♥ Liam's Perspektiv ♥ 

Det var söndagsmorgon och ännu en natt hade jag tillbringat ensam. Jag hade inte berättat det för någon av killarna än men förr eller senare skulle dom lista ut att något var fel. Det var aldrig lätt att bryta upp med någon man haft ett lyckligt förflutet med, men när känslorna torkade ut och jag inte kände som jag gjort tidigare för Sophia så kunde jag bara inte låtsas som att jag gillade henne längre. Till min stora lycka så skulle vi alla fem killarna komma över på filmkväll senare ikväll, med massor av snacks och roligheter. Även till Louis glädje så skulle även Eleanor vara med, och inte någon av oss andra emot då hon praktiskt taget redan var en i familjen. Vad jag var nyfiknast över var nog hur Zayn hade det med Alexia. Han pratade sällan om henne med oss alla men jag visste att han och Harry pratade rätt så mycket om henne. Jag lunkade mig ur min väldigt sköna säng, skippade att dra på mig kläder och gick istället direkt ut till köket för att göra i ordning lite frukost, då det plötsligt knackade på dörren. Jag tittade ner på min klädsel och himlade med ögonen åt att jag endast bar ett par stora boxerkalsonger. Hade det varit någon av killarna så hade dom inte ens knackat på dörren, därför så var jag ganska så nyfiken också på vem det kunde vara. Jag behövde dock sätta på mig något på överkroppen i varje fall. 

Jag ropade rakt ut i lägenheten att jag skulle komma snart och snabbare än någonsin drog jag till mig det närmaste jag hade, vilket var min svarta Adidas hoodie. 

Försiktigt öppnade jag ytterdörren för att inte av misstag råka slå till personen på andra sidan, men när jag såg vem det var så blev jag lite chockad. 

"Perrie, what are you doing here?", frågade jag oroligt medans jag tog in henne i en varm kram. Hennes tårar rann ner från hennes kinder medans jag kunde känna hur hela hon skakade, förmodligen av rädsla då jag inte kunde se något annat framför mig. "I thought you were on tour?", fortsatte jag medans jag backade in i lägenheten med henne i mina armar. Jag var glad över att Perrie och jag faktiskt kommit så bra överens. Vi hade nästan som en syster och bror-relation till varandra.

"I-I was, but I took the plane right home when I found out..-", hon snyftade hysteriskt och lade sina små händer på hennes mage. "That I was pregnant, for real."

Mållöst tittade jag på henne samtidigt som jag såg orolig ut. Zayn pratade ofta med oss om hur han ville skaffa en familj med sin fru, men han sade alltid att barn fick vänta. Jag försökte länge komma på något klokt att säga som jag alltid brukade, dock brukade bekymmerna vara lite mindre då som tillexempel när paret har haft en konflikt eller inte hade pratat på hela dagen på grund av ett tjaffs. 

"I took a test for some weeks ago and it was all negative, but two days ago I checked out again and then it showed me the opposite.", snyftade hon förbryllat medans hon torkade sina ögon som såg allt annat än pigga ut. Jag blev till en början förvånad över allting, men när jag sedan tänkte efter så visste jag att Zayn om någon skulle ta detta som en man och verkligen stötta Perrie i detta. "I haven't have my menstruation this month and not the month before this either.", förklarade hon medans hon släppte ner sina väskor på mitt golv. 

"The boys will be here for a few hours, you really need to talk to him, don't you think?", hon ryckte på axlarna och gick in mot vardagsrummet. 

"Of course I will, it's just that he seemed so happy the last time, when the test was negative.", suckade hon och slog sig ner i min svarta tygsoffa. "That's why I came here, you know. You always understands me like no one else and you will always be by my side, no matter what.", hon tittade på mig med sina hoppfulla ögon samtidigt som jag försökte att få fram ett leende.

"I'm pretty sure Zayn would do the same, honey.", konstaterade jag och slog mig ner bredvid henne. Hon nickade långsamt på huvudet och hade förmodligen inte tänkt så långt än. Personligen så älskade jag tanken om att vi skulle få en mini-Zayn springande vid oss, men ändå så ville jag tro att det inte drabbade våran karriär.

 

 ♥ Zayn's Perspektiv ♥ 

Efter samtalet med Alexia igår så kändes allt bättre. Jag vaknade i min egna säng morgonen därpå och solen sken över Londons gator. Allt skulle dock vara snäppet bättre om jag hade min fina fru vid min sida vid tillfället. Dagen skulle bjuda på en filmkväll med grabbarna inklusive Eleanor och ärligt talat så såg jag fram emot det väldigt mycket, det var ett tag sedan vi allihopa gjorde något roligt tillsammans. Mina händer drogs tvärs över skärmen, sökte efter Perrie i min kontaktlista och klickade sedan på ring. Signaler gick men inget svar, eftersom jag visste att hon förmodligen hade en konsert eller sov just nu då hon inte ringt tidigare, så lade jag ingen mer energi på det utan överlämnade ansvaret till henne att ringa upp mig. Huset vi bodde i hade inte städats på flera dagar så innan jag for iväg till Liam så visste jag precis vad jag skulle göra de senaste timmarna.

-

 

"Hi there, me and El are on our way to Liam now, do you want us to pick you up?", Louis glada stämma hördes på andra sidan luren och jag kunde inget annat än att glädjas åt hans lycka. Jag hade precis kommit i mina kläder för dagen så det var ju faktiskt i en perfekt tajming som Louis ringde. 

"Oh, yeah.. It would be nice.", skrattade jag och började dra på mig mina svarta kängor. Eftersom han och Eleanor inte bodde så långt ifrån mig så visste jag att dom snart skulle vara här. Dagen kunde verkligen inte bli bättre nu, möjligen om Perrie kom hem men vi var i samma branch, jag hade full förståelse för hennes fullspäckade schema och jag var allt annat än ledsen för hennes skull.

Tutan från en bil hördes utanför dörren och kvickt så slog jag upp ytterdörren, såg ut mot kärleksparet som satt i den svarta bilen med de tonade rutorna, låste föremålet framför mig och traskade raskt mot min slutpunkt. 

Jag hoppade in i baksätet, hälsade på de lika glad människorna i framsätet och vi åkte vidare till Liam. Det skulle verkligen bli en helt underbar kväll. Film, öl, grillning och massor med prat kunde verkligen behövas. Speciellt eftersom jag sist inte varit så glad på killarna utan jag var mer grinig på dem, trots att ingenting hade varit deras fel. 

 

Vi tog hissen upp till den åttonde våningen och gick sedan till dörren där det stod Payne på brevlådan. Jag kunde höra röster inifrån och med det så förstod jag att vi förmodligen var sist in, något som inte riktigt förvånade mig då jag och Louis ofta kom i sista sekunden när vi skulle hitta på saker. Som vanligt så bara klampade vi in men redan när vi passerat tröskeln och såg på skorna som befann sig i hallen så förstod jag vem som också var här.. Utan att bry mig om att ta av mig något så skyndade jag mig in till vardagsrummet där den mest vackraste prinsessan jag någonsin skådat satt, med ett svagt men också ett nervöst leende på läpparna. 

"Before you say something, Zayn. I'm gonna tell you a thing who may can make you upset.", sade hon med en allvarlig ton i rösten.

---

Ledsen för allt hoppande i tiderna, att dagarna går så fort helt enkelt.. Men har man dålig inspiration så är det lätt att det blir så.. Stör det er mycket eller är det okej? Tyckte också att ni skulle få läsa lite mer ifrån de andra killarnas perspektiv så det inte bara är om Alexia hela, hela tiden. 

 

Ska snart iväg och gymma och sedan blir det att jag ska umgås med lite vänner med grillning och kubb, så jag har även stressat lite med denna del. Hoppas ni fick en bra start på helgen igår och videorna på killarnas första konsert igår har man ju såklart inte missat! Kan knappt vänta tills dom kommer till Sverige!!!

