Jag var mållös och tagen. Jag blinkade flera gånger för att försäkra mig om att min syn inte lurade mig, men ju mer jag stirrade desto säkrare blev jag. Det kunde inte vara sant, jag ville inte tro att det var sant. 

"Holy shit..", mumlade jag, mest för mig själv men när Rebecca från sidan om mig frågade vad jag menade så insåg jag att jag inte alls var så diskret som jag kanske trott. Flera blickar var mot mig men fortfarande ingen reaktion från paret som satt några bord bort från oss. 

"What?", frågade guldlock och pickade på mig löst. "Do you know them?", fortsatte hon med en väldigt nyfiken stämma. Vad skulle jag säga? visst kände jag dom båda allt, särskilt grabben vid bordet. 

"Yeah, even pretty good. The boy who's sitting next to the disgusting girl over there is my ex.", sade jag och puttade undan mackan som låg på bordet framför mig. Lusten till att äta fanns inte längre, speciellt när jag tänkte tillbaka på vad tjejen bredvid Christian utsatt mig för. Hon gav mig två höjda ögonbryn som svar innan jag tillslut suckade plågsamt och lade händerna för ansiktet. "And the hoe beside is the one who hold me locked inside the basement.", Becca slutade med det hon höll på med och bara kollade på mig med vidöppna ögon. Jag såg hur hon skiftade mellan blicken på mig och paret där bakom medan hon hade munnen full av mörkt bröd. De enda som kunde höras var ljudet omkring oss men mellan mig och min bästaväns flickvän blev det en lång tystnad. Hur i helsike kunde ens Christian, den snälla, givmilda och goda grabben känna Lindsey? ord kunde inte komma ut från min mun och jag hade svårt att tro vad exet mitt kunde se i henne. Fast och andra sidan, det var Lindsey vi talade om. Vem kunde egentligen motstå hennes falska och otroliga charm? jag blev irriterad genom att bara tänka på det att jag var nära på att ställa mig upp och hälla min läsk på henne, men något hindrade mig. Kanske var det min respekt till henne - trots hur illa hon gjort mig både psykiskt och fysiskt - så kunde jag bara inte avsky henne, det gick bara inte. Jag ville dessutom visa hur mycket bättre jag var än henne. 

"Shouldn't you go over there and say something?", frågade Becca när chocken lagt sig lite. Jag ryckte på axlarna samtidigt som tusentals tankar fanns i mitt hjärnkontor för stunden. En del av mig ville gå fram till Christian, ge honom en stor kram och berätta hur mycket jag saknat honom (för det hade jag faktiskt, även om jag var kär i Liam så kunde jag bara inte glömma Chris efter så många år tillsammans, det var dock på ett helt annat sätt eftersom kärleken inte fanns där mellan oss längre), fast och andra sidan så skulle ju det varken se bra ut i tidningarna eller göra situationen mellan dom så stabil, dessutom så hade vi inte pratat med varandra sedan han lämnat mig på mitt rum dagen han lämnade mig så hur saker och ting var mellan oss var fortfarande oklart. "Alright, you don't have to answer.", flinade hon mot mig när jag då vaknade upp ur mina tankar och kände mig genast dum. Vi var inte precis universums närmsta vänner än precis så hela grejen kändes lite jobbig, det var ju inte meningen alls att ignorera hennes fråga. 

"I'm sorry, it wasn't meant to..-", jag hann inte avsluta meningen förrän ett klingande skratt flög ur min bordskamrat så människorna runt omkring, till och med Christian och Lindsey, kollade med irriterade blickar på oss. Generat tittade jag ner i bordet och kände en varm hand på min axel. 

"I was kidding, honey. You think I'm that stupid that I didn't notice you were in your own thoughts? oh gud, I have been there plenty of times.", förklarade hon och gav mig ett av sina roade leenden. Jag nickade svagt och skulle just till att börja äta mackan igen när jag blev avbruten. 

