Femte dagen som jag nu var ensam i lägenheten. Fem dagar sedan Niall, efter vårat stora bråk bara lämnat mig ensam i en lägenhet mitt i centrala London. Eftersom jag studerat så hade jag en studentlägenhet som jag delade med en annan tjej som gick i min klass och därför inte haft behovet av en egen lägenhet. Men som 20åring så gillade jag inte att bo hemma hos mamma och pappa längre såklart, därför så hade jag precis köpt en egen lägenhet som jag bara för två veckor sedan flyttat in i. Jag hade till min egen lycka aldrig behövt varit ensam, Niall hade alltid funnits vid min sida och jag hade alltid haft någon att dela mitt skratt med. Det var inte så att jag inte saknade Niall, för det gjorde jag otroligt mycket, jag saknade hur han berättade för mig hur mycket jag betydde för honom, hur vacker jag var och hur han bara älskade mina smilegropar. Vi hade inte varit tillsammans så värst länge egentligen, det var officiellt för ungefär en månad sedan, något inte fansen direkt gillade precis, men jag kunde inte styra över mina känslor och så var det bara. Jag var kär, eller det är jag fortfarande, men eftersom Niall inte hört av sig på fem dagar så ville inte jag heller vara den som var den som tog första kontakten. Efter att han sedan skrikit åt mig på det där sättet som han gjorde hade han också sårat mig otroligt mycket, jag visste inte ens riktigt om vi kunde kalla oss ett par längre då de sista orden han sade till mig innan han lämnade lägenheten var "It's over.", känslan jag fick inuti mig då var bara äcklig, värdelös och helt obetydlig. Betydde jag inte längre något för Niall så fanns det inte längre någon mening med livet, hade min första tanke varit. Fem dagar insåg jag att så allvarligt var det inte. Jag klarade ett liv utan Niall, men svårt det var det verkligen. 

Att dessutom se honom överallt i tidningarna och på de sociala medierna gjorde inte saken bättre, men jag kämpade mig igenom även dom timmarna framför datorn med att stirra mig blind på Niall som precis som alltid såg så glad och söt ut. Han var helt perfekt den killen. 

 

Inte nog med att jag varit ledsen och förkrossad de senaste dagarna, jag hade inte heller varit ute, inte något alls. Men nu fick det faktiskt vara nog, jag tänkte inte förändra mitt liv helt och hållet på grund av en kille. Jag drog av mig den blommiga klänningen jag imorse dragit på mig för att istället ta på mig ett pösigt linne med ett par korta shorts till, idag skulle vara min dag där jag endast skulle unna mig det jag älskade mest - kläder och skor. Det där med att shoppa var verkligen något jag levde för och lika så mode. 

Jag snörade på mina vita converse och tog åt mig min rosa plånbok som låg på hyllan i hallen innan jag gick ut i det varma sommarvädret som London bjöd på idag. 

Jag hann dock inte mer än att öppna porten och gå tre meter innan jag såg något jag längtat efter så otroligt länge, den blonda killen som höll mitt hjärta kärt stod en bit ifrån mig på andra sidan av vägen och tittade med en ledsen blick på mig. Hans huva var över hans huvud och jag kunde se på långa vägar att hans ögon var röda efter gråt. Han tittade noga över vägen innan han säkerligen gick över den för att komma till sidan där jag nu stod, fastfrysen på stället. 

"Are you going somewhere?", frågade han med den lugna rösten jag oftast brukade rysa till, eller jag ska inte ljuga, jag gjordet det även då. Osäkert drog jag en av mina bruna hårlockar bakom örat och tittade nedstämt på Niall som nu inte var långt ifrån mig. 

"I was tired of just sitting inside waiting for someone so I thought shopping would keep my mood up a bit.", svarade jag lågt och tittade blygt ner i marken, rakt ner på mina vita skor. Jag kunde dock se hur han nickade lite på huvudet. Där stod vi, i tystnad och knappt vågade titta på varandra. "And you? what are you doing here? you're living on the other side of the city.", frågade jag och vågade äntligen ta mig mod till att möta hans blick. Hans leende bredades och djupt tittade han in med sina blåa ögon in i mina blågröna. 

"Actually I went here hoping for meet you, you know.", sa han och rodade lite. "I know what I did wrong last time and I really want to say I'm so fucking sorry. I'm such an idiot and I can't even explain my feelings I've had this last five days. I didn't know what I thought about but I'm a big damn dickhead."

I det ögonblicken insåg jag att jag inte behövde någon mer ursäkt. Under fem dagar hade jag varit utan killen jag älskade mest, killen som på så kort tid kommit in i mitt liv och tagit mitt hjärta med storm, jag kunde inte längre hålla mig ifrån att slänga mina armar runt om hans nacke. Han var snabb att besvara kramen och lade sina armar runt om min midja. "All I want is a second chance but I know it's probably too late now.", mumlade han med huvudet mot min axel. Jag log lite bakom hans rygg och kände sedan hur mina tårar bara rullade ner. Alla känslor bara kom på en och samma gång. 

"You are an idiot, yes. And me too, but the thing is, I'm so totally in love with an idiot and I'm proud of that. Please forgive me too.", bad jag och avslutade kramen sakta och mötte hans ögon ännu en gång. Hans ögon var fylla med tårar men utan att torka bort de få som runnit ner på hans kind så tog han istället tummen och slog bort dom på min istället. Jag log. 

"I love you, Lisa. Since the first time I met you. I'm so sorry and you're the only one for me, okay?"

"I love you too, babe.", mumlade jag mot hans hals och kände då hur Niall varsamt pussade på sidan av mitt huvud. 

---

Eftersom det var över 50 som deltog i den lilla, lilla tävlingen så tog jag en helt random tjej som helt enkelt fick en One Shot, jag kan omöjligt välja ut 55st som ska vara Nialls flickvän, det är ju faktiskt omöjligt. Men jag gör mitt bästa iaf och en One Shot mer eller mindre skadar ju aldrig, dessutom var det ju ett himla bra tag sedan jag gjorde en sådan. 