"He hasen't even texted me, I guess I did a big mistake to take him back, or what do you think?", ett tjut hördes ifrån fönstret rakt bredvid oss medans jag småflinade lite för mig själv, kanske var det någon som äntligen ville skratta till Harry's skämt och till och med hans skratt gjorde allt roligare. Vad det lät som så var det där definitivt inget par som bara setts en gång, verkade det som.. Jag lossade mina tankar om det och fokuserade på Alexias ord istället, 

"That's not my opinion, love.", svarade jag medans min arm lades över hennes axlar. Det kändes faktikst helt okej, som en syster och bror- relation skulle vara.

---

Utan att titta på Elina mitt emot mig så for jag så snabbt jag kunde upp från stolen, sprang rakt över rummet och ut till mannen jag tydligt hört skrika. Som jag trott så var det precis han jag anat som låg med handen på hjärtat nere vid golvet samtidigt som flera polismän samlats omkring honom. Fort trängde jag mig igenom dom fem stora poliserna så jag snabbt kunde komma fram till Finn och pappa. 

"S-she..", han både stammade orden och hade svårt att andas. Det verkligen syntes att något hände och eftersom han hade en telefon i handen så förstod jag att han hade fått någonting på den som han inte gillade. "Juliette has Jade right now.", han tittade upp från telefonen och stirrade på mig med rödgråtna ögon. Han tog hjälp av armbågen för att normalt kunna resa sig upp ifrån golvet och med lite hjälp av en manlig polis bredvid honom så gick det lättare. Själv fick jag panik, jag hade förstått att hon var psykiskt störd och eftersom Jade var smal och svag så kunde jag även lista ut att hon inte var mycket till motstånd för en sådan som Juliette som faktiskt gått på judo, MMA och alla möjliga kampsporter. Jag backade av skräck men krockade in i något mjukt. Snabbt vände jag mig om och möttes av två starka armar som lindat sig runt mina armar. Elina. Hon nickade mot mig och sedan tittade hon mot de olika polismännen i den svartblåa uniformen som stod redo att utföra ännu ett av sina farliga uppdrag. 

"It's time.", sade kvinnan som höll ett hårt tag om mig. "We have been waiting the way too long for this now.", fortsatte hon sedan medans hon nickade åt männen som bara höll med. Vad jag uppfattade det så hade dom alltså varit Juliette på spåren länge. 

"No, no, no!", pappa blockerade dörren till ingången, tog fram telefonen och läste upp vad som stod skrivet i smset. "I have our beautiful daughter in my arms right now. Come and see me at home, bring Finn and Alexia with you, leave the police station right now without a touch and we will forget about this shit. If you tell the police this, I'll make sure you never will see Jade anymore, for god :) come to me, let me fix our family again." Elina höll ett fastare grepp om mig samtidigt som min egen blick stirrade in i pappas. Vad skulle hända? skulle han gå tillbaka till henne och låta henne vinna? förstöra våra liv ännu mer? hur som helst så skulle jag aldrig sätta min fot i det hemmet längre, speciellt inte när den där häxan befann sig där inne också.

"If you tell the police this, I'll make sure you never will see Jade anymore, for god.", citerade en utav polismännen medans han pillrade sig själv i skägget. "It's a threat, right?", sade samma man och kollade sig noga omkring. "Let us help you, will you?", även om jag såg på far min hur rädd han var så hade han ju inte så mycket till val, han klarade aldrig Juliette ensam. Det kändes som en lättnad i magen bara genom att se honom nicka på huvudet. 

 

När mamma hämtade mig hos Diana hade jag ingen aning. Jag kunde aldrig tänka mig detta av min egen morsa. Det värsta var att jag verkligen trott att hon ändrats som hon sist sade. Så fort vi blivit ensamma så passade hon alltid på att ge mig ett handslag på kinden, vilket hon gång på gång lovat att aldrig göra om. Dum som jag var gick jag alltid på hennes lögner då hon inte direkt fullföljde sina löften. Men att slåss var en sak, det mamma gjorde nu var helt ofattbart. 

"Mom, get off me!", röt jag till ifrån stolen jag faktiskt blivit fastbunden i och plötsligt så kände jag ett fast grepp om min haka och förstod att det inte var någon annan än mamma. Vad skulle jag göra? jag avskydde henne. Hur mycket saker jag än fått av henne så betydde det ingenting. Dessutom var ju anledningen till att jag fick saker endast för att hon skulle kunna känna sig bekvämare i sig själv eftersom hon lättare då skulle dämpa ångesten efter slagen hon gav mig. Hon fnös till och flinade ett provocerande leende medans hon skakade på huvudet.

"Your daddy will be here soon, then I'll let you go.", sade hon medans hon pussade mig blött på pannan. Utan att tänka på det själv så bildades mitt ansikte till en äcklad grimach, vilket inte damen framför mig verkade uppskatta särskillt mycket. 

"Jade, what is wrong with you? don't you love me, honey?", frågade hon medans hon backade ett steg. Jag svalde hårt och kände hur mina käkar spändes. 

"I hate you your fucking bitch.", vad nu modet kom ifrån visste jag inte, men sagt var det i varje fall. Efter att jag sett slaget hon givit Finn i början på denna helg fick det vara nog. Jag klarade inte av att se min egen mamma längre. Svaret verkade dock inte gillas så mycket av Juliette heller då jag tydligt såg hennes handflata komma närmare min kind. Räknade jag rätt så smackade det till tre gånger och som vanligt försökte jag att inte skrika. Tårar trängde sig fram mina ögon och jag hoppades innerligt att denna galna människa skulle hamna på psykhem snart. Det var ju trots allt flera månader sedan jag anmälde henne, anonymt såklart. Men jag började fundera på om dom lagt ner fallet eftersom jag inte hört något ifrån dom och min mor har bara blivit galnare och galnare. Silvertejpen som höll fast mina händer bakom ryggen var omöjlig att ta sig ifrån och lika så benen, munnen var enda stället jag riktigt kunde använda mig av och det ville jag. Jag tog sats med munnen och gjorde något som många skulle kalla omoget, men vad hade jag för val. Jag spottade henne rakt i ansiktet samtidigt som jag började skrika. "I will never forgive you for this, mother. You are a terrible person and humans like you wouldn't be out among ordinary people.", konstaterade jag och konstigt nog så backade hon ännu mer medans hon kletade ut mitt slemmiga spott i hennes ansikte. En svartnad fyllde hennes ögon och hon skulle just göra något jag inte ville veta då en smäll i dörren hördes - till min räddning. Hon flinade hånfyllt och skrattade roat. 

"Our family are whole again, sweetheart.", hennes kusliga stämma på rösten skrämde mig riktigt mycket och min enda tanke just nu var bara att jag skulle bort härifrån, så långt bort ifrån detta psykfall som möjligt. 

"Juliette, come downstairs. We really need to talk, I'm all alone.", bara genom att höra min fars älskade ton gjorde mig trygg, jag förstod att han skulle hjälpa mig. Mamma skrek till och stampade i golvet.

"But I told you to take Alexia and Finn with you, Mark!", skrek hon tillbaka och fotsteg upp för trappan hördes. Just då hände en sak jag inte fattat själv, mamma tog fram något ifrån sin bakficka. Det var svart och litet, det var först när hon laddade den så att det klickade till som jag begrep att det inte var något annat än en pistol. Jag skrek till av rädsla och stegen ifrån pappa ökade. Direkt när hans huvud tittade fram bakom trappgrinden så såg jag direkt i blicken han gav mig att jag var säker, snabbt tittade han på mamma som stod med pistolen riktad mot mig. 

