I tystnad gick vi längs gatorna där alla olika sorters människor gick. Glada som stressade. Det var så skönt med denna kille, man kunde verkligen slappna av i hans närhet och bara vara utan att känna ett tvång till att prata eller ha något att göra. Phelix arm var fortfarande omkring mig på ett sätt som jag inte riktigt kunde veta om det var sån här han var eller om det helt enkelt berodde på att det betydde något för honom. Jag kunde erkänna redan då att fjärillarna befann sig i min mage, något som kanske skrämde mig lite. Hade jag redan gått vidare från Adrian, som jag bara för en vecka sedan trott varit min själsfrände och den rätta för mig? hur kunde jag ens veta vad jag kände när det lika gärna kunde vara så att min hjärna spelade mig ett spratt.

"I remember this place.", Phelix tittade ut mot den lekfulla platsen där gungor, rushkanor och en hel lekställning var omringat av små individer som knappast kunde vara mer än sex år. "This was my place when I was little. Me, my sister and my best friend Jonnah always played around here.", han släppte armen om mig och stannade på stället. Jag log åt det han sade och kunde se en klar bild framför mig om hur han tillsammans med sin syster och hans vän lekte tillsammans. Vad som dock hindrade mig att le till hundra procent var denna tjej, Jonnah? vem var hon? "She was my only friend, we knew everything about each other, until that day when she found out that she would move away from London to Spain.", suckade han och ryckte på axlarna. Det var precis som att han läst mina tankar, och än en gång - det skrämde mig. 

"Do you have any contact with her today?", frågade jag både medlidande och nyfiket. Jag ville gärna veta mer om denna tjej då hon tydligt gjort denna starka och snälla killen till den lyckligaste på jorden som unga. 

"Not really. Sometimes we can talk on the phone and just text but she has her life there and I have mine here. Besides, her boyfriend doesn't like that we are talking that much.", mumlade han och försökte som vanligt att låtsas oberörd. Enda från dagen han öppnade sig för mig om sin mamma så hade jag sett honom på ett annat sätt, han var ingen tönt. Tvärtom, han var en hjälte som orkat att kämpa på som han gjort. Att han till och med var så otroligt ödmjuk mot människor han knappt kände gjorde mig varm om hjärtat. Varför göra som Adrian, gå omkring och låtsas som att man är så mycket bättre än alla andra? det var bara ren skitsnack och jag ville absolut inte tillhöra det längre eftersom jag så väl visste att jag var värd precis lika mycket som vilken människa som helst. 

"You miss her, don't you?", jag tittade på honom innan jag sedan riktade blicken tillbaka mot de fridfulla barnen som bara var små. Den tiden var då den bästa i livet allt, men istället för att vara barn så var allt jag ville bara att växa upp.. Och jag ångrade mig än idag att jag inte tog vara på tiden som knatte.

"Of course I do, but I don't really know her anymore. She is like an another person when I do talk to her. I mostly miss the time when it only were her and me, you know?", han satte sig ner på gräset och med det förstod jag att han inte alls tänkt att röra på sig, något som var okej för mig. "I have friends, but not so close ones like me and Jonnah were.", jag tittade på honom och log svagt. Jag skulle just till att öppna munnen då ett förlåt kom ut mellan hans läppar. 

"Don't be sorry, Phelix. You are always there for me, this is the least I can do for you, listen to when you are talking.", konstaterade jag medans jag lade min hand ovanpå hans. "I like to hear you talk like this as well, it prove me more and more that you're the greatest boy I've ever known."

Säkert en halvtimme satt vi där på den lilla gräsplätten och bara pratade. Inte bara sådär djupt utan verkligen om allt annat också. Sättet vi pratade på var vid en helt annan nivå än vad jag kunde prata med Michelle om och henne hade jag även känt i flera år nu. Det var som att prata med en bästa vän men med småkänslor involverade just nu, något som dock fick mig att känna mig dum då jag faktiskt inte hade avslutat mitt förhållande officiellt än. 

Det var först när vi började gå den långa vägen tillbaka till starbucks som klumpen i min mage växte. Jag skulle hem till osäkerheten, till hemmet där en frånvarande pappa bodde tillsammans med sina tre barn då ett av dem inte ens var hans biologiska. Sedan att jag även skulle lämna Phelix gjorde inte saken bättre. Jag drogs till honom och jag ville inget annat än att vara i hans närhet.

"You okay?", frågade han medan vi tätt intill varandra lyssnade på de visslande fåglarna samtidigt som vi gick. Om jag var okej? det var jag väl aldrig till fullo nu för tiden men tack vare sällskapet jag hade så kunde jag ju inte direkt klaga.

"I'll survive", försäkrade jag och log bekräftat. Han nickade på huvudet och ville gärna tro på min lögn, men jag såg på honom hur han genomskådade mig men valde att inte säga något om det alls, som den snälla människa han var.

"It's so much I want to tell you, Alexia.", han stannade upp precis utanför caféet och kollade djupt in i mina ögon. "But I can tell you're really beautiful", mitt leende ökades i grader och det var väldigt längesen en kille sagt att jag varit vacker istället för sexig. 

"Thanks.", sade jag med lite mindre ord och kände hur mina kinder blossade upp till rödfärgade. "You too.", sade jag och drog mig försiktigt närmare honom så vi tillslut möttes i ännu en kram, dock var det något speciellt med denna omfamning, det var inte bara den gamla vanliga 'hej då'-kramen utan denna kändes verkligen som att det betydde någonting. Han ryggade tillbaka huvudet lite och jag kunde bara inte undgå att titta på hans rosa fylliga läppar. Det dröjde dessvärre inte lång tid förrän jag insåg att han gjort precis lika och innan jag ens visste ordet av det så möttes våra läppar i en lätt, men ändå en passionerad kyss som varade i mer än tio sekunder. Efter ett tag så förstod jag mitt misstag och slet mig drastiskt bort ifrån Phelix och hans lena, otroligt kyssvänliga läppar. Jag hade pojkvän fortfarande, det här var helt fel av mig - av oss båda. Jag skakade på huvuet och tittade storögt på killen framför mig som bara stod där, precis lika chockad som mig över vad som hänt.

"I... We..-", började jag att stamma fram och sänkte blicken ner mot backen. Han suckade och rättade till mössan på hans huvud innan han tog tag i konversationen. 

"Don't be sorry. I will never be good enough for you, I got that.", konstaterade han medans han därefter bara vände ryggen om mig och började gå hemåt. Jag skulle följt efter, och mitt hjärta ville inget annat heller, men min hjärna satte stopp. Jag bara stod där som ett fån och tittade på när han med långa steg gick ifrån mig. Nu såg jag ju inte direkt fram till skolan imorgon i alla fall, dels så skulle jag behöva jobba tillsammans med Phelix men också skulle jag prata ut med Adrian, en gång för alla.

---

Det är Valborg mina vänner! Hoppas ni får en grym, grym dag/kväll för det ska då jag ha. 

 

Det blev en ganska snabb och kort del idag då jag har väldigt mycket andra planer idag, men bättre kort än inget alls, right? Hur kommer det gå för Alexia och Adrian?