite med ögonen emot mig när ett leende spred sig på mina läppar. All den krampen i min mage bara släppte när jag hörde att hon var okej fick hela mig att vilja hoppa av glädje, att hon sedan ville se mig först av alla gjorde inte saken bättre precis. Jag förstod dock att vi hade mycket att prata om och att hon kanske var sur, men jag var beredd på alls och redo att be om ursäkt. 

 

Den snälla läkaren Paula hade gjort allt hon kunnat och jag hade äntligen vaknat upp ordentligt. Trots de olika slangarna, maskinerna och plåsterna på och runt om mig så kändes det ändå skönt att leva igen, kunna prata och tänka. Jag hade dock inte förväntat mig att hela familjen varit här och väntat på mig, inte heller hade jag trott att Niall skulle kommit efter vårat lilla gräl tidigare idag. Trots det var jag glad att han var här och jag hade precis skickat iväg Paula till att hämta min fina Niall som jag saknade mer än någonsin.

 

Dörren öppnades sakta och in kikade ett igenkänt huvud in med ett leende som kunde göra hela mig knäsvag och bli kär på nytt, om och om igen. Jag pressade fram ett leende i den lilla kraften jag hade i min kropp till att bilda ett leende som Niall besvarade ännu mer. 

"Honey, I love you so much.. You don't deserve this.", han gick snabbt fram emot sängen och slog sig ner på stolen bredvid den. Jag varken visste eller hade orken till att säga något, därför låg jag bara där och tittade på honom, hur ful jag förmodligen än var just nu. Paula hade berättat för mig att skadorna jag fått kunde se värre ut än var det egentligen var, men ändå så gjorde det otroligt ont. Magen hade ett stort blåmärke ända upp till brösten och benen var heller inte de vackraste. Inte nog med det så hade jag även fått ännu ett blåmärke på kinden efter slaget rödtotten givit mig. Men jag klagade inte, jag var helt enkelt värd det efter de jag gjorde mot henne och pojkvän sist. Niall tittade rakt in i mina ögon, jag såg tydligt att han gråtit, men jag valde även att inte kommentera det heller. "I'm sorry for what happend about some hours ago. I don't know what I even were thought about but I hope you're fine, I can recognize that I were jealous and stuff, but I'm fine with you and Alfredo now, I'm ready to give him another chance.", började han. Jag skulle just öppna munnen för att säga att han inte alls behövde oroa sig över det nu, eller över att ens ge honom någon chans alls. Jag ville inte att han skulle bli bästa vän med Alfredo, eller ens kanske prata med honom, men jag lät honom fortsätta då han faktiskt verkade ha planerat detta tal under en lång tid med tanke på hur välutvecklat allting lät. "And to the girl you saw in my flat today, it was Laura. An old friend as I have know since forever. My mom and her parents are like best friends, and so do we.", förklarade han också. Jag suckade lyckligt och tog handen för hans mun. Sedan la jag mina två svaga fingrar under hans haka för att föra hans huvud närmare mitt. 

"I love you too, weirdo.", viskade jag innan jag pressade mina läppar med honom. Det blev dock ingen långvarig kyss då våra leenden stod ivägen från de ivriga läpparna. Japp, jag var helt klart lycklig med Niall, han gjorde mig hel och fick mig att känna en känsla ingen annan någinsin fått mig att känna. 

Tillslut gjorde jag plats åt honom bredvid mig som han snabbt la sig vid, sedan flätade han samman våra fingrar innan han fortsatte att granska mig noga. Jag gillade det inte, men ville han titta på min slitna och blåa kropp av alla blåmärken, så helt okej för mig. Det var på egen risk. 

"You're so beautiful, exactly like a princess.", viskade han i mitt öra medan han vilade huvudet på min axel. Som om knasbollen just läst mina tankar. 

"I'm not beautiful like a princess, Nialler.", konstaterade jag och flyttade blicken från taket till fötterna. Det var då hans tur att lägga sina fingrar under min haka, han flyttade huvudet så våra blickar möttes återigen. När han sedan log det där nöjda, perfekta leendet så kunde jag inte heller göra något annat än att följa hans exempel.

"Yes you do.. And you're only my princess too.", sa han med ett leende innan han försiktigt masserade mina läppar med sina. Niall fick mig för tillfället att bara glömma alla smärtor i min kropp, för att istället bara vara lycklig och glömma bort allting som har med Jasminette Moore att göra. Han var verkligen killen alla drömde om. 

---

Är så otroligt trött på allt och alla hela tiden. Var ej meningen att de skulle bli någon del då jag höll på att somna ett x- antal gånger under skrivandes men här får ni ert kapitel, gjorde de för er å hoppas ni blev nöjda. 

Kram och kommentera, make my day pleeaase ;) haha. ja!

 

 Jag låg fortfarande med huvudet på hans mage medans han hade satt igång en omgång NHL 14 som faktiskt inte var mitt, Josh hade tagit hit några spel som han glömt att tagit tillbaka, men eftersom han hade sin flickvän nu så hade han antagligen aldrig tid med att sitta och spela tvspel i alla fall. 

"Are you up for any party tonight, Jas?", frågade Kim halvt spontant. Men det var ju det han var, spontan. Jag rynkade pannan och såg upp på honom som fortfarande såg fokuserad ut på spelet. 

"I have started in school again and I have school tomorrow. I can't drinking.", berättade jag och reste mig upp. Han pausade spelet och såg glatt på mig, han om någon hade alltid tjatat på mig att gå tillbaka till skolan och bli mig själv igen, så jag antog att han ville ta vara på den här stunden så länge han bara kunde. 

"Oh really? How's it going?", frågade han intresserat och började pillra med mitt hår. Jag log lite när jag tänkte på Georgia, klassen och hela mitt nya umgänge. Det var underbart och den sista terminen i skolan såg jag verkligen fram emot. 

"Good actually. It's hard to understand everything and stuff but it goes great. I have a lot of new friends and yeah.. I like the new class.", förklarade jag och han fortsatte bara att lyssna. 

"I'm proud of you and I know you'll raise your grades in no time.", konstaterade han med ett flin. Jag hoppades på det i varje fall och ville verkligen satsa på skolan nu. Jag behövde det. "But you can always just follow me to any party, dancing and have fun? I'm soo excited for what London can offer so I wanna do something fun.", jag suckade lyckligt och tittade på klockan, än så länge stod klockan bara på 19:24pm, visst kunde jag visa Kim lite olika fester och klubbar i London, jag om någon var ju faktiskt expert på dom. 

"Yeah a little while. I have to come up tomorrow though.", förvarnade jag och han skrattade gällt innan han nickade. Då så, då var det bara att göra sig i ordning. Jag målade ögonlocken med brungrå ögonskugga, sedan fick det bli några drag med mascaraborsten, efter det fick jag nöja mig. Jag skulle trots allt inte vara ute för länge ikväll, även om Kim hade tankarna på det. Jag satte mig ner i sängen för att tänka på vart vi skulle ta vägen nu. En klubb med mycket folk på en tisdagskväll var inte det lättaste, men London var alltid livligt och jag visste det perfekta stället att gå på. En plats där jag alltid gick mitt i veckan förut. 

 

Mamma hade - konstigt nog - gått med på att skjutsa oss till klubben där festerna fortfarande var livliga en tisdagskväll mitt i veckan. Hur hon nu kunde lita på att jag inte ens skulle dricka en droppe förstod jag inte, men jag var glad att hon gav mig en chans i varje fall, något jag sumpat rejält tidigare, men denna gång var det allvar, dricka stod inte på listan. 

"Take it easy tonight, Kim.", skrattade mamma när hon slängde bak blicken på min kusin som redan klivit ur bilen. Mamma hade alltid älskat Maria och mina kusiner, hon & Maria hade praktiskt taget varit bästa vänner tidigare, något som alltid varit en lättnad för mig och George. 

"Yeah, I will.", svarade han nonchalant och gav henne ett milt leende. "Thank you for the ride. See you later!", med det så slängde han igen bildörren men slöt aldrig blicken ifrån fönstret, han väntade på mig så mitt val att stanna kvar i bilen och åka hem igen fanns liksom inte. 

"Be safe tonight, hun. Yeah?", jag nickade bekräftat och klev ut ur bilen jag också. Jag sa snabbt hej då och följde den blåa bilen med blicken tills den inte fanns i min åsyn längre. 

 

"You're ready?", han la handen på handtaget när vi till våran lättnad kommit förbi den stora vakten. jag nickade till svars och följde hans fotspår i den stora lokalen in till den riktiga festen. Det var som vanligt hög musik, lukt av alkohol, spya, svett och parfym på samma gång - vilket inte direkt var den godaste kompinationen. Men, men. Inne var vi i varje fall och som vanligt var det ett helt dansgolv där femtiotals människor stod och hoppade, skrek och dansade. 

"Wow, this place is amazing!", utbrast Kim i ett förvånansvärt glatt tonläge. Jag bara skakade på huvudet åt hans ivriga nerver att köra igång, men ändå förstod jag honom. Festerna i London var inte direkt som de hemmafester i Mullingar precis. "I'll go and get some drinks. See you later?", trodde han på fullaste allvar att jag skulle gå med på att han lämnade mig ensam? jag himlade med ögonen och nickade i alla fall. Innan jag ens hunnit blinka så var han borta, förmodligen vid baren. Jag fnissade till lite för mig själv innan jag sedan gick ut mot folkmassan för att dansa till låten som just nu var i högtalarna. The Monster med Eminem och Rihanna, & inte klagade man på det precis. 

 

Nästan en och en halv timme hade gått och jag var faktiskt helt slutkörd. Jag hade träffat på många roliga människor både nyktra och berusade på dansgolvet. Jag insåg då att man faktiskt kunde ha kul utan alkohol, men krafterna i min kropp hade tagit slut och jag satt nu ensam i en soffa lite på sidan av allting. Det var inte förrens en stund senare som jag la märke till att jag var iakttagen av ett gäng människor, eller snarare en grupp som jag så väl kände igen, trots att jag i det tillståndet varit helt borta av alla drogor och alkoholen jag då fått i mig så kunde jag ändå känna igen dom till utseendet. Det var gänget som givit mig ett blåmärke på både kind och lår som då varade i flera veckor. Jag hade dock besegrat dem alla, därför förstod jag vad de nu ville ha. Flinen på deras läppar avslöjade att de bara var ute efter en sak - revange.

 

"Hello there pretty girl.", jag fattade att jag aldrig hade en chans mot dessa människor. Jag var en och dom var minst fem stycken. Hade jag varit påverkad och full hade det varit en helt annan sak. jag var fullt nykter och dessutom hade jag inte slagits på evigheter, därför så kände jag att jag inte riktigt var lika taggad på att slåss som dom verkade just nu faktiskt. De kom snabbt emot mig, men jag reste mig då upp och backade, något jag direkt ångrade då deras flin övergick till hånskratt. "Oh, poor little girl. Now you aren't so cocky anymore, huh?", sa den ena och den enda tjejen i gruppen. Jag svalade och skakade på huvudet, vad hade jag för val? jag skulle bli dödad. 