"Pick up our other kids or I will kill our little girl here.", hotade hon med medans hon med en skakig hand lade den mot min tinning. Jag blundade och vågade inte säga något alls, detta kunde bara sluta på ett sätt egentligen.

"Alexia is with Adrian and Finn is with Sofie.", sade han lugnt medans han tog stegen emot oss. "Please, darling. Take that thing away from Jade and come and give me a hug instead. I did not tell the police, I lied and told them that everything was fine. I feel really bad right now.", jag stirrade på kvinnan bredvid mig som sakta men säkert flyttade det förbannade vapnet ifrån mitt huvud. 

"Oh, honey. You're back", log hon falskt medans hon av ren 'lycka' släppte taget om pistolen och halvt sprang fram till min pappa. Dom höll ett fast grepp om varandra och det var just när jag givit upp hoppet om pappa också som jag såg vad han gjorde. Ur sin knytna näve tog han fram en liten, liten röd kniv som han knölade upp så den automatiskt blev större. Utan en tvekan så slog han in den rakt i mammas rygg och skrek ett högt ljud. Mamma backade på sina ben medans hon tittade storögt på mannen framför sig som höll ett hårt grepp om hennes arm. Jag såg hur kniven satt fast i hennes oskyldiga rygg och det var inte förrän hon lade sig ner och började ropa på hjälp som jag såg hur en hel polispatrull kom uppgående. Det enda som kändes i mitt hjärta var lättnad för tillfället, lättnad och skärrad. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som faktiskt hänt. Medans ambulans och polis tog hand om min mamma så var pappa snabb med att slita loss mig för att sedan ta in mig i sina starka armar. Det var just vid det tillfället som jag förstod vad som faktiskt nydligen hänt och tårarna trängde sig fram i mina omålade ögon. Detta var så overkligt..

Hoppas ni gillade det ganska overkliga och psykiga kapitlet och glöm inte att kommentera det!! 

 

Sen har jag ju skaffat ask också! Fråga gärna något roligt och underhåll mig om kvällarna! http://ask.fm/mywesstrom1

 

"There is something you don't know about, honey.", utan ett ord till mamma så hade vi lämnat huset omedelbart utan några som helst omständigheter. "This weekend have been horrible, with other words.", suckade pappa medans hans ögon var riktade mot vägen. Jag blev plötsligt väldigt nyfiken och jag kunde inte hjälpa att rynka en aning på pannan. "The reason why I was so fast as I was were because of it was her second outbreak in this two days.", svalde han hårt och mina ögon växte samtidigt som jag sneglade på min far som med tårar i ögonen fortsatte att köra.

"What do you mean?", frågade jag oroligt medans hela jag förmodligen liknade ett enda stort frågetecken. Jag hade inte riktigt förstått att Juliette hade kunnat gått så långt till att slå mig, men när jag nu fick höra att jag inte heller var den första så blev jag lite rädd.

"She smashed Finn the other day aswell and now I'll pick him up. He is with her girlfriend and Jade is with Diana, I want my kids to be safe, you know.", sade han medans han verkade lite skyldig i rösten. Jag skulle just fråga varför hon höll på som hon gjorde när han fortsatte meningen helt själv. "It is something me and Juliette never told you, Alexia.", han tog ett djupt andetag och skakade besviket på huvudet. "We were at the same hospital as your real mother the day you were born. Her name is Patricia and actually lay besides Juliette who was waited Jade. I remember how in love Julie became in you and she looked at me like she wished it was her own baby. Then we got Jade and never talked about you anymore, until a few weeks later when your mother Juliette went home with a new child in her arms, she told me that she found you on the street and there it all started. I never quiestioned it and I believed her, this friday when everyone was gone except me and Juliette, I asked her after the truth, if she really found you on the street. And there it began, she got crazy and haven't been herself on the whole weekend.", hans röst lät spräcklig och mållöst tittade jag ut mot vägen. Jag kunde inte hitta ord till en situation som denna och jag förstod verkligen inte hur en människa som min 'mamma' orkade leva med sig själv efter en sån här sak. Talade far min sanning så var det värre än värst, hon hade då inte bara ljugit för mig - utan även för min snälla pappa som inte hade någon aning alls.

"Was my mother beautiful?", frågade jag tystlåtet, det var nästan gränsfall att han nästan inte ens hörde vad jag sade men när han log svagt mot mig och nickade så måste han ju ha hört frågan i alla fall. 

"Almost as pretty as you are. You know what? I saw how she looked at you when she got you so I couldn't understand how she just could leave you on the street, until now when I realized it might be a big lie from your mothers side.", med nästan svarta ögon tittade jag på pappa som växlade blicken mellan mig och vägen hela tiden. "I remember her so well, you are exactly like her in the face and everything."

"Are we going to report this? go to the police with everything?", undrade jag medans jag tittade nyfiket på parkeringen där pappa svängde in. Så det var alltså här Finn's flickvän bodde, i det klatchiga, stora huset. 

"If you want. I doubt that the police doesn't know who your mother is, she has probably did a few notifications earlier.", konstaterade han medans han tog upp telefonen och ringde till, vad jag antog, var Finn.

 

Med kepsen bak och fram kom killen jag fortfarande ansåg som min bror, inklampades i bilen och hejade tröttsamt. Man såg på hela han att något var fel och istället för att ifrågasätta det så tittade jag med ett snett leende bak på honom som hade ögon svarta som mörkret. 

"Hey, boy. Are you sure about this?", hojtade pappa till, nästan lite tvivlande. Förvirrat tittade jag på den körande mannen, vad menade han med det? vad hade dom pratat om som jag inte visste om? 

"I hate her, dad. She's a psycho who deserve go into a jail.", muttrade han medans hans hörlurar åkte in i öronen. Medans våran pappa körde oss till polisstationen så var stämningen stel och det märktes att även chauffören bredvid mig var irriterad, som att han ville sätta dit Juliette en gång för alla. Vad jag dock inte förstod var varför. Pappa hade alltid älskat henne och stått på hennes sida, oavsett vad. Kunde det varit när han fått reda på vad hon gjort som hans respekt sjönk för henne? jag hoppades på det. Jag tyckte pappa förtjänade någon bättre än Juliette, faktiskt. Och det hade jag tyckt i så många år nu.

"I love you, Alexia. Like my own kid, you know that, huh? but I want you to know that if you meet your biological parents soon, I want you to know that I'm happy for you. Honey, I had no idea about this and it has gone so many years, I've seen you grown up and my love for you are and will always be big, you're my daughter, my beautiful daughter.", hans tårar var nära samtidigt som han tog sin lediga hand i min. Aldrig hade jag hört dem orden ifrån honom och jag hade ingen aning om att han kände på det sättet. Det var den här familjen jag varit uppvuxen i, dock så fanns det ingen jämnställdhet någonstans, men det var trots att familjen som tagit hand om mig, gett mig kläder och mat, därför kunde jag inte vara arg på pappa Mark, speciellt inte när han aldrig gjort mig något ont i hela mitt artonåriga liv.

"You will always be my dad, Mark. You're my beautiful daddy.", log jag samtidigt som jag klämde min hand i hans. Ju närmare vi kom stationen ju nervösare blev jag och det var inte förrän han väl svängde upp på den stora parkeringen som jag faktiskt förstod vad som höll på att hända, jag skulle anmäla en kvinna som jag hela tiden trott att jag kunnat lita på, en kvinna som i själva verket var ett hot.

