change my mind, del 15
12
Janinas Perspektiv;
"You simply chose to go the easy route and be happy.", log han och jag kände hur mitt eget leende ökades.
"Yeah, I think so.", sa jag och tänkte just på det han sa, sedan nickade jag och fortsatte meningen. "I choose to be happy.", log jag mot han och tog en tugga av min mat. "I'm happy with you.", tillade jag och såg på Liam som nu reagerade på riktigt, hans leende blev större än mitt och hans vita fina tänder syntes.
Vi åt upp maten och fortsatte att prata. Jag hade lyckats fått honom börjat prata om något annat ämne än känslor så konversationen rullade på. Jag tog oartigt upp telefonen och tittade vad klockan var, halv elva. Jag suckade och tittade på Liam som såg lite frågande ut.
"I have to go, I promised dad to be home in time because we're going right early tomorrow.", sa jag och bet mig i läppen lite. "But thank you for everything, the food, for listening, everything."
"You don't really thanks for it. Everything for you.", han ställde sig upp och gick mot mig samtidigt som han räckte ut sin hand. Jag tog tag i den och drog mig upp, samtidigt som vi log mot varandra.
"Yeah, you dissed me not this time anyway.", skrattade han och jag kände hur även jag började skratta. Vi gick emot våran gata och mina tankar om Cody var i mitt huvud under den mesta tiden när vi gick hem. Även om jag inte kände honom så kändes det ändå fel att lämna honom ensam när jag vet att han inte har det lätt. Vi var plötsligt framme vid korsningen där jag skulle svänga in och han skulle fortsätta till några kvarter bortåt.
Jag antog att han såg att jag tänkte på något, men som tur var så frågade han inte vad. Han bara drog in mig i en varm kram och jag besvarade den kraftigt. Att andas in hans doft var det bästa som fanns och för stunden var alla tankar borta, allt släpptes och jag kände mig tryggare än någonsin. Vi tittade på varandra en lång stund och sakta möttes våra läppar för andra gången och det kändes som om jag svävade på moln.
Jag antog att han såg att jag tänkte på något, men som tur var så frågade han inte vad. Han bara drog in mig i en varm kram och jag besvarade den kraftigt. Att andas in hans doft var det bästa som fanns och för stunden var alla tankar borta, allt släpptes och jag kände mig tryggare än någonsin. Vi tittade på varandra en lång stund och sakta möttes våra läppar för andra gången och det kändes som om jag svävade på moln.
"Bye Janina, see you soon.", sa han och släppte taget om mig och vi gick båda fortsatte att gå hemåt.
-
"Jani, sweetheart. Wake up! You go in an hour.", jag vaknade med en snabb ryckning av att pappa löst skakade till mig.
"Yeah, cool.", sa jag med min hesa morgonstämma och skakade till med huvudet så att jag kvickna till lite. pappa gick glatt ut ur rummet och jag tog min borste och drog den sakta genom mitt långa bruna hår. Mer orkade jag inte göra med håret så jag lät mitt naturligt vågiga hår få vara och gick istället in på toan för att tvätta ansiktet. Hade på lite concealer för att jämna ut huden lite och sedan tog jag på några drag mascara.
Klädsen blev enkel, det blev ett vitt linne med shorts och en jeansjacka och för att piffa till det lite så tog jag lite smycken, sen var jag klar. Det hela gick på ungefär en halvtimme och sakta gick jag ner mot köket där alla satt och åt frukost.
"Goodmorning, are you ready for shopping?", log Lisa och log ett stort leende. Morgontrött som jag var nickade jag bara på huvudet och vände blicken mot Andy som flinade mot mig.
"What?", muttrade jag och grabbade tag om filen och hällde fort ner det i tallriken.
"I heard you were with Liam yesterday, fun.", han fortsatte att flina men jag låtsades inte att bry mig om honom och tittade istället på Nova som vart tyst den mesta delen under denna vecka.
"Will it be fun to go shopping then, Nova?", hon log svagt mot mig och hennes blonda hår var lika fint som alltid.
"Yeah, it'll be fun to be with you and mom all day."
"Yes, I agree.", jag bildade ett fakeleende på mina läppar och försökte se glad ut. Fast egentligen var jag inte alls sugen på att åka till stan och shoppa, inte idag. Idag var en sån dag jag bara ville ligga kvar i sängen och sova.
"Shall we go soon girls?", jag tittade mot Lisa som hade blicken mot mig och Nova och jag bara ryckte på axlarna och tittade istället på Nova så att hon kunde bekräfta om hon var klar.
"Mom, please. I'm thirteen, don't call me 'girl' ", klagade hon och jag kunde inte låta bli att le åt henne. Jag kände igen mig så väl, hon var som jag med min mamma.
"Yes, you are a girl. Let's go.", sa hon och reste sig hastigt upp och jag såg hur Andy stirrade nyfiket på mig samtidigt som han smålog.
"Seriously, can you stop smiling like that? you scared me.", klagade jag och gick ut mot hallen till Lisa och Nova som redan stod klara. Jag drog på mig mina vita, trasiga och slitna converse och tillsammans gick vi alla tre in i bilen och åkte mot stan.
Vi parkerade bilen och gick in i köpcentret och vårat första stopp vart vid Victoria Secret där vi alla tre ville in. Jag gick direkt till parfymerna och började lukta på alla möjliga men jag bestämde mig tillslut för att ta "Love Spell"- lukten och jag började gå mot kassan och tog upp min plånbok då Lisa hann hejda mig.
"Wait, what are you doing?"
"Uhm.. I'll pay this product.", tittade jag förvånat på henne och hon log mot mig.
"Oh no, you shop with me, I'll pay.", hon tog upp sin plånbok och tog tag i parfymen och gick fram till kassan och var snabbt tillbaka och gav mig den.
"Thank you.", sa jag och för första gången under hela förmiddagen kände jag mig glad. Jag tittade ut genom fönstret och fick se massor av folk ute, det verkligen kryllade med människor på stan idag, solen sken och på gräset utanför såg jag sex killar varav en av de kände jag tydligt igen, Cody.
"I coming soon. Shop on you, I'm looking at you later." sa jag och lämnade butiken och var helt inne i blicken på killarna för att kunna höra vad de ropade efter mig.
"Hey Cody.", log jag mot honom och han tittade förvånat upp. Hans vänner blev knäpptysta och jag såg hur även dom stirrade på mig.
"Who are you?", svarade han lite kaxigt och trots att det kändes i hjärtat att han låtsades som att inte visste av mig så fortsatte jag att le.
"Do you don't remember me? We fucked after all only a few days ago?", hånflinade jag och såg hur hans vänner nu reagerade genom att mumla något jag inte riktigt kunde tyda.
"Really? sorry, I must forget that. You know, all girls want me so I can't count all my whores.", sa han och de andra applåderade och jublade högt.
"Yes but I understand that they went away because you have this behavior so nobody wants you.", sa jag och vände mig snabbt om men Cody reste sig upp och tog tag i min arm. Han tittade in med sina svarta ögon i mina och såg riktigt allvarlig ut.
Ojoj, vad ska hända nu tror ni? Nästa kommer ikväll! Fyfan vad skönt det ska bli att vara leeedig imorgon och på fredag! Någon mer än jag som inte kommer gå på konserten och kommer istället ligga hemma och gråta mig till döds typ? haha
change my mind, del 14
9
Janinas Perspektiv;
"Yes, you know it, dad.", suckade jag och traskade ut i det varma sommarvädret, luften var kvav och inte ett moln på himlen. Sakta gick jag mot Liams håll och efter några meter så fick jag se en glad kille komma emot mig. Jag kände hur mina steg blev större och snabbare och plötsligt stod jag framför honom i hans armar.
"You are as beautiful as usual.", viskade han i mitt öra och jag log som aldrig förr. Jag tog upp huvudet från hans bröst och tittade in i hans fina bruna ögon, våra huvuden gick sakta emot varandra och våra ögon tittade rakt in i varandra. Utan ett ord så möttes våra läppar i en förtätad kyss och plötsligt kände jag mig som den lyckligaste tjejen i världen.
Efter en lång och intensiv kyss så drog jag sakta undan vilket Liam också gjorde. Liam med sitt söta uppåtkammade hår, sin svarta hoodie, hans lilla hårstubb på hakan efter att ha glömt att rakat sig och hans fina bruna ögon som glänste i solljuset, fortsatte bara att le mot mig och jag kände hur det spred sig till mina läppar med.
"You were really good.", blinkade han och hans händer var fortfarande kvar på min midja. Jag flinade lite mot honom och hade fortfarande kvar blicken in i hans ögon.
"Yeah, you too.", sa jag ärligt samtidigt som leendet blev till något allvarligare. "You are the first person I kissed and then I don't want to vomit on."
Han skrattade samtidigt som han såg lite förvånad ut.
"I take it as a compliment.", svarade han och jag kände hur greppet om mig blev lite hårdare. "Have you seen the pictures of us by the way?"
"Yeah, I see it today. It was a bit scary to see yourself on a gossip site and I can't believe you get to experience it every day.", sa jag ärligt och jag kände hur han suckade.
"Yes, those paparazzi are seriously everywhere, you never get rid of them. So I've gotten used to it fairly well now anyway.", sa han och vi stod fortfarande kvar på samma ställe och jag bara nickade samtidigt som jag hörde ett högt burrande. Jag förstod först inte vad det var, men sen så insåg jag ju det själv, det var min mage.
"Oh, are you hungry?", frågade Liam och släppte taget om mig.
"Yeah, I would just eat when you heard of you.", skrattade jag till lite osäkert och tittade ner mot backen.
"Let's go and eat, I know a great food place that's open now!"
"Yes, okay. But I didn't think we'd do something special and I don't look like this", klagade jag och tittade ner på mina slitna mjukiskläder och tänkte på min stora boll på huvudet. Jag såg hur han log mot mig och han tänkte precis säga något då jag hann före. "But let me go home and change and get money so we can go.", log jag mot honom och vände mig om för att börja gå hemåt då Liam tog tag i min arm.
"You do not change on, we shall not in any wedding and you are beautiful just as you are. And I'm buying!", sa han och tog min hand.
"Okay, but I'll pay you back later.", sa jag nervöst och korsade mina fingrar med hans. Det var första gången jag kysst någon med känslor, första gången en kille bjudit ut mig och första gången jag hållt i handen med någon. Vad händer med mig?
"No, you don't. Only I get to be with you so I'm happy.", jag tittade hastigt på honom när vi gick hand i hand på gatan och log ett stort leende mot honom. Som snabbt sedan försvann då jag kom och tänka på allt igen. Mamma och pappa, Ellinor, mig själv. Vilket Liam direkt såg.
"What's wrong, babe?"
"I .. I just do not know if I'm ready for a relationship.", stammade jag fram och vi stannade upp. "Not after everything that happened between mom and dad, or me and Ellinor. Or myself. I always hated love most of all."
"What happend with you?", frågade han oroligt och släppte min hand. Jag suckade och min blick ville inte riktigt möta Liams.
"Can we take it to the food? I'm starving.", sa jag och han nickade samtidigt som hans hand tog tag i min igen och stelt gick vi mot restaurangen.
Vi beställde, satte oss vid ett bord och Liam stirrade länge på mig och jag förstod vad han ville att jag skulle berätta. Jag suckade och smålog mot honom, men han själv såg mest orolig ut.
"I had a boyfriend before, I thought so, until I realized that he had several girls.", suckade jag och fortsatte innan Liam hann före. "He used me through six, and he even allowed me to have any friends. When I found out the truth, I cried for weeks, maybe even months."
"Fucking idiot.", mumlade Liam och tittade ner i bordet men tittade sedan upp på mig. "But Ellinor then?"
"I and Ellinor were friends anyway, no one could separate us, specially not him.", sa jag ärligt och kallt. Han skulle precis börja då vår mat äntligen kom och på tallriken låg kött och pommes med sås, det såg riktigt gott ut. Jag började äta av min mat och jag såg hur även Liam gjorde det.