 

".. and that's what I wanna do in my future.", Georgia och Alfredo höll sin konversation om jobb och framtiden levande. Jag satt mest bredvid och tänkte, tänkte på Niall som på det senaste dygnet verkat arg, ledsen, besviken och konstig. Men varför? jag förstod verkligen ingenting längre. 

"Yeah girls, watch in here!", Alfredo riktade sin mobilkamera mot oss och det tog bara några ynka sekunder för mig att förstå vad han gjorde, självklart knäppte han kort. "I have to upload this picture on Instagram, may I?", frågade han sedan med blicken fast på telefonen. Georgia skrattade glatt och nickade minst lika belåtet. 

Själv bara ryckte jag på axlarna och la inte alls så mycket energi på det. Helst ville jag bara till Niall just nu, kanske få reda upp vad som var fel och bara få se honom igen skulle ju göra hela min dag. 

Jag tog en sipp av mitt kaffe och tittade ut mot människorna inne på Starbucks.Folkmassan bara ökade ju längre tid vi ägnade våran tid där och Alfredo verkade verkligen gilla Georgia. De skulle bli ett väldigt fint par och jag hoppades att de kanske kunde bli mer än vänner, dock var det ju svårt att säga efter 'första dejten', men vad jag såg så sa glimten i bådas ögon när de tittade på varandra mer än va de själv kanske visste. 

"Are you going to studying now, or?" jag tittade på klockan på min arm och förvånades över tiden, den hade verkligen flugit iväg. Den var redan strax efter fyra och om jag skulle få tag i Niall innan kvällningen så var det kanske dax att ge sig iväg. 

De två turtuduvorna tittade menande på varandra och log sedan mot mig. 

"Ah we think so, and you? are you going with us?", frågade Georgia med ett litet större leende. Jag skakade enkelt på huvudet och gav med mig ett vänligt flin till mina två vänner framför mig, som egentligen inte sagt så mycket till mig under min tid omkring dom då det varit fullt upptagna med varandra, varför jag ens var kvar var väl för att jag inte hade så mycket annat att göra precis, men nu visste jag ju exakt vad jag skulle göra.

"No, I'm gotta go actually. But you two seems really happy together, really. I hope you'll have a nice day and see you guys tomorrow, yeah?", jag reste mig upp, tog min väska och gav dem båda en enkel kram innan jag började gå mot utgången från Starbucks. 

"Thank you, Jasmin.", rösten bakifrån mig kom inte ifrån någon annan än självaste Alfredo, jag vände mig hastigt om och såg hur han log mot mig. Jag fnissade till lite för mig själv och fortsatte att gå, det var verkligen kul att i alla fall han kunde få vara lycklig. Men vad var inte jag då? jo, visst mådde jag helt okej, men lycklig kunde jag endast känna mig i Nialls sällskap.

 

Niall svarade varken på sms eller när man ringde, något jag kanske inte riktigt förväntat mig då han alltid brukade svara. Klockan var snart halv fem och trafiken i London var katastrofal. Bilar, bussar och folk var överallt och tiden avslöjade att människor helt enkelt slutat sina jobb vid denna tiden. 

Jag tänkte inte chansa, jag bara tog taxin och åkte raka vägen hem till Nialls lägenhet i hopp om att han var där och slutat jobbat för dagen. Chansen kanske inte var så stor men det var alltid värt ett försök. 

 

Jag betalade taxin och tackade för skjutsen innan jag snabbt tippade in i Nialls lägenhet. Det var kyligt ute, det var verkligen ingen värme alls i luften och endast någon centimeter snö låg på backen då det nydligen slutat snöa. Det var i början av Januari därför så hade jag ju inte precis förväntat mig någon sorts värme. 

Eftersom jag nu inte orkade vänta på att hissen skulle komma så tog jag trapporna, jag staplade mig upp för de tre trapporna innan jag slutligen var framme vid Nialls lägenhet. Det var ingen tvivel på att ingen var hemma i alla fall då röster och skratt hördes inneifrån. Nialls röst fick hela mig att bli varm trots den kalla luften och jag tvekade inte en sekund på att plinga på. Efter något som kändes som evigheter började fotsteg närma sig och ett kraftigt skratt hördes innan dörren öppnades och ett igenkänt ansikte stack ut genom det vita föremålet framför mig. 

"Oh, uhm.. Hi Niall!", mitt leende ökades i massor men försvann direkt när jag såg hur hela Nialls ansikte bara skönk ihop till en slags besviken, ledsen klump. "I tried to call you but you didn't answer so..", jag avbröts snabbt av ett skratt innifrån rummet. Det var inte någon av killarnas, eller TVn, det kom verkligen ifrån hans vardagsrum och det lät äkta. Skrattet kom också ifrån en tjej, och nära nog stod jag Niall för att veta att han inte hade någon syster. Vem kunde det vara? 

"I turned off my phone.", muttrade han och öppnade dörren några centimeter till så jag nu kunde tyda på att höga klackar stod i hans hall bredvid hans skor. "What are you doing here? aren't you supposed to be with.. Uhm.. Never mind.", han kom på sig själv med att låta oerhört svartsjuk, men jag sköt bara ifrån honom frågan och bet mig i läppen. 

"I wanted to see you.. I miss you, can I come in?", jag gick närmare dörren och tog i handtaget utifrån men möttes då av att Niall drog ifrån dörren. Han stirrade mig rakt in i ögonen och såg faktiskt en aning irriterad ut. 

"Actually you can't. I'm here with an old friend so if you excuse me.", hade det inte varit för att tjejen just då kommit ut till hallen och tittat på mig konstigt så hade jag känslan av att Niall faktiskt skulle slagit igen dörren i ansiktet på mig, jag fann ingen tvivel på att Niall var arg, eller kanske ledsen? 

"Who's her?" frågade jag med en vanlig ton i rösten och försökte att inte låta så vältans svartsjuk, även om jag var det. Vem var hon och varför befann hon sig med mjukisbyxor, blondt lockigt hår och en utav Nialls tjocktröjor på sin tunna, ynkliga kropp? Hon såg faktiskt väldigt vänlig ut, något jag egentligen inget annat trodde. Just nu ville jag bara ha ett svar, vem var hon? 

"Oh, so do you even care?", fnös Niall till och la armarna i kors. Jag förvånades över hans beteende och förstod faktiskt inte riktigt vad han höll på med just nu, der märktes dock väldigt bra att han inte var så bekväm i situationen och tjejen bakom honom såg heller inte ut att förstå något alls. "Go and fuck Alfredo instead, I know you want it.", hans ögon såg nu inte längre skyldiga ut som dem tidigare var, nu var det mest tårar blandat med ilska i hans blåa, vackra ögon. Det värsta var nog att han inte ens verkade bry sig om att sagt som han gjort och faktiskt sårat mig. Han stod helt still och bara tittade på mig. Jag blev faktiskt lite rädd, men istället för att bryta ihop framför honom så tog jag handväskan bakom axeln och drog frustrerat bak en hårslinga bakom örat. 

"Screw you, Niall. I never thought this about you and.. Come again when you're ready to talk.", sa jag bara och vände på klackarna medans jag snabbt sprang ner för trapporna. Jag hade hoppats att Niall skulle följt efter, men samtidigt var det skönt att han inte gjorde det. Istället kunde jag höra en hög smäll ifrån Nialls dörr och en tystnad spred sig ut över hela lägenheten. Det var först när jag sprungit så långt ifrån husen, ifrån Niall och allmänheten tills jag slog mig ner på en röd bänk, som jag slöt mina ögon och lät tårarna falla ner från mina kinder. Hur kunde allt bli så fel?

 

"Have you been crying?", mammas fråga ignorerade jag och slängde av mig skorna för att sedan gå upp på rummet. Denna dagen hade helt enkelt varit för mycket och jag kände nu att jag verkligen behövde en kram. George, som satt i soffan i vardagsrummet när jag gick förbi hade ett stort leende på läpparna, men orken att fråga vad han gjort fanns inte där, därför så fortsatte jag att gå några meter till tills jag trampade upp för trapporna där jag möttes av Rose som hade ett svagt leende på läpparna. 

"Someone is in there and waiting for you.", sa hon och nickade mot riktningen i mitt rum. Min första tanke var självklart Niall, som jag även hade hoppats. Sakta gick jag emot dörren till mitt rum och när jag sedan öppnade den långsamt så möttes jag inte av den jag egentligen hoppats på, utan betydligt mycket bättre just i denna situation och någon jag verkligen behövde just nu. Kim, min älskade kusin satt på sängen med mobilen i handen. På golvet stod en resväska som jag antog var hans, han skulle antagligen stanna längre än bara en natt, något som gladde mig ännu mer. Precis vad jag behövde nu. 

 

---

Ojdå! Tror ni Niall och Jasmin kommer att bli sams igen, men innan dess.. Tror ni något annat kommer att hända? och vem var tjejen Niall hade hemma hos sig? Nu är i alla fall Kim hos Jasmin.. Men kan lova er att lite mer kommer att hända.. Hur tror ni att Jasmin och Niall kommer börja prata med varandra igen? Kommer de kanske sluta som att bara vara vänner kanske? ;) who knows? 

Detta är iaf lite av dramat jag planerat in, håll ut ;)

Hur många gånger än killarna försökt att övertala mig att inget pågick mellan Jasmin och Alfredo så ville jag så gärna tro det, och innerst inne visste jag det. Men jag kunde ändå inte sluta tänka på det värsta. Visst, Jas skulle inte vara otrogen, men vad skulle hända om hon lämnade mig på grund av honom? jag hade svårt att se ett mig i ett liv utan Jasmin just nu. Det hade alltid varit något som saknats tidigare, men den pusselbiten föll på plats när Jasmin kom in i mitt liv igen, jag var så oerhört rädd att förlora henne igen. 

Risken att höra om honom hela kvällen ville jag inte ta, därför så var det bäst att kanske vara ifrån varandra en natt. Det var en dålig idé, jag vet, men jag orkade ärligt inte höra om honom. Jag gillade inte den killen, även om jag borde ge honom en chans. Dessutom verkade det gå så bra för henne i skolan nu, jag ville inte komma in och störa eller förstöra någonting alls. 

Jag hatar att behöva erkänna detta, men ska jag vara ärlig så tror jag faktiskt att jag var svartsjuk. Något som inte alls var bra, jag ville inte vara det. Men jag försökte intala mig själv att jag inte alls var det, att se Jasmin tillsammans med Josh gjorde inte mig någonting, jag vet ju hur nära dom står varandra och dessutom så har de aldrig haft sex, vad jag vet i alla fall. Men saken är den att från dag ett, när han försökte stöta på henne vid nyår, så har jag aldrig riktigt gillat honom. Sedan kom hon och berättade om hur hon blivit slagen av samma person, då gick gränsen för mig. 

