take chances, chapter 19
19
Tidigare;
Nu skulle Louis antagligen hata mig då jag aldrig lät honom förklara. Men samtidigt ville jag inte ha någon förklaring heller, det var ingenting mellan mig och Louis, han hade ingenting att förklara, han var inte skyldig mig det. Ändå gjorde det så fruktansvärt ont att läsa det där smset. Det äcklade mig faktiskt. Ännu ondare gjorde det att veta att jag skulle tillbringa en vecka tillsammans med Louis eftersom jag praktiskt taget lovat att följt med nu.. Eller skulle jag stanna hemma istället, nu när jag ändå hade chansen att backa?
En smäll hördes och för ett ögonblick trodde jag faktiskt att det var killarna som redan kommit hem. Men konstigt nog hörde jag inga röster, fundersamt gick jag ut från toan och gick den långa vägen fram till hallen när jag direkt la märke till att Katie's skor var borta. Hade det hänt något? snabbt öppnade jag dörren och märkte även att bilen var borta, varför hade hon åkt iväg utan att säga något? något måste ha hänt, tänkte jag bara.
Jag gick ifrån hallen in till vardagsrummet igen där min telefon låg där jag lämnat den, när jag dock låste upp den så märkte jag hur en konversation var uppe. Jag kunde inte minnas sist jag smsade med någon men det var definitift inte det senaste jag gjorde med telefonen i alla fall. Med en konstig magkänsla så började jag titta noggrannare på smset och insåg då vem meddelandet var sent ifrån, och Katie hade antagligen läst allting. Åh herregud, vad skulle hon tro? allt som var så bra.
Jag struntade i att svara Fiona och skickade istället iväg ett snabbt sms till Katie, hon fick verkligen inte tro att det var något på gång mellan mig och Fiona, jag menade det jag sade om henne och jag visste hur illa resten av killarna också tyckte om henne, hon var ju dock en del i vårat jobb så att agera otrevligt skulle inte göra någon nytta i alla fall.
To: Katelyn Ross
I'm sorry for the text. Please let me explain, NOTHING is going on between me and Fiona. /Louis
Jag var alldeles till mig för att ens tveka lite på att skicka iväg det. Jag skulle aldrig klara av att förlora henne, hon gjorde mig oroligt glad och att gå igenom samma sak som jag gjort de senaste månaderna innan Katelyn kom in i mitt liv, ville jag inte gärna gå igenom igen. Jag behövde Katelyn, den glada, spralliga men ändå tillbakadragna tjejen som fick mitt hjärta att dunka några extra slag bara genom att titta på mig.
Minutrarna gick och fortfarande inget svar, 'Levererat' tecknet var på plats och jag kunde nästan ana att hon faktiskt redan sett mitt meddelande. Jag suckade tugnt när jag lutade mig tillbaka i soffan. Jag var tvungen att göra något, men vad? mitt huvud föll ner i mina händer men åkte lika fort upp igen då min telefon plingade till. Ett sms.
From: Katelyn Ross
I don't want to hear your excuse. I liked you Louis, I still do. I never thought I would tell you this but I really do, more than a friend and.. It was just hard to find out that you maybe was daiting Fiona, infact - the girl as hates me. Sorry Louis.
Läste jag rätt? gillade hon mig på riktigt? mina känslor var blandade och jag visste inte riktigt vad jag skulle tänka just nu. Allt var kaos i mitt huvud men en sak var i alla fall säker och det var att Katelyns känslor var besvarade. Jag behövde säga det till henne, jag var tvungen att även få berätta mina känslor och jag ville inte ta det på en text i ett sms, jag ville höra hennes röst så jag gjorde det jag minst var skyldig henne, klickade upp samtal, klickade på hennes namn och lät signalerna rulla på i hopp om att hon svarade.
Efter kanske fem signaler hördes det hur någon var på andra sidan luren, men ingen sade något. Jag antog väl att hon inte ville säga något.
"Katelyn? Look, you have to believe me when I say that nothing is going on between me and Fiona. I don't know what's wrong with her but she was the same about Eleanor, Fiona hated her too and I couldn't understand why. She has tried to destroy for me and El so many times, but always failed. The thing is, I've never liked her in that way. And now I really fucking like you, you've helpt me with more than you ever can believe and I really appreciate that. I can't explain these things feel for you. You makes me really happy and when you told me that you felt the same, I couldn't help to not call you.", det blev tyst i telefonen en stund, jag antog att hon tog in det jag nyss hade sagt, jag hade faktiskt varit lite förvånad själv över min reaktion, jag hade bara pratat på och inte låtit henne säga något alls. Men det var skönt att ha allt sagt, allt jag hade viljat säga i några veckors tid nu. Det var verkligen något med den där tjejen, det hade jag alltid tyckt från första gången hon kom innanför dörren.
"I'll trust you, I always do. But nothing will changes now, between us. I don't really know if I can handle the hate and jealousy from your fans. They already send me a lot of stuff like that and I know it will be more if I gotta be your girlfriend.", jag förstod vad hon menade jag och dömde henne inte för det. Var hon inte redo så var det okej för mig, huvudsaken att jag visste att hon ändå kände lika som mig, det var huvudsaken. "I'll follow you to London tomorrow, I sleep in a hotel and just work with you boys. As usual. But I don't think nothing can be like before between us anymore, you know. I trust you, I do, but I can't take away Fionas text out of my head. She seem so serious and I really think she would hate me anymore if she saw us together."
"I don't care about her, she's a dumb girl. But yeah, you're probably right. Stay as friends may be the best for us all.", svarade jag och nickade lite för mig själv. Hon överreagerade helt klart på smset, jag förstod att det var något helt annat som tyngde ner henne och gjorde att hon tvekade så om oss, men vad visste jag inte. Hon kanske helt enkelt inte var redo för att gå in i ett nytt förhållande igen efter vad som hänt med Collin.
"Dad will drive me to the airport tomorrow, see you then, Louis.", jag hann inte svara innan tre pip hördes och som även var ett bevis på att hon lagt på. Jag suckade, hon var inte sur i alla fall, men hon var även inte som vanligt. Om det skulle vara så här mellan oss hela veckan så skulle det verkligen bli jobbigt.
Louis gjorde mig som vanligt glad med sina ord, det gjorde han. Men allt var helt kaos i mitt huvud. Att veta att Louis gillade mig tillbaka var bara för mycket att ta in, aldrig hade jag riktigt kunnat sätta mig in i situationen att han faktiskt gillade mig mer än som en vän, som jag kände för honom, men samtidigt så oroade det mig mycket. Jag skulle aldrig klara av denna press som jag visste skulle komma. Som hat ifrån fansen, visas dagligen i medier, men framför allt så var jag rädd att om jag någon gång skulle våga sjunga framför människor, så skulle alla helt enket tro att jag utnyttjade Louis för berömmelse, vilket var det sista jag ville. Hade jag känt Louis innan han var känd så hade jag gillat honom lika mycket då. Sedan var det pappa, under bilfärden hem hade jag tänkt mycket på vad pappa sagt tidigare. Han var nästan skyldig att försvara Louis och killarna om dom var ledsna, han skulle vara som en slags extrapappa till dom som killarna skulle kunna gå till och be om råd med jobbiga frågor, men samtidigt så var han ju min far, han skulle även stå på min sida. Hur skulle han då göra i tillfällen som dessa? vems sida skulle han egentligen stå på?
"Have you pack your bag, honey?", en knackning på dörren hördes och jag kände så väl igen den. Mammas välkända röst som precis som alltid var lugn, det var så skönt att veta att hon alltid fanns där för mig, även om jag inte berättade något för henne så visste jag att om jag behövde det så skulle hon lyssna.
"Yeah, but I'm not ready yet.", sa jag och tittade ner på den halvpackade resväskan som låg på sängen. Dörren öppnades och in kom mamma, hon hade ett leende på hennes läppar som hon alltid hade och jag såg i hennes ögon att hon döljde något.
"Actually, you have visit.", jag höjde ögonbrynen och tittade lite frågande på henne, sedan på min armklocka på armen, den var kvart över fem. "Maybe at least one of them can help you pack.", sa hon innan hon blinkade med ögat. Hennes steg ökade mot mig och jag fick en snabb puss på kinden innan hon lika snabbt som hon kommit in var ute. Jag ruskade lite på huvudet innan jag fortsatte att vika ihop mina olika linnen som skulle följa med till storstaden.
Höga ljud hördes utanför rummet och jag kände så väl igen skratten som ekade i trappan, jag stoppade mig själv med att vika kläder för att istället rusa tvärs över rummet och ut genom dörren där jag mötte precis dom jag hade förväntat mig. Jonathan, Luke och Patricia, åh vad jag hade saknat dom, speciellt mina två favoritkillar.
"We heard that you're going to London tomorrow so we couldn't let you went there without a last goodbye and a movienight.", Luke visade fram två filmer han hade i handen medans Jonathan visade sin Cola i handen, samtidigt som Patricia höjde upp en chipspåse.
"Oh, yeah. Exactly was I need now.", sa jag och sträckte ut mina armar. Innan jag hunnit sagt mer så var jag i Jonathans armar då han lyfte upp mig varsamt och bar mig in i rummet igen, jag skrattade och lät honom bära mig till sängen.
"But before we're watch any movie, you have to help me to pack for tomorrow.", beodrade jag med ett flin på läpparna då jag visste att killarna verkligen kunde hjälpa mig med allting jag bad om, utom just att packa till olika saker.
"Oh no, Pat can help you with that.", klagade Luke och la sig ner i min stora dubbelsäng som vi alla fyra fick plats i. Patricia skrattade roat och tittade på resväskan som tog över halva sängen.
"No worries, I'll help you myself. These two boys over there is to lazy for everything today, I don't know what's wrong with them.", log hon och började ta upp ett par jeans som hon sedan vek fint.
"Hey! We had actually the years most importants matches yesterday, we're tired!", hojtade Jonathan från skrivbordstolen någon meter ifrån oss som han först av alla tagit.
"Yeah, right.", skrattade jag och fick även med mig Patricia till att skratta. Att ha en tanke på att jag inte skulle träffa någon av dessa klantskallar på en vecka gjorde lite ont i mig, men samtidigt så var det ju bara en vecka. I och med att Collin och grabbarna hatade varandra så kunde jag aldrig vara med dom samtidigt, vilket bara ledde till att jag träffade dom mindre. Tur att Luke och Jonte tränade så mycket att dom inte tänkte så mycket på det, dom hade helt enkelt inte så mycket tid över till att sakna människor.
"I'm actually pretty glad that you broke up with Collin.", konsaterade Jonathan, som om han läst mina tankar. Patricia bara ryckte på axlarna medans Luke nickade instämmande.
"Yeah, I've never like that kid. And when Pat told me what happend I was like in shock. I became so angry.", flinade Luke och la armen över mig på sängen där vi satt.
"Yes, but now you're free and can be together with Louis, huh?", det var nu Patricia som öppnade munnen medans hon blinkade med ena ögat. Jag hade ju faktiskt inte berättat om min och Louis lilla händelse tidigare idag, och jag ville helst slippa det också då vi faktiskt löst upp de mesta, men den lilla incidenten om att jag och han inte skulle bli något ville jag inte tala om, för innerst inne så ville jag ju att det skulle bli vi någon dag.
Ytterst missnöjd med denna del ska ni veta. Jag hoppas ni iaf gillade den lite och så vill jag meddela ett fett GOTT NYTT ÅR!
Hur har erat år varit? Kommentera gärna :)
take chances, chapter 18
13
Tidigare;
"Okay..", sa jag och nickade lite. Louis leende omvandlades till ett litet busigt flin innan han sedan lade huvudet på snedd.
"Maybe I would drive the little bit left, don't you think?"
"Yeah, sure.", skrattade jag och torkade förbryllat bort mina tårar som torkat sig fast på mina nu mera kletiga kinder. "Thank you again, Louis. What would I do without you?"
Resten av hemfärden rullade samtalet på. Louis var som vanligt högljudd, glad och spontan så han fick mig att skratta utan att ens tänka på det själv.
"You wanna follow to my place? just watch any movies and relaxing?", föreslog han sedan och vände huvudet mot mig för ett ögonblick. Personligen lät det som en väldigt bra idé, få spendera ännu en dag och kväll med Louis ville jag mer än gärna och jag älskade sättet han alltid bjöd in mig i saker som han gjorde hela tiden.
"Ah. Mom and dad ain't home for sure anyway so why not?", sa jag och ryckte på axlarna. Jag tycktes tyda ett leende pryda hans läppar för ett ögonblick innan han harklade sig lite.
"Katelyn is a pretty unusual name, where have you got that from?", frågade han sedan och svängde upp för en backe, åt motsatt håll ifrån mitt hus. Jag log lite åt tanken och tittade lite frågande på Louis, varför hade han tänkt på det just nu? det var i alla fall ganska roligt så varför inte svara ärligt på en gång.
"My moms grandmothers name was Katelyn, they thought I'd be the same famous as she was when she was in my age but they thought wrong. Instead it was Katherine as got that talent but they didn't know it until we grew up and then it was to late to change our names.", flinade jag lite och tittade på killen som satt fokuserad på vägen. Det var ju faktiskt sant, mamma och pappa hade trott att jag skulle bli den talangfulla av oss i familjen och det var ju anlednigen till att jag blev döpt till mitt namn, men namnet kom ju tyvärr på fel flicka.
"You're very talent, Katelyn. Stop saying that you aren't.", eftersom jag visste att det inte ens var någon idé att säga emot Louis då han bara skulle bli irriterad och få mig att tänka på min syster så lät jag bli att kommentera det och lät honom tro det, fast jag visste ju att ingen någonsin skulle kunna bli lika bra som Katherine, inte i mina ögon och öron.
"We're home alone for a while anyway, the lads are coming soon, I think.", skrattade han och slängde av sig sina svarta skor på skohyllan i Harrys hus. Jag hade nästan glömt bort att Louis och killarna, förutom Harry hade något hem här i Manchester, att dom hade hus i London allihopa, det visste jag, men nu skulle dom ju trots allt jobba med mina föräldrar, och förhoppningsvis mig också, i två år så ett eget litet krypin skulle nog aldrig skada.
"Aren't you supposed to buy something own soon or are you going to live at Harry's in this two years?", retades jag och ställde mina lite högre klackskor på hyllan bredvid Louis skor. Han flinade bara och tyckte på axlarna.
"Yeah it's really hard to be five different people in the same house for so long, but we all have took a look for something new here in Manchester and yeah, I've found some great apartments actually.", förklarade han med ett leende på hans läppar. Jag nickade förstående och gick efter Louis in till TVrummet. "Tomorrow when we're fly to London again we're sleeping on our own flats, are you sleep on a hotel or do you wanna sleep over with any of us? because I've a guest room if you want to borrow it.", det här med vart jag skulle sova veckan i London hade jag inte alls tänkt på, jag hade nog inte ens tänkt över huvud taget. Packningen hade jag inte ens börjat med och när jag väl står där framför resväskan på kvällen så ångrar jag nog att jag tillbringade dagen med Louis istället för att packa, men för tillfället så kändes allt så bra.
"If it's okay I can sleep in your place.", sa jag osäkert och tittade på Louis som bara log.
"You have to stop with those 'if it's okay' sentences. I'd never ask if it wasn't okay, right?", frågade han och det vackra leendet på hans läppar ändrades snabbt till ett busigt flin. Jag himlade med ögonen och lipade åt Louis som bara skrattade.
Det var meningen att vi skulle se film, men det blev nog allt annat än att se film. Till en början så åt vi rester ifrån gårdagens mat medans vi pratade om allt möjligt. Allt från familj till karriär. Med tiden kom vi in på lite privatare saker, saker som vi tidigare inte pratat om så mycket.
"What's your dream? what do you really want to do when you grown up, have kids and things like that?", hans fråga fick mig att tänka till. Jag visste ju precis vad jag ville hålla på med i framtiden, jag var bara osäker på om jag skulle framställa det för Louis, även om han visste mycket om mig så ville jag inte riskera att öppna mig allt för mycket, med tanken i bakhuvudet att Louis en dag skulle lämna och aldrig mer komma tillbaka.
"Uhm..", svarade jag osäkert och hjärnan jobbade för fullt för att komma på något bra att säga. Tillslut orkade jag inte tänka längre, det fick bli som det blev, jag följde bara känslan och ville inte ljuga för honom. "I want to be a singer, help people succeed and get happy. One day I might take over my parents business and work with other celebrities.", förklarade jag och drog efter andan i en suck. "But that's my dream. My parents look at me like I'm a model and nothing else. In their eyes I'm nothing else than that and you heard today what a pro photographer told me.. I'm not a model, so what am I basically? I'm not a model, not a singer and not good enough, what am I?", frågade jag nästan panikslaget och tittade rakt in i Louis ögon. Han skakade på huvudet och satte sig ordentligt upp.
"Firstly.. You can actually luck out with your dreams. You sing like a god and play instuments good too, you're kind to people and always want everyone their best, you're a good person. You can succeed if you just want to and believe in yourself. Secondly, don't listen to what Fiona told you, you're beautiful and she's just jealous. Your parents are right, you can also be a model because you're very pretty and so is your body.", hans ord fick hela mig att rodna, än en gång hade Louis Tomlinson fått mig att rodna och till och med lyckats fått mig att höja mitt självförtroende ett snäpp till, han visste precis vad han skulle säga och det fanns verkligen ingen bättre person än Louis, aldrig hade någon sagt så till mig tidigare, inte ens mina tre allra bästa vänner.
"I'm afraid that if I'm gonna take the chance to change my life, I'm gonna shame myself in front of everyone and people will start talking behind my back all the time, I'm then not only the girl as has lose her sister, or she who has the most famous family at the moment, I'm then even the girl as can't sing and want to be like her dead sister, you understand?", frågade jag och jag hörde hur min röst sprack, jag var verkligen obekväm med att prata om mina inre tankar, men samtidigt så kändes det som en läppnad över att få ha sagt det till någon.
"Don't worry about those people who talk behind your back, they are behind you for a reason.", log Louis stolt och sträckte ut sina armar. Jag bredde mitt leende lite jag också innan jag sedan hoppade in i hans famn. "You're not a bad singer, you're almost a professional one, you should just know how many companys who would die for a talent girl like you, Katie!", sa han och hade det största leendet på sina läppar, något som återigen fick mig generad, men samtidigt känna sig lite stolt.
"You're the best, Louis. I'm so really glad that have you as my friend.", sa jag och kramade åt han hårdare. Hans tag om mig slappnade av lite och med det så förstod jag att det var dags att släppa.
"I'm just going on the toilet.", sa han och hoppade ur soffan. Jag tittade på min armklocka och såg att den redan var halv fem, kanske var det dax att dra sig hemåt snart?
Mobilen på rumsbordet vibrerade plötsligt till och en skärm lyste upp, nyfiket tittade jag på displayen och såg ett namn jag inte riktigt hade förväntat mig där. Fiona, vad tusan ville hon? även om jag visste att det var fel så kunde jag ändå inte hjälpa att dra fingret över skärmen och läsa hela smset, där det även fanns en bild med.
From: Fiona, photografer
Hi Louis, nice to see you today. It's been a while. Maybe we can hang up sometime? I miss you, and now when you're single we can have some fun and go a little bit longer than just a hug, huh? I chose this picture as my favourite one, I really like your smile. xx Fiona
Bilden föreställde Louis med ett leende från tidigare idag, visst hade hon rätt, Louis leende var verkligen to die for, men det tillhörde mig. Även om Louis ännu inte var min, och skulle antagligen inte bli heller, så ville jag inte ha någon annan än Louis. Detta sms gjorde mig ytterst upprörd och att veta att Louis haft någon slags affär med henne tidigare var bara tragiskt. Han hade setat, mitt framför mina ögon och berättat vilken idiot hon var, ändå så verkades det där smset förklara allting, egentligen.
Jag ville inte höra Louis fåniga bortförklaring och bestämde mig då för att åka hem, jag kunde höra toaletten spolas och därmed reste jag mig snabbt upp för att sedan springa till hallen. Skorna hann jag inte ta på mig, så jag bar dem i handen och skyndade mig ut till bilen. Med tårar i ögonen åkte jag ilsket ifrån Harrys hus och känslan av att jag gjort bort mig med att bara stuckit kom ifatt mig. Nu skulle Louis antagligen hata mig då jag aldrig lät honom förklara. Men samtidigt ville jag inte ha någon förklaring heller, det var ingenting mellan mig och Louis, han hade ingenting att förklara, han var inte skyldig mig det. Ändå gjorde det så fruktansvärt ont att läsa det där smset. Det äcklade mig faktiskt. Ännu ondare gjorde det att veta att jag skulle tillbringa en vecka tillsammans med Louis eftersom jag praktiskt taget lovat att följt med nu.. Eller skulle jag stanna hemma istället, nu när jag ändå hade chansen att backa?
Aha, lite drama kanske? ;) Tror ni hon följer med eller stannar hon hemma? Kommer Louis och hon att reda upp saker och ting?
Kommentera gärna :D
take chances, chapter 17
11
Tidigare;
"Are you crazy? He like you pretty hard, Katie. And you would be proud of that because Louis doesn't like girls just like that, they must be special for to get him fallen.", det var Zayn som öppnade munnen och även om jag inte riktigt trodde på deras ord så kunde jag ändå inte låta bli att bli varm inombords. Något, djupt där inne skrek ut att det skulle kunna vara sant, jag behövde bara lita mer på min självkänsla, för det var ju faktiskt så att jag haft känslor för Louis ganska så länge nu, jag hade bara inte vågat erkänna det för mig själv förrän nu.
Väl framme vid den avspärrade platsen så såg vi ett helt team med fotografer som stod omringade kring Louis och Harry. Jag antog att dom pratade om vilka poser och bakrunder det ville ha och så vidare. Faktum var att det var killarna själva som fått bestämma plats, tid och kläder helt själva. Så stackars Lou, stylisten som redan var på plats och sminkade Louis och Harry, hade ingenting att säga till om på den fronten.
"Is it so many photographers here? I thought it only was talk about one-two people or something.", insisterade jag chockat när jag smällde igen bildörren, påväg mot resten av människorna som minst var tjugo stycken.
"Yes, it is. The other is just there and tell us how to stand, sit and things like that.", förklarade Liam med blicken framåt. Jag nickade lite osäkert och gjorde som dom andra tre, gick framåt rakt emot de tjugotals människorna några meter bort ifrån oss.
"Katelyn, nice to see you, babe!", log Louis och kramade direkt om mig. Hans omfamning kändes ovanligt bra, inte bara en kort tvåsekunderskram utan denna kändes mer äkta på något sätt. Sättet han även kallade mig 'babe' på gjorde mig både osäker och förvirrad, vad menade han med det? bra kändes det i alla fall. Jag hejade först på Louis, sedan på Harry och till sist på Lou, som var lika glad som vanligt. Tyvärr hade hon inte med sig lilla Lux denna gång, den lilla tjejen var verkligen charmig.
Efter ett tag så gick jag fram resten av teamet som stod runt omkring och småpratade lite, de flesta hade jag sett förut vid olika tillfällen, mest ifrån inspelingen av Story Of My Life-musikvideon. Men också från olika situationer då dom hade hjälpt till att ställt in med ljudet på inspelingar. Konstigt nog så var det ingen av alla människorna här som höll i en kamera, så jag hade svårt att tro att dessa människor ens var fotografer.
"Who's gonna take the pictures, then?", frågade jag lite osäkert när jag riktade blicken mot Rick, en kille jag faktiskt kommit ganska så bra överens med. Han flinade lite och sneglade sedan på Louis med killarna som fortfarande blev stylade.
"No one of those people. She's still not here yet. I guess she will be here in ten.", sa han och tittade undrande på klockan innan han nickade till sig själv. Jag bara ryckte på axlarna och följde hans exempel med att nicka på huvudet. "She's very good as a photographer but is like pain in the ass, she's all stupid and very disgusting sometime, be prepared.", sa han sedan med en allvarlig ton i rösten, det var det där allvarliga som fick mig att tro på honom och det gjorde mig lite rädd. Vad var det för människa?
"Hey, Katie, come here!", ropade Harry glatt och vinkade dit mig till platsen där han och resten av One Direction satt. Vi hade verkligen tur att solen lyste på och att det inte regnade, det hade ju varit tråkigt. Jag tog raska steg ditåt för att höra vad Harry hade att säga. "Do we looks good now?", frågade han så fort jag anländit på den lilla platsen på sidan av människorna. Jag flinade och granskade dom noga innan jag svarade på frågan. Alla hade kläder som jag visste att dom trivdes i, håret på killarna var på ett sätt som dom ofta klädde sig i och sminket Louise prytt dom med la man inte ens märke till.
"You looks comfy and easy, it seems like you thrive in that.", jag berättade min syn på deras kläder och stil och möttes av fem übervackra leenden som jag bara älskade.
"And that's true. I'm glad you like it.", sa Niall glatt när han sedan rättade till sin T-shirt lite. Jag tittade extra noga på Louis som precis som jag - var klädd i en jeansjacka och det var svårt att dra bort blicken ifrån något så vackert, han passade verkligen i den där jackan.
"Come on, boys. Fiona is here!", hördes ett rop och Paul kallade dit dom. Jag tvingades då titta bort ifrån Louis och istället fokusera blicken på fotografen som kom emot oss. En blond tjej med en helt vanlig klädsen och en normalanvänd sminkning gick med raska steg emot oss med ett leende på läpparna, enligt mig så verkade hon väldigt trevlig, inte alls som Rick hade beskrivit henne.
"Oh no.", hörde jag Harry viska medans Liam senare tog över ordet.
"Be nice now, boys!", det var nog i det ögonblicket som jag insåg att denna fotograf varit med i tidigare omständigheter och inte var så värst gillad av någon av killarna precis. Jag backade några steg och tittade på när Fiona hejade på killarna genom att få en varsin kram av dom och något sa mig att Louis var hennes favorit då hennes ögon verkligen glänste när hon tittade på honom. Jag la också snabbt en reaktion till att hon hade sagt "Hello boys, and hey Louis!", något jag inte riktigt förstod. Men istället för att lägga energi på det så gick jag artigt fram till henne och räckte fram min hand jag också.
"Hi Fiona. My name is Katelyn, nice to meet you.", ögonen på henne spärrades upp och jag såg direkt hur hennes leende avfyrade ett falskt och äckligt leende, hade jag gjort något fel? glimten i ögat hon haft när hon tittat på killarna, speciellt Louis, var som bortblåst och nu började jag att förstå vad Rick hade menat. Skenet bedrar, var verkligen ett talesätt som passade in på henne.
