back for you, chapter 20 - worried

Tidigare;
 Mamma backade på sina ben medans hon tittade storögt på mannen framför sig som höll ett hårt grepp om hennes arm. Jag såg hur kniven satt fast i hennes oskyldiga rygg och det var inte förrän hon lade sig ner och började ropa på hjälp som jag såg hur en hel polispatrull kom uppgående. Det enda som kändes i mitt hjärta var lättnad för tillfället, lättnad och skärrad. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som faktiskt hänt. Medans ambulans och polis tog hand om min mamma så var pappa snabb med att slita loss mig för att sedan ta in mig i sina starka armar. Det var just vid det tillfället som jag förstod vad som faktiskt nydligen hänt och tårarna trängde sig fram i mina omålade ögon. Detta var så overkligt..

♥ Alexia's Perspektiv ♥ 
Snart en vecka hade gått sedan min 'mamma', eller vad jag skulle kalla det, åkte in på psykhem och blev dömd för misshandel samt olaga hot. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som hänt, om jag skulle vara ärlig. Kvinnan jag kännt hela livet, det var ju henne jag lärt känna och om sanningen skulle fram så saknade jag henne. Kalla mig dum men när man vetat av en människa hela livet som man dagligen fått kärlek av så var det inte bara att 'släppa taget' så enkelt. Finn tog situationen rätt okej medans jag och Jade helst inte visade våra känslor, trots att jag ändå kunde förstå att detta var jobbigt för hela familjen, speciellt pappa. Under veckans gång hade jag tagit ledigt ifrån skolan och stängt ute de flesta människorna. Endast Michelle och Phelix hade besökt mig med olika uppgifter från skolan men också för att göra mig sällskap. Vad som gjorde mig besviknast var att Adrian inte ens hört av sig, inte ens ett endaste sms var hört ifrån honom trots att jag så väl visste hur ryktet gick om mig på skolan. Hur det lät på Michelle så hade han knappt brytt sig om att fråga om mig. Bara ett sms hade varit okej, en text som frågade mig hur jag mådde - var det för mycket begärt? 
Zayn hade i alla fall försökt att kontakta mig, men eftersom jag varje gång klickat hans samtal så förstod jag att jag nån gång skulle behöva prata med honom. Jag behövde ju min bror, även om jag inte kände honom på så sätt så fanns det ändå en kemi mellan oss och han var den första som faktiskt verkade bry sig på riktigt när saker verkligen hade hänt. Det var fredag och jag läste trådar på Twitter, Instagram och Facebook hur taggade de flesta var på fest, helst skulle jag behöva gå ut jag också men med tanke på vad som hänt så hade jag inte så mycket sug för det. Min telefon plingade till hastigt och medans jag tittade på skärmen så ökade mitt leende i massor. Jag fann inga ord till hur mycket jag älskade min blonda bästa vän. 
 
From: Bestie :) 
Hi there! Thought about you and usually I would take you out for some party somewhere, but since I accept you like the friend I am, I was thinking about a girlnight? only you, me, some pieces of chocolate and a lot of wine.. What do you say, crazy bitch? ;)
 
Jag log tacksamt åt detta sms och utan tvekan så svarade jag på det med ett enkelt ja som jag blandade med massvis av olika emojis. Jag lutade mig tillbaka i sängen jag låg i och lät musiken flöda i mina öron. Tanken på One Direction ploppade automatiskt upp i mitt huvud och utan en tanke så sökte jag på deras namn där jag slog på första låten som kom upp vilket var Story Of My Life. Jag slöt ögonen jämtes med musiken och stängde ute allt, exakt allt för ett ögonblick medans jag lyssnade på killarnas underbara stämmor. 
 
♥ Zayn's Perspektiv ♥ 
Utan att räkna dagarna så kunde jag ändå veta att det var flera dagar sedan jag inte hörde ifrån Alexia sist och utan att skämmas så kunde jag erkänna att jag faktiskt var orolig. Sist vi setts hade det slutat så bra så jag tvivlade på att hon var arg på mig, men vad kunde det vara? 
"Hey man.", log Harry vänligt medans han slog sig ner på soffan. Jag tittade konstigt på honom och nickade svagt på huvudet. Niall, Liam och Louis hade bestämt sig för att ägna sin lediga kväll åt att spela Bowling, något som inte var så viktigt för mig just nu. Därför hade jag noga sagt nej till inbjudan och stängt in mig på mitt egna rum för ensamtid, jag hade nästan varit säker på att Harry följt med resten av killarna för att roa sig lite, något alla vi egentligen behövde. Men det fanns något som var viktigare vid detta tillfälle, Alexia. "I was only going to check if you were alright.", konstaterade mannen bredvid mig medans han drog handen genom sitt mörkbruna hår. Jag nickade samtidigt som jag förstod att jag kunde prata med Harry om sånnahär saker, inte för att han hade kunskaper om det utan för att han helt enkelt var en god lyssnare. 
"It's Alexia. She's not herself. She doesn't even answer my phonecalls.", suckade jag utmattat medans jag höjde händerna i en frustrerad gest. Harry tittade rakt fram och nickade svagt.
"Let's go then.", svarade han och tittade mot mig. Klockan på väggen ovanför oss visade åtta på kvällen och jag trodde att jag hade gjort det klart för alla att jag inte hade lust att hänga med på en grabbkväll ikväll. 
"Where?", frågade jag ändå dumt, utifall han tänk på något helt annat. Man visste aldrig med denna kille vad han hade i kikaren och efter Louis så var Harry helt klart den mest spontana av oss, i varje fall när det gällde att göra saker. 
"Home to Alexia, you dork. You know where she lives, right?", frågade han undrande och ställde sig upp snabbt. Jag tänkte efter och nickade eftertänktsamt. Jag visste ju vart hennes bästa vän bodde så om hon inte var hemma så kanske hon skulle befinna sig där, men vårat första stopp skulle såklart bli hemma hos henne personligen.
 