 

Vi satt alla tre i väntrummet samtidigt som vi tittade efter polis efter polis och hoppades på att någon av dom skulle vara någon som tog hand om oss, men inte ens efter en halvtimme så fick vi någon hjälp så det var nästan så att vi gav upp. Vore det inte för Mark så skulle jag gått för längesedan, tålamodet jag ägde var inte det bästa precis och för Finn's skull stannade jag också. Han satt tyst i den beigea soffan medans man från långt håll kunde se hur han nästan skulle bryta ihop när som helst. Det var ju trots allt hans mamma som slagit till honom, varav hårt slag eller inte visste jag ju inte, men eftersom hela han var så skärrad att han till och med sade orden 'jag hatar henne' så antog jag att det var snäppet allvarligare.

"Alexia Andersen, welcome in.", sades en kvinnlig röst, jag tittade mig omkring och såg då hur en tjej med medellångt svart hår stod med en öppen dörr bakom mig. Jag log svagt mot henne efter att jag slängt oroliga blickar över till Mark och Finn, jag kände på mig att detta skulle vara en ganska jobbig anmälan ändå. Juliette hade ju ändå varit med mig sen föralltid, jag hade svårt att acceptera det jag hört och slaget ifrån henne, men eftersom det hela faktiskt var rimligt så kunde jag inte se henne som en kvinna jag en gång sett upp till.

Vi klev in i det ganska så stora rummet där endast två stolar och ett bord var på plats. Jag hade aldrig varit i en sådan här situation förut men eftersom jag sett filmer så kunde jag överväga att detta skulle bli som ett slags förhör. 

"So, Alexia. Tell me about your notification to police. Your mother was beating you on the cheek, Am I right?", frågade hon medans hon noggrant tittade ner i sina papper. Till svars så nickade jag bara vilket verkade räcka för henne. Jag funderade på om jag skulle berätta allt, exakt allt. Om Zayn och till och med om Juliette's lilla kidnappning, jag reflekterade över det mesta men kom sedan fram till att det kanske fick vänta. Vilket var en bra idé då bara sekunden efter så frågade hon mig något som lockade mitt intresse. 

"You are adopted? do you have any contact with none of your member in your real family or something? do you know why you are adopted?", frågade hon utan ens en blick uppe. Jag hade min chans, och jag skulle ta den nu. Det var nu eller aldrig. 

"Actually, everything has gone pretty fast lately, I've recently got to know my brother who also told me a story, a story who fitted into Mark's history as he told me in the car on our way here.", konstaterade jag och på första gången på flera minuter tittade den kvinnliga polisen Elina, som det i varje fall stod på hennes bricka, engagerat upp på mig. 

"And what was that for kind of story exactly?", hennes ögonbryn höjdes och rynkorna mellan hennes ögon blev allt fler och fler. Jag skulle inte säga att hon visste något, men det var nästan så att hon hade något på spåret. 

"That my so-called mother, Juliette, took me away from my real family when I was a few months and lied to everyone about it. My dad Mark, my siblings, me and even the Social Office who accepted me to be their daughter. I know I'm coming from Bradford too, but they moved to London pretty fast after they got me.", förklarade jag och nästan pumpade ut all information jag vara visste, något som fick Elina att jobba för fullt med sina händer på det stackars antecknignsblocket. "I don't really know about my family, only my brother Zayn.", konstaterade jag medans min blick flackade ut över det gråa, ganska så kalla rummet. Det hela hade gått så overkligt fort, allting. 

"You haven't heard this from me, okay?", sade den kvinnliga polisen framför mig och kollade sig nervöst omkring i salen. Jag nickade nyfiket medans jag försiktigt lutade mig framåt för att komma henne närmare. "A few years ago, we completed a report from a family who's kid was missing. I never really gave up on it and as far as I know, you're the missing familymember.", log hon medans hon drog en hårslinga bakom sitt öra. "I'm a close friend of this family and I will help you as long as you will be helped, okay? tell me, what's Zayn's lastname?", chockat tittade jag på Elina som plötsligt inte verkade så frånvarande längre. Hur kunde hon veta? pratade vi ens om samma person nu? jag svalde och ryckte nonchalant på axlarna, bara vi tillsammans kunde sätta dit Juliette så var jag nöjd och eftersom denna kvinna verkade vilja lika så förstod jag inte vad jag oroade mig för. 

"Malik. Zayn Malik is his name.", svarade jag artigt medans jag suckade oroligt. Kunde hon möjligen föra mig närmare till min riktiga familj nu?

"Good. We're talking about the same family.", sade hon och tittade ner i sina papper. "Did you know about that your mother, Juliette, have been into a treatment when she was younger? in my paper the reason is that her parents suddenly passed away and she got into a deep depression, is that right?", frågade hon och tittade hoppfullt på mig, som om jag var hennes enda hopp. Jag höjde på ögonbrynen och ryggade tillbaka lite.

"I had no idea.", mumlade jag medans jag fundersamt satte handen för pannan. Plötsligt slog alla ringklockor i mitt huvud, hur kunde jag någonsin kunnat trott att min mor var frisk i huvudet? hela hon var en psykopat. Jag skulle just till att säga något då ljud hördes utifrån dom tonade dörrarna och ett skrik som jag kände igen så väl, eller ljud och ljud, det var rättaresagt ett gällt skrik som inte kom ifrån någon annan än min pappa..

---

Ojoj, varför skriker han? nu kanske ni förstår lite om hur hon kom till familjen också, hoppas era frågetecken löstes upp! 

jag skrev lite snabbt nu då min moster snart kommer och hämta mig eftersom jag ska ut till mormor idag! 

 

 

Söndagen gick snabbt och natten tillbringade jag hos min bästa vän. Telefonen hade ringt konstant och även om jag visste att jag skulle få ångra att jag inte svarade min mor när jag kom hem senare idag så kunde jag inte bry mig mindre en dag som denna. Mitt hår var uppsatt i en slarvig hästsvans och till klädsel bestod kroppen av en enkel huvtröja och ett par tajta svarta jeans som jag lämnat kvar hemma hos Michelle för just sånnahär tillfällen när man inte hade ombyte med sig. Vad jag var räddast för nu var om jag skulle möta Jade, jag visste hur hon alltid fruktat att jag dejtat skolans snygging och det var hennes dröm att få ligga med honom, sedan kom ju jag och avbröt precis i förspelet så jag kunde bara ana hur arg hon var, dessutom skulle jag tvingas träffa Adrian idag också, vilket jag inte riktigt heller såg fram emot.

Armkrok gick vi in tillsammans mot skolgården, som vanligt. Michelle höll lite extra hårt i min arm och oroligt tittade jag på henne. 

"Everyone knows about this now, just ignore it, okay?", sade hon bekyddat medans jag tittade ut mot människorna som pinsamt glodde och pratade bakom min rygg. Eftersom min så kallade pojkvän var den mest omtalade på hela skolan och jag som hans flickvän blev såklart automatiskt det mest omtalade paret på skolan och jag kunde inte medge att jag gillade det, det var sjukt hur nyfiken vissa människor var omkring två människor.

"Yes, I'll give it a try.", svarade jag medans vi gick upp för den mittersta trappuppgången som skulle leda oss till våran första lektion, mentorstid.

"Watch out, hottie on input.", viskade hon plötsligt i mitt öra och snabbt förde jag blicken neråt. Vi fortsatte att gå och jag gjorde mitt bästa för att inte titta upp så jag så lätt kunde falla dit igen bara genom att stirra in i hans vackra ögon. Vad jag dock märkte var hur han, tillsammans med sitt gäng där även Chuck ingick, bara gick nonchalant förbi oss. Jag kollade upp precis i tid då jag såg Chuck's blick möta min och han gav mig ett medlidande ansiktruttryck. Försiktigt gav jag honom ett leende innan vi fortsatte våra steg åt motsatta håll. "You are strong, honey.", peppade tjejen bredvid mig för andra gången idag. Ärligt talat så visste jag inte vad jag skulle göta utan henne, min fina bästis. Vad jag reagerade på var hur Adrian inte ens försökt att ta kontakt med mig, han skulle kunna få tillbaka mig så lätt, tyvärr, men han gav det inte ens ett försök. Jag suckade och ryckte på axlarna. 

