take chances, chapter 34
7
Tidigare;
En halvtimme senare satt jag på flyget, tryggt i min stol med hörlurarna i öronen. Platsen bredvid mig hade varit tom under hela halvtimmen jag suttit och väntat på flygets start så jag antog att den skulle förbli ledig också.. Just i stundens hetta så märkte jag hur en person kom ut ifrån toaletten och började genast gå åt mitt håll. Jag kände igen det där ansiktet väldigt väl, jag hoppades verkligen inte på att den personen hade plats bredvid mig..
Ju närmare han kom desto självklarare blev det. Inte nog med att det blev en spontan tripp till NY - som inte händer så ofta - så ska självklart han befinna sig på samma flyg som mig. Sist vi sågs hade ju inte slutat så bra och ärligt talat så var jag rädd för vad som skulle hända härnäst.
Hans svarta hår var halvt bakåtslickat och han såg ut precis som jag mindes det. Så mycket som möjligt försökte jag gömma hela mig genom att ta på mig mina solglasögon då mina egna ögon förmodligen var röda av alla tårar. Jag visste inte vad jag skulle tro, egentligen. Min far var stark & jag visste hur min syster tog jobbiga situationer. Hon överdrev verkligen med allt och man visste inte vad man skulle tro när hon berättade saker.
"Katelyn?", rösten ekade i mitt huvud. Åh nej, han hade kommit på mig. Jag tittade storögt på killen som nu trängde sig förbi personen som satt längs ut, för att inta mittensätet. "Wow, it's pretty cool I could see you on a plane like this.", flinade han och slog sig ner på det lediga sätet bredvid. Jag harklade mig i tystnad och tog ännu inte av mig mina glasögon.
"Yeah, hi Collin.. Such a surprise.", mumlade jag och lutade huvudet mot fönstret. Det var som att sist vi setts aldrig hänt i hans värd. Hans ord och hans slag hade ju faktiskt sårat mig ordentligt, men samtidigt var jag på sätt och vis glad att det hände. Hade saker och ting aldrig hänt så hade jag kanske inte kunnat kalla Louis för min idag.
"Listen, Katie. I'm so sorry for last..-", jag ville inte höra några falska ursäkter utan jag bestämde mig snabbt för att avbryta. Helst skulle jag vilja byta plats också, men eftersom planet såg ganska så fullbokat ut så var det nog näst intill omöjligt.
"I don't wanna hear some excuses. I'm over it, what you did hurt me but I'm very happy now.", förklarade jag och tittade på honom som nickade vid platsen. Min röst nästan sprack då jag insåg varför jag egentligen satt här, det sade mig att jag aldrig vågade gråta fullt ut när vi var inne på restaurangen. Kanske var det därför jag kände en och en annan tår fall från min kind, var det nu allting skulle komma? Eller så var saken enkel. Jag ville inte tro att något skulle ha hänt min pappa, jag vägrade att ta in det, därför var det som om jag byggde upp en mur inuti mig som nästan var omöjlig att komma igenom.
"Are you really sure you're okay? You look a bit pale and you've tears on your cheek.", Collin lät orolig, på riktigt. Det verkade inte vara något slags försök till att få prata med mig utan han lät verkligen medlidande denna gång.
"My dad is at the hospital in New York. How am I supposed to react? Should I be crying, confused, overreacting? I don't even know if he's alive.", snyftade jag förbryllat och visade med satte händerna framför mig. Svarthåriga killen bredvid mig såg själv chockad ut, lika som människorna omkring mig.
"I think you'd been crying to be honest. I mean.. Who does not crying in that situation?", det var lätt för han att säga. Jag gillade inte att visa känslor, speciellt inte känslor där negativa tårar var involverade. Dessutom tänkte jag inte ens berätta detta för Collin, han hade ingen rätt till att ens få veta.
"Where are you going? To NY as well?", frågade jag i hopp om att byta samtalsämne som också verkade gå väldigt bra. Som tur var verkade han inte så nyfiken så han fortsatte att föra samtalet vidare. Egentligen var jag för trött för att lyssna, men eftersom han sagt förlåt så kände jag inget tvång till att vara arg längre. Vi båda hade gått vidare, något som var rätt så tydligt då han faktiskt skulle flyga till New York och vidare runt om i USA för att få umgås med någon tjej jag redan glömt bort namnet på.
"And you're sure you are okay with everything? I know that everything I did to you was horrible, I've never hit a girl before and I've such a guilt over that.", han tittade ner på sina skor och såg väldigt generad ut, vilket han förtjänade. Han skulle skämmas över det han gjorde, men trots det kunde jag ändå inte vara arg. En sådan person var inte jag och jag förlät folk enkelt, ibland kanske för lätt. I all detta stress, klumpen i magen som befann sig där och oron över att pappa faktiskt skulle må väldigt dåligt, försvann en aning genom att prata med Collin. Han fick mig för ett ögonblick att glömma denna hemska dag. Det konstiga som jag kunde tycka var ju bara varför inte mamma hade hört av sig till mig innan. Hur som helst så var det inte så väldigt många timmar kvar till landning så snart skulle jag vara där.
"It was nice to meet you again so I could give you an apologize, really.", Collins armar lade sig över min kropp och innan jag hann blicka så befann jag mig i ett grepp mellan hans kropp och armar. Jag tyckte själv att det var kul att se honom igen, trots allt. Vi hade ju kul under dagarna vi väl umgicks, det kunde man ju inte sticka under stolen med precis.
"Yeah, thanks for the company.", log jag svagt och gick ur hans varma famn. Vi sade hej då till varandra och då passade jag på att skriva in ett sms till min kära syster. Medans jag väntade på svar så gick jag till närmaste öppen kiosk för att jag behövde verkligen ha något att äta. Jag hade ju nästan inte ens ätit ens en tugga av min mat på restaurangen med Luke ikväll och inte heller på flyget så nog kändes det att jag varit utan mat ett tag. Tidsomställning var det ju också så det fanns nästan inga människor alls på flygplatsen just nu då klockan var väldigt tidigt på morgonen i denna staden.
Svaret kom nästan med en gång och jag fick adressen på nummer och gatan som jag skulle till. Jag antog att det var där Veronicas hotell låg. Tröttsamt passerade jag den enda öppna kiosken jag fann, köpte mig en macka innan jag gick ut genom dom överdrivet stora dörrarna inne på flygplatsen.
Ute möttes jag av en sval, svalkande vind komma emot mig och jag kände direkt hur mycket jag saknat denna stad. Här hade vi tillbringat mycket tid som yngre, men allt bra hade självklart en nackdel och min nackdel var att jag kom att tänka alldeles för mycket på min tvillingsyster som jag behövde som mest just nu.
Med snabba steg gick jag igenom lobbyn, upp för hissen och sökte min blick på dom guldiga dörrarna som ett nummer var placerat på. Det var ju inte så att det var någon billigt sovplats Veronica hade valt, självfallet, utan det var nog det första bästa femstjärniga hotellet hon kunnat hittat på. Men nog var det skönt med egen service och allt det där, så jag förstod henne också.
Jag läste smset extra noga för att dubbelkolla med numret. Nr 24 skulle det stå på hennes dörr och det var även den stod vid också. Utan att tveka så knackade på. Efter vad som kändes som timmar så hördes ljudet av ett lås som klickade och just när jag hann tänka den tanken så stod en blondin i endast tröja, en slarvig bulle i håret med en väldig bebismage framför mig. Min syster, åh vad skönt det var att se henne. Även om hon var gravid så var hon fortfarande lika smal i ansiktet och exakt lika vacker som innan hon var gravid. Utan ens ett hej så nästan slängde jag mig över min klena tjej framför mig och jag kände direkt hur hon omfamnade mig. Snyft hördes ifrån bådas sida och det var först nu som jag insåg att jag faktiskt saknat både Veronica, mamma och pappa.
"Come in and sit down.", sade hon efter en lång omfamning ifrån bådas sida medans hon gestikulerade med handen att jag skulle sätta mig ner i sängen. Ljudlöst gjorde jag som jag blivit tillsagd och hon följde själv exemplet att sätta sig på sängen. "Dad had a heart attack and was pretty close to lose his mind and his life today. The doctors did everything they could and it gave result. He's now alive and the nurse said that he'll continue to be it. I'm so sorry that I was overreacting but he was kinda died to be honest.", sade hon med blicken neråt. Jag nickade och tog hennes hand medans min blick flackade runt i rummet.
"It's okay. I have to see him as well but now I really have to sleep. It has obviously been a few eventfully days for me.", sade jag lugnt. Nu var det värsta släppt. Jag visste ju att han skulle klara det. Vad skulle egentligen hänt om han aldrig klarat sig igenom hjärtinfarkten, eller om läkarna inte varit så duktiga? jag skulle aldrig kunna tacka alla doktorer nog för alla liv dom räddat. Det var nu som att en sten från magen bara försvann och jag var nu så lättsam att jag kände även tårar rinna från mina kinder igen. Jag hade spännt mig så himla länge nu. Men fortfarande var det en sak som jag ännu inte fått något hum om. "Veronica, Why haven't mom rung me? I mean.. She did it to you, did she?", frågade jag oroligt och mötte hennes blick. Hon nickade bekräftat och öppnade munnen.
"Mom wanted me to tell you myself. She knew it was wrong but she hadn't so much time, you know. What I know is that them both want us there tomorrow.", förklarade hon och lade en arm omkring mig. Veronica kändes ärligt talat smalare än tidigare, därför så oroades jag väldigt mycket över henne. Jag hoppades verkligen att hon hade ätit idag, för både henne och barnets skull.
"How much have you eat the last days?", frågade jag medans jag reste mig upp för att plocka upp min sminkväska jag snabbt samlat ihop. Jag såg på min syster som såg ut att tänka efter, men sedan fick jag i alla fall ett någolunda bra svar.
"I've eat some sandwitches, not really because of hunger, but for the babys sake.", sade hon medans hon lade sig ner under täcket. Sängen var stor, gjord för två. Därför tog jag min tandborste, gjorde mig redo inför kvällen innan jag kröp ner på andra sidan av min familjemedlem och ville bara somna för att lämna denna hemska dag bakom mig också.
Imorgon såg jag fram emot att se mina föräldrar igen, jag hoppades verkligen på att dom båda var okej.
Fick kommentarer om att ni ville läsa mer om Louis & killarnas perspektiv. Vad säger ni andra? Ska jag klämma in något kapitel med bara Louis å killarna så får ni lite omväxling? ;) Kommentera gärna åsikter :)
En annan sak.. Är såå taggad på Midnight Memories videon, iiih! :D
take chances, chapter 33
15
Tidigare;
"Veronica, what's up?!", frågade jag och hörde då hur hon snyftade på andra sidan luren, åh nej. Kunde Philip ha gjort slut med henne såhär 6 månader in i graviditeten eller ännu värre, kunde hon fått ett missfall? oroligt tog jag handen för munnen och väntade på att hon skulle säga något. Min blick vandrade över bordet och både Louis & Luke verkade lika förvirrade som jag själv, Fiona satt mest och åt av sina räkchips.
"It's dad.. He's at the hospital in New York and I..", det kändes hemskt att höra henne vara så ledsen då det endast fick mig att tänka på tiden Katherine omkommit. Hon hade gråtit så mycket att hon nästan hamnat i djup depression som hon som tur var hann ta sig ur innan den väl började på riktigt, men ändå så visste jag att hon lätt kunde få svåra panikattacker när hon blev ledsen eller frustrerad. "I can't lose one more that I'm loving, Katie. Our dad is almost dead but I can't let it happen. Our dad is almost dying."
Tårarna var inte långt borta och att höra min storasyster gråta gjorde som sagt väldigt ont i hjärtat. Eftersom jag inte riktigt hunnit tagit in allt Veronica sade så satt jag fortfarande i tystnad. Louis arm runt om mig höll mig kvar på stolen och tur var väl det.
"I've booked a flight for you today. I guess I'll see you there and I'll text you more information when you're there. Okay? Come alone and don't miss this flight, it was a last minute trip as raise about two hours. They need us, Katie. We have to be there.", hennes röst lät sprucken, men ändå så hel. Som om hon försökte hålla humöret uppe för min skull. Självklart skulle jag vara där för mina föräldrar, även om dom inte alltid kunnat vara på plats varje gång jag behövt dom så skulle inte jag vara lika svin tillbaka, det var ju dessutom inte ens deras fel att dom inte kunnat varit vid min sida under jobbiga omständigheter utan det var ju egentligen jobbets fel.
"I'll not miss it. See you there.", innan hon hunnit svara på det så klickade jag bort samtalet. Direkt satte jag armbågarna på bordet och lade huvudet i mina händer. Vad tusan hade hänt? min pappa kunde inte dö, han fick inte dö. Det var precis som Veronica sagt, våran familj hade redan förlorat en familjemedlem, vi ville inte att det skulle hända igen på dom närmaste åren i alla fall. Far min var bara 50 vårar, han var för ung för att ge upp nu.
"What the hell is going on?", frågade Luke oroat samtidigt som han snabbt släppte sin gaffel. Folket omkring oss började nu snegla mot vårat bort och jag tycktes känna några tårar som rann ner från mina kinder.
"Dad is.. I don't know.", mumlade jag och släppte bomben ännu mer. "Veronica said he was dying but I'm sure he isn't. That's unfair, he can't die now.", grät jag. Mina tankar om att vi blev utstirrade eller om paparazzis såg oss just nu var ju mitt minsta bekymmer om man såg det så, Fiona däremot verkade störa sig väldigt mycket på hur människor tittade frågande på oss.
"Katelyn, he isn't dying. You said it yourself so please, don't cry and not here. Oh this is so awkvard. Are you twelve or what?", i det ögonblicket klarade jag inget mer. Jag hade varit snäll för länge, alldeles för länge än va jag egentligen borde varit. Hon skulle få betala för allt hon sagt som sårat mig, och detta var verkligen för mycket. Argt ställde jag mig upp och tog min väska. Nu var det ingen tvekan om att människorna runt omkring oss stirrade.
"Who are you to judge me? Seriously, go to hell, Fiona. You're a false little bitch who doesn't care about someone else than yourself, you're so terrible selfish and I can't even know how Luke can be with you. Sorry but I'm saying the truth and you really do have to practicing to be more nice with people.", jag skulle inte säga att jag skrek ut orden men jag sade dom nog rätt så högt. Mina ord fick både Luke och Fiona att rygga tillbaka på deras stolar, Louis däremot såg mest ganska road ut, något som också irriterade mig mycket. Jag hade förstått att Louis gillade att se mig stressad. Att vara arg kanske gjorde honom ännu mer underhållande.
"Take it easy, Katie. Don't be so mad.", Luke's röst lät lugn och harmonisk, som om han inte förstått allvaret i det hela. Han om någon borde ju förstå hur jobbigt detta var för mig. Fast även så hade ju inte han någon kontakt med sin pappa så kanske kunde han inte förstå ändå. Snabbt tog jag fram min plånbok ur handväskan och kastade fram pengarna som skulle vara till min & Louis mat, sedan vände jag på klackarna och lämnade Louis ensam tillsammans med dom två andra stolpskotten.
Vart jag skulle ta vägen var en annan fråga, jag kom ut från porten till restaurangen och såg mig omkring. Biltutor och andra transportljud hördes och jag skulle just ta ett steg ner för stentrappan då dörren öppnades bakom mig. Ingen mindre än min fina Louis stod där, med ett mildare leende på läpparna nu.
"Please, don't be angry at me.", jag suckade och skakade på huvudet medans jag backade ett steg så jag kom närmare honom. Mina armar öppnades och snabbt klev jag in i hans varma famn.
"I'm not angry at you and you know it.", förklarade jag och släppte taget om honom. "I'm just so freaking tired of Luke. Why is he so changed? I miss my brother, you know.", mumlade jag och tittade med förkrossade ögon in i Louis lite numera medlidande. Han nickade förstående och flätade samman våra händer medans han nickade mot den svarta bilen som var mitt framför oss.
"Let's go home and pack your stuff.", med det så förstod jag att Louis kanske förstått vad jag och min syster pratat om i telefonen. Istället för att öppna munnen så torkade jag bort mina sista tårar och nickade på huvudet.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var orolig, för självklart var jag det. Men samtidigt så visste jag att styrkan jag hade inom mig hade jag då inte fått ifrån min mamma, den kom ifrån pappa och han var verkligen typen som aldrig gav upp, han kämpade för det han älskade vilket jag hoppades på att han gjorde denna gång också.
I bilen påväg till flygplatsen kändes jag väldigt tankespridd. För mindre än två timmar sedan fick jag ett besked om att min pappa var nästan döende, dock visste jag ju hur Veronica var och hon överdrev verkligen med allting. Även hade jag en dålig magkänsla av att lämna Louis och killarna. Självklart tvivlade jag inte en sekund på att dom skulle klara det själva då dom gjort det förut med endast Pauls sällskap, men nu när även Paul inte fanns då han fått några veckors semester även han så var det faktiskt tveksamt. Helst skulle jag vilja ha med Louis just nu så han fanns där vid mig om det värsta skulle hända min far. Men samtidigt så behövdes han hos de andra boysen och jag tänkte nog att hela familjen skulle må bra av att få lite ensamtid om det som så endast varade i någon dag.
"And you're sure you and the lads will do this without someone who take care of you?", flinade jag medans jag tittade lite roat på min fina pojkvän vid förarsätet bredvid mig. Han såg nästan förvånad ut när jag uttryckte mig och hans min i ansiktet såg väldigt roligt ut.
"Of course. We have our team who will help us if we should came into that situation.", konstaterade han medans ett flin placerades även på hans läppar. Jag visste att åtminstone Liam skulle hålla koll på schemat veckan ut så klara sig skulle dom alltid göra.
"When I left Luke and Fiona..", Louis tittade på mig medans han svängde upp på uppfarten av parkeringshuset vi förmodligen skulle stå i. Jag vände huvudet till honom igen och såg hur han suckade en aning innan han tillslut fortsatte. "He gesticulated a 'I'm sorry'-thing. So I guess he doesn't wanna make any big deal of this."
"Well.. It isn't his fault that she's a bitch but it's his fault that he doesn't say something when he know she has wrong. I just get so mad at him, like seriously? I love him like my own brother and now I'm like air for him.", suckade jag frustrerat och lade armarna i kors. Louis verkade förstå och nickade bara på huvudet. Åh vad jobbigt det skulle bli att lämna denna kille, att lämna Lou & resten av killarna var självklart tråkigt men att behöva säga hej då till killen som mitt hjärta dunkade några extra slag för var faktiskt ganska jobbigt, jag var ju inte van med att vara utan Louis nu och hur länge jag skulle behöva det visste jag ju inte riktigt heller.
Vi stod på utkanten av alla människor, fast fortfarande någorlunda nära min egen gate. Flyginformation och biljetten hade Veronica skickat över via SMS så det var egentligen bara för mig att hoppa på planet och vänta på starten, men istället stod jag i Louis armar med tårarna forsande ner från mina kinder.
"Please, don't be in love with someone else.", orden bara lämnade mina läppar helt utan förvaning och jag visste ärligt inte ens vad som flög i mig när jag sade så. Louis grepp om mig lossade och hastigt mötte jag min blick med hans. Han tittade lite halvt besviket på mig innan han sedan kupade sina båda händer runt mitt ansikte.
"I can't love anyone else that not is you. No one will ever love you more than me and I'm so damn happy that I've found you, Katie. You really light up my world.", med dom orden så pustade jag ut. Egentligen visste jag inte vad som väntade efter att frågan slank ur min mun, men jag hade garanterat inte trott att det skulle bli så enkelt. Jag hade nog trott att han skulle blitt lite tjurig kanske.
"I love you, Louis. More than words can explain.", konstaterade jag och pressade mina läppar mot Louis numera leende. Det dröjde inte länge förrän han besvarade min kyss och höll om mig lika hårt igen.
Att säga hejdå till Louis var verkligen jobbigt. Att se honom stå där, ensam med händerna i fickorna och tittade på mig medans jag passerade gången in till flygplanet kändes förjävligt. Jag ville ha honom med mig, jag ville sitta bredvid honom på det flera timmars-flyget och jag behövde honom mer än allt just nu, om man såg det så.
Men, men. Vi sågs ju faktiskt snart igen. Nu var det endast pappa jag skulle fokusera på, jag hoppades att han mådde bra.
Jag visade upp min biljett för vakten, precis innan jag skulle gå på planet så tittade jag bak och såg Louis småle åt mig medans hans hand vinkade fram och tillbaka. Att säga hej då var i vissa situationer väldigt jobbigt. Men det här var egentligen barnsligt jobbigt. Jag skulle inte känna behovet av att sakna en person så här mycket trots att vi fortfarande var i samma rum, var det kanske fel på mig?
En halvtimme senare satt jag på flyget, tryggt i min stol med hörlurarna i öronen. Platsen bredvid mig hade varit tom under hela halvtimmen jag suttit och väntat på flygets start så jag antog att den skulle förbli ledig också.. Just i stundens hetta så märkte jag hur en person kom ut ifrån toaletten och började genast gå åt mitt håll. Jag kände igen det där ansiktet väldigt väl, jag hoppades verkligen inte på att den personen hade plats bredvid mig..
Oj oj oj, vem kan det vara? ;)
Kommentera gärna :)
take chances, chapter 32
9
Tidigare;
"Well, it's nothing to say really, I helped my girlfriend when a man took at her private things on her body so I did what every boyfriend should do for what they love.", hans svar fick mig väldigt rörd, samtidigt orolig, han hade nu gått ut med vårat förhållande offentligt.
"Oh, I see. I hope you both are fine and that your girlfriend is very glad to have you.", konstaterade mannen i fotöljen. Killarna skrattade lite och puttade till Louis åt sidan. Min pojkvän, jag lekte med tanken av att kunna säga det officiellt nu, och det kändes verkligen bra.
"To be honest, it's me who's pretty glad to have her in my life.", Louis tittade åt mitt håll samtidigt som han sade meningen, något som fick hela mig att vilja hoppa av glädje.
Intervjun rullade på bättre än vad min mor & far hade tänk ut på schemat, därför så var det ett perfekt tillfälle för killarna att få sätta sig ner och slappna av lite. Det verkade rätt slutkörda allihopa, inte bara Louis. Harry satt och småpratade lite med Lou, Niall & Liam skojades med teamet bakom kamerorna och Zayn satt med sin telefon. Själv satt jag i Louis knä medans jag hade huvudet lutat mot hans nacke. Det hade som sagt inte blivit så mycket sömn för våran del inatt men om bara ca en och en halv timme så skulle även båda fotoshootarna vara tagna och klara, vilket betydde att vi var lediga resten av dagen.
Jag och min numera officiella pojkvän sade inte så mycket, jag tror vi båda nog njöt av varandras närhet bara. Istället så tänkte jag en hel del faktiskt, inte bara på hatet som förmodligen ökat massor i mina nyhetsflöden på twitter eller kommentarer på instagram utan också på Luke, Jonathan och Patricia. Allt hade förändrats på så kort tid, just nu kändes det verkligen som om det aldrig skulle kunna bli vi igen. Vi fyra som var helt oslagbara för bara en och en halv månad sedan ungefär.
"What are you thinking about babe?", Louis huvud lutade sig mot min nacke precis som min gjorde mot hans, därför så tvivlade jag inte en sekund på att det förmodligen såg väldigt fult ut för våran del. Inte för att jag brydde mig särskillt mycket, jag gillade verkligen hur mysig Louis var hela tiden.
"Nothing special.", mumlade jag. Eftersom Louis inte kunde se mig i ögonen denna gång så kunde han inte genomskåda mig som han oftast gjorde. Jag kom att tänka på mamma och pappa, hur hade dom det? hur skulle det bli med oss, skulle vi åka dit efter denna vecka och skulle Patricia vilja följa med? ärligt talat så var jag skeptisk på tanken, jag antog att hon redan var på planet mot Justin vid det här laget eftersom jag visste hur besviken både hon och Jonathan blivit på Luke igår. Åh igår, vilken underbar dag det blev tillslut trots att den fick en hemsk start. Jag vågade ta till mig modet att gå upp på scenen och sjunga, allt tack vare Louis. Sedan avslutades natten på det bästa sättet jag någonsin kunnat ana och jag kände bara hur jag älskade Louis med hela mitt hjärta och jag kunde nästan inte vara lyckligare än vad jag var, egentligen.
"Are you blushing?", Louis fråga fick mig att reagera. Jag kom på mig själv med att mina kinder blivit rosenröda, något som fick mig att rodna ännu mer. Varför skulle jag bli så röd hela tiden? jag tittade upp och såg hur Harry satt i fotöljen bredvid med ett utbrett flin. Jag stirrade på Louis som log roat.
"I'm not!", konstaterade jag och slog till Louis löst på bröstkorgen, vilket fick både Harry och Zayn att skratta i fotöljerna bredvid. Vart tusan Liam och Niall tagit vägen var en fråga jag förmodligen inte skulle få veta ännu, tyst i salen var det i alla fall.
"No shit.", kommenterade Zayn genast och pekade på mina kinder. Jag lipade retsamt åt både Malik och Styles håll, vilket fick dom att tystna sina skratt en aning i varje fall, men flinen satt kvar på deras läppar. Jag insåg vid detta tillfället att dom listat ut vad som hände igårnatt. Till min lättnad så burrade mobilen till i min BH och snabbt plockade jag upp den. Både min och Louis blick var fäst på skärmen där namnet visades. Konstigt nog så blev jag förvånad över namnet, men samtidigt inte.
From: Luke Daniels
I'm out from hospital now, I'm all fine. Thanks for asking, huh? ;) Me and Fiona wondering if you're free tonight? you and Louis might wanna go out with us? like a dubbledate? hah :D pretty pretty pleeaase! I'm paying everything? ;)
Med en suck tittade jag på Louis som såg storögt på mig. Sedan ändrades hans förvåning till ett svagt leende, som om han var rädd över min reaktion över det han just skulle säga.