Nästa del kommer troligen på måndag, kanske. Kommentera gärna kapitel 24 om ni har lust :D

Ikväll är det våran femte dejt vi tillbringar tillsammans och jag är faktiskt väldigt spänd. Vi har ju redan gjort alla detta typiska saker som att gå på bio, äta gott och sedan säga hej då vid dörren. Vi har även gått på nöjesparker och haft någon mysig hemmakväll. Nu ikväll däremot har han sagt att det inte alls ska bli något sådant. Enligt Niall hade kvällen spännande och äventyrliga möjligheter, något jag ser fram emot väldigt mycket. 

Vi har alltid så kul ihop, redan första gången vi sågs genom gemensamma vänner så klickade vi direkt. Det tog dock några månader innan Niall tog steget och frågade om jag ville gå ut med han, självklart kunde jag inte motstå ett nej, speciellt inte när hans blåa vackra ögon tindrade emot mig. 

Allt kändes och känns fortfarande så himla fantastiskt, jag trivs så oerhört bra i Nialls närhet så att jag går upp i varv varje gång jag ser honom. 

Frustrerat tittar jag på klockan, alltid blir jag så nervös inför dejterna med honom. Men väl när vi ses är jag hur avslappnad som helst, något som bara gör mig så otroligt glad. Jag känner verkligen att jag kan vara mig själv med den galna, blonda killen ifrån Mullingar. 

 

"Hey babe!", samma glada Niall steg in genom min ytterdörr med lika glatt leende som vanligt. Jag ger honom en hård välkomnande kram och i samma veva känner jag hur han pussar på mitt hår. "You ready for tonight?"

Om jag är! vill jag bara skrika rakt ut, dock hejdar jag mig och tar istället Nialls hand. 

"Yes, We should have fun, yeah?", frågar jag med ett litet busigt leende. Niall skrattar till och lutar sitt huvud närmare mitt när vi går ut från dörren, ner för de två trapporna och ut mot Nialls svarta bil som fint står parkerad bredvid trotoaren, lite på sidan av vägen. "What shall we do?", Niall öppnar bildörren till mig och jag stiger in. Strax därefter stänger han dörren och springer till sin sida, öppnar dörren till sig själv och sätter sig vid förarsätet. 

"Shall I really tell?", hans leende avslöjar att han åtminstonde ser fram emot detta, men att jag kanske inte är helt övertygad om det. Jag nickar i alla fall och Niall ryckte på axlarna. Det förvånade mig eftersom han under tidigare dejter aldrig viljat berätta vad vi skulle göra, förutom den gången jag erbjudit mig att bara stanna hemma och se på en film, då vi hade väldigt mysigt i alla fall. 

"Alright then. We'll play go-cart. Just for you and me.", Niall skrattar högljutt. Om det är för att han såg min reaktion eller bara för att han är så taggad vet jag inte, kanske är det båda delarna. Chockad blev jag i varje fall, och riktigt kul ska det bli också. 

"Ah! It would be so fun! I look forward to that!", konstaterar jag med ett flin. Det skulle bli kul att få köra något riktigt tävlingsinriktat mot honom då vi aldrig gjort något liknande på tidigare dejter. Faktum är att jag vill ställa honom lite på press, jag vill se vad han går för egentligen. Hittills har han faktiskt visat sig vara allt jag önskat mig, men någonting negativt borde nog ploppa upp snart, tycker man ju. Helt perfekt är ju helt omänskligt, han kan ju bara inte vara det. 

 

"Oh my god.", viskar jag för mig själv när jag äntligen hittat en hjälm som passar. Niall står tryggt bredvid mig, dock är han ju lika exalterad på att vinna som jag är, därför så är han inte till någon direkt hjälp just nu. Ändå så kan jag bara inte låta bli att småsnegla på Niall när hans ansikte är intryckt mot sidorna av hjälmen så hans kinder pressas ihop, det ser faktiskt väldigt roligt ut - men samtidigt gulligt. 

"Well, let's go. Take you a car oneself and look who's feels right, then you just can start driving. You've one hour on you to winning over each other and the path are a bit long so you can drive three laps around the track. The third lap will be the revange, yeah?", mannen som äger stället förklarar tydligt hur vi ska ta oss runt banan och att vi ska hinna med tre varv då banan är väldigt lång. Jag knuffar till Niall åt sidan och han bara ler, vi sätter oss i en varsin go-cart och kör gemensamt till startlinjen. Jag känner hur vinnarskallen i mig bubblar upp och att denna match skulle jag vinna, om jag så skulle behöva använda fusk. Hur de nu skulle gå till. 

Mannen som förklarat för oss höll i en flagga som han genast börjar vifta med, det var först när Niall gasar på som bara den, som jag förstår att de där var tecknet för att spelet var igång. Jag kom i och för sig snabbt ikapp honom och jag var snart även före honom. 

 

"You didn't had to let me win, Nialler.", skrattar jag när hjälmen åkte av. De alla tre matcherna hade varit jämna, anlednigen till att jag sa kommentaren som jag sa är för att jag vet hur han ville vinna detta racet. Han gör en elak min och parkerar den radiosyrda bilen där den stod, jag följer hans exempel och ställer min bil bredvid hans. Det är inte förrän vi kommit in i rummet där vi lämnar av våra hjälmar som Niall tackar mig för en 'god' match, han bjuder även på ett leende samtidigt, även om jag vet hur sur han egentligen är över min sura vinst. Något som kanske var en negativ sak - en dålig förlorare. Men jag är ju faktiskt också det, så egentligen är vi rätt lika på det viset. 

"Do you know what, you blonde girl?", ler Niall och lägger sin arm över min axel och tittar romantiskt ner på mig. Jag fnyser och lägger min ena hand på hans vältränade mage. 

"No, blonde boy, what should I know?", fnittrar jag och lägger huvudet lite på snedden, så den lutar mot Nialls arm.

"I like you anyway, even if you won.", hans ord får mig rörd och känslorna för honom bubblar plötsligt upp ännu mer.

 

Här står vi återigen, med armarna om varandra och bara känner varandras hjärtslag. Det är även första gången jag ska sova över hos Niall. Jag kände när han frågade om jag ville följa med till honom inatt, att jag inte kunde säga nej, inte för tredje gången. Det är spännande men ändå kul på något sätt, jag känner hur känslorna bara ökat ju mer jag varit nära Niall, den känslan jag får är omotstånlig. Jag vill bara ha honom nära mig hela tiden. 