"Okay boys.. Just sit there and pretend to do something else, like you talk to each other.", sa Fiona proffsigt och killarna gjorde precis vad dom blev tillsagda. Under tiden så satt jag på en bänk bredvid tillsammans med Rick, Lou och Paul. Dom tre jag faktiskt lärt känna ganska så bra, tack vare killarna.
"She's good.", berömde jag fotografen som inte ens hejat på mig, knappt ens tittat åt mitt håll. Jag fick direkt en konstig blick av Rick som bara nickade på huvudet, sedan vände han blicken fram emot killarna igen som ständigt behövde byta position och le massa påmålade leenden in i kameran.
"To be annoying, yes.", sade Rick som svar på min fråga och en fnissning hördes ifrån Lou's sida. Även om jag tyckte det var sant och ganska komiskt faktiskt, så ville jag inte skratta. Jag vågade helt enkelt inte, rädd att Fiona skulle ha hört allting.
Drygt tre timmar senare stod vi allihopa i en klump och var redo att åka hem. Jag tittade på Fiona som stod mitt i folkmassan och pratade om hur hon planerat att fixa med dessa bilder och hennes åsikt om vilken bild som skulle vara på omslaget, jag ville inte öppna munnen, men efter tre timmar så hade den där bruden verkligen gått mig på nerverna, hon var inte bara grymt jobbig och otrevlig, hon var en rövslickare också. Hon gjorde verkligen allt för killarnas uppmärksamhet, jag brukade inte vara personen som dömde folk innan jag riktigt kände dom, men jag visste redan nu att detta var någon jag helst ville slippa träffa på fritiden.
"Okay, enough Fiona. Send us the pictures later and we will found out some great one.", det var Paul som röck in och lika bra var väl det, jag trodde aldrig hon skulle bli tyst, den tjejen.
"Can you just take a picture of us five with our amazing friend and boss, Katie?", frågade Louis vänligt och sneglade lite på mig som valt att ställa mig lite på sidan av. Hon höjde ögonbrynen lite innan det där irriterande fejkleendet klistrades på igen.
"Of course.", sa hon och Niall vinkade glatt dit mig till dom. "Ok Katelyn, stand yourself between Harry and Zayn and Liam on the other side on Zayn and Niall beside Harry, then Louis can stand beside Niall.", bestämde hon och verkas tycka det var väldigt roligt att ta mig så långt bort ifrån Louis som möjligt, men inte gjorde det mig något. Det var ju bara en bild som jag inte alls visste skulle vara bra för. "Oh, Katie, honey. One thing is certain anyway, and you can never be a model, at least not in my business.", flinade hon hånfullt och stirrade sig blind på min kropp som bara vek sig mer och mer. "And not with that face either, of the portion.", flinade hon och tog ner kameran. Hennes ord kändes mer än jag hade trott och inte nog med att hon sa det högt så att alla kunde höra det, hon sa det även på ett sätt att hon verkligen menade det.
"Wait, what are you mean with that?", frågade Harry förvirrat och en aning irriterad. Fiona bara vände ryggen om oss och gick vidare till teamet lite längre bort.
"I'll send you the photos later, see you boys!", sa hon nonchalant och fortsatte att gå mot hållet som förde henne bort ifrån oss. Smärtan växte sig inom mig, även om det var en sådan liten sak hon hade sagt till mig så gjorde det mig sjukt ledsen. Orden fick mig att känna mig så tjock, ful, misslyckad som människa och framförallt värdelös, som om jag inte räckte till. Men jag vägrade att gråta, hur mycket jag än behövde och ville det så kunde jag inte visa henne att jag var svag.
"Are you okay, sweetie?", frågade Louis och la en beskyddande arm om mig. Jag visste att om jag skulle öppna munnen nu så skulle det vara kört, så jag bet ihop, pressade fram ett hemskt leende och nickade bara istället.
"Don't listen to her, everything is bullshit, everything.", tröstade Zayn med och kom med en arm runt om min axel på andra sidan om Louis. Visst kändes det bra att ha deras stöd på min sida, men hur mycket dom än fanns där så visste jag att det var helt omöjligt att få bort den eviga smärtan inom mig.
"Yes, you're beautiful the way you are, honey.", bekräftade Lou och puttade iväg både Zayn och Louis ifrån mig för att istället dra in mig i en välkänd, trygg 'mammakram'. Trots att hon inte alls var så mycket äldre än mig själv så var jag väldigt tacksam över att hon fanns där och agerade som en slags mamma när det behövdes.
"Time to get home, huh?", frågade jag och släppte Lou's rygg. Killarna tittade oroligt på mig och skakade sedan på huvudet.
"We're going to eat, remember?", frågade Liam lite nedstämt och vred lite osäkert på huvudet innan han då märkte att något var fel, jag såg in i hans ögon hur han förstått.
"Yeah but this made me really tired, I'll eat something home, okay? I'm going home, see you tomorrow, guys. I've thought and I'll follow you to London tomorrow, is it okay?", dom alla ändrade sina dystra munnar till stora leenden på deras läppar som faktiskt även fick mig att lysa upp lite extra.
"Of course, we always want you to follow us.", log Louis och de andra nickade instämmande. "But I'm going with you home, the boys can eat without me, right guys?", han tittade frågande på resten av killarna som tveksamt svarade med nickningar. Jag suckade och förstod att jag var genomskådad och Louis skulle jag inte komma undan, hurvida jag ville eller inte. Jag nickade och sade hej då till de andra ännu en gång för att sedan öka på stegen lite till min bil.
Jag kunde höra Louis fotsteg komma närmare och närmare och snart så såg jag honom bredvid mig. Även om jag föredrog att vara ensam så uppskattade jag att Louis tog sig tid för mig.
I bilen hem var det tyst, det var inte alls den här sköna tystnaden som vi brukade ha utan denna känsla var mest pinsam och jobbig, jag ville säga något men vad fanns det ens att säga? jag önskade att jag var en sådan som kunde stänga ute allt och skita i all skitsnack runt omkring mig, men jag var inte en sådan person och det krossade mig inombords. Jag ville vara stark.
"She's a bitch.", jag avbröts i mina tankar när Louis äntligen bröt tystnaden. Jag tittade åt hans håll innan jag riktade blicken mot vägen igen. Jag gillade inte att prata illa om folk, men jag höll helt klart med, hon var det. Och bitchar som henne fanns överallt, människor som bara ville förstöra och trycka ner andra människor, vad var det för liv egentligen?
"She seem like you.", sa jag bara och kände själv hur svartsjuk jag lät. Usch, nej. Den där svartsjuka människan ville jag verkligen inte vara, det var jag inte heller så jag förstår inte varför jag sa på det där viset. Jag kunde höra hur Louis fnös till och jag kunde se åt sidan hur han himlade med ögonen.
"I can make you sure that it's not replied.", småskrattade han och lade armarna i kors. Jag fortsatte att lyssna på Keshas nya låt som spelades på radion och valde att inte svara på det Louis nyss sa. "The other boys says that too but you know what? I don't give a fuck!", den sista meningen sa han både barnsligt och med en tillgjort röst, något jag bara inte kunde låta bli att le åt. Han visste hur han skulle få mig le, den killen. "I just want you to know that I'm here for you. I do care about you and I will always do.", en ensam tår rann utan kontroll ner från min kind, men jag fann ingen mening med att ta bort den då det förmodligen skulle komma fler.
"Thank you, Louis.", mumlade jag och var starkt fokuserad på vägen. Det blev dock svårare och svårare då ögonen blev dränkt av tårar som jag snabbt blinkade bort, andningarna ökade och pulsen steg.
"Woah, Woah, Woah. Stop the car!", beodrade Louis stressat. Jag gjorde som han sagt och lika bra var väl det, jag ville verkligen inte riskera att Louis hamnade på sjukhuset på grund av en bilcrash med mig som förare. "Please, Katie. Don't cry."
"I'm trying.", snörplade jag och tittade ut mot fönstret där bilarna nu passerade. jag hade svängt in på sidan av vägen så bilarna hade inga problem alls med att köra förbi. "It's not that easy, you know. I'm not that strong that you think."
"I don't think, I know that you're stronger than you think yourself. I believe in you and I know you can go through this. Me and the boys are on your side all the time. Look, you've been through so much that I don't even can imagine, but you could do that, right? then you can do this too. Just don't listen to rumors, bitches and people that you don't trust, okay?", förklarade Louis och la en hand på min axel. En stöt for igenom hela kroppen när Louis rörde mig och ett litet leende klättrade sig sakta fram på mina läppar.
"Okay..", sa jag och nickade lite. Louis leende omvandlades till ett litet busigt flin innan han sedan lade huvudet på snedd.
"Maybe I would drive the little bit left, don't you think?"
"Yeah, sure.", skrattade jag och torkade förbryllat bort mina tårar som torkat sig fast på mina nu mera kletiga kinder. "Thank you again, Louis. What would I do without you?"
Aaww, nuu börjar det kanske hända lite saker här ja ;) Vad är det med Fiona? henne kommer ni antagligen att få läsa lite mer om senare ;)
Sover hos morbror inatt för imon åker jag upp till norrbotten i en vecka. Ska försöka med att göra några korta tidsinlägg men vilka dagar dom kommer får ni helt enkelt se. Ni får kika in ;)
Vad tyckte ni om denna del? ;)
Well, om något heelt annat.. Har ni tråkigt så kika in min och min kompis "Celebrity Challenge" som vi gjorde igår då vi hade väldigt tråkigt och var taggade för att göra något. Hahah ! ;) Klicka HÄÄR för att komma till klippet direkt.
take chances, chapter 16
14
Tidigare;
"Yes, I missed you guys today.", flinade Katelyn till oss alla fyra som stod vid dörröppningen. Louis och Patricia hade redan satt sig i bilen. "See you tomorrow, yes!"
"Can't wait. A lot of work is waiting for us", kommenterade Liam med ett flin innan han vinkade en sista gång till Katie som nu var påväg ut från huset till den startade bilen som stod och brummade på garageuppfarten.
Jag var verkligen ytterst tacksam för att just Sony Music Entertainment erbjudit sig till våra management istället, om vi aldrig hade tackat ja så hade vi aldrig träffat så många nya producenter, låtskrivare och framför allt, våran nya bästa vän och familjemedlem, Katelyn.
Louis parkerade vid sidan av vägen och tittade menande på mig. Ett leende spred sig på hans läppar samtidigt som han djupt tittade in i mina ögon. Hans nyans på ögon gjorde mig avundsjuk i och med att jag alltid viljat haft blåa ögon, ja.. Han var så otroligt fin.
"Thank you so much for the ride, Lou. It was really nice of you.", förklarade jag och öppnade dörren på bilen. Han nickade glatt och fuktade sina läppar med tungan, ännu en sak som var väldigt attraherande om man frågade mig.
"Always.", flinade han och sänkte radion några stepp innan han fortsatte. "You're coming with us to London on Wednesday, I hope?", faktum var att jag faktiskt tänkt på att följa med, men varit osäker om dom verkligen ville ha med mig då jag förmodligen bara skulle vara i vägen och inte alls göra någon nytta eftersom jag visste att sådant fixade dom så bra på egen hand. Dom skulle spela in en musikvideo och gå på olika intervjuer inför deras kommande album, det hela skulle ta en vecka ungefär.
"I'm not sure yet." osäkert bet jag mig i underläppen och avbröt inte ögonkontakten med Louis för ens en sekund, i dom där ögonen kunde jag verkligen drunkna. Louis såg en aning nedstämd ut till svaret, men istället för att fortsätta konversationen så hoppade jag ur bilen. "Once again, thanks for the ride.", log jag innan jag slog igen dörren. Louis vinkade på andra sidan rutan och jag kunde inte hjälpa att ett fånigt leende placerades på mina läppar. Denna dag och kväll hade definitivt varit bättre än vad jag någonsin skulle kunnat föreställt mig. Det var kul att umgås med Louis även på fritiden, jag skulle helt klart kunna fortsätta med det, om det nu var så enkelt.
Eftersom ytterdörren var olåst så visste jag att min mor och far var på hemmaplan. Det fick jag även bekräftat när jag hörde röster ifrån köket, jag sparkade av mig mina Vans innan jag gick vidare in till köket där hela familjen satt, till och med Veronica. Mitt leende växte i ett ögonblick, när jag sedan såg deras upprörda miner så förstod jag att något var fel.
"Hello.", sa jag provande och tittade med höjda ögonbryn på min familj som satt på utspridda platser kring det stora köksbordet. "What's wrong?", frågade jag sedan osäker när jag tydligt inte fick något svar ifrån deras sida.
"You can tell us, little girl.", beodrade pappa med ett tonläge jag inte riktigt var van med, han lät hård och bestämd samtidigt som en oro befann sig i den, för varje sekund som gick så kände jag mig bara mer och mer osäker. Jag bara lade huvudet på snedd för att bevisa att jag inte riktigt visste vad dom pratade om. Antingen så var det om att jag umgicks med Louis & grabbarna, eller om gårdagens händelse. "What really happend yesterday at Collin's?", frågade han sedan. Min blick fästes direkt på Veronica som minade något som ett förlåt. Jag antog att hon berättat det hon visste om honom, kanske var det för en god sak, men ändå var jag inte riktigt tacksam. Jag ville inte att någon skulle göra en sån stor grej av det hela, men enda sedan min systers död så var jag den enda tjejen dom hade kvar som bodde hemma, vilket bara har resulterat till överbeskyddning av olika slag.
"Nothing special.", mumlade jag och tittade ner i golvet. En svag suck kom från pappas mun och jag kände hur de alla tre iakttog mig varsamt, en sits som endast var obekväm.
"Did he hurt you?", frågade mamma, en aning lugnare - men fortfarande oroligt. Jag kom då att tänka på gårdagen igen, orden han sa till mig gjorde så otroligt ont i mitt hjärta. Även om jag hade bekämpat hat från massor av Directioners på internet under en lång tid nu, så gjorde det dubbelt så ont att höra saker i verkliga livet, jag var verkligen svag för hårda ord som kastades rakt i mitt ansikte. Några envisa tårar rann ner från mina kinder och inom minuten så var jag inne i mammas varma famn.
"What did he do? tell me and I'll kill him.", det var varken mor eller far som öppnat munnen denna gång, det var min storasyster, min finaste Veronica som tagit över konversationen. Jag kravlade mig ur mammas trygga armar och tittade på min pappa och syster som fortfarande satt på samma plats som tidigare.
"He..", stammade jag fram innan jag tog modet till mig att fortsätta. "He told me how awful our sister was when she was alive, how much better I was and so on. I became angry and started to scream on him, then he.. hited me.", det sista sa jag med små ord, innerst inne hoppades jag på att dom inte skulle höra det egentligen, men självklart gjorde dom det.
Rasande hörde jag hur en stol åkte bak och snabbt stod pappa upp, hans ögon var mörka av hat och utan ett ord så gick han ut ur köket. Till min egna förvåning så följde jag efter och tog hastigt tag i hans arm som svingade fram och tillbaka, han stoppades och tittade djupt in i mina ögon. Jag kunde direkt märka att han var arg. Det var sällan min pappa blev riktigt arg, men när han väl var de så var det allvarligt.
"Please dad, don't.", bad jag och satte mig på knä ner på golvet, fortfarande med handen hårt om hans arm. Jag ville inte att han skulle göra saker värre än vad det redan var. "Please let it go.", grät jag och märkte hur han slappnade av lite i alla fall. Med sin lediga arm tog han upp mig på fötterna igen och tog in mig i en hård kram.
"No one will ever hurt my princess, I can't lose one more that I love.", mumlade han mot min panna medans han svagt pussade på den. Trots mina tårar så kunde jag inte låta bli att småle bakom det stela ansiktsuttrycket.
"You will never lose me, daddy. Please just get over it, I'm happy anyway. I have my friends, you know.", förklarade jag och jag kände hur pappa skrockade lite då hans bröst hoppade upp och ner.
"Luke, Jonahan and Patricia?", frågade han och släppte taget lite om kramen, men det var fortfarande omöjligt att ta sig ur den, han var nästan en halv meter längre än mig och även han var muskulös.
"And Louis, Zayn, Niall, Harry and Liam. Those boys are really good, I know what I promised you but please, I really like them as my friends and..-"
"They are great boys, sorry for my overreacting before, of course you can be friends with them.. It will just be hard for me if one of them would hurt you, it's my job to always be on their side, but as your dad I expected to be on your side, you know?", avbröt han och klämmde åt sina armar lite mer, som om jag skulle försvinna när som helst. "But why do you don't want me to talk to Collin? or at least his parents?", frågade han sedan och tittade ner på mig. Jag bara skakade på huvudet och la det sedan på hans bröst istället.
"I'm done with him, I don't wanna have something with him to do anymore, just let it be.", svarade jag enkelt och bara lyssande på pappas hjärtslag under tystnad. Collins ord och slag krossade mig långsamt inuti så fort jag tänkte på det, så klart. Men samtidigt så ville jag inte att någon annan skulle få veta det. Jag antog att den känslan skulle försvinna med tiden, som allt annat.
"Come on sis, I'm here tonight, Philip is out of work so I staying for the night. Mom has bought two Ben & Jerry's to us, what are you saying, Pretty Little Liars marathon?", föreslog hon när hon kommit ut till hallen där pappa och jag nu stod. Jag log i hans armar och slet mig sedan loss för att titta på min vackra syster med de blonda håret och de blåa ögonen som magen bara växte på, jag kunde verkligen se fram emot tills dagen kom då jag stod där, med min systers barn i famnen.
"Sounds perfect.", log jag och nickade med huvudet, hon visste precis vad man behövde om man var ledsen. Vi trippade upp för den eviga trappan och kom sedan upp till övervåningen där de fem olika rummen befann sig varav ett var mitt. Vi slog oss snabbt ner i sängen och eftersom jag var alldeles för slö till att koppla datorn till TVn så fick vi helt enkelt se serien på den lilla skärmen, men inte gjorde det något.
Plötsligt plingade min mobil till, jag trodde först att det var ett meddelande men när jag tittade på skärmen så fick jag syn på att det var Twitter, en notis om att någon nämnt mig i en Tweet lyste upp, det var inte vem som helst heller, det var Louis.
Louis Tomlinson @Louis_Tomlinson
@Katelyn-Ross @Pattiehattie thank you for today girls. Me and the lads had fun.. See yah soon :) xx
Jag log lite innan jag sedan bestämde mig för att svara den. Veronica såg tweeten snabbt efter mig och hennes leende spred sig även där. Jag kunde nästan läsa hennes tankar, hon förstod redan att jag nästan gillade honom vad jag läste på hennes ansiktsuttryck i alla fall. Som små var jag och Veronica inte alls så tajta, vi var snarare ovänner och hon stod alltid på Katherines sida, men med åren hade vi båda växt upp och insett att vi behövt varandra, och jag var ytterst tacksam över att jag hade henne, min storasyster.
Katie @Katelyn-Ross
@Louis_Tomlinson thank for the best day for a while, really. Nice to win over you ;) See you 2morrow.
-
Jag vaknade av att den eviga väckarklockan ringde. Trött drog jag fingret tvärs över skärmen för att få tyst på pipandet, sedan var det bara att bege sig upp. Eftersom jag var ensam i sängen och datorn stod på skrivbordet så förstod jag att jag måste ha somnat igårkväll och att Veronica var inne hos sig. Jag struntade i det och gick istället för att göra mig i ordning.
Dagens planer var att följa med killarna på en PhotoShoot till deras omslagsbild till albumet och sedan så var planerna sådanna att vi skulle dra och äta någonstans eftersom vi antagligen skulle vara väldigt hungriga efter flera timmar av posering och tillgjorda leenden framför kameran, åtminstonde killarna.
Som dagens klädsel fick det bli ett par slitna shorts med halva hål i, ett svart slags linne med en jeansjacka över, vi hade i alla fall tur med vädret då solen sken utomhus, även idag.
Håret lät jag vara naturligt lockigt men i ansiktet gjorde jag en del förändringar, jag tog på mig ett enkelt läppglans medans jag målade till ögonen lite med en mascara, sedan var jag klar för dagen och en jobbdag tillsammans med mina fem vänner.
"Hey Katie!", jag möttes av tre taggade killar i dörröppningen till studion, det fanns ingen tvekan om att dom var exalterade till dagen. Jag förstod att det var ganska stort för dom att deras ansikten som togs på bild idag skulle senare sättas som skivomslag som skulle säljas runt om i hela världen. Zayn, Niall och Liam var det som kom ut igenom dörren när jag fortfarande bara hunnit gått halva vägen fram.
"Louis and Harry is already there, they went directly there after breakfast. Can we take a ride with you?", frågade Liam lite generat och nickade menande mot min vita bil, jag log stort åt dom när jag sedan flinade lite.
"Nah, I think you can go there.", jag stannade upp i mina rörelser och lika så gjorde de tre häpnade killarna framför mig.
"Well, I think it's to dangerous with the fans and stuff but we can take a cab of cours..-", Zayn lät ganska så allvarlig när han sade det så jag antog att det hade trott på mina ord. Vilket fick mig att brista ut i skratt, jag var dock ensam om att skratta då de andra mest såg frågande ut.
"I'm kidding, boys. Of course I can drive you, stupids! Come on, jump in.", förklarade jag och tröck sedan på bilnyckeln och bilen öppnades. Ett svagt skratt ifrån Nialls sida hördes bakom min rygg, vilket fick mig bara att flina ännu mer.
"So are you going to catch Louis now, then?", frågade Niall lite retsamt medans han la en hand på min axel. Jag tittade förvånat på honom i backspegeln och såg hur han och Liam flinade mot varandra, jag sneglade sedan på Zayn som också satt och flinade åt något, förmodigen samma sak.
"Uhm.. Don't think so, I'm not ready for a relationship yet and he doesn't seems like me in that way.", sa jag självsäkert och fokuserade på vägen igen, om bara fem minuter skulle vi vara där och då skulle jag antagligen slippa dessa pinsamma frågor.
"Are you crazy? He like you pretty hard, Katie. And you would be proud of that because Louis doesn't like girls just like that, they must be special for to get him fallen.", det var Zayn som öppnade munnen och även om jag inte riktigt trodde på deras ord så kunde jag ändå inte låta bli att bli varm inombords. Något, djupt där inne skrek ut att det skulle kunna vara sant, jag behövde bara lita mer på min självkänsla, för det var ju faktiskt så att jag haft känslor för Louis ganska så länge nu, jag hade bara inte vågat erkänna det för mig själv förrän nu.
GOOD JUUL FINASTE NI! ♥ även om ni kanske inte läser detta på just julafton så kan jag ändå lägga ut den, och jag hoppas ni gillade kapitlet också, hihi.
Kommentera gärna ! :)
take chances, chapter 15
11
Tidigare;
"He did what?", han släppte sitt grepp om mig och for upp ur sängen. "He hited you, Katelyn, how.. Could..", han lät så arg att han inte ens fick fram ord. Jag suckade, tog hans darrade hand och drog honom tillbaka ner i sängen igen.
"It's okay.. Take it easy, Louis. I'll be fine. It's over now and I'll never see him again, okay? it's over between us now.", sa jag lugnande och kände hur Louis sakta men säkert slappnade av mer och mer.
"He hited you, Katie, it's not okay. But I'm gonna let him be if you promise me to stay away from him, yeah?"
"Yes Louis, I'll never see him again.", bekräftade jag allvarligt och vände blicken från Louis hår då han låg på mitt bröst, till TVn igen.
Att ligga här bredvid Katelyn kändes mer än bra, jag älskade hennes doft och närhet, de senaste dagarna hade jag inte kunnat gjort annat än att tänka på henne och ärligt talat så hade jag en obehaglig känsla inom mig, den var konstig och pirrig på något sätt, magkänslan var inte den samma som förut och vad det var kunde jag inte riktigt sätta fingret på.
"How much is the clock?", frågade Katie efter ett tag och tittade upp mot mig. Hon hade insett att det kändes konstigt att jag låg på hennes bröst och ville hellre ligga på mitt istället, & inte sa jag nej precis. Jag visste inte riktigt hur mycket klockan var men jag kunde uppskatta att den var runt tre - halv fyra då jag slutat jobbet runt två på eftermiddagen och här hade jag nu varit i åtminstone en timme. För att bli säker på min gissning i huvudet så tog jag upp min mobil för att se vad klockan visade, min gissning var inte långt ifrån svaret då visaren visade 15.46 för att vara exakt. Jag visade henne skärmen och fick tillbaka en nickning.
"Have you been out today? It's a lovely weather.", konstaterade jag för att komma igång med den trista samtalskonversationen vi hade. För det var sant, dagen i Manchester hade bjudit på en massa sol och hög värme, det var ganska tråkigt att sitta inne en hel dag då, även om jag inte direkt klagade ändå, jag tillbringade gärna dagen inomhus eftersom med Katie så kändes allt verkligen bra.
"Yeah, mom told me when she went to you.", suckade hon och himlade lite med ögonen. Jag flinade och strök henne över håret. Jag kunde dock inte bli ledsen över att hon nu var ute på marknaden igen, det vill säga - singel. Men tanken av att Collin faktiskt skadat henne gjorde mig otroligt upprörd, kvinnomisshandel var något som verkligen borde stoppas. Eller misshandel över huvud taget förresten. "You want to do something?"
"Actually me and the lads are gonna take a swim in Harry's big pool later. Play volleyball and stuff like that. It would be a pleasure if you can join us.", förklarade jag med ett litet leende på läpparna. Jag visste att killarna tyckte bra om Katelyn och dem hade sagt ett x antal gånger om hur tråkigt det var på jobbet utan henne, deras attityd mot Katie och när dem talade om henne antydde en hel del om deras åsikter om henne, vilket gjorde det bara enklare för mig att veta att hon var den perfekta för mig. Det var alldeles för svårt att dejta någon tjej om en utav oss inte kom överens med flickan i sig, det hade ju visat sig tidigare.
"Uhm.. Yeah, if it's okay of course."
"I'm sure it is. Why would I even ask you if you're not invited?", flinade jag och gav henne en liten retsam putt åt sidan. Hon fnissade till och ryckte på axlarna. Jag tittade ner och mötte hennes blick, hennes grönbruna ögon verkligen sken upp och när hon bet sig sådär tveksamt i underläppen så kände jag bara hur jag ville pressa mina läppar emot hennes, men det skulle bli helt fel. Hon hade precis gjort slut med sin pojkvän och allt skulle förstöras om jag gjorde vad hjärnan ville. Katie såg fundersam ut i flera sekunder innan hon tillslut tog sig an med att fråga.
"Can my best friend Patricia follow us? She doesn't have to but I'm literally sure that she'd be happy.", log hon med detdär breda, leendet som fick fjärillarna i min mage att göra volter.