"But you and Ellinor, You are not friends now?", han tittade lite förvirrat på mig och jag ryckte på axlarna.
"No, she got a boyfriend who hates me and she loves him and is not strong enough to speak up, she gets almost not even be with me.", sa jag vilket också är sant. Men att nämna om våldtäcktsgrejen ville jag inte riktigt göra nu. "We've been friends since the cradle, but I get along fine without her.", fnös jag till och vände blicken från tallriken till Liam istället.
"You simply chose to go the easy route and be happy.", log han och jag kände hur mitt eget leende ökades.
"Yeah, I think so.", sa jag och tänkte just på det han sa, sedan nickade jag och fortsatte meningen. "I choose to be happy.", log jag mot han och tog en tugga av min mat. "I'm happy with you.", tillade jag och såg på Liam som nu reagerade på riktigt, hans leende blev större än mitt och hans vita fina tänder syntes.
Oooh! Sista delen idag. Vad tycker ni? ;) Nästa imorgon! Kram :)
change my mind, del 13
9
Janinas Perspektiv;
"In the worst case, you can be killed.", utan att vara medveten om det själv så spänndes mina ögon upp och jag kände mig rädd, riktigt rädd. "And I don't think you'll be there, okay? so just go."
"But please, don't like to yourself. You're a good guy. I can help you.", svepte jag ur mig och han vände bort blicken mot marken istället.
"You know nothing about me, okay? let me be everything will be fine, I promise.", han sprang fort bortåt från gatan och in i den mörka skogen på andra sidan vägen och jag följde han med blicken tills jag inte längre kunde se honom längre.
Jag gick den lilla biten som var kvar och svängde sedan långsamt in till våran tomt. Jag gick jag in genom ytterdörren, sparkade av mig skorna och gick in till köket där pappa och Lisa stod och höll på med maten.
"Hi Janina, how good you came, the food is almost ready.", log Lisa och flyttade stekpannan med kött på till bordet och såg riktig nöjd ut. Utan att säga något alls så satte jag mig på en stol i köket och tittade på pappa som bara stod där.
"What have you done today?", han tittade retfullt mot mig och jag bara skakade på huvudet. Jag var inte alls sugen på att prata nu, allt jag hade i mina tankar var Cody. Jag försökte få bort dem, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur han var och det han sa. Jag avbröts i mina tankar när Andy kom in och jag såg hur han sneglade på mig och sedan satte han sig på stolen mitt emot.
"What have you done today when Andy? Or refuse you also tell that Janina did?", skojade pappa och tittade först mot Andy och sedan på mig.
"What? Not sure what Janina done all day? I know that.", jag vände snabbt blicken mot Andy och spännde ögonen som sa att det inte var läge att berätta nu. Men han verkade verkligen vara på rethumör vilket syntes tydligt med hans stora flin. "She has been with Liam all day.", skrattade han sedan och jag såg hur pappas mun ändrades till något jag aldrig sett förr, ett riktigt stort leende bildades på hans små läppar. Jag himlade bara med ögonen och suckade mot Andy som bara satt och skrattade.
"Thank you so much, Andy.", muttrade jag och reste mig upp från stolen och sprang upp till mitt rum. Jag orkade verkligen inte med min familj. Jag hörde hur Lisa började prata med Andy men det var inget jag orkade bry mig i.
Jag kom in i mitt rum, satte mig vid skrivbordet och knäppte på datorn. Jag gick in på lite bloggar och lite sociala medier för att få lite uppfattning om vad som hände hemma i Sverige. Dock verkade allt vara lika trist som vanligt. Jag gick tillslut in på sidan jag alltid avslutade med, den svenska skvallersidan där man får reda på allt nytt om kändisarna. Chockad och rädd blev jag när jag klickade in på sidan, det första jag fick se var mig själv sitta och fika tillsammans med Liam.
Det var flera rubriker om oss och kvickt klickade jag in på den första rubriken för att få läsa vidare och se på kommentarerna. "Liam och en svensk tjej fikar tillammans, visst ser det lite kära ut? vad tror ni? kan det bli dom?" Jag log lite för mig själv när jag såg bilderna på oss och när jag läst klart texten så bläddrade jag ner för att få se kommentarerna. "Äcklig, Liam är min!" "Jag hatar henne, hur kan han vilja ha en sån ful?" "de är inte tillsammans, det är bara vänner!" "Jag ska döda henne!" , jag blev för det mestadels överraskad över hur människor kunde vara så elaka, även om jag själv hatat och svikit så har jag aldrig pratat illa om någon annan, speciellt någon jag inte känner. Men samtidigt blev jag också lite rädd, vad ska hända nu?
Jag hörde fotsteg utanför dörren och efter ett litet tag hördes det en knackning. Jag förstod att det varken var Andy eller Pappa eftersom då skulle de gått in direkt, men denna gång så kom ingen in.
"Come in.", hojtade jag till och in kom Lisa. Jag försökte se glad ut på utsidan men inuti suckade jag högt. Vad ville hon?
"Hey Janina. I know it is not started so well for us, but I really want to know you for real.", började hon och jag fortsatte att stirra på henne. "You seem like a really nice girl and Nova likes you very much."
"Get to the point.", suckade jag långsamt och la armarna i kors.
"Maybe we can go shopping tomorrow or something? You, Me and Nova `A real girl day on the town.", sa hon lite osäkert och jag tittade ett tag på henne innan jag bara ryckte på axlarna.
"Sure, why not? I really need new pants."
"Perfect! Then we fix the new tomorrow.", log hon och gick snabbt ut ur rummet.
Jag suckade ännu en gång och tittade på mobilen och förvånat såg jag att jag fått ett SMS, Liam stod det på displayen och jag klickade snabbt upp hela SMSet.
"I miss you already. Shall we see you tomorrow? xx" , jag blev först riktigt glad, men sedan kom jag att tänka på att imorgon skulle jag ju shoppa med Lisa och Nova, typiskt.
"I want, but I promised to follow Lisa and Nova and go shopping tomorrow. I miss you too. xx", jag läste om det flera gånger men tillslut tröck jag på skicka och bara efter någon minut så fick jag svar.
"Oh, funny for you. But the clock is only nine now, shall we meet?" , hela jag lyste upp och jag svarade fort, ett solklart ja. Han svarade lika fort och vi bestämmde att vi skulle mötas på halva vägen på direkten. Jag gick fort ner, tog på mig skorna och öppnade dörren då jag hör en harkling bakom mig. Jag vred på huvudet och mötte pappas blick.
"Are you going out? and do what? tell the truth.", sa han med en lite allvarlig blick, jag suckade och vände mig till hans riktning.
"I get to meet Liam, why?"
"Oh, fun! Maybe I should follow so nothing happens?", skrattade han och klappade sig på magen. Jag tittade mot honom och bara ruskade på huvudet. "No, but seriously, do not be out too long and take care of you."
"Yes, you know it, dad.", suckade jag och traskade ut i det varma sommarvädret, luften var kvav och inte ett moln på himlen. Sakta gick jag mot Liams håll och efter några meter så fick jag se en glad kille komma emot mig. Jag kände hur mina steg blev större och snabbare och plötsligt stod jag framför honom i hans armar.
"You are as beautiful as usual.", viskade han i mitt öra och jag log som aldrig förr. Jag tog upp huvudet från hans bröst och tittade in i hans fina bruna ögon, våra huvuden gick sakta emot varandra och våra ögon tittade rakt in i varandra. Utan ett ord så möttes våra läppar i en förtätad kyss och plötsligt kände jag mig som den lyckligaste tjejen i världen.
Del 13! oohh, käärleeek! Kommentera så kommer nästa del ikväll! Kram! :)
change my mind, del 12
10
Liams Perspektiv;
"Want to play singstar?", vi alla tittade förväntansfullt mot henne som mest såg rädd ut.
"What? no! I can't sing."
"Yes, everyone can sing, even you. Then if it is good or bad is expected course and see.", jag blinkade mot henne och jag såg hur hon bara ville le men gjorde allt för att hålla det inne.
"Okay, go ahead game then.", hon tittade mot mig och log hemlighetsfullt.
Janinas Perspektiv;
Jag vet inte riktigt vad jag gett mig in på, att sjunga mot de fem supersnygga och bedårande pojkbandet någonsin var inte direkt det första jag ville göra, men när de kollade på mig så där ville jag bara inte säga nej, jag är ju ingen fegis.
"But just so you know, guys, I only sing in the shower so it probably sounds not good at all, so I do it for you to get entertained.", sa jag och stirrade mot killarna som bara nickade och sedan på Liam som gått fram till TVn och kopplat in SingStaret.
Vi allihopa satt i Liams soffa och småpratade om de mesta då Liam hastigt ställde sig upp från golvet och gav mig en mick.
"Who else wants to sing?", log han och tittade upp mot de fyra andra ivriga killarna men de sa ingenting. "Okay Zayn, you start."
Han kastade den andra micken till Zayn som snabbt grabbade taget om den och log mot mig.
"Which song?", frågade han och jag knep igen med munnen lite och ryckte på axlarna. "Will this good?"
Jag tittade mot TVskärmen och såg vilken låt han hade valt, Rihanna - Stay.
"Yes, it's good. Go.", sa jag lite nervöst och han klickade på starta och låten sattes igång. Jag hörde hur tyst de alla blev och jag vågade verkligen inte vände blicken mot dem, men jag kunde ändå inte låta bli att snegla på Liam som log mot mig. Texterna rullade på och plötsligt var jag i min egna lilla värld, den värld där det bara fanns jag och sången. Jag fortsatte att sjunga och allt som fanns runt omkring mig bara stötte jag bort, för en stund.
Låten tog slut och jag hade fortfarande blicken vänd mot TVn och jag blev helt chockad när jag fick se hur poängställningen såg ut. Jag hade vunnit över Zayn med över hundra poäng och jag tittade med stora chockerande ögon mot honom.
"You said you could not sing?", sa han och tittade överraskat på mig.
"What? no, I can't it either.", jag såg mot Louis, Niall och Harry som satt helt tysta bredvid Zayn och sedan på Liam.
"But are you kidding or what? You were so clever.", sa Liam lättat och såg lika överraskad ut som Zayn.
"Yeah, you were really good. So talented."
"Thanks.", log jag mot de alla och kunde inte låta bli att småle. "My mother is good singer too. I guess I got it from her."
"Yes, it must have been. You were wicked good, you dare one can't meet or!", skrattade Louis till och jag tittade lite generat mot Liam som redan hade blicken på mig.
Jag tog sedan upp mobilen och tittade på klockan, redan halv sju. Vart hade denna dagen tagit vägen?
"Sorry guys, it has really been fun to see you today, but I still have to go home now.", suckade jag och reste mig upp. "Are you coming with me Liam?"
"Yeah, of course.", log han och ställde sig upp. Jag sa hej då en sista gång till killarna som fortfarande var lite stela i soffan. Vad trodde de om mig egentligen? trodde de jag var så dålig?
"It was really good to see you today and get to know you better", sa han och tog sina armar kring min midja och drog in mig i en mjuk kram som jag snabbt besvarade.
"That was it really.", suckade jag lyckligt och såg djupt in i hans ögon. Var det nu man skulle kyssas eller? som i romantiska filmer? jag drog snabbt bort blicken och la huvudet på hans bröst istället.
"See you soon, I'm home for several days.", sa han och drog sig långsamt ur den varma kramen. Jag nickade och log mot honom.
"Do you take the taxi home? otherwise, Louis give you a ride?", frågade han och jag bara skakade på huvudet.
"No, I go. We heard.", sa jag och gick ut genom dörren och kände hur en svag vindpust kom rakt emot mig.
Mitt hus låg några kvarter bortåt och jag kände snabbt igen mig igen. Jag var på trotoaren påväg mot mitt hus då jag ser ett ansikte tydligt kände igen. Var det han? Jag gick lite närmare för att försäkra mig om att det verkligen var han och efter ett tag så kände jag igen honom, jo visst var det han? Med sin fräscha look, sitt spretiga hår och kepsen uppåt så kunde jag direkt tyda att det var han, han Cody.