"You know what?", frågar han igen, på det där mystiska sättet igen. Jag skakade på huvudet och tittade upp på honom. "I know that we didn't have know each other for a long time, but the first time I saw you, I knew I fell in love with you, it sounds a bit crazy but..-", jag hann avbryta hans ord. Jag tar min hand för Nialls mun medans jag ler. Mitt huvud skakades och försiktigt tar jag bort min hand och kysser honom mjukt. 

"Not at all, Niall. It was love in the first sight for me too.", förklarar jag och Niall lyser upp, precis som han brukar, bara att denna gång kan jag känna mer lycka, mer kärlek. 

---

Tyckte det var dax för en One Shot idag då inget kapitel kom ut! Hoppas du blev nöjd med denna → Blondie ←

Är inte så duktig men gjorde mitt bästa, hehe! kram!

 

 

 

 

Det var nu tre veckor sedan sist och saker och ting har hänt. Harry och killarna är mitt uppe i sin världsturné och jag har mitt liv här hemma i London. Alla vet om det, mamma, pappa, vänner och till och med vänners vänner. Alla utom Harry. Jag har under många omständigheter försökt att berätta det för honom med varje gång har vi antingen blivit upptagna eller så har det bara inte kommit det där perfekta ögonblicket till att berätta sanningen helt enkelt. Okej, ska jag vara ärlig så är jag rädd för hans reaktion. Han har ett väldigt jobbigt schema just nu, det är stressigt nog för honom att bry sig om mig, ska han verkligen palla med en till att behöva tänka på? 

Idag är dagen jag i varje fall ska berätta, oavsett vad som kom i vår väg. Eller hur det än blir så kommer han att märka oavsett, magen var inget man kunde dölja längre, som jag lättare hade kunnat täckt under de tidigare gångerna vi träffats. Det gör mig glad att han faktiskt lyckats övertalat Paul att få åka hem i några dagar endast för att fira våran treårs-dag tillsammans, det är verkligen något speciellt för oss båda så jag är så glad över att han fick tillåtelse till det. 

Det har varit jobbiga tre år att handskas med. Elaka fans som till och med sänt mig hotmeddelanden. Men efter att Harry sagt i en intervju att jag gör han lycklig för ungeför ett år sedan så har bara hatet minskat och minskat, vilket jag är väldigt tacksam över. 

Jag har precis fått reda på att Harry sattit sig i bilen påväg hem igen, så jag förbreder mig att han ska vara hemma om ungefär tjugo minuter. Jag har också medvetet tagit på mig ett tajt linne för att se om Harry verkligen ser skillnad eller inte. Bara att tänka på allting gör mig så nervös. Även om jag vet att Harry inte är den personen som sviker en när man behöver honom som mest, så kan jag ändå inte sluta tänka mig det värsta. 

 

"Babe, I'm home!", en trött men ändå glad kommer in genom dörren, slänger sina väskor på golvet och går raka vägen fram till mig som sitter i vardagsrumssoffan. Jag tittar åt hans håll, reser mig upp och halvskuttar in i hans armar. Jag kan inte hjälpa att tårar rinner ner ifrån min kind, men det är en sådan lättnad över att äntligen se honom igen. "Oh no, beautiful. Don't cry, I'm here now.", han strycker sin ena hand över mitt huvud och pussar mig ömt i pannan. 

Jag lugnar ner mig så gott som och tittar in i Harrys gröna ögon. Jag kan bara inte tänka mig att det faktiskt finns en liten Harry inom mig som sparkar i min mage, det är helt overkligt. 

"Oh Harry, finds no words to happy I am to finally see you, smells your odour and just being in your arms again. I've missed you to much", säger jag och lägger huvudet vid Harrys hals och känner ännu mer hur ljuvligt han doftar. Världens finaste kille, tjejfavorit och kanske till & med pappa. 

"I love you, Jenny. Forever and always and you know it.", förklarar han och pussar min hjässa. "No matter what. As I said before, we can do everything together"

"Are you really sure?", frågar jag rakt ut och släpper taget om Harry. Han tittar oroat på mig och lägger sin vänsterhand på min kind. Jag sänker huvudet ner till magen där även hans blick fastnar. Sakta tittar han upp och möter min blick då jag endast nickar. Han tar hjälp av väggen som stöd för att inte ramla och tittar ner mot golvet.

Jag lägger benen på ryggen och springer in mot köket där fotografiet ligger, sedan skyndar jag mig tillbaka till vardagsrummet där Harry nu sitter på golvet. Jag ger honom bilden och ler smått. 

"It's a boy.", säger jag och han tar försiktigt tag i kortet och jag kan se hur tårar faller ner ifrån hans kinder. "I haven't wanna told you over the phone and when we have seen each other it hasn't were any good time to talk about it, you have to focus on the tour and stuff.. But now you had to know.", säger jag och blickar ut genom fönstret när jag fortsätter att prata eftersom Harry varken säger något eller verkar vilja säga något. "I don't know about you, but I can't take away this kid. It's a part of me now and if you're not ready, I'm fine with that."

"Are you ready?", frågar han plötsligt, tittar på mig och reser sig upp. "For having a baby, I mean?"

Jag rycker på axlarna och ser hur Harrys ögon återigen tåras. Jag vet än så länge inte vad han tänker, men som det ser ut nu så verkar Harry absolut inte vara redo.

"To be honest, no.", suckar jag och sätter mig förkrossat i soffan. "But I'm ready to give up my dreams to be a good mom and be there for my kids when they grow up.", Harrys leende ökar medans han släpper ner tårarna från sin kind. 

"Then we're insecure together. I have no idea to how to g höll med. Det var verkligen jobbigt att sova ensam om nätterna när man är van med att vakna upp vid någon, hundratals mil hemifrån och ifrån vänner. Det är ju trots allt för Harry som jag flyttat hit till London. Han lägger sin arm om mig som leder till magen och viskar söta saker i mitt öra. Det finns verkligen ingen finare än Harry. 

"Whatever people will say about this. I'm sure the most will accept us and like the fact that a miniature of mine are running around me.", skrattar Harry och pussar mig i nacken. Jag ler åt tanken att han har rätt, han har alltid rätt. 