"Of course, I'll just text Harry and tell him that two more people will be with us.", yttrade jag medans mobilen fort slank ur min ficka för att skicka iväg ett enkelt meddelande till min krullhåriga bandmedlem.
To: Harry Styles (private)
Make dinner for two to, Katelyn with a friend are coming with me. Maybe the friend is something for you, huh? ;)
Jag la direkt märke till att Katelyn granskat noga vad jag skrivit till Harry och ett leende var placerat på hennes läppar. Eller leende ville jag inte påpeka, det var en läppkontur jag inte sett tidigare bara.
"Sorry, Lou. I think she already is daiting someone.", svarade hon och såg ganska chockad ut själv när hon tänkte på det. "And I'm proud of it because it was me as presented them in the first place.", fnittrade hon seadn och blev röd om kinderna.
"Oh really? great! But I'm just kidding with Haz, you know.", flinade jag och tänkte sedan efter. Även om det var en dålig idé så frågade jag ändå, jag kunde bara inte låta bli. "Maybe that boy wanna follow us to Harry later? I mean.. We love to meet new people."
"That would be a great idea but he's actually on his tour right now.", hörde jag ens rätt? var han på turné? jaha vad var han för kille då, tänkte jag. Den första tanken var att jag kanske kände igen honom eftersom chansen var stor då han verkade vara ganska känd eftersom han lyckats fått turnera. "Justin Bieber is the boy by the way"
Jag bara tittade med häpnade ögon på henne, jag hade inte alls någon aning om att det var självaste Justin som min crush's bästa kompis dejtade, det var ju nästan för bra för att vara sant. Justin som både Niall, Zayn och jag kommit otroligt nära den senaste tiden. Eller åtminstone jag, de andra två hade ju känt honom ganska så länge nu.
"Wow, I didn't know.", skrattade jag lite generat och ryckte på axlarna. Justin Bieber eller ej, känd som okänd, han var ändå en människa och jag kunde inte låta bli att le, han var verkligen en bra kille vilket Patricia också verkade vara så dom skulle faktiskt passa väldigt bra tillsammans.
"She's here in twenty minutes, get ready!", Katie la ifrån sig mobilen som hon nydligen pratat med sin kompis i och hoppade snabbt upp ur sängen. "What am I supposed to take with me?", frågade hon sedan och räckte sig efter en lagomt stor handväska som hängde på en stol.
"Just a bikini you know, Harry and the boys are already there and fix with the food.", log jag och reste mig efter henne. Hon nickade till svar och packade i - vad jag lyckades tyda - en svart bikini och sedan sprang hon ut i hallen för att rusa vidare in till badrummet för att lägga i en handduk i den lilla väskan.
"I have no make up and looks like a mess, don't you think the boys will be scared of me?", skrattade hon generat när hon sedan landade på sitt rum igen, med en väska i handen och utan att jag ens förstått det själv så stod hon där med en helt ny klädsel. En vit magtröja med texten 'Hollister' påklistrat och ett par korta shorts som passade perfekt på hennes kropp hade hon tagit på sig och för att dölja sina röda, men ändå så vackra ögon så täckte hon dom med ett par svarta Ray Bans.
"Well, make sure that the boys don't care at all, we're all used to see you like a mess anyway.", skrattade jag och satte mig ner i sängen igen. Hon gick snabbt fram till mig och för ett litet ögonblick så sved det till på min arm då jag märkte hur hon slagit till mig vänskapligtn, men jag antog att jag förtjänade det. Jag tog det inte alls allvarligt eftersom redan efter slaget så var hon själv inne i skrattet och skakade lite på huvudet.
"Very funny, boy!", varnade hon när hon fått tillbaka den normala pulsen igen, jag flinade då bara och blinkade lite flirtigt med ögat. Jag älskade verkligen att kunna få vara mig själv med en tjej som var precis lika galen själv.
Med ett pling på dörren så förstod vi att Patricia var på plats och vi trippade snabbt ner för trappan och tog sedan på oss skorna innan vi gick ut mot min bil som stod parkerad på sidan av vägen.
"Thank you so much for invite me, I really appreciate it.", log Patricia från baksätet och jag såg att även hon hade solglasögonen på sig, det var dock inte nödvändigt alls om det var fansen hon oroade sig för när rutorna där bak ändå var tonade.
"No problem, you're always welcome. And I heard about Justin by the way, how's it going?", jag kände ännu ett slag på min arm ifrån Katelyns sida och jag kunde inte låta bli att le då jag såg hur generad Pat blev från baksätet, precis på det sättet Katie blivit tidigare när hennes bästa vän berättade att hon pratat mycket om mig.
"We've just seen each other a few times for real, but he's a nice guy and I really like him. You may think I'm used him for fame but that's wrong, I am a fan but I've learned to know him for real now and I really love the whole Justin, he's really great.", förklarade hon och jag var lite förvånad över hur öppen hon var med det hela, men antagligen så ville hon att jag skulle förstå. Jag nickade och nynnade lite till den låga låten som spelades på radion.
"It's hard to find someone who doesn't use celebrity people for fame, it really is. I'm glad you're not a girl like that, Justin would appreciate it.", sa jag och sneglade lite på henne igenom backspegeln. Hon log åt mitt svar och jag visste redan på en gång att mina fyra vänner även skulle gilla denna tjej, hon verkade precis som Katelyn - glad, lättsam och rolig. Hon verkade väldigt framåt med saker och ting, en egenskap Katie inte riktigt delade med henne, men jag var glad över att den blonda blondinen faktiskt börjat öppnat sig mer och mer samt att hon insett att Zayn, Liam, Harry och Niall var precis som mig.
"And then we're here", förklarade jag när jag till sist svängde upp på Harrys uppfart efter att ha fått krånglat med koden till att få komma innanför de stora murarna, ja, Harry hade det väldigt privat vid sitt hus och var väldigt mån om vilka som skulle få komma innanför murarna eller ej, en sak som var skönt. Man visste då att inga paparazzis skulle komma innanför området och inte heller några skrikande fans.
"Wow, what an amazing house and gard.", utbrast Katelyn och hoppade snabbt ur bilen. Från baksidan kunde vi enkelt tyda på att dom grillade, det gick nästan inte att ta miste på då rök syntes till i luften på andra sidan huset. Att alla fyra även var där var det ingen tvekan om då skratt, prat och höga ljud hördes.
"Well, I'm actually pretty nervous now.", fnittrade Patricia osäkert och stannade upp, något som fick även mig och Katie att också göra det. Vi tittade frågande på varandra innan vi sedan kollade med höjda ögonbryn på den mörhåriga tjejen.
"Why would you?", frågade Katelyn en aning förvirrat innan hon tog ett steg fram emot sin bästa vän.
"I don't know.. They don't know me and yeah..", sa hon och stirrade generat ner i gräset som vi nu stod på eftersom vi var påväg mot baksidan där alla befann sig.
"You talk to me, huh? they are exactly like me, the same funny and a bit cfazy. It's the worlds nicest boys, promise you!", lovade jag och la en stöttande arm om Patricia som såg ut att slappna av lite av mina ord. Jag antog att hon bara hade hetsat upp sig i onödan, kunde man dejta Justin Bieber så kunde man väl tillbringa en kväll med One Direction. Vi hann inte gå många steg förrän rösterna kom närmare och efter några sekunder så såg vi hur ett ansikte kom emot oss följt av tre andra igenkända pojkar.
"There you are, guys!", ropade Niall med sin vanliga irländksa röst och log vänligt mot oss. "And hi Katie, we missed you at the work today, especially Louis.", fnitter från tjejernas sida hördes och skratt ifrån killarnas, medans jag själv bara stod och rodnade. Jag verkligen hatade när killarna sa något sådant.
"And hey, you must be Patricia, right?", Liam sträckte artigt fram sin hand mot Pat som glatt tog emot den och skakade den i sin egen. Jag flinade lite och tittade på medans resten av killarna hälsade och presenterade sig för henne.
"You know what? she's daiting Justin Bieber.", sa jag lite ironiskt, något som Niall och Zayn inte alls verkade chockade över. Att Zayn visste om det kunde jag nästan veta, men Niall pratade inte så väldigt ofta med honom ändå? inte vad jag visste i alla fall.
"I have seen you in the newspaper the other day, to be honest.", erkände Niall och gav med sig ett oskyldigt skratt. Ja, det förklarade saken. Han pratade till Patricia som bara ryckte på axlarna och jag förstod då att hon inte brydde sig så mycket om hennes uppmärksamhet i medier och så vidare.
"So.. What where are you working and what are you doing?", frågade jag nyfiket när vi alla satt till bords och hade precis ätit upp den välgjorda potatisgratängen och köttet som våran egna Nialler gjort på grillen. Patricia sneglade på Katelyn innan hon svarade.
"I'm working in a bakery and as a model too.", svalde hon och tittade generat ner i bordet. Harry tittade intressant på henne och det var även han som tog över ordet.
"I was also work in a bakery before I was putted in a band with these four boys. And I could actually guess you were a model, you looks like one.", sa han med sitt vanliga leende och en flirtig attityd, något som fick oss andra, inklusive Patricia, att breda på läpparna.
Jag kunde inte låta bli att himla lite med ögonen när Harry sprack ur sig sin onödiga kommentar, men samtidigt så var det ju den han var, en flirtig liten pojkvasker. Jag log åt tanken samtidigt som jag inspekterade Patricia lite till. Visst kunde man se att hon var modell allt, trots att hon var osminkad så kunde jag med den kroppen och utseendet nästan gissa på att hon var modell om jag så såg henne ute på stan. Men, men, jag såg ändå inget jättespeciellt med henna ändå, hon var väl mer som en vanlig tjej. Precis som Perrie, Katelyn och vem som helst.
"What are you saying, buddies? Change our clothers and jump in the pool, huh?", föreslog Liam och fick snabbt resten av gänget med sig på sin sida. Även om jag hatade pooler och vatten, med tanke på att jag inte kunde simma, så hade jag badat i Harrys pool många gånger tidigare och jag visste att jag bottnade, därför så protesterade inte jag heller med att spela lite vattenlekar med mina vänner.
"We're first gonna split us up in two team.", bestämde Louis, som som vanligt skulle bossa när det kom till lag. "And one girl in every team.", kontrade han sedan. I och med att hans mun stoppade där så antog jag - förvånat - att han hade pratat färdigt. Då tog jag över ordet och log stort.
"Well, I'm gonna be with Harry so I at least can win.", retades jag och tittade ut över bordet. Flinet från Harrys läppar gick inte att undgå och snart så brast han ut i ett litet skratt.
"If I don't wanna be with you, then? I'm not gotta lose, dude!", hans kommentar fick resten av oss, till och med mig, att skratta och sedan så skakade jag bara på huvudet.
"But seriously, how shall we do?", frågade Niall och tittade fundersamt på oss andra som förvirrat satt och tittade i omgångar på varandra. "I have an idea. Pat and Katie are in the different teams, Pat tell one she wants to be with and after that, Katie do the same and so on, at the end, it will be one left and he can to choose himself when he will be with, get it?", det var ganska så enkelt att förstå och då var det bara för de två tjejerna att börja välja sina lagmedlemmar och hoppas på att man inte blev någon utav dom sista utvalda. Fast vad hade jag egentligen förväntat mig? alla visste ju hur dålig jag var på just vattensporter.
Det slutade med att jag blev den sistvalda och fick därmed välja lag, till min glädje så gick jag enkelt över till Katelyn, Harry och Nialls lag, det var som en självklarhet när Liam, Louis och Patricia såg ut att klara sig så bra själva.
"Okay, let's go!", hojtade Liam och var snabbt nere i vattnet. Innan ens ett ögonblick var alla i och hade redan kört igång spelet, det var fyra mot tre och vårat lag - tack vare Harry - hade tagit ledningen med 1-0 redan de första minutrarna.
Spelet höll på i Harrys utomhuspool i säkert någon timme innan vi alla blev trötta. Så trötta att ingen ens orkade hålla koll på resultatet, dock visste vi alla att det var mitt lag som brillierade och jag måste säga det att Katelyn förvånade mig faktiskt då hon till och med var bättre än Niall på denna sport, det hände inte så ofta.
"Good match, guys.", berömde Patricia oss emellan andningarna. Vi hade spelat hårt, nonstop, i ungefär en och en halv timme, det räckte.
"Yeah, you were a really diva out there.", kommenterade Niall och stödde till den svarthåriga tjejen lite åt sidan, det märktes att hon redan var som en i gänget och jag hoppades att vi skulle träffa varandra mer, hon påminde mig mycket om Perrie faktiskt, åh min Perrie, vad jag saknade henne.
"That's who I am.", sa hon lite sarkastiskt men samtidigt ganska allvarligt, som en diva hon verkade vara. Jag gillade redan den där tjejen och jag hoppades verkligen Justin höll hårt i henne, tjejer som var så jordnära som henne fanns det inte många som, trots att hon var en modell. Hon var precis som Katie själv, säker och trygg i sig själv, vilket resulterade till att hon var väldigt trygg i vårat sällskap också.
"You're coming tomorrow, huh?", frågade jag medans jag kramade om Katelyn lite mjukt. Det var dags för dom att åka hem och efter en händelserik dag så såg jag fram emot att få lägga mig i min säng, klockan hade faktiskt gått undan som bara den under kvällens gång och den var redan halv elva.
"Yes, I missed you guys today.", flinade Katelyn till oss alla fyra som stod vid dörröppningen. Louis och Patricia hade redan satt sig i bilen. "See you tomorrow, yes!"
"Can't wait. A lot of work is waiting for us", kommenterade Liam med ett flin innan han vinkade en sista gång till Katie som nu var påväg ut från huset till den startade bilen som stod och brummade på garageuppfarten.
Jag var verkligen ytterst tacksam för att just Sony Music Entertainment erbjudit sig till våra management istället, om vi aldrig hade tackat ja så hade vi aldrig träffat så många nya producenter, låtskrivare och framför allt, våran nya bästa vän och familjemedlem, Katelyn.
Aw bästa Zayn!
Kanske var det kul att få läsa från någon annans perspektiv för en gångs skulle och inte bara Katelyn och Louis, eller var det dåligt? :) Ska hem till mormor och träffa släkt idag så passade på att skriva en liten del. Hoppas ni gillade den!
Två dagar kvar till julafton, vad önskar ni er? :D
take chances, chapter 14
12
Tidigare;
"How could you even say some shit about my dead sister? are you crazy? it's over, so damn over.", sa jag och vände mig om. Han tog dock tag i min arm och innan jag hunnit blinka så hördes ett högt smack. Det var först när jag försiktigt höll min hand på min ilande kind som jag insåg vad han hade gjort, killen framför mig hade nyss slagit till mig.
"Go and never come back your slut, you were never something to have anyway.", muttrade han medan han sedan slog ett hårt slag in i väggen. Rädd och förskräckt över det som nyss hade hänt gick jag ut från rummet där hans kusin stod, hon tittade med lika rädda ögon på mig som jag hade och jag antog att hon hade hört smällen, den var nästan oundviklig. Hon mimade ett 'sorry', innan hon sedan gick in till Collin igen.
Att man visste hur det var måndag gick det inte att ta misste om i detta rummet. Klockan var åtta på morgonen och Harry, Niall och Zayn satt med huvudena i deras mössor medans Louis och Jag satt tysta i soffan. Med detta sagt, alla var utan tvekan trötta. Den enda vi saknade för tillfället var våran chef och kollega, Katelyn som oftast inte var sen, men idag var hon det. Jag log när jag tänkte på senaste gången, gången hon sovit över och vi alla blivit så oroliga för henne.
Vi hade med tiden dock lärt oss hur självständig och klok hon faktiskt var så att oroa sig för henne var det sista vi gjorde, idag var inget undantag då vi tog för givet att hon antagligen bara sovit över eller råkat glömt bort tiden bara.
"What are we up for today, Liam?", mumlade Niall ur sin mössa medans han lutade sig bak på det lilla stödet i sängen dom låg i. I vårat så kallat 'underhållsrum' fanns nästan allt vi behövde. En gigantisk säng som vi allihopa fick plats i, en soffa med matchande fotöljer, en TV + ett playstation, pingisbord och massor av andra grejer som kunde underhålla oss under våra raster. Jag och Louis som satt i soffan tittade tröttsamt på grabbarna som tagit upp sängen innan vi flinade lite, ingen av oss var någon vidare morgonmänniska men så trötta dessa tre killar var just idag var ganska komiskt, det var oftast Louis som var tröttast av oss alla men jag antog att han höll humöret uppe då han visste att han snart skulle få träffa Katie. Men för att vara en studio så var det en otrolig flottig sådan, det var stort med mycket utrymme. Det uppskattades. Jag reste mig från soffan och gick med tunga steg mot schemat som satt på en utav anslagstavlorna på väggen.
"Today we're just going to recording some songs and stay in the studio.", jag kollade på schemat samtidigt som jag förklarade för killarna hur dagen såg ut. Mumlanden hördes ifrån Zayns sida och suckanden från Niall & Harrys. Idag var stämningen verkligen inte på topp vill jag säga.
"Where is Katie?", frågade Louis otåligt och tittade på sin mobil för säkert tionde gången inom dessa tio minuter på arbetsplatsen. Han hade rätt att vara otålig då vi verkligen behövde börja jobba så vi fick något gjort, men och andra sidan så var vi fem jämnåriga killar som visste precis vad vi skulle göra själva, så det skulle egentligen inte skada om vi började själva.
"Are we going to start, shall we?", frågade jag tveksamt, tveksam för deras reaktioner. Det släppte dock när jag insåg hur de alla fyra höll med mitt förslag och stolt som jag då kände mig så ställde jag mig upp, lika så gjorde dom andra. Precis när Harry hade tagit täten ut från underhållingsrummet in till självaste studion så öppnades den breda ytterdörren och in steg någon helt annan än Katelyn, det var inte ens en någon, det var några.
"Elisabeth? Stefan?", frågade Zayn häpnat och höjde ögonbrynen lite. Dom båda började skrocka innan de hängde av sig jackorna och gick förbi de två stora vakterna som stod där varje dag, hela tiden.
"Yeah, nice to see you too guys, really.", fnittrade Elisabeth ironiskt och skakade på huvudet. Hennes flin som lekt på hennes läppar försvann dock direkt och jag förstod att något var fel. "Why are we standing here? let's go to the room again and talk.", beodrade hon och viftade med handen om hur vi skulle gå tillbaka in på rummet igen. Vi gjorde som vi blev tillsagda och snabbt satt vi alla fem ihopträngda i den sköna sängen.
"As you guys see, Katelyn isn't here. She went to her friend Collin yesterday and I don't know what happend inside, but when she got back in the car, she was sad, terrified, in shock and didn't talk at all. Well, that's the reason to why we're here. She got a day off.", förklarade Stefan noga. Jag sneglade på Louis som bara tittade ner i golvet samtidigt som hans huvud skakade lite löst.
"Is she alright?", frågade Harry oroligt och vi alla vände blickarna till paret som satt tysta i soffan. Efter några sekunder av tystnad så öppnade Mrs Ross äntligen munnen samtidigt som hon pratade väldigt lågt, det var ytterst tveksamt om jag ens hörde rätt.
"She's fine, we think. Let her lay in the bed and see some movies and I promise she will be back soon.", berättade hon och la benet över det andra. "Until we wait for her, we will be here and help you guys with stuffs, not always then we're basically free today and a few weeks ahead, but we will help you lovely boys when we get time.", log hon lite fejkat. Jag la en arm över Louis som ännu inte sagt något. Men jag visste hur mycket Louis ogillade Collin och hur mycket han tyckte om Katie så det förklarade nästan allt om Louis konstiga beteende, han var helt enkelt orolig. Den där Collin verkade ju inte precis trevlig.
"Anyhow, we're in our offices if you need something, now you just follow the schudule, right?", Stefan tittade noga på oss och till svar så nickade vi bara - oroliga över vad som kunnat hänt den alldeles för genomsnälla, blonda kollegan. Även om hon var våran så kallade boss just nu, så verkade hon inte alls som en. Hon var så jordnära och snäll mot alla så jag förstog verkligen vad Louis såg i den där flickan, hurvida dom skulle ta tag i deras relation var dessvärre ett problem då Louis vägrade att erkänna för henne hur han kände.
Det var först när dörren stängdes igen som någon öppnade munnen, till min lättnad var det Louis som faktiskt skrämt mig lite för några minuter sedan då han var den som var tystast av oss, det var han aldrig.
"I'm going to her.. She doesn't have to be alone when she's upset and worried about something.", sa han rakt upp och ner och ställde sig upp. Jag tittade frågande på honom men ville inte säga hur jag egentligen kände, att vi behövde honom här i studion. Istället tog Niall det ansvaret, något jag tackade för.
"Woah, woah! Louis, you can check her when we're done in here, right now we need you and sing in for the new album, remember?", sa han och tittade lite förbryllat på Louis som redan börjat klä på sig ytterkläderna. "How do you even know she's worried, by the way? I mean, they told us that she was right, you know."
"Yeah, I know. But I just have a bad feeling. I'm staying here with you anyway, as you said. I can see her later today.", sa Louis lite lugnare och drog av sig sin svarta jacka.
"That's my boy!", utbrast Harry och hoppade på oss alla. "Moreover, she will be fine. Now think about something else, like.. How great our new album is gonna be, huh?", vi alla tittade mot en ganska så nedstämd Louis, men som snabbt lyste upp igen. Detta albumet skulle bli vårat tredje på tre år, något som var helt sjukt vad snabbt allt hade gått egentligen och vad mycket vi hade hunnit med. Att tänka på vårat tredje skivsläpp som vi - tack vare vårat nya management - skrivit nästan helt själva. Vi kunde inte blivit stoltare.
"You're right, Styles!", konstaterade Louis och gav honom en vänskaplig kram, lite halvt fult då Harry bokstavligen låg över oss alla.
"Of course I am.. I mean.. I'm Harry Styles?", skrattade han lite skrytsamt medans vi andra bara tog händerna för huvudet, ibland var han både pinsam och dålig på att skämta, detta var ett sådant tillfälle.
"Come on babe, you can't sit there all day!", Patricia försökte efter femte gången att få ut mig från fönstret jag satt i och bara stirrade ut, men lika som det fyra andra gångerna så misslyckades hon totalt. Jag hade inte tanken på att flytta på mig då, så var för nu? "You can at least tell me what's going on, huh?", hon lät så självsäker, som om att ingenting var hennes fel, men egentligen var ju allt hennes fel, men arg kunde jag bara inte bli på henne. Inte på min Patricia.
"I can tell you, Pat, and I'm gonna do it now. Your freaking friend as was my boyfriend was also daiting my sister when she lived, I read her diary yesterday and figured out everything about her as I didn't know. You would be really proud, would you? do you know what he did when I was going to broke up with him? he slap me and then he told me to never come back again. Should I be happy, huh?", en tystnad spred sig efter mitt upprörda temprament och jag hade faktiskt all rätt till att vara arg, egentligen.
"What? was he daiting Katherine before?", frågade hon häpnat. Jag tittade svartögt på henne med en blick jag aldrig någonsin givit henne förut, dels för att hon nämnde min syster och dels för att jag var så osäker på om hon talade sanning eller om hon faktiskt visste att dom hade hållt på förut.
"He called her a bitch and other stuffs, so I became angry and so on.", förklarade jag, lite tystare än utspelet jag hade för någon minut sedan.
"I'm so sorry, honey. I didn't know. I didn't.", snyftade hon. Det var inte så väldigt ofta hon grät framför mig, men när hon väl gjorde det så visste jag att hon verkligen menade saker och ting. "Me and Collin met on a party actually, it was so I started to talk with him. He seemed so nice and good looking so I thought he was something for you, I'm so sorry." , bad hon och kramade om mig. Jag suckade och skakade lite på huvudet, även om hon inte visste så kunde känslorna inom mig ändå inte försvinna, det var ju trots allt hennes idé om att gå ut med honom från första början. Men som sagt, jag kunde inte vara arg på henne.
"It's okay.. I guess.", mumlade jag och la en slapp hand på hennes rygg som ett bekräftande på kramen.
"Let's jump in the bed and watch some movie, like before? maybe we can see a disneymovie, ah?", föreslog hon och sträckte ut sin hand. Ett svagt leende spred sig på läpparna innan jag tog tag i den snabbt, sekunden efter stod jag på fötterna och hand i hand gick vi emot min obäddade säng för att sedan krypa ner under täcket och se någon film. Även om jag saknade killarna, speciellt Louis, så kändes det helt okej att få en ledig dag tillsammans med min efterlängtade bästa vän.
En nysning hördes, något som fick mig att hoppa till och även vakna. Jag tittade åt sidan och fann Patricia bredvid mig med en popcornskål i handen. Jag stirrade länge på skålen och sedan på min vän.
"When did you do that?", frågade jag och syftade på popcornen då jag tydligt inte minns att vi poppade några popcorn innan vi satte på filmen.
"You were sleeping and I was hungry so yeah.", flinade hon och tog ännu en näve och mölade i sin mun. Det var det som var så skönt med Patricia, eller Luke och Jonathan också för den delen, dom kunde bara känna sig som hemma, precis som om de vore i sina egna hem, det gjorde mig faktiskt glad.
"For how long have I been sleeping?", frågade jag lite tröttsamt medans jag lade huvudet på hennes axlar. Jag kände hur hon ryckte i dem innan hon riktigt svarade på frågan.
"Like, two hours or something.", sa hon nonchalant och fortsatte att rikta uppmärsamheten på filmen. Jag rätade till mig och skulle just till att roffa åt mig en näve av dom välpoppade popcornen då det plingade från dörren nerifrån. Eftersom jag inte väntade mig besök så antog jag att någon utav städerskorna skulle öppnat, då jag antog att det var deras fotsteg som man hörde nerifrån. Precis som jag trodde så öppnade Marit, en av dom städerskorna som alltid gjorde min frukost dom dagar jag försovit mig under min skolgång, jag hörde det på fotstegen och rösten när hon hejade på den personen som befann sig på andra sidan dörren. Jag kunde dock inte tyda på vem det var som hade kommit, om det varit Jonathan eller Luke så hade jag hört det enda upp till mig, men denna person var tyst av sig, förmodligen någon av mammas väninnor, tänkte jag bara.
"What's the sound?", frågade Patricia oroligt och tittade mot dörren. Till en början hörde jag ingenting, men efter ett tag hörde jag ett igenkänt ljud som knarrade och flera år av erfarenhet så borde tjejen bredvid mig också veta att det var trappan som knarrade. Jag skulle just till att säga det då en knackning hördes och in stack ett huvud fram, synen fick mitt leende att ökas i grader och mitt hjärta slå några extra slag, Louis Tomlinson stod i dörröppningen till mitt rum. Jag kände hur Patricia blev en aning exalterad när hon - utan att egentligen erkännt det - var galet fascinerad av One Direction grabbarna, kanske inget fan direkt men helt klart så gillade hon deras musik och speciellt deras utseenden.