"Cody!", ropade jag och gick rakt emot honom. Han stannade och fortsatte att stirra mot mig. "Hey."
"Hi Janina.", sa han tyst och jag såg hur han blickade mig från topp till tå.
"Nice to see you again.", sa jag lite osäkert och han fnös till.
"We can't be more, it's just too dangerous for you to be seen with me.", hans ögon var svarta men jag kunde se att bakom de svarta onda ögonen så döljde sig en stor sorg, en sorg jag tydligt kände igen.
"And if I don't want? What if I want to continue to see you?", sa jag lite känslokallt och allvarligt mot honom.
"In the worst case, you can be killed.", utan att vara medveten om det själv så spänndes mina ögon upp och jag kände mig rädd, riktigt rädd. "And I don't think you'll be there, okay? so just go."
"But please, don't like to yourself. You're a good guy. I can help you.", svepte jag ur mig och han vände bort blicken mot marken istället.
"You know nothing about me, okay? let me be everything will be fine, I promise.", han sprang fort bortåt från gatan och in i den mörka skogen på andra sidan vägen och jag följde han med blicken tills jag inte längre kunde se honom längre.
Uuuhhh, vad kommer att hända nuuu?? ;) Kommentera! Kraaam!
change my mind, del 11
8
Liams Perspektiv;
"Shall we go in?", frågade hon blygt efter ett tag och hon såg faktiskt lite nervös ut. Jag nickade och tittade mig omkring för att se om någon hade sett mig, men än så länge verkade allt lugnt, ovanligt lugnt. Vilket var skönt eftersom jag har ju inga som helst aningar om hur Janina känner inför våra fans och jag vet ju själv hur jobbigt det kan vara att inte kunna äta ifred, och speciellt för en människa som inte är van med så många omkring sig. Vi gick in till Caféet och ställde oss i den ovanligt korta kön.
Vi satte oss vid ett bord för två och jag var fortfarande förvånad över att än så länge hade ingen reagerat på att vi var här.
"Is there anything wrong?", jag väcktes från mina tankar då Janina tittade oroligt mot mig.
"No, everything it's fine.", sa jag och log ett säkert leende för att bekräfta att allt var okej. Jag tog upp min stora muffins och jag såg hur även hon gjorde lika. Samtidigt tog vi en varsin tugga och som vanligt var den riktigt god.
"So.. You've never had a boyfriend before?", sa jag tveksamt och tittade upp mot henne. Jag såg hur hon stelnade till lite vilket gjorde hela situationen obekväm. Varför frågade jag så?
"Yes, or.. Not for real. I've had a few like that, but it was never anything serious, they just wanted something else.", det högg till i hjärtat när hon sa det och jag tittade oroligt på henne. Vad menar hon med att de ville något annat? "I'm not that type of girl like have a boyfriend. They don't like me."
"It must have been stupid boys, they know not what they lost.", log jag och hon tittade generat upp från sin muffins på mig och jag såg hur ett leende trängde sig fram.
"And you? have you a girlfriend, or something?", stammade hon nästan fram och såg riktigt nervös ut.
"Nah, we broke up a few months ago. We had almost no time for each other anymore."
"Oh, so you are still love with her?", frågade hon lite osäkert samtidigt som hon skruvade lite på sig.
"No, not anymore.", skrattade jag till och jag såg hur hon sken upp. Hennes leende var verkligen så vackert, hon var så fin.
"Do you want to meet my friends from One Direction?", frågade jag efter en stund och hon tittade förvirrat på mig.
"I think they don't like me.", muttrade hon till och mitt leende blev ännu större, vilket hon såg. "Why are you smiling like that all the time? stop, it spreads the to me too."
"The boys really liked you, they think you're cool. You made a good impression on them, and you can always make it better.", skrattade jag och såg hur hennes leende blev större.
"Everyday it's a second chance.", härmade hon det gamla citatet och flinade stort mot mig.
Vi satt länge kvar och pratade om allt möjligt, det kändes så bra att kunna prata med henne. Hon var verkligen annorlunda.
"How it feels? are you nervous?", frågade jag henne när vi satt i taxin påväg hem till mig där killarna var.
"No, not at all. I have meet dem before.", skrattade hon och tittade mot mig. "But I must admit I was a little nervous to meet you today.", fortsatte hon.
"Are you there now?"
"No, not anymore.", sken hon upp och hon var verkligen som en annan människa, hennes röst lät avslappnad och lugn, inte alls lika hektisk och upprörd som de tidigare gångerna vi träffas.
Taxin stannade utanför mitt hus och tillsammans gick vi in genom ytterdörren och möttes av en förvånad Harry som bara stod i kalsonger när vi kom in.
"Oh! I'm sorry I didn't know you were coming over.", han tittade generat mot oss och min blick tittade automatiskt mot Janina som smålog för sig själv.
"It's okay man, I'm glad you have the underpants on you anyway. So you're not completely naked, I mean.", log jag mot honom och gick vidare in till vardagsrummet med Janina tätt bakom mig och i soffan satt Zayn och tittade på någon dokumentär på TVn.
"Hey Janina, nice to see you again.", hälsade han vänligt.
"Hey, nice and see you to, guys. Where is Niall and Louis?"
"Yeah, right. Where are they?", frågade jag samtidigt som jag började titta mig omkring i huset. Jag tittade sedan på Harry som precis kom in i rummet han också.
"Niall was hungry, so he and Louis went to Mcdonalds to buy food.", svarade han direkt och i samma ögonblick hörde vi dörren öppnas och in kom Louis och strax därefter kom Niall.
"God, how many people there were out. They were fans everywhere.", sa Louis efter att han kommit in och hämtat andan lite och det tog ett tag innan han märkte att jag och Janina var inne, det var först när Niall hejade på oss då Louis märkte oss och han såg riktigt chockad ut.
"Wait, what? when did you get here?"
"We arrived a little while ago. We were chilling out a bit with you.", skrattade jag och såg att Janina satt sig i soffan.
"Aha, nice to see you again anyway, Janina! Hope that Liam has done and not disgraced himself.", skrattade Louis till och jag kände hur mitt leende ökades.
"Oh, shut up, Louis.", hojtade jag till och såg hur Janina log mot oss båda.
"Yes, it's been really fun to be with Liam, always.", jag tittade på henne och log ett glatt leende. Jag flyttade mig närmare henne och det syntes att hon uppskattade det.
"Janina, you like FIFA?", Niall kom ut från köket och tittade frågande på henne som bara ryckte på axlarna.
"Not really, but you can play if you want.", sa hon och tittade ut mot oss i ett leende.
"No, of course not. We do anything you want!", sa Zayn och flinade lite. "Want to play singstar?", vi alla tittade förväntansfullt mot henne som mest såg rädd ut.
"What? no! I can't sing."
"Yes, everyone can sing, even you. Then if it is good or bad is expected course and see.", jag blinkade mot henne och jag såg hur hon bara ville le men gjorde allt för att hålla det inne.
"Okay, go ahead game then.", hon tittade mot mig och log hemlighetsfullt.
Kommentera vad ni tycker om detta kapitel! Nästa del kanske kommer ikväll, har lite läxa jag måste ta itu med och det är ju även hockey ikväll, men ska försöka hinna med ett till, håll er uppdaterade! kram :)
change my mind, del 10
11
Janinas Perspektiv;
"I don't care if you have a difficult past, or if you barely knew who I was. You take me as I am and it's something with you that I just fell for it. And you're not a bitch, not now. I know you are not really that sort of person either, you just wanted to make it harder for yourself.", han log under hela meningen och jag kände hur ett leende även spred sig över mina läppar. "And you're really cute when you smile.", fortsatte han och jag kände hur kinderna hettade till.
Vi satt länge och pratade om allt möjligt, han var verkligen en sådan vän som man kunde prata med om allt. Han var så lättsam och rolig. Jag drunknade i hans fina ögon och inte tala om hans leende. Han var så fin.
Plötsligt så ringde Liams mobil och han tog fort upp den och svarade. Jag fortsatte att titta på honom och han log svagt mot mig.
"Yes, I just stayed and talked with Janina, but I'm way home now... Yes.. Yes, goodbye.", sa han till personen på andra sidan luren och la sedan på.
"It was Louis, he wondered where I was.", sa han och jag nickade förstående mot honom. "And you maybe should go home?"
"Yes, I think so.", svarade jag och ställde mig upp och han gjorde det samma. "It was really fun to talk to you now, Liam. Thanks for everything.", sa jag lite generat mot honom och han tittade mot mig och log sitt söta leende. Det här med att visa känslor har aldrig vart min grej riktigt.
"It's been a fun chat, maybe we can see you tomorrow over coffee or something?", jag försökte hålla glädjen inom mig och nickade instämmande.
"Yeah, it sound good. See you tomorrow.", sa jag och vände mig om för att börja gå hemåt. Men just då hörde jag Liams röst ropa efter mig.
"Wait.. What's your number?", jag vände mig om och såg på honom som tagit upp sin mobil igen. Jag sa mitt nummer och gav han en lång kram innan vi skilldes åt.
Lyckligare än någonsin gick jag in i det släckta huset och jag antog att alla låg och sov. Försiktigt trippade jag upp i trappan med risk att inte väcka de andra, men när jag kom in i mitt rum så fick jag se ett välbekant ansikte i mitt rum, halvsovandes i min säng.
"Hi Dad.", viskade jag fram och gick tveksamt fram till honom. "Why are you here?"
"I miss you and I know I have done wrong. But I wish I could just turn back time when it was you and I, we were so close. Do you remember?", hans spräckliga röst skar rakt in i hjärtat och sakta gick jag fram och satte mig bredvid honom i sängen.
"Yes, I remember everything. And I'll never forget.", jag suckade och lutade mitt huvud över pappas axel och sakta tog han sin arm över mig. "I'm sorry I disappointed you this past few years. I'm not like the other girls."
"No, you're not like the other girls, and just as well. You are my girl, and always will be.", för första gången under denna tid hos pappa kunde jag känna mig lugn och avslappnad när jag pratat med honom.
"I have cried over these two years, almost every night, I missed my princess so much.", jag kunde känna hur hans tårar föll ner mot mitt hår och utan att säga något så kollade jag upp mot honom.
"Dad? please don't cry, it allows me to also start crying."
"I'm just so glad you're here.", han pussade mig hårt i pannan och drog bort tårarna från hans ansikte. "Sorry about that with the job .. But I thought..-"
"No, dad. You are right. It's good for me to do something else sometimes.", sa jag och knep igen med munnen.
"You've always wanted to work in restaurants, right?", fortsatte han och jag tittade lite konstigt på honom men nickade sedan på huvudet.
"That's great. I know a friend who is looking for a summer employees, at Nando's in town there."
"That's great. I know a friend who is looking for a summer employees, at Nando's in town there."
"Yes, why not?", sa jag och ryckte på axlarna. Jag såg hur pappa lyste upp och för första gången på flera år kunde jag känna pappas närhet igen, och det kändes riktigt bra.
Liams Perspektiv;
Killarna och speciellt Andy blev chockade över att jag vart ute så länge med Janina igår och jag log åt tanken över att tänka på det Andy sa till mig igår lite sarkastiskt. "Can you even talk to her? she's like a witch."
"Liam, wake up! It's morning.", jag vaknade av att Niall drog lite i mitt hår och jag satte mig hastigt upp och tittade mot honom som såg ut att ha vart vaken hur länge som helst.
"How much is it?", frågade jag med min grumliga morgonröst och sträckte ut armarna i luften. Jag hörde hur Niall skrattade till och svarade direkt på frågan.
"It's half past eleven."
"What all do today?", hördes rop från köket och jag kände direkt igen Zayns röst. Jag reste mig upp och gick ut mot de andra och tittade mig omkring.