"I think it's good for you to forget about yesterday and looking forward you know, Fiona might be a bitch but Luke's after all your best friend. It's your job to accept the fact that he's in love.", han flätade samman våra fingrar under hela meningen och hjärnan sade nej medans hjärtat sade ja, han hade ju rätt. Jag borde acceptera Fiona, hur vidrig hon än mådde vara, hur mycket hon än låtsades älska Luke så var det inte min business, det enda jag kunde göra var att finnas där för min bror när dagen kom då hans hjärta blev krossat, även om jag aldrig ville att det skulle hända såklart så var det hans misstag & jag hoppades verkligen på att han skulle ta lärdom av detta misstag förr eller senare.
"You're right. I'm texting him that we're in. Even though I'm very disappointed over him, I can't be mad, you know.", sade jag bara och började genast skriva in ett nytt sms till Luke som berättade att vi gärna var med.
Tid, kläder och plats blev bestämt och klockan sju skulle vi samlas utanför chinarestaurangen nere vid stan. Inte för att jag såg fram emot träffen, inte alls faktiskt, men jag gjorde det för min väns skull.
"Do I look okay?", Louis såg sig själv i spegeln medans jag satt på sängen bakom honom. Hans blick mötte min genom spegeln och log sitt vanligt osäkra leende. Hans hår var uppåtkammat, hans blåa skjorta satt lagomt tajt och hans mörkblåa byxor matchade överdelen riktigt bra. Stil, det hade Louis verkligen och han var så otroligt vacker. Om han som så skulle klä sig i mjukisbyxor och en hoodie så var han fortfarande lika attraktiv och jag bara älskade hela han. Dagens klädsel var finkläder då vi skulle ut och äta på en fin restaurang, eftersom förslaget kom ifrån Luke's sida så kunde jag inget annat än att misstro honom. Sedan när började han bry sig om kläder på det viset? det måste ha varit Fionas förslag.
"You look very good as usual, honey.", berömde jag och ställde mig upp ifrån Louis dubbelsäng. Själv hade jag tagit på mig en riktig värsting outfit då jag tagit de blommiga shortsen, ett vitt linne med en matchande blomtröja i jackform utanpå. Enligt mig själv så gillade jag det & jag visste ju att Luke också gjort det då han varit med och shoppat dom, men frågan var ju bara vad hans snälla flickvän skulle säga. Jag skakade av mig tanken och gick fram mot Louis som rättade till småsaker i hans hår. Mina armar vandrade runt hans midja och snart så stod jag med armarna om min fina pojke och höll om honom bakifrån.
"I love you loads.", viskade Louis samtidigt som han vände sig om så hans armar hamnade runt min nacke. "Now it's just a few days left of this week. Times just fly by.", konstaterade han medans våra pannor nuddades.
"You're the best human in the world. I love you so much, Louis.", sade jag medans mina ögon stirrade djupt in i hans blåa. Det som förvånade mig mest var hur Louis nästan kunde kontrollera mig bara genom att titta på mig, var han ledsen så var jag, lika gällde om han var glad så var jag det med. Han hade gåvan att kunna få mig att göra saker jag aldrig ens vågat tänkt på tidigare och ibland skrämde det mig faktiskt. Hans mun pressades emot min och bara någon sekund hann passera innan jag besvarade kyssen varsamt.
"This isn't feel so good to be honest.", konstaterade jag när Louis parkerat sin svarta Range Rover på parkerkingsrutan utanför restaurangen. Vi såg både min svarthåriga vän & hans fästmö ifrån bilen och jag mådde nästan illa när jag såg hur hennes tunga vandrade omkring i hans mun. Kanske var jag bara ovan att se Luke såhär, men ändå så kändes hela situationen fel.
"Remember who you do this for, I know he would appreciate your try to find peace in his first girlfriend you know.", jag himlade med ögonen och suckade åt tanken att jag visste att han hade rätt, som vanligt. Jag nickade bara och öppnade bildörren, Louis följde mitt exempel och när vi båda kom framför bilen så tog Louis snabbt tag om min midja och förde mig närmare honom, något som endast fick mig att bli tryggare. Blixtrar efter kameror kom lite här och var och hela grejen gjorde mig osäker, världen visste ju vid det här laget att Louis faktiskt var min pojkvän nu.
"Hi Katie. Fun that you could come!", sa Luke vänligt och sträckte ut sina armar. Jag log försiktigt och gick in i hans öppna famn. Hela läget kändes påtvingat och awkvard, men det blev i alla fall lite bättre när Luke och Louis hälsade på varandra som om de också känt varandra i flera år. Vad var det med killar och vänskap egentligen? aldrig så mycket drama. "Really nice to finally meet my sisters boyfriend. I don't mind we've met before, have we?", frågade Luke förvirrat medans han höll om sin Fiona som fejkat log mot oss. Jag måste medge att dom såg bra ut tillsammans ikväll, hon hade klätt sig i en fin svart klänning medans Luke hade dragit på sig sin svarta kostym, ja.. Dom hade verkligen sett fram emot denna kväll verkade det som.
"I don't think so. A pleasure to meet someone who has such a big influence of Katelyns life.", svarade Louis, lika gullig som vanligt. Jag såg hur Fiona stirrade på honom med sina psykiga ögon, svartsjuka var det absolut inte däremot kunde jag känna en viss irritation på min bästa vän när han inte såg hur hon bara lekte med honom. "Shall we go in?", fortsatte Louis och tog min hand igen. Vi alla nickade samtidigt och tog stegen upp för den lilla trappan som skulle leda oss in till restaurangen.
Luke som beställde bordet pratade med kyparen som villigt visade oss bordet där vi skulle sitta. Som tur var så hade han inte varit helt borta eftersom han valt ett bort längst in så långt bort ifrån fönstren som möjligt.
Restaurangen var i och för sig väldigt mysig, det doftade chinamat och i taket satt fina ljuskronor. Det var väldigt mycket folk här och man såg hur folket bara ökade, detta måste ha varit ett väldigt populärt ställe, tänkte jag. Ingen av oss sa något till varandra utan istället tog jag emot tonvis med blickar ifrån Fiona. Louis lade märke till det direkt då han klämde åt min hand ännu hårdare ju varje gång.
"Oh, I heard that you sang yesterday, Katelyn. You were very good! saw it on Youtube", hon pressade fram ännu ett leende och Luke log stolt medans han nickade.
"Yeah, congrats sis, I knew you would make it!", sade han medans han log glatt emot mig. Fionas ord struntade jag fullständigt i då dom förmodligen inte betydde ett skit för henne, men jag visste att Luke menade hans ord och det gjorde mig varm om hjärtat, även om jag fortfarande var irriterad på honom.
"Thank you so much.", jag tittade på Louis som lagt sin hand över mitt lår under tiden paret framför oss pratat, jag lade min hand ovanpå Louis och ett leende spred sig på mina läppar. "Before we're going to order something I've to make a visit on the toilet.", sade jag bestämt och tog min handväska medans jag reste mig upp. Alla tre nickade mot mig och Luke såg road ut.
Vattnet svalkade kallt på mina händer medans jag tittade mig själv i spegeln. Mina ringar under ögonen hade nästan försvunnit under dagens gång, dock förmodlade jag att det var sminkets förtjänst att jag faktiskt såg helt okej ut just nu. Just när jag skulle till att stänga av kranen så slog dörren upp och in kom tjejen jag fruktade mest, med ett - som jag ansåg vara ett vanligt ansiktsuttryck för en gångs skull.
"Luke is an amazing boy.", sade hon medans hon gick emot mig. Jag hade dock inte vänt mig emot henne, utan jag såg henne i spegelbilden. "I really like him for sure."
"I doubt that.", mumlade jag bara och tittade ner mot mina händer. "But you should know that, if you hurt him I'm sure I'll make you regret it.", sade jag bara innan jag sedan lämnade toaletten utan ens en blick åt hennes håll. Tyst stod hon kvar på samma ställe och verkade inte vilja svara på det eftersom hon inte gjorde något alls för att hålla mig kvar inne på toaletten. Jag hade sagt det jag ville ha sagt så nu kändes allting faktiskt väldigt lättsamt, därför gick jag med ett leende fram till bordet där två av mina favoritkillar satt och hade en konversation om något jag tyckes höra vara fotboll.
Vi hade precis fått vår mat. Eftersom jag idag inte alls var så sugen på kinamat som resten av mina bordskamrater så fanns det pasta med olika grönsaker på min tallrik i istället, jag skulle just till att ta min andra tugga av portionen då ett evigt plingande i min telefon hördes. Fort var jag snabb med att svara då namnet på displayen sällan stod där.
"Veronica, what's up?!", frågade jag och hörde då hur hon snyftade på andra sidan luren, åh nej. Kunde Philip ha gjort slut med henne såhär 6 månader in i graviditeten eller ännu värre, kunde hon fått ett missfall? oroligt tog jag handen för munnen och väntade på att hon skulle säga något. Min blick vandrade över bordet och både Louis & Luke verkade lika förvirrade som jag själv, Fiona satt mest och åt av sina räkchips.
"It's dad.. He's at the hospital in New York and I..", det kändes hemskt att höra henne vara så ledsen då det endast fick mig att tänka på tiden Katherine omkommit. Hon hade gråtit så mycket att hon nästan hamnat i djup depression som hon som tur var hann ta sig ur innan den väl började på riktigt, men ändå så visste jag att hon lätt kunde få svåra panikattacker när hon blev ledsen eller frustrerad. "I can't lose one more that I'm loving, Katie. Our dad is almost dead but I can't let it happen. Our dad is almost dying."
Lite oväntat slut kanske, men vad kommer hända nu tror ni? Kommer han att klara sig och vad är det som har hänt tror ni?
Fick en fråga om hur ofta jag upptarerar bloggen, har för mig att jag svarat på den förut men kan kortfattat berätta att jag uppdaterar när jag har tid, lust och känner för att skriva. Jag gör det för en kul grej, för att jag älskar att skriva. Men när man sedan känner sig stressad och nästan tvingad till att skriva nya delar så blir kapitlerna oftast väldigt tråkiga & händelserika. Dock försöker jag att uppdatera så ofta jag hinner och orkar med, vilket brukar bli omkring varannan dag ungefär!
Kommentera gärna!
take chances, chapter 31
11
Tidigare;
Fort skyndade jag mig igenom folkmassan mot hållet Jonathan visat mig. Efter en hel del letning så fann jag henne tillslut, i en killes famn. Trots mitt skick så kunde mitt hjärta inte motstå att göra lite extra ont. Att se Katelyn stå på dansgolvet, med en annan kille runt omkring sig som kramade om henne bakifrån som varken var jag, Jonathan eller Luke gav mig en väldigt arg men även ledsen känsla. Jag skulle just till att gå när jag hörde ett skrik, mitt eget namn. Som inte kom ifrån vilken person som helst, det var Katelyn som ropade.
"Louis, help."
I det ögonblicket insåg jag hur det egentligen låg till & tänkte jag efter så kunde jag ju faktiskt aldrig tyda ett leende på hennes läppar under tiden hans omfamning, vem han nu var. Vad var det som hände? Hennes rop på hjälp fick hela mig att tänka till, stanna upp och se mig omkring. Alla var upptagna med sitt eget, kanske trodde dom fulla människorna som jag - att det var något? även om jag innerst inne visste att Katelyn aldrig skulle göra en sådan sak så kunde jag ju inte ta bort synen jag nydligen sett. Vad skulle man tro, egentligen?
Utan någon som helst kontroll så trängde jag mig förbi folket ur min väg och snart så var jag framme vid min slutpunkt. Katelyn tittade på mig med en blick som sade mer än jag egentligen kunde se, den var fylld av ångest, förskrämdhet och olust. Hon ville inte alls detta, därför kunde jag inte låta något hända heller.
"What the hell is going on here?", frågade jag, ganska sluddrigt men ändå så hade jag inte druckit på ett bra tag nu, vilket underlättade då jag inte var helt borta i min försökta konversation med denna brunhåriga 'killen' eller vad man skulle kalla honom, han såg väldigt stor och sliskig ut.
"I'm going to take this beauty to the bed right now, so if you excuse us.", hans ord äcklade mig verkligen. Allt som jag druckit och ätit idag ville komma upp och helst rakt i mannens ansikte, men för Katies skull lät jag det bevaras inom mig. Jag förstod inte hur en vuxen man kunde säga så till en annan människa, nog för att han var väldigt påverkad, men det hade ingen rätt att behandla tjejer på det sättet, speciellt inte min tjej. Jag tittade på Katelyn som tittade vettskrämt på mig medans hennes mun mimade återigen ett "hjälp".
"Actually no, it's my girl you have in your arms and I can't accept that. Especially not now when you told me what you're going to do with her.", sa jag och gick dom närmare. Till min förvåning backade han, fortfarande med armen om Katie's mage så att hon automatiskt följde med.
"Actually no, it's my girl you have in your arms and I can't accept that. Especially not now when you told me what you're going to do with her.", sa jag och gick dom närmare. Till min förvåning backade han, fortfarande med armen om Katie's mage så att hon automatiskt följde med.
"Too bad for you, fucker.", skrattade snubben mig rakt i ansiktet medans han ökade stegen fortare och när jag efter några sekunder hunnit reagera så såg jag hur han bara kom längre och längre ifrån mig. Jag snabbade på mina steg och jag insåg fort vart vi var påväg, mot utgången.
Precis när han öppnade dörren så hördes ett hysteriskt skrik, Katelyns skrik. Ännu argare blev jag och stegen bara ökade och ökade, dock inte i superfart då jag inte ville riskera att halvt döda mig själv på vägen genom att snubbla över mina egna ben eller något ännu värre - någon annan.
Han skulle just till att ta sina fötter över tröskeln då jag grabbade tag i hans blöta skjorta full av svett, så att han tvärnitade. Utan ens en tanke så hände det jag absolut aldrig trodde om mig själv. Ett ögonblick, en smäll och ännu ett skrik ifrån Katie's sida behövdes för att jag fattade vad jag hade gjort. Vänsterhanden masserade min högra knoge då den värkte av slaget jag nydligen givit mannen. Människor samlades runt oss snabbare än förväntat. Vakter och medier trängde sig emot oss, jag sket egentligen i det som hänt, egentligen var jag bara väldigt chockad över vad jag precis gjort. Men när mannen sedan ställde sig upp, oskadd och vingligt så ansåg jag honom vara okej. Något bråk verkade han inte heller vilja ha då han bara fnös och gick vidare in mot festen igen, medans minst tio pars ögon stirrade efter honom.
"What happened, Louis? Can you explain?" "Did you get hurt?" "How's your hand?" "Did you protect your girlfriend Katelyn?"
Frågorna, blixtarna och kamerorna blev bokstavligen talat för mycket. Dom pressade sig upp bara några millimeter ifrån mitt ansikte och jag hade verkligen inget space alls. Det var dock under en fråga som jag reagerade mest, nämnligen när dom sade Katelyns namn. Jag tittade mig förvirrat runt, i ett tappert försök till att se mig över de stora fotoapparaterna som fortfarande blixtade i mitt ansikte, tyvärr såg jag inte henne någonstans och jag hade svårt att tro att hon kunnat gått tillbaka in igen, kunde det vara så att hon blivit rädd för mig? jag hade ju praktiskt taget slagit till honom rakt framför hennes åsyn, något kanske både jag och hon blivit förvånad över.
Jag pushade bort människorna omkring mig så gått det gick, jag behövde verkligen få prata med min Katie. Dörren in till karaokepartyt stod öppen efter det som hänt och snabbt lade jag benen på ryggen och sprang utåt, ut i den friska Augustiluften. Eftersom vi kommit hit i skaplig tid så var klockan inte ens midnatt ännu, vilket resulterade till att bilar och människor fortfarande befann sig ute på gatorna.
"Do you looking for someone, sir?", en vakt som stod utanför dörren tittade förvånat på mig. Lika häpnat tittade jag tillbaka då jag inte sett honom när jag kommit ut, jag antog att jag varit för upptagen med att titta mig omrking efter den jag sökte.
"Yeah, I've kinda lost my girlfriend, I don't know where she is.", sa jag och började titta mig noggrannare omkring. Den svartklädda, enorma vakten log belåtet och nickade lite. Jag rynkade på pannan och undrade just varför han såg så stolt ut när han sade det själv.
"If she's blond and was crying, then I know where she is. Just go down by the street and turn then right, you'll come to a lake as I think she was going.", berättade han vänligt. Pafft tackade jag vakten och skyndade mig ner för backen, precis som han sagt till mig.
Där satt hon, mitt i sanden med knäna uppe vid hakan. Stranden var folktom, det var lagomt varmt ute och jag kunde höra vinden susa förbi. Om hon grät visste jag inte men det skulle jag snart ta reda på. Sakta men säkert tog jag fotstegen mot henne och plötsligt satt jag bredvid henne i sanden. Våra blickar möttes och hennes ögon var röda. Om hon hade gråtit eller om det var alkoholen var svårt att se, men jag antog att det var båda.
"How did you find me?", frågade hon överraskat men samtidigt lite frånvarande. En enkel ryckning lämnade mina axlar medans mina ögon vägrade titta bort ifrån Katelyns. Hon var så otroligt vacker, hela hon. Jag skulle kunna titta på henne i en evighet utan att tröttna.
"It doesn't matter. I've found you now and I'll be there for you.", hon skulle just till att öppna munnen då jag hann fortsätta. "Before you gonna say something, let me explain. What I did in front of you was never mean to get you afraid of me. I did it for you and I know it was wrong. I've never hit someone before and I don't know what got into me. Of course I felt like an idiot but I just.. I love you so much Katelyn and I can't let anyone hurt you."
Jag hade fått det sagt, skönt. De blonda tjejen med de röda ögonen satt fortfarande och bara tittade på mig. Hennes mun öppnades ett antal gånger i försök till att säga något men orden bara föll ur henne. Efter ett tag så kunde jag äntligen höra hennes röst igen.
"I'm not afraid of you Louis, quite the opposite, I'm glad what you did for me. I was so afraid. He said he was a friend of you and that he wanna dance, when he later started to take me closer into him everything felt so wrong. He said that you was okay with it and that you didn't love me anyway.", hon grät nu mer och lade huvudet i sina händer. "I'm so happily that you came, Louis. I was so afraid.", snyftade hon i sina händer. Chockat flyttade jag mig närmare och lade en arm omkring henne. När jag sedan kände hur hon började skaka så kunde jag inte bara sitta där och inte säga något.
"Hey, Look at me.", sade jag. Långsamt tittade hon upp ifrån sina händer och mötte mig med blicken. Hennes sorg tog över mig men jag visste att jag skulle behöva visa mig stark nu, för Katies skull. Gråta var kanske inte något jag skulle göra precis, även om jag gärna hade viljat. Hur hade en man kunnat vara så respektlös att ljugit för den finaste tjejen i världen och låtit sig tagit på ställen som absolut inte tillhörde honom. "I've never seen that man before and you can't listen to him. I do love you, more than words can ever explain and I'd never let someone hurt you.", jag lade min ena hand på hennes kind medans min andra arm smekte hennes rygg. Med tummen slog jag bort tårarna som rann ner samtidigt som jag bredde mitt leende en aning, något som resulterade till att hennes läppar också drogs uppåt. Långsamt gick våra huvuden närmare och hungrigt började våra läppar massera varandra. Med Katelyn kändes allt så självklart, som om det alltid skulle vara vi.
"We're up to work tomorrow, you know. Are we going home to my place and get some sleep before the interview?", frågade jag mot hennes rödsvullna läppar. Hon fnittrade och nickade på huvudet innan hon gav mig en lätt puss igen.
"Louis wake up, we're running late!", var det något jag hatade så var det att vakna upp med tanken att veta att jag försovit mig, som idag. Hastigt slog jag upp ögonen och nästan hoppade upp i sängen. Dock så blev den inte så hemsk ändå då det enda jag såg var Katelyn i underkläder, något som roade mig väldigt mycket. Det fick mig endast att tänka på gårdagen om hur underbar natten blivit. Det kändes väldigt bra att få vara just den där speciella som tog Katelyns oskuld, att det även var bland de finaste sexet jag haft fick även mig att må otroligt bra. "I don't care if I'm looking awful now, we've to get started now. Come on, Louis. Get dressed!", jag visste inte varför, men det var något av den där stressiga och förvirrade Katelyn som endast gjorde henne ännu mer attraktiv, vilket fick mig at flina ännu mer.
För att vara ärlig så överreagerade hon, det var faktiskt hon som var sen då hon skulle möta upp Lou på platsen en kvart innan oss, något jag tyckte var ganska onödigt. Vad gjorde dom egentligen mer än att presentera sig för intervjuarna och pratade strunt? äsch, det gjorde ingenting om hon kom en kvart sent och kom med mig.
En halvtimme senare var vi i studion vi skulle vara i. Varken jag eller hon hade blivit sena då vi i själva verket var fem minuter tidigare, faktiskt så hade vi fixat oss på rekordtid, frukosten fick vi dock skippa.
"Oh Louis, what have you done to your hair, honey.", det första vi fick syn på var Lou som stod med en kaffekopp i handen, den var strax efter tolv på förmiddagen och det första hon gjorde var att retas, som vanligt. Något vi andra alltid uppskattade då hon var precis som oss.
"Sorry, Louise. Can you help me with that?", flinade jag och hon himlade med ögonen medans hon ställde ifrån sig sin kaffekopp.
"That's my job.", konstaterade hon samtidigt som hon tog upp en kamm ifrån sin ena bakficka. Jag log tacksamt och satte mig genast på stolen som hon höll handen på. Något jag märkte direkt var att det faktiskt bara var vi och några kameramän här ännu, något som gjorde hela situationen ganska skön då jag knappt hade hunnit vakna.
Håret var åt alla håll och det enda jag hade dragit på mig idag var ett par tights och en pösig tröja, sedan var jag klar. Jag satt på stolen medans jag såg hur Louis blev stylad av Lou. Bara att titta på Louis gjorde mig varm om hjärtat, hela jag var väldigt lycklig och när jag såg honom sitta där och flina så förstod jag direkt var han tänkt på, gårdagen. Hur det hela gick till var en bra fråga, men jag antog att jag både kände mig redo och sugen. Jag ville ha Louis, närmare än innan och det var verkligen bland de finaste jag varit med om.
"Oh hello there, what are you thinking about?", utan att ens vetat om det så hade tydligen även Liam och Harry kommit innanför dörrarna. Hela grejen fick mig generad och ord kunde inte beskriva den pinsamma tystanden. Som tur var så skrattade Liam bara bort det hela och satte sig istället på stolen bredvid Louis för att vänta på sin tur att bli sminkad inför liveintervjun som skulle sändas om bara fyrtio minuter.
"What's on our schedule after this?", frågade Harry och vände blicken på mig. Jag plockade fram schemat ut väskan och tittade noga.
"You're going to have two photoshoots and then you're free the whole day.", konstaterade jag och killarna verkade förstå. Även Zayn och Niall var nu på plats så den lugna tystnaden var över.
"Okay boys, take a sit in the couch, we're sending in five minutes.", sade den manliga Intervjuaren Derek. Han verkade faktiskt väldigt snäll, i alla fall när han hälsat på oss alla när vi kommit.
"Bye beautiful.", log Louis efter att han pussat mig på munnen. Jag fnittrade väldigt fånigt och mina kinder blev antagligen röda. Att visa känslor offentligt var aldrig min grej riktigt, men med Louis kändes det så rätt, allting.
"You look tired guys, what are you up to here in London? You've been here almost a week now, right?", frågade Derek. Killarna nickade och Liam var snabb med att ta ordet.
"Since we switch management so have it been much of the time in Manchester, which is a very wonderful city actually. We thrive like a fish in water there and yeah. We're in London for some workthings.", svarade han. Zayn lade till att dom även söket boende i Manchester just nu då vi faktiskt skulle jobba ihop i två år till.
"Sounds great. But Louis, can you explain what happened yesterday, is it true that you hitted a man?", Derek rynkade på pannan medans resten av killarna inte verkade förvånade alls. Jag antog att dom sett bilderna som redan läckt ut på internet.
"Well, it's nothing to say really, I helped my girlfriend when a man took at her private things on her body so I did what every boyfriend should do for what they love.", hans svar fick mig väldigt rörd, samtidigt orolig, han hade nu gått ut med vårat förhållande offentligt.
"Oh, I see. I hope you both are fine and that your girlfriend is very glad to have you.", konstaterade mannen i fotöljen. Killarna skrattade lite och puttade till Louis åt sidan. Min pojkvän, jag lekte med tanken av att kunna säga det officiellt nu, och det kändes verkligen bra.
"To be honest, it's me who's pretty glad to have her in my life.", Louis tittade åt mitt håll samtidigt som han sade meningen, något som fick hela mig att vilja hoppa av glädje.
Aww, finfina dom.. Ledsen för att det blev hoppigt i Katelyns Perspektiv men jag har väldigt bråttom, ska iväg med en kompis å hinna duscha osv innan för att vi ska iväg å göra lite saker. Well.
Kommentera? :)
take chances, chapter 30
12
Tidigare;
Folket som under framträdandet suttit sig på stolarna stod upp, visslade och klappade sina händer av hetsighet. Jag tittade på Louis som endast gjorde tummen upp. Faktiskt så hade det gått väldigt bra, Louis hade valt en av mina favoritsånger och även en sång jag kände mig trygg i, vilket uppskattades. Detta var verkligen en stor upplevelse för mig, att få ha gjort det jag drömt om i hela mitt liv, att även känna att Katherine skulle varit så stolt över mig just nu kändes ännu bättre, även om jag inte kunde se henne framför mig stå och berömma min insats på scenen, så visste jag att hon tittade ner på mig & var glad för min skull.
Att folk faktiskt verkade uppskatta det jag gjorde kunde jag aldrig föreställa mig ens i min vildaste fantasi. Därför blev jag fortfarande väldigt chockad när folk stannade upp, berömde mig och till och med ville ha min autograf. I ögonblicket skrattade jag bara åt det och såg det hela som en kul grej, men i efterhand så insåg jag ju vad som hade hänt, jag hade sjungit inför en publik - framför människor som jag aldrig sett förut. Det var ganska magiskt enligt mig själv.
