back for you, chapter 17 - a second chance

Tidigare;

"No, he didn't. Or acutally I don't know.", svarade jag och kom att tänka på att jag faktiskt bara dragit därifrån utan att veta hur det hela slutade mellan dom, helt ärligt ville jag inte veta heller. "I'm not sure if I ever can forvige him for this. He was lying to me, not only about to have sex with my sister but he said he was going out with his team and instead he was partying? I don't understand him.", mumlade jag förkrossat och torkade tårarna ännu en gång, det var löjligt hur mycket en person kunde såra en annan människa så pass mycket.

"However you do, I'll always be by your side, yeah?", Michelles kropp vaggades fram och tillbaka vilket ledde til latt även jag följde med då jag halvt hängde över hennes vänstra axel. 

"Yes, I love you.", svarade jag lågmält och stängde mina ögon för ett tag och plötsligt var i drömmarnas värld.

---

♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

Söndagen gick snabbt och natten tillbringade jag hos min bästa vän. Telefonen hade ringt konstant och även om jag visste att jag skulle få ångra att jag inte svarade min mor när jag kom hem senare idag så kunde jag inte bry mig mindre en dag som denna. Mitt hår var uppsatt i en slarvig hästsvans och till klädsel bestod kroppen av en enkel huvtröja och ett par tajta svarta jeans som jag lämnat kvar hemma hos Michelle för just sånnahär tillfällen när man inte hade ombyte med sig. Vad jag var räddast för nu var om jag skulle möta Jade, jag visste hur hon alltid fruktat att jag dejtat skolans snygging och det var hennes dröm att få ligga med honom, sedan kom ju jag och avbröt precis i förspelet så jag kunde bara ana hur arg hon var, dessutom skulle jag tvingas träffa Adrian idag också, vilket jag inte riktigt heller såg fram emot.

Armkrok gick vi in tillsammans mot skolgården, som vanligt. Michelle höll lite extra hårt i min arm och oroligt tittade jag på henne. 

"Everyone knows about this now, just ignore it, okay?", sade hon bekyddat medans jag tittade ut mot människorna som pinsamt glodde och pratade bakom min rygg. Eftersom min så kallade pojkvän var den mest omtalade på hela skolan och jag som hans flickvän blev såklart automatiskt det mest omtalade paret på skolan och jag kunde inte medge att jag gillade det, det var sjukt hur nyfiken vissa människor var omkring två människor.

"Yes, I'll give it a try.", svarade jag medans vi gick upp för den mittersta trappuppgången som skulle leda oss till våran första lektion, mentorstid.

"Watch out, hottie on input.", viskade hon plötsligt i mitt öra och snabbt förde jag blicken neråt. Vi fortsatte att gå och jag gjorde mitt bästa för att inte titta upp så jag så lätt kunde falla dit igen bara genom att stirra in i hans vackra ögon. Vad jag dock märkte var hur han, tillsammans med sitt gäng där även Chuck ingick, bara gick nonchalant förbi oss. Jag kollade upp precis i tid då jag såg Chuck's blick möta min och han gav mig ett medlidande ansiktruttryck. Försiktigt gav jag honom ett leende innan vi fortsatte våra steg åt motsatta håll. "You are strong, honey.", peppade tjejen bredvid mig för andra gången idag. Ärligt talat så visste jag inte vad jag skulle göta utan henne, min fina bästis. Vad jag reagerade på var hur Adrian inte ens försökt att ta kontakt med mig, han skulle kunna få tillbaka mig så lätt, tyvärr, men han gav det inte ens ett försök. Jag suckade och ryckte på axlarna. 

"I guess it's official over.", konstaterade jag bara medans jag irriterat slet upp mitt skåp. "Let's go to our lesson."

-

"I really think you should talk to him, Alex. I hate to see you like this.", sade Micha därefter mattelektionen före lunchen. Som tur var så hade jag sluppit sett honom något mer denna förmiddag då vi oftast hade olika lektioner. Blickarna och viskandet bakom min rygg hade jag vant mig vid, dock kunde jag inte låta bli att känna knivhugg i magen varje gång jag öppnade mitt skåp då jag direkt möttes av en fastklistrad bild på mig och Adrian som var alldeles för fin för att ta bort. Jag suckade och skakade frustrerat på huvudet.

"I hate him.", mumlade jag medans jag med hungriga och snabba steg gick in mot matsalen flera meter bort där jag direkt krockade in i någon jag absolut inte skulle krocka in i. Vad jag däremot gissade så hade denna 'krock' inte varit av en olyckshändelse utan något som killen lätt hade kunnat gjort med flit. 