"Where is Andy?", frågade jag samtidigt som jag gäspade stort.
"He was going to meet his girl, so he left quite early.", svarade Harry och jag bara nickade åt honom.
"What will you do today, Liam? you should be on FIFA tournament or what?", jag tittade mot Louis och skakade på huvudet.
"Nah, I'm meeting Janina today.", sa jag snabbt och såg hur killarna tittade mot mig med stora flin på läpparna.
"Just take it easy, you know what a dangerous girl she is.", blinkade Louis till och boxade till mig på armen och de andra bara fortsatte att le mot mig.
"Just take it easy, you know what a dangerous girl she is.", blinkade Louis till och boxade till mig på armen och de andra bara fortsatte att le mot mig.
Jag satte mig i Taxin och tittade ännu en gång på klockan och drog en djup suck. Alltid skulle jag vara försenad till allt. Klockan var halv tre och som tur var så hade jag ganska nära till stan så efter fem minuter var jag utanför Starbucks Cafee där vi valt att träffas, jag tittade mig omkring för att se henne och efter ett tag så såg jag henne. Med solen rakt emot henne så stod hon med händerna mot ansiktet med blicken riktad mot mig. Jag gick mot henne och hon gjorde detsamma . När jag kom fram till henne så gav jag henne en lång kram och jag kände hur hon besvarade den.
"Shall we go in?", frågade hon blygt efter ett tag och hon såg faktiskt lite nervös ut. Jag nickade och tittade mig omkring för att se om någon hade sett mig, men än så länge verkade allt lugnt, ovanligt lugnt. Vilket var skönt eftersom jag har ju inga som helst aningar om hur Janina känner inför våra fans och jag vet ju själv hur jobbigt det kan vara att inte kunna äta ifred, och speciellt för en människa som inte är van med så många omkring sig. Vi gick in till Caféet och ställde oss i den ovanligt korta kön.
Sista delen idag! Nästa kommer imorgon. KOMMENTERA! :)
change my mind, del 9
7
Liams Perspektiv;
"You're a good guy Liam, can you please follow her and maybe get her home again?"
"Of course.", sa jag och med det var jag utanför dörren och jag tittade mig omkring för att se om jag såg henne. Jag sprang ut mot vägen och jag hann bara gå en kort bit då jag såg henne sitta på en parkbänk bara några meter ifrån mig. Sakta gick jag dit och trots att det var mitt i natten så var det ljust ute, men inga människor syntes till.
"May I sit down?", frågade jag när jag ställt mig framför henne. Hon ryckte på axlarna så jag tog det som ett ja. Vi sa ingenting på en lång stund och plötsligt såg jag hur en tår föll ner från hennes öga men som hon illsket och snabbt drog bort.
Janinas Perspektiv;
Jag kände hur en tår föll ner från mitt öga ner på min kind men argsint torkade jag bort tåren och jag såg från sidan hur Liam tittade häpet på mig med sina fina bruna ögon.
"It's okay to cry, you know.", jag svarade inte men jag vände blicken mot honom och mina tårfyllda ögon tittade in i hans.
"Why are you here? Will not you go home to the other?", grymtade jag till och hans leende ändrades till ett flin.
"No, I want to be here with you."
"No, you want to know why I sit here and get me back home again.", jag tittade ner mot backen men kunde ändå inte låta bli att snegla mot Liam som satt där helt tyst med händerna i jackfickan.
"Yes, that too.", jag höjde blicken från backen och tittade irriterat mot honom.
"Yes, that too.", jag höjde blicken från backen och tittade irriterat mot honom.
"I trust no one. Specially not you, you know nothing.", fräste jag till av en gammal vana och jag såg hur hårt Liam tog det. Han ställde sig upp och bet sig i läppen.
"Okay, but you should know that I'll always be here if it would be something. But you can atleast start thinking about what you say to people, some may become very sad.", han vände sig om och började gå bortåt då jag insåg vilket misstag precis gjort.
"No, Liam. Please don't go. I need you.", gastade jag ur mig och han tittade snopet bak på mig.
"I don't think I'm the right person to talk to if you don't believe me.", nästan viskade han men kom ändå emot mig.
"I'm sorry, it was wrong. It's just that I don't trust anyone anymore. I've been let down so many times that I did not dare believe in any longer.", började jag och det överraskade mig själv att jag sa det. Han satte sig bredvid mig igen och nickade förstårligt mot mig och jag fortsatte att prata. "I had a best friend, Ellinor. She was the only one I trusted, but she betrayed me and it was just as well. Her boyfriend lets her almost not be with me anymore."
"It sounds not good. I'm sorry.", sa han med en låg stämma och log ett brett leende. "Don't take it the wrong way, but you will always have each one of these .. Bitch?"
Jag reagerade inte direkt på det han sa, jag var van vid att bli kallad för det så jag bara ryckte på axlarna. Men sanningen är ju att jag inte alls alltid vart en bitch, tvärtom.
"I.. No.. Ehm.", hackade jag fram och jag såg hur orolig han blev i blicken. "Honesly, not always.", fick jag tillslut fram och han höjde huvudet lite.
"It's hard to talk about it?", med trötta ögon mötte jag hans blick och nickade.
"Yes, it is. But i'll try.", sa jag lågt och han fortsatte att titta på mig.
"Two years ago, everything was different. I went nine with top grades and got into the line I wanted. But the summer did my dad me and mom alone and moved here. Then everything just went downhill. Nothing is as it was.", jag försökte hejda tårarna men det gick inte, sakta föll de ner mot min kind och jag ville inte riktigt möta Liams blick men jag kände hur han lyssnade. Han förflyttade sig närmare mig och la armarna om mig och jag grabbade hårt tag om hans midja. Det var en riktig kram. Inte en "känslokall"- kram och inte heller en "One night stand"-kram som det vanligtvis brukade vara, denna kändes äkta och för första gången kändes de riktigt bra att krama någon utan att vilja döda personen efteråt.
"It's okay. You're strong. But now it is time to be happy again, you can not be mad at your dad forever.", sa han tyst och jag kände verkligen hur smutsig och äcklig jag var, och hur illa jag stank, ändå så drog han sig inte undan.
"I can never be happy again. I don't believe in anything anymore. Love is the only problem, even family and friends. Who am I really?", jag tittade med mina fuktiga ögon mot Liam som bara log mot mig.
"You are a really nice and sweet person that I am more than happy to get to know better."
"But why? you are a world celebrity who can be with whoever you want? and I hardly knew who you are? I'm also a tough bitch that nobody wants to be with.", jag suckade och vände bort blicken och han gjorde lika. "I have also been through so much, so much that I can even believe it myself, but during those two years."
"I don't care if you have a difficult past, or if you barely knew who I was. You take me as I am and it's something with you that I just fell for it. And you're not a bitch, not now. I know you are not really that sort of person either, you just wanted to make it harder for yourself.", han log under hela meningen och jag kände hur ett leende även spred sig över mina läppar. "And you're really cute when you smile.", fortsatte han och jag kände hur kinderna hettade till.
Vad tror ni kommer hända med Liam och Janina? och allt de andra? ;) Nästa kommer ikväll så håll er uppdaterade! Kramisar.
change my mind, del 8
9
Janinas Perspektiv;
"Oh, god. I'm so sorry. Are you okay?", jag tittade upp mot killen som nu dragit ner sin luva och tog min hand för att dra upp mig. Min hjärna ville inte riktigt hjälpa mig att minnas vart jag sett denna kille, men jag kände absolut igen honom.
"Yeah, I think so.", muttrade jag och drog bort smutset från mina byxor som fastnade när jag ramlade.
"I just forgot my bag here so I'm just going in and download it. But I'll help you out or something?", sa han och försökte möta min blick men min blick var helt inne i backen. Jag lät hjärnan fortsätta att jobba och försöka komma på vem denna kille faktiskt var. Men sen kom minnet tillbaka, jag tittade hastigt på honom en sista gång för att försäkra mig om att det var han, och det var det, Liam.
Solen låg fortfarande på himlen och jag tittade nu upp på Liam. Jag var yr och kände mig smutsig och äcklig, men ändå tittade jag in i hans ljusa bruna ögon och fick fram ett halvt leende.
"I'm sorry you have to see me like this.", sa jag lite försiktigt och vände bort blicken mot något helt annat. Jag hörde då hur han skrattade till och gick lite närmare mig.
"It's okay. Let me help you into the house.", han räckte fram sin hand och höjde på ena ögonbrynet.
"I can't. My dad want to kill me. He must not see me like this.", suckade jag och tittade mot hans händer. "I don't know what it is with me. But I never wanted to come here and now father take all my crap that I lag behind me."
"I know I should not ask, but why are you so angry at him?", jag tittade tveksamt upp mot honom och jag såg hur allvarlig han blev. Åh nej, vad är det med mig? sen när blev jag en sån här känslig typ?
"He is just dumb. That's all.", fnös jag till och jag såg hur han rynkade på pannan.
"I know there's a reason, but I understand that you do not want to tell. It's okay.", log han lite brett och började gå in mot gården. Han vände sig sedan om och tittade mot mig.
"Come on, you can't stand there all night, we go into.", han började osäkert gå mot mig igen och tog tag i min hand men fort ryckte jag bort den. Jag mötte han med blicken och han såg förvånad ut. Som om han inte var van vid att någon gjort så tidigare.
"I can walk by myself, but thanks.", sa jag lite tyst men han verkade ändå tyda vad jag sa och tillammans gick vi in mot de stora vita huset.
Liams Perspektiv;
Det kändes tydligt att hon var osäker i situationen vi hamnade i och jag gjorde så gott jag kunde för att hjälpa henne, men hon såg ut att vara van vid att sköta sig själv så jag brydde mig inte så mycket om det. Hennes långa bruna ruffsiga hår, sminket som var utsprett över hela ansiktet och ögonen som glänste i solljuset, det var verkligen något med henne som jag föll för. Trots sin slitna look, sin obehagliga rök och alkoholstank så såg hon ändå så fin ut, jag kunde nästan aldrig släppa blicken ifrån henne.
"Should you or I go first?", frågade jag innan vi öppnade ytterdörren.
"Can we not say that I have any of you all the time?", suckade hon och jag log lite mot henne samtidigt som jag granskade henne från topp till tå.
"I don't think there is anyone good idea. Andy is with me right now and your dad might think I have abused you or something."
"Oh, I look so awful.", hon tittade ner mot hennes kläder och sedan på mig igen.
"No, you look nice.", sa jag med en ärlig stämma och jag såg hur hon reagerade fort. "I mean..-"
"Thanks. You too.", log hon mot mig samtidigt som hon tog handen på handtaget och öppnade dörren. Vi möttes av en orolig och arg pappa som tittade misstänktsamt på mig.
"So no, I met Janina on the way here, I'll just get my bag.", log jag osäkert mot honom och sprang upp till Andys rum medans Janina stod kvar.
Jag hörde skrik från nedervåningen och jag sprang fort ner för att se om allt var okej, men när jag kom ner så var det bara Jack i hallen som stod med händerna för ansiktet, han såg riktigt trött ut.
"She went out again.", jag stod kvar och fruktade honom ett tag och sedan fortsatte han. "I just do not know what I'm going to do with her, I've ruined everything, all her life.", jag gick emot han och la armen på hans axel och han tittade upp med sorgsna ögon mot mig.
"Give her a chance. She is changing, I'm almost sure.", sa jag osäkert och han log lite smått.
"You're a good guy Liam, can you please follow her and maybe get her home again?"
"Of course.", sa jag och med det var jag utanför dörren och jag tittade mig omkring för att se om jag såg henne. Jag sprang ut mot vägen och jag hann bara gå en kort bit då jag såg henne sitta på en parkbänk bara några meter ifrån mig. Sakta gick jag dit och trots att det var mitt i natten så var det ljust ute, men inga människor syntes till.