"What's up, smarto?", Liam la armen om min nacke och tittade oroligt på mig. Jag förståd i det ögonblicket att jag återigen varit inne i min egen bubbla då jag faktiskt inte hört något av vad killarna sagt. Jag tittade mig omkring och möttes av fyra flin som kom ifrån mina fyra gruppmedlemmar. Jag ruskade på huvudet och fnös till.

"What are you guys planning up to?", sa jag istället då jag fattade att de hade pratat om någonting, något jag inte lyssnat på. Också till ett försök att byta samtalsämne när jag fattade att killarna förstod att något var fel. Harry tog sig för pannan och suckade åt mitt frånvarande men Louis var snabbt uppe med att rädda situationen ifrån att bli stel och pinsam.

"Well, it will be a bit late in here tonight so we were talking about any movienight tonight. It sounds good for me, I mean.. Eleanor studying and Perrie is with Little Mix.", förklarade han och tittade upp mot oss alla. Jag blev faktiskt glad åt hans förslag, var det något jag behövde nu var det en grabbkväll med mina bröder utan några tjejer alls. 

"Yeah, Who's up on a movienight?", ropade Zayn och höjde upp sin hand. Liam var snabb med sin också och Louis var inte långt efter. Harry skrattade mjukt och ställde sig upp ifrån soffan. 

"I'm so damn in!", hojtade han och gjorde en high five med Louis. Jag gav med mig ett skratt och nickade jag med. 

"Count with me lads!", med det så räckte även jag upp handen och sprang sedan emot Harry som var den enda som stod upp. "Grouphuuug!", skrek jag och slängde mig på Harry som höll på att tappa balansen. Sekunderna efter stod vi alla fem i en cirkel och kramade om varandra hårt, precis vad jag behövde. Trots att det var en sån liten sak jag reagerade på - som jag visste var hur töntigt som helst - så tänkte jag på det värsta som kunde hända. Därför så var det ganska skönt med fyra andra killar omkring mig dagligen som förstod, lyssnade och fanns där hela tiden och de visste också att jag tyckte det var väldigt jobbigt med Alfredo just nu, kanske var det en av anledningarna till att Louis kom med förslaget. Vem och hur de än kom fram till förslaget om en grabbkväll med film, så lät det som en bra idé och det skulle bli skönt att komma på andra tankar. 

 

"Niall, don't be mad at me now, but I have to ask this..", började Liam och bet sig i läppen samtidigt som han frustrerat gnuggade sig i pannan. "Are you jealous of Jasmin's classmate? You look so upside down and really.. You've been really boring the last hours.", jag förstod att denna fråga skulle komma. De alla fyra satt i sina fotöljer och granskade mig noga. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men sanningen kanske var en bra idé. Jag rynkade på pannan och ryckte på axlarna. Jag visste att jag överreagerade, men vad skulle killarna egentligen tycka? Vi pratade om detta tidigare idag, men inte alls så speciellt djupt. Om jag kände Liam rätt så ville han ha ett riktigt svar nu. 

"Maybe a bit, I mean.. He's good looking and everything.", mumlade jag ifrån min fotölj med blicken nere vid golvet. Nu väntade jag bara på deras reaktioner. Louis retsamma skratt och Harrys flin på hans läppar om att jag var helt dum i huvudet som agerade som jag gjorde på grund av en kille jag inte ens visste hon pratade med. Men ingenting kom, sekundrar som kändes som flera timmar rullade vidare utan att någon sa något alls, tillslut vågade jag titta upp och mötte då dem alla fyras ansikten som var riktat mot mig. De såg inte alls ut att vilja skratta, inte alls. Istället hade det allvarliga miner allihopa och Liam flyttade sig närmare mig och vilade sin lätta arm runt mina axlar. 

"You looking good you too, mate.", log Liam och ruffsade till mitt hår. Killarna verkade medlidande på ett sätt men på ett annat inte alls.

"But you actually don't know what's going on. Maybe they don't talk to each other, you know nothing so you have nothing to worry about.", inflikade Harry med ett litet leende. Det var i och för sig sant. Ja, jag överreagerade helt klart med hela grejen och jag hatade det. Men vad skulle jag göra? det var sån här jag var. Vi fick helt enkelt vänta och se vad som skulle hända. Imorgon skulle jag i alla fall åka hem till henne, jag ville se henne och hennes leende igen, men samtidigt så förstod jag att hon ville prata då hon förstått att något var fel idag, men jag skulle väl helt enkelt bara säga som det var, att jag var svartsjuk, eller?

 

Solen lyste in genom mina persienner och i samma sekund som jag insåg att det var min mobil som låg och pep av larmet så visste jag att det var skolan jag skulle till. Men jag hade faktiskt inte den här ångesten över att behöva gå upp idag, jag såg faktiskt fram emot att gå till skolan. 

Jag satte mig yrvaket upp och la huvudet i händerna en stund innan dörren öppnades och jag möttes av Rose som hade ett leende på läpparna. 

"Annie just told me to going upstairs and check your room if you were awake.", flinade hon och granska mig noga innan hennes gröna ögon med klumpiga ögonfransar på grund av allt mascara ökades i grader och hennes flin blev genast mycket större. "Oh my god. aren't that Nialls shirt?", jag tittade ner på den stora tröjan jag under gårdagen tagit på mig och log. Att känna Nialls ljuvliga doft som fanns på tröjan hjälpte min saknad i varje fall lite. Jag hade faktiskt sovit väldigt bra inatt och för det mestadels tack vare min käre pojkväns tröja.Gud vad jag saknade den killen alltså, även om det bara gått ett dygn sen sist vi sågs. 

"Yeah, it is. But I think he's angry at me.. Don't asking why.", muttrade jag och reste mig upp ur sängen mer handen i håret. Idag var en sån där dag då jag inte riktigt orkade bry mig om utseendet eller kläderna, därför blev det en enkel vit, stickad tröja med ett par svartmönstrade jeans. Slappt, snyggt och naturligt tänkte jag. 

"I think it's kind of hard to write in my blog about the boys without telling them you're my sister. Like.. I hate pretend to not know you!", babblade hon på och jag bara rullade mina ögon. Helst skulle jag bara vilja slänga en kudde på henne, men när jag tittade på klockan så insåg att jag faktiskt inte hade tid med det. 

"Well.. That's not my problem. You have promise me to not write something private and I hope you haven't either. My privacy should not being in your damn blog. Get it?", suckade jag med mitt vanligt trötta morgonhumör. Hon nickade som svar och tog fram sin väska som hon hade haft hängt på hennes axlar. 

"It's yours. Annie packed your stuff because it were on the table downstairs."; jag tog tag i den rutiga handväskan och dubbelkollade ifall mamma verkligen lagt i allt jag behövde. Men vad jag kunde se då så låg pennor, tidningar, böcker och datorn på rätt plats. Jag drog till med ett tillgjort leende framför Rose som då försvann ut ur rummet. 

Ännu en gång tittade jag på mobilen i hopp om ett sms, eller något tecken över huvud taget att Niall var vid liv, men fortfarande inget svar sedan igårkväll då jag skrev till honom. 

 

"Thank you for the ride, baby!", jag pussade Josh snabbt på kinden innan jag tog väskan över axeln och öppnade bildörren. På vägen till skolan hade jag berättat en helt del, mestadels om Niall för att se om Josh möjligtvis kanske kunde veta vad som var fel, men han hade ingen aning. Incidenten om att jag berättat om Alfredo till Niall hade jag stått över då jag inte tyckte det var fullt nödvändigt. Niall kunde väl knappas bli sur över en sån sak? 

"Always, love.", skrattade Josh och gav mig sin blick som gjorde mig så trygg och säker. "Have a nice day and call me when you wanna go home, yeah?", han tittade ut mot skolgården medans han pratade men trots att jag nickade så visste han att jag skulle höra av sig, han kände mig så bra nu. 

 

Jag traskade över skolgården med blickar brännande i min rygg. Även om inga kanske riktigt visste vem jag var så var jag fortfarande stämplad som tjejen utan en förälder, vilket var något ytterst ovanligt på vår skola trots mängden elever. Alltid hade jag varit tjejen som alla hatat, tyckt synd om och helt enkelt tagit avstånd ifrån på grund av att vara rädd att säga fel saker. Men det dom inte visste var att jag var stark nog att le även om det gjorde ont. Att höra andra prata om sina pappor gladde mig verkligen, varför skulle andra människor behöva lida bara för jag att min pappa inte längre var vid liv? alltid hade mina tankar strävat efter att tänka så, men under de senaste åren hade jag också tagit avstånd ifrån människor, jag hade helt enkelt svårt att ta in människor i mitt liv. Jag var dock väldigt glad att jag lärde känna Kimbely på labben i kemin, utan henne och Josh hade jag aldrig klarat mig. 

 

Jag gick in igenom den mellersta porten av tre möjliga och traskade upp för trapporna. Efter tre våningar var jag äntligen framme till min korridor där jag försökte leta reda på min klass och Georgia. Efter ett tag fann jag henne i en grupp av tjejer, hon fick genast syn på mig och skyndade sig emot mig med det där perfekta leendet jag bara älskade hos henne. De liksom spred med sig glädje. Under gårdagens raster hade jag med en klump i magen berättat för Georgia hur jag hade haft det den senaste tiden, men hur Niall kommit och rest mig upp igen. Hon hade bara lyssnat, stöttat och hållt min hand under min berättelse och trots det hon visste nu så behandlade hon mig inte annorlunda, hon såg det som förflutet och såg allting framåt, vilket var nog det som jag verkligen uppskattade mest hos henne. 

"Hey, Jasmin!", med hennes skrikrosa kavaj och vita linne kom hon emot mig, hon var verkligen hur snygg som helst och jag undrade då vad jag varit hela tiden, varför hade jag inte kommit till den är klassen direkt? alla var så omtänksamma i våran klass. "Do you know what?", hennes leende blev om möjligt ännu större och hon la sina armar om mig. Jag kramade förvånat tillbaka och tittade sedan chockad på henne igen. "I wrote to Alfredo yesterday and do you know what? We're going to take a coffee together after school today! and studying to our mathtest too!", jag kunde faktiskt inte tro det själv, men efter ett tag så insåg jag att det faktiskt hände och mitt leende sped sig även det. Jag var verkligen riktigt glad över hennes skull, och Alfredos med för den delen. 

"Oh, I'm so happy for you! I hope it goes well!", konstaterade jag och kramade om henne igen. Hon trasslade sig då ut ur kramen direkt och hennes leende hade då förvunnit lite. Jag kunde se med hjälp av hennes två rynkor mellan ögonbrynen att hon var fundersam över något. 