"Hi Louis.", log jag och tittade förvånat på honom. Han såg en aning osäker ut när han tittade på vännen bredvid mig, men sedan sprack även han upp i ett litet brett leende.
"Hi girls.", sa han och kom närmare. "Your parents told us you weren't that good so I was just worried.. How do you feel?", hans fråga gjorde mig ytterst glad. Att han kommit ända hit för att fråga hur jag mådde var verkligen otroligt gulligt och det märktes att hans hjärta var av guld.
"I'm fine.. Better.", konstaterade jag och gav med mig ett fejkat leende. Att bara tänka på gårdagen gjorde mig illamående. Att han ens hade mage till att slå till mig, där gick verkligen gränsen. Hur kunde han ens göra något sådant?
"I'm Patricia, nice to meet you Louis. I've heard a lot about you!", Patricia reste sig upp från sängen och tog hennes hand i Louis. Dom båda vände retsamt huvudena mot mig eftersom jag visste att Pat endast gjorde så för att retas. Åh, vad hon skulle få igen sen alltså.
"Oh really?", skrockade Louis och flinade lite åt mig. Mina kinder var garanterat röda, det var ingen snack om den saken. "I'm actually glad to hear that.", sa han sedan, något som gjorde att den eviga pinsamheten försvann lite åtminstone.
"We're looking on..", jag tittade generat på TVn för att försöka komma på filmens namn, men innehållet var något jag aldrig sett tidigare så där skämde jag nog ut mig igen, fast denna gång på grund av mig själv. "Never mind, to be honest.. I just woke up.", skrattade jag lite osäkert och tittade på Patricia, i hopp om att hon skulle hjälpa mig att säga namnet på filmen. "Well, anyway.. You wanna join us?", frågade jag lite osäkert medans jag för första gången såg in i Louis ögon på riktigt denna dagen.
"Oh.. I'm actually done with this movie, have seen it before.. It's time for me to go but.. It was really nice to see you Louis, I guess we will see each other again?", Louis avbröt våran ögonkontakt och log vänligt åt min bästa vän.
"I really hope we will meet again, it was very nice to see Katelyns best friend.", flinade han och kastade en snabb blick på mig igen. Hon nickade, gick fram till mig och gav mig en puss på kinden innan hon återigen tackade för sig och gick ut från rummet.
Jag gav honom plats i sängen bredvid mig och utan att tveka så slog han sig ner bredvid mig. En liten tystnad spred sig i rummet då det endast var TVns ljud och rörelser vi kunde höra, men inte gjorde det mig något. Jag uppskattade verkligen att Louis ens hade kommit hit.
"Are you sure you're really fine?", frågade han sedan, rakt ut. Jag svalde hårt och tittade in i hans fina blåa ögon som verkligen klittrade i det lilla mörkret som spridit sig i mitt rum.
"No.. But you don't have to worry about me.. I'm gonna be fin..-", jag skulle just avsluta min mening när Louis gjorde det åt mig. Han avbröt mig snabbt och la sin arm över mig.
"Do never say that again, I'll always worry about you if something has happend. And I will always be there for you, right here or a phonecall away. I want you to be safe with me.", hans ord fick mina tårar att ännu en gång tåras, denna gång inte på grund av att jag var ledsen, utan nu var det glädjetårar. Aldrig, inte ens Collin hade någonsin sagt så till mig och ingen någonsin hade fått mig att känna mig så trygg som jag var i Louis armar.
"Louis?", sa jag och lutade mitt huvud på hans axel. Han humade lite så jag enkelt fortsatte. "Thank you for everything you've done to me and I hope you know that I'm here for you too, always.", jag kunde nästan känna hur Louis leende ökade och det gjorde mig varm i hela kroppen, Louis, han var så underbar.
"Are you gonna tell me what happend to you?", frågade han sedan och vände huvudet neråt så att våra blickar kunde mötas för att ögonblick. Jag tog ett djupt andetag och började berätta, allt. Oftast öppnade jag mig inte för människor men för Louis kändes det helt rätt, han förtjänade att veta allt från dagboken, bilderna och min vistelse hemma hos Collin. Allt gick bra att prata om tills jag kom till slaget, förvånat så tog jag det hela rätt lugnt, men Louis däremot blev galen.
"He did what?", han släppte sitt grepp om mig och for upp ur sängen. "He hited you, Katelyn, how.. Could..", han lät så arg att han inte ens fick fram ord. Jag suckade, tog hans darrade hand och drog honom tillbaka ner i sängen igen.
"It's okay.. Take it easy, Louis. I'll be fine. It's over now and I'll never see him again, okay? it's over between us now.", sa jag lugnande och kände hur Louis sakta men säkert slappnade av mer och mer.
"He hited you, Katie, it's not okay. But I'm gonna let him be if you promise me to stay away from him, yeah?"
"Yes Louis, I'll never see him again.", bekräftade jag allvarligt och vände blicken från Louis hår då han låg på mitt bröst, till TVn igen.
Så, nu är det över mellan Collin och Katie. Och nu kommer saker hända mellan Louis och henne, haha elleeer kommer något hinna förstöra? well, vi får la se.
Har märkt att min ork till att skriva minskar och minskar, jag hade tänkt att skriva jättemycket nu på jullovet men jag kan redan nu säga att nej, upptaderingen kommer inte vara den bästa. Nu är det ungefär varannan dags mellanrum mellan kapitlerna men jag kan tyvärr ej lova att det blir ett ens varannan dag nu under jullovet då jag bara vill ta det lugnt, ta igen skolan och bara vara med nära och kära.
Tiden kommer absolut inte finnas då jag åker bort en vecka till Luleå/Piteå till min moster, hennes kille och mina kusiner i en vecka över nyår typ, jag träffar dom 1-2 gånger per år men jag är väldigt tajta med dom allihopa så jag ser verkligen fram emot att träffa dom. Den veckan ska jag försöka göra tidsinlägg men jag kan ej lova att dom blir långa eller så. Hoppas ni har förståelse för detta!
Gillade ni kapitlet? tell me! Kommentera :) Nästa kapitel kommer när det kommer, men imorgon får jag julloooov, woho!
take chances, chapter 13
16
Tidigare;
Jag strök försiktigt bort några tårar som runnit ner från mina kinder, som alltid när jag kom att tänka på Katherine och alla minnen vi delat med varandra. Det var också något inom mig som bara ropade 'Gör det!'
Och det var då jag gjorde det jag aldrig vågat på det senaste åren, gick upp för trappan upp på översta våningen där allt som påminde om min fina syster skulle synas till.
Efter tio tunga trappsteg var jag äntligen uppe. I och med att detta var våningen någon aldrig besökte så var det både dammigt, unket och man märkte hur orört allting var. Kläderna hängde på galjarna precis där vi hängt dom, datorn stod på platsen vi ställt den och allt var precis på platsen. Det var nästan lite läskigt att befinna sig här, att tänka att just de här grejerna hade min syster använt när hon fortfarande var i livet.
En sak som var helt uteslutet för mig var att titta på hennes kläder, vi hade alltid varit systrarna som bytit kläder med varandra och vid vissa tillfällen tagit kläder av varandra också, därför så gjorde det otroligt ont i mig att veta att jag aldrig skulle kunna låna hennes kläder längre utan att få skuldkänslor, jag kunde bara inte ta efter hennes kläder som nu egentligen ändå skulle vara för små, men ändå.
Albumet stod i en utav alla bokhyllor och trots att jag visste att jag skulle brista ihop så tog jag ändå tag i den gamla pärmen och började bläddra, granskade varje sida noggrant och gång på gång påminnas om alla minnen vi byggt upp och den tillit vi hade till varandra. New York, Hollywood och Spanien minns jag hur Katherine alltid sagt varit hennes favoritställen, än idag kunde jag aldrig åka dit längre utan att tänka på henne. Planerna om att vi en dag skulle flytta till New York och ta över familjeföretaget var en dröm som aldrig skulle gå i uppfyllelse för Katherine, och än en gång - det dödade mig innuti.
Bilderna Katherine tagit med webbkameran och printat ut fanns också på plats. Jag såg direkt hur en kopia av mig visades framför mina ögon. Hon såg så lycklig ut tillsammans med Jessie, hennes bästa kompis. Den enda skillnaden på oss var nog att hon var mörkhårig medans jag nöjde mig med min naturliga hårfärg - blond.
Tårarna fortsatte bara att rinna ner från mina kinder när jag sakta bläddrade vidare. Hon var så naturligt fin min syster, inte bara på utsidan utan även på insidan. Hon förtjänade verkligen att leva.
Efter säkert en halvtimmes tittande på olika bilder som Katherine hade placerat i olika album så fann jag något ganska så intressantare i bokhyllan bredvid mig. Utan att tveka började jag bläddra i det fyrkantiga föremålet i mina händer och innan jag visste ordet av det så hade jag börjat läst om hennes vardag. Jag satt i flera minuter och sträckläste min systers gamla anteckningar om hur hennes dagar bestod av, något som för andra var helt ointressant - men för mig betydde hela världen. Att få läsa Katherine's handskrivna gamla anteckningar var precis vad jag behövde just nu. Det var inte förrän jag insåg att en viss 'han' stod i hennes papper som jag började läsa lite extra nogare.
"Dear Diary. I saw him, and he SMILED at me :) ♥" , bestod meningen och jag började genast intressera mig lite till. Jag bläddrade tårögt vidare för att få reda på mer information men det enda jag fann var hur hon diskret försökt fånga hans uppmärksamhet då han enligt henne var ganska så svårflirtad. Jag läste vidare om hennes vardag och hur relationen till den här han bara utvecklades. Vad jag direkt la märke till när jag kom till några sista sidor var att vissa sidor fanns inte där, dom hade någon rivit bort. Lite längre bak ändå stod nästa text, som inte heller var så liten. Jag kunde se redan på texten hur upprörd hon varit när hon skrev det.
"I'll never see that idiot again. Such a dickhead. First he cheating on me and then he break up with me because I didn't want to have sex with him. What's he playing for game? I don't even know that I saw in him. He's totaly slut. I really hope that he never will get a girlfriend, poor her. To cheating on me were to much, really. I'm so angry. How could I believe him when he told me how much he loved me? I'm so stupid. My first boyfriend and did something like that, why? I sang for him, I did everything for him. Even he kissed an another girl in front of me. Why? Nobody knows except Veronica, she's the one and only who knows and will ever know. My twinsister never have to know about it, I don't know why but I really hope she wanna choose a better boy than I did./ Love, Katherine." , texten gjorde mig återigen tårögd, men också förvirrad och arg. Vem var den där HAN egentligen och varför hade hon undanhållit något för mig? något så viktigt? jag trodde vi berättade allt för varandra men gud så fel jag haft. Hon döljde mer än vad jag trodde, om jag bara visste vem den där killen var.
Som svar på min fråga behövde jag inte bläddra många sidor förrän jag såg en bild, en som till en början såg ihopskrynklad och gammal ut men som någon sedan skrynklat upp och klistrat fast där igen, förmodligen hon själv, tänkte jag.
Jag blev som fastklistrad på stället när jag såg vem bilden föreställde. Visst var det min tvillingsyster som höll om en kille på bilden, någon hade tagit ett kort på när dom kramade om varandra mitt i våran studio där Katherine ofta höll till för att spela in, men killen var inte vilken kille som helst, det var ju.. Collin.
Jag förstod nu ingenting, verkligen ingenting. Hjärnan försökte jobba så gått det gick, men kunde verkligen killen min syster undanhållit för mig och min familj - som varit otrogen dessutom -, vara Collin? mina tankar om hur Veronica uppträtt annorlunda och hållt sig borta ifrån mig i alla dessa veckor sen jag berättade om honom kom nu också upp i mitt huvud, kunde det ens vara möjligt? men framförallt - visste Patricia om detta? varför hade hon gjort så här emot mig isåfall? jag grät, igen. Av både förvirring och rädsla, orolig för vad som skulle hända härnäst. En sak var i alla fall säker och det var att jag skulle säga hej då till Collin. Jag kunde inte vara tillsammans med någon min döda tvillingsyster dejtat förr och speciellt inte nu när jag visste hur han sårat henne och på vilket sätt också.
Plötsligt kände jag en oskyldig hand över min axel. Jag hade antagligen varit för distraherad och inne i allt detta att jag inte ens märkt att mamma kommit upp för trappan till denna våning. Även för henne var det nog en skillnad att komma upp hit, ingen i familjen så vitt som jag visste, hade vågat sig att gå upp hit tidigare.
"Darling, you'll be alright.. Okay?", hon vaggade mig fram och tillbaka medans jag kände hur hennes pussar placerades runt om i mitt hår. Jag lutade mig sakta mot hennes bröst och lät henne fortsätta. Det var inte speciellt ofta man visade känslor i denna familj så att säga, det var inte så att man inte fick gråta, det var mer att tiden inte ens fanns till för att gråta.
"You don't understand, mom. You can never understand.. I don't really know if I do it either.", mumlade jag mot hennes bröst och sniffade in hennes egna lukt, lukten bara mamma hade. "It's more complacaited than I thought and I have no idea how I can do this better. I can't handle my feelings mom.", grät jag nu, ganska så mycket att jag nästan inte ens visste om hon hörde mig. "Is dad still angry?"
"He's not angry at you, baby. He can't be and will never be. He's just worried for the business and, yeah. You know how he is.. He love you and is very careful about you, you would know that.", förklarade hon snabbt och strök mig över pannan. Jag kunde inte minnas själv hur längesedan det faktiskt var bara jag och mamma satt i varandras armar och grät, men just nu kunde jag nästan höra snyftningar även från mammas håll.
"Yeah, look at this one.", jag stäckte med glädje över ett till kort på mig, Veronica och Katherine när vi alla var i Sverige en gång, till mamma. Det var en ganska så händelserik vecka då faktiskt, det var den gången Veronica bröt sitt ben, några ynka år gamla. Mamma torkade sina tårar och fnissade lite. Den här avslappnade damen framför mig hade jag verkligen saknat, jag behövde min mamma ibland jag också, inte bara 'chefen' Elisabeth.
"I remember this.", log hon medans hon tog emot bilden på oss när vi stod ovanpå ett högt berg med den perfekta utsikten. Det var nog bland de första semestrarna vi hade tillsammans. "It's such an old picture."
"Yeah, it really is.", småskrattade jag och tittade mot den knarrade trappan. Någon var påväg upp. Jag tittade skräckslaget på mamma men innan vi ens hunnit säga något så stack pappas huvud upp genom den tvåmetrade öppningen och hade ett leende på läpparna, jag antog att han hade lagt bakom sig att jag och Louis faktiskt var vänner även utanför jobbet.
"You're looking at old pictures without me, huh?", flinade han och ökade sina steg lite medans han sedan slog sig ner på golvet bredvid mig medans han la sin arm om min axel. Han sneglade mot mammas kort och tittade sedan på mig. "Do you remember how sad Veronica was that summer, she really hated us then.", skrattade han sedan och tog försiktigt kortet ur mammas hand, något hon inte verkade klaga över.
Jag brast ut i skratt då jag insåg att jag faktiskt kom ihåg, trots att vi bara var några ynka år då, hur Veronica skrek hela tiden samtidigt som hon fick sitt ben brytet när hon hoppade hage, hur det ens gick till hade jag inget minne av.
"It's 11pm at the night, shouldn't you go to sleep? you're working tomorrow, young lady!", beodrade pappa och reste sig upp. Jag nickade på huvudet och sneglade mot mina föräldrar som verkade fullt upptagna med varandra, medan det så smög jag ner bilden på Collin och Katherine i min ficka. Sedan ställde jag mig bara upp och harklade mig lite.
"Dad, can you drive me to Collin's house? I really need to talk to him.", sa jag ganska så uppgivet då jag nästan visste vad hans svar skulle bli, han skulle aldrig gå med på att jag åkte ut såhär sent när jag skulle jobba nästa dag.
"What? now?", frågade han förvirrat och tittade på armklockan som satt som fastklistrad på vänstra armen. "Well, okay then.. But you're not gonna stay?"
"No, I'm just gonna changing a few words with him.. It goes fast, you can stay in the car while I'm going to speak with him.", förmedlade jag lugnt och sansat. Han verkade grubbla lite innan han sedan nickade till mig för ett svar.
"Okay then.. If it's so important to meet him now like 11pm at the night.", jag märkte hur han småflinade lite bakom det stama ansiktet, därför kunde jag inte heller låta bli att småfnittra. Ja, min och min pappas relation till varandra hade helt klart blivit bättre med tiden, och jag älskade det.
"Thank you for the ride, daddy. Are you waiting for me?", frågade jag när jag klev ur bilen. Vad jag skulle säga till Collin visste jag inte, det fick komma som det kom, men jag hade i alla fall lovat mig själv att behålla lugnet, hur arg jag än var innuti.
"Yeah, just hurry a little, I'm tired.", log han vänligt och drog igång musiken på radion lite till. Jag nickade och slog igen dörren medans jag med tunga steg gick upp mot det flottiga huset som även min pojkvän bodde i, enda skillnaden på oss var att han var stolt över att vara rik, överklassad och bortskämd. Själv såg jag inte det häftiga med att vara det då vi allihopa ändå är människor i grunden, fattig som rik.
Jag gick upp för den gigantiska stentrappan innan jag plingade på, i och med att jag lugnat ner mig så hade även gamla jag återkallats, mina tankar om att jag kanske skulle ha väckt någon i familjen skrämde mig faktiskt och eftersom jag träffat hans stränga föräldrar några gånger tidigare så visste jag att dom inte var något att leka med.
Dörren öppnades i varje fall och genom dörren tittade Carin, hans mamma fram. Hon sprack upp i ett leende och nickade varsamt.
"Hello my dear. What are you doing here this late?", frågade hon, inte alls särskillt surt som jag var van vid. Jag såg hur hon kikade lite bakom mig och granskade noga vår silvriga bil. Jag kastade ett öga på pappa som vinkade roat. Hon gjorde en gest med sin hand om att jag skulle komma in, innan hon fortsatte, tacksamt, i och med att jag inte alls visste vad jag skulle säga. "Collin is in his room, his cousin from Tenessee is here right now so you can just go in to him.", svarade hon sedan medans jag trampade av mig mina oknytna Vans. Jag nickade lite försiktigt när jag sedan tog modet till att gå igenom köket för att slutligen komma fram till min än så länge, pojkväns rum. Utan att knacka så gick jag in och såg hur han låg i sängen med en avklädd tjej som endast hade en stor tröja på sig, jag la ingen energi på det utan stirrade istället ut en förvirrad kille.
"Katelyn, Hi! Uhm.. This is not what it looks like and..-"
"It's your cousin, I know. Your mom told me.", avbröt jag snabbt och gick några steg närmare. Han suckade lättat och reste sig upp för att dra in mig i hans armar, han hann inte så mycket som nudda mig då jag slog bort hans händer ifrån mina axlar. "Don't you dare touch me!", sa jag argt och gav honom en vilsen blick, i samma veva så märkte jag hur tjejen som legat i sängen sakta började tassa ut genom rummet, och lika bra var väl det, tänkte jag.
"What have you been doing all day? Oh, you don't have to tell, I know you were out with Louis. It's such a nice behavior when you already have a boyfriend.", jag märkte hur han spännde käkarna samtidigt som han såg en aning ledsen ut, för ett ögonblick tyckte jag faktiskt synd om honom och var inte långt ifrån att ta in honom i min armar när jag kom på mig själv, bilden och min syster.
"Tell me about this instead.", beodrade jag och slängde kallt bilden på min syster och Collin när det stod i studion och höll om varandra, rakt på honom . Han tog snabbt tag i fotot som flugit i luften, när blicken varit på bilden ett bra tag så flinade han bara och tittade med sträva ögon på mig, inte alls de bruna som jag oftast var van vid.
"She looks exactly like you.", flinade han och knölade ihop papperet. "It's just one difference.. You're beautiful and nice, she was selfish and stupid.", jag var så inne i hans ord att jag inte lagt märke till hur närmare han kommit, plötsligt nuddade våra kroppar med varandra. Han skulle precis huka huvudet ner mot mig när jag ilsket puttade bort honom.
"How could you even say some shit about my dead sister? are you crazy? it's over, so damn over.", sa jag och vände mig om. Han tog dock tag i min arm och innan jag hunnit blinka så hördes ett högt smack. Det var först när jag försiktigt höll min hand på min ilande kind som jag insåg vad han hade gjort, killen framför mig hade nyss slagit till mig.
"Go and never come back your slut, you were never something to have anyway.", muttrade han medan han sedan slog ett hårt slag in i väggen. Rädd och förskräckt över det som nyss hade hänt gick jag ut från rummet där hans kusin stod, hon tittade med lika rädda ögon på mig som jag hade och jag antog att hon hade hört smällen, den var nästan oundviklig. Hon mimade ett 'sorry', innan hon sedan gick in till Collin igen.
Kanske inte vad ni hade förvänat er, huh? nu är iaf Collin ute ur bilden, frågan är ju om han är borta föralltid? ;)
Kan lova att han inte kommer bli ett psyk och låsa in henne som i alla andra stories, men jag antar att han iaf kommer komma tillbaka i något kapitel framöver. So, tell me what you think? Var det för mycket som hände i denna del? kommentera för nästa! :)
länkbyte #16
3
Det var ju ett tag sedan jag körde med ett länkbyte så vafasen! Kika in på denna händelserika novellen som Ellinor skriver. Den är uppenbarligen om Zayn och har precis börjat, har läst prologen och kapitel 1 år ute nu. In å kika!
Detta är prologen;
Mina föräldrar vart skjutna mitt framför mina ögon när jag var 11, pågrund av en affär. Jag minns tydligt Ricko, mannen som sa att vi var familj, att jag kunde lita på honom, innan han dödade mina föräldrar framför mina ögon. Jag tog mig själv till new york. med pengar från att ha jobbat & stulit saker från bensinmackar jag sedan har sålt på gatan. Jag bor i London nu, 6 år senare med min farbror Gabriel. Jag har varit väldigt kaxig sedan den dagen. Jag lärde mig att försvara mig själv redan vid 8 års ålder. Jag kan hantera ett vapen som baksidan på min hand, det är något man lär sig när man är uppvuxen med vapen, slagsmål & en massa droger & cigaretter. Skolan är ganska enkel för mig, betygsmässigt, men lärarna, eleverna och dom andra personerna i skolan hatar jag. Lärarna är helt dumma i huvudet, och vi kommer inte alls överens. Eleverna ser nog mig som en person man inte vill bli vän med. Jag blir lätt arg och därav många bråk & slagsmål. Jag är ganska tuff av mig, jag vägrar släppa in folk i mitt liv, förutom min farbror.
Det känns ofta som att min farbror känner det riktiga mig, personen bakom mina murar.
Jag är inte typen som har pojkvän. Kärlek är något jag inte tror på, jag tycker att det är bullshit. Men det var innan jag träffade zayn malik.
Mitt namn är cataleya, och detta är min historia.
Woopwoop, huuur spännande låter inte den`! Klicka HÄR eller på bilden för att komma till bloggen!
Kapitel 12 av Take Chances finns här under och troligen så kommer nästa imorgon, kan dock ej lova något. Ni får hålla utkik :)
take chances, chapter 12
14
Tidigare;
Detta fick mig konstigt nog att le som ett fån, det fick mig varm inuti och att höra det speciellt ifrån Louis kändes underbart, fjärillarna bara fladdrade i magen, men det var ju något jag aldrig skulle erkänna för varken Louis eller ens Patricia, jag vågade knappt erkänna det för mig själv.
"Louis Tomlinson, your crazy kid. I can promise you that so long as you want me as your friend, I am it. I promise!", jag räckte ut mitt lillfinger och Louis tittade först lite frågat på det innan polletten föll ner.
"Pinky promise.", sa Louis lovande och krokade sitt lillfinger med mitt.
"Pinky promise.", lovade jag och log mot honom.
Det tog drygt en timme att ta sig till andra sidan Manchester, där jag dessutom tillbringat mina senaste två år på då jag och Eleanor var på besök. Den stolta känslan fanns inom mig att jag faktiskt inte kände lika för henne längre, efter samtalet med henne igår så hade allt nästan blivit bättre, jag hade fått mig en tankeställare. Kunde hon gå vidare så kunde jag det också, faktum var att det var enklare än jag tidigare trott då en viss Katelyn kom in i mitt liv.
Väl inne i stan kryllade det av människor, vi skulle aldrig klara oss igenom denna klunga med människor och antagligen galna fans. Katie hade haft tur de senaste veckorna då hon synts till i tidningarna med mig eftersom medierna alltid talat gott om henne för det då var på arbetstid, men nu.. Fansen visste att vi var ledig, ändå åkte jag till andra sidan staden tillsammans med Katelyn, vad skulle fansen tro? ärligt talat så förstod jag att ett och ett annat rykte skulle startas så småning om, så varför inte nu lika gärna? som tur var så var bilen med vakterna framför oss och jag visste att dom skulle vara vid våran sida, så orolig över att bli dragen i örat eller att mina kläder skulle bli sönderryckna oroade mig inte alls. Det som jag mest var lite skeptisk över var den blonda tjejen bredvid mig, hur skulle hon ta det? tidigare hade vi gått under tystnad till olika intervjuer och inga visste vart vi var, här va fansen som galna och här hade man inte så mycket att säga till om mer än att le och se glad ut, vi hade ju faktiskt tagit initivativet till att åka ut och shoppa helt själva.
"Are you okay, Katie?"; frågade jag när jag ganska så osäkert tittade åt hennes håll medans jag åkte runt för att leta efter en parkering. Hennes gröna ögon träffade mina och hon log ett osäkert leende.
"I haven't a clue. As I said before, I've never been that person who gets attention. It was my sister who got that personality.", mumlade hon sedan och vände blicken utåt. Regnet hade precis slutat men vattnet på gatorna fanns fortfarande kvar.
"Yeah, just hold you into me and don't listen what the fans gonna tell you, okay?", beodrade jag ganska så allvarligt medans jag sökte hennes vackra ögon igen. Hon nickade dock till svar bara och vid just det tillfället så fann jag en ledig ruta som jag snabbt och smidigt parkerade vid. "Then we have a deal. So, let's shopping.", log jag och öppnade bildörren. Hon följde mitt exempel och jag - lik som alla andra också vid det här laget - kunde höra ilande skrik bredvid oss och en stor klump av tjejer hade samlats vid parkeringen. Enligt mig var det helt sjukt, hur kunde dem ens riskera sina liv genom att stå mitt på gatorna i England för att få se sina idoler? jag uppskattade att våra fans gjorde så mycket för oss, men när det kom till att offra sitt liv för oss gick det för långt.