"May I sit down?", frågade jag när jag ställt mig framför henne. Hon ryckte på axlarna så jag tog det som ett ja. Vi sa ingenting på en lång stund och plötsligt såg jag hur en tår föll ner från hennes öga men som hon illsket och snabbt drog bort.
Hur ska detta gå? ;) Nästa del kommer lite senare! God morgon på er :)
change my mind, del 7
9
Janinas Perspektiv;
"Are you from here? Have never seen you before.", sa han försiktigt och rättade till kepsen på huvudet.
"No, I'm from Sweden, My dad living here.", suckade jag och drog handen genom håret.
"Oh, a Swedish girl? you're talking good English for being Swedish, I must say.", jag log lite när han sa det och jag fnissade till lite.
"Thanks, Yes, my dad taught me early, because he is here and can not Swedish.", han nickade och vi hörde plötsligt skrik, musik och höga ljud bakom oss. Festen var igång.
Jag höll mig tätt intill Cody när folkmängden ökade och jag såg att det redan var påverkade av någon slags alkohol. Jag tittade upp mot Cody som nu flinade lite.
"I told you that this was the wrong place for you.", viskade han medan han fortsätte att le mot människorna som kom emot oss.
"Are you kidding with me? It's fun, come on, now we party!", jag tog hans hand och drog han mot folkmassan.
"Oh, Cody. New girl?", sa en svarthårig kille med tatueringar överallt. Jag stirrade länge på honom och Cody sa ingenting. Jag antar att han var van med att få höra sånt.
"Where's the alcohol?", hojtade jag till och tittade nu ut mot alla. Jag märkte direkt att jag fick deras uppmärksamhet och en annan kille kom emot mig. Han räckte fram en kasse och jag grabbade fort tag om den och tog upp en flaska sprit. Perfekt.
Jag gick mot de dansande människorna och fortsatte att halsa min vodka. Hög musik spelades och jag kände hur yr jag blev, men trots det så fortsatte jag att halsa och det blev allt mer och mer. Plötsligt kände jag hur någon tog tag i min arm och förde mig bortåt. Jag var halvt borta men ändå kunde jag syna vem det var, Cody.
"You have to go home now, this always ends badly and these people are too dangerous. Go home.", viskade han men ändå envisades jag om att få vara kvar. Jag ville absolut inte lämna stället, festen hade ju knappt börjat?
"Why do you stand there and the dawdling? Come and party!", hördes en killes röst och jag kände hur Cody försökte dra bort mig men plötsligt var jag inne i den dimmiga, högljuda och röriga folkmassan igen, dansande till musiken. För stunden kändes allt så underbart. Inga tankar på Ellinor, pappa, mamma, skolan eller något annat. Nu fanns bara jag, jag och alkoholen.
"Come with me little girl, let's go to my place and have some fun?", jag tittade yrselt på mannen som stod framför mig på marken och jag kunde inte känna igen honom. Han tog min axel och gick lite åt sidan.
"Go away from me and leave me alone.", sluddrade jag och försökte dra mig undan men han tog ett hårt grepp om mig. "What do you want?"
"It's obvious that you're not here, then you'd never asked that. What makes such a nice girl like you here anyway? You should be at home with mom and dad and sleep at this time.", skrockade han och pussade mig ömt på munnen.
"I have to go, sorry.", jag försökte lyfta bort hans kladdiga armar men han vägrade. Jag försökte titta bort och tänka att jag låg hemma i sängen just nu, hemma i Stockholm med Ellinor liggandes bredvid mig.
"Leave her alone, she's with me.", jag väcktes upp i mina tankar och såg Cody stå där. "and you will remember what we do with people like taking other people's girlfriends, right?"
Jag kände hur han släppte taget om mig och tittade med sina stora gröna ögon mot mig, och sedan på Cody.
"I'm sorry, bro. I didn't know", han släpade sig tillbaka in mot röran och jag stod kvar där han lämnade mig.
"I told you. Usually I would have let him rape you, but I just could not agree with you.", sa han strängt och allvarligt medan jag stod där och skämdes.
"I'm really sorry. I mean it. This always happens on booze.", nickade jag skamset mot honom som nu gick emot mig.
"It's good. Go home now. I hope to see some day.", han drog in mig i en svag och stel kram men ändå lät jag tårarna falla ner mot hans stickade tröja och jag var så otroligt tacksam över att han fanns där just då. Han sa ingenting, utan hans kram blev bara mjukare och mjukare och plötsligt kände jag hans hjärtslag.
Utan att veta vart jag var så gick jag mot vägen. Jag minns knappt någonting, men vägen hem hade jag lagt på minnet från när Cody förklarade. Jag gick med vingliga steg tillbaka och efter en lång stund, som kändes som en evighet, såg jag äntligen första huset. Jag började gå fortare och gjorde allt för att hålla mina tunga ögonlock öppna.
Efter ännu en lång stund så kände jag igen den det stora vita huset med den stora garageuppfarten. Jag skulle precis gå upp mot gången då jag krockar in i någon och jag tappar balansen. Han hade en blå tjock hoodie med luvan uppdragen över huvudet, jag tittade upp mot honom och jag kände hur alkoholen började försvinna, sakta men säkert.
"Oh, god. I'm so sorry. Are you okay?", jag tittade upp mot killen som nu dragit ner sin luva och tog min hand för att dra upp mig. Min hjärna ville inte riktigt hjälpa mig att minnas vart jag sett denna kille, men jag kände absolut igen honom.
"Yeah, I think so.", muttrade jag och drog bort smutset från mina byxor som fastnade när jag ramlade.
"I just forgot my bag here so I'm just going in and download it. But I'll help you out or something?", sa han och försökte möta min blick men min blick var helt inne i backen. Jag lät hjärnan fortsätta att jobba och försöka komma på vem denna kille faktiskt var. Men sen kom minnet tillbaka, jag tittade hastigt på honom en sista gång för att försäkra mig om att det var han, och det var det, Liam.
change my mind, del 6
9
Janinas Perspektiv;
De var ju som Angelica sa, de var riktigt snygga. Men jag ska inte låta mig luras, de är världskända och får allt de vill ha, mitt hjärta ska iallafall aldrig få bli krossat igen på grund av en kille, aldrig. Men en sak har jag ännu inte märkt, de var ju inte ens lite kaxiga? tvärtom, de var ju mest flörtiga. Jag log av tanken vilket Andy direkt reagerade på.
"Hey, what are you smiling at?", sa han lite förvånat och jag skulle precis svara då Louis tog över.
"She looked after you in just shorts, it's not a pretty sight directly. Of course you have to laugh a little.", skrattade han och vände blicken mot mig. De andra skrattade med och jag kände även hur mitt leende ökades.
Vi satt länge runt poolen och pratade, aldrig hade jag skrattat så mycket som jag gjorde med dessa killar.
"Tell us something about yourself." , sa Zayn efter ett tag. Jag kände hur mitt leende försvann och jag började plötsligt skruva lite på mig.
"Uhm.. I hate to talk about myself.", stammade jag fram och vände bort blicken.
"Oh, sorry. But how old are you and what's your last name, then?", det var nu Niall som pratade men jag vägrade att möta deras blickar. Liam och Andy satt mest tysta medans Harry, Niall, Louis och Zayn var lite mer pratglada.
"I'm 18 years old, My birthday is early in the year, in February.", jag log lite svagt mot killarna som satt och stirrade noga på mig. "The last name is my name as my dad, Walker."
"Mhm, very interesting. Shall we go out and do something soon or?", vi alla tittade på Andy som satt uttråkad på en solstol bredvid poolen. "It's getting a little cold, we'll go in and change clothes and stuff?"
"Yeah, Andy has right. It's getting cold.", fyllde Harry i och reste sig upp från de nu lagomt varma vattnet.
"But Janina maybe want to follow us?", förvånat tittade jag upp mot Liam som satt i solstolen och som inte alls hade sagt så mycket under tiden vi vart ute. Ville han verkligen de? Jag log svagt åt honom och för första gången på riktigt länge kände jag hur mina kinder hettade till.
"Ehm.. I..", började jag och till min räddning hörde jag hur pappa ropade på mig. Jag log mot killarna som tittade frågande på mig och gick sedan in till honom som satt vid köksbordet.
"What?", suckade jag samtidigt som jag la armarna i kors. Han höll upp en tidning och jag såg hur hela han lyste upp.
"I know it's not going so well for you in school now, but I still think you should take this summer job.", han gav mig tidningen så att jag kunde läsa den lilla annonsen i tidningen. Jag gav han en illsken blick och kastade tidningen hårt på bordet så den hamnade precis bredvid pappa.
"I come here and live here one summer and you already want me to get a job?", argt stirrade jag in i hans ögon och förväntade mig nu ett bra svar.
"I just think it can be right good for you to earn your own money and actually have something meaningful to do in the daytime instead of partying away all summer.", hans röst lät sträng och allvarlig. "I know you've had it hard in recent years, but everything you need to build up again. You can not just mourn ..-"
"Shut up, you know nothing about me and my feelings. It was not you that was left and it was not me who left the child and family behind me.", skrek jag och utan att han ens hann säga något så var jag uppe på rummet igen. Jävla idiot.
Jag öppnade resväskan som var full av kläder, tog upp de första bästa och drog på mig det. Jag lockade håret och satte på mig kepsen. Redo för fest. Bara ett problem, vart ligger alla fester här i trakterna? Med arga steg gick jag ner för trappan, tog min jeansjacka och öppnade dörren då jag hör Lisas röst bakom mig.
"And where are you then?, know your dad about where you're going?", jag vände mig hastigt och hånflinade åt henne.
"To hell with what the dad and you say, you can fuck them all.", hon såg chockad och rädd ut när jag nästan skrek det i hennes ansikte. Visst kände jag hur elak jag var, men det var inget jag fick visa. Mållös stod hon där och jag tog ett stort steg och var sedan ute ur ytterdörren.
Jag gick längs den kalla, öde och tomma gatan utan någon som helst aning om var jag befann mig. Jag hade gått i evigheter och fötterna värkte. Jag fick då se en gammal parkbänk stå helt öde några meter bort, jag gick fort dit och satte mig.
"Where does such a nice girl like you doing here? should not you be at home now?", jag tittade hastigt bak och såg en kille stå där. Aldrig hade jag sett han förr men han såg väldigt fräsch ut. Han lutade sig mot de trasiga tegelhuset och tog upp en cigarett ur fickan, min blick fastnade direkt mot hans paket och jag kände hur suget till att festa och röka bara ökade och ökade.
"Can I get one?", frågade jag och såg oskyldigt på honom. Han tittade frågande på mig och tog sedan fram paketet och räckte det till mig.
"Do you smoke?", jag ryckte på axlarna vid frågan och han satte sig sedan bredvid mig. "Whats your name?"
"Janina. And you?"
"I'm Cody.", skrattade han till och fortsatte att titta ut mot den mörka åkern. "The real reason, Why are you doing here?"
"I can't be home, my dad is a such idiot.", log jag mot honom och jag såg hur hans blick mötte min.
"My parents passed away when I was five. I live with Grandma now.", han suckade och drog in ett bloss av sin cigarett. "Though you probably should not be here now, there will be lots of people here soon."
"Will the party? fun.", log jag och nickade.
"Yeah, but they are not nice people, so you should not be here."
"Okey, but please. A little while?", jag sken upp och såg hur han smålog lite bakom de allvarliga ansiktet.
"Yes, but let nothing happen to you only."
"Yes, but let nothing happen to you only."
"No risk. But where am I?", jag kollade mig omkring och de enda jag såg var skog, åkrar och mera skog.
"Uhm, I don't know. But I guess you belong to the big houses, and then just follow the road as you come home then.", jag nickade åt honom och fimpade försiktigt ciggen ner på marken.
"Are you from here? Have never seen you before.", sa han försiktigt och rättade till kepsen på huvudet.
"No, I'm from Sweden, My dad living here.", suckade jag och drog handen genom håret.