"What are you gonna do tonight? I'm a bit nervous actually and he's the one I really like. Please be with us? I know he want you with us too and it will be even more fun if you join us, please?", jag bet ihop lite. Jag hade inte förväntat mig att frågan ens skulle komma men jag såg det inte som någon negativ sak. Jag gillade både Alfredo och Georgia så att umgås med dom gjorde inte mig något. Niall verkade ändå helt sur på mig, av någon anledning.

"Yeah, I'd love to! I just have to say it to Niall so he knows.", berättade jag och var snabb uppe med att ta upp mobilen för att sända iväg ett sms till honom. Jag passade då också på att titta på klockan, till min lättnad var det åtta minuter kvar tills våran lektion började så jag hade inget bråttom alls att skriva. 

 

 

Jag skickade snabbt iväg det innan jag knappt hann läsa igenom det, men jag ville verkligen inte hinna ångra mig. Kanske var det så att jag bara inbillat mig att Niall var sur på mig? jag hoppades på det i alla fall. Jag och Niall hade inte bråkat på riktigt någon gång faktiskt, utom den gången då jag kaosa till det mellan mig och Josh, men då var Niall mest stöttande, det var nog mest jag som var arg. Det vibrerade snabbt i min ficka igen och jag var inte långt efter med att ta upp den igen, snabbare ökade min puls när jag såg min pojkväns namn på displayen. 

 

 

Hans sms gjorde mitt humör värre än vad det faktiskt redan var. Till en början lät han väldig besviken och arg på något sätt, men sedan också så ville jag inte ha det så här. Honey var det ända gosiga ordet i de alla meningarna och jag förstod att det antagligen var något ord för att 'lätta upp den trista stämningen'. Att veta att jag även ikväll inte skulle få träffa killen jag älskade mest gjorde ondare i mig än vad jag trodde själv. Jag ville verkligen inte vara utan honom en natt till. 

---

Åh, haha.. Kände nu hur det blev en väääldigt lång del här.. Hoppas det inte gör något :O ! 

Nästa kapitel kommer när det kommer.. Om jag hinner bli klar med det till imorgon så ska jag försöka få ut det då, annars blir det på fredag! kramisar :)

 

 

 

Efter den lyckade skoldagen åkte jag inte hem direkt. Klockan var då tio över tre och Niall skulle jobba till sena kvällningen, därför så var det ju då perfekta tillfället att åka till Kimbely och umgås lite, det var ju trots allt väldigt längesedan det bara var hon och jag. 

När jag kommit dit hade jag blivit varmt omhändertagen av min kära vän, precis som alltid. Det var också måndag, vilket betydde att hon bara jobbade halvdag så att hon skulle vara hemma visste jag, eller åtminstonde att hon hade slutat jobbet för dagen. 

Hemma var hon hur som helst och vi slog oss direkt ner & pratade om dagen. Jag ville förstås inte nämna något om Alfredo än då han fortfarande var ett känsligt ämnde för både Kim & Josh eftersom han faktiskt behandlat mig ganska så illa de gånger vi setts tillsammans, något självklart mina bästa vänner visste om då det varit dom som fått tagit hand om mig när Alfredo svikit mig, gång på gång då jag antog att vi hade något på gång. Trots deras åsikter och överbeskyddande om mig så kunde jag inget annat än att älska dem för det dom gjorde för mig, utan dom hade jag inte varit någon alls. De var riktiga syskon helt enkelt. 

 

Vi satt länge i soffan och bara tog igen tiden vi missat under dagarna vi knappt pratat, vi dock sov ju med varandra nydligen tillsammans med Josh men det var aldrig samma konversationer vi tog upp då som när vi var ensamma, även om Josh var en sån person man skulle kunna prata om exakt allt med. Men ändå, han var kille. Vissa saker kunde man liksom hålla till tjejsnacket. 

När vi kom in på killfronten började Kim konstigt nog tveka, något hon aldrig gjorde. Hon hade alltid nya grejer att berätta, speciellt nu när hon skaffat en ny pojkvän och allting. Det var nästan så att hon såg lite upprörd ut, nästan lite ledsen. 

"What's wrong, babe?" frågar jag och flyttar mig närmare henne. Hennes huvud sjunker ner i min famn samtidigt som tårarna faller ner från hennes kinder. Jag känner hur hon genast börjar hicka, något hon alltid gjorde när hon blev upprörd, ledsen eller arg.

"It's Stephan, I saw him..", hon pratar under sammanbitna käkar och försöker att andas så normalt som möjligt. Men när hon både var upprörd och astmatiker så gick det ju sådär. Jag kunde heller inte annat än att rulla ögonen. Det var ofta vi föll in i den här konversationen. Det var inte precis första gången Kim grät över en kille. Jag fick den känslan att hon aldrig riktigt varit kär. Jag trodde Stephan kanske var bra för henne, att det var äkta där, men det visade ju sig vara en misstanke. 

"What do you mean, dear?", svarar jag förvirrat och oförstående. För just nu förstod jag faktiskt ingenting om vad hon pratade om. Faktum är att jag aldrig förstått mig på Kim och hennes killar, något jag förmodligen aldrig kommer att göra heller. Jag har fått för mig att min kära vän inte är så lätt att ha att göra med i ett förhållande, det är antagligen så att hon helt enkelt är helt kaos när hon kommer till pojkar, i alla fall vad jag sett tidigare på fyllor, vilket resulterar till att man blir ensam i slutänden. 

Oavsett vad så hade jag alltid stöttat henne i sina problem, precis lika mycket som Josh hade hotat med att slå ihjäl grabbarna i fråga. Och stötta henne ville jag även göra nu. 

"With an another girl. I haven't talk to him yet but that I saw was enough. He didn't spoke to me since for days ago. I thought I liked him, but when I think about him now.. I'm not so sure, it feels like.. Nothing", förklarar hon med en suck. Jag kan inget annat än att dra eftar andan jag med, hennes killproblem kan verkligen gå mig på nerverna ibland. Jag undrar just när hon faktiskt ska hitta den rätta. 

"What do you think about Harry then? isn't he lovely?", skrattar jag till ett försök på ett gladare samtal, något som verkar funka då min blonda vän delar med sitt fina, underbare leende.

"I can promise you, it will never be something between me and Harry, at least not in that way you're thinking. However, he's that kind of boy that would be like Josh, a brother. You understand?", hon ler, lik som mig som heller inte kunde låta bli att dra på smilebanden. Jag hade faktiskt tyckt att Harry och Kimbely skulle bli ett fint par. Men när varken hon själv, Harry eller till och med Niall inte höll med om det stadiet så fick jag helt enkelt gilla läget.

 

Jag tog bussen hem vid halv sju. Nu borde Niall vara hemma och vänta på mig redan, tänkte jag. 

När jag däremot kom hem så var det full fart i huset. Både George och Rose hade kompisar hemma på sina rum, så det var ganska så högljutt. Inne i vardagsrummet satt mamma bredvid Olof med blicken fäst emot TVn.

"Have you heard something from Niall?", harklade jag mig och de båda tittade upp ifrån soffan. Mamma öppnade munnen när Olof direkt tog orden ut munnen på henne medans ett osäkert flin var på hans läppar. 

Jag antog att han fortfarande inte kommit underfund med att jag inte längre är lika kall och elak längre, att man faktiskt kan föra en vanlig konversation med mig nu utan att det slutar med skrik. 

"No we haven't. is he supposed to be here?", Olof flin ökade retsamt samtidigt som jag såg hur han flyttade sig närmare mamma. "He's a good boy I see. Hope you're taking care of him?", jag fnös till lite lätt men kunde ändå tyda ett oerbjudande leende på mina små läppar, det var faktiskt en aning genant att prata om känslor med min mamma och hennes sambo. Jag var inte direkt van vid att ha det så. 

"I'm sure he can take care of himself. But yeah, I'll try to keep him as long as possible because I really like him.", jag kunde inte riktigt förstå hur jag kunde säga det där, men jag gjorde det i alla fall. Något mamma antagligen inte förväntat sig att jag skulle erkänna framför dom, även om de nog redan listat ut det. Deras två retsamma flin på deras läppar ändrades genast till ett milt leende. Ett leende de oftast bara gör till mina två syskon när de alltid gör saker rätt eller bra. 

"That's good, hun. There it's food in the kitchen and it's still hot, just eat.", informerade min kära mor mig samtidigt som hon viftade med händerna att maten fanns klar i rummet intill. Jag struntade i henne och gick rakt igenom vardagsrummet och upp för trappan istället, när jag kommit upp gick jag direkt vidare till mitt rum och stängde dörren. Jag skulle minsann vänta på att äta tills Niall kom då han antagligen var hungrig som ett lejon efter en lång dag på jobbet, Det var då åtminstonde ett önsketänkande ifrån min sida för i samma ögonblick plingade mobilen till i min ficka och när jag såg Nialls namn lysa upp displayen så spred sig ett leende kring mina läppar. Hans text var däremot inte så mycket att le åt. Den gjorde mig faktiskt ganska så nedstämd, fast det var ju något jag självklart inte skulle visa för någon. 

 

 

Jag blev inte bara ledsen över hans strama text, jag blev även förvirrad. Det var inte alls likt honom att skriva på sättet som han nyss gjort. Jag hade känslan inom mig att något var fel, vad det var ville jag inte fråga just nu. Att jag sedan var tvungen att sova ensam inatt var något jag inte direkt såg fram emot. Jag ville ju ha Nialls starka armar omkring mig hela natten. Min Nialler, mitt solsken, min trygghet och min enda stadiga punk i livet just nu, ville jag vara med hela tiden om det så var möjligt, men så blev det ju inte alls. 

Trots mina överväldiga känslor så tröck jag på nytt meddelande och slog in ett sms till Niall. 

 

 

Jag la telefonen på nattygsbordet på sidan om mig och stirrade ganska desperat på telefonen i väntan på ett svar ifrån min frånvarande pojkvän. Jag väntade i flera minuter på att det starka ljuset skulle lysa upp rummet i mörkret jag låg i, men svaret verkade aldrig komma och Niall brukade aldrig vara seg på att svara när han såg mitt namn. Han kunde vara upptagen, det kunde han. Men att svara på mina SMS hade han alltid tagit tiden till och ett litet svar som innehöll ett litet ord som godnatt kunde väl inte vara för mycket begärt? 

Med en klump i magen bestämde jag mig för att gå in på våran konversation igen och se om han sett eller inte. Det var något jag dock ångrade då jag möttes av något jag inte förväntat mig riktigt. Nere i högra hörnet stod det; Read 19.57 PM.

Jag tittade hektiskt på klockan, nu var den 20.12. Det hade alltså gått sexton minuter sedan han sett mitt meddelande & jag fick den skumma, jobbiga känslan inom mig att detta inte alls berodde på att han var upptagen just nu, utan att något helt enkelt var fel. Något stod inte rätt till och han grubblade antagligen på någonting. Men vad kunde vara problemet till att han försökte undvika mig? 

---

Ja, Nuuu kanske det blir lite drama. Kanske är Niall svartsjuk på Alfredo ändå, eller vad tror ni? Nästa kommer lite ifrån Nialls perspektiv och lite ifrån Jasmins. 