Jag hade hållt mig tätt intill Louis från att vi kommit upp på scenen till att gått av den, men jag ville ändå inte vara som något jobbigt plåster utan lät honom i själva verket gå vidare till sina vänner. Jag hade ju faktiskt Patricia och Jonathan här, jag skulle bara till att hitta på dom.
När jag precis var på väg att gå mot Perrie och Zayn så kände jag hur någon kom bakifrån, höll för mina ögon och sade något i stil med 'gissa vem'. Utan att ens behöva gissa så visste jag att det var min bror, min efterlängtade Jonte som stod bakom mig, så snabbt vände jag mig om och kastade mig i den ljushåriga killen framför mig. Det både syndes och kändes att han var vältränad och som vanligt fick jag blickar riktade mot mig. Om det denna gång råkade vara för att jag stod i en superhet killes famn eller att det var fans som trodde jag skulle vara otrogen emot Louis var oklart, hur som helst så sket jag i vilket som. Denna kille hade jag inte pratat med på år och dagar kändes det som så det var verkligen som en lättnad att se honom igen, lika glad & charmig som vanligt.
"Hello sis, how are you doing, babe?", hans tag om mig var säkrare än vanligt, som om att han var rädd att jag skulle springa iväg när som helst. Jag skrattade och lade mina armar kring hans nacke.
"I'm all good, right now anyways.", bekräftade jag med en liten nickning på huvudet. Att se Jonathan gav mig inte bara glada vibbar såklart, det gav mig även tillbaka minnet om Luke. Hur skulle det bli mellan oss? Den väldigt stora killen som höll om mig harklade sig lite och stirrade rakt in i mina ögon. Trots att han var väldigt muskulös och stor så var han verkligen den goaste killen i världen. Han var som en gosebjörn och jag förstod ju varför tjejerna föll för honom, varför jag inte kunde det var fortfarande en gåta. Han var som min egen bror & att bli kär i sin bror var väldigt orimligt.
"Heard about Luke by the way. Me and Pat sat there beside the bed and looked on him with that Fionagirl. Ugh, the whole her is a really disgusting as well.", klagade han och sträckte ut sina armar i luften. Det hela fick mig att skratta, Jonathan var även en av killarna som alltid viljat att Luke skulle träffa Mrs Perfect någon dag, men att hon skulle vara Fiona var jag inte riktigt beredd på, hur stor var chansen liksom? en på miljonen.
"Do you think he'll hate me forever?", sa jag, väldigt dystert och vände blicken neråt. Han suckade och strök mig över ryggen. Vi stod just nu mitt i en klinga med rörande folk på sig. Synen av Zayn och Perrie var borta då dom blivit utbytt av människors dansande. Här och var hade jag sett Louis lite överallt med en drink i handen, jag antog att även han hade satsat på att gå all in ikväll.
"He would never hate you, Katie. He can't do that, you know. You've know each other since forever, like you and me. I don't mind he's such a dickhead like I was and take the girls before friends, I remember how angry he was at me, he can't do the same mistake because of a girl.", han lät inte helt säker, som om han både försökte övertyga mig och han själv för att faktiskt tro på hans ord. Jag ville så gärna tro på det han sade, att Luke inte skulle ta efter samma misstag som Jonathan gjorde, men samtidigt så visste man ju aldrig. Kärlek kunde göra en människa så blind ibland. "I just have to say this, you blonde girl, I'm so damn proud of you. What you did tonight is amazing, no words can ever explain. You're a hero, a really professional singer!", konstaterade han, något som fick mig att le. Att höra det ifrån människorna som betydde något för mig gjorde det hela så mycket bättre, jag blev helt varm i hjärtat.
"Are you just standing by there and talk or you wanna take this drinks and have some fun with me right now, huh?", Patricias röst kom bara närmare och närmare och plötsligt stod en svarthårig, galen och som vanligt - festsugen - tjej bredvid oss med två drinkar i handen. Ivrigt tog jag emot den ena och kollade på mina två fina, alldeles för underbara vänner.
"Cheers guys, for a friendship forever!", sa jag glatt och höjde upp glaset. Vi skålade snabbt och inom bara några klunkar så fick jag i mig hela det halvstora vinglaset som var fyllt med allt annat än vin. Någon blandning av vodka och cider var det i alla fall.
Att festa var vanligtvis inte min grej, men jag var absolut inte tjejen som sade nej till party, tvärt om, jag gillade verkligen att gå ut, bli full och aldrig komma ihåg något av gårdagen. Dock ville jag att detta skulle bli en kväll att minnas, jag fick verkligen inte fucka upp detta nu. Men än så länge hade jag allt under kontroll.. så några drinkar skulle aldrig sitta fel.. eller?
Svettig och halvt berusad gick jag ifrån dansgolvet för att gå sätta mig i baren en stund. Jag förstod verkligen inte vad Pat fick all energi ifrån, hon hade minst dansat i en timme nu - utan ens en paus. Om man lyckades ha en sådan kondition skulle man nog må bra.
"You enjoy the party?", en röst som jag genast kände igen hördes bredvid mig. När jag vände huvudet till höger om mig så visade det sig att mitt öra inte hört fel på rösten och det irländska accentet, Niall som hade sällskap utav Sarah och Harry.
"Yes, of course. It have been one of the best nights in my life.", erkännde jag med ett leende. Jag tog den sista klunken av min vodka innan jag ställde glaset på bordet igen. Jag antog att det var på grund av den fula minen jag fick i mitt ansikte som fick Niall att brista ut i skratt. "What?"
"Nothing. I just notice that vodka isn't your thing, is it?", frågade han och la en arm kring Sarah som stod och småpratade med Harry om något bredvid.
"Not really.", sa jag ärligt och skrattade lite. Min blick svackade över dansgolvet igen för att försöka se vart Louis tagit vägen, tyvärr så kunde mina ögon inte finna det dom ville så jag vände då blicken till den enda tjejen i min närhet just då, Sarah , som jag också var väldigt nyfiken på. Vem var hon egentligen? precis när jag skulle till att öppna min mun så tog Sarah - till min förvåning - första ordet av oss.
"You were amazing on the stage today, Katelyn. It seemed that you had fun and I could see how proud your friends was because of you.", log hon. Något jag inte lagt märke till tidigare så var det hennes väldigt vackra fina leende. Hon hade inte den där överdrivna, typiska tjejlooken utan hon var mer naturlig av sig, hennes stil var slapp och jag gillade henne verkligen.
"Thank you, Sarah. That was nice of you to say.", sa jag och gav henne ett väldigt äkta leende. Jag kände redan nu hur bra överens vi skulle komma. Innerligt hoppades jag på att Niall skulle fortsätta att umgås med henne, inte bara för min skull, utan för hans egen också. Hon var ju verkligen gullig. "Have you seen Louis by the way?"
"No we haven't. The last time was around half an hour ago.", berättade Harry som nu också kommit in i samtalet. "But don't worry. He is out here somewhere. You might take a look because it's pretty huge, I didn't expect that at first actually.", flinade han och tittade ut. Jo, visste var stället stort, men ändå ganska litet för att kunna tappa bort varandra. Men Harry hade antagligen rätt, han borde ju vara här någonstans. Dock ville jag inte leta eller störa honom om han var med sina vänner, istället beställde jag tre till shottar som jag gladerligen smällde i mig.
Flera timmar på dansgolvet hade det blivit med vänner och även Katie's vänner. Det enda som saknades var Katelyn själv som jag inte hade sett under hela kvällen från när vi gick av scenen. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte var tomt, för det var det. Jag ville ha henne med mig överallt egentligen, men jag förstod att även hon behövde lite egentid. Nu - flera timmar senare så tyckte jag personligen att denhär 'ensamtiden utan sin pojkvän' var över och det var hög tid att leta reda på henne. Dock var stället större än jag trodde från början så att hitta folk i denna stora massa, fullt med kameramän och dansande människor var inte det lättaste, att jag också var starkt påverkad av alkohol gjorde saken inte lättare.
Efter att gått runt, ganska så vilsen, runt om i cirklar i över tio minuter så gav jag upp. Något som kändes som en lättnad var när jag fann Liam och Zayn stå några meter bort och såg ut att vara djupt inne i någon konversation. Utan att bry mig om att avbryta dom så gick jag med ostadiga ben rakt emot dom för att bjuda in mig själv i deras samtal.
"Oh, hi Louis. What's up?", frågade Liam medans han tog en klunk av ölen han höll i handen. Även om han verkade smått borta så var det inte alls i närheten av mig. Liam hade fortfarande förståndet fullt fungerande, det syntes på honom. Zayn däremot verkade inte så nykter & vart Perrie var orkade jag inte ens fråga. Dom två brukade oftast klara det så bra själva.
"Good. Just wondering if you've seen Katie? haven't seen her for a while.", Liam såg ut att tänka efter faktiskt, hoppet fanns om att han skulle veta på pricken vart hon befann sig, men när han långsamt skakade på huvudet så suckade jag uppgivet. Vart tusan kunde hon tagit vägen?
"I'm sorry man. But you can ask Jonathan, he's over there! Maybe he know?", utan att svara så klappade jag Liam tacksamt på armen och försvann istället rakt emot en dansande, väldigt lång & muskulös kille. Dock inte så väldigt lång, men lång nog för att vara längre än mig.
"Hey man. Do you know where Katie is?", frågade jag. Den väldigt påverkade killen verkade knappt förstå vad han ens hette, jag antog att det blivit lite för mycket drickande för hans del. Det var i och för sig inte min ensak att lägga mig i det så istället väntade jag på ett svar.
"Acutally I have. She was dancing with a boy I thought were you.", svarade han förvånat och stannade upp i sitt dansande. Ganska så panikslaget tittade jag på Jonathan som nu verkade förvånad också. Åh nej, bara inget hände Katelyn. Jag visste att hon aldrig festat i London tidigare & fulla killar här var verkligen ingenting att leka med. "Uhm.. You should know one thing Louis. When Katie is really drunk, she doesn't know what she is doing. It's always boys around her and she's mostly kind to everyone, which make her even more attractive. You might have to look after her, it used to be mine and Lukes job, now it's your turn to make sure she's fine. Okay?", trots att han var väldigt borta så visste jag att det fanns sanning i det han sade. Katelyn var snäll och väldigt snygg - attraktiv. Därför tvivlade jag inte en sekund på att killarna var på henne som plåster, även om hon var i tillstånd som dessa.
Fort skyndade jag mig igenom folkmassan mot hållet Jonathan visat mig. Efter en hel del letning så fann jag henne tillslut, i en killes famn. Trots mitt skick så kunde mitt hjärta inte motstå att göra lite extra ont. Att se Katelyn stå på dansgolvet, med en annan kille runt omkring sig som kramade om henne bakifrån som varken var jag, Jonathan eller Luke gav mig en väldigt arg men även ledsen känsla. Jag skulle just till att gå när jag hörde ett skrik, mitt eget namn. Som inte kom ifrån vilken person som helst, det var Katelyn som ropade.
"Louis, help."
Ja, vad tror ni händer? ;) Kommentera gärna :D
take chances, chapter 29
9
Tidigare;
"But hey, you're Katelyn Ross. You can't give up!", peppade Louis och smekte min rygg. Jag log för första gången ett stort leende och tittade upp på Louis som såg lika lycklig ut han. Vad skulle jag ha gjort utan denna kille?
"I won't. Not when I've you on my side.", viskade jag och tittade in i hans blågröna ögon. Våra leenden ökades och det dröjde inte lång tid förrän jag kände Louis läppar mot mina och jag var lyckligaste någonsin.
Det var galet mycket jag hade gått igenom från dagen Louis kom in i mitt liv, om man tänkte tillbaka på allt vi hade gjort tillsammans så var det ju faktiskt en hel del. I tystnad låg jag i Louis famn och lyssnade medans ljudet av hans knappar på telefonen lät klickande. Vem eller vad han gjorde spelade inte sån stor roll, jag litade på Louis och jag visste att han inte skulle gå mig bakom ryggen, men något gjorde mig ändå rätt så osäker, jag var en helt vanlig människa, möjligen att Louis var det också men att han valde mig framför sina alla fina tjejer där ute som han kunde få så lätt gjorde mig fortfarande förvirrad. Varför jag, varför var jag den tjejen som kommit från ingenstans och fångade just Louis hjärta? efter en lugn och harmonisk tystnad så tog jag steget att säga det första ordet på flera minuter. "Louis, after everything we've been through this time, do you really think we can do it 'til the end?", med ens lade min fina kille ner telefonen och handen som lekt med mitt hår stannade hastigt upp. Jag tittade upp på han som med ett leende tog tag i min hand.
"I'll promise you that nobody or nothing will ever come between us. Not the fans, not the media, nothing. I can't allow that.", jag bredade min mun och reste mig upp ordentligt. Vår ögonkontakt höll hela vägen tills Louis telefon plingade till för sjätte gången på bara dessa fem minuter, det var först då jag blev lite nyfiken, vem kunde det varit egentligen?
"Who do you write with?", inte allt för desperat eller nyfiket sneglade jag på skärmen Louis direkt visade för oss båda. Eftersom jag inte ville vara för på så tittade jag inte direkt utan väntade ett tag tills han började knappa på mobilen igen, det var först då jag insåg att det inte var någon annan än självaste Niall Horan på andra sidan mobilen.
"He asking if we wanna hang out with them tonight. It will be Zayn, Perrie, Liam, Harry, Niall and apparently a friend of Nialls.", jag tänkte efter. Egentligen ville jag inget hellre än att ligga hemma en regnig eftermiddag som denna, men efter allt som faktiskt hänt idag så kanske det inte skulle sitta fel med lite umgänge & killar som dom i One Direction visste ju verkligen hur man piggade upp folk så att säga. "I said that you were in a bad state but that we might could enjoy their company later.", Louis ord fick mig att piggna upp lite, han tänkte alltid på allas bästa & att han faktiskt brydde sig om mig var det jag uppskattade mest just nu.
"I'd love to be with them later, what shall we do?", frågade jag och lutade mitt huvud mot Louis nacke. Han skrockade till och fortsatte att pillra med mina fingertoppar.
"He talked about an output so I guess that.", det lät faktiskt som en bra idé, kanske få i mig lite alkohol och glömma bort allt för ett ögonblick, det skulle ju vara väldigt skönt om man tänkte efter.
"Sounds great, write that we're in!", sa jag och halvt hoppade i hotellsängen av lycka, det var ju ändå bra längesedan jag festade och aldrig någonsin hade jag gjort det i London, men jag antog att det var tio gånger så bättre än i Manchester.
"What did she say?", frågade Louis nyfiket och sneglade mot telefonen jag höll i handen. Jag suckade skakade på huvudet. Jag visste att det var en dålig idé att fråga om Patricia ville hänga med oss, sedan det blivit officiellt med Justin så hade det bara varit han i huvudet på henne och eftersom jag var den snälla vännen som tillät det mesta så valde jag att inte kommentera situationen. Jag tittade upp på Louis och ryckte besviket på axlarna.
"She doesn't really got me any real answer, just that she still was on the hospital and that Justin should pick her up later.", hur väl Louis än försökte dölja flinet på hans läppar så gick det väl sådär, jag genomskådade honom bättre nu än tidigare och jag såg verkligen att han dolde något nu. "What?"
"Nothing, I'm just glad that Justin has found a girl he's in love with, you know.", sa han bara nonchalant och tittade framåt på vägen igen. Han hade klätt upp sig ganska fint inför kvällen med ett par vanliga svarta jeans men tagit på sig en blå jeansskjorta med en enkel vit t-shirt under, det passade honom verkligen superbra. Själv hade jag känt för en klänning ikväll, och en klänning hade det också blivit. En svart sådan med en enkel jeansjacka utanpå, faktiskt så kände jag mig genast mycket fräschare, tänk vad lite smink kunde förändra och täcka över sorger, egentligen.
"Are we going to Nialls place firsty or..?", frågade jag när jag såg hur Louis tvekade om vilket håll han skulle köra åt. Om jag skulle vara ärlig så visste jag ingenting om dessa vägar och vart vi skulle, jag lät Louis sköta det då jag fick hamna där vi hamnade så att säga. Han svarade inte heller riktigt på frågan utan fortsatte att koncentrerat titta ut på vägen, inte för att jag skulle kunna klara mig bättre ute på Londons alla gator, men att Louis själv var vilsen nu gick ju nästan inte ens att ta miste om.
"Finally! There they are!", Louis nästan jublade av lycka när han svängde in på en parkering där jag kunde tyda fyra glada killar och två tjejer varav en av dom var Perrie.
"I didn't know Nialls friend what a girl.", påstod jag häpnat då jag nästan hade ställt in mig på att det var en en kille jag skulle träffa på. Louis parkerade samtidigt som han tittade noga på de sex människorna framför oss, plus en massor av säkerhetsvakter runt omkring sig. Hans ögonbryn åkte till min förvåning också upp och tittade på mig med en axelryckning.
"I've never seen her before. Let's go outside and look after who she is?", frågade han och flinade. Snabbt for den galna killen i förarsätet ut ur bilen och lika så gjorde jag, hand i hand gick vi mot våra vänner som verkade vara i sin egna lilla bubbla inom ringen täckt av vakter.
"Here you are!", flinade Louis när vi trängt oss igenom de svartklädda männen. Alla tittade på oss och hälsade med kramar. Faktiskt så såg jag fram emot denna kväll, den verkade lyckad på alla sätt och vis, trots att jag inte hade min partynisse Patricia med mig. Jag ställde mig glatt bredvid Perrie då vi sist vi setts kommit väldigt bra överens & jag fann verkligen ingen tvivel om att vi inte skulle fortsätt ha det så, hon var lika glad nu och väldigt lättsam.
Tjejen bredvid Niall däremot, sade inte så mycket. Jag antog att hon var precis som mig, ganska tillbakadragen. Jag hade inte riktigt hälsat på henne än men jag såg hur Niall höll om henne rund midjan och jag började verkligen undra om denna tjejen bara 'var en vän', jag log och tog steget fram till henne istället, hon såg ganska så vilsen ut, trots Nialls säkra arm kring hennes midja.
"Hello there. I'm Katelyn, a pleasure to meet you!", sa jag vänligt och sträckte ut min hand. Ett leende spred sig på hennes läppar medans vi slog ögonkontakt. Jag lade märke till hennes vackra isblåa ögon som endast påminde mig om Niall, om jag tänkte efter så var hon ganska så lika Niall i ansiktet och det verkade vara en supertrevlig tjej.
"I'm Sarah. Nice to meet you Katelyn. Who are you here with?", frågade hon, ganska blygt men ändå lättsammare än tidigare. Det syntes att hon varit ganska nervös inför denna träffen då jag tagit för givet att hon aldrig träffat killarna förut, i alla fall inte Louis.
"Oh I forgot to tell.", Niall slog sig skamset på huvudet och riktade blicken på Louis som nu kom emot oss. Han kramade om mig hårt bakifrån så hans händer hamnade vid min mage,något som fick Sarah att förstå mitt sällskap, hon fnittrade och nickade på huvudet. "Katie and Louis, this is my friend Sarah. We've been friends for a while now and I think it's time for you to meet each other now.", fortsatte han med ett härligt skratt. Han släppte armen om Sarah och Louis gick vänligt fram och omfamnade den brunhåriga tjejen framför oss. Eftersom killarna var precis som vanligt så antog jag att dom redan träffat och hälsat på den halvblyga tjejen.
"Damn Niall, have you kept a secret for me so long?", sa Louis och låtsades bli ledsen. Niall skrattade ännu mer och bara skakade på huvudet medans vi allihopa samlade ihop oss.
"So, now have everyone said hi to each other so are you guys ready for a crazy karaoke night?", det var Liams röst som hördes och chockat vände jag mig och stirrade på Louis som log nöjt. Jag visste att det var något. Jaja, jag valde att inte yttra mig om något utan drog istället en tystlåten suck och bestämde mig för att följa med in i alla fall, det var ju inte så att jag skulle ställa mig på scenen och sjunga precis.
Vi passerade dörrarna in till den så kallade karaokebaren och musik spelades. Den ganska så unga pojken som sjöng en duett med en lika ung tjej stod på scenen och var inte alls så dåliga, faktiskt så var dom väldigt duktiga för att verka så ungdomlig. Min syn skulle uppskatta kring 15 till 16 år.
"I'll go and buy some drinks, what do you want my lady?", frågade Louis medans han släppte min hand för att försöka hänga på Liam och Harry som redan satt bänkade på varsinna stolar kring den avlånga baren där en medelåldrig man stod och blandade olika drinkar. För att inte dra ut på tiden ännu mer så svarade jag med ett enkelt svar.
"Surprise me.", skrek jag för att dels överrösta musiken men också för att Louis skulle höra då han var en bit ifrån mig. Han nickade och gick med raska steg iväg mot sina två andra bandmedlemmar. Ensam stod jag klar med dom två paren. Hurvida Niall & Sarah var ett par än eller ej visste jag inte, men dom betedde sig verkligen som om dom vore nykära och jag hade aldrig sett Niall på det här sättet under mina veckor som jag jobbat med dessa killar.
"Are you and Lou an official couple now?", frågade Perrie, som för den delen stod bredvid mig. Jag ryckte på axlarna och höjde ögonbrynen. Att Louis & jag var ett par privat var nog ganska givet, även om vi knappt pratat om det. Men att det var officiellt för resten av omvärlden var det ju inte riktigt.
"I don't know.", svarade jag ärligt och ryckte på axlarna. Perrie nickade förstående och lade en arm på min axel. Jag sneglade på Sarah & Niall som stod tätt intill varandra medans dom verkade viska småsaker i varandras öra, dom var verkligen supergulliga.
"Soon it's your turn to go up there.", Zayns röst lät ironisk men samtidigt så kunde jag tyda något allvarligt i den också. Jag hade hoppats att han bara sagt till Perrie eller kanske Niall som stod närsmast oss på den lilla platsen vi befann oss på, men hans intensiva bruna ögon borrade sig in i mina så det kunde knappast betyda att han menade någon annan, tyvärr.
"Never mind. I'd rather die.", skrattade jag och försökte mest smita mig undan den otroligt obekväma situationen som uppstod. Kunde bara inte Louis komma med drinkarna nu? Zayn flinade.
"Woah, what does Louis up there?", Nialls häpna tonfall fick mig att rycka till. Publiken började jubla och det dröjde inte lång tid förrän jag insåg varför alla klappade och skrek som dom gjorde. På den stora scenen framför mina ögon stod ingen annan än Louis, min knasiga men ändå fina kille. Eftersom jag inte visste vad som skulle komma så klappade jag också, i hopp om att Louis skulle sjunga. Jag visste dock att han hatade att sjunga utan dom andra i bandet, något jag kunde förstå. Men något på hans leende sa att denna gång skulle han inte sjunga med dom.
"Hey everyone. Are you alright? I hope you are.", sa han och höjde upp sina händer i luften, vilket resulterade till att klapparna & skriken blev högre. Människor hade även hittat hit och var väldigt duktiga på att trängas.
"Are you excited?", en röst bakom mig hördes. Hastigt vände jag mig om och mötte Liam och Harry som båda log vänligt mot mig. Jag fattade inte riktigt vad dom pratade om förrän Harry tog ett stadigt grepp om mina ben och plötsligt satt jag i Harrys starka famn. Dom runt omkring oss började förvirrat titta på mig och Harry när dom egentligen skulle titta på Louis som bara flinade, han hade verkligen planerat detta in i det minsta detalj. Medans jag blev buren så hörde jag hur Louis fortsatte att prata.
"I'm usually singing with my four bandmates, but tonight I'm actually gonna sing with my wonderful and beautifully girl, Katelyn. Give it up for her!", innan jag ens hunnit tänka så klappade de nu sjuttiotals människorna inne i den stora byggnaden och jag stod med skakiga ben uppe på scenen. Louis visste så väl att jag aldrig, verkligen aldrig sjöng offentligt, ändå så gjorde han detta. Men eftersom han ändå planerat allt detta endast för mig så var det minsta jag kunde göra att gå fram och göra som Louis sade.
Min fina kille höll fram sin lediga hand emot mig och nervöst tog jag tag i den medans jag tittade ut över den inte så lilla publiken jag faktiskt hade nu, som stirrade på mig och Louis.
"Louis, I can't do this. I can't sing.", mumlade jag, ganska bedjande men samtidigt övertygat. Han släppte min hand och smekte mig istället på kinden. Han nickade på huvudet och flyttade handen till mitt hjärta.
"Believe in yourself, Katie. Your voice is perfect, you are perfect.", log han och pussade mig snabbt på munnen. Något både varken jag själv eller publiken var beredd på. "Sing 'Look after you' by The Fray with me, please?"
Jag var skyldig Louis detta, efter allt han ställt upp för mig de senaste dagarna, efter allt han någonsin gjort mot mig så visste jag att han gjorde detta för min skull och jag ville inte svika honom.
"Okay..", sa jag, alldeles för osäkert. Han pekade då ut i publiken på en speciell punkt, längst fram. Det var då jag insåg att Patricia och Jonathan stod där, i främre raden och klappade som aldrig förr. Mitt leende växte ännu mer, speciellt när jag såg Jonathan som såg stoltare ut än någonsin. Det var skönt att veta att någon var sig själv i alla fall. Min blick vändes tillbaka på Louis som redan stirrade på mig. "Did you do this too?", frågade jag och tog hans hand. Han skrattade lite för sig själv och nickade.
"I knew all the time that she'd come, I just told her to say that she'd be with Justin today. It would be a surprise for you to see them here.", log han och pussade mig ännu en gång, fast denna gång på pannan .Det var i det ögonblicket som jag bestämde mig, jag skulle göra detta. Jag skulle överväga min rädsla genom att sjunga inför folk om jag som så skulle behöva gå igenom hat och fruktkastning efteråt. "Okay peepz, this is one of my favoritesongs, Look after you.", sa Louis i mikrofonen och en igenkänd melodi sattes igång. Jag slog mig nervöst ner på stolen bredvid mig och lika så gjorde Louis, detta skulle bli så spännande men samtidigt var jag väldigt skärrad över vad kommentarerna skulle bjuda på efter låten.