"Oh, a Swedish girl? you're talking good English for being Swedish, I must say.", jag log lite när han sa det och jag fnissade till lite.
"Thanks, Yes, my dad taught me early, because he is here and can not Swedish.", han nickade och vi hörde plötsligt skrik, musik och höga ljud bakom oss. Festen var igång.
Oj, vad kommer att hända nu? hmm ;) Nästa ikväll! kram!
change my mind, del 5
8
Janinas Perspektiv;
"I hope you were not afraid of Andy's buddies, they are kind.", skrattade hon till efter ett tag och Nova tog direkt över.
"And famous. They're the biggest boyband in the world."
"What? What's the band?", sa jag lite förvånat och tittade nyfiket på Nova.
"Don't you know that? It's One Direction.", jag såg hu hennes ögon tindrade när hon sa deras namn och jag insåg just vilka det var. Inte konstigt att jag kände igen dem till utseendet. Hur kunde jag missa en sån grej? Åh, vad dum jag kände mig.
"Do you like One Direction?", fortsatte hon och hennes leende var fortfarande lika stort med tindrande ögon.
"Not really, have only heard about them.", jag reste mig upp och var precis påväg att gå när pappa avbröt mig.
"In this house, we find out our desk.", jag stirrade på honom med en arg blick men förvånat tog jag bort tallriken från bordet, ställde in den i diskmaskinen och utan något ljud ifrån mig så sprang jag upp.
Röster och skratt hördes från Andys rum och de hördes att de hade riktigt kul. Men att höra vad de prata om var omöjligt mellan våra väggar. Jag tog upp mobilen och såg att jag hade tre missade samtal, ett från mamma och två från Ellinor. Utan att tänka mig för så blev det att jag ringde upp Ellinor först, en gammal vana, jag glömde helt bort vårat lilla bråk tidigare.
"Hey Janina, hur är det? är det kul hos din pappa?", jag hörde hur hennes röst lät glad men plötsligt kom jag ju på det. Jag var ju arg på henne.
"Vad vill du? Trycka ner mig ännu mer genom att berätta att jag blivit våldtagen på fyllan eller?", jag kände hur rösten blev ynklig och klen. Jag ville vara stark, men när jag hörde Ellinors röst på andra sidan så var det inte lätt.
"Men sluta, du vet att jag inte mena det. Det bara kom ur mig när jag blev irriterad. Jag har sagt förlåt."
"Ja, och ett förlåt får mig att glömma, absolut. Lämna mig ifred, hej då.", sa jag och klicka direkt på Avsluta. Jag ringde istället upp mamma som lät glav över att jag ringde.
"Hej gumman, hur är det? hur mår de andra?", jag kunde se framför mig hur hon stod och idiotlog för sig själv där hemma nu.
"Jag vill komma hem, nu. Här vill jag inte va.", jag la mig ner i sängen och försökte få bort de hemska tankarna som rullade i mitt huvud.
"Jag vet, men jag tror det blir bäst såhär. Pappa är jätteglad över att du är där så jag hoppas att du ändrar din attityd lite."
"Hah, nej. Aldrig, han ska få ångra att han ville ha hit mig i sommar.", fnös jag till drog till med ett hånflin samtidigt som jag hörde mamma sucka på andra sidan.
"Gör inget dumt nu, du vet vad jag har sagt."
"Hej då mamma, vi hörs.", sa jag och la på även detta samtal. Jag hörde hur det burrade till precis när jag låst telefonen, jag låg kvar i sängen och kollade fort vem det var, Angelica stod det på displayen och jag lyste upp lite. Min kusin som bor flera mil ifrån mig. Men som ändå är mig så nära eftersom hon är lika gammal som mig.
"Hörde om sommaren, trist. Men jag hoppas att du har det kul hos din pappa iallafall, saknar dig hur mycket som helst din galning. Ring om det är något, puss /A" , jag klickade fort upp det och svarade direkt, jag kunde inte låta bli att fråga henne om hon visste vilka One Direction var. Det dröjde bara några minuter sedan fick jag svar.
"Ja, de är riktigt snygga iallafall. Och jag gillar musiken de gör, men jag har hört att de ofta leker med tjejers hjärtan och är rätt kaxiga när man träffar dom ensam. Fast vad vet jag? det kan vara ett rykte. Men nu ska jag och Pontus ut och gå, du kan ju söka på deras namn på internet så kommer de fram många sökningar, love you" , jag suckade och la ifrån mig mobilen. Pontus, killen som tog min kusin ifrån mig. Usch vad jag hatar kärlek.
Jag satte på min MacBook och gjorde som Angelica sa, jag behövde bara skriva in "O" så kom de redan tusentals sökresultat och jag klickade in på den första bilden som kom fram. Wow, de var verkligen fina. Jag tittade noggrant på killarna och insåg att det faktiskt var de fyra killarna som stod i dörröppningen tidigare idag, och den andra satt inne vid Andy, jag kom ihåg hans namn så väl, Liam. Jag tittade lite extra noga på honom som log där med sin gråa t-shit och bruna hår. Jag tittade på klockan, 19.30 stod det och jag såg hur solen fortfarande lyste upp den klarblåa himlen.
Jag satte upp håret i en liten boll och satte på mig bikini, sedan gick jag ner mot polen och satte mig vid kanten. Jag tittade mig omkring för att se om någon var i närheten men så var det inte, jag var helt ensam, skönt. Var min första tanke, men bara minuterna efter så hördes hårda och mörka röster från huset som bara kom närmare och närmare. Jag tittade ner i mobilen och låtsades som ingenting då sex glada killar sprang ut.
"Hey you! Glad you too are here, then you can of course swim with us.", log en utav de brunhåriga killarna och sträckte ut sin hand mot mig. "We never introduced ourselves to each other. I'm Louis.", jag tittade snopet på killen som tydligen hette Louis, jag tog taget om hans hand och skakade den lite löst.
"I'm Janina.", sa jag samtidigt som blicken fördes över till de andra killarna.
"Yes, and this is Liam, Niall, Zayn and Harry.", fortsatte Andy och pekade på var och en när han presenterade dem. Jag nickade åt dem och tittade sedan ner mot telefonen igen.
"Do you like to swim? it is cold in the water?", sa den blonda killen som Andy även presenterat som Niall. Jag skakade på huvudet och tittade mot honom,
"I did when I was little, now I hate it. Yes, they are quite cold in the water", svarade jag med en allvarlig ton och spännde munnen lite. Han ryckte på axlarna och ställde sig bredvid de andra igen. De var ju som Angelica sa, de var riktigt snygga. Men jag ska inte låta mig luras, de är världskända och får allt de vill ha, mitt hjärta ska iallafall aldrig få bli krossat igen på grund av en kille, aldrig. Men en sak har jag ännu inte märkt, de var ju inte ens lite kaxiga? tvärtom, de var ju mest flörtiga. Jag log av tanken vilket Andy direkt reagerade på.
"Hey, what are you smiling at?", sa han lite förvånat och jag skulle precis svara då Louis tog över.
"She looked after you in just shorts, it's not a pretty sight directly. Of course you have to laugh a little.", skrattade han och vände blicken mot mig. De andra skrattade med och jag kände även hur mitt leende ökades.
Del 5! Vad tycks? ;) haha.
Fick även någon kommentar tidigare om att jag skrivit lika som någon annan och att jag tydligen snott personen i frågas text. Nej, det har jag inte, Allt jag skriver kommer jag på själv och ibland kan en kompis hjälpa mig, men jag snor verkligen inte från andra. Du som kommenterade (som självklart var anonym), kommentera gärna bloggens namn så ska jag kika in och kolla vad du menar! För jag har absolut inte tagit från någon annan. Kram på er alla! :)
change my mind, del 4
7
Janinas Perspektiv;
"Oh, good!, Me and Liam wondering if you want to hang out?", jag fortsatte att stirra på honom men jag sa ingenting. "Well, maybe another day then. You're supposed to stay here for a few weeks so we have time after all.", log han när han såg hur osäker jag blev i blicken. Jag nickade mot honom och sedan gick han ut igen. Jag la mig ner på sängen och tänkte på det Andy just sa. Liam, var det så han hette? Liam. Jag mimade hans namn tyst för mig själv ett par gånger innan jag slutligen slöt mina ögon för ett ögonblick och lät tankarna gå som det kom.
Liams Perspektiv;
Jag satt i Andys soffa och svarade lite fans på Twitter när han plötsligt var tillbaka.
"I guess she's just tired, she could not go out now anyway.", sa han och stod kvar i dörröppningen. Jag ryckte på axlarna och gav han en okej-blick. "How long will you stay at home then? I mean, before you start working again."
"I don't know. A few weeks anyway, we're pretty tired now after our tour and stuff.", bekräftade jag och han satte sig bredvid mig i soffan.
"So, tell me something about the girl, Janina.", jag la ifrån min mobilen och tittade nyfiket på Andy som skruvade på sig lite.
"I don't know her so well, she was last here was a year ago and she and Jack fought all the time.", jag fortsatte att titta på honom och bara nickade. "She is very cute, they are her. But her attitude scares me and she has not had the easier the past few years, Jack said."
"Oh, It does not sound good.", fick jag fram och jag hållde helt klart med, hon var riktigt söt. Det var något med henne som jag föll för, hon var så annorlunda. Men vad vet jag? jag känner henne inte.
"Hah, no. I know what you're thinking, but she's not for you. You are too kind to her.", flinade han och boxade till mig på armen. Jag brydde mig inte i vad han sa och bara gav han ett flin. Jag kände hur mobilen burrade till och jag tittade fort på displayen för att se vem det var, Niall stod det och jag hade helt glömt bort att killarna är hemma hos mig.
"I didn't mean that I would stay as long as, you know, because the guys are with me now. But can they overcome? Niall wonder.", jag tittade på Andy som bara log och nickade som svar. "Unless Janina turns sour over the course?", la jag till och han suckade bara.
"She is who she is, who cares? Clearly the guys can come over. They don't disturb her.", jag nickade instämmande och svarade Niall att det kunde komma över.
Janinas Perspektiv;
Jag hörde ännu en knackning på dörren, jag öppnade mina ögon och insåg att pappa stod och tittade på mig.
"Oops, sorry. Am I disturbing you?", sa han och jag gav han en arg blick. "I'm sorry it turned out like this between us. But may I come in?"
"You are already inside.", mumlade jag och makade plats bredvid mig i sängen.
"Lisa tell me, You didn't even say hello to her when she greeted you welcome?", han såg besviken ut men som vanligt låtsades jag inte bry mig.
"I don't know her and I don't greet strangers, that's all.", sa jag känslokallt och han bara suckade.
"She likes you a lot. Try atleast bother you a bit anyway."
"It's my life, I do what I want. And I don't like her, or you, or someone else in this house.", nästan skrek jag ut och jag såg hur pappa reagerade. Han tog det nog väldigt hårt eftersom hans tårar föll ner från kinden.
"I understand that you are angry at me, but please. Don't take it out on others and don't make it so hard on yourself all the time."
"Go out. I want to be alone.", suckade jag och han reste sig upp och tog handen på min kind och drog den fram och tillbaka. Jag ville verkligen bara slå undan den, men jag kunde inte. Inte denna gång.
"Come down and eat food with us. You have not eaten anything and you have to eat.", sa han med en låg röst.
"With you? Could not believe it.", fnös jag till och såg hur han nickade på huvudet. Han reste sig upp och gick mot dörren. Innan jag ens visste ordet av det själv så öppnade jag munnen och bad han stanna. Han tittade chockat mot mig och jag kände mig lika själv. "Only if I get to sit next to you at the kitchen table.", sa jag lika känslokallt fast med blicken neråt denna gång.
"Of course, my girl. Come with me.", han sträckte ut sin hand och tittade med ett svagt leende på mig. Jag himlade med ögonen och reste mig upp själv utan pappas hjälp men han såg fortfarande nöjd ut.
Vi gick ut ur rummet och jag kunde fortfarande höra röster ifrån Andys rum där han och Liam befann sig.