"I'm so happy with you, Haz.", säger jag och vänder mig om emot honom. 

"I'm so damn happy with you too, babe. Couldn't be happier with you two beside me everytime.", säger han och våra läppar möts i en perfekt, passionerad kyss. 

---

Varsågod →Jenny←! Denna förtjänar du verkligen och hoppas du blev nöjd! Kramar till er alla :) 

 

Att flytta till London har varit min dröm ända sedan barnsben och jag kan fortfarande inte ta in att det äntligen hänt. Mamma hade ofta sagt "När du slutar gymnasiet och ska gå vidare med pluggandet så flyttar vi gärna med dig till London, men inte innan det."och hon har faktiskt hållt det löftet. Jag och min familj har bosatt oss i en normalstor villa i centrala London. Eftersom vi kom hit bara för några dagar sedan så har jag knappt hunnit tittat på allt jag hade önskat. Vi hade haft det fullt upp med att packa upå våra saker men äntligen är vi klara. 

"Hur känns det nu då älskling?", mamma kommer in till mitt rum med ett leende på läpparna. "Jag trodde aldrig det skulle kännas så här bra att flytta ifrån vårat tidigare hus, allt känns så fritt här, liksom. Ett nytt liv har verkligen börjat.", fortsätter hon och tittar på klockan. "Klockan är fyra, ska vi kanske gå och handla lite i mataffären bara runt hörnet? Jag känner inte för Pizza ikväll igen faktiskt."

Jag skrattar och reser mig upp. "Jag kan göra det jag. Ge mig bara ditt kort så köper jag det som behövs, jag behöver ändå komma ut och se lite saker.", säger jag till mamma som bara nickar - nog glad över att slippa vistas bland människor just nu. 

 

Tio minuter senare står jag nere i hallen, redo för att gå och handla. Conversen var på och lika så mina skönaste svarta byxor. Jag undrade till en början ifall jag verkligen kunde ha på mig det här, men sedan kom jag på att det är ju trots allt bara mataffären jag ska till. 

Med Birdy i lurarna så går jag med raska steg ut för huset, ut på trotoaren och går gatorna neråt. Allt i mitt liv har förändras så mycket på så kort tid. Jag har behövt säga hej då till min allra bästa vän som flyttade till Göteborg i början på sommaren, sökt in till en ny skola som jag kommit in på här i London, gjort slut med min pojkvän och shoppat en hel del. Man kan ju säga att jag helt och hållet har börjat om, lämnat allt skit bakom mig och ser framåt nu. Det här skulle bli så otroligt bra. 

 

"Auch!", jag hör hur någon ropar till och det var inte förrän efteråt som jag lade märkte till att jag faktiskt krockat in i en annan människa, mitt inne på mataffären som inte var stor alls. Jag känner direkt hur kinderna hettar medans jag ser hur killen jag tydligt gått in i, ligger på golvet då han antagligen hade tappat balansen. Jag drar frustrerat håret bakåt och lägger ena handen för munnen. 

"Oh my god! I'm so sorry I didn't saw you!", ursäktar jag mig och killen framför mig ställer sig snabbt upp. Jag kan inte riktigt tyda på hans ansiktsyttryck hur han tar det hela när hans solglasögon satt påklistrat runt hand ögon, men han såg inte glad ut i varje fall, han verkar istället stressad. 

"Can't you see me? I haven't time for this!", konstaterar han och borstar av de lilla lortet som kom på hans byxor, min första tanke om denna kille är bara - bortskämd. Han verkar inte trevlig någonstans. 

"I-I'm really sorry.", svarar jag försiktigt och han tar sina händer för ögonen innan han tar av sig glasögonen. Vi omringas fort av massor med kameror och jag blir helt chockad, vad var det verkligen som höll på att hända?

"Oh no.", hör jag hur killen framför mig suckar tröttsamt. "It was just this as might not happend.", jag fattar fortfarande ingenting om vad killen pratar om men nog har jag sett han tidigare, jag kan bara inte minnas vart någonstans. "Follow me out, I'll protect you from this.", han lät genast mildare och lugnare på rösten, jag är först tveksam på om jag verkligen ska följa med denna främling, men samtidigt så känner jag bara att jag hellre kan följa med honom än att bli förföljd av massor av kameror. De störde mig inte alls så väldigt mycket egentligen, men när småtjejer börjar skrika och människorna bakom kamerorna började fråga konstiga frågor så blev situationen bara ännu mer pinsammare än vad den redan var från början. 

 

Vi sitter i en stor svart bil med tonade rutor och jag tittar storögt på den stora chaffören som körde bilen bort ifrån området, sedan fördes blicken vidare på killen jag tidigare krockat in i och han förstår med en gång att jag behöver en förklaring. Han rynkar pannan och skakar lite på huvudet. 

"Sorry if I was upset lately, I was just afraid of people should see me, but it was wrong of me to go into you. I just had to hurry.", jag förstår i den stunden att det faktiskt inte varit jag som gått in i killen, utan killen som sprungit in i mig så att han ramlat. 

"Uhm.. That's okay, I think.", ler jag lite generat och tittar oförstående mot killen. "Ehm.. Did I know you? Because I think I've seen you before?", frågar jag och det är nu min tur att rynka på pannan. Killen skrattar och ler ett otroligt vackert leende, aldrig har jag sett något så vackert. 

"Well. I'm Liam Payne!", säger han och räcker ut sin hand. Jag känner då direkt igen namnet och känner mig då dummare än någonsin. Självklart var det en utav bandmedlemarna i världens största pojkband, hur kan jag vara så dum?

"I'm Maria.",  fnittrar jag och tar tag i hans stora hand. Det förklarar då genast varför han hade det bråttom, eller varför tjejer började skrika och kameror spred sig runt om oss. 

 

Liam och jag har kommit varandra riktigt nära. Jag har även fått träffat resten utav One Direction gänget och de är faktiskt väldigt trevliga även bakom kamerorna. Hatet och de elaka kommentarerna har jag bearbetat väl, jag har i min familj vid tidig ålder fått lära mig att jag inte ska bry mig om vad andra tycker, det är något jag fört med mig under hela min uppväxt och det är inget undantag att jag inte tänker så nu heller. Liam är min vän, min bästa vän till och med, och inga fans i världen kan skilja oss åt. 