Folket som under framträdandet suttit sig på stolarna stod upp, visslade och klappade sina händer av hetsighet. Jag tittade på Louis som endast gjorde tummen upp. Faktiskt så hade det gått väldigt bra, Louis hade valt en av mina favoritsånger och även en sång jag kände mig trygg i, vilket uppskattades. Detta var verkligen en stor upplevelse för mig, att få ha gjort det jag drömt om i hela mitt liv, att även känna att Katherine skulle varit så stolt över mig just nu kändes ännu bättre, även om jag inte kunde se henne framför mig stå och berömma min insats på scenen, så visste jag att hon tittade ner på mig & var glad för min skull.
Har planer för framtiden i novellen mina vänner. Nu har iallafall Katie vågat tagit steget att sjungit, hur kommer responsen bli för det? ;) Hur blir det mellan Luke och Katelyn & vad blir nästa drama som uppstår?
Blev en ganska så rörig del kanske (?!), var tvungen att skriva en lite snabbt då ni kommenterade så otroligt grymt på förra, å även att statistiken ökat till det normala igen är verkligen roligt!
Har prov imon & på fredag + tre andra läxor att göra så hade egentligen inte tid för detta. Men kommentera gärna! Det skulle verkligen uppskattas! :D
take chances, chapter 28
16
Tidigare;
"How was the premiere yesterday?", frågade hon spontant medans hon tittade upp från mitt bröst där hon lagt sig. Jag log och verkligen älskade när hon frågade om mitt jobb, det betydde endast att hon accepterade mig och brydde sig.
"It was almost perfect!", sa jag och tittade ner mot henne. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt fattade vad jag menade med 'nästan', jag skrattade och drog en hårslinga bakom hennes öra. "It should've been perfect if you was there.", log jag och pussade hennes nästipp.
Gå för långt ville jag verkligen inte göra, därför så hade pussar på näsan och pannan varit ganska så lagomt de senaste gångerna, men idag.. Idag skulle jag ta modet till mig att utöka det hela, en kyss av Sarah skulle väl aldrig sitta fel?
Att ha Sarah i min famn kändes mer än rätt. Filmen hade knappt börjat och jag kände bara hur hon la sig närmare och närmare mig. Roat lekte jag med hennes hår samtidigt som jag hade den lediga handen runt hennes midja, allting var verkligen perfekt. Ännu bättre blev det ju när jag visste att Sarah skulle stanna för natten då hon imorgon skulle hälsa på sin faster här i London.
"Are you scary, babe?", frågade jag efter ett tag när jag märkte hur hennes händer slogs hårt mot hennes ansikte som ett skydd för att hennes ögon inte skulle se något. Jag skrattade lite medans jag kände hur hon sakta men säkert började skaka lite. Kanske var det här med skräckfilm inte en sån bra idé ändå? "Sarah, it's totally okay to take an another movie if you really don't like this, I didn't mean to do you scared that you shaking, honey.", konstaterade jag och grabbade snabbt åt mig kontrollen för att sätta på stopp, jag hann dock inte trycka på knappen förrän den brunhåriga tjejen tog sin hand på min och stirrade mig rakt in i ögonen.
"Don't. I want to see this. Just hold me tight and never let me go, yeah?", sa hon och lade huvudet ner mot mina lår igen. Jag log för mig själv och nickade med huvudet, när jag insåg att hon faktiskt inte såg mig så ändrade jag nickningen till ett enkelt svar istället.
"I won't let you go, sweetie. You're safe with me you know."
Eftertexterna rullade jag lättad var jag över slutet. Nog för att det var en skräckis men ett fint slut var det verkligen. Jag trodde nog inte att en film kunde beröra mig så mycket som denna gjorde. Jag tror till och med att Sarah bidrog med ett par tårar hon också, jag tycktes höra små söta snyftningar ifrån mina ben som utan tvekan tillhörde henne.
"Can I ask you something?", sa hon plötsligt och vände huvudet från TVn upp till mig. Jag tittade ner på henne och mötte hennes intensiva blick samtidigt som jag nickade på huvudet försiktigt. Hennes min gav med sig ett litet leende innan det sedan blev till ett sträck igen. "How many girlfriends have you had?", den frågan var väldigt enkel för mig. Jag hade ju faktiskt aldrig haft ett riktigt seriöst förhållande med någon riktigt så, men några tjejer hade jag ju faktiskt haft under min tid som barn.
"To be honest, I had one girl before I was in the X factor but I broke up with her after a while. I liked her, I think. But I don't know if I was in love for real.. She wasn't the right girl anyway, if she was, my feelings shouldn't go away so fast like they did, do you know what I'm talking about?", frågade jag och drog handen över hennes panna. Hon nickade bekräftat och reste sig upp.
"How can people know what real love is?", hennes fråga fick mig att fundera. Jag hade aldrig tänk på det tidigare men hon hade ju sant, hur visste man var äkta kärlek var? jag kom sedan att tänka på det mamma alltid sagt till mig, vilket var precis dom orden jag framställde för Sarah.
"Real love is when you already miss the person when they just left and just wanna be with the person forever. When you're afraid to losing the person.", förklarade jag med exakt samma ord som mamma berättade för mig när jag var mindre. Om jag skulle gå efter den känslan så visste jag att jag var kär, kär i Sarah.
"Niall..?", hennes osäkerhet i rösten fick mig orolig. Varför sa hon mitt namn så nedstämt och nästan lite.. rädd?
"Yeah?"
"I think I'm in love with you..", mitt leende spred sig i grader och det känslan som fanns inom mig var obeskrivlig, jag blev mållös och så otroligt glad. Hur kunde en sån underbar tjej som Sarah vara kär i mig, jag var ju bara jag liksom.
"I feel the same, I think I'm in love with you too. Since I saw you in the store that day I couldn't stop thinking about you. It has been like crazy in my head when I haven't talked to you and I..-", mer hann jag inte säga förrän jag kände ett par mjuka, alldeles perfekt matchade läppar mot mina egna och jag var inte alls långsam med att besvara den väldigt passionerade kyssen. Hennes högra hand vandrade i mitt hår medans den andra låg försiktigt vilad mot min kind. Mina egna händer var mest överallt, jag visste inte riktigt vart jag skulle ha dem men tillslut hittade dom sin plats vid ryggens mittpunkt och där varade dom ett bra tag.
Plötsligt hörde jag hur min ytterdörr öppnades hastigt, lika snabbt som den stängdes igen. Med det så förstod jag att vi nu inte var ensamma i lägenheten. Sarah stelnade till där hon tätt satt i min famn och bara stirrade på mig. Eftersom personen varken sagt något eller givit med sig något ljud så blev jag faktiskt ganska skraj.
"Niaaall!", en välkänd röst trippade in i vardagsrummet och när den långa killen med lockarna ruschade in till TV rummet så kunde jag inte låta bli att le, samtidigt som Harry själv gjorde en tvärnit så fort han fick se att jag faktiskt inte var ensam i min lilla lya. "Woah, I'm so sorry for interrupted you. Oh shit!", började han och tog handen för munnen. Jag sneglade på Sarah som hade kinder röda som tomater, sedan kollade jag gällt på Harry som såg ut att skämmas precis lika mycket.
"It's okay, Haz. What did you want?", frågade jag nyfiket och tog Sarah's hand i min egen. Hennes hand besvarade min sammanflätning och jag kastade ett snabbt ögonkast med henne innan jag återvände till att titta på Harry som obekvämt stod vid den lilla öppningen mellan hallen och vardagsrummet.
"I just wanted to hang out. But you seems to be busy you too so I'm leaving!", han lade frustrerat ut sina händer i luften och vände sig om. Egentligen hade jag verkligen ingenting emot ensamtid med Sarah då vi sågs så sällan, men jag tyckte inte Harry skulle behöva vara ensam heller. Dessutom kanske det var dags att berätta om den tjejen jag hållit hemlig i ganska så många veckor nu, det skadade väl inte om Harry visste om henne.
"Harry, stay with us!", jag tittade ner på Sarah som nickade försiktigt som en bekräftelse på mitt beslut.
"Are you sure?", frågade Harry lite hoppfullt och vände sig mot oss igen. Vi båda nickade samtidigt och Harry gick stelt in i vardagsrummet och slog sig ner på en ledig fotölj. "We haven't met before. Nice to meet you, I'm Harry!", lika vänlig som vanligt drog Harry fram sin högra hand som Sarah villigt tog emot med ett svagt leende.
"I'm Sarah, I've heard alot of you guys.", sa hon ganska blygt men ändå inte jobbigt tillbakadragen.
"Oh really?", frågade Harry häpnat och tittade med ett busigt leende på mig. "You seem to be very close to each other, why haven't I met you before?", Harry tittade med ett litet numera flin på mig och syftade mest på våra sammanflätade händer. Likväl som jag själv ville så var Sarah inte alls personen som helst ville ha all uppmärksamhet, därför så hade vi tillsammans bestämt att hållt våran relation så hemlig som möjligt, även om jag gärna hade velat sprungit till killarna och berättat om Sarah så hade det ändå varit skönt med att hålla något borta ifrån dom också.
"We decided to keep our frienship as a secret, you know.", jag bara ryckte på axlarna och såg det inte som någon stor grej, vilket inte heller Harry verkade göra.
"I understand, but have you talked to Stephan and Elisabeth, I think you should do it before you going out with your relationship.", jag stirrade frågande på Harry. Vårat förhållande? vi hade nyss öppnat upp våra hjärtan för varandra och sagt hur vi kände, men var vi i ett förhållande för det? kärlek gjorde mig väldigt lycklig, men samtidigt otroligt förvirrad.
"Yeah, I know. But if we going out with it, do you think they would say no? I mean.. We've always got to daiting which girl we have wanted to?", frågade jag oroligt och bet osäkert på naglarna på handen som var ledig. Harry hade ju rätt också, vi behövde prata med vårat management om tjejer & relationer innan vi gick ut med det offentligt, dock brukade fansen ofta lista ut våra 'förhållanden' till tjejer innan vi själva ens visste om det.
"Don't worry Niall, I think they'll accept the fact that you're in love.", log Harry vänligt och tittade på både Sarah och mig. Kanske hade han rätt ändå? jag menade på det att dom faktiskt inte kunde hindra oss ifrån att bli kära i vem vi vela..
Det var inte under många minuter jag stod i Patricias armar. Tårarna inom mig var redan fastkletade på mina kinder och jag ville verkligen inte att min bästa vän skulle se mig så här, därför hade jag snabbt krånglat mig ur hennes armar, sagt hej då och sprungit bort ifrån platsen. I ögonvrån kunde jag tyda hur hon själv tog sig för pannan och hasade ner längs den vita väggen, mer hann jag inte se förrän jag var ute från det hemska stället. Jag skulle inte kalla det att jag överdrev, för ont inom mig gjorde det faktiskt, jag hade alltid varit van med att Luke stod på min och Patricias sida, men nu verkade han mest ta Fionas parti, något jag hade svårt att acceptera då jag inte var van med det. Men jag antog att kärlek var sådan? man ändrades, sket i vänner och bara såg sin partner när man blev kär. Var det något jag hoppades på så var det verkligen att jag aldrig skulle bli sådan.
"Thank you for the ride.", sa jag med en krasslig röst medans jag betalade den manliga chaffören. Att ringa Louis var uteslutet, jag visste att han var med sin familj och därför hade jag även tagit beslutet att åka tillbaka till hotellet där jag hoppades på ensamtid. Med mina förmodligt svarta ögon och smink nästan överallt så gick jag in mot lobbyn där tiotals människor såklart var. Dock struntade jag i dom och traskade raka vägen upp till min våning. Kortet som låg i handväskan drog jag hastigt i automaten utanför rummet och dörren öppnades drastiskt.
Jag såg hur Lou låg i sängen och läste men kollade snabbt upp från boken när hon fick syn på mig. Snabbt reste hon sig och gick genast fram till mig som antagligen såg rödgråten ut.
"Oh my god, honey. What happened? Did you and Louis fighting?", frågade hon förvånat medans hennes armar var runt om mig. Jag skakade på huvudet och vände huvudet uppåt så min blick mötte den pinnsmala mamman framför mig.
"It's not about Louis.", mumlade jag och gick raka vägen mot sängen. Som tur var så ifrågasatte hon inget mer då jag antog att hon förstod att jag inte ville prata om det. Lou var så bra på det sättet, hon stöttade mig alltid och förstod när jag ville vara ifred. Hon om någon var jag verkligen glad över att lärt känna under denna resa, efter Louis då såklart.
"Okay.. I'll go out for a walk, I guess you wanna be alone for a while.", hon lät lite konstig, men inte så konstig att jag ens orkade uttrycka tvivel om det. Jag nickade på sängen med ansiktet vänd mot det stora fönstret, en lättare smäll hördes och med det visste jag att Lou var ute. Något jag kom att tänka på när jag väl låg där, i min ensamhet i sängen var hur lite sömn jag och Louis fått inatt. Det som gjorde mig så överkänslig kanske var för just brist för sömnen? inget skulle egentligen skada om jag slöt mina ögon för ett ögonblick, med det i tankarna lät jag mina ögon kika innanför locken och med ens somnade jag snabbare än förväntat.
En hård knackning på dörren fick mig att kvickt sätta mig upp och yrvaket se mig omkring. Gud hur länge hade jag kunnat sovit? och det var tydligt att Lou inte var tillbaka ännu. En suckning flög ur min mun och sakta klev jag ur sängen för att med det hasa mig upp för att öppna den bruna dörren där jag verkligen hoppades att någon stod bakom nu, för några busknackningar var det sista jag ville ha.
Efter en och en annan suckning så öppnade jag slutligen dörren och möttes av någon jag inte riktigt hade förväntat mig stå där.
"Louis?", frågade jag ganska förvirrande. Jag hade ju knappt vaknat ännu. "What are you doing here?", med det så förstod jag att jag inte alls hade fixat mig efter jag kommit hem. Jag hade somnat med kletigt, blöta ögon som förmodligen var ännu mer svartare än tidigare, dessutom så var håret säkert huller om buller det med. Hur som helst så var det ju bara Louis, som tur var. Jag granskade honom noga, hans hår var uppåtkammat, hans svarta byxor satt som vanligt tajt vid hans ben och den svartvita tröjan med den gula smileysen på matchade honom verkligen. Han var som vanligt fin och utan att jag själv insåg det så spred en lycka sig igenom hela min kropp bara av att titta på Louis som osäkert stod på stället.
"Lou called me earlier, I couldn't came directly because mom and everyone was there but I came as soon as I could.", berättade han och sträckte ut sina armar. Med det så kom jag att tänka på allt igen. Fiona, Luke, bråket, bilcrashen, tårarna bildades återigen i mina ögon och snabbt tillät jag mig själv gå in i Louis trygga famn. "Babe what happened?", han lät orolig och kramade om mig hårdare.
"Nothing, I'm fine.", sa jag och fnös till. Jag förstod ju att Louis aldrig skulle tro på mig när jag betedde mig så här. Dum nog så sa jag det ändå, i ett försök för att slippa berätta om det i alla fall.
"Yeah, that's why you're crying in my arms right now. Come on, Katie. Tell me what happened at the hospital. Is he okay?", Louis tyckte förmodligen inte att alla andra gästar skulle få höra om vårat lilla prat så han hasade in oss på hotellrummet igen eftersom vi stod precis i våran dörröppning in till rummet. Han stängde dörren efter oss och gick sakta mot sängen där han försiktigt lade oss båda ner.
"He is properly okay, he's more than okay.", mumlade jag och kurade ner mig ännu närmare Louis nacke. Han höll om mig hårdare och hans omfamning om mig gick verkligen inte att beskriva, jag älskade honom så otroligt mycket denna kille.
"What do you mean? if he's okay, why are you so upset then?", oförstående släppte han taget om mig en liten bråkdel för att titta ner på mig, dock vägrade jag möta hans blick.
"He was here in London for met someone, do you know who?", innan Louis ens hunnit tänka så fortsatte jag. "Fiona. Your photografer, she acted like she never have seen me before and when I told Luke what she said to me that day, he just sat there and looked at me like I was stupid. Do you understand? he've always been on my side, always. Until now.. I've always wanted him to fall in love with someone and not just think about the football, but when he does, it's fucking Fiona who hates me, what would I do? What can I do?", frågade jag och skakade på huvudet åt min egna fråga. Louis satt tyst och sa inte så mycket mer än några försök till att lugna ner mig.
"He loves you deeply inside. You've been his best friend since forever, he will realize that Fiona is a loser one way or another. You can't do anything more than say to him what you feel, but in the end, it's his choice to keep her or not.", mumlade han mot mitt huvud och pussade det hårt.
"I know.", jag suckade. "It just sucks that it's her. I could see how false she was when she looked at me today, it isn't real love in her eyes. The sparkle who should be there wasn't.", jag ville fortsätta och berätta för Louis att gnistan som fanns när hon tittade på just Luke fanns inte på samma sätt som när hon tittade på Louis, det var som att hon bara var med Luke för att spela något slags spel & det var nog det som gjorde mig argast.
"But hey, you're Katelyn Ross. You can't give up!", peppade Louis och smekte min rygg. Jag log för första gången ett stort leende och tittade upp på Louis som såg lika lycklig ut han. Vad skulle jag ha gjort utan denna kille?
"I won't. Not when I've you on my side.", viskade jag och tittade in i hans blågröna ögon. Våra leenden ökades och det dröjde inte lång tid förrän jag kände Louis läppar mot mina och jag var lyckligaste någonsin.
Kommentera? :)
take chances, chapter 27
11
Tidigare;
Plötsligt, i samma ögonblick hördes en lös knackning på dörren. Alla tre's blickar vandrade från varandra till den nu vidöppna dörren där tjejen med blondt hår och krusade lockar stod. Jag tittade på Patricia som redan hade blicken fast på mig, hennes ögon berättade mer än hennes stela rörelser och jag visste direkt att hon hatade Fiona redan, så bra kunde vi läsa av varandra.
"Hi Fiona, I've missed you baby!", log Luke ifrån sängen och rätade sig upp. Jag stirrade i evigheter på Luke innan jag insåg vad som just faktiskt hänt.
När Fiona steppade in med sina tio centimeters klackar in i salen för att kunna hälsa på Luke så kände jag mig mest ivägen där jag satt i fotänden så jag flyttade mig hastigt till andra sidan för att slå ner arselet på stolen bredvid min andra bästa vän i detta rum.
Hela situationen var väldigt stel och jag & Pat satt mest under tystnad och granskade Luke och Fionas lilla konversation som pågick i flera minuter innan Luke faktiskt insåg att han hade vänner också.
"Oh I almost forgot! Fiona, this two beauties are my best friends.. The blonde one is Katelyn and the brunette one is Patricia. Girls, this is Fiona I talked about earlier today.", förklarade han med enkla handvisningar på vilka vi var. Det var något i Fionas ögon som bara inte stämde, som om hon var falsk rakt igenom. Dessutom hade hon det där hemska leendet på hennes läppar som fick hela mig att vilja spy. Varför, Luke? varför..
"Nice to meet you girls. I bet we'll become very close because I really like your best friend here. He's so lovely.", beundrade hon medans hon sträckte fram sin äckliga hand. Jag stirrade på den i flera sekunder innan jag sedan tog tag i den, eftersom sist vi sågs så övervägde hon att inte ens titta åt mitt håll så jag antog att jag ville bete mig bättre, visa att jag åtminstone var 19 år och kapabel till att hälsa som normala människor.
"Actually I doubt that.", mumlade Patricia i en väldigt låg ton så jag antog att Fiona knappt hörde det. I alla fall så verkade hon inte höra då det enda hon hade sagt var 'Ursäkta?', dock verkade inte Patricia vara så villig att upprepa sin kommentar utan gav den överdrivna tjejen framför oss ett lika fejkat leende som hon själv hade på sina läppar. Luke, som låg i sängen och såg varje min vi gjorde till henne då hon satt i sängen bredvid honom, märkte direkt att vi var obekväma och att vi inte alls verkade gilla hans lilla förälskelse. En tystnad spred sig mellan oss alla. Vanligvis brukade jag vara väldigt blyg av mig, men denna tjej gick mig verkligen på nerverna. Jag ville ha ett svar på varför hon betett sig så underligt och varför hon i hela friden skrivit som hon gjort till Louis för mindre än en vecka sedan och var nu på en av mina närmaste. Var hon sinnessjuk eller?
"Don't you remember me at all, Fiona?", frågade jag och märkte hur både Luke och Patricia tittade underligt på mig. "We have actually met each other before.", sa jag, ganska så känslokallt men samtidigt så vänligt jag kunde.
"Oh, we have? I can't remember, honey. Sorry.", hon kollade djupt in i mina ögon samtidigt som en gnista lögn fanns där. Varför gjorde hon så här och vad hade hon egentligen emot mig? Jag fick nog. Hon låtsades som att hon aldrig visste om mig när jag mycket väl var ihågkommen i hennes hjärna.
" Can I may help your mind a little bit when I say that you told me that my body was ugly and that I didn't can be in front of the camera because of my face?", jag brukade vanligtvis inte vara personen som brusade upp så här lätt, men jag antog att jag inte behövt handskas med människor som Fiona innan. Patricia tittade chockat på mig och Luke bara satt där & svalde. Jag antog att han inte alls visste vad jag snackade om. Fiona däremot, flinade hånfullt medans hennes flin direkt ändrades till ett sträck, jag insåg då precis vad som skulle komma, igen. Ännu mer skådespeleri ifrån hennes sida.
"I'm sorry, I think you've got the wrong person. I'm hundred percent sure that I've never seen you before, Katelyn. And I'm so sorry about your aggression problems.", den sista meningen gjorde mig verkligen arg. Jag blev arg, ledsen och förkrossad. Mest besviken på Luke som endast setat där och låtit henne hållt på. Varför skyddade han inte mig? jag tittade sårat på honom medans Fiona tittade roat på mig och Patricia. Det sorgliga var att Luke inte såg hur falsk hon var, han såg inte hennes ansiktsförändringar och skådespeleri. Dock var jag ganska säker på att Patricia förstod vad som hände.
"I think you should go now, Katie. It might be best for us all.", Lukes ord tog mig rakt in i hjärtat.. Jag kunde inte förstå hur min egen bästavän som jag känt sedan barnsben, kunnat förudmjuka mig så hårt. Kalla det överreaktion, men jag kände mig ensam, vilsen och övergiven. I alla dessa år hade han alltid stått upp för mig och sina andra vänner, vad hände? slog de slint i skallen på honom efter bilolyckan eller vadå? man började ju oroligt fundera.
"Are you serious, Luke?", det var Patricia som röck in. Själv satt jag där med tårarna i ögonen och endast stirrade på Luke som såg lika ledsen ut själv. Utan att säga ett ord så skakade jag bara på huvudet och gick därifrån. Jag såg i ögonvrån hur han sträckte ut handen och ville säga något, men ord kom inte fram. Med ett ryck öppnade jag den sega dörren och smällde igen den hårt. Det dröjde inte långt därefter förrän jag kände en mjuk omfamning och jag visste direkt vem som följt efter mig, min älskade Patricia. Vad skulle jag göra utan henne?
Klockan var lite mer än två på förmiddagen och inomhus tänkte jag stanna hela dagen. Regnet öste ner i London och någon sommarfeeling hade jag inte haft på länge. Förutom att jag just nu befann mig i London igen, i mitt eget hem och att vi var lediga idag så var det inte riktigt det jag sett fram emot mest inför dagen. Det som gjorde mig som gladast var att hon, tjejen som plötsligt dykt upp i affären hemma i Mullingar och tagit mitt hjärta med storm, skulle komma hit idag. Hem till mig för första gången. Jag gick dock i samma skola som henne när vi gick i lågstadiet, men det var dock inget jag mindes. Det enda jag hade känt igen & som fick mig att reagera var dom där fina blåa ögonen, dom liknade precis som mina egna och det där leendet var verkligen perfekt. Att hon sedan inte var precis som alla andra tjejer, pinnsmal och lång så var denna tjej istället kurvig och omkring 160 centimeter lång.
Vi pratade i evigheter den dagen i affären, vi träffades ett par gånger och höll kontakten på telefonen varje dag. Det var verkligen något speciellt med henne, Sarah. Att killarna inte visste något om henne var ovanligt. Oftast berättade vi allt för varandra, men Sarah hade jag velat hålla hemlig, för mig själv liksom. Jag vet inte varför, det kändes bara så. Jag ville heller inte att hon inte skulle få hat ifrån fansen, därför var jag extra varsam och noga med att träffas på ställen som var väldigt säkert. Som nu tillexempel, hemma hos mig.
Vart vi stod visste jag inte riktigt, det enda jag visste var att om bara någon halvtimme skulle hon vara här, i förmodligen lika slapp klädsel som mig själv och vara sugen på en riktig myskväll. Att dra ut och göra något nu kändes ganska uteslutet då regnet smattrade mot mitt fönster.
Jag ställde mig själv frågan många gånger om jag gillade Sarah, det var svårt att egentligen säga bara sådär. Jag hade aldrig haft ett seriöst förhållande med någon innan, jag visste knappt var kärlek innebar. Det var liksom inte min grej, men att känslorna fanns där, det bara visste jag. Så fort jag såg henne så lyste hela jag upp, hon var som min glädjespridare när saker och ting var tungt. Hon förstod mig och jag hade nog aldrig hört henne säga någonting alls om min karriär, det enda jag visste var att hon gillade vår musik. Jag vet inte, jag bara kände att hon tog mig som jag var.
En halvtimme senare ringde dörrklockan. Som varje gång spred sig leendet ända upp till öronen och gladerligen gick jag fram till dörren. Innan jag öppnade det vita föremålet framför ögonen på mig så stannade jag upp och tittade mig en extra gång i spegeln. Kunde jag visa mig såhär? Mössan var nerdragen så den täckte pannan och mina gråa mjukisbyxor satt en bit upp över rumpan medans en stor grå hoodie täckte över det mesta av min överkropp. Efter mycket tankar hit och dit så insåg jag ju att det faktiskt stod någon och väntade på att jag skulle öppna på andra sidan dörren, mentalt gav jag mig en örtfil och öppnade dörren försiktigt.