Något jag i alla fall var skyldig dom var ett leende, därför log jag allt jag hade och vinkade glatt åt tjejerna som nu var några meter ifrån oss. Vakterna Mark och Frank var framför oss medans två nya grabbar gick en bit bakom oss, endast för att hålla de galna tjejerna borta. Tätt intill mig hade jag min fina vän och kollega, Katelyn, som såg allt annat än lycklig ut.
"It's a bit crazy, I'm not used to this." småskrattade hon medans vi gick mot gallerian. Den stora folkmassan som nu också hade fyllts med paparazzis stoppade upp vägen till bilarna som säkert var påväg mot jobb och andra viktiga saker, därför så förstod jag varför de tutade upprört.
"Well.. I know, I hope it will be better when we go into the mall."
Vakterna kunde inte spärra av hela gallerian för att vi skulle komma men dom kunde åtminstone stänga ute de galna fansen, därför så blev det ganska så lugnare när vi kom igenom dom stängda dörrarna in till gallerian som även den var fylld med folk, men vad hade jag egentligen förväntat mig? än så länge hade vi i alla fall inte blivit upptäckta vilket gjorde att vi enkelt kunde gå in till vilka affärer vi ville.
"Louis..", Katie bet sig nedstämt i läppen och tittade oroligt ner. Jag stannade upp och tittade på min blondhåriga vän som bokstavligen talat såg förkrossad ut. "Do I really look like a fat, stupid bitch? And be honest.", jag stelnade till. Åh, nej, nej, nej. Hade hon gjort det hon verkligen inte fick göra nu, lyssnat på var fansen skrikit åt henne? åh Katelyn. Hur skulle jag någonsin kunna få henne må bättre då jag redan visste att hennes självförtroende var på noll?
"Katie, look at me.", sa jag skarpt och ställde mig framför henne. Sakta höjde hon huvudet och det kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat när jag insåg att det var tårar i hennes ögon. De där tårarna jag kände igen sen tidigare i helgen. "Don't listen to what the girls out there were saying. You're not a stupid bitch and especially not fat. They don't even know you and they're just jealous. You promised me to not listen to them, try to not do it again. They're just talking bullshit and believe me, I've been through this before.", förklarade jag och la en tröstande arm över Katelyns axlar. Jag tycktes då känna att hon slappnade av, vilket fick mig att le.
Louis, vad skulle man säga om den grabben egentligen? han var ju helt underbar, han visste precis vad han skulle säga för att få mig på bättre humör. Ord som 'en tjock, dum bitch' var inte det enda jag fick höra, men det var nog den meningen som jag tog åt mig mest av. Att vara tjock var något jag alltid tyckt att jag varit i hela mitt liv. Att det var min tvillingsyster Katherine och storasyster Veronica som blivit dom smala i familjen var ett faktum, därför hade jag under många omständigheter försökt att svälta mig själv genom att inte äta, men den perioden var över nu, jag lärde mig att acceptera mig själv som jag var. Dock var jag fortfarande känslig över ämnet om min vikt, därför så gjorde det ont att höra ifrån okända människor att jag var just fet. Men det var bara att försöka stänga ute det och fokusera på vad jag egentligen gjorde här, umgås och shoppa med min nyblivna bästa vän.
"So, we have been in Hollister, Forever 21 and Topshop and I've got a new pair shoes and two new hoodies. What now?", frågade Louis ganska så upprymd men också förmodligen ganska trött. Vi hade varit här i flera timmar nu och påsarna i min hand bara ökade. Det var verkligen kul att shoppa med Louis, han hade god smak och visste precis vad som var hans stil. Han hjälpte även mig att hitta saker som passade mig alldeles utomordentligt och även om vi bara känt varandra i trygt en månad så kändes det verkligen som att vi varit varandra så nära under flera år.
"Call me very girly right now but I really need to visit the Victoria's Secret store, are you okay with that?", frågade jag lite försiktigt då vi än så länge bara besökt affärer som både jag och Louis hade nytta av. Nu var det ju en tjejaffär jag föreslog som inte alls var något för killar, faktum var att när jag shoppade med Luke eller Jonathan så blev dom ofta sura när jag föreslog just för tjejiga affärer. Louis verkade dock inte deppa för det och tog ett löst grepp om min arm och gick mot hållet där affären låg, det var faktiskt ganska så bra då jag inte hade en aning om någonting i denna galleria, jag hade ju som sagt aldrig varit här.
"Wait!", Louis stannade upp och flinade åt mig, nästan så att han skulle ha något lurt på gång. "I'm going in there with you if you promise that it's the last store for today. I'm starving!", förklarade han och la armarna i kors samtidigt som flinet var kvar på hans läppar. Jag skrattade malligt åt hans kommentar och var lättad över att det inte var något som 'jag går in med dig där om du erkänner att jag är bäst' eller något liknande som var en ganska så typisk 'Louis-replik'.
"Yeah, of course.", svarade jag och drog med honom in på underklädsbutiken. Att vi fick blickar på oss var nu något jag nästan vänt mig med, trots att vi bara varit här i några timmar. Att vi också fått stannat ett x antal gånger ingick ju också i dessa timmar då Louis stannade för att ta kort med fans, men det var bara kul att se. Louis var liksom fansen - väldigt glad och vissa grät till och med. Det var både lärorikt och kul att se hur fem helt vanliga killar kunde påverka så många tjejer i alla möjliga olika känslor.
Telefonen min hade ringt den också, om det inte var mamma så var det Collin och min lust att prata med dom var inte så stor. Jag ville ha en bra dag med Louis och det fick jag bäst om jag lät bli telefonen just då. Jag gick runt bland de olika underkläderna ett bra tag medans Louis hade stannat och pratat med ett par fans som både fick autograf och tog bilder med honom. Det var ganska skönt att faktiskt få lite egentid också, och jag tyckte det var lite väl obekvämt att gå och titta på underkläder medan jag hade två blåögda ögon på mig, nu hade han all uppmärksamhet mot de små fansen omkring honom och därför kunde jag då fokusera på mitt.
Jag hittade en rosa BH med ett par matchande trosor till, en ny parfym till min samling och jag tog även en bodyloution till det. Jag ställde mig i kön i kassan och väntade på min tur.
När allt gick som det skulle återgick jag till verkligheten och tittade mig omkring för att hitta min kompis, det var inte svårt att hitta honom eftersom att han var i mitten av ett tiotal tjejer, jag märkte hur han njöt av varenda sekund. Vi våda möttes i en ögonkontakt och han sa då hej då till sina tjejer och började gå åt mitt håll med de fyra starka vakterna omkring sig, Louis såg verkligen liten ut jämfört med dom.
"So.. Did my cute friend found what she looked after?", frågade han och la en arm om mig, som han faktiskt gjort ganska många gånger nu och varje gång kändes det rätt, helt rätt. En känsla jag aldrig hade med någon annan bubblade upp inom mig, för att hålla armarna om varandra kunde väl knappast betyda något? aldrig, det gjorde jag ju till och med med Jonathan och Luke, dom till och med pussade jag på kinden mer än ofta.
"Yes I did. Now are we going to eat something and then go home, don't you think?", föreslog jag och puttade till honom lite åt sidan. Han log och nickade instämmande.
"You're right. It's almost 6pm already and I'm eating pretty slow. I'm sure were not home at least the latest two hours.", flinade han och började gå mot utgången. Jag nickade och orkade inte säga något mer. Det var bara skönt att en tyst tystnad spred sig mellan oss och det kändes bara bra. Trots att jag och Louis nu gick några decimeter ifrån varandra så var det ändå bara hans doft som borrade sig in i mina näsborrar.
-
"Thank you so,so much for today, Louis. I've had a good time.", sa jag när vi stod utanför mitt vitmålade hus. Jag öppnade bildörren och tittade en sista gång på Louis och mötte ett glatt leende som bara smittade av sig ännu mer.
"Thank yourself, it's your marit.", skrattade han och nickade lite. Jag gjorde detsamma innan jag klev ut ur bilen. "See you tomorrow, huh?"
"Yeah, we do. See you around", log jag och slängde igen bildörren. Jag tog långa steg in mot dörren. På uppfarten stod våran vita bil - ett bevis på att min efterlängtade mor och far var hemma. Jag ökade stegen lite till tills jag äntligen nästan hoppade upp för de fyra trappstegen upp till vår veranda innan jag öppnade ytterdörren.
"Mom? Dad?", ropade jag och jag möttes av en glad mamma som nästan kom springandes ut i hallen. Det var sällan jag såg henne så glad så jag förstod att något hade hänt.
"Hi honey!", log hon och drog in mig i en kram. En hård, moderlig kram som jag lugnt besvarade. "I'm gonna be grandma.", viskade hon i mitt öra och det var då jag förstod att Veronica hade berättat den glada nyheten som vi alla blivit lyckliga för. Jag nickade och drog av mig mina klackskor jag burit hela dagen.
"Katie?", pappas röst ekade i huset och det hördes att han var inne i vardagsrummet. TVn stod på och jag kunde höra på pappas röst att han varken var glad eller arg, han lät nästan lite besviken på något sätt. "Come in and explain why you're on the TV.", jag stelnade till och tittade storögt på mamma innan vi gemensamt gick in mot rummet där pappa satt med nyheterna på maxvolym.
"Have the popstar already moved on from his adorable ex Girlfriend, student Eleanor Calder? they broke up about a few months ago and Louis Tomlinson has plainly get a new one, the beautiful daughter to the most successful music producers over the UK right now, have been spotted with Louis later today in a shopping center in Manchester. Are'nt they cute together? what we have heard, this girl Katelyn Ross isn't just a rich cute lady, she's also work for the 1D lads..", reporten fortsatte att prata men där stängde pappa av ljudet och bara tittade på mig som stod förstummad på stället. Jag kunde se i pappas ansikte hur han var besviken på mig, och jag visste precis vad han tänkte på, jag hann endast öppna munnen innan han tog över ordet.
"What did I told you before you got started your job, huh?", han la handen för pannan. "It was wrong of me to take in you for this work. I almost figure it out that it should be like this.", hans besvikna ton fick mitt humör att sjunka ner till botten, det var riktigt hemskt att se sin far - mannen som alltid funnits där - besviken. "I told you to stay away from these boys. Just work, right? were you with him now? are you in love with him?"
"Stefan..", mamma la en beskyddande arm över mig, men argt skakade jag av mig den. Hon skulle inte få röra mig, inte nu. Jag behövde inte hennes hjälp och försvar, jag klarade mig själv.
"Dad, it's not that easy. I know what I told you, but the feelings I got on the way just came, it was never meant to falling in love with him.", vad var det jag nyss sa? avslöjade jag nydligen för mina egna föräldrar - som nästan inte visste någonting alls om mig - att jag var kär i Louis?
"What if it doesn't working between you? It will not just affect you, it affect the whole company, honey. I want your best and you know that, but you can't be seen with him expect with the work anymore. It will get us trouble and the fans will be angry at you and everyone know that you're our daughter, it doesn't work like that.", hans ord gjorde mig både sårad och förbannad. Aldrig skulle man få vara lycklig i denna familjen. Den enda punkten som höll familjen uppe var Katherine, som inte längre var vid liv. Enda sedan hennes bortgång hade allt varit kaos, egentligen. Ingen visste bara om det men så var fallet, ingen visste riktigt om hur jobbigt vi hade det att bekämpa Katherine's bortgång bakom de stängda dörrarna och jag visste inte om jag någonsin skulle kunna ta in att min två minuter äldre syster var borta, min själ och min andra halva.
"You don't understand, father. You don't know anything anymore.", konstaterade jag sårat och vände ryggen emot honom. Det var ganska så vågat egentligen, när det gällde mig. Det var inte ofta jag sa ifrån mina föräldrar, men när jag väl gjorde det så visste dom att jag var arg. Därför så lämnade jag mig en stor tystnad efter mig och jag kunde endast höra suckningar ifrån deras sida.
Skulle jag våga? jag stod på andra våningen till mitt hus och tittade upp mot den branta trappan som skulle leda mig till den tredje våningen, våningen där ingen hade varit på flera månader och våningen där alla Katherine's saker stod. Hennes gamla kläder, smink, dator - rubbet. Skulle jag våga ta de tio trappstegen upp och titta igenom hennes gamla bilder en gång för alla? tidigare hade jag sett det som förbjudet, som att jag bröt mig in i hennes liv. Men det var först nu som jag insåg att.. Vilket liv? Katherine försvann från livet för fem år sedan och skulle aldrig komma tillbaka. Hon skulle aldrig längre komma inspringande till mitt rum och fråga om hon fick sova bredvid mig på grund av en läskig dröm, och jag skulle aldrig kunna göra detsamma. Jag skulle aldrig längre ha någon att kunna bråka med om vem som mest var lik mamma, eller den som fick sin första kyss först. Hon fick aldrig växa upp ordentligt, sluta skolan och fortsätta sin karriär. Det var något jag bara fick ta in nu, svårt men sant.
Jag strök försiktigt bort några tårar som runnit ner från mina kinder, som alltid när jag kom att tänka på Katherine och alla minnen vi delat med varandra. Det var också något inom mig som bara ropade 'Gör det!'
Och det var då jag gjorde det jag aldrig vågat på det senaste åren, gick upp för trappan upp på översta våningen där allt som påminde om min fina syster skulle synas till.
Och VAD tror ni att hon hittar där uppe? well, jag har världens planer ska ni se! Och vad tror ni nu kommer att hända med Louis och Katie, kommer hon låta hennes pappa och företaget komma emellan dem? och hur blir det med Collin när han får reda på att hon tillbringat söndagen med Louis istället för med honom? ;)
Spännande, huh? Kommentera gärna vad ni tror :D
take chances, chapter 11
14
Tidigare;
From: Louis :)
I like you so much, It hurts inside me, Katelyn, please be mine ;) xxxxxxxxxx
Smset fick mig både förvånad och förvirrad. Jag valde att inte svara på det utan klickade bort det fort innan de två nyfikna herrarna bredvid mig fick syn på det ganska så annorlunda meddelandet. Frågan var ju bara, menade han det och.. Var det ens han? Någonstans djupt inne hoppades jag på det, men just nu så var det inte precis det där jag ville höra ifrån honom då det bara ökade känslorna ännu mer. Vad var det för fel på mig?
Trots att det varit stressigt under de senaste veckorna så kunde jag ändå inte sova klockan elva på kvällen. Niall hade kommit hem tidigare än väntat så han och Harry satt ute i vardagsrummet medans jag bara låg och vred mig på alla sätt i min säng inne på mitt eget lilla gästrum. Skratt och prat tystnade och istället kunde jag höra svaga viskningar och ljudet på TVn var nästan det enda som hördes. Jag suckade och undrade om de verkligen inte hade somnat då de två sällan var tyst om det inte hade något lurt på gång eller somnat.
Tystnaden fortsatte och jag började nu bli lite orolig. Det var inte direkt likt dom att hålla munnen i mer än tio minuter.
Dörren in till mitt rum slängdes upp och det mörka rummet lystes upp då de starka lamporna från hallen spred sig även in till mig. Det var dock inte någon utav Harry eller Niall, utan det var Zayn. När hade han kommit?
"How are you mate, you okay?", frågade han och klev in. Jag rynkade lite på pannan och förstod inte riktigt, skulle jag må dåligt på något sätt?
"I'm alright.", förklarade jag och reste mig upp, nu när Zayn också var här så visste jag att det kanske skulle bli en sen natt ikväll, men vad gjorde det när vi faktiskt var ledig imorgon. "I met up El today.", mumlade jag och flyttade mig åt sidan för att ge plats åt Zayn som direkt satte sig bredvid mig, den lilla kylan på hans kläder och röklukten berättade att han nydligen kommit utifrån och enkelt ryckte jag på axlarna när Zayn tittade på mig, jag visste att han ville att jag skulle fortsätta.
"What did she say? would you try again?", hans fråga häpnade mig rejält, trodde han det själv? jag fnös till och skakade på huvudet när jag då kände en arm runt min rygg. Faktum var att jag inte brydde mig om henne så värst mycket just nu, appropå det, vart var min telefon? kanske hade Katie svarat mitt sms som jag skickat tidigare efter att jag berömt henne för att sjungit som en gud, för det gjorde hon verkligen.
"No, she has someone else.", sa jag nonchalant och Zayn tappade nästan hakan. Hans ögon blev stora som golfbollar och jag kunde känna hur hans grepp omkring mig blev hårdare.
"I didn't know. I'm so sorry, Louis."
"It's okay, bro. I don't really care anymore, I was just shocked the first minutes but it went over. I don't like her in that way anymore, I think.", förklarade jag och tittade med ett halvt leende mot Zayn som bara nickade bredvid mig, han hade nog inget annat att säga. Jag visste ju hur alla fyra av killarna tyckte om Eleanor och hade känt henne lika länge som jag själv, hon var ju trots allt som en i familjen liksom, men lednast har det nog varit för mig veckorna jag hade det som värst, det var en obeskrivlig nedstämdhet jag hade, det var som att jag inte ens orkade leva längre, men med stöd ifrån killarna och familjen så kämpade jag mig ur den perioden också. "Do you have seen my phone?", frågade jag sedan för att tänka på något annat.
"A black Iphone 5?", flinade Zayn och såg ganska så hemlighetsfull ut, jag nickade och suckade. Han behövde bara nicka innan jag var uppe på fötterna och rusade snabbt in i vardagsrummet där skratten ifrån de två galna killarnas sida kommit tillbaka, jag hade nu mina aningar om vad det kanske skrattade åt. Niall höll i min telefon medans Harry satt vikt av skratt.
"Oh guys.. Tell me you haven't.. Oh no..", jag suckade med ena handen över pannan och gick långsamt fram till den blonda dumbollen och den elaka krulltotten i soffan. Snabbt röck jag åt mig min egen telefon i Nialls hand och såg att de var inne på Twitter. Det var dock inte det jag oroade mig mest för, utan det jag mest var orolig för var det som sannerligen skrivit till tjejen jag helst inte ville vara för på till. Tjejen jag faktiskt gillade.
"Well, don't look at your messages.. Haz have been writing loads with your love," flinade Niall från soffan och helst ville jag slå dom båda, men i och med att jag inte visste att det bara skulle leda till bråk och problem så lät jag bli, istället öppnade jag meddelanden och såg att hon svarat på mitt första sms. Jag bläddrade ner lite till och fick syn på att någon skrivit hur mycket jag gillade henne, åh nej, nu kom det.
"Harry, what the fuck have you done your idiot?!", frågade jag innan jag ens läst klart allting. Dom tittade lite skamset på mig samtidigt som ett oskyldigt flin var på deras läppar. Jag suckade och vände blicken på konversationen igen, som tur var verkade hon vara ganska så obrydd när jag läste svaret som hade kommit tio minuter senare om klockan stämde.
From: Katelyn Ross
Oh nice. But u know I have a boyfriend, huh? ;) hahaha, and Hi Harry ! ;)
Jag log lite åt svaret och det gladde mig att hon inte tog det personligt, att hon verkade ju inte sur eller något. Men jag och andra sidan, jag var inte att leka med. Den var runt halv tolv på natten och det var verkligen inte läge att reta upp mig då. Jag kände också att hon behövde en förklaring, men skulle jag ens våga ringa nu? jag tog risken och klickade på ringknappen i högra hörnet och signaler gick.
"Hello?", en röst som inte alls lät som nyvaket svarade och hela jag blev glad över att höra hennes röst, vad var det som var så speciellt med denna tjej egentligen? varför hade jag börjat gilla henne och framför allt, var det okej? såklart det inte var, hon hade ju pojkvän.
"Hi, It's me..", jag suckade, tog handen återigen mot pannan och ruskade hastigt på huvudet åt mig själv till mitt värdelösa svar, klart hon inte skulle fatta att det var jag. "I mean.. Louis.", fortsatte jag då snabbt och ett fniss hördes från andra sidan.
"Hi Lou, thank you for your message.", jag kunde nästan se hur flinet på hennes läppar var på plats.
"Yeah, it was that.. I didn't know Harry and Niall had my phone and it's not okay of course, but I hope you don't mind this because I don't want this destroy our friendship, you know?", förklarade jag noga medans Zayn, Harry och Niall satt flinande i soffan allihopa, Harry var nästan värst, man märkte hur han skulle kunna brista ut i skratt när som helst.
"I understood it wasn't you. I'm fine and I hope you're too, and well.. I do the same with my friends so it's okay", skrattade hon men fortsatte snabbt. "I'm not angry, I can't even be that on you. Maybe we can do something tomorrow, like shopping?", föreslog hon och jag blev genast gladare.
"I'd love too.. See you tomorrow then?"
"Yeah, bye Lou!", ett klick hördet och ett fånigt leende spred sig över mina läppar, vad var det egentligen med mig? bara några månader hade gått och var det ens okej att gå vidare så fort ifrån Eleanor? det måste det vara då både hon och jag tydligt gått vidare.
"..but I hope you don't mind this because I don't want this destroy our friendship, you know", Harry citerade min mening som jag sade till Katie nydligen. Jag tog det dock inte på ett dåligt sätt då jag precis brukade göra samma sak när Harry sagt något riktigt cheesy till någon. Jag brast då ut i skratt tillsammans me de andra tre och i fem minuter satt vi där i våran skrattattack utan att säga något annat.
"So.. I've buy the new Call of Duty ghost.. Would you guys like to play?", Zayn höjde upp ett spel som vi alla nån gång tänkt på att köpa men aldrig riktigt gjort det på egen väg, vad skulle vi göra utan våran mystiska Zayn?
"Yeeees!", ropade Niall rakt ut, tog kontrollen och slog på xboxet. Detta skulle bli intressant.
Söndagar var alltid jobbiga. Jag vet inte varför men det bara var så, det var en slödag där jag ofta bara tog mig tiden att ligga kvar i sängen till sent på dagen och bara sova ut, ta det lugnt. Detta var dock en tanke Luke inte delade med mig, den morgonpigga sportfånen som han - och Jonathan med för den delen, då dom såklart var uppe med tuppen och gick ut och in i mitt eget lilla krypin som Luke endast gjort för mig med som jag delade med Patricia då vi ofta sov över hos varandra.
"Please, let me sleep.", jag drog täckte över kroppen och kurade ner ansiktet i de pösiga kuddarna. Jonathan kom skrattandes in med den svarthåriga killen som släptåg och båda två sprang fram till sängen och började hoppa på mig, med tanke på att jag inte var någon morgonmänniska så var det kanske inte det smartaste att göra, och det visste dom om, men jag kunde inte vara sur, faktum är att jag bara blev glad över att dom sedan kurade ihop sig bredvid mig med sina bara överkroppar som jag gärna inte klagade över.
"Your date with Louis is today so you can't sleep.", flinade Jonathan och puttade mig lite åt sidan. Jag skakade generat på huvudet och slog till honom lite löst.
"I don't kinda like that word, it sounds like I'm cheating on Collin.", mumlade jag och satte armarna i kors. Grabbarna bredvid mig småskrattade lite dovt innan Luke fortsatte.
"Well.. That's okay for us, I mean.. Collin is a dork.", Jonathan nickade instämmande och än en gång kom vi in på samtalet om hur mycket dom hatade min pojkvän, samtidigt som jag både försökte stötta mina vänner i det hela men också försvara min pojkvän på något sätt, även om dom hade för det mestadels rätt i det dom sa, han var egoistisk, svartsjuk och väldigt bortskämd, det kunde jag inte ta ifrån honom.
"Me and Louis are not daiting, but I think I'll break up with Collin, but for what reason? maybe it's a bad idea.", muttrade jag ganska så tyst. Luke och Jonathan verkade höra i alla fall och de lutade sina huvuden mot mina axlar båda två. Man skulle faktiskt kunna tro att dessa killar var halvt gay, men det var dom ju inte, det enda var att dom var allmänt gosiga och trevligare än alla andra killar som hela tiden behövde stå i ramljuset och dra till sig uppmärksamhet bland tjejer, det var bara det att dom båda här boysen fick allt dedär ändå, utan att ens försöka.
"If it isn't feels right, then you wouldn't be with him. It's just a hint.", smålog Jonathan som alltid visste bäst, jag nickade bara och satte mig upp ur sängen. "It's half past twelve, let's eat breakfast, huh?"; föreslog han och nästan kastade sig ur sängen. Jag skrattade och tog i hans hand då han hjälpte mig upp.
"Sounds yummy.", konstaterade jag och gick med mina två favoritkillar till det lilla köket. Det var en mysig liten lägenhet, jag verkligen älskade att vara här då det var ett mysigt utrymme där knappt alla fick plats i köket när vi var fyra stycken. Men det var det jag gillade bäst, litet och enkelt. Egentligen gillade jag inte vårat stora, läskiga vita hus alls.
From: Louis :)
Hiiiii friendoooo.. Ur ready? I'm outside your door about fifteen minutes. ;))
Jag tittade stressat på klockan och såg att den var halv två, jag var hemma i mitt hus och var som vanligt ensam hemma. Mina föräldrar skulle lyckligtvis komma hem ikväll och förhoppningsvis stanna i några veckor och bara vara lediga i några veckor, en slags semester med andra ord. Men semester för mina flräldrar existerade inte, så jag antog att dom ändå skulle hitta på en ursäkt till att åka och jobba igen. Jag gjorde klart den lilla flätan åt sidan och satte sedan upp håret med det lilla mästervärket på huvudet åt sidan. Ja, jag skulle hinna till Louis ankomst, det enda jag hade kvar var ju egentligen bara att sminka mig, men det gick ju snabbt eftersom jag visste att Louis ändå inte brydde sig så mycket om hur jag såg ut, i alla fall inte vad han sa. Collin däremot kunde lägga en och en annan kommentar då jag inte dög till. Självklart på skämt, men alltid uppskattade jag det inte då jag redan hade så många komplex med mig själv.
Jag hoppade in i den svarta Range Rovern och tittade leendes på Louis. Han hade en enkel T-shirt med en grå munkjacka över, till underdel hade han sina svarta byxor och ett bar svarta Vans till det, hans stil var verkligen helt otroligt snygg och hela han var ju för underbar, han hade stil helt enkelt. Det var något jag märkt under veckorna jag tillbringat med honom, och att shoppa var något jag visste att han gillade.