Idag kommer även killarna hem ifrån deras turné och jag ska om bara några minuter träffa Liam. Han ska komma hem till mig och vi ska ha några av våra traditionella filmkvällar, dock utan killarna och deras flickvänner denna gång. Ikväll var det bara Liam och jag vilket går bra det också. 

Det var även min tur att välja film idag, eftersom skräck och criminal aldrig varit något för mig så får det helt enkelt bli något annat idag, nämnligen Mean Girls 2. Jag må ha sett den tusentals gånger, men jag älskar den varje gång. Det ska bli kul att se vad Liam säger om den. 

 

"Actually, I haven't seen it before.", skrattar han när jag visar honom fodralet. Han slår sig ner i sängen och lägger täcket över sig medans jag sätter igång filmen. "I have one thing to tell you, Maria.", säger Liam efter en stund och jag tittar frågande på honom. Det glädjer mig att han vill dela med sig om någon nyhet, men var han verkligen tvungen att göra det mitt i våran filmkväll? jag hoppas det inte är något som kan förstöra kvällen, som om att han påminner mig om att han åker bort om bara fyra dagar igen. "I've thought alot when I've been away from you.", börjar Liam och jag vänder mig om för att istället lyssna på vad han har att säga. 

"Are you going to tell me that you've missed me Liam?", ler jag och tittar busigt på honom. Vi brukar vanligtvis bara reta varandra och vara oseriös under alla våra samtal, men konstigt nog så skrattade Liam inte alls, tvärtom, han såg dessvärre allvarligare ut. Jag sväljder hårt och rynkar på pannan. 

"When I first met you in the store, I had no idea you'd be this important to me, actually.", yttrar han och jag kan inte låta bli att hålla tillbaka leendet. "Don't judge me now, but I really like you Maria, more than a friend.", han biter sit i läppen och pustar ut. "Oh, Finally I got it said.", ler han och jag känner hur glädjetårarna rinner. 

"Really Liam?", frågar jag för en extra bekräftelse. Han nickar försiktigt och tittar med sina bruna ögon in i mina. 

"I like you too, I liked you the first time I saw you. I haven't dared to said something before.", erkänner jag och Liam flyttar ner på golvet där jag sitter. Hans leende är klistrat på hans läppar och känslan inom mig går bara inte att förklara, jag är bara så lyckig över att killen jag verkligen gillar har känslorna besvarad. Det är verkligen en underbar känsla. 

"I really want to kiss you right now.", skrattar Liam generat och mer hinner han inte säga innan mina läppar möter honom i våran första kyss, någonsin. Men oj vad bra den var, det var precis vad jag hade förväntat mig, om inte bättre. 

Är trött och hade den här delen redan klar, så publicerar den nu faktiskt. När nästa kapitel kommer vet jag inte riktigt, jag är på gång men det går lite segt, därför kör jag med en One Shot. 

Kanske hinner jag publicera nästa kapitel redan ikväll, annars kommer det imorgon. Ni får hålla utkik! :D kram.

 

Jag tittar på Marta och sedan på de fåtal människorna framför oss i kön. Nu var det inte långt kvar, om bara någon timme ska vi få se mina drömmar stå och sjunga på en scen. Det jag har drömt om i hela mitt liv ska äntligen gå i uppfyllelse. Jag puttar till min bästa vän åt sidan lite och tillsammans börjar vi att le. Känslan jag har inom mig är obeskrivlig, lyckan som varit inom mig hela resan hit sitter fortfarande i mig och jag har ännu inte tagit in att jag faktiskt ska se Liam, Niall, Harry, Zayn och Louis live idag. 

"Soon, Nellie. Soon we will see them.", tjöt Marta och börjar genast hoppa. Jag skrattar och hoppar med henne. 

"We're gonna see them, Marta. I can't believe it!", säger jag och fnittrar. Det är dock inte min första konsert någonsin, för bara någon vecka sedan så var jag och Jonna och tittade på Justin Biebers konsert, jag är synd nog inget Bieber-fan, därför så kändes det ganska tråkigt att gå på den då jag inte alls gillar hans låtar. Men vad gjorde man inte för sin syster. Nu är i alla fall dagen här och människorna i kön bakom oss bara ökar medans den framför oss blir mindre och mindre. 

"I hope Louis will see me. I just love him so much.", konstaterar Marta och jag ser hur hon nästan gråter av glädje. Jag ler och rullar med ögonen. Hon ska alltid vara så överdramatisk. 

"I know. I love them all, but it's something really special with Nialler. His accent kill me.", svarar jag och tar henne i armkrok. 

 

"Were have you bought your tickets?",frågar den stora, svartklädda mannen som tar emot våra biljetter. Jag tittar oroligt på Marta som ser väldigt självsäker ut. 

"On a page on the internet.", ogenant tittar hon upp på den stora mannen som skakar på huvudet. 

"Sorry my ladies. This tickets it's not real. You can't come in." , jag blir chockad över att han kunde vara så lugn, hur har han hjärtat till att se så osympatisk som han faktiskt är. Han visar inte direkt något medlidande. Ljudlösa tårar faller ner ifrån mina kinder och min blick växlar mellan Martas och den stora vakten. Känslan inuti mig går inte att förklara, jag är ledsen, besviken och tom på samma gång. Jag hade verkligen sett fram emot den här dagen. 

Men, men. Vad kan vi göra? Tåget vi ska med hem går inte förrän tre timmar och vi kan ju knappast gå hem eftersom det är flera mil hemifrån. Minuterna rullar på och efter en evighet så är vi ensamma utanför arenan. Vi sätter oss på en bänk och förtränger tiden. Hur kunde denna dag gå så fel? det känns som allt bara rasar ihop. 

"Girls!", en man kommer emot oss med ett litet flin på läpparna. Ju närmare han kom desto mer känner jag igen honom, det är ju Paul. Bara att se honom gör mig varm inombords. Alltid har jag viljat träffa honom och han ser lika snäll ut som han gör på bilderna. "I heard what happend and I think you're the two girls that got fake tickets, right?", frågar han och hukar sig ner mot oss. Vi nickar och jag torkar snabbt mina tårar. 