Jag gick bakom pappa ner för trappen och precis när vi gick förbi ytterdörren så plingade det på. Jag tittade mig omkring för att se om ingen tänkte öppna, men pappa bara ryckte på axlarna och gick in i köket istället. Jag drog en djup suck innan jag tillslut gick fram till dörren och öppnade. Bakom den stod det fyra killar som såg väldigt trötta ut. Jag tittade förvånat på de alla fyra och de log ett hastigt leende mot mig.
"Hello, it's Liam and Andy inside?", sa den blonda killen med keps och solglasögon.
"Yes, they said it was okay that we were coming.", sa nu killen med svart hår. Jag ver helt säker på att jag sett killarna förr. Men då kom tankarna tillbaka, varför skulle jag ha sett dom förr? sluta inbilla dig Janina! Jag försökte tränga bort mina tankar och svarade snabbt killarna som nu kommit och och tog av sig sina ytterkläder.
"Yes, they are upstairs.". Jag såg hur de alla fyra stirrade på mig utan att säga ett ord. Jag suckade och kunde tillslut inte hålla mig. "What are you looking for?"
"Wow, you seem angry.", sa då killen med de lockiga håret och tittade fort tillbaka på de andra igen. "Come we go up to Liam and Andy.", de andra nickade instämmande och jag gick in till köket där Pappa, Lisa och Nova resan satt och åt.
"I hope you like spaghetti and sauce. We could not do something big tonight.", log Lisa och nickade åt den lediga stolen. "Otherwise it is just to make something of their own if you prefer.", fortsatte hon och tog en tugga av sin mat.
"No, It's fine. I love this food.", log jag lite tillgjort och satte mig ner på den lediga stolen bredvid pappa.
"I hope you were not afraid of Andy's buddies, they are kind.", skrattade hon till efter ett tag och Nova tog direkt över.
"And famous. They're the biggest boyband in the world."
"What? What's the band?", sa jag lite förvånat och tittade nyfiket på Nova.
"Don't you know that? It's One Direction.", jag såg hu hennes ögon tindrade när hon sa deras namn och jag insåg just vilka det var. Inte konstigt att jag kände igen dem till utseendet. Hur kunde jag missa en sån grej? Åh, vad dum jag kände mig.
Nu vet hon om att det är 1D killarna iallafall! Ledsen för de dåliga bilderna, men visste absolut inte vad jag skulle ha för bilder. Haha! KOMMENTERA!
Nästa kommer imorgon. Kram och ha en braa fredag hörrni!
change my mind, del 3
8
Janinas Perspektiv;
"Har du packat allting? Pappa väntar på flygplatsen när du kommer fram. Ring om det är något. Vi hörs min stora tjej, sköt om dig och du vet att jag älskar dig", sa mamma innan hon lämnade mig ensam på flygplatsen. Jag rullade med ögonen och gick fort ifrån henne, även om det kändes jobbigt att lämna henne nu så förstod jag att det både var bäst för henne och mig själv. Även om sommaren kommer bli ett helvete för både pappa och mig, men han har själv valt att ta emot mig, då får han ta risken. Jag gick mot tullen med resväskan i ena handen och mobilen i andra, det ska bli intressant att se hur festerna är i London och hur länge pappa kommer att orka med mig.
Jag klev av flygplanet och gick direkt till rullbandet för att hämta mina väskor. Med håret utsläppt och ett par solglasögon gick jag med tunga steg mot utgången för att se om jag kunde minnas min pappas utseende.
"Janina?", hördes en mans röst bakom mig och jag vred huvudet lite åt sidan för att se vad mannen ville. "Yes, it's you! Oh, Jani. I missed you.", han drog in mig i sina armar och jag kände mig en aning förvirrad.
"Don't call me Jani, okay?", muttrade jag och slängde den ena väskan över ryggen. "Dad, it's really you? damn, what you have changed."
"Yes, I have started working out and I have started shaved off my beard.", log han. "Should I take your bags?"
"Huh, don't you think I can wear them yourself or?", utan att titta på honom så gick jag bort mot ena porten med hopp om att det var på den parkeringen bilen stod.
"On the other side stands the car.", skrattade han och pekade mot porten på andra sidan. Jag suckade, himlade med ögonen och bytte riktning.
"Really funny dad."
Vi gick ut mot den vita, nya bilen och när jag fick syn på den så suckade jag bara.
"New car, again?"
"Mhm, the newest model. Andy loves it.", sa han stolt och satte sig i bilen. "Do you remember Andy and Nova?"
"I think so. Andy is the tough guy who always thinks he is the best and Nova is a little brat who is incredibly annoying. Even the children of your retarded wife.", suckade jag och lutade huvudet mot sätet samtidigt som jag kände pappas blick mot mig.
"Come on, Jani. They're cool. You know they don't quite yet only. Give them a chance.", log han mot mig och verkade just i detta tillfälle vara otroligt glad. "We also bought a new, bigger bed for you, so you should feel right at home."
"I'll never feel like home here. Never."
Han svängde upp mot uppfarten till det stora vita huset, det var verkligen större än hur jag minndes det.
"Go into you, I'll take your bags.", jag klev ut ur bilen och gick in på tomten och upp för den stora stentrappan och klev in i huset. Jag blev så förvånad när jag kom in i huset, allt var verkligen så stort. Det var som att komma in i ett slott.
Innan jag ens tagit av mig skorna kom Lisa och Nova fram till mig. Nova såg lite försiktig ut och Lisa sträckte fram sin hand.
"Hey Janina, nice to see you again. Hope you enjoy your stay this summer.", log hon jag såg hur hon kollade på mig uppifrån och ner. Utan att säga något alls så tittade jag spännt på henne och sparkade av mig skorna i hallen.
"No risk.", fnös jag till innan jag vände ryggen åt henne och gick upp till övervåningen där jag hade mitt rum. Jag kom upp och det första jag fick syn på var ett stort allrum. En stor TV och en soffa och på sidan av rummet så fanns det två dörrar. Jag minns att en av de dörrarna var dörren in till mitt rum, men vilken? försiktigt och osäkert gick jag fram och ryckte upp den ena dörren och innanför satt det två killar. Den ena kände jag igen, Andy. Men den andra? Jag var nästan säker på att jag sett honom någonstans, men varifrån? äh, skärp dig Janina, klart du inte sett han någonstans, du känner ju inga här i trakterna.
"Oh, sorry. I thought it was my room.", sa jag och försökte låta oberörd. Jag såg hur den okända killen som satt i soffan började skratta och jag skulle precis stänga igen dörren då Andy hejdar mig.
"Oh, hey girl, I remember you! You are Jack's daughter.", log han och gick fram till mig. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"Yes, I remember you to.", sa jag och la armarna i kors. Jag sneglade mot killen i soffan som nu blivit allvarlig och jag såg hur han redan hade sin blick emot mig.
"You looks great. Not at all like I remember you.", skrattade han och drog till med ett hånflin. Jag höjde ögonbrynen och tittade in i Andys grönblåa ögon.
"Yeah, and you are just like I remember you. Annoying and cocky. I still hate you.", jag log ett tillgjort leende och stängde fort igen dörren. Jag öppnade istället dörren bredvid och jag möttes av ett stort vitt rum med lite rosa här och var. På golvet låg en fjärillsmatta, jag suckade och jag kunde höra hur Andy och den söta killen i soffan pratade om något, men om vad kunde jag inte riktigt tyda genom väggarna.
Efter ett tag så hörde jag hur det knackade på dörren och utan att säga något så stod Andy i dörröpningen och jag reste mig hastigt upp från sängen.
"Uhm.. Do you really mean it? that you hate me?", han såg oskyldigt på mig och jag spännde mungiporna lite.
"No, I only said it because I'm so tired of everything right now, sorry."
"Oh, good!, Me and Liam wondering if you want to hang out?", jag fortsatte att stirra på honom men jag sa ingenting. "Well, maybe another day then. You're supposed to stay here for a few weeks so we have time after all.", log han när han såg hur osäker jag blev i blicken. Jag nickade mot honom och sedan gick han ut igen. Jag la mig ner på sängen och tänkte på det Andy just sa. Liam, var det så han hette? Liam. Jag mimade hans namn tyst för mig själv ett par gånger innan jag slutligen slöt mina ögon för ett ögonblick och lät tankarna gå som det kom.
Än så länge har det inte hänt så mycket, men kommentera gärna ändå vad ni tycker och tror! ;) Hihi. Nästa kommer ikväll, kram!
change my mind, del 2
13
Janinas Perspektiv;
Hon gick mot mig men jag gav henne en illsken blick och hon var direkt påväg att säga något när hon ångrade sig och gick långsamt ut ur rummet.
Hur kunde hon säga så? hon vet hur dåligt jag har mått och hur jag verkligen kämpat för att komma över det. Jag gick fram och rotade längst bak i garderoben och tog fram saker jag aldrig trodde jag skulle ta fram förut. De oöppnade breven, bilderna och alla sakerna jag fått ifrån honom, min pappa. Jag tog upp de första korten högst upp och första gången på riktigt länge kände jag hur en tår föll ner på min kind. Varför?
Bilden föreställde mig och pappa. Jag kan inte vara mer än några månader, jag såg så lycklig ut. Tänk att för bara två år sedan var livet helt perfekt. Jag hade en mamma och en pappa som brydde sig om mig, vi var en riktig familj. Jag var duktig i skolan och mina största problem i livet var vilka byxor jag skulle ha på mig den dagen, eller vilken frisyr jag skulle ha. Nu däremot, nu är allt annorlunda. Jag tittade en extra gång på bilden och mina tårar förvandlades plötsligt till illska, hat och besvikelse. Jag slängde iväg kortet ut på golvet och utan att jag visste det själv så stod mamma i dörröpningen och tittade beundrat på mig. Den där glimten i hennes ögon hade jag inte sett någon gång under dessa två åren vi bott själv, jag ville, men jag kunde bara inte vara arg på henne just nu. Något inom mig sa att det var en dålig idé. Jag tittade hastigt upp mot henne men vände blicken fort ner på den lilla kartongen där alla breven, korten, sakerna och minnerna fanns.
"Jag trodde aldrig du skulle göra det.", sa hon tillslut och satte sig bredvid mig på golvet. Jag fnös till och ryckte på axlarna. "Jag hörde bråket mellan dig och Ellinor förresten."
"Jag bryr mig inte, hon har sin Lucas och jag har ingen. Hon är duktig i skolan, jag är värdelös. Vi är helt två olika personer, vänskap varar inte för alltid, det är..-", jag svalde hårt och jag såg hur mamma oroligt tittade på mig. "vänskap är inte föralltid, det är bara att inse det. Man växer ifrån varandra.", det tog hårt på mig när sa det och när jag insåg att det jag sa faktiskt var det klokaste jag sagt på länge ryste jag till.
"Du och Ellinor har en speciell vänskap, ni har känt varann i alla tiders och ni ställer alltid upp för varandra. Du är bara 18 år, du hinner hitta kärleken, låt den komma som den kommer och i skolan så vet jag att du kan, du vill bara göra livet surare för dig själv. Du är precis lika duktig som Ellinor och det vet du. "
"Jag hatar kärlek, jag tror inte på någon jävla kärlek längre. Den gör så att man glömmer bort sina vänner och lämnar de man har bakom sig.", muttrade jag till och höjde rösten lite extra när jag sa lämnar de man har bakom sig och det var självklart menat till pappa.
Mamma satt lugnt bredvid mig med blicken ner i lådan men sa ingenting.
"Vad är det? vad tittar du på?"
"Får jag..?" , hon tittade mot mig och sedan mot breven som låg i en klump i lådan. Jag hade aldrig öppnat dem och jag hade bara slängt i dem i lådan när jag sett att det var ifrån honom. Jag nickade som svar och lutade huvudet mot sängen.
"Ska jag läsa högt?", frågade hon och jag tvekade ett långt tag innan jag svarade.