"You look beautiful today, as usual.", skrattade Louis när vi åkt bort ifrån kvarteret. Jag tackade vänligt och talade om för Louis att han inte såg så dålig ut han heller,
"So.. What about drive to the other side of Manchester?", föreslog Louis och sneglade lite på mig. Jag nickade och höll helt klart med. Jag hade varit i många länder under min livstid och London hade jag varit i ett x antal gånger, men andra sidan Manchester hade jag faktiskt inte riktigt varit vid förut, möjligen några fåtal gånger då vi åkt igenom. Men jag hade egentligen ingenting där att göra då det fanns precis lika affärer där som det fanns på min sida av staden. Men, men. alltid kul att se lite nytt, tänkte jag.
"I met my ex yesterday.", började Louis och tittade ut mot vägen. "She has a new one.", jag suckade och nickade lidande mot Louis, det måste ha känts som en bomb inom sig när han fick reda på det.
"Don't care about that, now we're going to shopping and get some new clothers, we just forget about love for a minute!", konstaterade jag och tittade framåt jag med. Jag sneglade förjäves åt Louis håll då och då och hans vänliga, mjuka läppar såg alltid så kyssvänliga ut, åh.. Varför skulle han vara så attraherande?
"You're totally right, but what I should telling you what that I thought it was okay, because I have moved on.", log han nu och tittade med glänsande ögon mot mig. Dom tindrade som aldrig förr och jag kunde verkligen se hans stolthet och lycka i de små blå, något som gladde mig något så innerligt.
"That's amazing!", log jag och kunde nu glatt koppla av. Bra, då var alltså bekymret om att Louis skulle bryta ihop när som helst - borta.
"You, my friend. Just have to promise one thing.", började han, både ironiskt och halvt allvarligt, därför så nickade jag bara. "You have to promise that you won't leave me.. No matter what. I've just take you into my life and I won't lose anyone else that are close to me."
Detta fick mig konstigt nog att le som ett fån, det fick mig varm inuti och att höra det speciellt ifrån Louis kändes underbart, fjärillarna bara fladdrade i magen, men det var ju något jag aldrig skulle erkänna för varken Louis eller ens Patricia, jag vågade knappt erkänna det för mig själv.
"Louis Tomlinson, your crazy kid. I can promise you that so long as you want me as your friend, I am it. I promise!", jag räckte ut mitt lillfinger och Louis tittade först lite frågat på det innan polletten föll ner.
"Pinky promise.", sa Louis lovande och krokade sitt lillfinger med mitt.
"Pinky promise.", lovade jag och log mot honom.
Era kommentarer till förra inlägget gjorde mig helt sjukt chockad och glad. Att folk faktiskt läser det just jag skriver - och faktiskt verkar gilla det är helt sjukt. Ni anar inte hur glad jag är över att läsa era fina kommentarer och faktiskt så känner jag mig bra på något vid dom tillfällerna.
Denna del skulle egentligen kommit ut igår med tanke på hur glad jag blev av era kommentarer, MEN jag var inte klar med den ännu. Så hoppas det är ok. Dåligare uppdatering har det faktiskt kunnat bli, det var nära att jag gav upp detta kapitel idag också då jag är galet trött, men gjorde klart det för er skull!
På tal om dålig uppdatering så har jag uppdaterat min privata blogg (HÄR) som jag uppdaterar typ 1-2 ggr per månad om inte mindre, med bilder ifrån Nobelfesten i Onsdags. En väldigt lyckad kväll må jag säga. För er som känner för det får gärna gå in och läsa den långa bibeln om kvällen, dom som orkar vill säga ;) haha. Kanske har ni lite förståelse att jag inte har skrivit på ett nytt kapitel förrän nu, hehe. Kram på er alla. Kommentera gärna detta kapitel :)
take chances, chapter 10
14
Tidigare;
"Well done, pumpkin. The boy who learned you that would be proud.", skrattade han och en lätt rodnad spred sig över mina kinder. Faktum var att det faktiskt var Louis som lärt mig de alla olika knepen som jag den kvällen körde med. Luke kommenterade som tur var inte mina kinder som han alltid brukade, som tur var. Men jag såg på honom att han hade något i sina tankar, något jag förmodligen aldrig skulle få reda på.
Två timmar senare satt både jag och Luke helt slutkörda i vardagsrummet. Jag hade stolt vunnit två av tre matcher, en stolthet jag inte kunde tacka någon annan än Louis för, det var ju tack vare honom jag blivit den diva på planen som jag var.
"Helloo!, are you hanging out without me?", en röst ekade i hela lägenheten och Jonathans välkända röst fyllde rummen med glädje. Åh, min älskade Jonte, det var så längesedan vi sågs sist. Jag reste mig hastigt upp i soffan och väntade på att ansiktet skulle kika in genom rummet, som jag visste så tog det bara tre sekunder innan min ljusbrunhåriga vän stod i dörröppningen. Mitt leende lkade i grader och snabbt rusade jag fram till honom, in i hans öppna armar.
"Hi baby. I've missed you alot.", mumlade jag mot hans nacke och han släppte då taget om mig. Han tittade lyckligt på mig innan han skakade lite på huvudet.
"Where have you been this weeks? haven't heard anything from you since about three weeks.", han putade ledset med läppen innan han sneglade bort mot Luke som jag antog flinade. Dessa två killar alltså, deras humor gick verkligen inte att förstå sig på.
"Uhm.. Have work pretty hard, have been with Patricia sometime and also a lot with Collin.", att nämna Collin framför Jonathan och Luke var verkligen på egen risk, dom båda två hade verkligen något emot min pojkvän och killen min hade ju i och för sig inte trevliga tankar om mina två bröder heller, något som verkligen var jobbigt. Patricia däremot var lycklig över hur hon äntligen lyckats para ihop mig med någon av hennes vänner, jag suckade åt tanken och gick emot soffan igen. Jonathan sa inget mer om det och Luke bestämmde sig för att inte kommentera det heller, lika bra var väl det då vi haft en diskution om detta över telefon för ungefär två veckor sedan. "I know you guys don't like him that much, but please.. You can at least try.", bad jag pch tittade på mina två bästa vänner som nu satt på vadera sida om mig. En himlade med ögonen och en bara suckade.
"Of course. But do you know what?", Jonathan log smått och jag såg redan då att det var falskt, nästan lite ironiskt. Jag visste att det var fel att välja pojkvän före vänner, något som Jonte gjorde förut då hans förra tjej halvt tvingat honom till det, men jag hade lovat mig själv att aldrig bli som henne eller göra det valet som han gjorde. Mina vänner skulle alltid gå först. "I'll accept your future boy when you really seem happy. You don't even look happy with that dumb-ass. Call me crazy but that's my opinion. He's a dork and you know it, deeply inside you. I can't see the happiness in your eyes when you looking at him, that's why I just can't accept the fact that you still are with him.. I know you, love, I've done it for my whole life time, and I've actually seen you happier than that.", jag suckade. Han hade så rätt, en nackdel med att ha vänner som kände en så bra var just detta. Han kände mig bättre än jag själv gjorde ibland och det kunde bli ganska otäckt.
"I don't know what to say..", började jag tveksamt medans jag höjde upp benen till hakan. Min blick var fäst vid den påslagna TVn medans jag kände hur Jonathan och Luke's blickar brände mig åt sidan.
"I haven't really something to say because I can't anything of love, but.. You're like my own sister.. Of course I do care about you and your feelings. If it not feels right, well.. Then you should let it go..", Luke's kloka ord föll som vanligt på plats. Trots att han är ensamast i världen när det gäller tjejer så kommer han alltid med så himla bra peppningar, det var synd att han inte var typen som ville ha tjej för charmig, lätt och helt underbar - det var han ju. En riktig brudmagnet.
"This shit freaking me out. I don't know what the hell I'm feeling. I'm so insecure and.. I don't know, I have never had a boyfriend before? what shall I feel?", utbrast jag ganska så panikslaget men snabbt lugnade jag ner mig när två trygga armar lades omkring mig. Mina fina bästa killar, vad vore jag utan dom egentligen?
"Shh..", mumlade Jonathan mot mitt hår och började vagga mig fram och tillbaka. Han visste verkligen vad en tjej behövde och jag var glad över att dom var så olika på det sättet, ena av dom kunde allt om tjejer och gav mig ofta goda råd, medans den andra mer var som en psykolog och alltid fanns där som en god lyssnare, även om han inte alls var så duktig på tjejer med problem. "You will figure it out. Just follow your heart as always, huh?", jag nickade svagt innan jag lutade mitt huvud mot min brunhåriga väns axel samtidigt som min högra hand lades över Luke's axlar.
"Louis Tomlinson, aha?", flinade Jonathan nyfiket och puttade till mig löst medans han höll i en svart Iphone som han länge hade hållt på med nu. Jag hade hela tiden trott att det varit hans telefon när det i själva verkat varit min egen. I panik ryckte jag åt mig mobilen i hans hand och tittade på min lysande skärm. Louis namn sken upp den avlånga displayen och ett svagt leende bildades på mina läppar, jag ville ju inte att killarna skulle ana något, dock misslyckades jag totalt med mitt lilla försök till att dölja min lycka då de två pojkarna på varsin sida om mig bara gjorde något läte som betydde ungefär 'jag vet att du vill ha honom' . Jag klickade upp hans SMS och läste det tyst för mig själv, för andra gången fick jag ett fånigt leende åt texten Louis skrev, men nu orkade jag inte bry mig om de tjoade vännerna bredvid mig.
From: Louis :)
Hi there.. Sorry for today.. Didn't know he'd came. I'm glad for the time we got and i don't mind to do it again. You sing like a real star as well, dont ever say something else! See you on monday, mate ;) xx / Louis
För andra var det där smset bara något enkelt sms som inte var något att ta åt sig av, men för mig betydde det otroligt mycket. Det gjorde min kväll och alla ord i meningarna menade han verkligen, han var så verklig på något sätt. Han sa även alltid saker som killar aldrig någonsin sagt till mig, gav mig komplimanger och kommentarer som inte ens min egen pojkvän gav mig, det var det som gjorde han så speciell på ett bra sätt, helt unik.
"You like him, don't you?", Jonathans fråga var jag inte riktigt beredd på kanske, men ärligt talat så visste jag ju inte själv. Det var det som gjorde mig så väldigt osäker, skulle jag ljuga ett tillfälle som detta just nu så visste jag att de skulle komma på mig, jag var ju trots allt den sämsta lögnaren som någonsin existerade.
"Uhm..", stammade jag lite medans en rodnad spred sig ut över mitt ansikte, inte bara lite smårosa på kinderna just nu, utan förmodligen över hela ansiktet.
"Oh come on, Katie. You can't lie to us.. Of course you do!", skrattade Luke och slog till mig löst på armen. Jag skakade på huvudet och la det senare i mina händer för att dölja så mycket som möjligt av mitt tomatröda ansikte.
"Well.. I can tell you guys that I like him alot, as a friend. More can't I say because I don't even know. It's really confusing.", förklarade jag och gjorde massor med gester med händerna så Luke och Jonathan blev alldeles förvirrade. Jag flinade åt hela situationen och låste upp mobilen för att svara Louis som jag inte hade gjort tidigare.
To: Louis :)
I didn't knew it either. Sorry for him and thank you for saving me from my secret.. It's you and my best friends as know about it, please keep it :) See yah on Monday, yah. Once again, thank you Lou, for everything. You're a really good friend.
Innan mina dryga pojkar bredvid mig hunnit läst klart så tröck jag på sänd och smset skickades iväg. Telefonen ringde plötsligt och eftersom jag precis stängt ner meddelanden så hade jag fortfarande mobilen igång. Jag tröck på svara och eftersom Collins namn ploppat upp på displayen så var det ju ingen tvekan om att det inte var han.
"Hi, baby. What's up?", frågade jag och sneglade på Luke och Jonathan som förmodligen hade sett vem det varit eftersom de båda satt som förstumamde, utråkade och äcklade i soffan samtidigt som de tittade på varandra bakom min rygg.
"Hi hottiepottie. Just wonder where you are? are you with your friends?", frågade han och lät för första gången inte arg alls så fort han nämnde mina vänner, om det inte var Patricia då eftersom dom tydligen var ganska så bra vänner, så när vi pratade om henne var han alltid glad.
"Yes, I am. Right now I'm with Jonathan and Luke at Luke's flat. Are you alright?", frågade jag då han vanligtvis aldrig brukade ringa om det inte var nödfall eftersom oftast så smsade han. En harkling hördes i telefonen och en lägre röst hördes i telefonen.
"Yes, I'm good. Have fun tonight and we will see each other tomorrow?"
"Yeah, I guess. Have to go, movietime you know. Love you.", det kändes väldigt fel att säga de värdefulla orden. Jag kände mig väldigt äcklad av mig själv och att ljuga om just 'jag älskar dig' hade jag lärt mig i tidig ålder att man inte skulle säga om man verkligen inte menade det. Men, jag älskade ju Collin, så varför kändes det så fel att säga det till honom? eller prata om honom över huvud taget? jag hörde ett klick i telefonen och min pojkvän fanns inte längre på linjen. Istället märkte jag hur jag hade ett missat meddelande igen och till min lycka var det Louis. Hans text var dock ingenting jag hade förväntat mig just nu i alla fall.
From: Louis :)
I like you so much, It hurts inside me, Katelyn, please be mine ;) xxxxxxxxxx
Smset fick mig både förvånad och förvirrad. Jag valde att inte svara på det utan klickade bort det fort innan de två nyfikna herrarna bredvid mig fick syn på det ganska så annorlunda meddelandet. Frågan var ju bara, menade han det och.. Var det ens han? Någonstans djupt inne hoppades jag på det, men just nu så var det inte precis det där jag ville höra ifrån honom då det bara ökade känslorna ännu mer. Vad var det för fel på mig?
Som sagt, denna vecka är väldigt hektisk för mig, verkligen. Ni anar inte hur mycket som sak fixas inför allting och jag har nästan ingen lugn stund. Jag slängde ihop något snabbt nu och jag är inte alls nöjd med det. Nu ska jag gå ner till min morbror för hans tjej ska fixa mitt hår, sedan ska jag vidare till skolan och ha nobelfest. Eh.. ja, lite kortfattat och ointressant om min kväll kanske. Men ja, hoppas ni gillade kapitlet mer än vad jag gjorde i alla fall. Jag blev så inspirerad av era kommentarer på förra kapitlet, blev så otroligt glad. Gör mig lika glad nu med och släng in en kommentar, era kommentearer gör verkligen mina dagar!!
take chances, chapter 9
17
Tidigare;
From: Eleanor Calder
Hiiii there. Heard you where in Manchester and work for a long time.. I'm there too, wanna hang out? have something to tell you so.. Please, don't say no :) you do anything right now? Starbucks at eight? xx
Det blev som en svacka i mitt huvud och allt bara stannade till. Vad var det som just hände?
Jag satt som förlamad ett bra tag innan jag tog kraften till mig att svara henne. Under flera veckors tid hade jag kämpat med att kommit över min första, riktiga kärlek som efter två år övergett mig, när känslorna äntligen svalnat av lite så hände det som inte fick hända, varför hörde hon av sig? vi var vänner, visst det var vi. Men det var väl något man bara sa för att inte börja bråka istället? Jag hade i alla fall ingen riktig känsla av att vilka bli El's bästa vän som jag pratar med allt med längre, det skulle bara inte fungera då jag antagligen bara skulle trilla dit, om och om igen.
To: Eleanor Calder
Ok, I'll see you there :)
Något längre svar tänkte jag inte ge henne, jag hade svårt att tro att hon ändå hade kommit för att ta mig tillbaka. Jag sneglade åt Harrys håll som fortfarande låg i andra sidan soffan med huvudet vilandes på kudden, jag fnös till och sparkade till han åt sidan så han vaknade till.
"I'm going out, Harry. I just wanted to say that.", sa jag och reste mig från soffan, rättade till mina mjukisbyxor som nästan var neranför rumpan och sedan for jag in till sovrummet för att ändra klädsel, även om det bara var Eleanor jag skulle träffa så hade jag ändå svårt för att visa mig på stan i mjukisbyxor och en tjock hoodie.
"Where are you going? with Katelyn?", spekulerade han och jag kunde nästan känna hur Harrys flin befann sig i vardagsrummet. Mina ögon rullade, snabbt gick jag ut till hallen och drog på mig mina Vans som jag tidigare sparkat av mig på hyllan.
"I'm supposed to meet Eleanor, she wanted to talk about something pretty important.", svamlade jag och ryckte åt mig min jeansjacka som hängde där den skulle. Trots att det var Juli och inte ett moln på himlen även runt denna tid på kvällen, så hade kylan även slagit över Manchester och det var faktiskt inte en riktig sommarvärme på kvällarna. Harry rusade ut i hallen där jag stod och tittade chockat på mig.
"What? why are you going to meet her? Lou, I think it's a bad idea, really.", suckade Harry och tog sig för pannan. Jag bet lite på insidan av kinden samtidigt som jag nickade.
"I know, and I don't want to.. But maybe it's important. She also thinks we're still friends, I don't wanna crash it.", mumlade jag innan jag öppnade dörren. Min enda vän under kvällen lämnade jag i hans hus och for istället iväg till stan där jag skulle möta upp mitt ex, den stora frågan var ju bara.. Vad ville hon?
Där satt hon, med sin vanliga vaniljshake i handen medans hennes lockar rörde sig jämtes vinden. Hon var lika fin som alltid och ett leende prydde hennes läppar, jag vet inte vad det var för känsla som bubblade upp inom mig, men det var inte en kärlekskänsla i alla fall, inte som alla andra gånger då jag sett henne. Jag ökade mina steg och gick fram till bordet där hon satt med sin telefon i handen, hon fick dock direkt syn på mig, stoppade undan mobilen i handen och ställde sig upp för att ge mig en varm kram.
"Louis, Hi.. God so fun to see you, love!", jag svalde hårt och tittade med ett påmålat leende på henne. Att höra hennes röst igen var jobbigt, men samtidigt så fanns känslorna ändå inte där på något sätt, fast samtidigt så gjorde dom det. Det var helt enkelt blandade känslor som for inom mig den kvällen och Eleanor, som känt mig i så många år, märkte direkt att det var något fel. "I will be blunt.", började hon och drog efter andan. "I'm daiting someone, his name is Jason and I think I really like him.", jag höjde nu ögonbrynen, dels för förvånad och förvirring men också självklart för besvikenhet och sorg. Hade hon redan gått vidare efter två år tillsammans? hade min kärlek inte betytt någonting alls för henne? samtidigt så kunde jag inget annat än att också bli glad för hennes skull, att hon funnit någon som förmodligen kunnat vara där för henne varje dag, hela tiden. Som skulle kunna hjälpa henne med hennes skolarbete och helt enkelt ge henne den kärlek hon förtjänade precis varje dag. Men en klump i magen blev det allt, precis samma klump som för någon vecka sedan försvann.
"Why did you even told me this?", frågade jag svagt och svalde hört för att minska risken för att börja gråta. Det skulle inte se så speciellt bra ut om medierna såg mig i tårar, vad skulle de då bli för drama i morgondagens tidningar? jag fick verkligen inte riskera det.
"You're still my friend, Louis. I was thinking you would know this.", istället för att det var jag som grät, så var det i själva verket hon. Jag tittade frågande på henne och skuldkänslorna bubblade över mig. Det slog mig att jag varken kramat henne tillbaka, sagt hej eller något annat heller. Hon hade direkt börjat prata och jag hade betett mig som att jag inte brydde mig alls. Jag ville så gärna krama om henne, men nej. jag kunde inte. Jag bara satt på stället och rörde nästan ingenting. "This time has been hard, very hard for me to going through, with all your fans tweets, glances and stupid comments. I thought I should get rid of all that shit when I leaved you, but I was wrong. Instead they hate me because I broke your heart.", fnyftade hon i stolen mitt emot mig och det var som att bli knivhuggen i hjärtat ännu en gång. Att veta om hur fansen var på henne gjorde mig väldigt ledsen. "I'm not judging you, Louis. It's not your fault. But Jason were there for me, like nobody else. He's in my class and we've daiting for some days now and it feels pretty right."
"I don't know what to say..", mumlade jag och tittade ner mot mina händer som befann sig på mina lår. Eleanor var lycklig, det var allt jag ville. Varför kunde jag bara inte glädjas åt henne då?
"Nobody say it was easy, because this time without you has been like shit. But life's go on. I've moved on and I think you should too, right?", hon la fram sin hand mitt på bordet och tittade sitt vänliga leende mot mig, samtidigt som hennes tårar rann. Jag kunde inte motstå att titta upp på henne samtidigt osm jag la min hand på hennes.
"If you're lucky, I'm too. I'm glad you've found one who always can be there for you and not give you problems.", log jag lite svagt medans jag blinkade bort tårarna. Hon småfnittrade hon också innan hon nickade tacksamt på huvudet.
"I think it would be good for you if you found one too. I mean.. I hate to see you hurt and..-", hennes prat om att veta om mitt bästa var något som störde mig, och nu behövde jag inte längre följa hennes råd. Jag visste att det var fel att säga detta, jag visste så väl att det var fel, men av ren irritation och självkänsla så sa jag det bara rakt ut, känslokallt och stramt.
"I actually already like a girl. Her name is Katelyn and is our new boss. We're working for her parents.", log jag men så snart som jag insett vad jag sagt ville jag ta tillbaka varenda ord. Vadå gillar Katie? hon hade pojkvän för guds skull.
"Oh really? Oh my good, Louis. I'm so glad for you.. How is she? are you daiting?", hennes reaktion på det hela var inte den jag ville ha och inte heller vissta jag vad jag skulle svara. Ärligt talat så ville jag se henne svartsjuk, ett tecken på att hon i alla fall hade lite känslor kvar för mig, men det var väl som hon sa.. Hon hade tydligt gått vidare ifrån mig och ifrån allt, så det var väl lika bra att bara ge upp det lilla hoppet som fanns inom mig att hon en dag skulle komma tillbaka.
"No comments.", retades jag och rynkade lite på ögonbrynen, ungefär lika som jag gjorde under intervjuer när frågor jag inte ville besvara kom upp. Hon verkades inte tjura över det ändå utan istället behöll hon sitt leende på hennes läppar och drack av sin smoothie.
"I'm just glad for you, Louis. I really am.", sa hon och drog en hårslinga bakom örat.
Kvart över åtta på kvällen och jag var fortfarande inte hemma. Jag befann mig i Collins underbart sköna dubbelsäng med benen över honom medans han hade sin hand i ett stadigt grepp om min rumpa. Det kändes faktiskt fel, det enda som for runt i mitt huvud var Louis. Killen som nu visste min stora ambition till sången och samtidigt inte dömde mig. Hans besvikelse i de två ögon när han fick syn på min pojkvän gick inte att förklara, lika när jag stoppade honom ifrån att berätta om min sångröst. Jag var inte redo att berätta det för folk runt omkring mig än, frågan var ju nästan bara.. Skulle jag någonsin bli redo för det?
"What are you thinking about, hottie?", han lyfte huvudet ifrån min nacke och stirrade rakt in i mina ögon. Hans gröna ögon var verkligen vackra, det var som att titta in i två diamanter. Att han kallade mig 'Hottie' var inget jag längre blev generad av, det var något han ofta sade nu för tiden.
"I'm just relaxing. It's a bit hard to work with five crazy human like have so much to do in one day.", förklarade jag och ett leende spred sig på mina läppar när jag kom att tänka på killarna, grabbarna i One Direction som jag inte hade en aning skulle bli fem av mina närmsta vänner. Jag var så himla glad över att jag just får jobba med dom av alla andra.
"I'll help you to relax.", han reste sig upp och hade armen om min midja. Han ställde sig i positionen bakifrån och andades hett på mig. Jag visste vad han ville, han hade viljat haft det redan första veckan, men jag var helt ärligt inte redo. Han pussade mig på kinden medans han bara gick längre ner och var snabbt nere vid halsen. Hans händer vandrade under min tröja och han var snabbt uppe med att hålla om mina bröst. Jag gav med mig ett stön innan jag sedan slet mig loss.
"No.", sa jag bara och han himlade med ögonen medans han la sig ner igen. "Sorry.", mumlade jag sedan och la mig bredvid honom med armen om hans mage. Till min förvåning lät han den inte ligga kvar där, utan istället slet han bort den och vände sin rygg emot mig.
"Why don't you want it with me? Why can't you do this for me?", jag häpnade av hans fråga. Han hade aldrig tidigare låtit så surig under dessa omständigheterna och jag kände nu hur jag stelnade till. Kunde det vara så att han endast utnyttjade mig för sex? nej, det hade jag svårt att tro.
"I've told you, I'm not ready for it.", svalde jag och reste mig upp ur från sängen så jag satt. Han suckade och skakade på huvudet.
"So when are you ready?", frågade han medans han lite hoppfullt vände sig om mot mig igen. Jag ryckte på axlarna och bet lite på underläppen. Han himlade med ögonen och pekade mot dörren. "I think you should go now.", ännu en gång blev jag förvånad över hans attityd, vem var han egentligen nu och vad lekte han? trodde han att han skulle få ligga genom att bete sig som ett svin?
"Because I don't wanna have sex with you right now? Oh well, then I gladly leave you.", sa jag irriterat och reste mig upp från sängen. Jag sprang sedan ut ur rummet utan att lyssna på vad han hade att säga. Dock hann jag inte långt förrän han kom efter mig ut i hallen.
"I'm sorry, Katie. Okay? I'm just.. horny.. I really want you and it was a perfect time.", han tittade med sina glänsande ögon på mig medans jag himlade med ögonen. Ja, bra försök där hörru.
"Goodbye, Collin.", jag tog min jacka och öppnade försiktigt dörren. Han tog ett löst grepp om min hand vilket gjorde så att jag automatiskt vred mig om för att titta på honom. Han pussade mig mjukt på mina läppar innan han släppte min hand och log lyckligt emot mig.
"Do I see you tomorrow?", frågade han vänligt, ett tydligt tecken på att han ångrade sig och att han inte alls ville förlora mig. Jag hade min chans att nu ha en anledning till att göra slut med honom och gå tillbaka till mitt gamla liv där jag tillbringade mina lediga dagar tillsammans med Luke, Patricia och Jonathan, men huvudet ville en annan sak än hjärtat och det var tyvärr ingen magkänsla jag gick på denna gång.
"Yes.. I guess so.", svarade jag och gick ut genom dörren med ett trött ansiktsuttryck. Varför hade jag bara inte gått därifrån? nej, för att pappa alltid lärt mig att aldrig ge upp om saker. Och detta kanske kunde utvecklas till riktiga känslor, någon dag. För just nu kändes det inte alls som det.
För att vara Juli så var det otroligt svalt. Några få moln syntes nu på himlen och solen var borta för längesen. Ändå var det klarljust ute och man skulle nästan kunna tro att den var tre på eftermiddagen. Jag gick ifrån de dyra husen och kom sedan till de små lägenheterna där jag tillbringat så mycket tid förut, Luke bodde ju där.