"I guess it's official over.", konstaterade jag bara medans jag irriterat slet upp mitt skåp. "Let's go to our lesson."

-

"I really think you should talk to him, Alex. I hate to see you like this.", sade Micha därefter mattelektionen före lunchen. Som tur var så hade jag sluppit sett honom något mer denna förmiddag då vi oftast hade olika lektioner. Blickarna och viskandet bakom min rygg hade jag vant mig vid, dock kunde jag inte låta bli att känna knivhugg i magen varje gång jag öppnade mitt skåp då jag direkt möttes av en fastklistrad bild på mig och Adrian som var alldeles för fin för att ta bort. Jag suckade och skakade frustrerat på huvudet.

"I hate him.", mumlade jag medans jag med hungriga och snabba steg gick in mot matsalen flera meter bort där jag direkt krockade in i någon jag absolut inte skulle krocka in i. Vad jag däremot gissade så hade denna 'krock' inte varit av en olyckshändelse utan något som killen lätt hade kunnat gjort med flit. 

"We need to talk, Alexia. You can't ignore me forever.", sade Adrian med ett halvt flin på läpparna. Det irriterade mig att han tog detta som någon slags lek när jag själv bara ville lägga mig ner och gråta. "Let's go outside", mot min vilja tog han ett fast grepp om min arm och förde mig utåt mot nödutgången som befann sig bara fem långa fotsteg ifrån oss. Hans gråa luva döljde det mesta av hans hår och hans vältränade kropp gjorde att tröjan nästan blev för tajt, men inte mig emot. Han såg alltså precis lika snygg ut som vanligt. 

 

Han lutade mig mot väggen och tittade mig rakt in i ögonen och på första gången på länge kunde jag faktiskt se lite empati i hans blick. Han skruvade lite på sig medans han hade händerma på väggen så jag nästan omöjligt kunde gå min väg, skulle jag vara ärlig så ville jag inte det heller men utifall. 

"I'm sorry.", hans ord fick mig att frysa till is och aldrig hade jag någonsin hört han så.. känslig. Det var något i rösten som fick mig att titta ännu djupare i de där grönblåa ögonen. "We never did that just so you know", sade han och stirrade ner i marken, jag förstod direkt vad han menade. Jag drog en frustrerad han genom mitt hår medans jag släppte ur hästsvansen så mitt hår flög åt alla håll. 

"It didn't looked like you were sorry this morning.", mumlade jag medans jag lade armarna i kors. Min ton var kall och hård, men jag förstod att det kanske var det enda sättet för honom att fatta att jag faktiskt mådde dåligt över det hela, vad hade kunnat hända om jag aldrig hade kommit in i rummet den kvällen, precis den tidpunkten, då hade det absolut inte varit något 'vi gjorde det aldrig' ord kommen ifrån honom. Bara tanken av hans vältränade kropp över hennes perfekta gjorde mig ännu mer gråtfärdig och jag kunde heller inte låta bli att låta tårarna stiga i mina ögon. 

"I'm sorry, baby. I was so drunk that night and everything went so wrong this morning too, I would not have passed you like I did but you know, I have my name and I can't do everything just like that, my boys count with me.", sade han ganska självsäkert, precis som hela han var. Visst, hans rykte om att vara en 'cool' kille sade det mesta och jag hade alltid accepterat det, tills nu. 

"So to cheat on your girlfriend makes you so much better?", ifrågasatte jag medans jag nästan slog bort dom rinnande tårarna på mina kinder. Han suckade plågsamt och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. 

"Of course not!", utbrast han sedan och sökte min ögonkontakt. "Godness, Alex. We didn't even had sex, what more can I say for let you forgive me?", nästan skrek han ut irriterat och slängde irriterat sina händer ut i luften. han svalde hårt och kände inte längre den där värmen han alltid spred med sig, nu var det mest kyla och hat som fanns i hans ögon.

"I want you to fight for me, Adrian. What the hell had happen if I wouldn't came into that fucking room just in time? you was too drunk that you would have sleep with her. Have you ever thought about what could have happen if I didn't come into that fucking room?", min röst åkte upp i falsett och jag antog att jag förmodligen såg ut som en panda vid det här laget då jag kände hur sminket smetades åt alla håll i mitt ansikte. Adrian blev mållös och satte handen för sin mun. 

"I love you, Alex. I don't know what the fuck I was thinking about but I know I still love you.", sade han och utan att tänka lät jag honom ta sina starka armar omkring mig. Vilket var något jag absolut ångrade sedan eftersom jag inte kunde låta bli att besvara hans omfamning. Den var så mjuk och fylld med kärlek. "Just give me a second chance, I promise you I'll change, okay? please forgive me.", viskade han i mitt öra medans greppet blev hårdare. Alla våra småbråk vi haft dessa månader hade tärt så otroligt mycket på vårat förhållande att jag så många gånger tänk att det aldrig funkat, men aldrig hade han sagt att han skulle förändras heller. Kanske var det här en chans att få vårat förhållande till snäppet bättre? att vi kan bli lyckliga tillsammans igen, som precis i början av vårat förhållande där det inte fanns några regler alls.

"I forgive you.", hörde jag min egen röst säga. Han backade ett steg och tittade hoppfullt på mig med ett stort leende på läpparna, något som gjorde mig fnissfärdig. "I love you.", sade jag sedan medans jag snabbt, utan en tanke, lät mina läppar pressas mot Adrians och hungrigt började vi låta tungorna brottas. Nu fanns det bara ett problem kvar, familjen.

-

 

Inte något taggad alls lunkade jag mig försiktigt hem på Londons gator då jag nydligen hoppat av tunnelbanan. Jag hade inte varit hemma på hela helgen och eftersom jag inte hört av mig till någon familjemedlem heller så visste jag mycket väl att jag låg risigt till. 

Båda bilarna stod på uppfarten upp till garaget och med det så förstod jag att både mamma och pappa var hemma. Tanken att få träffa min älskade farsgubbe gjorde mig faktiskt glad då han var genomsnäll rakt igenom, aldrig hade han gjort mig något dumt. Snabbt klev jag upp för trappen och öppnade ytterdörren som somvanligt var öppen. 

"Where the hell have you been all weekend?", mammas röst ekade i hela huset och en ilande stämma kom emot mig. Hennes ansikte var rött och armarna höll hon i kors. "You your little girl doesn't leave this house until you have a really good excuse to this because I can't allow this crap in my house, understood?", i vanliga fall skulle jag nickat och gått in på mitt rum, men eftersom att denna kvinna framför mig inte var något annat än en psykopat så kunde jag inte låta bli att flina åt hennes beteende. Bara tanken av att hon 'stulit' mig gjorde mig rädd, men självklart visade jag det inte. 

"Actually I was with Zayn.", log jag och lade armarna i kors. Mammas mun rundades till ett enda stort 'O' och henens ögon blev större än golfbollar innan hon samlade sig själv och skakade på huvudet. 

"I said you can't be seen with him!", sade hon ilsket medans hon tog ett kliv närmare. Jag flinade provocerande mot min 'mamma' för att sedan ta modet till mig för att säga det jag faktiskt tänkt på att sagt hela helgen nu.

"Why, Juliette? is it because he's my brother?", sade jag gravallvarligt och tittade storögt på henne, fortfarande med skorna och jackan på mig så att jag snabbt kunde springa iväg om jag så ville. Hon såg ut att lugna ner sig lite, trodde jag, innan en hård smäll hördes och det var inte förrän efteråt som jag insåg vad smällen kommit ifrån, hon hade gett mig en stor käftsmäll som i flera sekunder värkte på min kind.