Som jag trodde så stod hon där, med ett som vanligt vackert leende på läpparna med en vit t-shirt som varade under den rosa långa koftan som matchade perfekt till hennes svarta tights. Över axeln hängde en vit handväska och hennes bruna hår som gick ner till brösten var som vanligt lockade. Jag la också märke på att hon inte ens hade på sig smink, något som gladde mig då det endast var ett bevis på att hon kände lika som mig, det vill säga - trygg i varandras närhet. Hon såg väldigt mysig ut om jag fick säga det själv. Mysig och söt.
"Hi Nialler, wow.. You look very comfy.", log hon och steg in i mina öppna armar. Jag pussade henne på pannan och skrattade lite dovt. Jag kände hur hon andades in min parfym innan hon sedan drog sig undan. "I've missed you.", sa hon medans hennes kinder ändrade till en lite rödare nyans, något som endast gjorde henne mer attraktiv än vad hon redan var.
"I've missed you too, sweetie. Are you ready for movietime?", frågade jag exalterat och tog hennes hand för att föra henne in till vardagsrummet. Hon hoppade glatt med och 'jaáde' lyckligt. "I forgot to say it but you're very cute without makeup you know that, huh?", beundrade jag med ett milt leende. Hon kurade ihop sig under filten i soffan och ryckte på axlarna.
"Nah.. I've always felt myself ugly and disgusting without it, but with you.. It's alright because I know you'd accept me no matter what.", förklarade hon och kurade ihop sig ännu mer, något som resulterade att jag bara inte längre kunde hålla mig. Jag rusade upp från golvet och nästan hoppade mig på Sarah för att enket kunna ta en plats bredvid henne. Eftersom hon bara skrattade så verkade hon inte ha något emot av att jag låg vid henne, väldigt tätt och bara lyssnade på reklamerna på filmen. Egentligen visste jag inte ens vilken film jag sattit på, det enda jag visste var att Sarah hatade skräckfilmer, därför hade jag med vilja tagit en sådan så att Sarah automatiskt skulle hoppa närmare mig, väldigt cheesy, men det fungerade oftast alltid.
"How was the premiere yesterday?", frågade hon spontant medans hon tittade upp från mitt bröst där hon lagt sig. Jag log och verkligen älskade när hon frågade om mitt jobb, det betydde endast att hon accepterade mig och brydde sig.
"It was almost perfect!", sa jag och tittade ner mot henne. Hon tittade på mig som om hon inte riktigt fattade vad jag menade med 'nästan', jag skrattade och drog en hårslinga bakom hennes öra. "It should've been perfect if you was there.", log jag och pussade hennes nästipp.
Gå för långt ville jag verkligen inte göra, därför så hade pussar på näsan och pannan varit ganska så lagomt de senaste gångerna, men idag.. Idag skulle jag ta modet till mig att utöka det hela, en kyss av Sarah skulle väl aldrig sitta fel?
1. Drama mellan Luke och Katie. Personligen hatar jag att splittra på bästa vänner, verkligen. Jag tänkte endast på hur samma sak skulle hända mig och min bästa killkompis, själv hade jag blivit rasande. haha. Men kände att något lära komma nu och detta kanske blir ett bra drama. Har ej planerat det så väldigt bra så vi får se hur saker å ting går.
2. Niall fick ett halvt eget kapitel om endast hans liv som inte alls hade något kopplat till Katelyn just nu. Bra/Dåligt? Ni fick även reda på vem Nialls flickvän blir i novellen. Grattis fina Sara!! (Klicka på namnet för att komma till hennes novell).. & hur tror ni killarna kommer få reda på det? kommer han ens berätta något om henne?
3. Kommentera vad ni tyckte om detta kapitel. Var det rörigt/förvirrande/kaos, bra/roligt med något nytt eller helt okej? Kom gärna med egna åsikter och jag tål kritik hörrni!! :) kramis
take chances, chapter 26
9
Tidigare;
"Louis.. Can we do this, really? I mean.. I'm not so strong and I don't know if I can handle this shit, it's about my dead sister and it's pretty hard for me to see this.", grät jag och kröp närmare in i hans armar där han hårt tog tag i mig.
"We can do this, together. Okay? I'll never let you go, again. I love you too much for that and I know you're strong enough to keep going through the hate.", hans ord gjorde mig lugn för stunden och sättet han omfamnade mig och spred en fridfull stämning mellan oss verkligen älskade jag, jag var så kär i denna kille och jag ville förbli det föralltid.
Jag drog pennan en sista gång över brynet och granskade mig noga i spegeln så att jag dög inför dagen. Både jag och Louis hade vaknat tidigt imorse, trots den sena natten och den ytterst lilla sömnen vi fick. Klockan var nu halv ett och vi hade både hunnit åka till hotellet för att hämta lite kläder, köpt frukost och även kommit tillbaka hem till Louis lägenhet igen. Allt hade gått relativt snabbt och nu var jag klar för att träffa Louis underbara familj för andra gången. Det skulle bli väldigt roligt eftersom jag kommit så bra överens med alla hans syskon samt Johannah.
"Wow..", hörde jag en röst mumla bakom mig. Hastigt vände jag mig om och såg hur min egna brunhåriga pojke tittade storögt på mig. Jag lät honom granska min klädsel, sminket och håret för dagen då det egentligen inte var något speciellt, det enda jag faktiskt hade gjort var att plattat håret lite men ändå låtit det vara halvt lockigt, dragit på mascara, eyeliner och lite läppstift som fick pryda min alldeles bleka hy. "You look amazing, babe!", utbrast han i ett stort leende medans han tog stegen fram för att möta mig, jag la armarna om hans huvud och lät dom vila längs hans axlar samtidigt som ett prydligt leende smicka våra läppar. Jag skulle just till att pressa mina läppar emot den otroligt attraherande killen i mina armar när något vibrerade till i min telefon. Eftersom flera vibbar gick så förstod jag att det ringde. Jag släppte taget om Louis som gladerligen höll kvar greppet om mig medans jag fiskade upp den vita telefonen ur bakfickan. Förvånat tittade jag länge på skärmen, Jonathan stod det på den. Vad kunde han vilja? han ringde ytterst sällan och ville han något som brukade han vanligvis smsa. Hur som helst så tvekade jag inte en sekund på att svara då jag faktiskt saknade hans härliga röst, väldigt mycket.
"Hello there badboy, what's up?", frågade jag med ett precis lika stort leende som innan. När jag därefter hörde en välbekant suckning så förstod jag att något var fel. Istället för att ifrågasätta det så lät jag honom berätta när han lugnat ner sig.
"Luke is at Londons hospital. They called me this morning around two hours ago. I'm on my way and Pat too.. He's all alone and he's not in a steady state said the nurse. Can you please go there and check him?", han lät väldigt stressad och jag kunde höra i efterhand att han satt i en bil och körde, eftersom jag antog att han var i Manchester så visste jag att det skulle ta ett par timmar, vart Patricia befann sig var oviktigt, hon var påväg och det var Jonathan med, därför så var det en självklarhet för mig att också vara där för min bästa vän.
"Of course I'll be there but what happened?", frågade jag, fortfarande alldeles förvirrad medans jag oroligt tittade upp på Louis som såg mer ovetande ut än mig, han hade antagligen inte förstått vad detta samtal handlat om.
"A carcrash on his way to seeing someone in London. Don't ask who because I don't know. See you there, now I've to focus on the way here. Bye", jag hann inte ens svara innan linjen avslutades och virrigt stirrade jag ner på min mobil. Min blick fördes sedan upp till Louis som tog ett hårdare tag om mig då han förmodligen sett mina tårar i ögonen.
"I have to go.. I'm really sorry Louis, say hi to your family from me and that I'm awfully sorry. But my friend needs me.", förklarade jag medans jag torkade bort dom tårar som runnit. Det var en sak att kämpa emot hatet och de blickarna folk gav mig, men att veta att sin bror, bästa vän och en fjärdedels halva låg på sjukhus & mådde dåligt var en helt annan känsla. Den var obehagligt läskig, sinnesstämningen i mitt huvud var kaos vid tillfället.
"They will understand. But can you please tell me what's going on? what's happening, love?",frågade Louis oroligt och drog in mig närmare i sin famn. Jag grät mot hans axel och bara skakade på huvudet innan jag tvingade mig själv att berätta, Louis om någon förtjänade att veta, inte för att det var något hemligt, men saken var den att det var jobbigt att prata om bara.
"Luke is on the hospital and got crashed with the car on his way to London to met some friends, now he's pretty crocked and he need us like most right now, I really have to be with him there. Is it okay?", jag andades tungt och tittade upp med sorgsna ögon in i Louis hoppfyllda.
"Go and watch him. I know he would appreciate that, I'll be here and take waiting for you.", log han och pussade mig kärleksfullt på munnen. Snabb som jag var så besvarade jag kyssen långsamt medans mina händer vandrade genom Louis hår. Var det någon som kunde fåt mig att slappna av så var det verkligen han, den humoristiska pojken som kysstes förunderligt bra. "Or do you want me do drive you?", frågade han när vi avslutat kyssen för att andas. Tänkte jag efter så var alternativet att åka med Louis istället för att ta en taxi till sjukhuset väldigt mycket skönare och underlättande. "It would be a pleasure but you don't have to.."
"I want to.", svarade Louis kort innan jag hunnit avsluta meningen medans hans läppar nuddade min nästipp. Jag log trots att tårarna föll och det betydde verkligen mycket för mig att Louis nu fanns där.
"And you're sure you don't want me to go with you in there?", frågade Louis medans han skeptiskt tittade på Londons stora sjukhus. För åttonde gången under bilturen dit nickade jag och stirrade mig blind på den gigantiska byggnaden framför oss. Hur skulle jag någonsin hitta där? jag skulle möjligtvis få någon som berättade för mig om vart Luke befann sig men ändå.
"See you later, Lou. Love you.", log jag medans jag öppnade bildörren för att stiga ut.
"Call when you wanna home again, love.", sa han och vände blicken emot mig. Jag nickande bekräftat och slog igen dörren efter mig. Utan att bry mig om att Louis fortfarande tittade efter mig så sprang jag allt jag kunde mot ingången för att leta reda på närmaste reception.
"Can I help you, miss?", frågade kvinnan innanför glaset. Visst hade jag förväntat mig att stället var stort, men detta var verkligen nästan orimligt läskigt stort. Samtidigt så såg jag inget dåligt med det då dom lättare kunde ta in mer sjuka människor på det sättet.
"Yes. Luke Daniels went here a few hours ago, I think. Where can I found him?", frågade jag stressat medans jag tittade på personen som genast började leta igenom sina papper.
"Are you his girlfriend?", frågade hon då utan att visa en min. Kvinnan som visade sig heta Lucy, i varje fall var hennes skyllt visade, fortsatte att titta ner i sina papper innan hon efter ett tag såg upp på mig igen eftersom hon fortfarande inte fick något svar.
"No, I'm one of his three best friends. Give me the roomn umber and I'll go to him, okay?", konstaterade jag då väldigt irriterat på Lucy. Hon hade ingen rätt till att fråga mig något sådant men samtidigt så kunde man ju alltid undra också. Var det för någon säkerhetsgrej eller för att hon endast var nyfiken var oklart, inte brydde jag mig heller. Det enda som fanns i mitt huvud just nu var Luke, hur mådde han? vad gjorde han ens här och vad var det för vän han skulle besöka utan att säga något till varken mig eller Jonathan?
"He already have one person there, her name is Patricia, do you know her?", frågade Lucy och började fylla i några papper. Tålamodet började tryta men jag förökte hålla mig så lugn som möjligt medans jag artigt berättade att Patricia var en av våra vänner också. "Okay.. Go and check room 342 and he'll be there."
"Thank you.", mumlade jag och slängde handväskan på ryggen för att skynda mig till rummet jag blivit beodrad till.
340,341.. 342, efter mycket spring i trappor så stod jag äntligen utanför dörren där jag snart skulle gå in och möta min fina bror. Tacka gud för att jag kunde orgientering, det var tillfällen som dessa som jag verkligen uppskattade de x antal gånger vi hade orgientering i skolan. Utan en minsta knackning så slet jag upp dörren och såg till min fördel att Patricia redan satt där i stolen bredvid sängen och höll i Lukes hand. Killen i sjukhussängen däremot såg inget pigg alls ut, snarare trött, nere och halvt död. Det högg till i hjärtat att se honom såhär men samtidigt så slog tanken mig att hur många gånger hade inte jag suttit på sjukhuset med just Luke så många gånger som jag faktiskt gjort tack vare alla dessa fotbollsskador.
"Hi Katie.", sa Pat med en snyftning. Jag fick knappt fram några ord alls så det enda jag gjorde var att nicka ett enkelt hej, utan ett ord. Med sakta steg gick jag fram emot sängen där jag genast kröp upp i min svarthåriga väns famn. Inte var det något att jämföra med Louis precis, men det var helt klart den bästa vännen man kunde få kramar ifrån, han var så otroligt go och bjöd gärna alla på kramar, man kunde bara inte inte tycka om honom, antar att det var därför han också var som en brudmagnet, så charmig och snäll han var så. Det gjorde mig bara förvirrad av att veta att han aldrig viljat haft tjej förut mer än mig och Pati,
"I'm sorry. I promised you that never lie here anymore and here I am, at a hospital.", viskade Luke mot mitt hår. Ångesten och skuldkänslorna bläddrade upp inom mig och det gjorde ont av att höra det. Det var ju trots allt inte hans fel precis. "The car just came from nowhere and didn't notice that until it was too late."
"Shut up, Luke. I still love you and of course I'll came here and support you, always.", kom det ur mig medans jag myste ner mig ännu närmare Lukes kropp. Ja, jag tyckte verkligen om honom. Han hade dock blivit friendszoonad för länge sedan då jag visste att det ändå aldrig kunde bli något mellan oss två.
"I'll kill that bitch who drived into your car.", muttrade Patricia ifrån stolen. Jag som låg med huvudet mot henne log & kände jag det rätt så gjorde även Luke det också.
"Actually, who was you supposed to met when you went here?", frågade jag nyfiket och satte mig upp i sjukhussängen. Luke suckade eftertänkt och sneglade mot Pat som inte heller verkade ha något emot att få veta vad som hände.
"I don't know what it's with me but I think I likes a girl. I was going to met her in the second time today but look at me now..", suckade han och tittade ner på sitt omgipsade ben med en fånig, blå sjukhusdress på sig.
"Oh.. She must be really special.", flinade den brunhåriga tjejen på andra sidan om sängen. Jag log och slog till Luke ytterst löst på ena armen, vilket kanske var bäst så då jag visste att han hatade att bli störd när han inte mådde så bra, bakfyllorna var till ett exempel en grej.
"Who's that girl then?", att dra ut på tiden hjälpte inte, jag behövde få veta vem den lyckliga tjejen var som vunnit Luke's hjärta då han aldrig någonsin viljat haft ett förhållande tidigare, trots populariteten.
"Her name is Fiona. She's a photographer and living in Manchester, she just had a pretty hard work to do here in London yesterday so I wanted to surprised her.", jag stelnade till. Jag hoppades innerligt på att det inte var just fotografen Fiona jag tänkte på, det fick ju bara inte hända.
Plötsligt, i samma ögonblick hördes en lös knackning på dörren. Alla tre's blickar vandrade från varandra till den nu vidöppna dörren där tjejen med blondt hår och krusade lockar stod. Jag tittade på Patricia som redan hade blicken fast på mig, hennes ögon berättade mer än hennes stela rörelser och jag visste direkt att hon hatade Fiona redan, så bra kunde vi läsa av varandra.
"Hi Fiona, I've missed you baby!", log Luke ifrån sängen och rätade sig upp. Jag stirrade i evigheter på Luke innan jag insåg vad som just faktiskt hänt.
Jag döör är äckligt trött så att jag ligger här å somnar när jag skriver. Jag ORKAR fan inte skriva längre, jag har sovit sjukt dåligt dom senaste dygnen från dagen skolan startade så min sömn är väl inte den bästa kanske. Anyhow.. Bättre litet kapitel än inget, eller?
Så, Fiona och Luke alltså.. Vilket sammanträffande? ;) Hur kommer Katelyn & Patricia ta det hela då dom vet att Luke aldrig viljat binda sig med någon riktigt, å när han väl verkar vilja det så är det FIONA av alla? but who knows? kanske är hon snäll? ;) kommentera gärna fina ni!!
take chances, chapter 25
16
Tidigare;
"I can't tell. Sorry.", svarade jag bara och ryckte lite nonchalant på axeln. John tittade förbryllat fram bakom sin kamera och anteckningar då han förmodligen inte förväntat sig ett sådans svar, hans sätt att reagera fick mig att dra lite på smilbanden och vicka lite retsamt på ögonbrynen. John log lite smått och nickade.
"I understand. But who is she and do you like her?"
"To be honest, she's our kind of boss. Our management who we work for is Katelyns parents and in that way we've started to learn each other and yes I really like her. She's kind and very cool.", svarade jag och sneglade bort mot Katelyn som höll mina två små tvillingsyskon i varsin hand, något som fick mitt lilla breda leende att utvecklas till snäppet större.
Filmen var verkligen både lärorik och rolig. Jag fick en bättre inblick i killarnas väldigt hårda jobb och även kärleken till deras fans. Jag visste ju att dom jobbade hårt men i filmen så såg man det i ett helt annat perspektiv. På ett sätt kände jag igen dom så mycket, dom var sig själv under hela tiden och det var något med dessa killar jag bara älskade. Kanske en stor del för att jag faktiskt också kände killarna personligen men jag visste nästan att även om jag hade sätt filmen utan att ens känna dessa pojkar så skulle jag blivit helt fast i dom. Dom var ju för perfekta.
Efterfesten var slut och människorna minskade. Liam åkte hem med Sophia, Zayn med Perrie och Harry & Niall var fortfarande och minglade runt, tog bilder och träffade allas familjer. Jag hade hållt mig till Louis, Louis familj och Lou mest hela kvällen och jag kände verkligen hur lyckat det blivit. Relationen till Louis mamma var underbar redan efter första dagen och jag älskade verkligen hur snäll hon var, lika så hans syskon. Just nu stod jag upp, ganska trött i benen då jag gått i höga klackskor hela kvällen, men annars kände jag mig helt nöjd med kvällen och stolt över killarnas framgång under dessa tre åren.
Jag stod på stället med min cider i handen och njöt av musiken som spelades, Bruno Mars gick alltid hem hos mig.Plötsligt kände jag två armar runt om min midja och lukten sade det mesta vem det var. Leendes vände jag mig om, och han höll fortfarande med armarna om mig men som då hamnade på ryggen istället. Jag mötte Louis blåa ögon och ett brett leende var placerat på hans röda läppar.
"Hi boy, you enjoy the party?", frågade jag flirtigt och blinkade med ena ögat. Han bet sig i ena läppen - något som var väldigt attraherande - och sedan höjde han lite på ögonbrynen.
"The question is, do you?", han vände på frågan och nu var det hans tur att å blinka med ögat. Själv bara himlade jag på mina och nickade glatt.
"Of course, it's really fun in here and all these people are amazing!", konstaterade jag och lade mina armar bakom Louis nacke. Han drog in mig närmare till sig och pussade mig på pannan, en stöt slogs igenom hela min kropp och jag kände hur mina kinder blev rödare än någonsin, samtidigt som jag var otroligt lycklig.
"That's great! What do you think about my family? are they kind to you?", frågade han och rynkade lite på pannan. Han såg ganska orolig och bekymrad ut över sin fråga och det gjorde lite ont. Tvivlade han på sin egen familj? dom var världens snällaste. Lugnande nickade jag på huvudet och jag kunde med det se hur Louis slappnade av en aning.
"Your family are the cutiest people in the world and I just love your sisters and don't talk about your mother! She even told med you'll gets two new siblings? such a fun for you, honey!", sa jag med ett leende som verkade göra Louis ännu mer lyckligare då hela han lyste upp och drog mig ännu närmare han, om det ens gick.
"Thank you, I look forward to see them actually. Well, one thing to an another.. Do you want to sleep at my place tonight?", inombord hoppade jag av glädje, frågan jag hade hoppats på hela kvällen och aldrig vågat tagit intiativet till att fråga själv, kom äntligen. Ändå ville jag inte rusa upp och verka alldeles för på, det skulle varit pinsamt, därför behöll jag lyckan inombords och log istället ett leende innan jag svarade.
"I'd love to, I think Lou wanna talk with Tom without hear me scream that they should hang up.", log jag och ryckte lite nonchalant på axlarna. Louis skrattade och nickade på huvudet.
"Do you think you're going to sleep tonight? then you can dream on. I'm going to talk to you all night.", flinade han och höjde ögonbrynen upp och ner ännu en gång. Om jag skulle ta det där på ett perverst sätt eller inte var oklart, men en sak visste jag i alla fall och det var att inatt - så skulle jag inte förlora min oskuld. Hur som helst så kom jag då att tänka på att Louis faktiskt inte visste om att jag aldrig haft det förut, hur skulle han ta det?
"No shit.", skrattade jag och slog till honom på armen. "Are we leaving or?", frågade jag sedan och slet blicken ifrån Louis för en sekund för att istället titta mig omkring i det gigantiska rummet som minskade med människor med tiden som gick. Louis familj hade åkt till hotellet för någon timme sedan för att orka upp till morgondagen då killarna hade en dag ledigt,Louis hade lovat sin mamma att jag och han skulle träffa dom och bjuda på middag i Louis lägenhet, något jag verkligen såg fram emot. Ännu en dag tillsammans med Louis familj.
"I'm just going to say goodbye to Haz and Nialler, okay?", han pussade mig på munnen en snabb gång innan han släppte taget om mig och gick bortåt mot folket. En bit bort såg jag hur Lou och Gemma, Harrys syster, stod och pratade om något, därför gick jag snabbt dit för att dels berätta om att jag sover hos Louis inatt, men också för att inte vara så väldigt ensam som jag faktiskt såg ut att vara om jag stod kvar på det tomma stället där den närmaste människan befann sig var minst tre meter bort.
"My mom have some old clothers here as she forgot last time, do you wanna borrow a shirt or something?", frågade han när jag stod i hallen och äntligen fick av mig mina hemska skor.
"Yes please.", bad jag och gick barfota in i Louis väldigt stora lägenhet. Som jag också hade anat så var det inte den rena lägenheten utan kläder och saker låg faktiskt huller om buller. En egenskap jag lagt märke till hos Louis ganska snabbt var just hans vana att slänga kläder och saker överallt, ändå så hade han det ganska så städat i sin lilla lya för att vara ärlig, det var otroligt mysigt och han hade som vanligt ett bra sinne för mode, smak och renovering. Det visades verkligen i hans färger på väggarna.
"Do you like it?", det var först när jag hörde Louis retsamma stämma som jag la märke till mitt eget stirrande in i vardagsrummet. Väggarna var gråa och golvet var vitt, soffan stod längs väggen och en stor plattTV hängde på andra sidan rummet. Ärligt talat så gillade jag verkligen det jag såg, det var väldigt mysigt. Jag mötte Louis blick och som jag hade förväntat mig så kunde man inte undgå det lekande flinet på hans läppar samtidigt som han räckte ut sin arm för att ge mig kläderna. Tacksamt tog jag emot dom och tittade lite ner på det rosa linnet och de gigantiska mjukisbyxorna som jag antog var Louis.
"I love this place.", konstaterade jag och gick emot toaletten. Lägenheten mådde vara stor men enkelt kunde jag hitta mig till toaletten som bara var några meter ifrån rummet jag stod i. Utan ett ord så stängde jag in mig på toan och bytte om till de sköna plaggen. När jag precis tagit på mig alla kläderna så plingade telefonen jag lagt på toaletten till, nyfiken om vem det kunde vara så tittade jag på den lysande skärmen och log väldigt stort när jag insåg att det var Patricia, ett MMS var det också.
From: Favorite girl ♥
Do you have a great time in London, sweetie? hope you and Louis goes well. What do you think.. U ship us huh? ;) love yah !
Jag klickade in på bilden för att kunna se den nära och så fort jag såg den så ökade mina smileband ännu mer. Pati hade äntligen fått sin Justin verkade det som och det gladde mig innerligt att hon såg så lycklig ut med honom. Bilden föreställde Patricia själv när hon blev pussad på kinden av Bieber, för andra kanske det inte var sån stor grej men även jag gillade Justins musik, precis som Patricia gjorde, därför så var det lite stort för mig att min bästa vän fått en chans på miljarden att komma så nära honom, världens kändaste pojke.
"Louis, come and look!", hojtade jag från badrummet och efter ett tag kunde jag höra fotsteg komma närmare. Jag ville verkligen visa detta söta par för honom och eftersom Justin var en vän till One Direction-gänget så kanske han också skulle bli glad.
"Do you want me to help you take your clothers off?", jag såg hans irriterande, men ändå så söta leende framför mig och som jag trodde, jag vände mig om och han stod där med huvudet inklämt mellan dörren och öppningen.
"Oh you perv!", himlade jag med ögonen och gav honom istället telefonen. Klockan var inte mer än ett på kvällen men ändå kände jag mig nästan för trött att hålla ögonen öppna. "Look at this instead!"
"Is it Bieber and Patricia?", frågade han, ganska förvånat men ändå med glimten i ögat. Jag nickade och tog åt mig telefonen innan jag sedan knappade in ett snabbt svar till min bästa vän innan jag lade ifrån telefonen och beundrat tittade på Louis som såg ut att granska mig noga. "Even though you're in that outfit, you're beautiful as hell. I don't understand?!", utbrast han och gick närmare mig. Jag var inte precis personen som backade så jag gick istället emot han också, han gick dock om mig och valde att hålla om mig bakifrån istället, & inte mig emot, tänkte jag. Var det något jag verkligen älskade så var det när killar, speciellt Louis, höll om mig från ryggsidan.
Aldrig i hela mitt liv hade jag nog kännt mig så trygg som i Louis armar. Där låg jag, mitt i min fina pojkes famn och bara njöt av tystnaden och tysta andetag som flåsade lugnande mot min nacke. Jag vände mig försiktigt om för att se killen jag älskade i ögonen, det var dock inte förrän jag vände mig om när jag insåg att Louis redan sov. Jag bredade på läpparna och förflyttade lite av hans hår som befann sig i ansiktet till sidan av huvudet för att lättare kunna betrakta hans fina, vackra ansiktsdrag. "What do you locking at?", frågade han sedan, fortfarande med ögonlocken stängda. Jag fnissade lite och smekta honom på kinden.