Kommentera vad ni tyckte om kapitlet! Var det för kort/långt/lagomt? ska börja med nästa nu på direkten!

 

 

Lite mindre än halva dagen hade gått och jag hade ännu inte hört något ifrån Jasmin. Jag hoppades verkligen på att allt gick som det skulle och att hon skötte sig just nu. 

"Finally lunch!", pustade Louis ut efter att ha kommit ut ur kuren där vi spelade in våra röster till våra låtar. Midnight Memories hade sålt som smör och vi hade redan påbörjat vårat nya album. Det var dock en annan skiva vi skulle spela in innan vi släppte vårat fjärde album och det var en akustisk version utav de flesta låtarna på vårat senaste släppta album. Jag såg faktiskt fram emot att släppa vårat lilla "extra" album då det var riktigt kul att sjunga akustiskt, det var så speciellt. 

"Were are we gonna eaten?", frågade Liam och fuktade sina läppar. Något han ofta gjorde då han var hungrig. 

"What about Nando's lads? it was a long time since we eat in there.", inflikade jag och log ett busigt leende. Självklart protesterade Zayn, men inget mig emot då jag visste att Louis, Liam & antagligen Harry alltid var på min sida när det gällde matrestauranger. Vilket de även gjorde denna gång, så det blev fyra emot en. 

"You had no chance.", skrattade jag och lipade åt Zayn som förmodligen tröttnat på att ständigt äta på min favoritrestaurang, något han egentligen också älskade, det var bara det att han ville vara vrång framför oss och inte erkänna att han inte alls hade något emot att äta där, vilket vi andra fyra också visste. Om Zayn verkligen hade avskytt den matkedjan var det självklart att vi inte hade drivit som vi gjorde med honom och Nando's. 

Mobilen slank upp ur fickan då jag egentligen bara ville veta vad klockan var, men när jag såg Jasmin's namn på displayen var det som hela min värld lyste upp. Utan tvekan drog jag fingret på hennes namn och öppnade smset.

 

 

Det var skönt för henne att skolan gick så bra, jag var verkligen glad för hennes skull. Men att veta att Alfredo gick i samma klass som henne gjorde mig inte riktigt lika säker. Jag kände honom verkligen inte som en konkurrens, men jag kände mest oro vad han kunde lura på Jasmin. Hon var där för att höja sina betyg, klara ut skolan och sedan få ett bra jobb, det som oroade mig mest var att Alfredo-killen skulle sabba det för henne.

Jag bestämde mig i varje fall att inte ta upp det över sms, jag lät henne ha kul nu när hon väl hade det och sedan fick jag prata med henne när vi sågs, om det nu ens var nödvändigt, jag ville inte direkt starta upp några konflikter i onödan precis. 

 

 

Jag sände det snabbt, låste mobilen och lät den åka ner i byxfickan igen. Jag tittade mig omkring i studion och la då märke till att det endast var jag, Liam och Harry kvar. Hade jag varit så inne i mitt tänkande och smsande att jag inte ens märkte att två av mina bästa vänner gått iväg?

"Were is the other?", frågade jag förvirrat och tittade mig omkring. Liam och Harry bara tittade på varandra samtidigt som de skakade på huvudet. 

"Haven't you heard what we've been talked about, Nialler?", Harry la sina armar i kors och skulle för ett ögonblick låtsas vara allvarlig, något som inte gick då både jag och Liam inte alls kunde hålla oss ifrån att inte röra på mungiporna. 

"Zayn and Lou went to Nando's by themselves because reduce the risk for being detected of fans.", förklarade Liam sedan och ryckte på axlarna. Jag gjorde lika och slog mig ner i soffan igen då jag tydligen ställt mig upp. 

"But what if they don't know what I'll eat then? I mean..", började jag men Harry avbröt mig. 

"Chicken and Pommes, right? Niall we know you and you know it, you don't need to be worried about what food we will get you.", vi alla tre började skratta och han hade faktiskt rätt. Vi visste allt om varandra och var det något vi verkligen var säkra på så var det vad vi ville ha för mat om vi skulle beställa. 

 

"Niall, how are you?", frågade Liam fundersant efter ett tag. Jag höjde blicken ifrån mobilen och rynkade ögonbrynen. 

"I'm good, mate. And you?"

"I'm okay. But you look a bit strange, like.. Something has happend?", jag visste inte riktigt vad han menade, jag såg väl inget annorlunda ut? det var dock inte konstigt då jag var väldigt trött, men det var väl ganska vanligt?

"Is everything alright with you and Jas?", det var nu Harry som frågade och jag blev i det ögonblicket bara ännu mer förvirrad, eller mer förundrad. Varför frågade dom så mycket? syntes det så bra att jag inte alls var så jätteglad över att ha Alfredo i samma klass som min flickvän? 

"Ah, I think so.. It's just.. A guy in her class I don't like so much.", jag bara bet lite svagt i läppen och Liam skulle just öppna munnen då dörren till studion slogs upp och in kom två glada killar med en påse i varsin hand. 

"One chicken for you, Nialler.. One for you Liam and one for you Zayn!", Louis började stapla upp de olika kartongerna med mat i och det kändes att de fortfarande var varma. 

"Here is for you Harry, a salad and bread, right?", flinade Louis då jag visste att våran tränare satt Harry på prov under en veckas tid då han endast fick äta nyttig mat och skippa all utemat, jag kunde trots de inte le lite åt Louis hån då han själv åt en stor Pizza. 

 

"I think our Nialler it's a bit jelaous of one of Jas class mates.", skrattade Liam när han efter ett tag slutligen ätit upp sin mat. Jag stirrade storögt på honom och hade egentligen viljat hålla hela 'Alfredo och Jasmin'- grejen utanför våra samtal just nu, men det var ändå bara Zayn och Louis, klart de skulle få veta. Det skulle ändå lista ut att det var något, tids nog. 

"I'm not jealous, I just don't like the thought that he has slept with my girl and treated her bad.", mumlade jag och tog en klunk av min cola. 

"But it's her life, right? you have to believe her. I know she love you, Neil.", retades Louis och sände iväg ett pussläte ifrån sina läppar. Jag suckade och skakade på huvudet.

"I don't take him as a rival. I know if she was in love with him, she shouldn't be with me and be with him for a long time ago.", klargjorde jag och spännde ögonen. 

"Good, you have nothing to worry about.", log Zayn stolt och lutade sig tillbaka i soffan. Jag antog att dem hade rätt, och jag hoppades verkligen det också. 

---

Japp, nu kom även de andra killarna med också. Inte helt nöjd med delen men har no inspiration nu.. Men ändå.. Nästa kommer ju snabbare ni kommenterar (har nästa del klar så när den kommer ut är upp till er) x

 

"Are you sure you'll be okay now?", frågade mamma för säkert sjunde gången under de senaste minutrarna som gått. Denna gång valde jag inte ens att svara på den frågan utan mitt svar blev en tröttsam rullning med ögonen. "Okay, my little heart.", log mamma och klappade mig på kinden. "See you around and I hope the first day went well.", jag nickade till svar och tittade nervöst på det lilla papperet som skulle leda mig på rätt väg till mitt nya klassrum. Jag kände mig faktiskt väldigt nervös men jag hoppades att de var så snälla som Ewa beskrev dom. Åtminstonde så var det nog en jag skulle känna igen i alla fall, Alfredo. Hur jag kände inför att gå i samma klass som honom var inte fullt klart i mitt huvud ännu, men jag hoppades att det skulle gå bra. 

 

Pirrigt tröck jag ner handtaget till klassrummet och öppnade dörren försiktigt då jag hörde att läraren - som antagligen var min mentor - höll en genomgång. Eller prata gjorde hon, sedan vet jag inte om det var en genomgång eller vad det var. 

"Oh, Hi sweetie! You must be our new student, Jasmin, right?", log hon, jag la då märke till att hela klassen stirrade på mig med snälla, äkta leenden. Jag nickade och följde efter den blonda tjejens rörelser om att jag skulle komma fram till henne. Ung verkade hon också vara, bara några år äldre än mig. Tjugo till tjugofem om jag skulle få gissa. "This is my beautiful class as work within writing, and as I heard you were really good at it too?", hon höjde ögonbrynen samtidigt som jag nickade glatt. Det var sant, ända sedan jag var liten har jag haft en speciell kärlek för skrivandet och jag hade aldrig några problem med mitt språk under tiden jag skrivit. Engelska hade jag aldrig fått underkänt på, just på grund av mina berättelser jag skrivit. Det var dock de enda ämnet jag inte hade F i, då jag endast hade E eftersom att jag nästan aldrig befann mig på lektionerna. Något jag nu i efterhand ångrade oerhört mycket. "We haven't start yet since it's the first day of the term, your class mates just got their computers and here is yours. Take care of it and have it when you writing, reading and stuff like that.", hennes information tog jag in i huvudet direkt samtidigt som jag tog emot datorn hon höll i armarna. 

"My name is Mrs. Black. But you can call me my name, Bellie.", jag fnissade och nickade ännu en gång. Jag hade faktiskt inte öppnat munnen någonting alls från att jag kommit in i klassrummet tills nu. "Please, Jasmin. Take an optional seat.", hon visade även med handen att jag kunde sitta vart jag ville på en ledig stol. Jag tittade mig omkring för att se någon plats ledig då jag genast mötte min blick med Alfredos, som småpratade med sin kompis. Alfredos hår var som vanligt fixat och om jag skulle vara ärlig så passade han otroligt bra i den där skinnjackan. 

För att tillhöra den 'nördiga' klassen så såg de rätt normala ut ändå, inte alls några märkvärdiga kläder, hår eller stilar som jag först trodde. Det var egentligen ingen skillnad alls på dessa människor och dom i min gamla klass, den enda skillnaden på min förra och nuvarande klass var bara att i den här klassen visste man vad orden vara tyst, vara fokuserad och sköta sitt eget, betydde.

 

Jag slog mig ner bredvid en tjej som såg allmänt trevlig ut. Hennes blick var fast vid hennes dataskärm då jag satte mig bredvid henne, men så snart hon såg mig så log hon vänligt.

"Hi Jasmin. Nice to have you in our class.", well, visst var det alltid bra att vara snäll. Men denna tjej var mest creepy, kanske var det bara att det var längesen jag en främling var snäll just emot mig. Jag tackade i alla fall vänligt och startade upp min dator på bänken. "I'm Georgia by the way.", presenterade hon sig som och gav mig hennes uppmärksamhet. I denna klass kunde man verkligen slappna av och jag kände tidigt att man till och med kunde vara sig själv. 

"Nice to meet you, Georgia.", log jag och tittade sedan på min dataskärm igen, i försök till att göra något vettigt utav denna lektion. Vad visste jag dock inte då vi inte fått reda på det än så länge. 