"What is going on here?", pappas röst hördes ifrån vardagsrummet och precis därefter kunde jag se hur han kom gående emot oss. Med tårar i ögonen sprang jag direkt emot han och blev snabbt omhändertagen i hans stora pappaarmar. "Juliette, explain.", han tittade stängt åt sin frus håll samtidigt som han försiktigt strök mig över ryggen. Hon stod tyst kvar på stället med hennes armar i kors. 

"She deserved it.", muttrade hon, utan någon som helst känsla i tonläget. "Alexia, remember it was we, me and your dad, who raised you.", med det så försvann hon förbi oss båda. Pappa tittade argt efter henne innan han halvt lyfte upp mig och log ett säkert leende mot mig. 

"Are you okay, sweetheart?", jag skakade på huvudet och lät en tår falla ner, vilket fick pappas leende att försvinna direkt. Han släppte ner mig på golvet och drog sin tumme runt min kind. "We have to go to the police, now."

---

Adrian och Alexia är tsm igen och mamman slog till henne... Vad händer?? å varför tror ni att pappan är så snabb med att vilja polisanmäla det hela? 

 

Redan när jag såg Alexias namn på displayen så förstod jag att något var fel och jag behövde bara svara för att få det bekräftat. En ljus, snyftande röst gjorde att jag nästan flög i mig skorna för att plocka upp min gråtande lillasyster som befann sig utomhus i den mörka natten. Blåsten gjorde det svårt för mig att höra vad hon sade men efter hennes upprepningar så lyckades jag tillslut att uppfatta hennes ord och lyckligtvis så befann hon sig på samma ände av London.

Efter en stunds letande efter henne så kunde jag efter ett tag se en svart skugga på andra sidan parken som jag tog för givet var hon, och precis så var det. En förkrossad tjej slängde sig i mina armar och plötsligt hamnade vi hemma i mitt hus, sittande i min och Perrie's skinnsoffa med en kopp te i handen. Konversationen mellan oss var dock inte den bästa då varje gång vi försökt att hålla den uppe så hade det mest känts påtvingat och jobbigt, vilket resulterade till att det återigen blev en tystnad som lade sig över rummet. Trots att jag inte alls kände henne så särskillt bra så hade jag saknat henne i för många år för att inte bry mig om henne, hon var ju trots allt min syster. Just när jag skulle till att öppna munnen och fråga för säkert sjunde gången utan att överdriva vad som hade kunnat göra henne så ledsen, så avbröt hon min plan och tog då upp samtalet på egen hand. 

"Where is your girlfriend?", frågade hon nyfiket medans hon tittade upp mot väggen som soffan var lutad mot och började instudera bilderna som fanns på den. Både på mig och Perrie men också på oss tillsammans med våra familjer. Hon vandrade med blicken över fotona och för varje gång hon passerade ett så log hon, bilden på mig och mina andra systrar var inget undantag. 

"She's on tour with her band.", sade jag bara enkelt och började själv att granska bilderna Alexia så väl var inne i. "This are my three sisters.", konstaterade jag sedan med ett leende pekandes mot en bild på mig tillsammans med mina tre systrar. Bara tanken på Safaa's klingande skratt eller Doniya & Waliyha's irriterande kommentarer gjorde mig faktiskt lite tillbakadragen och skamsen, här stod jag med en syster min familj för länge sedan tappat hoppet om, bara några centimeter ifrån mig och jag hade inte berättat något för mina anhöriga, hur skulle de reagera när jag berättade?

Skolveckan var över och helgen var kommen. Michelle var på bättringsvägen men hade fortfarande inte blivit hundra procent frisk, därför så var jag fortfarande ganska så ensam. Adrian skulle ut med fotbollslaget och äta medans mor & far som vanligt jobbade över. 

"Like I said, take some pretty clothes on and follow me to Peeta's party!", det var sällan Jade brydde sig om mig men var det något som vi faktiskt hade gemensamt så var det festandet och skulle jag vara ärlig så var det på fyllan som vi faktiskt kunde vistas i samma rum tillsammans utan att bli osams. Vad som dock kunde vara störande var hennes söta leende och dom perfekta smala benen som befann sig på hennes kropp, hela min syster var så vacker vilket alltid fick mig att bli osäker på mig själv.

"If you say so..", sade jag tveksamt medans jag satte mig upp ur vardagsrumssoffan som jag trivsamt låg över. Eftersom vi var över arton så var vi gamla nog att festa så det stadiet behövde mamma och jag inte bråka om i varje fall, dessutom var vi sams nu igen så vad som oroade mig kunde jag inte riktigt sätta fingret på. Kanske skulle Adrian bli sur om jag vistades på en fest utan honom, fullt med andra killar? jag tänkte efter ett tag men övervägde sedan att göra det så enkelt som möjligt - inte berätta mina planer över huvud taget. 

Jag skyndade mig in på mitt rum, öppnade min garderob där jag möttes av tonvis med festklänningar som knappt var använda. Utan att ens behövt gått igenom halva samlingen med kläder så hade jag bara efter några galjar hittat den rätta för kvällen, en tajt svart klänning som vad jag mindes satte precis lagomt vid runt rumpan fick det bli och för att inte frysa så täcktes mina armar över med en vit kavaj-jacka. Till sminket så ville jag inte överdriva men samtidigt inte gå utan, därför pudrade jag på lite smått puder å¨kinderna, puntade mina ögonlock med lite ögonskugga för att till sist dra mascaraborsten några lager över mina långa ögonfransar. Inte nog med det så fick mina läppar bli i en röd nyans när jag förmodligen inte skulle pussas med min pojkvän ikväll som för den delen hatade när jag bar röda läppar då det ofta färgade av sig. En halvtimme senare var jag klar och det visade sig vara precis i tid för bara sekunderna efter så rycktes min dörr till sovrummet upp och in passerade Jade med ett stort leende. En fin nyans av blå klädde henne dagen till ära och den tajta klänningen passade väldigt bra till hennes långa, tunna bruna hår. 

"You look great, sis.", kommenterade jag så fort jag fick syn på henne innanför dörren. Hon flinade malligt och ryckte på axlarna. 

"I know, that's the point, isn't it?", hon skrattade lågt innan hon lika snabbt gick ut ur rummet. "I see you're ready too, let's go to the party then.", log hon och viftade med handen att jag skulle följa efter henne. Som en betjänt gjorde jag som hon sade och var hack i häl på henne enda till hallen där vi båda satte på oss ett par höga klackskor som matchade våra fina klänningar. Jag hade en magkänsla av att denna kväll kunde bli intressant och händelsefull.

 

I det gigantiska huset där säkert hundratals människor befann sig vid det här laget, poppades #SELFIE högt i högtalarna och det enorma vardagsrummet hade förvandlats till ett dansgolv. Alkohol fanns som vanligt på ett bord på sidan av 'dansgolvet' där man fick blanda sin egen drink. Peeta's fester var omtalade, älskade och alltid lika spårade varje gång och denna kille som höll igång festerna var oftast den som drack mest. För ungdomar var hans partaj väldigt uppskattade men nog hade poliserna kommit ett x antal gånger under vissa omständigheter allt. Klockan var tio på kvällen och kylan drog sig över Londons gator, dock hindrade inte det folket här inne för att öppna alla dörrar och fönster så att luft kom in, men tur var väl det för rörelserna efter allt dansande kunde verkligen göra folk svettiga. Vi hade varit här i säkert en timme nu och det enda jag hade druckit var en cider. Konstigt nog så var jag inte så sugen på att bli full ikväll och det var något inom mig som oroade mig, kunde det vara så att jag var rädd att Adrian skulle komma på mig? hans åsikter om att festa utan hans tillstånd hade jag ju hört förut och hans humör var verkligen ingenting att leka med, tyvärr.