Vad kunde han göra en lördagskväll som denna? jag hoppades på att han var hemma för att gå hem nu till ett tomt hus då mina föräldrar förra veckan åkte tillbaka till New York var ingenting jag ville. Jag tog med raska steg fart till portdörren där jag slog in den välkända koden. När jag kom in så gick jag fyra trappor upp och när jag kom utanför min bästa väns dörr så var det en lättnad att musik hördes inifrån. Bra, han var alltså hemma.
Utan att ens plinga på så slet jag upp dörren och där fann jag min svarthåriga vän göra armhävningar, mitt i hallen. Han tittade förvånat på mig och ställde sig genast upp.
"Katie? what the hell are you doing here, stupid?", skrattade han och drog in mig i en varm kram. En kram jag inte fått känna på evigheter då jag antingen jobbat eller tillbringat tid med Collin. "It has been a long time since we hang out.", fortsatte han och höll kvar mig i sin famn.
"Yeah, I know. I've miss you badboy.", retades jag och lossade greppet om vår kram. Det var egentligen ingen trevlig lukt han hade då det var en blandning av svett och parfym, men ändå så var han fräsch på något sätt.
"Have miss you too.", började han och backade några steg. Hans sixpack fanns på hans smala mage medans hans armar fortfarande var lika veka. Muskulös skulle man inte kunna kalla honom då han knappt hade något fett över huvud taget i sig, men stilig var han verkligen. En riktig tjejmagnet, synd bara att han var typen som inte alls gillade tjejer. Jag och Patricia var dom enda han umgicks med utav tjejer han kände. "You stay for the night, huh?"
"Yeah, I don't wanna be home alone and I got angry with Collin for a half hour ago, so to sleep there isn't so appreciated for me.", han skrattade och skakade på sitt huvud medans han drog på sig ett vitt linne. Jag kände så väl igen det, det var det jag givit honom på hans19års party förra året, jag skrattade lite då det blivit i tok för litet, men inte brydde sig han om det eller. I varje fall inte när det bara var han och jag.
"And then you think he will be fine when he figured out you slept with me?"; frågade han med höjda ögonbryn medans ett flin spridit sig på hans läppar. Han visste om min pojkväns svartsjuka, något som var den största orsaken till att Collin och Luke inte kom så bra överens, jag var ändå glad över att Luke accepterade det faktum att jag var med Collin nu, hurvida han gillade det eller ej.
"I don't care. You're like my brother, Luke. I'm with you like before even if he doesn't like it.", föklarade jag och gick in mot hans lilla vardagsrum där FIFA stod på. Jag skrattade, slog mig ner i den vita, alldeles för sköna soffan och grabbade åt mig en dosa. Luke var snabbt efter mig och slängde sig tätt bredvid mig. "Come on, grab a console and play with me.", föreslog jag. Han gjorde utan tvekan som jag sa och i flera timmar satt vi och spelade, precis som förr. Faktum var att spela playstation ingick inte i Collins värld då han ansåg sig själv som för 'stilig' för sådant ohyffsat. Istället var fester, supa och ligga något som stog högt på listan i hans värld. En sak jag kanske inte heller var så nöjd med i mitt förhållande. FIFA hade jag i varje fall inte varit utan då mina fem jobbarkollegor är helt besatt av det spelet, något som gett mig chanser att bli bättre på det och ja, övning ger verkligen färdighet då jag vann över Collin med 6-4.
"Well done, pumpkin. The boy who learned you that would be proud.", skrattade han och en lätt rodnad spred sig över mina kinder. Faktum var att det faktiskt var Louis som lärt mig de alla olika knepen som jag den kvällen körde med. Luke kommenterade som tur var inte mina kinder som han alltid brukade, som tur var. Men jag såg på honom att han hade något i sina tankar, något jag förmodligen aldrig skulle få reda på.
Såå, kapitel 9 här, lite längre än vanligt kanske?! Vad har ni fått för uppfattningar om Collin nu? kan lova att mer kommer de om honom senare ;)
Kommentera så länge, tills nästa kap kommer! :) ingen aning om när det blir, har en rätt så fullspäckad vecka med massa prov, nobelfest i skolan och stå på en marknad till klassen, men ska försöka hinna med att skriva lite också!
take chances, chapter 8
11
Tidigare;
"Good, I think. He's kind and all that stuff.", svarade jag och tittade in i Louis fina ögon. De ögonen man verkligen kunde drunkna i. "And you? how's it with you on the girl side?", flinade jag och puttade till han lite åt sidan. Han fnös till och skakade enkelt på huvudet.
"Nah, I'm still working to get over El so.. But the feeling isn't that hard anymore.. When I look at you.. Everything is so..", han skulle just fortsätta när vi avbröts. Ett högt plingande hördes i porten. Louis och jag tittade snabbt på varandra då vi båda inte verkats vänta besök. När jag klev ut ur studiogången för att gå igenom den smala lilla korridoren så såg jag vem som stod utanför den genomskinliga dörren på andra sidan.. Collin, vad gjorde han här?
Louis var snabbt efter mig ut till korridoren. Han stannade till och såg häpet ut mot dörren där min svarthåriga pojkvän nu stod, han hade också sett oss så någon återvändo fanns det inte.
Vad skulle jag säga? varför var jag ensam i studion med Louis med de slöaste kläderna jag kunde hitta? eftersom han inte gillade tanken att jag var med mina två bästa vänner Jonathan och Luke, vad skulle han då säga om världens största popstjärna? han visste dock att det var genom jobbet, så han kunde ju inte säga så mycket. Vad jag däremot inte förstod var hur Patricia ens kunde para ihop mig med Collin för första början när hon visste hur nära jag stod mina två bästa killkompisar. Jag hade valt att inte berätta något för henne då jag antog att hon inte visste om Collins ena dåliga sida, svartsjukan som jag märkt av dessa fyra veckor med honom.
"I didn't know he would come.", svalde Louis och lät lite överrumplad. Jag klappade honom på ryggen innan jag fortsatte mot dörren där en leendes kille stod. Vad jag tyckte om situationen var något jag inte riktigt visste, jag var inte direkt glad av att se honom, för att vara ärlig. Det kändes nästan fel så fort jag fick syn på hans ansikte där vid dörren.
"Me neither, actually.", skrattade jag nervöst och öppnade porten till studion. En varm vindpust svepte förbi mig och jag kunde känna en doft av blommor blandat med bilgaser utifrån.
"Hi love, what are you doing here?", frågade Collin och drog in mig i en varm kram, något som i fyra veckors tid känts otroligt bra, men som nu bara kändes som ingenting. Jag drog mig ur kramen och tittade honom i ögonen.
"I was just supposed to ask the same.", svarade jag bara, lite smått irriterat. Detta stället var det enda stället jag gick till för att vara ensam, men som nu nästan alla jag visste om kände till, nästan. Jag kastade en blick bak till Louis som fortfarande stod på stället och såg alldeles förvirrad ut, som om han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen.
"I went to your house and your mom told me you could be here and you were.", log han stolt och pressade sina läppar emot mina samtidigt som han gav med sig ett snabbt och kortvarigt stön. "But.. You're free today, why are you in the studio? you can't sing or something, can you?"
"Oh you should know! She's really goo..-", Louis hann aldrig säga klart meningen ordentligt förrän min hand snärtade till Louis arm, något som funkade då han i varje fall blev tyst. Jag gav honom en menande blick som han bara nickade åt innan jag harlkade mig åt den några centimeters längre killen framför mig, som såg en aning upprörd ut.
"No, I can't sing or something in that way, you're right. I was just here because I should help Louis with some stuff in the studio for the new album."
Jag blev nästan lite besviken när inte Katie lät mig fortsätta prata. Hennes talang var inget hon egentligen behövde dölja och det gjorde mig lite ledsen att hon faktiskt skämdes så över sig själv, speciellt att hon inte ens vågade berätta sanningen för sin egna pojkvän, som dessutom såg väldigt seriös, stilig och samtidigt konstig ut på något sätt. Jag hade aldrig sett honom på nära håll, utan på sikt tidigare. Men nu såg jag hur hans skäggstubb stack fram och hur hans svarta hår verkligen framhävde hans gröna, glittriga ögon. Jag förstod verkligen vad Katie hade fallit för hos denna grabb.
"Yeah, thank you for the help, Katie.", spelade jag med och gav med mig ett falskt leende. Eftersom Collin inte såg ut att vara på skämthumör så tog jag min jacka som hängde på väggen bredvid mig innan jag gick lite närmare kärleksparet. Hon nickade till svar och jag fortsatte hastigt. "I have to go. I'm free this weekend but it was really nice that you helped me. See you around?", dom båda flyttade sig från dörren som jag snabbt öppnade, fortfarande med blicken fäst vid Katelyn. Skulle jag vara ärlig så tyckte jag att jag såg en besvikelse i hennes runda två ögon, jag ville inte lämna henne då jag varken fick säga det jag ville ha sagt tidigare idag eller för att jag då över huvud taget inte hade något att göra.
"Yes, see you on monday, Louis.", konstaterade hon och tryckte sig närmare Collin. Jag log och gick ut i det skinande sommarvädret. Det var nästan inga människor ute så jag bestämde mig för att strunta i att ta taxin hem till Harry för att istället ta mig en liten runda på egen hand, även om jag hade tillbringat mycket till i Manchester igenom Eleanor så hade jag aldrig varit i denna del av staden, så det vore skönt att bara se lite mer.
"Hello?", en igenkänd röst ekade så fort jag kommit in innanför dörren till det stora huset som till hörde Harry. Med antal skor i hallen så kunde jag uppskatta att det endast var Harry hemma då det också bara var hans röst som hörts. Jag sparkade av mig mina Vans och gick vidare in till köket där det doftade mat. "Oh, there you are Lou. Where have you been?", frågade han när jag slog mig ner på en köksstol.
"Nowhere.", mumlade jag fram. Jag kände mig faktiskt ganska så nere, varför hade jag ingen aning om, men efter att ha sett Katelyn tillsammans med hennes pojkvän tidigare idag så hade jag en konstig känsla inom mig. Jag och Katie kände varandra väldigt bra nu och hade kommit överens från första stund, kunde man ens säga att jag var svartsjuk? jag ruskade på huvudet och tittade upp på Harry som tittade med sina gröna ögon mot mig samtidigt som flera rynkor bildats i hans panna.
"Where is the other?", frågade jag förvirrat och tittade mig omkring. Harry ryckte på axlarna och vände sig mot spisen igen där han höll på att laga någon gryta.
"Girlfriends.", suckade han bara och flinade lite för sig själv. Jag nickade och drog efter andan lite jag med. Jag skulle just fråga vart Niall befann sig då Harry fortsatte snabbt, som om han läst mina tankar. "Niall went out with some friends and should be gone until midnight I think.", pratade han på och jag tog ointressant in vad han sa. Jag kom att tänka på El, det var dagar som dessa jag tagit första bästa flyg till henne för att umgås och bara vara, men den tiden var förbi nu, för längesen.
"So, Louis.. It's a night for ourselves. What are the plans?", frågade Harry uppmuntrande då han förmodligen tydligt sett att något var fel. Kände jag Harry rätt så ville han helst inte sitta hemma en lördagskväll som denna, men samtidigt visste vi att om vi gick ut tillsammans och visade oss på stan så skulle fansen bli hysteriska, dels för att det var vi och dels för att det just var Larry Stylinson. Jag suckade tröttsamt och la huvudet i ena handen.
"I don't know, Haz. You don't want to be home tonight, do you?", han tittade nedstämt på mig och sedan log han lite. Jag var egentligen inte heller på sånt stort partyhumör just nu, kalla mig deppig, för det var precis det jag var. Otroligt tråkig och jag förstod inte ens hur Harry orkade vistas i samma rum som mig då jag under de två månaderna faktiskt bara varit nere.
"Watch a movie with massive candy with my bro sounds like a good plan, don't you mind?", Harry tittade hoppfullt på mig medans han slog sig ner på stolen mitt emot. Jag sprack genast upp i ett litet större, äktare leende denna gång och Harrys idé var verkligen bra. Han visste precis hur han skulle få mig på bättre humör bara genom att säga rätt saker.
"Good idea, Styles.", sa jag uppmuntrande och ställde mig upp. Den krullhåriga grabben mitt emot mig gjorde lika medans han gick mot spisen där grytan verkade koka för fullt.
"But first, we will eat. Mom told me a new recept I should test and I did.", skrattade han och ställde fram den liknande kaloppsgrytan på bordet. Jag gick fram till skåpet, tog fram tallrikar och började duka fram allting. En kväll som denna kanske inte skulle bli så hemsk i alla fall.
"Great.", log jag och slog mig hungrigt ner på stolen jag för några minuter sedan suttit på. Jag plockade ivrigt åt mig två potatisar och hällde sedan över såsen och köttet över den rykande potatisen.
"You wanna tell me what's going on between you and Katie?", jag tittade upp från tallriken och möttes av en flinande Harry. Den killen visste verkligen hur han skulle göra för att få veta saker. Men hur kunde han vetat om Katie? det var väl inte så att jag gillade henne och sånt, jag bara.. Tyckte om henne väldigt mycket.
"She has a boyfriend, so no.", svarade jag kort och högg in på maten, som smakade otroligt bra i min mun. Harry brast ut i ett skratt som gjorde att hela jag tittade som ett frågeteckan på honom.
"No shit, you like her, am I wrong?", jag suckade och kunde nästan inte hålla mig ifrån att flina jag heller.
"I don't think I do.. I mean, she has everything I always expected on a girl. She' funny, cute, shy and everything like that.. But of course she has a boyfriend, all the perfect girls have!", Harry sträckte ut sin arm över bordet och la en beskyddande hand på min axel.
"She seems like you too, mate. Just wait. When we talk about him, she looks very insecure actually, he can't be that perfect as he looks like.", han log ett säkert leende medans han tog en tugga av sin hårdmacka. Harry om någon visste saker om kärlek, så jag tvekade inte en sekund på att han hade fel, jag menar.. Något borde ju Collin dölja i alla fall? "Eat your food now fatass.. I wanna see a film soon, please.", skrattade Harry skämtsamt, något som också fick mig att avsluta mina tankar och fokusera lite på min mat istället.
"No, Harry. We have seen it like hundred times only this year.. Why you always want to se The Notebook or Love actually? can't we watch a funny one once?", sa jag lite halvt retsamt samtidigt som jag var väldigt seriös. Harrys två kärleksfilmer till hans favoriter hade både jag och dom andra fått sett med honom i alla fall tio gånger var. Han skrattade lite och skakade på huvudet.
"This one seem funny, Grown Ups 2!", han bläddrade igenom på TVn och tittade lite glatt på mig. Jag hade ju faktiskt sett 1an av den filmen och tyckt att den varit ruskigt bra, därför så tvekade jag inte en sekund på att få se uppföljaren. Jag bekräftade Harrys fråga så att han bara sekunden senare klickade in på 'hyr film', och sedan var det bara att luta sig tillbaka och titta.
Det var mitt i filmen och Harry hade redan somnat. Den var strax efter sju på kvällen så att sova nu var inte speciellt ett bra förslag. Men jag lät honom sova i alla fall, det hade varit fyra tuffa veckor för oss och det här var egentligen våran första riktiga lediga helg, alla andra hade bestått av inspelningar och intervjuer, så jag förstod att han var trött. Det dröjde dock inte länge förrän min telefon plingade till i fickan, jag var snabb med att dra ner handen i mina mjukisbyxor för att nyfiket titta vem det var som velat något, till min besvikelse och chock var det någon jag inte pratat med under flera veckors tid nu, min ex flickvän som envisats om att 'fortsätta vara vänner'.
From: Eleanor Calder
Hiiii there. Heard you where in Manchester and work for a long time.. I'm there too, wanna hang out? have something to tell you so.. Please, don't say no :) you do anything right now? Starbucks at eight? xx
Det blev som en svacka i mitt huvud och allt bara stannade till. Vad var det som just hände?
Vad kan Eleanor vilja som var sååå viktigt dåå? ;) kanske blir det lite drama nu!! elleer, vad tror ni? ;)
Kommetera gärna :D
take chances, chapter 7
11
Tidigare;
Louis tittade frustretat ner i telefonen och tummen avslöjade honom att han var inne på Twitter. Resten satt som fyra tjejer och väntade på att jag skulle avsluta. Men när det förstod att jag inte skulle säga mer än det så sträckte Niall lite på sig och frågade frågan jag visste skulle komma.
"Did he kiss you?", jag tittade på Louis som fortfarande inte tittade upp ifrån sin telefon, men jag märkte hur han svalde hårt och ansträngde sig för att inte titta upp. Vad var det egentligen med honom? kanske hade han läst något om Eleanor som han inte ville läsa, tänkte jag då.
"Yes, we kissed.", svarade jag med ett leende och de alla fyra apploderade och Zayn som satt bredvid mig klappade mig vänskapligt på ryggen.
*Fyra veckor senare*
Det senaste fyra veckorna hade varit otroligt händelserika. Jobbet med mina nyblivna bästa vänner gick väldigt bra och jag kände mig verkligen som en i gänget omkring deras närhet, mycket tack vare Louis som nog var den jag stod närmast av alla fem. Veronica hade lämnat huset utan någon som helst förvarning och lämnat mig som vanligt hemma i det tomma huset. Min syster hade vägrat att berättat vad det var för fel med Collin, men en sak jag visste va i alla fall att han inte var gillad ifrån hennes sida. Patricia, Jonathan och Luke var som vanligt där när jag behövde dom och ingenting var egentligen förändrat, den enda skillnaden var nog att för fyra veckor sedan var jag en blyg, osäker och okysst singel tjej. Blyg och osäker var jag i och för sig fortfarande, men okysst och singel skulle man nog inte säga att jag var vid det här laget. Jag och Collin hade under några veckors tid träffats och trivts i varandras sällskap, något Patricia självklart varit väldigt stolt över då det var hennes förtjänst att vi lärt känna varandra från första början, och visst hade hon rätten till att vara glad, jag dömde henne inte. Något jag däremot behållt var min stolthet till min oskuld. Redan vid tidig ålder förklarade min mor om för oss att vara rädd om den och att den första gången skulle vara speciell, med Collin kändes det inte rätt helt enkelt, inte än. Om det var för att det just var för att det var han eller att jag helt enkelt inte var redo ännu visste jag inte.
Både grabbarna och jag hade ikväll en ledig helg att se fram emot. Två veckors jobb som hade hållt till i London med intervjuer, musikvideon och andra evenemang så förtjänade vi verkligen denna välbehövliga helgen. Det hade dock varit en upplevelse att se hur dom jobbade när de inte var i studion, det var till min förvåning ingen skillnad ändå då dom var precis lika galna som vanligt - oavsett vart dom befann sig.
För första gången under min jobbtid tillsammans med One Direction så kunde jag öppna dörren in till studion utan att möta två stora, läskiga män framför mig. Dom var vanligtvis väldigt trevliga, ingen snack om saken. Men just nu behövde jag tiden för mig själv och få göra det jag älskade i min ensamhet - sjunga.
Beviset att jag var ensam i huset var ju just att vakterna inte befann sig på sin plats, där inge vakter fanns, fanns inte killarna. Så enkelt var det.
Jag gick långsamt emot rummet där gitarrer, pianon, baser, trummor och andra instrument och tillbehör befann sig och genast slog jag mig ner på min plats som under tiden vi jobbade var Nialls lilla rastplats.
Idag hade jag faktiskt inte orkat göra någonting alls med mig själv. Håret var som en enda röra även om lockarna var där dom skulle. Jag hade en gammal t-shirt och ovanpå en slapp skjorta. Sedan hade jag mina korta skorts som underlättade en hel del då solen låg på ut över Manchester.
Jag tog upp gitarren som var på vänster om mig och slog in några akord, sedan började jag sjunga på en gammal favorit, 'How to save a life' med The Fray och stängde ute allt och alla, nu fanns det bara jag, gitarren och sången.
♫ Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life
Let him know that you know best
Cause after all you do know best
Try to slip past his defense
Without granting innocence
Lay down a list of what is wrong
The things you've told him all along
And pray to God he hears you
And pray to God he hears you♫
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life
Let him know that you know best
Cause after all you do know best
Try to slip past his defense
Without granting innocence
Lay down a list of what is wrong
The things you've told him all along
And pray to God he hears you
And pray to God he hears you♫
En harkling gjorde att jag vaknade upp till verkligheten. Jag blev väldigt förvånad när jag såg killen framför mig med halvrosa kinder och ögon stora som golfbollar. Det var ingen mindre än Louis som stod där, hela jag stelnade till. Hur mycket hade han egentligen hört?
"Wow Katie, I didn't mean to interrupt.. But.. How..?", han verkade helt tagen av situationen och jag visste det, han hade aldrig kunnat föreställt mig i den sits jag nu satt i, något han heller aldrig skulle behöva sett om det inte vore så att han nu kommit. "I've know you about four weeks now and I thought I already knew the most of you.. Why have you keep this abilities away from us? You're really talent Katelyn and I wish I knew that before.", han såg praktiskt taget imponerad ut, något som gjorde mig väldigt osäker och generad. Sa han så för att han ville vara snäll eller menade han det verkligen?
"It's just you and my three closest friends who know now."; mumlade jag med blicken ner mot golvet. Louis log och slog sig ner i soffan mitt emot, jag tittade mot honom och leendet som prydde hans läppar förklarade att han inte hade tänkt lämna mig ännu. "My sister, Katherine, was the talent in our family. Dad and mom don't even know about this and I like to keep this for myself."
"Do you have a sister with the name Katherine?", frågan fick mig att svälja hårt. Oj, det var så mycket han faktiskt inte visste om. Jag hatade att ta upp samtalet om min tvillingsyster, men när jag nu hade sagt A så kunde jag inte låta bli att säga B, det skulle inte varit rättvist emot Louis.
"She past away five years ago in a carcrash. It was me, Katherine and mom.", jag suckade och slog ilsket bort det tårarna som runnit ner från min kind. Louis vackra leende fanns inte längre i hans ansikte utan nu såg han skyldig, förvirrad och häpen ut. "It should have been me instead. She deserved to live. She was kind, nice, beautiful and very talanted. Then it was me, the twinsister who isn't nothing at all. I hate myself everyday and each day a little bit more. It should've been me as died.", grät jag nu i panik. Men vad höll jag egentligen på med? varför tokgrät jag framför killen som inte skulle behöva se mig så här, jag skulle ju vara stark, precis som jag varit under alla dessa månader. Varför föll tårarna ner just nu?
"Hey, hey, hey!", Louis reste sig snabbt upp från soffan och la en trygg arm runt om mig. "Don't ever say that again, okay? I'm really sorry about your sister but I can tell you that you're exactly the same talented as she was and it could have been you, but it wasn't you. See it in a good thing, you're alive. I'm really glad that you are because you're pretty good to work with. Me and the lads are very thankful that it's you and not someone else.", hans ord gjorde mig lugnare, faktiskt. Medans han gungade mig fram och tillbaka så kändes det bra, otroligt rätt och samtidigt väldigt fel. Varför såg jag Louis som väldigt attraktiv när jag hade en pojkvän? en minst lika stilig sådan också. Jag torkade försiktigt bort tårarna med ena tröjänden och tittade sedan på Louis med ett leende.
"Thank you, Louis.", den lättsamma killen bredvid mig bara nickade på huvudet och la sitt huvud på mitt. Våran vänskap under dessa fyra veckor hade verkligen utvecklats något enormt. Vi skrattade, småtjaffsade och betedde oss som ett gammalt gift par många gånger, något Niall, Zayn, Liam och Harry ofta kommenterade.
"So.. Do you like The Fray?", log Louis i ett hopp om att göra situationen lättare antagligen. Jag reste mig upp ur hans famn och log tillbaka.
"You're kidding me? I love The Fray, I can all the songs by heart!", skrattade jag lite stramt samtidigt som Louis verkade lysa upp ännu mer. Han stäldle sig upp, borstade av sina byxor och rättade till tröjan innan han räckte ut sin hand.
"Really? me too. Come on, let's do a duet?", jag var till en början väldigt skeptiskt, jag hade en osäkerhet när det gällde att sjunga inför andra människor, men detta var ju "bara" Louis, min bästa vän, kollega och en medlem i världens största popgrupp för tillfället, vad kunde gå fel liksom? jag suckade innan jag tog tag i Louis hand.
"Sure.. But don't judge me.. I'm not soo goo..'"
"Shut up, you're the best of us!", han tog ett hårdare grepp om min hand medans han drog mig uppåt. Jag fnissade lite innan jag också stod upp på benen. Jag gillade Louis närhet, han gjorde mig glad bara av att låta mig titta på honom. Hans doft gjorde mig varm och hans leende gjorde mig knäsvag, men varför kände jag så här? på ett sätt jag aldrig riktigt kände för Collin? det enda jag visste med Collin var att han var kär i mig, det var i alla fall vad han hade sagt, och jag hade sagt att jag var kär i honom, så då borde jag väl vara det? för det var jag ju.. Eller..?
"What are you doing here, by the way?", skrattade jag nu lite förvirrat när jag kom att tänka på varför Louis ens var här. Dom var lediga denna helg, varför befann sig Louis då i studion en solig sommardag som denna?
"I went actually in here because I hadn't something to do, really. And I were going to fetch something in here, then I heard a wonderful voice in here so I couldn't just leave.", flinade han och höjde ögonbrynen upp och ner. Nyansen på mina kinder blev rödare och förläget slog jag honom löst på armen.
"Can you play?", han satte sig på pallen som hörde till keyboarden, jag skulle ljuga om jag sa att jag var dålig på det. Under hela mitt liv hade pappa spelat på den där spelaren, han hade lärt mig de flesta akorderna och faktiskt så var jag helt okej. För att inte låta överdriven så nickade jag bara till svar och Louis leende sprack än en gång upp. "Me too, I'm pretty good actually. Shouldn't we sing 'Look after you' by your favoriteband after One direction, while we play this instrument?", sakta gick jag fram mot en flinande Louis och slog mig ner på pallen som var gjorda för två. Fyrhändigt var ingen konst för mig att spela, det var dock väldigt längesedan jag körde med två andra händer bredvid mig, så lite nervös var jag allt.
Louis tog ton, han förde sina fingrar på sin sida av tangenterna och lika så gjorde jag, tillsammans sjöng vi på sången som väckte alldeles för många minnen och som också var en favoritlåt av The Fray och ärligt talat så lät det väldigt bra, grabben bredvid mig var så otroligt begåvad och det var skönt att veta att Louis accepterade mig precis för den blyga, osäkra tjejen jag faktiskt var. I hans närhet var jag inte lika osäker längre, jag vågade ta för mig mer och han hade nu fått mig göra något jag aldrig trodde förut - sjunga och spela tillsammans med någon.