"Zayn heard about the incident and thought it was crazy. That's why I'm here now, with these.", han håller upp två biljetter som jag mycket väl känner igen, lika så Marta. Jag tittar förvirrat på henne och nyper mig i armen en extra gång för att vara säker på att jag inte drömmer. 

"We're gonna meet them backstage? are you serious?", Martas ögon lyser av lycka och Paul skrockar till och nickar på huvudet. 

"Yeah, and then you can watch the show on the side of the stage.", förklarar han och räcker ut sina händer. "Come on, the show start soon.", beodrar han och ler stort. Vi besvarar leendet, tar hans hand och reser oss upp. Tillsammans går vi igenom flera dörrar och vakter tills vi slutligen är framme, vi kan se och höra mycket tydligt hur de sjunger på scenen. Backstage möter vi även 5SOS och 1Ds stylist Lou. Det hela känns dom en dröm. 

"There is Louis.", piper Marta och fangirla som aldrig förr. Konstigt nog så gör jag inte det, istället dansar och sjunger jag med som om jag vore en del utav publiken, som för den delen var ruskigt stor. "He's so adorable, just like the others.", hör jag henne fortsätta att säga bredvid mig. Jag ler och lägger armen omkring henne. Snart skulle vi få ha dem närmare oss och kanske till och med prata mycket med dem. 

 

"You girls most be the girl as bought fake tickets, Isn't?", frågar Liam då de har sitt första klädbyte för kvällen. Vi nickar och ler. "Nice to see you, beauty. See you soon!", innan vi visste ordet av det så är de allihopa ute på scenen igen, kör några låtar innan de sedan hoppar på den lilla scenen och flyger över publiken som skriker. 

 

"Wow, you two are really cute. What's your names?", frågar Louis och ger oss en varsin tvettig kram som vi ivrigt och mer än gärna besvarar. Marta var snabb med att säga sitt namn och strax därefter presenterade jag mig som Nellie. 

"Nellie.", Niall smakar på namnet och ler. "That's really cute.", svarar han sedan och drog in mig i en varm kram. 

"I'm sorry about your tickets but I hope you're happy anyway.", ler Harry och kramar oss båda. Marta blir mållös och gråter ohörbart. 

"I had never thought that you'd be so beautiful and old.", Niall blinkar med ögat och ler mot mig. Jag rodnar stort och vänder blicken mot Marta som stod mellan Zayn och Liam. 

"And I've never thought that you'd be such a charmer, Nialler.", skrattar Louis ifrån soffan som han nu satt sig i. Vi allihopa fall in i skrattet och jag trivdes oerhört bra i det här sällskapet, faktum är att jag alltid skulle vilja stå här bredvid Niall och lyssna på hans berörande ord. 

"How old are you, girls?", frågar Zayn och tar upp mobilen. 

"We are both nineteen.", svarar jag och sneglar lite på Niall som frustrerat drar igenom handen i sitt hår, vilket bara gör mig ännu svagare i benen än vad jag redan är, han är så otroligt snygg. 

"Can I might your number, Nellie? Maybe we can see each other soon?", jag tittar chockerat på Niall med storögda ögon, sedan vänder jag blicken mot Marta som sitter med killarna, faktum är den att killarna såg precis lika chockad ut som jag själv. 

"Of course.", svarar jag och rabblar upp mitt nummer. Niall Horan ville alltså ha mitt nummer så att vi kunde ses senare. Var det verkligen sant? En sak är i alla fall säker, denna dag blev ännu bättre än vad jag från början hade trott. 

---

Ledsen för att ingen del har kommit ut ännu. Det är så att jag har ett viktigt prov på Fredag, därav läxor i fyra andra ämnen. Därför är det lite körigt just nu så jag måste verkligen plugga. Därför gjorde jag en liten One Shot till Nellie som redan var lite mer än hälften färdig. Är verkligen ledsen men måste faktiskt prioritera skolan i första hand, jag hoppas ni förstår!

 

Ni får gärna fortsätta att kommentera kapitel 19, you make me so happy with your comments! ♥

Å till dig Nellie, äntligen fick du din efterlängtade One Shot, hoppas du blev nöjd! kram till er alla. 

 

Idag var inte vilken dag som helst. Inte nog med att familjen skulle komma hem ifrån släkten i Pakistan, även min efterlängtade flickvän Sara satt på flyget ifrån Sverige hit till London. Jag och killarna hade precis avslutat våran turné och var nu lediga i flera veckor. Sara hade tagit examen och var nu helt fri att göra va hon ville, jag kunde nog inte vara stoltare än vad jag redan var. Sara skulle även för första gången också få träffa mina föräldrar, under dessa tre månaderna hade mamma oftat pratat om Sara och eftersom hon sett så mycket bilder på henne så var det förstårligt att hon frågade så mycket. 

Jag tittade på mitt armband och log, att veta att Sara hade ett exakt ett lika dant gjorde mig så glad. Jag älskade verkligen henne och ingen annan i världen kunde ta hennes plats i mitt hjärta. Saknaden till henne gjorde så ont. 

 

Planet landade och jag gick ut. Jag var väldigt trött då jag haft en liten unge bredvid mig under hela resan som konstant skrikit i mitt öra, därför så var jag en aning irriterad. Dock gick irritationen bort ganska så snart då jag visste vad jag gjorde här, jag skulle äntligen få se min fina pojkvän igen. Efter så många veckor utan honom. 

Att se honom i FaceTime eller igenom en skärm på datorn var aldrig detsamma som att få pussa och krama på honom i verkligheten. Det gjorde mig även så otroligt nervös att jag för första gången skulle få träffa Zayns föräldrar och syskon, så som jag hade hört ifrån Zayn så var de otroligt snälla, vilket det inte rådde någon tvivel om från min sida heller.

Jag tog mina väskor från rullbandet och följde med strömmen ut mot den stora dörren som jag antog var utgången. Det hade gjort om här på flygplatsen för bara några dagar sedan, därför så var jag väldigt borta och hittade i princip ingenting. Plötsligt så såg jag vem som kom emot mig, jag förflyttade mig snabbt åt sidan, slängde bort mina väskor och sprang rakt emot Zayn som höll armarna öppna. Saknaden av honom var så otroligt stor och äntligen så var han här, framför mig. 