"You.", svarade jag kort och lyckades tyda ett roat ansiktsuttryck på killens mun. Jag skulle just till att tillägga några ord då min telefon plingade till, som även lyste upp hela rummet. Louis öppnade sina ögon och satte sig upp jämtes med mig för att gemenast titta vem det kunde vara som ville något så här sent på natten. Jag blev både förvånad och glad när jag såg att det var Luke som skrivit till mig, halv oroat drog jag fingret tvärs över skärmen för att kunna se vad han skrivit.
From: Luke Daniels
Check your Twitter. What the hell is happening? my feed is a mess, they sending me a lot of hate and I don't even know what I've done? Plz tell me ? :O
Utan en min klickade jag in på Twitter och märkte hur Louis iakttog min display lika mycket som jag själv och visst var det så, hatet flödade i mina mentions och bilder befann sig överallt på min feed där jag och Louis hållit handen. De var också mycket prat om en intervju från tidigare idag då Louis sagt vad han tyckte om mig, självklart var det något negativt ifrån fansens sida. "Your ugly bitch" "Fat amy, hahah" "Don't use Louis for money" "It should've been El with Louis on the red carpet today, you're disgusting!" var några av de få kommentarerna jag läste innan tårarna rann, varför hatade dom mig utan någon som helst anledning?
"Don't read that, Katie. Please don't.", bad Louis och försökte ta telefonen ur min hand, men han lyckades inte. Hårt höll jag i min Iphone i handen i ett grepp jag visste att ingen skulle kunna ta den ifrån mig. Trots att tårarna rann ifrån mina kinder så kunde jag inte sluta stirra på allt hat som bara flödade in. Dom få kommentarerna som faktiskt fanns betydde knappt någonting, inget var det jämfört med hatet. Jag skulle just till att ge mig när jag såg en tweet som verkade intressant.
IshipLarry0881 @HavannahStylinson
Eleanor gave up her beard for Larry so this blonde bitch took over. Katelyn Ross isn't really her real name. it's Katherine Ross, look here. She has a boyfriend and everything. Poor ugly girl and work like a beard for Larry. Why don't they just go out official? pic.twitter.com/jekwKSne09
Förvirrat tittade jag upp på Louis som hårt hållde om mig. Hans grepp lossade lite när han läste tweeten själv. Han suckade och tog sig för pannan innan han hårt slog näven i den mjuka sängen, det var verkligen tur att det var just sängen han slog i för jag ville verkligen inte att han skulle skada sig.
"Who's Larry?", frågade jag med gråten i halsen. Inte alls för svartsjuka eller något, utan för allting. Alla kommentarer som spekulerade omkring oss och även nu när dom dragit in min döda syster i det hela, jag älskade henne fortfarande mest i hela världen så att veta att hon fick hat när hon inte ens levde var hemskt.
"It's me and Harry. The fans like to do names for our bromance but the fans did it too long and say that me and Harry are a couple. It's pretty annoying when you do something, we can't do what we want anymore without hear people telling us that we're together and so on.", förklarade han, rakt och ärligt. Jag älskade hur han sade det men klumpen i magen ville ändå inte försvinna. Jag tittade länge på tweeten innan jag bestämde mig för att klicka in på bilden, något jag ångrade efteråt då en bild på min brunhåriga syster visades samtidigt som hon stod på en fest och hånglade med Collin. Det hela kändes obekvämt och väldigt läskigt, bilder jag aldrig ens sätt hade killarnas så kallade fans skickat till mig och läckt ut på internet? den hela stalkergrejen skrämde mig faktiskt.
"Louis.. Can we do this, really? I mean.. I'm not so strong and I don't know if I can handle this shit, it's about my dead sister and it's pretty hard for me to see this.", grät jag och kröp närmare in i hans armar där han hårt tog tag i mig.
"We can do this, together. Okay? I'll never let you go, again. I love you too much for that and I know you're strong enough to keep going through the hate.", hans ord gjorde mig lugn för stunden och sättet han omfamnade mig och spred en fridfull stämning mellan oss verkligen älskade jag, jag var så kär i denna kille och jag ville förbli det föralltid.
No inspo.. Tips på något mer drama? Har ett, men det kommer tyvärr inte förrän i slutet & jag har ingen lust att avsluta denna novell än iaf, det känns som att den nyss kommit igång ;) Har små idéer men inget som gör mig tusen, tusen säker på om det är bra. Förslag? :) Kommentera!
#7 one shot till Lisa - second chance
4
Femte dagen som jag nu var ensam i lägenheten. Fem dagar sedan Niall, efter vårat stora bråk bara lämnat mig ensam i en lägenhet mitt i centrala London. Eftersom jag studerat så hade jag en studentlägenhet som jag delade med en annan tjej som gick i min klass och därför inte haft behovet av en egen lägenhet. Men som 20åring så gillade jag inte att bo hemma hos mamma och pappa längre såklart, därför så hade jag precis köpt en egen lägenhet som jag bara för två veckor sedan flyttat in i. Jag hade till min egen lycka aldrig behövt varit ensam, Niall hade alltid funnits vid min sida och jag hade alltid haft någon att dela mitt skratt med. Det var inte så att jag inte saknade Niall, för det gjorde jag otroligt mycket, jag saknade hur han berättade för mig hur mycket jag betydde för honom, hur vacker jag var och hur han bara älskade mina smilegropar. Vi hade inte varit tillsammans så värst länge egentligen, det var officiellt för ungefär en månad sedan, något inte fansen direkt gillade precis, men jag kunde inte styra över mina känslor och så var det bara. Jag var kär, eller det är jag fortfarande, men eftersom Niall inte hört av sig på fem dagar så ville inte jag heller vara den som var den som tog första kontakten. Efter att han sedan skrikit åt mig på det där sättet som han gjorde hade han också sårat mig otroligt mycket, jag visste inte ens riktigt om vi kunde kalla oss ett par längre då de sista orden han sade till mig innan han lämnade lägenheten var "It's over.", känslan jag fick inuti mig då var bara äcklig, värdelös och helt obetydlig. Betydde jag inte längre något för Niall så fanns det inte längre någon mening med livet, hade min första tanke varit. Fem dagar insåg jag att så allvarligt var det inte. Jag klarade ett liv utan Niall, men svårt det var det verkligen.
Att dessutom se honom överallt i tidningarna och på de sociala medierna gjorde inte saken bättre, men jag kämpade mig igenom även dom timmarna framför datorn med att stirra mig blind på Niall som precis som alltid såg så glad och söt ut. Han var helt perfekt den killen.
Inte nog med att jag varit ledsen och förkrossad de senaste dagarna, jag hade inte heller varit ute, inte något alls. Men nu fick det faktiskt vara nog, jag tänkte inte förändra mitt liv helt och hållet på grund av en kille. Jag drog av mig den blommiga klänningen jag imorse dragit på mig för att istället ta på mig ett pösigt linne med ett par korta shorts till, idag skulle vara min dag där jag endast skulle unna mig det jag älskade mest - kläder och skor. Det där med att shoppa var verkligen något jag levde för och lika så mode.
Jag snörade på mina vita converse och tog åt mig min rosa plånbok som låg på hyllan i hallen innan jag gick ut i det varma sommarvädret som London bjöd på idag.
Jag hann dock inte mer än att öppna porten och gå tre meter innan jag såg något jag längtat efter så otroligt länge, den blonda killen som höll mitt hjärta kärt stod en bit ifrån mig på andra sidan av vägen och tittade med en ledsen blick på mig. Hans huva var över hans huvud och jag kunde se på långa vägar att hans ögon var röda efter gråt. Han tittade noga över vägen innan han säkerligen gick över den för att komma till sidan där jag nu stod, fastfrysen på stället.
"Are you going somewhere?", frågade han med den lugna rösten jag oftast brukade rysa till, eller jag ska inte ljuga, jag gjordet det även då. Osäkert drog jag en av mina bruna hårlockar bakom örat och tittade nedstämt på Niall som nu inte var långt ifrån mig.
"I was tired of just sitting inside waiting for someone so I thought shopping would keep my mood up a bit.", svarade jag lågt och tittade blygt ner i marken, rakt ner på mina vita skor. Jag kunde dock se hur han nickade lite på huvudet. Där stod vi, i tystnad och knappt vågade titta på varandra. "And you? what are you doing here? you're living on the other side of the city.", frågade jag och vågade äntligen ta mig mod till att möta hans blick. Hans leende bredades och djupt tittade han in med sina blåa ögon in i mina blågröna.
"Actually I went here hoping for meet you, you know.", sa han och rodade lite. "I know what I did wrong last time and I really want to say I'm so fucking sorry. I'm such an idiot and I can't even explain my feelings I've had this last five days. I didn't know what I thought about but I'm a big damn dickhead."
I det ögonblicken insåg jag att jag inte behövde någon mer ursäkt. Under fem dagar hade jag varit utan killen jag älskade mest, killen som på så kort tid kommit in i mitt liv och tagit mitt hjärta med storm, jag kunde inte längre hålla mig ifrån att slänga mina armar runt om hans nacke. Han var snabb att besvara kramen och lade sina armar runt om min midja. "All I want is a second chance but I know it's probably too late now.", mumlade han med huvudet mot min axel. Jag log lite bakom hans rygg och kände sedan hur mina tårar bara rullade ner. Alla känslor bara kom på en och samma gång.
"You are an idiot, yes. And me too, but the thing is, I'm so totally in love with an idiot and I'm proud of that. Please forgive me too.", bad jag och avslutade kramen sakta och mötte hans ögon ännu en gång. Hans ögon var fylla med tårar men utan att torka bort de få som runnit ner på hans kind så tog han istället tummen och slog bort dom på min istället. Jag log.
"I love you, Lisa. Since the first time I met you. I'm so sorry and you're the only one for me, okay?"
"I love you too, babe.", mumlade jag mot hans hals och kände då hur Niall varsamt pussade på sidan av mitt huvud.
Eftersom det var över 50 som deltog i den lilla, lilla tävlingen så tog jag en helt random tjej som helt enkelt fick en One Shot, jag kan omöjligt välja ut 55st som ska vara Nialls flickvän, det är ju faktiskt omöjligt. Men jag gör mitt bästa iaf och en One Shot mer eller mindre skadar ju aldrig, dessutom var det ju ett himla bra tag sedan jag gjorde en sådan.
Varsågod Lisa, hippas du blev nöjd och om du känner igen dig i beskrivningen så får du gärna slänga in en kommentar! kram.
Nästa del kommer troligen på måndag, kanske. Kommentera gärna kapitel 24 om ni har lust :D
take chances, chapter 24
14
Tidigare;
"We don't have to rush anything.", förklarade jag för henne och klämmde åt våra händer lite mer. "I just have to ask if you want to be my date tomorrow on our This Is Us premiere?", jag såg på henne hur hon sken upp, hela hon blev till en solstråle och hon tog vänstra handen för munnen då den andra var hårt fasthållen av mig.
"Oh my god.. I'd love to but.."
"No but! Do it, it will be fun. All our families will be there so you can't miss it!", konstaterade Liam och log mot oss. Jag tittade med en bekräftad blick på Katelyn som lugnade ner sig lite, sedan nickade hon bekräftat och fnissade på det där sättet som bara hon kunde göra. Jag var så lycklig.
Dagen var kommen. Idag skulle One Directions film ha premiär och jag skulle vara med. Dels var jag där för jobbets skull, det ingick i mitt schema att jag skulle befinna mig på plats och även se till att killarna kom dit i tid. Men också för att jag faktiskt fick förfrågan av Louis personligen om jag ville bli hans dejt. Jag hade till en början hamnat i chock, sedan insåg jag att jag inte bara kunde sitta där och le fånigt utan att jag behövde säga något, självklart tackade jag ja.
Jag såg verkligen fram emot denna dagen. Jag skulle få träffa Louis familj för första gången och jag skulle förmodligen komma ännu närmare Louis. Gårdagen hade verkligen slutat super, bättre än förväntat. För att vara ärlig så hade jag ju inte en susning på att Louis ens skulle vara där. Hurvida vi var ett par än eller inte var oklart, vi hade tillsammans kommit överens om att vi skulle ta det lugnt ändå så betedde vi oss som om vi vore tillsammans med tanke på alla kyssar och beröringar som hände igår, först när vi löste allting och sedan när han följde mig tillbaka till hotellet, det var otroligt skönt att äntligen kunnat erkänna för mig själv att det var med Louis allt kändes rätt, jag hade i och för sig vetat det hela tiden men jag hade nästan varit rädd för vad framtiden visade. Det var dock igår som jag märkte hur jag inte kunde tänka så, när jag stod där bara några centimeter ifrån Louis så visste jag att det var honom jag ville ha, ingen annan.
Jag tittade på mig själv i spegeln och kunde faktiskt idag känna mig skapligt fin. Klänningen var en utav mina favoriter som mamma en gång köpt i Paris, den var vit och enkel men ändå så betydelsefull. Ovanpå den så bar jag en svart skinnjacka med nitar på, det passade bra. Tyvärr fanns inte Lou på plats så att hon kunde hjälpa mig att välja kläder för dagen. Även sminkningen och håret fick jag fixa själv, men inte mig emot. Lou befann sig just nu tillsammans på Harrys hotellrum med de alla fem pojkarna för att fixa och styla dom inför ikväll. Det dröjde dock inte länge förrän Louis skulle hämta upp mig i den inhyrda limousinen, vi hade hållt kontakt på telefonen hela dagen men jag kunde verkligen inte vänta på att få träffa honom igen, jag saknade honom bara jag kommit innanför hotellets ingång inatt.
Halv sex skulle jag gå ner mot lobbyn och självklart gjorde jag som jag blivit tillsagd av min 'pojkvän', jag visste inte riktigt vart vi stod än, men jag visste att Louis var min. Något jag var otroligt glad över.
"Hi babe!", jag hoppade in i den avlånga bilen och satte mig på platsen bredvid Louis. Han hejade glatt, precis som de fyra andra i bilen också gjorde. Det enda Louis gjorde annorlunda var att pussa mig mjukt på kinden och berätta hur vacker jag var. Jag var väl medveten om att jag hade tur. Varken Perrie eller Sophia var välkommen in i bilen förrän efteråt, när allting var över. Dom hade med order ifrån min pappa och Paul behövts ta sig dit på egen hand och helt enkelt möta killarna på plats. Självklart hade det varit samma regel för mig om det inte vore som så att jag faktiskt jobbade med dom, det var mitt jobb att sitta här bredvid en otroligt attraktiv kille tillsammans med hans lika snygga bandmedlemmar.
"Are you excited, then?", frågade jag glatt och vände blicken ifrån Louis och stirrade ut på killarna istället. Harry, Liam och Zayn satt i sätet mitt emot oss medans Niall, Louis och jag satt på andra sidan. Runt omkring oss fanns det fullt med livvakter och även Paul som nyfiket satt och lyssnade.
"It will be really fun, I've already figured it out.", log Liam och tog upp mobilen. Jag nickade och lika så gjorde dom andra. Det syntes på varenda en att dom faktiskt var lite nervösa, det kanske dom inte skulle erkänna bara sådär, men lite nervositet hängde i luften allt. En snabb liten tystnad spred sig i bilen då alla utom Louis var fullt koncentrerad på sina telefonen, troligen i stort behov med att Twittra eller något liknande. Den lugna stunden varade dock inte länge förrän Louis öppnade munnen igen.
"Who do you write with, Nialler?", frågade han nyfiket och gjorde allt han kunde för att få titta på Nialls skärm ännu en gång, men vrångt vände Niall skärmen åt ett annat håll och irriterat låste han telefonen innan Louis hunnit se något. Självklart fick den blonda killens reaktion oss att reagera men ingen sade något utan bara tittade på en ganska så röd Niall.
"It's no one, okay? forget it!", sa han medans jag kunde tyda ett litet flin på hans läppar. Min blick vandrade från Niall och tittade istället på Louis som i sin tur tittade ner mot min hand som låg på låret som nuddade vid Louis ena sida, bara att vara så här nära honom gjorde mig så otroligt lycklig. Han lutade sig emot mitt öra och med ens kunde jag känna hans varma andedräkt stutsa mot örsnibben.
"I want your hands in mine.", viskade han. Hans rispiga röst fick hela mig att rysa till och utan att tveka så tog jag tag i Louis varma hand i min och för att vara ärlig så passade våra händer perfekt, här ville jag vara föralltid. Tyvärr kom jag snabbt tillbaka till verkligheten då Zayns taggade röst hördes i hela limousinen.
"We're here!", jag tittade först på Zayn, sedan flackade blicken överallt i bilen till jag slutligen såg på Louis. Jag märkte då hur han redan tittade på mig med ett leende som bara smittade av sig.
"Are you ready?", frågade han och fortsatte att titta djupt in i mina ögon. Jag nickade försiktigt, pustade ut och pressade mina läppar emot Louis innan dörren öppnades och höga skrik hördes, vi var framme.
Dörren öppnades endast på ena sidan något som uppskattades då fansen troligen nog inte ville se mig det första dom gjorde när killarna klev ut ur bilen. Niall och Liam steg ut, följt av Zayn och Harry. Till sist tog även Louis ut stegen ifrån bilen och visade sig, skriken blev bara högre och högre och omkring dem så såg man blixtar som befann sig enda in i limousinen. Paul och jag stannade, dels för att killarna nu skulle bli fotade och sen också för att undvika kaoset. Jag hade någonstans inom mig trott att dessa skrik skulle försvinna lite svagt med tiden, men icke. Det snarare ökade och jag kunde verkligen inte sätta mig in i deras situation inför morgondagen då deras halsar förmodligen skulle tagit stryk.
Ett tag efter att grabbarna försvunnit en bit ut på röda mattan så bestämde jag och Paul tillsammans att stiga ur bilen. Jag höll mig tätt intill honom medans jag log ett stort leende ut mot fansen som fortsatte att skrika. Vi ställde oss lite på sidan av och granskade hur killarna lyckligt poserade framför de minst femtio kamerorna som blixtrade i deras ansikte. Det var även inte bara One Direction som var på plats, i minglet som befann sig lite längre bort så såg jag flera olika kändisar.
"Uhm.. Hey!", en röst hördes bakom mig och snabbt vände jag mig om. En blond, blåögd och väldigt vacker tjej stod framför mina ögon med ett leende som verkligen var to die for. Jag hade sett henne förut, det visste jag, men varifrån? "You're Katelyn, right?", frågade hon sedan och sträckte ut sin hand. Vänligt tog jag ut min högra hand och skakade den med den inte helt främmande tjejen framför mig.
"Yeah, it's me. And you are?", log jag för att inte allt verka för opåläst. Hon fnittrade lite och nickade åt killarnas håll.
"I'm Perrie, Zayns girlfriend.", förklarade hon och såg drömmande bort mot killarna igen. Hennes blick stannade där ett tag och jag fnittrade nervöst. Egentligen visste jag inte ens varför, det var ju trots allt hon som kommit fram till mig och presenterat sig, nu ville jag verkligen säga något.
"Of course, you're in Little Mix, huh?"
"Yes, that's correct.", bekräftade hon malligt och nickade lite på hennes huvud där hennes fina hår var uppsatt i en hästsvans. "And I have to say this, you're really beautiful!"
"Oh, you too, honey!", svarade jag och vände blicken mot Paul som flinade lite på stället. Perrie berättade att hon skulle gå tillbaka till sitt band för att snart hälsa på killarna. Jag nickade förstående och vi sade hej då.
Jag tittade nu mot Louis håll, till min förvåning hade han redan blicken på mig. Han log svagt medans han tog stegen emot mig, plötsligt kände jag mig väldigt pirrig i magen. Skulle han verkligen gå fram till mig nu? här framför alla?
Mina ögon följde Louis steg enda tills han stod alldeles framför mig med det där nostalgiska leendet som jag aldrig fick nog av.
"You have a good time, babe?", frågade han och tog sin hand i min. Förvånat besvarade jag hans händer som nu var inflätade i mina och jag kunde inget annat än att le, att fansens skrik blev ännu högde behövde jag inte ens kommentera, hysteriken fortsatte så att säga.
"Very.", svarade jag och nickade på huvudet. Han skrattade lite svagt och släpade med mig bort igenom fansen som stod bakom en lång röd remsa som sade att dom inte fick gå längre fram. Jag kunde se hur Liam och Harry stod med en hel del fans och tog kort med dom, samt bjöd på autografer. Zayn stod lite på sidan av och pratade med Perrie, jag antog att de två tjejerna omkring henne var hennes bandmedlemmar också. Niall stod vid ett gäng repportrar och vart Louis skulle gå skulle jag antagligen få reda på just nu. "Where are we going?", frågade jag nyfiket medans hans hand om min blev alls hårdare & hårdare ju fler folk vi passerade.
"You're going to meet my family.", konstaterade han och innan jag visste ordet av det stod vi mitt i en massa fullt med olika intervjuare, kändisar och familjer till killarna. Louis släppte min hand och jag hann knappt titta dit förrän jag insåg att han hade en tjej i sina armar. Hon såg ut att vara i 15års åldern så att bli svartsjuk var nog inget jag ens borde tänka på. "Katelyn, this is my oldest sister Lottie and Lottie, this is Katie I've told you about."
"A pleasure to finally meet you, Katelyn! I'm glad my brother have met someone beautiful like you!", sa hon och räckte fram hennes hand. Artigt hälsade jag på henne och efter det så var det även Fizzy, Phoebe och Daisy. Dom två små tvillingarna kunde jag verkligen inte skilja på men söta var dom verkligen, jag kunde se hur mycket dom älskade sin storebror.
"And hi my love!", en kvinna i brunt hår och en gigantisk mage hälsade vänligt på mig medans Louis var i någon djup konversation med Lottie om någonting. Jag tittade på kvinnan framför mig med ett glatt leende. "I'm Johannah, Louis mom. Really nice to meet you, sweetie!", log hon och drog in mig i en kram som jag snabbt och förvånat besvarade. Det här med kramar hade aldrig riktigt varit min grej, speciellt inte till personer jag aldrig träffat förr. Hur som helst hade jag inga problem med Louis mamma, hon verkade vara en väldigt ung och söt mamma som älskade sina barn över allt annat. Jag kände hur jag nästan klickade med henne direkt, hon var precis som Louis, väldigt framåt och social. Raka motsattsen ifrån mig, men jag gjorde mitt bästa för att prata så mycket som möjligt för att lära känna dom lite bättre.
"Louis!", en igenkänd röst hördes mot oss och vi behövde bara vrida på oss ett halvt varv tills vi såg Liam stå och vinka åt sig Louis. Jag tittade på honom som gav en sista kram till sin lillasyster, Phoebe om jag inte såg fel.
"Can you stay here with my mom for a while? I'll go to you before we going into the cinema, okay? I think I've to go to them now.", förklarade han lite halvt sårat och lite försiktigt. Jag log och nickade åt Louis medans jag gav honom en lugnande klapp på kinden. Han gav mig ett kärleksfullt leende och tackade, själv blev jag kvar stående med Louis familj, något jag inte alls var ledsen över. Faktum var att det var så otroligt genomsnälla, så gulliga hela familjen.
Att se min mamma och tjejen jag älskade komma så bra överens gjorde mig väldigt glad. Jag visste att mina syskon och även mamma hade varit väldigt ledsna för min skull över att det tagit slut med Eleanor tidigare i år då dom kommit mer än bra överens med henne. Daisy och Phoebe hade ju faktiskt nästan växt upp med henne vid sin sida, därför hade jag till en början varit skeptisk till att presentera Katie för dom, men sedan kom tankarna ikapp mig att jag fick inte tänka så, huvudsaken jag var lycklig så skulle min familj också vara det och jag hade verkligen hoppats på att mamma skulle gilla Katie lika mycket som jag gjorde, vilket hon verkade göra också. Med snabba steg gick jag mot Liam och de andra grabbarna för att svara på ännu fler frågor, det jag gjorde mig mest redo för var frågor om Katelyn. Jag hade tidigare inte fått någon sådan fråga då dom inte märkt något särskillt mellan oss, det var väl antagligen sen när jag tagit min hand i Katelyns som dom fick en slags reaktion som jag antog att dom ville ha svar på nu.
"Hi Louis, do you have a great time? how's everything?", mannen som talade, med namnskylten John på sig, ställde frågan som jag vänligt svarade på. Allt var ju helt underbart och vi skulle snart få gå in och titta på våran egna film, så varför ljuga? jag sa som det var och fick ett leende tillbaka. "How does it feels to see yourself on the screen? doesn't it feels kinda weird?"
"Oh, pretty weird actually. I still can't believe we as a matter of fact did a movie as so many people are gonna watch.", svarade jag och fick Zayns blick på mig då det endast var han som stod kvar vid just denna intervjuaren.
"I got that. And now, Louis.. Now you have to tell me about the blonde girl as hold your hand lately? are you daiting?", jag suckade medans jag lät hjärnan jobba. Jag ville berätta att hon var min, att jag var kär i henne, men samtidigt ville jag inte gå för fort fram. Vi hade hållt handen officiellt, visst, men ville hon verkligen att jag skulle bekräfta vårat förhållande just nu?
"I can't tell. Sorry.", svarade jag bara och ryckte lite nonchalant på axeln. John tittade förbryllat fram bakom sin kamera och anteckningar då han förmodligen inte förväntat sig ett sådans svar, hans sätt att reagera fick mig att dra lite på smilbanden och vicka lite retsamt på ögonbrynen. John log lite smått och nickade.
"I understand. But who is she and do you like her?"
"To be honest, she's our kind of boss. Our management who we work for is Katelyns parents and in that way we've started to learn each other and yes I really like her. She's kind and very cool.", svarade jag och sneglade bort mot Katelyn som höll mina två små tvillingsyskon i varsin hand, något som fick mitt lilla breda leende att utvecklas till snäppet större.