"You are Nialls girlfriend, aren't you?", frågan kom ganska plötsligt och jag vände snabbt huvudet på henne igen. Hon log ett gulligt leende och hon var faktiskt väldigt fin. Hon hade fina ansiktsdrag och såg faktiskt ut lite som Rose i ansiktet. 

"Yeah, I am. Why?", hon sprack upp i ett större leende och flyttade huvudet närmare mitt huvud för att slippa blickarna ifrån Bellie. Hon bara ryckte på axlarna och tittade förvirrat på mig. 

"He's so hot. I don't get how you can stand there beside him without any fangirling?", hon såg besviken ut men samtidigt så kände jag hur hon drev. Jag gillade redan denna tjej, hon var cool och väldigt social. "I even heard about your dad in the interview. And I'm sorry, I really am.", något i hennes ord fick mig att tro på henne. Hon lät så äkta på något sätt. "I don't even know you and something like that yet, but I can tell you.. Everyone in this room are lika a family, we stand up for each other and always being there. We will do the same for you too because now you're one in the family.", fnittrade hon och slog ner skärmen. "You're also strong. You fights against the hate from fans and your dad. Maybe it's other things I don't know but I really liked you, the first time I saw you and Niall together I knew you were the right for him.", hennes ord var verkligen berörande och allt kom som en chock. Jag hade inte förväntat mig detta precis men jag tror jag nyss faktiskt fått en ny vän, en vän jag kanske till och med skulle kunna umgås med utanför skolan till och med. 

"Aw, thank you, Georgia. That was really sweet of you and I really appreciate it. I didn't hear that so much but I can tell you that I maybe seem strong, and might I am, but even I can break sometimes, and that's humanly.", log jag och blickade bak mot Alfredo som såg så fokuserad ut på dataskärmen han hade framför sig att han inte ens märkte mig. 

"It's many Directioners as have you and Niall like favourite couple and that's good. Actually it's a bit cool to have you here today.", fnittrade hon och även jag gav ifrån mig ett skratt, något som resten av klassen märkte, gav mig ganska så konstiga blickar innan de log mot mig. 

"Okay, now have we start out computers so let's talk. At first we're gonna present us for our Jasmin here today and we can also tell her what we like to do in the leisure time.. David, you start!", beodrade Bellie med ett leende och tittade på killen som satt längst fram. Han presenterade sig som David som gillade att spela fotboll på sin fritid, sedan var det även någon Alice. Redan efter femte personen blandade jag ihop namnen, men det gjorde ingenting då jag visste att jag hade hela terminen på mig att lära mig dom. Vissa var mer seriösa än andra men något jag märkte var att man inte tog saker allt för seriöst i denna klass, vilket uppskattades ganska så mycket. Jag trivdes redan helt enkelt. 

 

Jag visste inte alls vad det var för lektion ens, men jag antog att detta var någon slags mentorstid. Vad jag hade hört ifrån resten av klassen så var Kemi nästa lektion som stod på schemat. Jag hade kunnat lista ut det själv då det klart och tydligt på schemat jag hade framför mig, men jag var helt enkelt för lat för att titta. 

"Do you know someone in this room?", frågade Georgia tillslut med ett flin. Hon vände huvudet bak och det märktes tydligt att hon menade Alfredo, jag fnös till jag också samtidigt som ett leende spred sig på mina läppar.

"Yeah, I sort of know Alfredo a bit, but not so much like me and my two best friends Josh & Kimbely.", förklarade jag och min brunhåriga bänkkamrat vickade på huvudet förstående. 

"He's a nice guy, he can just be kind of weird sometime and just go away from the school and then come back, but I have my thought that he was drinking on the schooltime before.", konstaterade hon med vidöppna ögon samtidigt som hon viskade det i mitt öra. Jag, som faktiskt kanske visste om varför han gått ifrån då och då, ville självklart berätta det för Georgia, men samtidigt så kunde jag inte, jag var inte typen som berättade saker för andra människor, speciellt inte sånna jag känt i knappt en timme. 

"I know he hasn't have it so good in his life lately, that might be why he's weird sometime.", log jag och la armen över henne. Hon fnissade och nickade med huvudet. 

"Yeah, you're totaly right.", hon rodnade faktiskt lite och tittade lite diskret bak på Alfredo som skrattade hejvillt bakom oss tillsammans med kompisen som tidigare presenterat sig som Kevin. "Can you keep a secret?", frågade hon och vände blicken till mig igen. 

"Of course.", sa jag förvånat och förstod inte riktigt hur hon redan kunde lita på mig, som om vi känt varandra i flera år. 

"I have a crush on Alfredo. I know who he is when he is drunk and stuff, but since we slept with each other, I can't let him go away from my mind. He's driving me crazy!", skrattade hon och jag blev faktiskt väldigt glad för hennes skull. Egentligen skulle hon bli perfekt för honom, hon var så otroligt snäll och var det någon som förtjänade en snäll flickvän så var det Alfredo då jag visste hur hjärtekrossad han blivit under sin sommar-romans.

"That's so cool, hun!", konstaterade jag och slog till henne löst på armen. "You will be perfect for each other, I promise!"

"No! Last time we talked, he told me he hasn't any feeling for anyone, that he can't be love with someone.", berättade hon dystert och tittade ner i bänken. Jag suckade och skakade på huvudet. 

"That's not true, he has feeling. He's just heartbroken and I think you should be the right for him.", log jag och tittade bak på Alfredo som nu lagt märke till att vi antagligen pratade om något intressant. 

---

Det verkar ju gå bra för Jasmin i skolan iallafall och tur att hon snabbt hittade en vän. (mer om henne kommer det att komma) 

I nästa del är det lite mer i Nialls perspektiv! Den lär komma ut här i helgen någon gång då jag antagligen inte blir hemma i helgen, men jag ska hinna fixa ett tidsinlägg. 

 

Fåglarna utanför mitt fönster kvittrade så högljutt att jag vaknade, till och med innan väckarklockan. Konstigt nog så var jag ganska så pigg, jag hade fått ett brev hem om att jag började klockan nio, direkt skulle jag och mamma besöka rektorn på kontoret samt så skulle jag få reda på schemat och mina rester. 

Försiktigt öppnade jag mina ögon och möttes av två blåa ögon som stirrade rakt in i mina. Den blonda killen framför mig hade tydligt redan vaknat. Nialls leende spred av sig på mina läppar, samtidigt var hans ena hand vilad mot min kind. 

"Good morning, beauty", viskade han och forcerade en puss på min nästipp. Jag verkligen älskade sättet han tittade på mig, viskade små komplimanger eller helt enkelt bara var så lugn. 

"Morning, baby", log jag och pressade mina hungriga läppar mot hans som minst verkade vara lika angelägna. Jag verkligen älskade när Nialls läppar var pressade mot mina, det var den bästa känslan i hela världen och den enda gången jag riktigt kunde känna hur allting runt omkring mig bara försvann. När vi efter några minuter dragit oss ur den underbara morgonkyssen så sneglade jag mot klockan på nattygsbordet bredvid Niall, halv sju. Kanske var det dags att börja fixa sig? 

Nog för att jag alltid varit stökig, ofokuserad och helt klart omöjlig de senaste åren på denna skola så hade jag aldrig en stil jag kunde skämmas över. Jag var fräsch, sminkad och såg ut som de flesta ungdomar. Det enda sorgliga med det var ju att min insida inte var fullt lika vacker som utsidan, vilket nog de flesta i min klass visste om. 

Ensam var jag också då Kimbely och Josh gick ut förra året med toppenbetyg och fick jobb nästan direkt, jag hade blivit glad för deras skull och någonstans inom mig hade jag hoppats på att också få en sådan lysande framtid. Men jag insåg också då hur jobbigt det skulle bli att ta tag i det hela, därför så sket jag i det och lämnade ännu mer skolarbete bakom mig. 

 

"Am I okay?", frågade jag och tittade mig i spegeln, jag kikade mot min underbara pojkvän, som fortfarande låg i sängen, igenom spegeln samtidigt som han bara skrattade. 

"Beautiful as always, my princess.", jag tittade ner på min klädsel för dagen. Ett par tajta jeans, en röd/rutig skjorta med en grå stickad tröja över. Det var helt klart min stil, men kunde jag bära det? på armarna satt en armklocka med några armband. Fast och andra sidan, jag skulle inte gå till skolan för att skaffa någon ny pojkvän precis. Därför så fick detta duga. 

"Are you gonna stay here all day? I thought you were supposed to work.", jag blinkade innan jag busigt slog mig ner i min dubbelsäng och kröp in i Nialls varma och nakna armar. Våra läppar möttes ivrigt och jag hade väldigt gärna viljat stannat här, i Nialls trygga famn hela dagen. Men plikten kallade, tyvärr. 

"I am. But I don't start yet, I'll be at the studio about three hours. I'm gonna sleep again when you're going.", mumlade han mot mina läppar och jag märkte hur mycket hån det egentligen fanns i den där meningen. Niall hade det lätt, han hade aldrig avslutat skolan helt innan han blivit känd, något som antagligen var skönt för honom.

"Do what you want, feel like you're home, yeah?", jag reste mig upp och rättade åt kläderna innan jag sedan gav ifrån mig en slängkyss mot Niall för att sedan gå ut mot hallen och ner för trappan. 

 

"You're nervous, aren't you?", frågade mamma ivrigt när vi svängde in på ledig parkeringsruta vid en utav Londons kändaste gymnasieskolor. Jag suckade och öppnade bildörren i samma ögonblick som mamma stängde av det brummande fordonet. Jag slängde min hansväska bakom axeln och gick emot hållet där ingången till mitt klassrum låg. 

"You can be sure I am, but I can do this, Mom. Do you believe me?", frågade jag medans jag klev upp på skolans hårda stentrappa. Handen var på handtaget medans jag stannade till och tittade på min förvirrade mamma. 

"You have told me that to many times, now it's to prove, hun.", svarade hon bara. Jag förstod henne också då jag flera gånger lovat henne att sköta skolan, men samma visa varje gång. Jag hade varit för svag för att klara mig igenom gymnasiet och som det såg ut nu så var framtiden inget ljus för mig, men jag skulle kämpa. Samtalet med rektorn - som faktiskt varit väldigt stöttande - skulle bli intressant. 

Så snart som jag passerat den korridoren full med människor, tagit emot massor av hatblickar och lågmälda viskningar så visste jag att jag kommit rätt. Det var precis som vanligt och inga hade mognat, inte ens lite. 

Till min glädje så hade jag aldrig riktigt varit lika hatad utav killarna, det var mest bland tjejerna då jag 'inte passade in' i något utav deras 'coola' gäng. Att de ens hade något sådant töntigt fortfarande trodde jag endast pågick i lågstadiet, men jag hade fel. Och jag dömde dem inte, jag hade mina äkta vänner och det räckte för mig. 

Jag skulle däremot inte ha något emot att skrika åt dem  allihopa och berätta hur mycket de inte alls visste om mig, de kände mig inte alls. 