"Hello there!", jag vände mig hastigt om och såg på en igenkänd kille med ett glas i handen. Jade's bästa vän Alaric log vänligt mot mig medans han såg ut att granska mig noga. Det förvånade mig att han ens pratade med mig då både han och Diana fått order om att inte tala med mig eftersom det totalt skulle förstöra deras så kallade rykte. Jag tyckte det hela var töntigt men samtidigt så ville, eller rättaresagt - orkade jag inte bry mig om deras trams. "I have never told you this before but you're very beautiful, not just today.", flinade han flirtigt och skulle just till att ge mig en kram då han plötsligt nästan snubblade på sina egna ben, med storögda ögon såg jag hur någon precis räddade honom ifrån att falla och Jade's perfekta ansikte visades bakom honom.

"Ops, enough with drinks for you, huh?", skrattade hon medans hon rättade till sin bästis med den vältränade kroppen som alla tjejer skulle kunna dregla efter. Han ryckte på axlarna och ställde sig ostabilt upp på sina egna ben igen och såg på oss båda med ett snett flin. 

"It's sick how alike you two looks, even though you're not siblings for real.", av just de där orden blev jag alltid lika glad över och att veta att folk faktiskt kunde se mig snäppet under min en dag yngre syster gjorde mig stolt och betydelsefull. Jade däremot blev som vanligt irriterad och lade armarna i kors.

"Yeah except from that she's a way uglier than me and is an outsider for real. Besides, we took her from the street when she was like four months old because her real parents gave her away, poor girl.", den bitchiga sidan av Jade hade jag vänt mig vid och därför ville jag låtsas som att jag inte brydde mig, men när halva festen stannat upp på grund av hennes lilla tal om hur dom hittat mig och blickarna riktades på mig, så kunde jag inte låta bli att ta åt mig lite av vad hon sade. Det mestadels var dock sant, jag var en ful outsider, men att höra det så ofta som hon berättade det kunde göra situationen en aning jobbigare.

"That wasn't fair, Jade. Let it go.", mumlade Alaric till henne, full som han var. Han vägledde henne bort ifrån mig och minuterna efter så var allt tillbaka som det var innan igen. Människorna drack, dansade och skrek så huvudet värkte bara någon pratade med mig. Men trots tiden så kunde jag ändå inte ta ur orden ur mitt huvud som min egen syster skrikit åt mig, hur kunde någon vara så hjärtlös? Med min enda cider i kroppen så kunde jag ändå, några timmar senare, avgöra att det faktiskt var som jag trodde - Adrians fotbollslag var på plats och jag antog att någonstans så skulle även min pojkvän befinna sig någonstans i huset. Jag blev helt varm i kroppen av tanken med hans kropp mot min. Jag började då söka igenom halva huset men när jag fördjäves inte funnit det jag letat efter så gav jag upp, tills jag såg Chuck, Adrians närmaste kompis, stå och prata med Diana. Med raska steg gick jag dit och pickade på hans vältränade armar. 

"Do you know where Adrian is?", ropade jag frågande för att överrösta Summer av Calvin Harris som spelades för fullt, han drack en klunk av sin drink och höjde sedan på ögonbrynen. 

"He was just here and picked up some girl on the dancefloor I thought were you?", frågade han med skamsen över sig. Våra ögon var stora som golfbollar och Diana tittade nästan lite roat på mig.

"It may have been Jade who was the girl though, why don't you check the bedroom upstairs?", frågade hon sedan med sin irriterande stämma. Chuck puttade till henne löst och skakade på huvudet. 

"Why do you always have to be so mean to people?", ifrågasatte han medans han lade en beskyddande arm över mig. "I'm sure he wouldn't do something with an another girl.", sade han så säkert han kunde, dock genomskådade jag det fort och förkrossat slet jag mig ur hans famn. Ingenting var hans fel och han ville bara väl, det visste jag då vi två faktiskt kommit varandra nära dom närmaste månaderna, men jag kunde inte låta bli att bli orolig. Vart höll min pojkvän egentligen hus? Mina steg for över dansgolvet för att därefter passera hallen som förde mig till övervåningen. Bland de olika stängda dörrarna så började jag med den första jag såg, vilket var precis den rätta. I sängen låg killen jag letat efter och bredvid sig hade han... Jade? tårar bildades i mina ögon när jag såg hur min pojkvän låg halvt naken i en okänd säng med en cigarrett i munnen samtidigt som min syster var halvt liggande ovanpå honom. Det hela kändes hemskt, äckligt och helt fel. Ett nedbrutet skrik for ur mig, mitt armband som jag en gång fått av honom slet jag av mig och av ren ilska så kastade jag det på honom. Rummet var inte så stort så vi var nära nog så att jag kunde träffa honom rakt i huvudet. Ett skrik for ur honom och mer hann jag inte se förrän jag var ute ur rummet och sprang ut ur huset så snabbt jag bara kunde med mina tio centimeters klackar. Utan att bry mig om vad som hände runt omkring mig så lämnade jag stället oavbrutet och sprang till närmsta parkbänk som för den delen var i en park. Hem ville jag inte gå, inte heller till Michelle som helt klart inte skulle förstå något alls och Finn tillbringade natten hos sin flickvän.. Egentligen fanns det bara en person kvar som faktiskt kunde få mig att känna mig trygg, frågan var bara.. Skulle jag våga ta fram telefonen och klicka på ring?

 

"Hello?", hans röst fick mig att brista ut tårarna jag hållit inom mig och bara genom att höra den där ljuvliga stämman fick mig att inse att det var ett helt rätt val av person för att ringa. "Alexia, are you crying? what happened? where are you?" 

"Zayn, I need you. Can you please pick me up?", frågade jag oförskämmt medans jag frysset satt med benen i kors på en parkbänk i mörkret - fortfarande tillräckligt nära festen för att höra basen ur musiken som helt klart kom ifrån huset. 

"Of course, I'm on my way. Where are you?", medans jag mellan snyftningarna försökte att förklara vägen till Peeta's hus så verkade han förstå tillslut och vi lade drastiskt på luren. Herregud, varför ville tårarna aldrig sluta rinna och varför kändes det som tusen knivhugg i mitt hjärta på en och samma gång? kraftlöst lade jag mig ner på marken med handen på magen med tårarna rinnande ner på mina rödblommiga kinder. 

 

"Alexia!", Zayns röst ekade ut över parken jag beskrivit mig vara i och utan att tänka själv så ställde jag mig vingligt upp på mina ben och tittade efter killen som faktiskt kommit för att hjälpa mig. Hur lång tid jag legat på marken visste jag inte alls, men jag uppskattade att det minst varit tio minuter. "Hey, I'm here!", ropade han då han fått syn på mig. Mörkret var läskigt mörkt att jag nästan tvekade på att Zayn ens skulle hitta mig, men tydligen så gjorde han det och med snabba fötter släpade han sig över halva parken för att komma fram till mig. När vi var tillräckligt nära varandra så kunde jag inte göra något mer, jag behövde någon som fanns vid min sida och utan en tanke så slängde jag mig i den svarthåriga kändisens armar som tog ett tryggt tag om mig.

"I'm not okay.", stammade jag fram och började konstigt nog att skaka, om det var på grund av kylan eller att jag faktiskt nästan slappnade av lite i hans famn visste jag inte, kanske båda. Vad jag bara inte förstod var hur min pojkvän ens kunde göra något sådant mot mig, med min syster? 

"I can see that, sweetie. Let me take you home to my place and there we can talk, okay?", föreslog han och utan att tveka så nickade jag på huvudet. Det enda jag tänkte på just nu var värme, Adrian, Jade, värme och Adrian igen. Jag var förkrossad.

---

Stackars Alexia. Var det förväntat att Adrain skulle kunna göra något sådant? och vad kommer hända när hon följer med Zayn hem? jag har planer mina vänner! 