"Mel?", jag stelnade återigen till och sakta men säkert bred jag huvudet åt personen som nu ställt sig på andra sidan om mig vid de runda borden. Självklart stod han där, Christian, bredvid sig hade han den avskyvärda snobben som jag bara inte orkade kolla på, så falsk och ytlig var hon. Jag ville dock hålla leendet uppe då jag i tidig ålder lärt mig att le åt sina fiender för att bevisa hur mycket starkare man är.

"What? Christian, Hi!", med ett påmålat glatt ansikte kollade jag först på mitt ex och sedan på tjejen bredvid honom. Med en röst lika oäkta som Lindsey så fortsatte jag konversationen. "Long time no see, huh? we who used to be hanging out everyday.", skämtade jag, mest för att se hans nya flickväns reaktion då jag faktiskt var ganska säker på att dom var ett par med tanke på deras omfamning mitt framför mina ögon. 

"Yeah, it was strange to be without you the first weeks but later I saw you in the newspaper anyway so I guess I have seen you more than you've seen me.", skrattade han och drog handen genom sitt mörka bakåtslickade hår. Jag log och sneglade ner på Rebecca som plötsligt verkade oerhört intresserad av någonting på sin telefon då hon varken ville hälsa eller ens kolla på det nyblivna paret framför oss. Jag visste inte riktigt vad han ville komma med denna värdelösa konversationen men jag var ändå glad över att han kommit fram och hejat, han skulle ju trots allt alltid vara en stor del av mig och anledningen till att jag tagit mig ur mitt tidigare missbruk. Han började mumla något medan Lindsey stod tillbakadragen lite på sidan om, hon sade ingenting och såg inte heller ut att vara påväg att göra det. Ända sedan Arin hotat henne så hade hon faktiskt låtit både mig och Liam vara, vilket nästan kändes lite för bra för att vara sant. Kanske var detta en del av planen? att hon faktiskt sökt upp Christian någonstanas och använt sin imiterade charm som säkert lockade honom direkt. Jag suckade och såg lite på henne som endast tittade ner i golvet. "Oh I forgot to introduce you two! Melinda, this is my new girlfriend and Lindsey this is..-", inte helt oväntat avbröt hon sin nya förälskelse, som jag däremot inte trodde ett dugg på. Dendär bruden kunde verkligen knepet med att skådespela. Hon kollade nu rakt in i mina ögon med sina väldigt fina. 

"Yeah we have met one another before.", konstaterade hon med en osäker, nästan lite skärrad, röst. Jag rynkade förbryllat på ögonbrynen och ville bara skrika rakt ut och berätta vilken dålig människa hon var, men istället lät jag bli för att då bita ihop och konfrontera henne. 

"For sure we have and with pretty bad opportunities aswell.", jag lade armarna i kors och kisade med ögonen. Hon svalde hårt innan hon därefter blundade för ett ögonblick, att läsa av andras tankar hade alltid varit lätt för mig, men vid denna omständighet så kunde jag faktiskt inte se på Lindsey vad hon tänkte och det gjorde mig lite irriterad. "This time I hope it end up well between us, don't you think? I don't want to remake our last conversation.", flinade jag ganska så provocerande men ändå så såg jag detta som ganska så skrämmande. Helst ville jag inte tänka på vad som hände förra gången då det endast gav mig hemska tillbakablickar på dagarna inlåst i dendär förbaskade källaren. 

"No, I totally agree.", sade hon med sin ilande ljusa stämma. "Can I talk to you for a sec, alone? passes quickly!", en mur byggdes upp framför mig och det var verkligen något med henne som skrämde mig, men samtidigt så ville jag veta vad hon hade på hjärtat, om hon nu ens hade något. Min blick vändes direkt och Rebecca satt stelt på sin stol medan hon nu avslöjat sig själv med att ha lyssnat eftersom hon verkade ha full koll på vad vi pratat om. Hennes huvud skakades några centimeter, det var även där jag insåg att jag behövde göra det som kändes bäst. Jag nickade på huvudet, såg med ursäktande ögon på både mitt ex och min vän innan jag tog stegen ut från restaurangen. Varför jag ens gått med på att prata med henne i enrum var sjukt, men vi var ju faktiskt inte ensamma. Det var ett stort köpcentrum vi befann oss i och det var nog det som fått mig att tänka till och gett mig mod till att göra som jag faktiskt gav mig in på. 