Sedan antog jag också att en del av blickarna var för att jag nu var Nialls officiella flickvän, men de skämdes jag inte alls över. 

 

"Jasmin?", rektorn kallade in oss till hennes kontor. Jag sneglade på mamma och följde lydigt rektorns fotspår in i rummet där hon satte sig bakom sin kateder. Hon såg glad ut över att se mig och jag tyckte ärligt väldigt mycket om min rektor, Ewa. "You look amazing. So rested.", log hon och satte sina fingrar i kors. Jag nickade och mimade ett tack. "Last term of school now, how do you feel about it? are you supposed to do something about your grades?"

"More than everything, Mrs. Hemlings. I haven't been that dream student the last two years but I'm willing to do something about that.", hon såg helt chockad ut över mitt svar då jag vanligtvis bara brukade svara små svar som 'ja' 'mm' 'ok'. Aldrig hade hon hört mig så allvarlig och jag tror hon även såg det i mina ögon att jag menade allvar, för hennes leende ökades ännu mer. 

"I know what you can and I even known about your past. In Mullingar you were a really good student with good grades, I'm glad for that. Thay's why you coming into this direction you are at, huh?", jag nickade till svars och började då tänka tillbaka på tiden hemma i Mullingar. Något som både gjorde ont men samtidigt som någon lättnad. Jag hade alltid varit duktig i skolan och speciellt på att skriva, engelska hade alltid varit mitt favoritämne i skolan. Men det som gjorde ont var att det fick mig att tänka på min far. Mannen som inspirerat mig till mitt skrivande och min kunskap om att skolan var viktig. 

"Are you really sure about this? to do your best and can work you up to a bigger level?", frågade hon och såg både intresserad ut men samtidigt orolig. Jag började själv tveka lite, jag visste hur mycket jag hade att ta igen men samtidigt så hade jag ju faktiskt inget att förlora längre. 

"Yes. Now I am. My life actually got an inversion at the vacation, I'm lika a new person today and I have now something to living for, I have finally realized that now.", log jag och kom att tänka på Josh, Kimbely, Niall och George. Kanske till och med Alfredo, dock hade jag inte pratat med honom sedan dagen han slagit mig, men jag hoppades han var okej och även att han tog tag i sitt liv nu. Han var ju trots allt ett år yngre än mig. 

"Sounds good, Jasmin. I know you're really good if you fighting and really want something.", log hon och började bläddra lite i sina papper. "One thing. I didn't do this for so many students, but because I trust you, Jasmin, I'll have a deal with you.", hon log fundersamt men ändå glatt. Jag nickade och ville höra vad hon nu hade att komma med. "I'm ready to reset all your grades lately and do that you're going to get a new chance to be better and maybe get other perform in the class too?", jag trodde inte mina ögon. Hörde jag verkligen rätt? Jag kunde knappt tro det själv, de skulle alltså nollställa mina gamla betyg så jag sedan bara kunde jobba upp mig och uppnå det betyg jag kanske önskat mig? 

Inte för att det kanske spelade så stor roll då jag ändå var tvungen att jobba, hårt för detta, men det kändes ändå skönt att inte ha något F alls stå skrivet i mina papper, än, och förmodligen inte i slutet på terminen heller. 

"Oh, Mrs. Hemlings. Thank you so much!", sa jag och tog händerna för kinderna. "I'll not make you disappointed!", konstaterade jag och sträckte ut min hand. Hon skrattade och tog glatt emot den. 

"To do it more better for you I took some look for your application about to change class, and here is your new class mates. A very calm class with the same subject as yourself. You will probably be treated well.", jag tog emot klasslistan med ett leende och blev ännu en gång glad. Denna gång på grund av att äntligen få slippa den jobbiga klassen där det endast fanns omogna töntar. Skolan var dock väldigt, väldigt stor. Klasserna höll sig på sin sida och våning där klassrummen befann sig och som tur var så fanns denna klass två trappor upp på ett ställe där jag inte alls brukade tillbringa mina raster på precis, det var stället där 'nördarna' befann sig, enligt killarna i min klass. 

Jag kikade igenom klasslistan snabbt och insåg att till och med jag stod med på listan, vilket kändes skönt och jag hade inte alls något emot med att få tillbringa tid med 'nördarna' då jag hade en tanke att allt skulle gå så mycket bättre för mig där.  Men jag kunde fortfarande inte tro det själv, varför hände detta mig? jag hade absolut inte förtjänat detta. Jag fortsatte att titta på listan då min blick stannade vid ett namn, namnet jag så väl kände igen & namnet som endast kunde tillhöra en person. Alfredo Silfver. 

---

Dålig del kanske. Men nu är hon tillbaka i skolan i varje fall och hur ska det gå för Alfredo och Jasmin? Kommer de fortsätta ses trots att Josh och Niall inte alls gillar det? Kommer något hända och vad tror ni nästa drama blir? ;) 

 

 

Jag hade vaknat av att killarna, en efter en hade kommit in till mig och som vanligt aldrig kunde hålla igen munnen. Gladerligen var jag pigg & nykter en dag som denna, men jag var ju trots det aldrig människan som frivilligt klev upp halv nio på morgonen. Det var i alla fall väldigt skönt att slippa denna bakfylla idag. 

Klockan var nu kvart i ett. Jag, Zayn, Liam och Niall hade under fyra timmars tid suttit och pratat, för det mesta om hur besviken jag & vi alla var på Louis beteende igår kväll. Vad hade hänt om jag inte hade hållit koll på honom? Det var en väldigt dålig stil han körde med igår faktiskt. Fast ändå kunde jag förstå honom, men att kväva sina känslor med alkohol var aldrig bra. 

"I really think it's time to Louis and El and talking. I know it's not our business but what I saw yesterday, that's enough, he used to be the happiest of us.", suckade Liam frustrerat och kliade sig i pannan. Jag höll fullständigt med, att se en utav oss ledsen var bland de värsta som kunde hända, speciellt om man visste att man inte riktigt kunde göra åt saken. 

"Basically can we wake up Louis now and talk to him?", inflikade Zayn och bet lite i sina naglar. Jag var snabb att ställa mig upp och ta ansvaret att Louis skulle komma upp ur sängen. Samtidigt var Niall villig att ringa Eleanor och berätta hur situationen låg till, vilket vi alla var överens om. Även om Louis antagligen skulle hata oss för det så var det ändå bättre att hon fick höra det, som tur var hände ingenting mellan Louis och den blonda tjejen, men ändå.

 

"Loooou!", jag gick in till gästrummet där jag igår lagt honom. Det var mörkt i rummet, men fortfarande ljust nog för att kunna se något. Solen lyste igenom persiennerna och som jag kunde tyda redan nu så var Louis långt ifrån pigg. Han hade fortfarande huvudet begravd i kudden när jag trallade in. "Get your fat ass over here, your lush! We have to talk."

"No.. I don't wanna talk.", mumlade han i kudden och vägrade titta upp. Jag tog upp min fot i sängen och började löst ruska på honom med hjälp av benet, men fortfarande ingen riktig reaktion gav han med sig. Jag suckade allvarligt. 

"We called Eleanor, I think you two have things to clear up.", konstaterade jag. Det var först då han reagerade på riktigt och han tittade hastigt upp från huvudkudden. 

"What?", nästan skrek han och slängde iväg en kudde mot mitt håll som jag var snabb med att ta emot. "Fucking shit.", mumlade han för sig själv, jag lyckades dock höra det då han inte alls sa det speciellt tyst. 

"Nothing happend yesterday, but you really need to think about what should happend if I wasn't there.", var det enda jag sa innan jag snabbt lämnade rumnet med en trött Louis bakom mig som fortfarande satt i sängen. 

 

Strax efter att Harry gått ut ur rummet så rusade Niall in med telefonen i ena handen och en macka i andra. Självklart att han äter tänkte jag mest för mig själv men valde att inte kommentera det, utan att jag istället var villig att lyssna på vad den blonda irlänningen hade att säga. 

"Uhm.. How do you feel?", frågade han försiktigt och kliade sig nonchalant i nacken. Det var först nu, när jag hade satt mig ordentligt i sängen som bomben sprängdes mitt huvud, inte nog med det så var jag illamående också.

"Good.", svarade jag trots mina smärtor, jag visste självklart att Niall skulle genomskåda det direkt men som tur var så sa han inget mer med de, jag antog att han också hade ganska ont i huvudet vid det här laget, så mycket som han drack igår han med. 

"El is on her way, I told her about the blonde one. Not about the kiss you almost done if Harry wasn't there.", mumlade han och tittade besviket upp på mig. "What did you thought? I don't understand how you were thinking at all, Louis.", Niall lät hård i rösten och hans ögonbryn vad höjda, hans väck i pannan som bildades då han alltid var fundersam fanns också där. "Dress up, she's coming soon."
"Why? It isn't so that she never have seen me like this before? Get out, I'll be in the livingroom about eight minutes.", konstaterade jag och sneglade mot klockan som satt ovanför gästdörren. Niall gav med sig en axelryckning och lämnade rummet. 

 

"Hasn't she coming yet? Niall told me she was coming soon.", jag tittade irriterat på mina fyra bröder samt bandmedlemmar som faktiskt inte sa något alls utan lät mig antagligen fortsätta med denna attityden. Jag menade såklart inte att vara spydig mot killarna som betydde mest, men just nu kunde jag inte se något ljust i denna situationen alls. 

"I think you should thank Harry to saved you last night.", muttrade Liam med blicken fast mot TVn. Jag suckade och slog handen för pannan. 

"I had control over myself last night, I might wanted to kiss that girl? she was really hot and attractive actually.", fräste jag. Fortfarande ingen riktig reaktion var de villig att ge mig, jag tänkte just lägga till ännu en spydig kommentar då jag märkte killarnas blickar på något helt annat än mig - någon bakom mig. Snabbt vände jag mig om och såg El. Jag hade varit så upptagen med att vara elak att jag helt och hållet inte ens observerat att min flickvän stått bakom mig, hur lång tid hade jag ingen aning om. Jag svalde hårt och tittade in i hennes ögon som nu var både röda och vattniga. Hennes mössa var över halva huvudet, mössan jag givit henne förra året, medans hon låtit resten av hennes lockar sticka ut, hon var så vacker, lika vacker som vanligt. 

"El..", viskade jag och hon bara skakade på huvudet. Jag kastade en snabb blick på killarna som tittade generat åt vårat håll och skämdes nog lika mycket som jag gjorde. Eleanor vände snabbt på klacken och var precis påväg att gå ut igen då jag tog tag i hennes hand, jag lät henne gå sist vi sågs, aldrig tänkte jag göra samma misstag igen. "Don't go. Please", bad jag och såg hur hennes tårar rann ner från kinden. 

"Is it true?", snyftade hon och slog ilsket bort tårarna. "You might wanted to kiss her?"