 

 

 ♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

Sista lektionen för dagen och fortfarande ingen Michelle har setts till under hela dagen, ärligt talat så kände jag ett stort behov av hennes närhet just nu då jag varit utan henne i flera dagar nu vilket inte alls kändes bra. Inte nog med det så var det även Engelska, vilket betydde - grupparbete. Vad jag fortfarande inte fattade med uppgiften vi fått - göra en slags scrapbook på hundra sidor med endast bilder, hemligheter och ord ifrån oss - var bra för. Dock visste jag att Phelix verkligen kämpade för bra betyg och därför tänkte jag inte vara en sådan hemsk person att jag sket i uppgiften, dessutom skadade det inte om jag kunde höja mig ifrån ett C till ett högre betyg till sommaren heller. Ledvis gick vi in i klassrummet med böckerna i handen, vissa mer exalterade än andra, men lika glad vad magister Mats för det. En ljudlös suck for ur min mun innan jag tittade mig omkring för att se efter om Phelix kommit in än, vilket han gjort och våra blickar möttes. En lätt rodnad spred sig över mina likblekta kinder och efter att himlat med ögonen så passerade jag människorna omkring mig för att ta mig till min arbetskollega. 

"This kinda sucks, huh?", frågade han när jag slog mig ner på den lediga bänken bredvid honom utan att föra huvudet upp från sina böcker. Jag ryckte nonchalant på axlarna och fokuserade en blick mot katedern där Mats satt tyst med armarna i kors, något han endast gjorde då han ville ha våran uppmärksamhet. Efter några minuter så ökades magisterns flin på läpparna och började genast prata.

"Since it is a pretty serious project about yourselves and it's the last lesson for today so I'll be nice and fair. You, together with your groupmate will take your scrapbook, all your stuff and go home. On the condition that you'll spend the time together and write, okay?", jag sneglade på Phelix som såg ut att lida precis lika mycket som jag då vi båda förstått vad det var vi skulle göra. Jag svalde hårt och tog mina Engelskaböcker i armarna innan jag reste mig upp.

"Are we going home to you or me?", frågade jag uttråkat och kände verkligen att vi inte skulle komma någon vart om vi höll på som vi gjorde, jag visste ju att Phelix egentligen inte var så här svårläst och sur, det var ju helt och hållet mitt fel, men för sitt betyg borde han faktiskt ha tänkt på hur han betedde sig. 

"Who says we need to go home? maybe we just should go to a cafée or something?", föreslog han och stirrade efter våra klasskomisar som en efter en gick ut ur klassrummet. Ärligt talat så lät ordet ´caffee´ väldigt frästande och utan tvekan så gick jag med på erbjudandet. 

 

Utan att veta det så hade Phelix både bil och körkort, något som gjorde det en aning enklare att ta oss till kaféet, eller rättaresagt - restaurangen. Skyltarna utanför visade bilder på mackor men även olika matförslag, bland annat hamburgare och pizza. 

"It is not a big one but the sandwiches are mainly good.", konstaterade han med ett smått leende på läpparna, vilket fick både mig varm och glad i hjärtat att han äntligen verkade uppskatta min närhet, tidigare hade hela hans ansikte varit ett enda stort pokerface och han hade nästan gömt sig under sin luva, nu hade han till och med dragit ner den så man såg hans brunlockiga hår. 

"Sounds okay for me.", kommenterade jag och följde med honom in. Medans vi gick så undersökte jag den lilla pricklistan som vi nästan var tvungen att följa till uppgiften jag bar i handen, bara inte i någon speciell ordning skulle punkterna komma i utan bara att dom kom med och då insåg vad nästa punkt skulle bestå av "berätta något om dig själv som ingen annan vet om dig" och det hela gjorde mig förvirrad, jag skulle sannerligen tala om för en näst intill främling om en djup hemlighet och egentligen så visste jag inte vad jag skulle tycka om det, förmodligen så skulle jag lita så mycket på min arbetspartner att jag inte ens skulle tveka på att den skulle komma ut.

"Hey, what are you gonna take? I'll order if you take a table.", jag skulle just till att insistera på att det var jag som skulle beställa då jag insåg i hans ögon att han inte ville ha några ursäkter, därför så nickade jag lydigt, berättade att jag ville ha en god macka och började sedan gå åt sidan där de tiotals borden stod tomma. Det var en väldigt gullig matkedja mådde jag säga och om stället gjorde så goda smörgåsar som Phelix sade så förvånade det mig att det inte var proppfullt av människor här nu. Röster hördes på andra sidan om ketchup och drick disken så när jag just skulle till att gå och se vilka det var så mötte jag på den jag minst anade skulle vara här, Zayn Malik. Mållöst tittade vi på varandra i flera långa sekunder innan hans - vad jag trodde - bandmedlem avbröt oss. 

"Zayn, I said you would hurry.", klagade den blonda killen bredvid honom med en lika huvtröja som Phelix hade idag. Jag lade även märke till hans irländska brytning och när han sedan tittade rakt på mig med ett par glänsande, isblåa ögon så kunde jag inte låta bli att bli halvt generad. "Isn't that..?", killen granskade mig noga men hann inte avsluta meningen förrän Zayn halvt slog till honom på armen och avslutade meningen själv. 

"Yes it is. This is my friend Alexia I told you about.", Zayn lät hård i rösten samtidigt som han tittade intensivt på mig. Jag visste inte riktigt var jag skulle säga mer än att nicka svagt och tänka på hur otroligt pinsamt det hela var. Av alla ställen i London så möttes vi ändå, trots att jag sagt att jag inte ville ha något med han att göra mer så kunde jag inte låta bli att vara nyfiken om vem denna snygging bredvid Zayn var. 

"Yeah, we're here to do a schoolproject though, so maybe we'll see each other later?", jag visste ju om hans bandmedlem Harry och jag kände igen dem alla till utseendet, men att sätta namn på dom var snäppet svårare. 

"Alexia..?", hastigt vände jag mig om och såg på min brunhåriga klasskompis med en stor bricka i handen. Jag sträckte på ryggen, sade hej då till Zayn och hans kompis samtidigt som jag vände mig om och tog fotstegen emot bordet Phelix nu slagit sig ner vid. "Who are them?", frågade han halvt nyfiket och halvt rädd, säkert rädd för att det skulle vara Adrian. 

"It's just Zayn with friends. You know, One Direction?", sade jag och drog sedan blicken över bordet där två halvdelade mackor låg bredvid varandra. Faktiskt så såg det väldigt smaskigt ut. 

"Are they your friends?", frågade han häpet medans han redan högg in på hans egna macka. Jag skrockade lite lätt och skakade snabbt på huvudet. 

"I don't really know but Zayn and I have been hooking up a few times, all by random.", sade jag och märkte själv hur märkligt det hela lät. Dessutom så valde jag att inte nämna den senaste gången vi två 'hängt' då det bara gick fel helt enkelt, men sanningen var ju att de gånger vi krockat ihop med varandra var ju av en slump.. eller?

En harkling bredvid mig hördes och både jag & Phelix tittade av förvåning på den brunhåriga killen med svag skäggstubb omkring hans haka. 

"Uhm I'm Louis, Zayn's friend. Why can't you take your food over to us and just hang out?", frågade han glatt samtidigt som hans röst lät väldigt exalterat och förnurligt, som om han nästan slagit vad om det hela. Jag och Phelix tittade förvånat och snopet på varandra med storögda ögon samtidigt som något sade mig att vi varken skulle kunna plugga eller äta ifred...

---

Så, ja vad skulle vi göra utan bästa Louis? :) Skrev delen under stress men jag hoppas ni gillar det, jag blev nöjd och vad tror ni kommer hända nu? Kommentera era tankar och åsikter sötnosar!!