"Gör som du vill, jag hatar han ändå.", sa jag och försökte dölja på bästa sätt hur jag egentligen kände. En stor saknad och sorg. Hon öppnade det första brevet och läste högt och ordagrant vad det stod.
"Gör som du vill, jag hatar han ändå.", sa jag och försökte dölja på bästa sätt hur jag egentligen kände. En stor saknad och sorg. Hon öppnade det första brevet och läste högt och ordagrant vad det stod.
"Aug. 25. 2012.
I know you're sad and angry at me, but what it pays in the long run? I know it did not go so well for us last Christmas, but you know I love you, you're my daughter. I know it's not going so well in school, or with anything else either, but you should know that I will always support you, just like your mom.
You must never forget that I moved because I wanted to home, home to Wolverhampton and it was where I met Lisa. I hope one day you read this and realize that I actually miss you. We heard. / Your father."
Tystnaden som uppstod mellan mig och mamma efter att hon läste ett utav breven var långvarig och pinsam. Jag fick inte fram ord och egentligen ville jag bara ut, ut till Isak och killarna och glömma allting för en stund, det var ju i och för sig inga problem egentligen, men något sa mig att jag skulle låta bli.
"Du får lova mig att inte hitta på något dumt i England nu, okej? Jag vet att du många gånger lovat det, men denna gång är allvarlig. I London kan de hända så otroligt mycket värre saker och speciellt när du inte vet någonting om det.", jag såg allvaret i mammas ögon och jag drog en djup suck men nickade åt henne.
"Vet du vad?", jag tittade på mamma som log lite smått. "Kan vi inte ha en liten tjejkväll ikväll, med massa filmer och bara du och jag?", jag log mot henne och det kändes som en stor lättnad att äntligen se hennes leende igen, det var så längesen.
*EN VECKA SENARE*
"Har du packat allting? Pappa väntar på flygplatsen när du kommer fram. Ring om det är något. Vi hörs min stora tjej, sköt om dig och du vet att jag älskar dig", sa mamma innan hon lämnade mig ensam på flygplatsen. Jag rullade med ögonen och gick fort ifrån henne, även om det kändes jobbigt att lämna henne nu så förstod jag att det både var bäst för henne och mig själv. Även om sommaren kommer bli ett helvete för både pappa och mig, men han har själv valt att ta emot mig, då får han ta risken. Jag gick mot tullen med resväskan i ena handen och mobilen i andra, det ska bli intressant att se hur festerna är i London och hur länge pappa kommer att orka med mig.
Yes, del 2 här nu då! Killarna kommer in i så fort som möjligt, förmodligen i nästa! Hur tror ni det kommer gå mellan Janina och hennes pappa? och pappans nya familj? KOMMENTERA!
Det blev nå fel när jag skrev så enter hoppade ett helt steg när jag skulle ner, men gjorde så gått de gick och de blev inte så hemskt iallafall! Nästa kommer imorgon :)
change my mind, del 1
12
Prolog; Janina bor med sin mamma i Sverige och har gjort det under hela sitt liv. Hennes pappa som kommer från England valde att flytta tillbaka dit och bilda en ny familj, vilket bara har gett Janina hinder och motgångar i livet. Hon har kaxig attityd, dåliga betyg i skolan och festar bort sina problem. Hon har en stil som ingen annan har och hon bryr sig inte om vad folk tycker om henne. Hennes mamma orkar tillslut inte med Janina och hennes beteende så hon tvingar flytta hem till sin pappa över en sommar så hennes mamma får lite avlastning. Hur kommer det bli att träffa pappa efter så många år och vem är det hon lär känna där?
"Men varför Janina? Jag vet ju att du kan. Det här ser ju helt förfärligt ut.", hon tittade ner på betygen en gång till och suckade. "Hur kan du ha F i engelska? Du har ju alltid vart bra på det, din pappa..-", mer hann hon inte säga innan jag avbröt henne.
"Nämn inte honom, okej? jag hatar han. Han svek oss mamma.", jag spännde blicken i henne och jag ställde mig upp från köksbordet och skulle precis gå iväg då hon började prata.
"Har jag förlåtit honom så kan du det med. Jag ska prata med honom redan ikväll, speciellt om detta.", sa hon och höjde upp betygen i luften.
"Jag har ingen pappa längre, och jag klarar mig så bra utan honom också. Han kan ringa, smsa och sätta in hur mycket pengar som helst på banken, det gör honom ändå inte till min pappa. Jag har klarat mig i två år nu, jag kan nog klara ett liv utan honom också. ", fnös jag till och innan hon svarat så var jag ute ur rummet och huset.
Plötsligt kom tankarna, om pappa igen. Det gjorde ont i mig att veta att han inte fanns där längre men att veta att han inte brydde sig gjorde ondare. Men varför bryr jag mig? han svek mig och mamma och åkte tillbaka till Wolverhampton och bildade en ny familj, vad ska han med mig till nu? Jag drog skorna efter marken och gick mot parken som låg en bit utanför stan.
"Nämen är det inte våran egen lilla festdrottning som är här? vad trevligt.", jag kände Isaks armar runt om mig och cigarettröken från hans cigarett i andra handen kom rakt emot mig.
"Äh, käft. Ge mig en cigg istället.", jag visste att jag hade lovat mamma att slutat, men varför ska man hålla löften? det har ju ingen i familjen gjort tidigare så varför ska jag? Han tog fram sitt paket och räckte de till mig.
Efter första blosset insåg jag hur mycket jag hade saknat det.
"Har ni alkohol eller?", jag tittade mot bänken där Josef och Alfred satt och de bara hånflinade åt mig.
"Inte ska väl en sån liten söt tjej som du dricka, eller?", sa Josef och jag hörde hur han svamlade. Han var riktigt full. Jag såg hur han tog upp två spritflaskor ur fickan och han gav de sedan till mig.
"Inte ska väl en sån liten söt tjej som du dricka, eller?", sa Josef och jag hörde hur han svamlade. Han var riktigt full. Jag såg hur han tog upp två spritflaskor ur fickan och han gav de sedan till mig.
"Bara för att du är så söt när du är full.", sa han innan jag röck tag i de båda. Jag satte mig ner på den kalla marken, jag öppnade den stora vodkaflaskan och svepte i mig allt mer och mer, tillslut var jag helt borta och det var precis det jag ville. Jag kände hur alla problem försvann inom mig och jag kände mig på något sätt fri.
-
"Jag förstår inte vad jag ska göra med dig, vad jag än säger så gör du tvärt emot. Du ska vara glad över att Isak skjutsade hem dig igår, annars hade vad som helst kunnat hända." , jag vaknade av att mamma hysteriskt stod och skrek bredvid min säng och jag kände hur huvudvärken ökade. Jag reste mig upp, gav mamma en sur blick och gick vidare in till badrummet.
"Kom ut, vi måste prata.", mammas röst hade nu lugnat ner sig och jag bestämmde mig tillslut för att gå ut till henne.
"Vad?", jag gick ut mot köket och satte mig vid köksbordet och mamma kom efter.
"Du är 18 år, Janina. Du borde själv veta vad som är rätt och fel.", jag höjde ögonbrynen och lät henne prata klart. "Jag behöver lite avlastning denna sommar, du får åka till pappa. Jag har pratat med honom.", jag kände hur illskan rusade upp inom mig och jag ställde mig hastigt upp och tittade in i hennes ögon.
"Är du dum i huvet på riktigt eller? du vet hur mycket jag hatar han, du vet hur..-"
"Slutpratat om detta. Du åker dit nästa vecka, punkt slut. ", jag var alldeles för trött och bakis för att ens orka trotsa emot så jag gick argt in tillbaka till mitt rum och smällde igen dörren allt vad jag kunde. Jag vet även att när mamma hade bestämmt sig för något, så kunde ingen säga emot henne, inte ens om jag blev arg.
Jag låg i sängen och tittade argt upp mot taket då jag hörde en hård knackning på dörren, jag reste mig upp och in kom ett välbekant ansikte, Ellinor. Min allra bästa vän som jag känt föralltid. Vi vet allt om varandra men nu de senaste året har vi glidit isär, speciellt när vi kom in på olika skolor.
"Hej vännen. Hur är det? din mamma ringde.", sa hon och satte sig bredvid mig på sängkanten.
"Ja, vad tror du? skit. Alltså, min pappa kan ju inte ens svenska och sist jag träffade honom var för ett år sedan och då bråkade vi hela tiden."
"Ja, jag vet. Men det är ju tur du är så duktig på engelska då, och dina halvsyskon verkar ju jättesöta.", log hon och kramade om mig. Jag log tillbaka och besvarade kramen. Vad såg den där blonda tjejen i mig? hon var så duktig i skolan, snäll mot alla och hon var absolut inte ful. Hon är raka motsatsen emot mig, men ändå är jag så glad över att jag har henne.
"Jag kommer sakna dig hela sommaren. Men ändå så tror jag att det här kan bli bra för dig med att åka dit, se det som en möjlighet.", sa hon och hade som vanligt rätt. Jag ryckte på axlarna och tittade ner mot golvet.
"Han älskar mig inte ens, Ellinor. Kan du förstå dig själv i min egna situartion? han lämnade mig här."
"Sluta fåna dig! du vet att han älskar dig och jag tycker inte att du ska vara så hårt mot dig själv och speciellt inte mot din mamma, hon vill bara ditt bästa.", jag kände hur irritationen ökade inom mig och att prata om detta när jag var på dåligt humör var inget att rekommendera precis.
"Jag måste sova nu, är helt slut efter gårdagen. Vi hörs.", sa jag och la mig ner i sängen med ansiktet ner mot kudden. Jag hörde hur hon suckade högt och ställde sig upp.
"Jag börjar verkligen tröttna på dig och din attityid nu, vad är det med dig? vart är min bästa vän? jag vet att hon finns där inne någon stans, men den du är nu, vem är hon egentligen? kom tillbaka när du blir dig själv igen. Jag vet att du kan ändra tillbaka dig, men du måste bara tro på dig själv. Åk till din pappa och när du kommer tillbaka så hoppas jag på en förändring." , hon gick mot dörren. Men stannade när hon hörde hur jag fortsatte.
"Jag skaffar iallafall ingen kille och glömmer min bästa vän. Hur tror du att det känns att först förlora sin pappa och sedan sin bästavän?", nästan skrek jag ut och såg hur hennes ögon fylldes med tårar.
"Jag blev iallafall inte så full så jag lät fullgubbar våldta mig.", sa hon ännu högre och jag kände hur jag stelnade till och jag såg hur hon ångrade det hon just sa. "Men nej, jag menade inte så. Förlåt."
"Bara gå, okej? kom aldrig tillbaka. Jag klarar mig så mycket bättre utan dig, ha det så kul med Lucas och hoppas du är nöjd nu.", sa jag lågt och med en svag röst. Hon gick mot mig men jag gav henne en illsken blick och hon var direkt påväg att säga något när hon ångrade sig och gick långsamt ut ur rummet.
Hur kunde hon säga så? hon vet hur dåligt jag har mått och hur jag verkligen kämpat för att komma över det. Jag gick fram och rotade längst bak i garderoben och tog fram saker jag aldrig trodde jag skulle ta fram förut. De oöppnade breven, bilderna och alla sakerna jag fått ifrån honom, min pappa. Jag tog upp de första korten högst upp och första gången på riktigt länge kände jag hur en tår föll ner på min kind. Varför?
Del 1! Vad tycker ni? ge det en chans iallafall, första delen är alltid lite konstig. För att avslöja en hemlis så handlar novellen om Liam! Dels för att många av er ville det och dels för att han alltid hamnat lite i bakrunden i mina noveller. Jag kommer även ha engelska dialoger när hon åker till England, så det blir lite blandat beroende på vem hon pratar med! Eftersom hon bor i Sverige så blir det ju rätt konstigt om hon ska prata engelska då, men det kommer det med! Det blir lite blandat helt enkelt. KOMMENTERA!