"Oh babe, I've missed you so much.", viskade Zayn i mitt höra medans han lyft upp mig med sina armar så mina ben inte längre nådde golvet. Jag log i hans armar även om hans grepp om mig var lite för hårt. 

"Zayn, you can't believe how glad I'm to see you."; svarade jag och pressade mina läppar mot Zayns. En passionerad, intensiv kyss bildade och sekunderna efter så släppte Zayn ner mig så jag nu kunde stå på egna ben. Han tog min hand och vi båda tittade snabbt ner på våra händer som korsades. Jag log när vi fick se våra armband, de där armbanden som Zayn gav mig när jag behövde säga hej då till honom för första gången. Då han även sade att det alltid skulle vara vi. 

"Are you ready for tonight?", log han sedan och pussade mig i pannan. Kameror och fans flockades emot oss, men Zayn verkade som vanligt ta det hela med en nypa salt. Då och då vinkade han åt de galna fansen som stod i stora flockar och ville ta en bild med Zayn. Han ignorerade dem för tillfället och riktade all uppmärsamhet på mig och lät vakterna göra sitt jobb, vilket faktiskt uppskattades. 

"I think so.", svarade jag och svalde hårt. Nervös eller inte, jag skulle träffa Zayns familj ikväll, om någon timme, vilket gjorde mig väldigt osäker. Jag visste att Zayns familj betydde otroligt mycket för honom och han lyssnade ofta på råd han fick av dem. Vad skulle hända om dem inte alls gillade mig? 

"They think you're cute. I know they will like you, they are just normal people, just like you and me. You don't have to be worry.", kommentarade Zayn i mitt öra för att inte skrika rakt ut så fansen hörde. Det var som att han hade läst mina tankar på något sätt. Jag nickade och klämmde ihop våra händer lite till, för att både visa att jag tyckte om honom så mycket, men samtidigt så kunde jag inte låta bli att vara en aning rädd, jag var absolut inte van med så här mycket ljud och människor runt omkring mig.

 

Så snart som vi satt i bilen blev allt så mycket mer avslappnande. Jag satt tätt bredvid Zayn samtidigt som han höll ena armen runt mig och andra på mitt lår. Jag älskade verkligen hur lugn han hela tiden var. 

"Drive us to Colbert.", sade Zayn till chaffören som nickade lydigt på huvudet. Jag visste sedan tidigare att Colbert var en lyxig restaurang inne i stan som vi nu skulle åka och äta på, där Zayns familj antagligen väntade nu. 

Jag tittade ner på mina kläder och suckade, skulle det räcka till? Jag hade ett par enkla shorts och ett slappt linne som passade perfekt till det fina sommarvädret utomhus. 

"Can I really wear this?", frågade jag Zayn och tittade bekymmersamt ner på mig. Sedan slog det mig att Zayn såg precis lika naturlig ut han också, han hade inte heller någon kavaj och en finskjorta, utan en vanlig t-shirt och sin jeansjacka på sig, trots den höga värmen ute. 

"You're perfect in everything you wear babe.", svarade han och gav mig en snabb puss på munnen. Jag log.

 

"Hi mom!", Zayn släppte snabbt taget om min hand och gav sedan sin glada mamma en lång kram. Medans hejade jag på Zayns pappa som såg lika snäll ut som Zayn. Hans två småsyskon var också med, vilket var kul då den äldsta utav dem faktiskt började följa mig på instagram för några dagar sedan. Jag hejade vänligt på dem också. 

"You must be Zayns beautiful girlfriend, Sara, right?", Zayns mamma sträckte ut sina armar och tog in mig i en varm kram. Jag nickade blygt och log lätt. 

"Yes it's me. It's really nice to finally meet you.", svarade jag med ett större leende. 

"I'm so glad that you make our son so happy. He really is it with you, beautiful Sara.", fortsatte Zayns pappa och skrockade lågt. Jag såg nu hur fina ögon han hade, jag insåg då vad Zayn hade fått sina bruna otroligt vackra ögon ifrån. 

"He make me exactly the same happy.", lade jag till och tittade mot Zayn som stod bredvid sina två syskon. 

"Welcome to our family, Sara. You're always welcome to us.", konstaterade Zayns mamma och lade en arm över mig. Jag kände mig redan som en i familjen och det var otroligt kul att äntligen få träffa Zayns familj, som var exakt lika snälla som jag först trodde. 

---

Gjorde en snabb one shot, vill så gärna göra så många som möjligt osv, men inte samtidigt såklart. Hoppas du blev nöjd Sara! 

 

Del 16 kommer antagligen ut senare ikväll, har studiedag idag så tänkte skriva lite då, dock så tänkte jag inte vara inne hela dagen, känner att det finns andra saker att göra också :) Men håll utkik ikväll! 

Det var alltid lika roligt att se på när Louis och killarna hade roligt på scenen, det syntes verkligen hur lyckliga det var över att få göra det dom älskade. Fansen var lika galna som vanligt och grabbarna var minst lika galna på scenen. Vi hade just stannat våran tripp i Miami, Florida. Av det lilla vi hade hunnit sett på dagen då vi landade med bussarna så var det ett otroligt fint ställe. Aldrig hade jag varit och sett så mycket städer, sevärdheter och människor ifrån den dagen jag och Louis bestämde oss att gå ut som ett officiellt par. I över ett år hade jag handskas med hatet på internet, slagen av fansen och en Louis som ofta inte var hemma. Det hade varit svårt att få allt att funka och distansen mellan oss hade tagit på krafterna. Man skulle väl kunna säga att året som gått hade bokstavligen varit som en berg och -dahlbana. Våra bråk hade gjort oss väldigt ostabila i förhållandet och jag hade ofta tänkt på hur livet skulle vara utan Louis, jag hade då snabbt kommit på mig själv att det inte hade varit bra alls. Louis var medelpunkten i mitt liv, som gjorde att jag stod på benen och orkade upp på morgonen. Trots våra gräl så skulle jag ändå aldrig klara mig utan honom, det gjorde ont nog att knappt kunna prata med honom två gånger om dagen. 

Hur som helst så hade jag i alla fall varit med killarna på deras turné i några dagar nu, jag hade åkt ifrån Sverige till London där Louis villigt på flygplatsen tagit emot mig, dagen efter var det bara att flyga vidare till första stoppet i Amerika då det nämnligen var deras första show där. 