Jag var faktiskt väldigt tacksam över att jag hade en vän som Harry. Även om de andra killarna förstod att något var fel så verkade det i många tillfällen som att den yngsta av oss faktiskt verkade mest engagerad, av alla dess slag. Det gällde inte bara mig utan med hela gänget. Pratet flöt på i bilen påväg till norra London där Alexia bodde, det var fortfarande ljust på himlen och jag var faktiskt skeptisk på hur hon skulle reagera när hon såg mig (och Harry) utanför hennes ytterdörr helt utan förvarning. Fast och andra sidan så hade jag ju försökt att ringt och skrivit hela veckan utan något svar så vad skulle hon förvänta sig? 
Väl framme på platsen så parkerade jag min stora vita Range Rover på sidan av trotoarkanten, hoppade ur bilen, rättade till min vardagliga skinnjacka medans jag, tillsammans med min kompanjon, gick tätt intill varandra tills jag tillslut tog modet till mig att knacka. Jag såg på Harry att han var nervös, men för vad? jag hann inte heller fråga förrän dörren öppnades försiktigt och fram kikade ett huvud som inte såg så värst gammalt ut, kunde det vara Alex's pojkvän?
"Uhm..Hi.", sade jag dumt och gav mig själv en mental örtfil över de fåniga orden som bara slank ur mig. "We're looking for Alexia, is she in here?", fortsatte jag medans jag kunde se i ögonvrån hur Harry hade ett av sina världskända flin, inte då ett flin som var provocerande utan ett mer roat sätt som gjorde att hans smilegropar syntes tydligt. 
"She is with her friend right now, but yeah. Come in.", svarade den brunhåriga killen som flyttade på sig så vi enklare skulle komma emellan den medelstora dörren. "Her room is right there.", konstaterade samma kille medans han sedan tog trapporna upp igen. Det kändes konstigt att vara i ett så pass okänt hus men samtidigt så bevisade ju även det hur min syster bodde nu för tiden. Skrik, skratt och gälla röster hördes utanför dörren och till en början trodde jag faktiskt att dom hade en slags förfest med flera tjejer men när två röster upprepades var och varannan minut så insåg både jag och Harry att vi antagligen tagit fel på det. Jag stirrade mot krullet bredvid mig som då knackade högjljutt så dom enkelt kunde höra igenom all musik som spelades.
"It's open.", svarade en röst som inte tillhörde Alexia's. Vi öppnade dörren, tittade på dom två halvt mysisklädda tjejerna framför oss medans mitt leende spred sig i grader. Det kändes väldigt bra över att se henne så avslappnad. 
"Zayn.. Hey." , sade min syster, halvt awkwardly, medans hon gav oss båda en gullig söt blick som nästan bara katter kunde göra. Min efterlängtade Alexia reste sig upp från sin säng och nästan sprang in i mina armar medans jag såg hur Harry och hennes vän Michelle hälsade vänligt på varandra också. 
"I have tried to text and call you pretty much lately, why haven't you answered? I have been so worried.", konstaterade jag medans jag hade den mörkhåriga tjejen i mina armar. Jag kände hur hon doftade in min lukt i hennes näsa samtidigt som hon slet sig ur mitt grepp. 
"It isn't what you probably think, Zayn. I haven't ignore you purposely, it's just.. I think we have a lot to talk about actually.", sade hon med en nervös stämma i rösten. Till en början blev jag orolig, men när hon sedan gav mig ett tryggt leende så slappnade jag av, lite i varje fall. "We might can go outside for a minute?", föreslog hon och tittade enbart på mig. Eftersom Harry aldrig varit i detta hus tidigare och inte heller med Michelle så såg jag på honom med en ursäktande blick först innan jag nickade åt Alexias erbjudande. Våra två vänner som då blev kvar i rummet verkade dock inte ha något emot det då konversationen verkade rulla på enkelt. Harry var ju trots allt... Harry Styles.
 