Sådär ja! Vad kommer att hända härnäst? ;) Kommentera gärna ! Lägg märke till att Niall betett sig underligt under bilresan, hihi.. Who can it be? ? ;)
Update; självklart var jag klantig att inte sätta på tidsinlägg och sparade det ändå, märkte det dock inte förrän efteråt så nu, 4h senare fick ni en till del.. Antar att ni inte blir ledsna för det men eftersom det egetnligen skulle kommit imorgon (lördag) så får ni inget inlägg alls nu i helgen då jag ska vara borta hos en kompis under dessa helgdagar å kommer antagligen hem lite senare på dagen på söndag & då ska jag hinna fixa saker till skolan osv.
Jaja, nu vet ni iaf å hoppas det går bra med detta kapitel som skulle komma imon egentligen.. Åh klantiga jag! jag som var så säker på att jag ställt in rätt.
take chances, chapter 23
14
Tidigare;
"Love isn't always easy.", konstaterade hon men fortsatte fort. "But never give up. If you really like Louis, you have to talk to him. Tell him that everything is a misunderstanding and that you miss him, you know. He will probably understand, even if you don't wanna be together right now, I know you can be it later. You're like two puzzle pieces. You belong together.", log hon och gav mig sedan en puss på kinden. Jag log rodnandes och tittade menande på Lou som tittade allvarligt på mig.
"Do you really think so?"
"Oh honey, I know that.", bekräftade hon och drog mig lite hårdare in emot henne. Jag tittade lite suckande åt killarnas håll och såg nu hur Louis ansikte bleknade lite, men ändå behöll han leendet. I det ögonblicket insåg jag att hela det där underbara leendet var påmålat, trots det så var det något av det finaste jag sett.
Dagen rullade på precis som vanligt, ingenting var egentligen annorlunda. Intervjuaren frågade ungefär samma frågor som vanligt och vi svarade så ärligt vi kunde. Jag sneglade då och då på Louis som precis som tidigare dagar varit helt nere. Förmodligen trodde han att jag inte fattade, men så dum var jag inte. Katelyn och han hade knappt tittat åt varandras håll och jag såg på Louis om det var kärleksproblem eller inte, det enda som hindrat mig var Liam, under flera dagars tid hade han sagt åt mig att inte bry mig, att dom helt enkelt skulle få lösa det där själva, något som till en viss del var sant men också så förstod jag att det kanske inte skulle lösa sig utan lite hjälp. Dom behövde verkligen få prata ut.
"You have a few fans outside here, I think they would be very happy if you went out there and at least waves.", log den blonda intervjuaren. Jag tittade på resten av killarna som redan ställt sig upp för att gå mot bakongen där Cloe, som hon presenterat sig för, pekat mot. Jag följde efter och precis som jag trodde hade mängden fans ökat i massor från när vi kommit hit. Vi vinkade lite glatt åt dom och ropade även några vänliga ord innan vi försvann in igen.
"And what's the plan for today? what more we have to do before we'll be free?", frågade Niall exalterat när jag, inklusive resten av One Direction, Katelyn, Paul och Lou stod innanför ytterdörren som snart skulle leda oss ut på gatorna igen. Katie tog upp det lilla papperet hon hade i sin handväska och nickade lite för sig själv. Medans hon stod och beskådade det vita A4 papperet hon höll i handen så sneglade jag åt Louis håll, han stod bakom Zayn och Liam med blicken ner i golvet, själv himlade jag med ögonen samtidigt som hjärnan jobbade för fullt, jag behövde komma på en plan för att fixa ihop Louis med Katie igen så vi kunde få tillbaka den spralliga gossen som alltid spred glädje. Jag skulle göra det också, med eller utan hjälp ifrån resten av bandet.
"Actually this was the last interview and also your last work for today. You're free now Nialler.", flinade hon och knölade ner schemat i sin väska igen. Perfekt. Niall tjoade och vi andra skrattade åt hans glada humör, var det någon som visste hur man skulle pigga upp oss så var det verkligen våran blonda irlänning.
"What should we do then? Perrie is with Little Mix and practice their dance moves to the tour which starts soon you know.", förklarade Zayn och tittade frågande på oss andra. Enligt honom var det en självklarhet att vi alla fem skulle umgås, sex med Katie som knappast kunde höra vad vi pratade om då hon stod lite längre bort och talade med Lou och Cloe.
"Nah, sorry guys. I'm going home, I'm pretty tired and it's a big day tomorrow.", blickarna vändes snabbt mot Louis som stod en liten bit ifrån oss. Jag suckade och mötte Nialls blick. Sen när började han till och med undvika oss?
"Go home and rest, get some sleep and I'll see you tomorrow bro.", konstaterade Liam, inte alls på ett sätt så att han verkade frustrerad över hur Louis betett sig det senaste dygnen, tvärtom, han lät gladare än vanligt. Zayn gav honom en undrande blick, liksom oss andra men vi valde att inte säga något. Istället klappade vi om Louis och lät honom gå, ville han inte umgås med oss så slapp han, det kanske inte var han det var fel på, utan oss?
"What's on your mind Liam?", det var först då som jag såg Liams hemliga flin på hans läppar och jag uppfattade då att han hade en plan, något som både Zayn och Niall redan listat ut för antagligen ett bra tag sedan.
"I have the perfect idea. Louis refuse to talk to Katie, I don't even know why but it doesn't matter. We just need Louis down to the beach, you know.. The beach with the expensive bar?", vi hann knappt nicka innan han fortsatte, medans tittade jag mig omkring i det ganska stora rummet vi befann oss i - för att se om Katie fortfarande var en bit ifrån oss, vilket hon var, fortfarande i samma samtal som tidigare. "Well.. We'll text Louis and tell him that we need him to the bar because we have to tell something, then we just don't show up and we do the same with Katelyn, then they just sitting there in a very awkvard situation and have to talk to each other.", han log stolt åt sin plan och hela jag lyste upp, det var ju perfekt? att jag inte tänk på det tidigare.
"You're a genial, Payno! That's perfect!", hojtade Zayn, kanske en aning för högt för vi märkte då hur Katie och Lou kommit närmare oss. Katie's leende var otroligt vackert och hela hon spred verkligen glädje, kanske var hon den perfekta tjejen för Louis, hon verkade lite av en gnutta bättre Eleanor faktiskt och det var svårt att jämföra någon med El.
"What's perfect?", log den blonda tjejen som nu stod bredvid oss, hon höjde nyfiket på ögonbrynen och jag tittade nervöst på Liam. Jag ville verkligen inte sabba denna plan nu.
"The bar at the beach here in town is open, we had thought to go down there, you're in?", frågade jag glatt och såg hur de tre killarna på höger sida om mig pustade ut samtidigt som dom gav mig en tacksam blick.
"Would love to! thank you for asking.", utbrast hon och klappade ihop sina händer. "I'm just going home and change clothers.", förklarade hon och Liam nickade förstående, själv förstod jag bara inte meningen med flera klädesbyten per dag, var det så nödvändigt?
"No problem. I'll send you the adress to the beach and you can tell the cap-driver to leave you there.", log Niall vänligt och gav henne en kram. Hon nickade försående och kramade sedan om oss andra också. Lou följde med henne ut och nu var det bara att hoppas på att detta skulle gå vägen.
"Well, that was easier than I thought.", skrattade Zayn och tittade åt vårat håll igen. Jag log ett brett leende medans Liam bara hummade.
"With Katie, yes. How can we be so sure with Louis? he's very wrongheaded.", klagade han sedan och Niall nickade instämmande. Leendet på mina läppar utvecklades till ett svagt flin och jag bara himlade med ögonen.
"Let me text him and I can promise you that he'll be there."
Kanske skulle det aldrig skadat om jag följde med killarna ut i alla fall? det verkade ju inte så att Katelyn skulle vara med precis, åtminstone inte som det lät på dom när de pratade om det. Hur som helst så visste jag att det inte var omöljligt att ångra mig, jag kände dessa killar så väl och jag förstod att dom alltid skulle låta mig vara med.
Det som tyngde mig, som gjorde mig osäker var nog vilka olika frågor mina fyra bästa vänner skulle ställa mig, vi kände varandra utan och innantill, kom jag undan med att prata om detta så skulle det verkligen vara konstigt.
Jag slog mig tröttsamt ner i soffan och började genast rabbla upp för och nackdelar att självmant fråga mig in i dagens planer och kom ganska snabbt fram till att det kanske var bättre att stanna hemma, trots allt.
Just när jag låste upp telefonen för att knappa in på Twitter fick jag ett meddelande. Notisen visade att det var Harrys telefon så snabbt klickade jag upp det och läste vad han hade på hjärtat denna gång då.
From: Harry Styles (private)
Hi buddy. What about come out with your four best friends for awhile and just be happy for a minute? pretty pretty pleeaaase! We also need to talk about something. You can't say no :) Take your fat ass over to the beach down at the street you know? ah you know what I mean man. See you there, once again, don't you dare to say no. Be there around 7pm.
Jag tittade tvekande på smset ett bra tag innan jag bestämde mig för att svara. Egentligen fanns det ju ingenting annat att göra. Imorgon skulle min familj komma och jag skulle mest troligt tillbringa min mesta tid med dom imorgon då, därför så skulle det nog vara ganska skönt med en grabbkväll ikväll ändå? jag spekulerade ännu ett par minuter innan jag bestämde mig för att svara.
To: Harry Styles (private)
I'll be there.
Då var det bara ett problem kvar, vad skulle jag ha på mig? förstod jag Harry rätt på smset så menade han den stranden med den dyra baren bara några gator neranför mitt hus, nog var det någon kilometer dit men det var ändå inte långt, det brukar vara ett lugnt ställe där jag och killarna ofta gick för ensamtid, det var ju som så att man endast fick ha med telefoner in dit som kamera, några paparazzis och systemkameror kom aldrig in, det såg vakterna till. Enligt mig var det bra, det var ju praktiskt taget det enda officiella stället vi kunde vista oss i för att vara säker på att inte bli fotade och förfölja av jobbiga paparazzis.
Jag kollade på klockan som högt satt på väggen och himlade lite med ögonen, kvart i sex var den, jag hade fortfarande tid på mig att fixa till frisyren och kläderna. Inte för att killarna var så värst noga med att se bra ut på den fronten vid tillfällen som dessa, men det kunde ju se lite bättre ut med jeans än mjukisbyxor till ett exempel.
Jag betalade in mig innanför grindarna och hörde den låga musiken dunkas ovanför trapporna. Det var inte vilken strand som helst, det var en välskött, vacker och otroligt omsorgsfull strand därav därför man behövde betala för att få komma in. Man blev också alltid bevakad noga utifall något skulle hända, det var ett tryggt ställe helt enkelt.
Med raska steg trippade jag upp för trapporna och till min förvåning så var det tomt. Jag stod ovanför trappen där de olika borden stod samtidigt som jag såg ut över den ödestranden. Det kunde väl inte vara så att det var stängt? nej, varför hade jag i hela friden då ens fått kommit in? det var åtminstone alltid ett tiotal av människor här.
Plötsligt hörde jag hur klackar tippade på trappstegen bakom mig, hastigt vände jag mig om och fick se personen jag helst avstod ifrån att träffa just nu, Katelyn.
"Hi Louis, I didn't know you would be here too.", också? sakta men säkert började jag inse vad som faktiskt höll på att hända. Varken människor, personal eller killarna var här, det var endast jag och Katie med en lugn spelande musik som ilade i mina öron, kunde det vara som så att jag gått rakt in i någon utav Nialls pranks? eller kanske Harrys? jag suckade och ryckte på axlarna.
"I wasn't going at first, but I changed my mind.", muttrade jag och vände mig om. Automatiskt gick jag framåt och tittade ut mot det vågande havet framför oss. Det var en lång bit ner då vi befann oss på en hög takvåning på ett högt våningshus, men det gjorde allt bara mycket bättre, utsikten var helt fantastiskt. Jag hörde dock inga fotspår komma efter mig så jag stannade, vände huvudet bakåt och såg hur Katie nedstämt sänkt ner blicken. Det gjorde ont, riktigt megaont att se henne må dåligt, och jag förstod att hon behövde få prata. Men mina tankar om att försökt att ignorera henne så mycket som möjligt var meningslöst, speciellt om man tvingades jobba tillsammans varje dag.
"Katelyn?", försökte jag. Hon tittade sakta upp och mötte min blick. Hennes ögon var inte alls sig likt. Dom var fyllda med besvikelse och sår blandat med tårar. Var jag verkligen anledningen till detta? hon sade inget, utan valde att vara tyst. "I think we've been fooled.", sa jag lite nonchalant och försökte att pigga upp stämningen lite i alla fall, men misslyckades då en tår föll ner på hennes kind. Hon såg faktiskt inte alls lika ut som tidigare idag, hennes hår var nu utsläppt och hennes blonda lockar gjorde henne så mycket gulligare. Sminkningen var inget speciellt, mascara och lite läppglans var det enda jag kunde se pryda hennes vackra ansikte, vilket gjorde henne bara ännu mer underbarare. Det var verkligen svårt att låtsas att inte bry sig om någon som egentligen betydde så otroligt mycket.
"I think we have much to talk about.", mumlade hon och torkade bort den enskillda tåren som runnit på hennes kind. Jag nickade och ryckte huvudet bakåt för att visa att vi kunde sätta oss vid ett utav dom olika borden. Med händerna i jeansfickan slog jag mig ner på en ledig stol och Katie var snabb med att sätta sig mitt emot mig.
Jag undrade vad Katie tänkte på just nu. Var hon lika nervös som mig just nu, eller var det bara ilska i henne? det jag var förvånad över var hur killarna kunnat hyra in hela denna anläggning, endast för oss. Det borde ha kostat multum, men gick detta vägen och jag & Katie skiljdes som vänner, så kunde jag svära på gud att jag skulle betala tillbaka varenda öre. "Why do you ignore me?"
"I don't ignore you, Katelyn. I'm just..", jag försökte komma på något annat ord. Ignorera lät lite hårt. Men jag kom sekunderna efter på att det var ju precis det jag hade gjort, jag hade undvikit att titta på Katelyn under dessa dagar och jag kunde nu i efterhand känna mig väldigt dum på grund av det. "I'm just trying to move on, okay? I mean everything I said to you, Katie. I like you like hell and it's pretty hard to do that. What should I do? I couldn't pretend that everything was right when it wasn't. I..", jag fick inte riktigt fram orden, men jag visste vad som skulle komma. "I'm in love with you, Katelyn and to be honest, I'm not proud of that, not at all. I know you don't want the same and it's hard for me to take in.", jag trodde det skulle kännas som en lättnad när jag fick det sagt, att jag var kär i den blonda tjejen framför mig, för det var jag, men istället kändes det som en stor klump i magen. Katelyn tittade förvånat på mig med ett ansiktsuttryck jag aldrig sett tidigare, hon borde tyckt att jag varit dum i huvudet.
"Since I've been without you in a few days now, without talking, laughing and everything like that.. I've reached thought, a lot.", började hon och bet sig försiktigt i underläppen. Jag svalde och tittade generat ner i bordet. "I realized that I need you to be happy. These days without you have been really awful and horrible, I need you to be entrie. I..", jag lät henne fortsätta men vågade titta upp, för första gången kunde jag nu titta in i hennes ögon, dom gröna, ärliga ögonen och känna mig lycklig. Det var som att de tidigare känslorna i hennes grönögda ögon var som bortblåst och jag kunde endast se lycka i dom nu, något som fick mig varm i hela kroppen. "I'm in love with you too."
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, aldrig, inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att Katelyn faktiskt var kär i mig också, det var nästan för bra för att vara sant. Hastigt ställde jag mig upp och Katie följde mitt exempel. Där stod vi, decimeterna ifrån varandra och bara kollade in i varandras ögon. För första gången på dessa tre dagarna kunde jag äntligen känna mig lycklig, otroligt lycklig. Jag gick några sted närmare henne och ett stort leende spred sig på hennes läppar.
"Louis..", började hon och såg lite bekymrat ut. Jag nickade frågande och tittade tveksamt på henne, vad skulle hon nu säga? "Do you remember when I told you I'm not ready for any relationship?", återigen bet hon sig i läppen och tittade generat ner på taket som vi stod på. Jag tog min högra hand och greppade ett löst tag på hennes haktipp och hissade hennes huvud uppåt igen. Hon log lite svagt och nickade lite. "I embarrassed me. I've always want to been yours, even when I was with Collin. Deeply inside, I couldn't stop thinking about you, you know."
"Do you mind if I kiss you right now?", frågan bara föll ur min mun och jag ville så gärna ta tilbaka orden, rädd för Katie's reaktion. När hon sedan ruskade på huvudet så försvann alla känslorna och passionerat pressade jag mina läppar mot hennes och vi möttes i en långvarig, helt perfekt kyss. Det var som att allt som tyngt mig dom senaste dagarna var som bortblåst och här, här och nu så fanns bara jag och Katelyn. "I've wanted to do this so many times.", flinade jag när vi lät våra tungor vila ett tag. Dock var läpparna fortfarande mot varandra och när hon sedan log så kunde jag känna hennes tänder mot mina läppar innan hon sedan knep ihop med sin över och underläpp igen, så att vi stötte varandra i en enkel puss.
"Me too.", log hon och la sitt huvud ner mot min hals så att huvudet vilade mellan min axel och mitt huvud. Tätt stod vi och bara höll om varandra i tystnad. Dock varade tystnaden inte länge alls då röster hördes bakifrån oss. Snabbt vände jag mig om och såg alla fyra killarna komma emot oss med stora leenden på deras läppar. Niall, Liam, Zayn och Harry, hur länge hade dom varit här egentligen?
"Oh, how much have you seen and for how long have you been here?", frågade Katie chockat och väldigt, väldigt blygt. Harry skrattade hånfullt och Niall föll genast in i skrattet.
"Don't worry about that. We just come.", flinade Liam och vickade retsamt med ögonbrynen. Niall andades ut och skakade på huvudet.
"He lied, we've been here all the time you know. We hiding us behind the bar.", förklarade han med skrattet som fortfarande fanns kvar i halsen, dock verkade han försöka kväva det hur mycket det gick.
"Your idiots.", log jag och skrattade lite smått medans jag tittade ner mot Katelyn som återigen lagt ansiktet mot min hals för att förmodligen nu dölja sitt röda ansikte.
"So, you're an official couple right now, or?", det var Zayn som nyfiket frågade medans han tog en pommes ifrån Nialls tallrik då det endast var hans mat som än så länge kommit. Förvånansvärt brydde sig Niall inte om det och stirrade istället otåligt mot oss, som om vi skulle säga något.
"I.. I don't know. I don't care, I'm just happy if I can be with Louis.", Katelyn ryckte på sina axlar och tog min hand under bordet. Jag log för mig själv och tittade kärleksfullt på Katelyn som var så otroligt fin.
"We don't have to rush anything.", förklarade jag för henne och klämmde åt våra händer lite mer. "I just have to ask if you want to be my date tomorrow on our This Is Us premiere?", jag såg på henne hur hon sken upp, hela hon blev till en solstråle och hon tog vänstra handen för munnen då den andra var hårt fasthållen av mig.
"Oh my god.. I'd love to but.."
"No but! Do it, it will be fun. All our families will be there so you can't miss it!", konstaterade Liam och log mot oss. Jag tittade med en bekräftad blick på Katelyn som lugnade ner sig lite, sedan nickade hon bekräftat och fnissade på det där sättet som bara hon kunde göra. Jag var så lycklig.
Lååångt kapitel! Var det kanske för långt?! Love, love, love. Shippar ni dom? ;)
Insåg nu varför jag nästan aldrig håller i tävlingar. Jag får alltid sån ångest om vilken jag ska välja juu, åh.. Det kommer inte bli lätt att välja ut Nialls flickvän i novellen då ni är väldigt många som skrivit så sjukt fina och bra presentationer, men får helt enkelt ta något som även passar in i novellen kanske, något som kan vara rimligt.
Tack iallafall för att ni är med och tävlar och att det är så många som deltar, verkligen! Om jag kunde skulle ni allihopa få vara tillsammans med Niall! ♥
tävling - nialls flickvän
55
Hejsan! det är ju som så att det var ju alldeles för längesedan jag hade en tävling om en karaktär i min novell så jag tänkte göra lite som så att jag nu tänker köra med en tävling. Men personen som får äran att bli den finaste Niall Horans flickvän blir absolut ingen huvudroll och får inte en sådan jättepåverkan in i novellen, jag gör det endast för en liten annorlunda och kul grej, det enda som blir är väl att hon får äran att bli just våran fina Irländings flickvän och vara med någon gång ibland. Det blir tyvärr i några kapitel framåt då jag planerat annat komma i dessa två/tre kommande kapitel.
För att delta: Kommentera endast 'Jag är med och tävlar' eller något liknande. Ett krav är att du säger ditt namn, vart du vill vara ifrån och ditt utseende. Kommentera gärna din kataktärs ålder också. Hobbys är också bra att säga.
Jag kommer att välja ut den jag vill vars kommentar som intresserat och påverkat mig mest!
Nu vet du vad du ska göra! kram på er.
UPDATE; TÄVLING AVSLUTAD!!!!!!!
take chances, chapter 22
16
Tidigare;
"Yes I do. But I don't think I'm ready for a relationship yet and I'm afraid that Louis probably hate me now. Even though he said in the phone yesterday that everything was okay so.. I doubt that, he's all not fine and even me can see that.", sa jag ganska så nedstämt och la händerna under huvudet. Lou suckade lite förstående och såg lika fundersam ut som jag själv.
"Go to the work tomorrow and see if he's as usual, if he doesn't, you have to talk to him again, you know.", sa hon stöttande och gäspade stort. Jag log och nickade.
"Yes, you're probably right.", sa jag och stängde mina ögon för säkert femte gången inom denna timme, fast denna gång hoppades jag på att sömnen var på min sida.
"Lou, are you coming?", jag stod framför spegeln och granskade mig noga. Idag hade jag inte gjort något speciellt med mig själv. Jag var så trött att jag inte ens orkade dra på mig Mascara. Puder var dock nödvändigt då jag såg ut som ett lik annars och jag behövde även sminka över de små plitorna kring min panna som uppstått under veckans gång. Håret var gjort på en fläta som jag därefter satt upp i en boll och till klädsel så fick det bli en tunn tröja med en enkel sjal utanpå, även om det var Augusti så var det ändå väldigt blåsigt här i London.
"Yes, I'm on my way.", skrattade Lou och kom utspringade från toaletten. Jag log, tog min handväska som hängde på stolen bredvid mig och vände stegen mot dörren med Lou som släptåg, jag visste inte riktigt vad jag skulle känna just nu. Det skulle bli roligt att träffa killarna igen men jag var lite fundersam på hur Louis skulle agera, det var ju inte så att jag oroade mig för något, egentligen, det bara gjorde mig lite ängslig att veta att Louis kanske var besviken, arg eller sur på mig, med all rätt då såklart.
Vi steg ur taxin och tittade oss omkring. Ja det var verkligen ett obebott område vi befann oss på och varken fans eller paparazzis syntes till. Pappa hade verkligen lyckats med en studio lite på sidan av och inga ljud eller rörelser kunde höras så långt örat kunde nå.
"It's very fate and on the side of everything.", konstaterade Lou direkt när vi tagit våra steg in mot den gamla lokalen som fanns framför våra ögon. Utanför dörren var det som jag förväntat mig ett knapplås där man skulle knappa in den långa koden i, jag tog snabbt fram papperna och började leta efter koden som skulle hjälpa oss in i studion jag aldrig varit i.
Jag slog in den sjusiffriga koden och ett klick hördes, jag var fort fram med armen på handtaget och drog upp dörren till både mig och Lou. Som vanligt så var det två vakter som stod innanför. Jag hade konstigt nog aldrig sett dom förr men jag antog att det var några som tillhörde managmentet i London. Hastigt visade jag upp brickan och fick tillåtelse att få komma förbi, lika så gjorde Lou och sedan var det bara att följa skratten och praten så hittade vi tillslut det rätta rummet där våra kollegor gjorde ljud ifrån sig.
"Hey Katie and Lou. How was your night?", frågade Liam glatt när han sedan mötte oss i en kram direkt han fick syn på oss. Jag log svagt och försvann fort ut ur Liams omfamning och tittade sedan över rummet för att titta om Louis befann sig där och visst gjorde han det, mitt emot Zayn och bredvid Niall satt en Louis som verkade djupt inne i en smskonversation på mobilen.
"Really great, the room is quite big and me and Katie had a good time yesterday.", hörde jag Lou säga bakom mig medans jag tog ett djupt andetag innan jag bildade ett riktigt oäkta leende för att inte verka tvär. Faktum var att se Louis så nedstämd och konstig gjorde mig verkligen ledsen, jag kunde inte förklara det med ord men det var något med Louis som absolut påverkade mig. Var han ledsen så var jag det, var han glad så var jag det, that's it.
"So.. What's on our shedule today then?", frågade Harry lite roat ifrån fotöljen han bekvämt satt i. Jag tittade mer ett lite äktare flin på honom och skakade på huvudet medans mina armar vilade i kors på mitt bröst.
"That's something you'll already know, Styles!", varnade jag och spände ögonen lite. Han skrattade, vilket även Niall och Zayn gjorde. Liam var redan i någon konversation med Lou bakom mig om hur hans hår skulle vara till morgondagen så han hade inte alls tid med att lyssna på vad vi sade.
"Well, now when we have you with us, we don't need studying our schedule, you know.", sa Niall lite flirtigt, på ett sätt som bara han kunde göra. Jag fnissade och tog sedan fram mitt eget schema för dagen. Idag skulle dagen erbjuda tre intervjuer till den stora dagen imorgon då killarnas film This Is Us skulle ha premiär här i London, även deras familjer och vänner skulle vara på plats, inklusive mig själv.
Jag förklarade det noga och de alla fem, till och med Liam hade slitit sig från samtalet med Lou för att lyssnat på dagens planer. Jag tog dock inte med den lilla detaljen om premiären imorgon för det hoppades jag innerligt att dom visste redan. Men för att vara på den säkra sidan så bestämde jag mig ändå för att fråga, Liam fick jag ju bekräftat för mig för några minuter sedan att han kommit ihåg det, det var ju frågan om resten av One Direction haft minnet uppdaterat.