"We need to talk, Alexia. You can't ignore me forever.", sade Adrian med ett halvt flin på läpparna. Det irriterade mig att han tog detta som någon slags lek när jag själv bara ville lägga mig ner och gråta. "Let's go outside", mot min vilja tog han ett fast grepp om min arm och förde mig utåt mot nödutgången som befann sig bara fem långa fotsteg ifrån oss. Hans gråa luva döljde det mesta av hans hår och hans vältränade kropp gjorde att tröjan nästan blev för tajt, men inte mig emot. Han såg alltså precis lika snygg ut som vanligt. 

 

Han lutade mig mot väggen och tittade mig rakt in i ögonen och på första gången på länge kunde jag faktiskt se lite empati i hans blick. Han skruvade lite på sig medans han hade händerma på väggen så jag nästan omöjligt kunde gå min väg, skulle jag vara ärlig så ville jag inte det heller men utifall. 

"I'm sorry.", hans ord fick mig att frysa till is och aldrig hade jag någonsin hört han så.. känslig. Det var något i rösten som fick mig att titta ännu djupare i de där grönblåa ögonen. "We never did that just so you know", sade han och stirrade ner i marken, jag förstod direkt vad han menade. Jag drog en frustrerad han genom mitt hår medans jag släppte ur hästsvansen så mitt hår flög åt alla håll. 

"It didn't looked like you were sorry this morning.", mumlade jag medans jag lade armarna i kors. Min ton var kall och hård, men jag förstod att det kanske var det enda sättet för honom att fatta att jag faktiskt mådde dåligt över det hela, vad hade kunnat hända om jag aldrig hade kommit in i rummet den kvällen, precis den tidpunkten, då hade det absolut inte varit något 'vi gjorde det aldrig' ord kommen ifrån honom. Bara tanken av hans vältränade kropp över hennes perfekta gjorde mig ännu mer gråtfärdig och jag kunde heller inte låta bli att låta tårarna stiga i mina ögon. 

"I'm sorry, baby. I was so drunk that night and everything went so wrong this morning too, I would not have passed you like I did but you know, I have my name and I can't do everything just like that, my boys count with me.", sade han ganska självsäkert, precis som hela han var. Visst, hans rykte om att vara en 'cool' kille sade det mesta och jag hade alltid accepterat det, tills nu. 

"So to cheat on your girlfriend makes you so much better?", ifrågasatte jag medans jag nästan slog bort dom rinnande tårarna på mina kinder. Han suckade plågsamt och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. 

"Of course not!", utbrast han sedan och sökte min ögonkontakt. "Godness, Alex. We didn't even had sex, what more can I say for let you forgive me?", nästan skrek han ut irriterat och slängde irriterat sina händer ut i luften. han svalde hårt och kände inte längre den där värmen han alltid spred med sig, nu var det mest kyla och hat som fanns i hans ögon.

"I want you to fight for me, Adrian. What the hell had happen if I wouldn't came into that fucking room just in time? you was too drunk that you would have sleep with her. Have you ever thought about what could have happen if I didn't come into that fucking room?", min röst åkte upp i falsett och jag antog att jag förmodligen såg ut som en panda vid det här laget då jag kände hur sminket smetades åt alla håll i mitt ansikte. Adrian blev mållös och satte handen för sin mun. 

"I love you, Alex. I don't know what the fuck I was thinking about but I know I still love you.", sade han och utan att tänka lät jag honom ta sina starka armar omkring mig. Vilket var något jag absolut ångrade sedan eftersom jag inte kunde låta bli att besvara hans omfamning. Den var så mjuk och fylld med kärlek. "Just give me a second chance, I promise you I'll change, okay? please forgive me.", viskade han i mitt öra medans greppet blev hårdare. Alla våra småbråk vi haft dessa månader hade tärt så otroligt mycket på vårat förhållande att jag så många gånger tänk att det aldrig funkat, men aldrig hade han sagt att han skulle förändras heller. Kanske var det här en chans att få vårat förhållande till snäppet bättre? att vi kan bli lyckliga tillsammans igen, som precis i början av vårat förhållande där det inte fanns några regler alls.

"I forgive you.", hörde jag min egen röst säga. Han backade ett steg och tittade hoppfullt på mig med ett stort leende på läpparna, något som gjorde mig fnissfärdig. "I love you.", sade jag sedan medans jag snabbt, utan en tanke, lät mina läppar pressas mot Adrians och hungrigt började vi låta tungorna brottas. Nu fanns det bara ett problem kvar, familjen.