"What the fuck are you doing with Christian? seriously, if you wanted to talk to me you could just do it, did you have to involve my ex in this fucking piece of drama?", hackade jag direkt när vi var så långt ifrån våra sällskap som möjligt. "I really..-", jag avbröts av att hennes kalla händer lades på min mun och genast såg vi varandra in i ögonen.

"I do not like you Melinda and I possibly won't that ever, but I swear on my moms dead I didn't know he was your ex. We met each other on a pub nearby and there it all started.", hon kollade ärligt på mig medans jag, dumt nog, bara stod där som ett fån. Egentligen kunde jag inte säga något om det, var det äkta så var det, men problemet var att jag bara inte ville låta henne gå sådär lätt. "But think of it, we both have each others old boyfriends, that's good enough.", hennes flin irriterade mig måttligt och även hennes ord hon valt att svepa ur sig. Som alla andra gånger bet jag ihop och skakade på huvudet.

"You're unbelieveble. The only difference is what Chris and I had was real, same about Liam. But Liam never loved you in that way and you know it, the question is - does Christian love you?", frågade jag, mest för att få henne att ifrågasätta det själv men också av ren nyfikenhet för jag visste att min föredetta kille aldrig sade att han älskade någon om han inte menade det.  

"I don't know, he says so.", mumlade hon med en axelryckning. "I do not know much about stuff, but I do know I really like this boy.", för första gången under alla dessa veckor så lät hon faktiskt trolig i rösten och jag hatade mig själv för att alltid känna sympati för människor. Jag ville inte tro på tjejens ord, men i värsta fall skulle jag behöva det. Jag menade på det att jag inte ens hade något att säga till om gällande C längre. 

"Well, I just don't want to see him hurt, you know.", suckade jag och lade armarna i kors. Lindsey kollade sig oroligt omkring sig och verkade även inte bry sig om kamerorna runt om oss längre, något som faktiskt förvånade mig. Var det bara något konstigt spel hon spelat förut? det var väl förmodligen något jag aldrig skulle få svar på antog jag. 

"For the first time in my life I'm gonna tell someone this..", hon tog en kort paus, sneglade på personerna som passerade oss i minuten, men fortsatte sedan. "I will do my best to not hurt this guy and I say this because I severely mean it.", med det så rullade jag ögonen och drog en hårslinga bakom örat. 

"I will never like or even appreciate you, but I want he to be happy and if it sadly is with you I have to accept that as you need to accept Liam and I are dating.", med en axelryckning från hennes sida så nickade jag med huvudet in mot Subwayrestaurangen igen och vi båda visste vad det innebar, vi skulle tillbaka till verkligheten igen och bete oss som vuxna. 

"By the way, I know this is nothing you can forgive me for but I want to apologize for what I did and exposing you to.", utan ett ord så vände jag på klacken och gick in mot min vän igen där jag även kunde syna hur Christian sattit sig bredvid Rebecca för att antagligen försöka sig på en konversation med henne, vilket var lättare än han säkert hade kunnat anat när dom kommit förbi till vårat bord. 

 

Jomenvisst blev jag besviken på min bästa vän när hon inte dök upp imorse, men eftersom vi haft kontakten på telefonen så visste ju jag att hon var med Liam så jag lade ej så väldans mycket energi på att vara sur. Däremot hade jag ändå viljat haft dendär sparken i baken hon alltid gav mig när jag begav mig in i taxin som skulle ta mig till mitt nya jobb. Efter sju timmar som konferensledare i ett av Londons viktigaste hotell så var min dag äntligen över och jag kunde knappt bärga mig till att komma hem och mysa ner mig med min flickvän som varit ledig hela dagen. Eftersom mobilen var förbjuden på arbetet så hade jag då också stängt av den med tanken på att ingen skulle vilja mig någonting i alla fall.