"Do you guys know what a day it's tomorrow then?"
"Of course!", svarade dom allihopa i kör och Liam sprang om mig för att bokstavligen slänga sig över Niall och Louis i soffan. "How can we not remember? our movie have premiere for gods sake!", sa Zayn skarpt men ändå exalterat.
"Yeah, actually I'm really excited. It will be so fun to see our family again!", yttrade Louis, första gången sedan jag kom innanför denna dörr och förvånat lät han väldigt glad också. Men det såklart, visste man att man äntligen skulle få träffa sin efterlängtade familj och flickvänner så förstod jag dom. Louis vägrade dock att titta åt mitt håll utan han behöll blicken på killarna hela tiden.
"Yep, come on guys.. You'll be on the first interview in an hour and I guess Lou want to style your hair first so let's get ready!", konstaterade jag medans jag slog ihop händerna så en klapp bildades. Harry var den första som reste sig upp och satte sig framför spegeln och stolen som fanns på sidan om mig. Lou började direkt packa upp sina hårprylar och kammade först till hans krulliga bruna hår.
"Oh Harry, your hair is an absolute mess.", klagade hon suckande och fuktade det med lite vatten hon hade i en slags hårspruta som fuktade håret.
Det gick åtminstonde bra och när Harry fick sitt hår som han ville ha det så var det Nialls tur följt av Louis, Liam och till sist Zayn. Eftersom vi inte hade så mycket tid så blev det inga speciella hårfixeringar, men jag måste säga att Louis slog dom alla fyra andra killarna tillsammans. Hans intensiva blick, det tunna håret som täckte pannan och den vita tröjan han hade på sig klädde honom verkligen och han såg som vanligt ut som en gud, det var svårt att släppa blicken ifrån något så vackert.
En timme senare så satt vi inne i centrala London för den första intervjun för dagen. Killarna var taggade inför morgondagen och var mycket glada, det gladde mig verkligen att Louis var glad och lycklig, men det tog även hårt i mig att veta att jag inte längre var anledningen till det. En sak som också var svårt var att se om han verkligen menade det glada leendet han hela tiden gav kameran eller om han fejkade det. Det var svårt att bedöma denna gång, även om jag alltid brukade kunna se på folk om något var fel.
"So, how does it going? with Louis and that.", frågade Lou när vi stod lite på sidan av medans killarna pratade för fullt med den manliga intervjuaren bredvid dom. Jag suckade och fortsatte att ha blicken på grabbarna.
"He doesn't care anymore.", svarade jag kort och kände då en varm arm omkring min axel. Lou lade hastigt huvudet på den för att sedan sucka hon också.
"Love isn't always easy.", konstaterade hon men fortsatte fort. "But never give up. If you really like Louis, you have to talk to him. Tell him that everything is a misunderstanding and that you miss him, you know. He will probably understand, even if you don't wanna be together right now, I know you can be it later. You're like two puzzle pieces. You belong together.", log hon och gav mig sedan en puss på kinden. Jag log rodnandes och tittade menande på Lou som tittade allvarligt på mig.
"Do you really think so?"
"Oh honey, I know that.", bekräftade hon och drog mig lite hårdare in emot henne. Jag tittade lite suckande åt killarnas håll och såg nu hur Louis ansikte bleknade lite, men ändå behöll han leendet. I det ögonblicket insåg jag att hela det där underbara leendet var påmålat, trots det så var det något av det finaste jag sett.
Åh sista tidsinlägget jag har, ganska kort, I know, men det får gå bra ändå, bättre kort än inget, huh? Kommer hem sent ikväll och skolan börjar imon igen. How nice? NEJ.
Har jobbat hårt för dessa tidsinlägg så släng gärna in en kommentar eller så. Det skulle betyda väldigt mycket.
Har ni haft ett bra lov? vad har ni hittat på?
Lär tillägga att jag VET att dessa tidsinlägget varit sega och att inget drama skett, men jag lovar er att det kommer, med tiden. Redan i NÄSTA del kommer det in lite kärlek kanske ;)
En till sak är att imorgon kommer jag ha en tävling om en karaktär här på min blogg, ni Niallgirls kommer troligen inte bli besvikna ;) håll utkik.
take chances, chapter 21
15
Tidigare;
"No, no. Zayn sit down! I don't care, it goes equally well with you too.", flinade jag och pressade fram ett glatt leende. Louis satt ju faktiskt framför mig tillsammans med Harry och Niall & Liam satt på säterna bakom oss. På sidorna satt flera olika vakter och på en annan rad satt Lou tillsammans med Paul.
Zayn gjorde till min glädje inget större läte eftersom han direkt när planet startat satt på sig sina hörlurar och stängt sina ögon. Jag följde hans exempel och satte på listan med lugn musik på min telefon, bara inom några minuter så var jag inne i min egna värld, antagligen drömvärlden.
Efter den korta flygfärden så var vi framme i London, eftersom vi valt att åka ett flyg utan några som helst stopp och körde direkt dit så var vi redan i London en timme senare. Det blev en riktigt kort flygtur för våran del men lika bra var väl det.
Det var dax för avgång och jag höll mig tätt intill Zayn och Niall för att inte tappa bort mig bland de skrikande fansen och de andra passagerarna på flyget. Hur mycket vi än försökt att hållt våran resa till huvustaden hemlig så visste fansen ändå vart vi befann oss, vilket för killarna kanske var väldigt roligt men som för en annan var ganska obehagligt. Jag, Lou och killarna gick innanför de alla vakterna som gick omringad framför oss och det var faktiskt väldigt trångt, ändå så var det ju det här livet dom levde i och jag kunde inte göra något åt det.
"Okay guys, do you know the schudule for the week?", sa jag tillräckligt högt för att överrösta skriken. Harry nickade framför mig och lika så gjorde Liam. Louis tittade som vanligt inte åt mitt håll och Niall tillsammans med Zayn verkade inte ens lyssna. "Today we're free for to recoup us and just relax, tomorrow we start to work and we collected together in the studio in this adress about 9am tomorrow, got it?", frågade jag och började dela ut de små lapparna pappa tidigare idag printat ut. Eftersom vi just nu stod still på stället medans flygplatspersonalen försökte avspärra stället så var det ett perfekt tillfälle för att ge killarna information. Dom alla fem tog vänligt emot lapparna och nickade på huvudena.
"Okay.. I'm going home to Perrie now but I'll see you tomorrow guys!", berättade Zayn och fick med sig en vakt bakom sig när han ganska så snabbt gick igenom folkmassan för att fort hinna ut till svängdörrarna. Jag visste att dom alla skulle hem till sig så därför sa jag bara hej då och lät killarna försvinna en efter en. Tillslut blev det bara jag och Lou kvar på platsen då Louis tog med sig två vakter och gick iväg, bakom sina svarta glasögon kunde jag ändå tyda på att något var fel, jag ville veta vad, jag ville ha tillbaka den glada Louis, men något sa mig att det inte skulle bli så lätt.
"Lux and Tom are at Tom's parents this week, I don't wanna be alone in our house. Do you mind if I'm join you to a hotel and living with you?", frågade Lou och gav mig en liten putt i armen. Jag log överdrivet mycket åt hennes fråga och jag ville inget hellre än att dela rum med Lou, dels för att hon var så otroligt omtänksam och cool, men också för att slippa vara ensam. Jag hade inte riktigt sett fram emot att bo i ett stort hotellrum ensam precis, som dessutom hade två sängar så det passade ju bra. Jag förstod bara inte varför pappa beställt ett sådant stort rum till mig ifrån början, men nu kom det ju till nytta i alla fall.
"A pleasure to have you like my room mate.", konstaterade jag medans vi gemensamt gick ut från den überstora flygplatsen. Vi kallade direkt på en Taxi så fort vi kommit ut på vägarna med skrikande fans efter oss. Vad ens dom ville oss var ganska konstigt, vi var ju inte känd över huvud taget, liksom.
I bilen gav jag den kvinnliga chaffören ännu en lapp med adressen till hotellet på eftersom jag nästan inte visste nånting om London och dess gator så var det lika bra att ge henne adressen istället.
"Wow, what a place!", utbast Lou så fort vi kommit innanför dörren till vårat gigantiska rum. Jag kunde inte göra annat än att hålla med, det var verkligen fint med en otrolig utsikt över Londons hus och centrum. Visst var det annat än att vara i Manchester allt. Uppmärksamt granskade jag först rummet med de två sängarna i och även den stora TVn som satt i någon slags stor, brun byrå som täckte hela väggarna mitt emot sängarna. Sedan gick jag vidare in till toaletten som både hade dusch och bubbelbadkarl. Ja, jag visste direkt att jag skulle trivas här och med Lou som sällskap så var jag nästan säker på att denna vecka skulle gå bra, och fort om inte annat.
"So.. Go out and get some shopping maybe?", föreslog min nyblivna rumskompis medans ett leende låg placerat på hennes läppar. "It feels like it was years ago I was here, even though it was like two weeks ago.", skrattade hon och tog tag i sin handväska som hon sedan hängde på axlarna.
"I'm so in for shopping!", konstaterade jag och slängde resväskan jag haft i handen, på ena sängen som nu blev min. Sedan började jag plocka ur de onödiga sakerna som smink ur mitt handbagage och stoppade sedan ner min mobil, kortet till hotelldörren och min plånbok, sedan var jag redo att shoppa loss.
"Oh this one was soo sweet.", yttrade jag i en äckligt ljus röst. Jag höll upp ännu ett litet klädesplagg som tillhörde ett barn. Vi hade varit in i alla olika affärerna redan och för att avrunda våran tur i gallerian så avslutade vi med att titta på lite barnkläder till lilla Lux, åh vad jag saknade den lilla krabaten. Jag kunde verkligen inte sätta mig in i Lou's situation då jag saknade den lilla tjejen väldigt mycket - hur saknad var hon inte då av sin mamma? "I'll buy it for her!", noterade jag och la sedan ner den i den röda korgen jag hade i armvecket. Det var en gullig rosa klänning med Angry Birds på, den var verkligen supersöt och jag visste hur Lux älskade just Angry birds.
"She doesn't requires more clothers basically, but she love it and I haven't seen her for two weeks now and it hurts.", sa Louise med ett oäkta brett leende. Jag förstod henne ganska bra och sa därför inget mer än det, jag bara nickade och tillsammans gick vi vidare till nästa hylla med barnkläder och skor.
Dagen hade gått ovanligt fort. Det hade blivit en slags killfri eftermiddag med endast shopping och tjejsnack med Lou. Det var kul att vi kunde komma så bra överens, hon var ju trots allt som min storasyster då hon var ungefär i Veronicas ålder, ändå så gladde det mig att hon var så mogen för sin ålder, hon hade ju faktiskt ett barn på två år. Jag log åt tanken att jag snart skulle bli moster till ett litet barn jag med, åh vad underbart.
Eftersom vi åt ute så var jag varken hungrig eller något annat så även om klockan bara var runt åtta på kvällen så var jag ju trött efter flygresan och även en dag ute på stan. Lou själv låg och skypea med sin familj på toaletten och jag hade satt mig i sängen för att inte störa medans jag borstade mina tänder.
Även om det varit skönt att inte ägnat ens en tanke på Louis under tiden vi shoppat så kom känslorna ikapp mig nu på kvällen, allt jag tänkte på var gårdagen, smset, samtalet och hur konstigt han betedde sig idag. Det var verkligen inte likt honom att vara så dyster och tyst.
Jag rusade in till badrummet, spottade ut tandkrämen och tvättade rent mitt ansikte innan jag sedan sa godnatt till Lou och även Lux som fanns i webbkameran på skärmen, sedan var det att krypa ner i den otroligt fluffiga och sköna sängen hotellet bjöd på. Jag pluggade in mina lurar i mobilen och lät listan med lugn musik höras in i mina öron medans jag slöt ögonen. Den var strax efter åtta och jag visste ju att det var omöjligt att ens kunna sova nu, hur mycket jag än försökte. Men blunda och leva mig in i min egen värld ett tag kunde ju aldrig skada.
En duns hördes som gjorde att jag öppnade mina ögon. Det var mörkt i rummet så jag var snabb att tända den lilla lampan på nattygsbordet bredvid mig, till min förvåning så såg jag ingen alls, förrän jag tittade ner på golvet och såg Lou ligga där, alldeles stel. Det såg så roligt ut att jag inte ens kunde låta bli att hålla skrattet inne.
"What the hell are you doing there?", frågade jag mellan skrattattackerna. Hon rodnade lite innan hon sedan reste sig normalt igen. Till min lättnad så föll hon lika lätt in i skrattet igen.
"I fell on the ground when I was trying to sneak because I didn't want you to woke up, but you probably did.", skrattade hon och gick raka vägen mot sin säng.
"Nah, I didn't properly sleep. I couldn't.", förklarade jag och vände mig mot sängen där Lou låg. Hon nickade förstårligt och kröp under sitt täcke hon också. Hon såg ut att tänka på någonting men jag hade aldrig tanken på att fråga vad det var utan hon släppte bomben själv.
"I've know these boys since X factor, I know them all pretty well and I see when something is wrong. I haven't talk about this lately today but I have to ask.. Is there something wrong between you and Louis? I've seen you before and I can almost know that something is wrong.", konstaterade hon och fortsatte att titta på mig. Jag blundade lite och började berätta om gårdagen, vilket förvånade mig eftersom jag inte ens berättat det för Luke, Patricia eller Jonathan. Lou verkade i alla fall förstå min situation och försökte trösta med att hon skulle gjort samma sak, alltså åkt därifrån om hon läst ett sådant sms. "You really like Louis, do you?"
"Yes I do. But I don't think I'm ready for a relationship yet and I'm afraid that Louis probably hate me now. Even though he said in the phone yesterday that everything was okay so.. I doubt that, he's all not fine and even me can see that.", sa jag ganska så nedstämt och la händerna under huvudet. Lou suckade lite förstående och såg lika fundersam ut som jag själv.
"Go to the work tomorrow and see if he's as usual, if he doesn't, you have to talk to him again, you know.", sa hon stöttande och gäspade stort. Jag log och nickade.
"Yes, you're probably right.", sa jag och stängde mina ögon för säkert femte gången inom denna timme, fast denna gång hoppades jag på att sömnen var på min sida.
I nästa kommer killarna in igen. Tyckte det var lite kul att skriva om Lou, hon får sällan vara med i mina noveller så here you go! Iaf, har sagt det förut men säger de igen. Jag tar det försiktigt med Louis och Katelyn! Kanske slutar dom bara som vänner?;) haha,nobody knows (; Vad tyckte ni om kapitlet?
take chances, chapter 20
17
Tidigare;
"Yes, but now you're free and can be together with Louis, huh?", det var nu Patricia som öppnade munnen medans hon blinkade med ena ögat. Jag hade ju faktiskt inte berättat om min och Louis lilla händelse tidigare idag, och jag ville helst slippa det också då vi faktiskt löst upp de mesta, men den lilla incidenten om att jag och han inte skulle bli något ville jag inte tala om, för innerst inne så ville jag ju att det skulle bli vi någon dag.
"Katelyn, wake up!", pappas gälla röst gjorde att jag snabbt öppnade ögonen och satte mig upp i sängen. Åh nej, kunde det vara så att jag försovit mig idag? jag tittade på klockan, visaren stod på 09.25, tur. Planet skulle inte gå förrän klockan tolv. Men vad hade pappa velat nu? jag hade ju faktiskt sovmorgon. "Are you up?", ropade han från trappan, jag himlade med ögonen och suckade ljudlöst. Jag var inte tio år längre.
"Yes.", mumlade jag och drog över täcket över huvudet. Allt var packat tack vare Patricias hjälp igår och kläder inför dagen hade jag tagit fram dagen innan, som alltid.
Hur mycket jag än försökte somna om så gick det inte, det var ännu en nackdel med mig. Jag kunde verkligen aldrig somna om, om jag en gång vaknat. Sabla pappa, varför kunde han aldrig låta mig sova när jag väl fick det?
Jag kravlade mig ur sängen och bestämde mig istället för att ta en dusch för att det dels blev ingen dusch för mig igår då mina glädjespridare till vänner stannade till sena natten, men också för att jag skulle vakna till lite. Det hade ju inte precis blivit så många timmars sömn inatt så att säga.
Drygt fyrtiofem minuter senare stod jag med handduken omlindad om mig och tittade mig i den dimmiga spegeln. Jag drog handen över det numera gråa glaset innan jag tillslut fick tillbaka bilden på en blöt, blond och ful tjej framför mig. Jag suckade och lindade en annan handduk kring mitt rinnande hår innan jag sedan började pynta ansiktet med olika hudprodukter. Slutligen drog jag på några drag mascara för att slippa se ut som ett lik kring ögonen.
Jag gick sedan ut från toaletten och in till mitt rum tvärs över den stora hallen, väl inne i rummet tog jag av mig den vita handduken för att klä på mig. Även om solen inte lyste på som de tidigare dagarna så var det ändå en bra dag för att bära klänning, eller för att vara ärlig så orkade jag inte ta fram några andra kläder så jag fick helt enkelt bära den grönblåa klänningen med en svart överdel. Det var egentligen ett vanligt svart linne med en kjol under, men eftersom det praktiskt taget såg ut som en klänning så kallade jag den det.
Jag grabbade tag i ett utav mina svarta par klackskor med den stora blomman på, i handen och gick barfota ner för trappan, till nedervåningen där mina föräldrar antagligen satt och åt frukost nu.
"Hello beautiful. Are you excited for your London week?", frågade mamma medans hon tog en sipp av sitt kaffe. Visst såg det väldigt fult ut när två stycken vuxna människor satt ensamma vid ett bord som var till för nio stycken personer. Jag förstod inte ens varför vi hade ett sånt stort köksbord när vi ändå aldrig åt vid det när vi hade många gäster, vi åt ju mest då i det speciella rummet där ännu fler bord och stolar stod i.
"I guess so, but it's only for work, you know.", mumlade jag och gick emot bordet som var uppdukat med en massor av olika saker. När jag varit liten hade jag bara älskat sakerna som stod på bordet då det bland annat alltid fanns jordgubbar, melon och andra goda sommarfruker på bordet, men om man varje dag äter samma saker till frukost så tröttnar man tillslut och efter 19 år med samma frukostvanor så började jag faktiskt tröttna på alla dessa nyttigheter på bordet. Jag tog en standard och bredde en macka med en skinka på, sedan hällde jag upp juice i ett glas och efter det var jag klar.
"Me and mom thought we would do something this week when you're gone. Like went to a holiday or something.", förklarade pappa med blicken ner mot tidningen. Jag nickade och svalde hårt, enda sedan Katherine's bortgång så var det sällan vi gjorde saker tillsammans i vår familj, som förut åkte vi minst till två olika land per år, nu har jag knappt fått sett ett enda på dessa fem åren, så det gjorde lite ont att dom faktiskt tänkte göra sånna saker utan mig och Veronica. "And when you're coming home we thought you would take Veronica and Philip with you and come to us, what do you think about that?", fortsatte pappa medans han nu tittade upp från dagens tidning. Ett litet leende spred sig på mina läppar innan jag ivrigt nickade.
"Of course, can I take Pat with me?", frågade jag vänligt. Pappa såg till en början lite skeptisk ut innan han tittade på mamma som jag såg nickade åt förslaget, han harklade sig lite innan han nickade på huvudet. "Well, she's like one in the family as well so sure.", nickade han och ett leende placerades på hans läppar också.
"But what about the work? Who will take care and look if the boys do what they would?", insisterade jag och tog en tugga på mackan jag höll i handen. Mamma flinade lite och la en hängande arm på min ena axel.
"Where have you been the last days? haven't you check the boys schudule? after this London week they have three weeks summer break, and so have you too, we think you really deserve it because you've done an amazing job these last weeks.", berömde mamma och ändrade armen från en lutställning till att istället ta ett fast grepp om hela min axel så att jag automatiskt åkte närmare henne.
"Well, thank you.. I guess.", sa jag lite chockat och log glatt mot pappa som tittade på klockan.
"Now we have to go to the airport, young lady. Are you ready?", sa han och reste sig upp. Jag tittade på mamma innan jag gav henne en puss på kinden.
"Yeah, I'm done. The bag is in my room but I'll go upstairs and pick it up.", förklarade jag och reste mig jag med. Jag mölade i mig sista biten macka och tuggade det med hjälp av juicen som jag blandade i munnen.
"Bye mom, call if it is someting, huh?", sa jag och tittade på mamma som skrattade lite. Det där fina skrattet som var så äkta, det var sällan jag hörde henne skratta och lika bra var väl det, Katherine hade verkligen ärvt mammas underbara skratt, därför gick det bara inte att undvika att inte tänka på min ängel till syster så fort mamma skrattade.
"Or if you get any problem, you call me, right?", hon ställde sig upp hon också och drog in mig i en varm kram. Jag nickade och besvarade den lätta omfamningen.
"Are you really going to wear those?", frågade pappa skeptiskt när jag gick ut ur bilen. Han syftade på mina skor som alldeles säkert såg för osköna ut, men faktum var att jag var van. För mig var det en vana att dra på sig ett par högklackade skor när jag gått i sånna sedan jag var femton år gammal, det var skönt att använda dom eftersom dem inte bara var snygga, dom hjälpte min 164 centimeters längd att bli lite längre ändå.
"I'm used to it. But they're cool, aren't they?", frågade jag och tittade ner på dom flera centemeters höga klackarna.
"Well.. I'm not a stylist but yeah, they're pretty cute.", skrockade han och stängde igen bildörren till baksätet med ena armen då han hade min resväska i den andra. Handbagaget hade jag runt axeln och om bara några minuter så skulle jag träffa killarna. Jag följde efter pappa in till flygplatsen där det kryllade med människor som skulle till olika ställen runt om i världen och med mycket folk så blir det även mycket rörelser. Jag blev nästan yr innan jag ens gått igenom halva flygplatsen.
"The boys is in this room, here is your tickets for you all and make sure you're not late. You travel in first class.", log pappa innan han pussade mig på pannan. "I'll drive home now but see you in one week, ah?", frågade han och la en hårslinga bakom mitt öra. Jag tog emot de sju biljetterna - en av dom var även Pauls - och nickade förstårligt för att bekräfta att jag förstått. Han pussade mig ännu en gång på kinden och jag stod kvar i den trånga korridoren tills pappa inte längre var utom synhåll. När jag inte längre kunde se honom så tog jag ett djupt andetag och knackade på dörren, redo att få träffa mina jobbarkollegor och därav Louis.
När jag hade förväntat mig att en stor vakt skulle ha öppnat så var det ändå ett igenkänt ansikte som stack fram bakom dörren och Nialls leende spred sig när han fick syn på mig och detsamma gjorde mitt.
"Katelyn, hi!", log han och kramade om mig. Jag log och granskade honom lite noga. Han hade på sig sina svarta RayBan som täckte ögonen, det blonda håret gömdes bakom en blåaktig keps och på ryggen hade han en ryggsäck. Han såg ut att precis kommit hit han också.
Jag gick in och såg att alla fem killarna var på plats och fyra av fem satt i soffan. "Hey boys, nice to see you too.", sa jag sarkasitiskt och stängde dörren efter mig. Harry var först uppe ur soffan och kramade om mig, Liam och Zayn var inte långt efter. Den enda som inte sade något var Louis som satt med blicken i telefonen.
"Hey Louis.", sa jag i ett försök till att fånga hans uppmärksamhet. Jag hade ju faktiskt gått in för att göra allt som det brukade vara innan gårdagens händelse, men planen gick inte som jag först hade trott. Louis knappt tittade åt mitt håll. Vad hände med att 'vara som vanligt?'.
"Woah, what was that?", frågade Liam och puttade till Louis åt sidan. I det ögonblicket förstod jag att Louis inte berättat om vad som hände igår, precis som jag också avstått ifrån att berättat för mina vänner. "It's Katelyn who's here, your dreamgirl, it isn't time to be tired now, mate!"
"He has been low since yesterday, we don't know what's wrong with him.", sa Niall när han passerade mig i ingången för att sätta sig i soffan bredvid killarna. Jag tittade länge på Louis som tillslut tittade upp på mig och gav mig ett svagt leende, jag log då tillbaka lika löst och började då istället att dela ut biljetterna pappa givit mig innan han gått.
"We're leaving in thirty minutes, okay?", sa jag och kände hur den bossiga Katie kommit tillbaka, jag ville ju gärna inte vara bossig och bestämma så mycket, men samtidigt så var det ju mitt jobb.
Jag tittade på min biljett och satte mig på numret jag hade fått. Det var verkligen första klassparkett då flera igenkända människor satt på detta planet. Jag fick även fönsterplats så nöjd hela resan skulle jag vara i varje fall.
"Oh, it looks like we're going to be neighbours.", konstaterade Zayn när han checkade en extra gång på sin biljett i handen. Jag log vänligt åt honom och nickade på huvudet, faktum var att jag var ganska trött och såg fram emot att få sova lite under tiden vi flög till London. "Or me and Louis can change seat if you want to? because I can also sit beside Harry, that's cool.", sa han när han såg mitt besvikna ansikte, för ärligt så hade jag hoppats på att komma bredvid just Louis för att kunna prata och ställa allt till rätta igen, men icke.
"No, no. Zayn sit down! I don't care, it goes equally well with you too.", flinade jag och pressade fram ett glatt leende. Louis satt ju faktiskt framför mig tillsammans med Harry och Niall & Liam satt på säterna bakom oss. På sidorna satt flera olika vakter och på en annan rad satt Lou tillsammans med Paul.
Zayn gjorde till min glädje inget större läte eftersom han direkt när planet startat satt på sig sina hörlurar och stängt sina ögon. Jag följde hans exempel och satte på listan med lugn musik på min telefon, bara inom några minuter så var jag inne i min egna värld, antagligen drömvärlden.
Hur tror ni det blir för Katelyn och Louis? Kommer det bli som vanligt igen bara dom landar i London? ;) (kapitlet skulle komma imon men valde att publicera det idag ist)
Kommenteeraa :D
har svarat detta förut men fick en kommentar om vad jag heter på instagram. @mywesstrom heter jag där. God fortsättning allihopa!