"Of course not!", jag drog in henne i mina armar och strök henne över den kalla mössan. "I just said that because the boys always think they're right. I wanted to make them stupid because I'm so tired to always listen to their hint.", mumlade jag och backade undan lite så våra blickar kunde mötas. Vi hade gått ut ur vardagsrummet, men vi var fortfarande nära nog för att veta att killarna hörde varenda ord vi sa. 

"Louis, don't say that. Both of us know the other boys knows best.", hon hade rätt. Vi kände varandra så väl att vi nästan såg igenom varandra, vi visste precis vad vi fick göra och inte göra för att inte reta upp den andra. Hon la armarna om min bara överkropp och vilade huvudet mot mitt bröst, jag rös till av både hennes närhet och kylan hon bar med sig från hennes jacka, men det gjorde inget alls för bara att ha henne i mina armar igen gjorde mig hel. 

"I have missed you, Louis. So much. Even if it just went a day.", hennes grepp om min midja blev hårdare och jag kunde känna hennes andning mot min kropp. "I hate to fighing with you Louis, you will always mean the most to me.", jag log. Att höra Eleanor säga så var så skönt, jag älskade ju henne mer än allt annat, jag var helt enkelt inte komplett utan henne vid min sida. 

"Why we just don't forget about the picture and the blonde bimbo-girl last night and trying again? I can't give up on us, El.", konstaterade jag och smekte henne över ryggen. Jag tyckte att jag kände ett leende på hennes läppar medans dem sekunden efter mötte min hals. 

"We can't give up on us, ever. I'll forever be yours. But as I said, the picture of me and Jason was just because we haven't seen each other for a while and obviously I should kiss him on the cheek but then he just came there too and it became a kiss. But we're just friends. Yeah?", informerade hon och jag kände mig faktiskt lugnare nu. Det var skönt att få höra det. Vi var inte paret som genast började bråka då vi umgicks med andra, jag hade alltid accepterat El's killkompisar likväl som hon alltid accpeterat mig och mina, även fansen. Det var därför jag bland annat älskade henne så mycket, vi hade mycket tillit i vårat förhållande. 

 

 

"How much did you hear?", mumlade Louis i händerna, utan att ens titta upp. Jag sneglade på de andra killarna och skämdes lite, vi hade ju faktiskt näst intill hört allting de sagt, eller åtminstone så hade Liam, Harry och Zayn det. 

"Not so much.", sa Harry osäkert och satte sig bredvid Louis på det stora utrymmet där han satt. "You might just think before you saying things. Like, open your mind before your mouth."

"Oh come on, Tommo!", inflikade Zayn. Han slog sig ner på andra sidan om Louis och klappade honom på axeln. "We have a day off tomorrow and we hating see you like this, mate."

"I just don't know what I did wrong, I love her but she.. Do you guys think she really cheating on me?", Louis tittade upp från sina händer och tittade först på mig, sedan Liam, Harry och sist Zayn. Han såg trött ut och hans ögon var röda, det syntes tydligt att han grät och hade gråtit. 

"Never mind, Lou.", det var det första jag sade under hela tiden, men jag menade det. Det var liksom inte Eleanors grej att hålla på med andra samtidigt, innerst inne så visste Louis det också. 

"Nope, I don't think it either. She's not that kind of girl. And now have you learn that sometimes you should think before you saying stuff. Sometimes you win the fight, but today you learned about your mistake, yeah?", Liam peppande funkade väldigt bra, hade jag varit Louis så hade jag absolut blivit på bättre humör. Han och El var som gjorda för varandra, de var så lika på alla sätt & vis, att se Louis glädje när han var omkring Eleanor var helt underbart och jag önskade bara andra se det från der perspektivet som vi gjorde det. 

"You two are strong together, You'll be fine. You have gone through so much together. Another rumors, long distance and you two are mean to be together. No one can ever tear you apart, right Tommo?", Zayn skrattade lite och jag kunde även tyda ett litet flin på den rödögda killen som satt i centrum för oss andra just nu. 

"Right now, I actually can't see any future with her anyway. But you're right. I love her with all my heart and she's my everything. I hope we can work things out.", sa han och torkade sina tårar. "You're the best brothers in the world, you know it yeah?", våran alldeles egna clown började kanske komma tillbaka till sitt vanliga jag inom en snar framtid, han sträckte ut sina armar och tittade på mig och Zayn som stod framför honom. "It is now you all should come and we will do any group hug."; förklarade han och jag brast ut i ett skratt, vilket restan av One Direction också gjorde. Vi gick in i den hårda kramen, dock varade den bara i några enstaka sekunder innan vi låg ner på golvet och brottades med varandra istället. 

 

"What are you saying, guys? Take a guy night with party tonight?", det som förvånade mig mest var att det faktiskt inte var Harry som kom med förslaget som det vanligtvis var, utan denna gång var det Liam. Jag log lite, enligt mig passade det utmärkt då jag tidigare fått smset ifrån Jasmin att hon sov över hos Kimbely med Josh, så det här var perfekta tillfället att umgås lite med mina boys. 

"Well, for me it's okay.", Zayn ryckte på axlarna och lika så gjorde Harry. Deras blickar var kvar på mig och Louis som båda satt i soffan. Den deppiga krabaten bredvid mig verkade osäker, men tillslut så nickade han lite på huvudet också. 

"And I'm of course in!", flinade jag och reste mig upp. Det var alltså utgång som gällde nu alltså, kunde inte se mer fram emot bakfyllan jag skulle ha imorgon, men det var smällar man då och då kunde ta. I samma ögonblick plockade jag upp telefonen för att informera min fina flickvän om kvällens planer. 

 

 

Jag lät telefonen slinka ner in i främre fickan igen då jag märkte att hälften utav oss hade försvunnit ur ifrån rummet. Det var bara jag och Louis kvar då resten antagligen hade gått för att fixa sig fräscha. Jag granskade Louis ett tag innan jag valde att säga något. 

"So Lou, excited for party?", flinade jag och boxade till honom löst på armen. Han ryckte på axlarna och såg fortfarande ledsen ut, det skulle verkligen bli bra för honom att komma ut. Mobilen plingade till, jag hade hoppats på ett sms ifrån Jas, men istället var det en notis, Louis hade tweetat. 

 

Trying to do my best, sometimes isn't that enough :(

 

En suck föll ur min mun och Louis tittade på mig. Jag klappade honom på axeln ock ställde mig upp. han följde min blick och log ett osäkert litet leende. Jag sträckte ut min hand och tittade allvarligt på honom. 

"Let's go, Lou. You're a mess. Now we're going to have fun without girls in our mind, just a boy night with massive of drinks.", flinade jag. Louis skakade på huvudet med ett flin och grappade tag om min hand. "But first, we have to fix you. You can't look like this.", jag visade med handen att jag menade hans ansikte och han skrattade lätt, nu var vi på gång i varje fall. 

 

Eftersom vi valt en utav de dyraste festerna i London så var det inte så mycket människor mer än andra igenkända människor på plats. Bland annat så hade jag stött på min älskade Katy Perry, Harrys vän Cara Delevingne samt att jag tyckte jag hade skymtat Chris Brown & Rihanna lite längre bort också. Jag själv - som pratade lite med alla tyckte denna festen var väldigt lyckad, vilket Liam, Zayn och Harry antagligen också höll med om. Till skillnad från Louis, som suttit vid baren enda sedan vi kom hit. Utan en aning hur många drinkar han ens hunnit druckit på denna studen vi varit här så gick jag emot honom för att nu dra ut honom på dansgolvet. 

"Go ahead, Nialler.", mumlade Louis när jag kom honom nära. Den glada bartendern fortsatte att hälla upp de rosa drinkarna och Louis var inte seg med att grabba åt sig en som han genast halsade. 

"What's wrong with you? I have never seen you like this, bro?", frågade jag och slog mig ner på den lediga stolen bredvid honom. Jag tittade ut på den stora folkmassan på dansgolvet som nu dansade åt Avicii's Hey Brother. Hur gammal än denna låt kunde bli så var det en riktig partylåt, en låt man bara ville dansa till. 

Trots att våran egna Tommo såg helt borta ut så tog jag ett hårt grepp om hans arm och släpade med han ut bland de andra. Harry satt i en soffa längre bort och pratade med Cara medans Liam & Zayn dansade för fullt. 

"Now, dancing. Have fun and drop everything for a minute, please?", nästan skrek jag i Louis öra för att överrösta musiken. Han himlade med ögonen men gjorde tillslut som jag sa. Han hade dock väldigt mycket alkohol i sig just nu, men jag antog att han visste vad han gjorde. Han försvann genast in i havet av människor och kvar stod jag, halvfull och ensam. Här skulle dansas. 

 

Jag såg hur Louis dansade med en blond tjej jag aldrig sett tidigare, i det ögonblicket insåg jag att jag skulle hålla en väldig koll på honom just nu då jag fortfarande var i tillstånd, jag hade endast druckit några cider då jag inte riktigt kände för bakfylla imorgon på min lediga dag som jag ofta annars brukade tillbringa i sängen.

Sedan ville jag inte att Louis skulle sabba detta mer mellan han och El. Det fick bara inte hända.

"So Haz, how's it going? With the music and everything?",  Cara satt bredvid mig och vi hade faktiskt haft en väldigt skön pratstund tillsammans. Det var längesedan vi sågs och jag saknade henne faktiskt, hon var så lätt att prata med och väldigt rolig. Att hon sedan var snygg var bara en fördel. 

"It goes very well actually. We have released our 3rd album Midnight Memories about a month ago ,so yeah. How about you and your career?", hon log lite och såg ut mot de dansande människorna. Hon förståd vad jag tittat på och hon nickade lite åt Louis håll.

"We can talk about that later, now I think you should go to him before something really bad happens.", jag tittade på den dansande galningen som nu var allt för nära den heta blondinen, både fysiskt och psykiskt. 

Jag tackade Cara med en puss på kinden sedan kutade jag fort fram till Louis, jag kom precis i tid att dra honom ifrån henne eftersom hennes läppar såg väldigt hungriga ut efter honoms. 

"Louis what the hell?", skrek jag och drog med honom ut ifrån dansgolvet. "Now are we going home, we're so fucking done here.", jag var väldigt besviken på Louis just nu. Jag trodde att han visste bättre än såhär. Vi gick direkt mot utgången och min tankar var endast på en sak; åka härifrån.

"Harry, I'm an idiot.", mumlade han mellan snyftningarna och lät tårarna falla ner. Jag kallade fort på en taxi som skulle ta oss till mitt hus.

"Yes, today you are, Lou. But I don't wanna judge you, we can talk about this tomorrow, now we're going home and sleep, okay?", sa jag och kände mig som den mest vuxna här just nu, när det oftast brukade vara tvärtom, att de andra killarna skötte om mig. 

"Okay."

Skolan för Jasmin börjar snart, det är då lite drama kommer in. Om det blir i nästa eller nästnästa vet jag inte. Men nästa kommer i varje fall när ni kommenterat! :)