".. and here I am.", hon hade berättat från början till slut om det jobbiga polisförhöret och även hur jobbigt familjen lidit, vilket jag hade full förståelse för. Det var verkligen helt sjukt hur en människa kunde göra sitt egna barn så illa. Dessutom hade jag aldrig gillat henne, Juliette. Inte från den dagen jag insåg att det faktiskt varit hon som tagit Alex ifrån oss. Vi gick fram och tillbaka på bakgården till huset och bara pratade. Det var skönt att ha förståelse till och för någon annan människa. Jag tyckte verkligen om Alexia, inte bara för att hon var min syster utan också för att hon hela tiden var så avslappnad, hon verkade inte vara personen som brydde sig för mycket om utseendet heller, vilket kanske var en fördel för min syster då jag föredrar min familj utan smink. 
"What about your boyfriend. Adrian, right?", frågade jag. Hon suckade, ryckte nonchalerat på axlarna och höjde ögonbrynen. Eftersom jag hade fått höra ifrån Phelix så visste jag att hon gett honom en andra chans helt enkelt och inte fel var väl det kanske, dock var ju den där Adrian ingen kille jag egentligen skulle tycka om tillsammans med min egen dotter. 
"He hasen't even texted me, I guess I did a big mistake to take him back, or what do you think?", ett tjut hördes ifrån fönstret rakt bredvid oss medans jag småflinade lite för mig själv, kanske var det någon som äntligen ville skratta till Harry's skämt och till och med hans skratt gjorde allt roligare. Vad det lät som så var det där definitivt inget par som bara setts en gång, verkade det som.. Jag lossade mina tankar om det och fokuserade på Alexias ord istället, 
"That's not my opinion, love.", svarade jag medans min arm lades över hennes axlar. Det kändes faktikst helt okej, som en syster och bror- relation skulle vara.

Kap 20, my friends! Letsen för ett kanske sent inlägg men har dygnat hela natten, varit med vänner, tränat och varit trött samtidigt. Mitt huvud är verkligen hjärndöd idag och det tog verkligen emot att skriva denna del men jag hoppas verkligen att ni gillar detta kapitel, fina nu!
 
Kommenteeera =)
 

Jag älskar verkligen dina noveller, men jag fattar inte att du inte har så många kommentarer?! Jag tänker iaf ta ett kort och rekommendera dig på Instagram om det är okej? Älskar dig xx❤️❤️

Svar: Men vaa? Sofia, vad gullig du ääääär! Kommentarerna ger mig bara en push till mig själv, för era är verkligen grym! Men det är ingenting jag är desperat efter. Huvudsaken jag är nöjd med mina visningar då är jag lugn, det är ju trots allt dom som visar om jag gör ett bra jobb eller ej. Du får absolut rekommendera mig på Instagram om du vill, gud vad snäll du är!Vad heter du där? <3
My Wesström

Vill bara hoppa på dig och krama dig för att du är så duktig hahah, nej men gud jag önskar jag var lika bra som dig!! Jag ääääälskar novellen!!💖

Svar: Ååååh vill krama dig oxå efter denna söta kommentar! Du är säkert precis lika bra, annars så är det lätt att öva upp sig sörru! Ääääälskar dina kommentarer! <3
My Wesström

Åh så gulligt och bra kapitel!

Svar: Tack så mycket, trots att jag var helt borta när jag skrev det.. Haha (skäms)
My Wesström

Vill bara ge dig en stor stor kraaaam Myyy, du är så äkligt begåvad och jag blir bara så galet avundsjuk!!

Svar: Vill ge diiig en stor kram efter denna underbara kommentar!! Duu är så bra du oxå sötis <3
My Wesström

SÅ grymt bra! åh asså Zayn..vilken gullig bror alltså!

Du säger att du var borta medans du skrev? och att det inte blev så bra. Herregud hur lyckas du ändå skriva så grymt? Helt sjukt hur man kan vara så naturligt duktig. DU ÄR SÅ DUKTIG <3

Svar: Jaa skulle vilja ha han som bror jag med!!
HAha säg inte sådär eller när du är precis lika bra själv, Josefin!! Duuu är duktig, finis! <3
My Wesström

Älskar den här novellen, kan aldrig hålla mig inför nästa kapitel... Du är så himla duktig på att skriva och det är verkligen text som man lever sig in i. När kommer nästa del tror du? Kramisar❤️

Svar: Emilia, vad söt du är! Denna kommentar gjorde mig riktigt glad och du anar inte vad detta betydde för mig!
Näste del är ute nu :) Kraaam! <3
My Wesström

My du är så jävla bäst, alltså dina noveller jag dör så bra! Love it and u ;)♥️

Svar: Duu är bättre, Emmaaaa! Love youuu <3
My Wesström

Jättebra! Älskar att båda verkar så avslappnade!:)




Kom ihåg mig?