Jag klev ut ur hissen och tog sedan kliven till min ytterdörr mittemot. Handen trycktes ner mot handtaget och istället för att komma hem till ett tyst och harmoniskt hus så hördes skratt, prat och ljud från vardagsrummet. Med en rynkad panna tog jag av mig skorna, stängde igen dörren med en smäll och insåg direkt hur stämningen lugnades ner och ersattes till tystnad. Min axelväska slängde jag av på stolen bredvid skohyllan innan jag fortsatte stegen mot allrummet där inga mindre än både Melinda och Rebecca satt. De två tjejerna som betydde mest för mig satt i varsin soffa och bara såg på mig, jag kunde bara inte låta bli att glädjas åt min syn och jag älskade verkligen att dom verkade komma överens.

"Honey, hey! Look who stepped into your doorway this morning."; min alldeles egna pingla kom trippande fram till mig och omfamnade mig i en varm och angenäm kram. Jag pussade henne först på pannan för att sedan förflytta mig till munnen där det omvandlades till en långvarig kyss. "We have been together the all day.", log hon och vände sig om till Mel som stod och granskade oss noga. 

"Hello there sis.", sade jag, släppte taget om min flickvän för att då övergå till min vän. Jag lade min arm om hennes axlar och drog henne ner mot min mage. "Thank you for coming today, you little douche.", skrattade jag skämtsamt och drog ner henne på golvet. Ganska ungefär som vi brukade göra när vi sågs. 

"I'm deeply sorry for that, John. Really I totally forgot.", även om det för mig var menat som ett skämt det jag sade så visste jag hur mycket tradition var viktigt för henne. Det hade ju trots allt varit jag som varit hennes trygghet under tiden allt kaosat för henne och dessa vanor hade fått henne att ibland faktiskt tänka på något annat. Fast och andra sidan, våra tokiga saker som vi alltid gjorde betydde såklart mycket för mig också så att säga att det bara betydde mycket för Melinda var väldigt fel av mig. Just när jag skulle berätta hur jag förstod henne i situationen så fortsatte hon. "You will never believe what happened today though.."

 

När tjejen på golvet berättat klart i detalj vad som hänt timmarna jag inte varit i närheten ville jag inte tro mina öron. Jag gillade inte Christian och det hade jag nog aldrig gjort heller utan jag hade nog mest accepterat honom för min bästa väns skull, men att Melinda sedan varit så otroligt korkad att hon ens låtit freaket Lindsey kommit nära henne igen var verkligen väldigt vågat och hade jag varit Rebecca hade jag inte ens låtit dom två pratat med varandra. Ändå var jag glad över att det gick bra och inte slutade så hemskt som sist. 

"But you're not going to see him again?" frågade jag och lade armarna i kors, självklart syftade jag då på hennes expojkvän. Becca hade börjat med maten ifrån köket och hörde förmodligen inte ens vad vi pratade om. 

"I guess so. I said they would keep their life as it is now and in spite of that I wished them both for a happy life 'cause as long as they stay away from me and Liam I'm fine." förklarade hon då och det var då jag öppnade upp ögonen lite extra och faktiskt uppskattade att jag aldrig lämnat henne som många av mina tidigare vänner sagt åt mig att göra. Denna tjej hade så mycket mer än bara utseende och attityd, när hon väl lät folk in i hennes hjärta så bevisade hon att det var av guld och jag älskade henne verkligen som min egna syster. 

---

Kämpat med denna del lite och jag känner att jag inte har samma skrivarglöd som tidigare faktiskt. Det är väldigt tråkigt enligt mig då jag alltid skrev förut, jag kunde skriva flera delar på en dag utan att tröttna. Jag önskar att jag kände lika nu men varken tid eller ord finns till för att uppdatera så. 

 

Jag vill att ni ska veta att jag verkligen vill uppdatera er oftare, men jag går i nian nu - jag måste faktiskt satsa extra hårt på skolan nu sista året och det hoppas jag att ni kan förstå och respektera. ♥