-

 

Inte något taggad alls lunkade jag mig försiktigt hem på Londons gator då jag nydligen hoppat av tunnelbanan. Jag hade inte varit hemma på hela helgen och eftersom jag inte hört av mig till någon familjemedlem heller så visste jag mycket väl att jag låg risigt till. 

Båda bilarna stod på uppfarten upp till garaget och med det så förstod jag att både mamma och pappa var hemma. Tanken att få träffa min älskade farsgubbe gjorde mig faktiskt glad då han var genomsnäll rakt igenom, aldrig hade han gjort mig något dumt. Snabbt klev jag upp för trappen och öppnade ytterdörren som somvanligt var öppen. 

"Where the hell have you been all weekend?", mammas röst ekade i hela huset och en ilande stämma kom emot mig. Hennes ansikte var rött och armarna höll hon i kors. "You your little girl doesn't leave this house until you have a really good excuse to this because I can't allow this crap in my house, understood?", i vanliga fall skulle jag nickat och gått in på mitt rum, men eftersom att denna kvinna framför mig inte var något annat än en psykopat så kunde jag inte låta bli att flina åt hennes beteende. Bara tanken av att hon 'stulit' mig gjorde mig rädd, men självklart visade jag det inte. 

"Actually I was with Zayn.", log jag och lade armarna i kors. Mammas mun rundades till ett enda stort 'O' och henens ögon blev större än golfbollar innan hon samlade sig själv och skakade på huvudet. 

"I said you can't be seen with him!", sade hon ilsket medans hon tog ett kliv närmare. Jag flinade provocerande mot min 'mamma' för att sedan ta modet till mig för att säga det jag faktiskt tänkt på att sagt hela helgen nu.

"Why, Juliette? is it because he's my brother?", sade jag gravallvarligt och tittade storögt på henne, fortfarande med skorna och jackan på mig så att jag snabbt kunde springa iväg om jag så ville. Hon såg ut att lugna ner sig lite, trodde jag, innan en hård smäll hördes och det var inte förrän efteråt som jag insåg vad smällen kommit ifrån, hon hade gett mig en stor käftsmäll som i flera sekunder värkte på min kind.

"What is going on here?", pappas röst hördes ifrån vardagsrummet och precis därefter kunde jag se hur han kom gående emot oss. Med tårar i ögonen sprang jag direkt emot han och blev snabbt omhändertagen i hans stora pappaarmar. "Juliette, explain.", han tittade stängt åt sin frus håll samtidigt som han försiktigt strök mig över ryggen. Hon stod tyst kvar på stället med hennes armar i kors. 

"She deserved it.", muttrade hon, utan någon som helst känsla i tonläget. "Alexia, remember it was we, me and your dad, who raised you.", med det så försvann hon förbi oss båda. Pappa tittade argt efter henne innan han halvt lyfte upp mig och log ett säkert leende mot mig. 

"Are you okay, sweetheart?", jag skakade på huvudet och lät en tår falla ner, vilket fick pappas leende att försvinna direkt. Han släppte ner mig på golvet och drog sin tumme runt min kind. "We have to go to the police, now."

---

Adrian och Alexia är tsm igen och mamman slog till henne... Vad händer?? å varför tror ni att pappan är så snabb med att vilja polisanmäla det hela? 

 

Nej de får inte bli tillsammans igen han e ett svin!! Hennes pappa kanske vill göra det så att Alexia inte gör det så han också straffas.

Åh, super bäst! MEEEER! Du är sjukt grym My, bäst!♥

Nästa

OMG drama

OMG så spännande!!! Vill bara läsa klart hela berättelsen nu :). SKIT BRA!!

Oj så spännande, den där jäkla 'mamman' är ju helt sjuk! Men den är super bra och det är kul att du kom på att skriva en lite mer annorlunda novell om killarna!! :)

MEEEERRR! Jag måste bara säga att hon inte borde ge Adrian en andra chans.Han är inte bra för Alexia. Om jag hade varit Alexia skulle jag rymt till Zayn:D MEEEER!!!

Som Alexia "sa", han är genomsnäll. Mamman har nog ljugit för även honom hela tiden, men med tid kanske han insett att hon blev kidnappad.

Btw: Läskigt bra kapitel♡

Jag är kvar! Har tyvärr inte så mycket tid att kommentera men tittar in varje dag :) Gillar novellen jättemycket så fortsätt så, KRAM <3

Great as usual, you do it so well!:)

Oj så spännande, den där jäkla 'mamman' är ju helt sjuk! Men den är super bra och det är kul att du kom på att skriva en lite mer annorlunda novell om killarna!! :)