"We're really good together!", utbrast han när låten tagit slut och vi sjungit ton efter ton tillsammans. Jag skrattade och förde upp handen några centimeter upp i luften. Han slog sin handflata mot min och gav mig en high five.
"A very good team!", bekräftade jag och hade redan lagt det som hänt tidigare, bakom mig. Det var som att jag just då bara kunde koppla bort allting runt omkring mig, precis som jag kunde när jag var ensam, fast att jag nu satt i min egen värld med en annan person bredvid mig och lyssnade på mig.
"So.. How's you and Collin?", Louis såg väldigt obekväm ut i ämnet, ändå såg han ut att nästan tvinga sig själv till att fråga. Jag ryckte på axlarna och ville faktiskt inte säga för mycket, utifall han skulle av någon anledning bli sur.
"Good, I think. He's kind and all that stuff.", svarade jag och tittade in i Louis fina ögon. De ögonen man verkligen kunde drunkna i. "And you? how's it with you on the girl side?", flinade jag och puttade till han lite åt sidan. Han fnös till och skakade enkelt på huvudet.
"Nah, I'm still working to get over El so.. But the feeling isn't that hard anymore.. When I look at you.. Everything is so..", han skulle just fortsätta när vi avbröts. Ett högt plingande hördes i porten. Louis och jag tittade snabbt på varandra då vi båda inte verkats vänta besök. När jag klev ut ur studiogången för att gå igenom den smala lilla korridoren så såg jag vem som stod utanför den genomskinliga dörren på andra sidan.. Collin, vad gjorde han här?
Oooh,, hoppas ni gillade det! Vad säger ni, fick ni några aningar och tankar om saker och ting? ;) Dela med er av era tankar i kommentarerna!! Tror ni det blir något mellan Louis och Katelyn snart? å vad är det Collin håller på som Veronica inte verkar gilla så värst mycket? ;) hiiihi..
take chances, chapter 6
18
Tidigare;
"Hi, Katie. Nice to meet you.", sa han när jag öppnade dörren. Han log ett leende som faktiskt var ganska gulligt och han såg inte helt dålig ut faktiskt. "Nice house, it's like mine. I've also a big one.", kontrade han med ett litet flin. Jag himlade med ögonen och kom att tänka på min tidigare tanke - skrytsam. Något han redan verkade vara innan vi ens sagt hej.
"Yeah, shall we go?", frågade jag och tog min handväska. Han nickade och sträckte ut sin hand. För att inte verka ointresserad tog jag emot handen och hand i hand gick vi emot hans röda, stora bil.
Dejten gick över mina förväntningar bra. Vi hade varit ute och ätit, bråkat om vem som skulle ta notan till den dyra restaurangen så var Collin några tusen fattigare, något som inte verka påverka han så mycket alls. Vi hade avslutat den underbara kvällen på en parkbänk vid sidan av Manchester där vi kunde prata enstört. Det var fel av mig att säga att det kändes helt rätt när det bara var första dejten, men jag kunde gladerligen erkänna att det kändes bra att sitta här med Collin. Han hade rika föräldrar som mig och förstod precis vad jag gick igenom, hela ensamhetsgrejen.
Vädret hade vi verkligen tur med, det var en underbart vacker solnedgång på himlen och med det sagt så insåg jag då hur mycket klockan faktiskt blivit. Tiden hade bara runnit iväg och jag skulle tyvärr behöva avsluta denna dejten då eftersom jag hade en dag på jobbet som väntade imorgon, jag såg dock inte det som något hinder då jag redan älskade mitt jobb och att sedan få sådanna fantastiska kollegor som jag fått gjorde inte saken bättre.
"Collin, the clock is a bit much than I thought and I have to work tomorrow.", sa jag lite tyst och kände hur min nyans på kinderna ändrade färg från vit till ljusrosa. Han nickade förstående och ställde sig upp ifrån den bruna bänken medans han räckte fram handen.
"Let's go then. I'll take you home."; han log ett gulligt leende medans han tittade in i mina ögon. Snabbt tog jag tag i handen och tillsammans gick vi emot hans bil som stod parkerad en bit bort. "I had fun tonight.", sade han medans vi gick. Jag nickade instämmande medans ett litet osäkert leende spred sig på mina läppar.
"Maybe we can hang out sometime? like.. Soon?", föreslog jag då jag faktiskt haft kul idag. Han tittade intensivt på mig innan han sedan sprack upp i ett leende han med. Hans hand i min klämdes åt lite till och tillslut öppnade han munnen.
"Yeah, I'd love to.", svarade han medans han öppnade bildörren till mig, raskt hoppade jag in medans Collin joggade till förarsätet på andra sidan.
"Tomorrow then?", frågade han och la sina stora händer om min midja. Jag nickade glatt och slöt mina ögon för ett ögonblick. När jag precis skulle öppna dom igen så insåg jag att hans läppar var pressade mot mina, Collins läppar nuddade mina. Jag putade försiktigt tillbaka med mina läppar medans jag kände något mjukt toucha min överläpp, hans tunga. Utan att ens ha någon aning om hur man gjorde så öppnade jag försiktigt munnen några centimeter och kände hur våra tungor matchade med varandra. Jag hade inte bara fått en underbar dejt, jag hade även fått min första riktiga kyss. "Thank you for tonight, see yah.", sa han och vände sig om. Jag gjorde detsamma och klev in igenom dörren där jag förväntat mig lugn och ro, men istället hördes höga toner ifrån vardagsrummet. Luke och Jonathans röster gick inte att undgå, inte heller Patricias, men vem var den andra?
Utan att ta av mig skorna klampade jag in i vardaagsrummet och såg hur mina tre bästa vänner satt och spelade familjespel med.. Veronica? åh herregud, var det verkligen min egna syster jag såg?
"Hi hun, nice to see you! Heard that you've been on a date, huh?", skrattade hon och ställde sig upp ifrån stolen. Jag tittade chockat på henne innan jag rusade in i hennes armar. Jag hade inte sett henne på flera veckor och hon hade inte bara ändrat hårfärg från blond till brunt, hon hade även fått en större mage, något som inte hade synts till på TVskärmarna.
"Oh my god.. Veronica, what is this?", jag pekade dramatiskt på hennes uppsvullda mage. Hon flinade lite lätt innan hon försiktigt klappade den några decimeters stora magen. Hur kunde jag ens missat något sådant, och varför hade hon hållt det inne?
"I haven't told mom and dad yet, I've wanted to have it as a secret as long as possible. I'm in the fourth month now and I think it's time to tell you this. You'll be an aunt about five month ago, honey!", utbrast hon och sträckte ut sina armar. Jag kastade mig i dom och skrek ett glädjetjut. Min kärlek till barn hade alltid funnits där och efter denna nyhet kunde jag knappt bärga mig ifrån att få egna små knytten springa omkring vid mina ben.
"I know that our parents are very busy now and everything goes well for them, that's why I didn't told you lately.", fortsatte hon och slog sig ner på stolen igen medans Luke, Jonathan och Patricia bara satt och beundrade våran syskonkärlek. Jag var dock inte snål av mig så jag hade alltid delat med mig av min syster till mina tre bästa vänner, Veronica räckte till oss alla och hon tyckte om de alla tre som sina egna syskon. Vi var som en familj allihopa så att säga.
"Are you going to be home tonight? mom and dad are working, again.", jag himlade tröttsamt med ögonen medans jag slet av mig mina höga klackskor. Hon nickade en aning och sköt bort lite hår ifrån sitt numera bruna hår.
"Yeah, I'll do our three siblings company when you're out and working.", skrattade hon menande och tittade mot de två killarna och tjejen framför sig. Luke log flinande medans Jonathan satt intresserat med sin telefon framför sig.
"So tell everything about your date tonight, then. What's his name first of all?", log Veronica roat och tittade uppmanande på mig. Jag satte mig i soffan några meter bort och tittade drömmande upp i taket.
"His name is Collin Andersen, black hair and a wonderful personality. I like him a lot.", tystnaden spred sig över rummet och jag tittade då upp mot de fyra människorna som satt vid allbordet längre bort i rummet. Veronica satt som fastfrusen på sin stol medans de andra bara tittade konstigt på henne.
"What's wrong?", frågade jag orat när jag märkte hur underlig hon blev direkt. Hon skakade dock bara bort det och med det förstod jag att hon inte ville prata om det.
"Nothing, I'm glad you're happy. But I'm really tired.. Have to go.", mumlade hon och nästan sprang ut ur rummet och upp för trappan där en liten lägre smäll hördes, hennes rum var stängt och kvar satt jag tillsammans med tre lika oförstående vänner.
"Well, I'm working tomorrow so.. I'll not be late.", log jag och traskade ut ifrån rummet med en fart jag med, den förvirrade känslan inom mig fanns fortfarande där när jag stängde in mig på mitt rum och gick vidare in till mitt eget badrum för att göra iordning mig för natten.
Ett tjut spred sig över huset och med ett ryck var jag uppe ur sängen. Jag tog yrvaket upp mobilen för att stänga av larmet då jag insåg att det inte alls var ett alarm, istället var det Liams namn som stod på displayen. Hektiskt tittade jag på klockan och fick en chock när den stod på 10.45AM. Fan, jag hade gjort det jag absolut inte fick göra - försova mig.
"Hi Liam, I'm so sorry for this. I'll be in the studio about twenty minutes, are you okay?", frågade jag stressat men pustade ut en aning när jag hörde hur han skrockade lite. Jag reste mig upp från sängen, höll mobilen mellan örat och axeln när jag sedan drog åt mig ett par svarta jeans som hängde över stolen.
"We're all alright, we were just wondered where you was so something didn't had happend on your way.", sa han och lät lugn i rösten. Dom där killarna verkade näst intill aldrig stressa dom inte, verkade det som. Jag slängde en blick över till fönstret då jag hörde hur det smattrade mot mitt fyrkantiga stora fönster. Regnet hade tagit över England och det riktiga sommarvädret var här. Jag suckade, satte på mig en lila BH och drog sedan på mig en varm vinröd stickad tröja.
"Okay, good. I'll be there soon, Liam. Promise. See you in fifteen minutes, yeah?", utan att han ens svarat så lade jag på. Kutade till spegeln där jag satte upp håret i en väldigt slarvig boll, mitt på huvudet. Sminket sket jag fullständigt i då det ändå skulle försvinna så fort jag gick ut eftersom regnet såg allt annat än trevligt ut. Jag nöjde mig med att tvätta av mig ansiktet och satte sedan på mig ett par av mina alla svarta Ray Ban för att täcka mina trötta ögon.
Jag brydde mig inte alls om att alla andra sov just nu, jag hade bråttom och jag hade försovit mig tredje dagen på jobbet. Lyckat Katie, riktigt lyckat. Hur som helst kunde jag inte ta på mig mina klackskor idag, aldrig att jag skulle hinna springa med dom. Istället räckte jag åt mig ett par gamla, slitna och svarta converse som blev perfekt till både detta väder och min klädsel. Utan ett ord så tog jag på mig en tjock regnacka och sprang ut i det odugliga vädret. Som tur var så låg studion bara bakom husknuten och några gator ner, så fem minuter senare slog jag in koden och skynade mig in till värmen igen, det var först då jag kunde pusta ut på riktigt.
"Well, well, well.. Aren't Katelyn Ross a bit late, huh?", kommenterade Louis flinande när han passerade vakterna med sina fyra bandmedlemmar som släptåg. Jag himlade med ögonen och la armarna i kors på bröstet.
"I'm sorry but I overslept. I didn't even eat breakfast, guys. Come on!", muttrade jag och knäppte upp den ljusblåa jackan som hjälpt den mestadels på min överkropp att hålla sig torr.
"It happend to us all sometime, don't worry.", sa Zayn lugnande och hjälpte mig av med jackan. Jag tackade vänligt och gav Louis en sur blick innan jag gick vidare till studion. När jag dock märkte hur svårt Louis hade det att hålla masken ifrån att skratta så kunde jag bara inte hålla mig ifrån att öppna munnen och ge ifrån mig ett hysteriskt skratt jag med.
När vi äntligen lugnat oss allihopa så tittade jag än en gång utsäktande på dom, men denna gång ville jag inte ursäkta min sena ankomst, utan denna gång mitt utseende.
"Okay guys, I know what you're thinking. I'm awful and everything, I know. But please don't complain. I'm a girl after all.", mumlade jag och sträckte frustrerat ut händerna framför mig eftersom jag visste hur de alla fem tittade nyfiket på mig.
"Don't even say that, Katie. You're beautiful. You don't have to wear make up at all.", jag blev inte förvånad över Louis komplimang, men jag blev väldigt glad över att han sagt det. Det var faktiskt bland det finaste någon någonsin sagt till mig och det fick faktiskt mig att känna mig speciell. Jag log åt hans håll medans Niall klappade sina händer och skrattade retfullt samtidigt som han nynnade på någon av deras låtar.
"Shut up, Nialler.", mumlade Louis och kastade en kudde rakt i ansiktet på den irländska pojken som fortsatte att skratta.
"So.. Katelyn, tell us about your date last night?", frågade Harry nyfiket och tittade beundrat på mig. Jag blev generad av att alla tio ögonen var riktade mot mig.
"Uhm.. Come on guys, we're supposed to work now, we have a lot of things to do.", konstaterade jag i ett försök till att byta ämne, men så lätt skulle det nog inte bli då alla fem skakade på sina huvuden.
"It can wait.", log Liam och la armarna i kors. Jag suckade och blundande en aning för att lugna ner mig lite. Jag kände ju egentligen inte dessa killar så värst bra mer än Louis då, men jag kände att jag hade en bra relation till dem alla och dom förtjänade att veta. Men jag orkade inte gå igenom detalj för detalj så jag tog det ganska så kortfattat.
"Yeah.. He picked me up, drived me to an expensive restaurant, pay our food, went to a park and looked at the sunset, then he drived me home.", jag ryckte på axlarna och försökte att inte göra en sådan big deal av hela grejen. Alla utom en satt intresserat med blickarna mot mig, Louis tittade frustretat ner i telefonen och tummen avslöjade honom att han var inne på Twitter. Resten satt som fyra tjejer och väntade på att jag skulle avsluta. Men när det förstod att jag inte skulle säga mer än det så sträckte Niall lite på sig och frågade frågan jag visste skulle komma.
"Did he kiss you?", jag tittade på Louis som fortfarande inte tittade upp ifrån sin telefon, men jag märkte hur han svalde hårt och ansträngde sig för att inte titta upp. Vad var det egentligen med honom? kanske hade han läst något om Eleanor som han inte ville läsa, tänkte jag då.
"Yes, we kissed.", svarade jag med ett leende och de alla fyra apploderade och Zayn som satt bredvid mig klappade mig vänskapligt på ryggen.
Varför reagerade Veronica som hon gjorde när Katie berättade Collins namn? och vad var det med Louis? hmm ;)
Kommentera så kommer nästa innan ni ens hunnit blinka! typ..
take chances, chapter 5
10
Tidigare;
"I'm not the relationship person either. No one wants a shy girl like me, Pat.", suckade jag sedan.
"Stop saying that, Katie. Oh, god.. Open your eyes and realize that everyone wants you. When we're out for shopping, every single boy is looking after you.. Didn't you see? please give this boy a chance. His name is Collin and are really kind.", log hon och kickade mig lite löst med hennes fot på sidan av min rumpa. Något i hennes ord fick min mun att säga något jag troligen sedan skulle ångra.
"Okay.. I'll give it a try."
Mina steg ökade till något hastigare när jag fick syn på studion där självaste One Direction nu skulle vara. Mitt leende spred sig och på dagens schema bestod det endast av att spela in lite låtar inför Midnight Memories och planera in en ny musikvideo. Ja, man skulle kunna säga att under min tid medans killarna var i London på intervju igår så hade jag kunnat plugga in deras kommande schema rätt så bra. Jag hade även texterna till låtarna på papper som jag snabbt hade tittat igenom och om jag - som inte var sånt superfan gillade det, så kunde jag garantera att fansen skulle älska det.
Med en lite mindre nervösitet om man jämför med gårdagens klump i magen så slog jag in koden, drog kortet och dörren öppnades. Som jag trott så stod två livvakter där, samma som igår, därför sa det till och med hej, jag log glatt och gick vidare till studion där grabbarna redan satt redo. Louis och Niall med en gitarr i handen medans Harry, Liam och Zayn verkade nynna på någon sång. De alla fem verkade så inne i sitt eget att de inte ens lagt märke till mig, därför harklade jag mig lite generat och ställde ifrån mig min kaffekopp på bordet bredvid mig.
"Hi boys. Are you ready for a day in the studio?", frågade jag och snabbt ställde sig alla upp, det såg faktiskt ganska kul ut. Nästan så dom såg lite chockade ut att jag var där. Det dröjde i alla fall inte alls förrän det blev kramkalas och dessa killar var verkligen väldigt bra på att dela ut kramar, det märktes att dom var van. "I've heard about your 3rd album. I really liked it, it was great songs.", kommenterade jag och tittade ut över dom attraktiva killarna framför mig som återigen intagit sina positoner.
"Thank you, we are really proud of it.", log Louis och vände sitt ansikte emot mig. Han såg tröttare ut än vanligt men jag kunde ändå inte indgå att dra ut på att stirra på honom, han var verkligen vacker oavsett tid på dygnet.
"So.. Which song do you want to start with?", frågade jag som en allmän fråga och Niall var snabb uppe med ett förslag. Enligt honom var 'Something great' en låt han gärna skulle vilja sjunga och eftersom resten av killarna inte heller hade något emot det så tog jag upp papperet med lyricsen till låten och såg att det var Liam som skulle börja, så jag behövde bara säga hans namn så var han inne i det lilla båset där vi skulle spela in hans röst till låten.
"Uhm.. Katie?", jag tittade på Zayn som både såg förväntansfull och lite orolig ut. Jag nickade med höjda ögonbryn för att höra vad han hade att säga. "Can I get to fix with the sound?", jag skrattade och tittade förvånat på de alla. Det där med ljudet var jag faktiskt ganska bra på, men jag visste ju inte alls hur dom tänkt med ljudet på deras sånger så jag hade ju inte förväntat mig att det var jag som skulle fixa med det.
"Oh, I bet you guys are so much better than me so I haven't expected something else.", fnissade jag. Zayn hoppade glatt in i ljudbåset för att ställa in med Liams röst, jag följde hans exempel och tog på mig ett par lika hörlurar som han så vi enkelt kunde höra Liams röst.
"Okey Liam, you can start.", jag gjorde en tummen upp till honom och Zayn slog på en melodi som gjorde att Liam började sjunga.
♫ One day you'll come into my world and say it all
You say we'll be together even when you're lost. ♫
You say we'll be together even when you're lost. ♫
Att dessa killar var begåvad det visste jag redan, men detta var gudalikt. Dom var inte bara professionella sångare, dom var ju till och med gudomliga låtskrivare. Jag blev nästan tagen av Liams fina röst, trots de få orden han egentligen sjöng. Sedan var det Zayns tur att gå in, så fortsatte det tills låten var slut. Jag visste hur ljudet nu skulle låta och det enda jag faktiskt behövde göra är att greja lite med deras röster, men det hade jag ju gjort många gånger så det var inga problem.
"So.. What are you doing tonight then?", Liams fråga var riktad till mig när vi alla satt och åt våran lunch som Harry och Zayn nydligen varit och hämtat. Jag suckade lite och himlade med ögonen.
"I'm going on a date.", mumlade jag och satte händerna för ögonen. Egentligen ville jag inte alls detta, men när Patricia väl börjat så kunde hon hålla på i evigheter tills man sade ja till hennes erbjudande, därför så kunde jag gå med på att ge denna kille en chans.
"Oh..", sa Louis med ett halvt leende på läpparna. Jag hade svårt att tyda på vad han menade men leendet på hans läppar var långt ifrån äkta i varje fall. "You don't seem happy?", småskrattade han och lade huvudet på snedd.
"I don't know how I'd feel in this situation. My bestie Pat have done this before and I'm not sure if I'm ready to go out with someone right now. I haven't seen this boy before, I think.", killarna lyssnade noga med munnar formade som 'o'n.
"So your best friend want you to meet him on a date or what?", jag tittade på Niall och nickade bekräftat som ett svar på att han uppfattat allt korrekt.
"She think I would have a boy in my life as not is my dad or my two best friends. She thinks I'm alone actually.", skrattade jag och tittade ner mot golvet. Mina kollegor bredvid mig sa ingenting på ett tag, men Louis avbröt tystnaden genom en harkling innan han fortsatte.
"Well, then I hope you'll have an amazing night.", jag mötte hans blåa ögon och log ett osäkert leende. Hans vita tänder syntes och för varje gång jag tittade på honom så var det som att han bara blev snyggare och snyggare, var det ens möjligt? Jag nickade till svar och tackade tyst. Jag skulle ge denna dejt en chans, upprepade jag i mitt huvud varje gång jag insåg att det var helt fel.
Klockan var fem över halv fyra, killarna hade åkt till fotbollsplanen här i Manchester och jag hade gått hem. Dagen hade blivit lyckad och vi hade hunnit med allt som vi skulle, denna dagen kunde alltså nästan inte bli sämre.
"Katiiie, are you ready for your date tonight? I have talked to Collin, he pick you up around seven so go and get ready!", jag suckade uppgivet och himlade med ögonen medans Pat nästan puttade in mig i badrummet då hon menade på att jag skulle ta en dusch, där blev jag stående säkert i en timme också. För varje minut blev jag osäkrare och osäkrare på om jag verkligen skulle träffa den här killen. Jag minns ju hur alla andra dejter blivit som Pat anordnat.
"Can I look like this?", frågade jag och snurrade några varv i spegeln så klänningen fladdrade upp i luften. Egentligen hade jag inte gjort något avanserat med mig idag heller, klänningen på min kropp var en klänning jag haft i flera månader men aldrig använt, håret var lockigt och mina läppar var röda. På skorna hade jag ett par svarta klackskor som jag också sällan använde, men skulle jag vara ärlig så tyckte jag att jag såg helt okej ut ändå, detta skulle förmodligen bara vara en engångsdejt ändå så.
"You looks like a rock princess.", konstaterade Patricia. Jag log ett brett leende medans jag tittade på henne genom spegeln och sedan nickade jag, ja detta fick duga. "Katelyn Ross, you have got a new message.", flinade hon när hon retsamt höll upp mobilen i sin hand. Jag vände mig snabbt om och grabbade tag i min telefon i hennes hand när jag ivrigt tittade på displayen, jag blev faktiskt en aning förvånad när det inte var någon annan än Louis Tomlinson som smsat mig.
From: Louis :)
Sorry if I interrupt, really. I just wonder if you have my paper to my lyrics for MM? You might have take wrong paper because I have your schudule in my bag. Are you home? :) / Louis
Jag tittade storögt på smset innan jag trippade så snabbt jag kunde ner för trappan med höga klackar på fötterna. Jag röck åt mig min handväska och letade igenom alla papper, precis som Louis sagt så låg hans lyrics papper i mina papper och mitt egna schema låg inte bland den gigantiska högen. Jag suckade och tog upp mobilen i BHn.
To: Louis :)
You never interrupt ;) I have your paper here, yeah. Sorry for the mistake. Yes, I'm home. Wanna come over and shift? :P
Som jag trott så svarade Louis nästan med en gång, han sade att han var påväg. Istället för att svara på det så började jag rensa lite i mina papper för att granska om det inte var någon av de andra grabbarna så råkat fått några av mina andra papper med sig, men vad jag såg då så verkade allt vaa på sin plats, förutom mitt och Louis lilla felsteg.
Fem minuter senare ringde det på dörren och jag såg igenom de stora glaset som fanns i den gigantiska dörren att det var den brunhåriga killen. Jag öppnade dörren och lät han kliva in. Denna gång var han inte lika fräsch som vanligt utan nu luktade han svett och håret var åt alla håll, ändå såg han otroligt attraktiv ut och det gjorde att jag bara ville slå mig själv. I handen höll han en fotboll och i den andra så höll han i ett papper som jag antog var mitt schema. Vi bytte papper och småpratade lite innan han sedan skulle till att åka vidare hem till sig.
"I just have to say this..", började Louis och betraktade mig noga. "You're very pretty tonight. Your date would be proud to visit out with you.", hans kommentar fick mig riktigt generad. Jag var inte alls van med att ta emot komplimanger på det sättet, men samtidigt så gillade jag det. Jag älskade att Louis var ärlig och vågade säga som han gjorde.
"Thank you, Louis.", sa jag och log mot honom. Han vinkade hej då innan han slog igen dörren och gick emot sin svarta bil som var utanför tomten.
"He's really kind to be famous.", ropade Patricia ifrån badrummet. Jag antog att hon hört allting. Jag skrattade lite lustigt och skakade på huvudet, aldrig kunde man hålla något hemligt för den bruden inte.
"Just because he's famous dosen't mean he's a nice person, huh?", sa jag och la armarna i kors. Hon skrattade och fortsatte att plocka sina ögonbryn.
"Yeah, you're right.", svarade hon bara. Mer hann vi inte säga förrän det plingade på dörren än en gång. Nu visste jag att det det var dags, jag tog ett djupt andetag innan jag vände mig om för att gå mot dörren igen.
Igenom glaset så kunde jag se hur han hade kavaj, svart fixat håret med ton av vax och verkade faktiskt vara personen som skröt ganska så mycket. Jag var inte säker, men jag hade alltid haft förmågan att döma folk innan jag riktigt kände dom, men jag hade också ofta rätt i mitt tänkande många gånger.
"Hi, Katie. Nice to meet you.", sa han när jag öppnade dörren. Han log ett leende som faktiskt var ganska gulligt och han såg inte helt dålig ut faktiskt. "Nice house, it's like mine. I've also a big one.", kontrade han med ett litet flin. Jag himlade med ögonen och kom att tänka på min tidigare tanke - skrytsam. Något han redan verkade vara innan vi ens sagt hej.
"Yeah, shall we go?", frågade jag och tog min handväska. Han nickade och sträckte ut sin hand. För att inte verka ointresserad tog jag emot handen och hand i hand gick vi emot hans röda, stora bil.
Hur kommer dejten bli? Lyckad? Om hon börjat få känslor för henne, tror ni det kommer bli något drama mellan Louis och Katie? dom är ju dock inte tillsammans, men kanske kommer detta bara föra dem närmare varandra? ;) well, jag har planer mina vänner.
Märkte också hur mycket bilder det blev i denna del.. Var det FÖR mycket? ska jag kanske minska lite på bilderna? Kommentera vad ni tycker och era åsikter, det uppskattas verkligen! Kram på er alla :)