Louis hade bokat en plats till mig bredvid Perrie i främre raden, jag kände mig ganska så onödig där faktiskt då några andra fans som aldrig sett en konsert med dom, borde få sitta istället, men Louis hade envisats om att han ville kunna se på mig då han skulle bli nervös eller tappa bort texten. Sedan att Perrie, som faktiskt blivit en utav mina närmsta vänner, satt bredvid mig gjorde i varje fall mig ganska så lugn. Hon hoppade och skrek till musiken precis som de andra och av ren vana så gjorde jag det samma. 

It makes this harder 
And the tears stream down my face♪

 

Låten jag älskade som mest sjöng dem nu. Moments var utan tvekan den finaste låten med dom och jag bara älskade hur Louis tittade på mig under hela sitt solo, det var som att världen bara stannade upp - precis som alltid då han tittade på mig samtidigt som han sjöng. 

"Aren't they perfect?", Perrie puttade till mig åt sidan och bara log. Jag besvarade hjärtligt hennes leende och nickade på huvudet. 

"Yes, of course they are.", svarade jag och fortsatte att röra med armen sidleds för att följa det lilla ljushavet som hade bildats. Jag tittade på Perrie igen och såg verkligen hur hennes ögon glänste, exakt varje gång hon såg på Zayn. Ibland kunde jag bli ganska avundsjuk hur de båda klarar av att vara utan varandra så länge då hon också var i ett band, inte så litet band heller. De hade varit ihop i över tre år snart och fortfarande så höll de ihop, trots deras fullspäckade schema, det var samtidigt väldigt coolt, jag förvånades över hur bra dem verkligen var för varandra under den första tiden jag umgicks med killarna plus deras pojkvänner. Kärleken kunde verkligen styra över mycket, till och med övervinna svagheterna, det hade jag då i alla fall märkt. 

 

"Are you ready to go, babe?", Louis tog min hand och kysste mig ömt i pannan då han både var svettig och trött efter kvällens konsert. 

"Where?", frågade jag nyfiket och drog hans bruna hår åt sidan för att lätt kunna titta honom in i ögonen. Han log samtidigt som han höll om mig hårt i ena handen och hade min hand i sin andra hand. 

"Somewhere, I don't know. It's so much we haven't seen yet. We're in Miami, Millan. We're just here tonight, tomorrow we leave again. I want to do something with you in here.", log han och gav mig en snabb puss på munnen, och visst, jag klagade absolut inte. Bara jag fick vara med Louis så var jag nöjd. 

"Sounds perfect.", svarade jag och sneglade mot resten av killarna som redan var påväg ut ifrån lokalen där det hade sina kläder och andra grejer. Jag höjde ögonbrynen och tittade upp på Louis. 

"We will found them later, now we're going somewhere, just you and me.", han drog mig närmare honom och jag kunde känna hur hans hjärta dunkade, jag var verkligen kär i honom. 

 

"What a beautiful place.", andades Louis ut och slog sig ner i en utav stolarna på restaurangen vi befann oss på. Klockan var halv tio, men det hindrade självklart inte Louis från att alltid komma med sina knasiga idéer, som nu tillexempel. Jag var egentligen inte ens hungrig, men eftersom Louis verkade vara det så sade jag såklart inte nej. Tidskillnaden mellan städerna var otroligt jobbigt att vänja sig vid, till skillnad ifrån London och Sverige, det var ju knappt två timmar emellan. 

"It's a very nice and so many people in here.", log jag och slog mig ner på den lediga stolen mitt emot Louis. 

"I want you to know one thing, Millan.", Louis var ofta inte seriös, det var ytterst sällan han ville vara det och det hade jag då i alla fall lärt mig att han tog sällan saker på så stort allvar, vilket nog var en av sakerna vi bråkade som mest om. Men för en gångs skull så såg han faktiskt väldigt seriös ut. Jag tittade storögt på honom med ett svagt leende. "I love you, love. So damn much. I can't live without you and I'm so happy to have you beside me, everytime.", jag log. Louis log. Vi båda log. 

"I love you too, Louis. And I always will. We can go through all this together and we're strong. We can never give up, right?", frågade jag lite försiktigt och Louis tog min hand över bordet. 

"It's you and me forever, Camilla. I'll always love you."

---

Min första One Shot, haha. Kanske dålig, vad vet jag? Hoppas i alla fall du gillade den Camilla, hoppas du blev nöjd! :D 

 

Kan också säga att kapitel 15 är påväg, håller på nu men om den kommer ut idag vet jag inte faktiskt. Det är så här att jag har sprungit över minst två mil idag då vi haft prov i origentering på tid, därför så är jag väldigt död just nu. Bara så ni vet, så kapitlet får helt enkelt komma när det kommer. Nu ska jag bara ta det lugnt och kanske läsa lite ur min Harry bok. Vila benen är i alla fall något jag ska göra. 

 

Info; Vill du ha en One Shot så är det bara att kommentera inlägget neran eller bara trycka HÄR för att komma direkt dit. Jag kommer alltså göra några sånna då och då när jag får brist på annat eller helt enkelt någon slags bloggtorka. Därför kommer jag titta igenom kommentarerna och bara välja en som faller mig in. Så det är absolut inte den som skriver först eller sist som endast får, utan kommer titta lite där mitt emellan också när jag ska välja ut en i allafall :) haha så nu vet ni :) Och kul att så många vill bara med, det är alltid så roligt att se era kommentarer och åsikter. xx

 

I mina tidigare noveller, jag tror faktiskt att det var den senaste, så hade jag en av er som fick vara med i den, vilket var otroligt kul. Jag har även haft en annan vars namn var med, en i tidigare det med. Men jag kommer ihop hur många som faktiskt deltog i tävlingen jag hade om att få bli med i novellen och eftersom det inte har någon särskilld med just nu så tänkte jag att jag kanske skulle göra one shots? en egen liten fanfic om dig och din favorit i bandet? det skulle vara kul och det är inte bara det gamla vanliga! 

 

Tänkte göra några stycken, dock inte samtidigt såklart men ni fattar. Kommentera det här och så väljer jag ut några sedan bara, hihi. Kram på er!